Blogg

30 härliga mil i ett soligt Roslagen


Efter två veckors dödsbädd i akut pollen-ebola kunde jag äntligen öppna ögonen och släpa mig utanför kolerahuset. Byns präst har gett mig sista smörjelsen och matat mig med vin varje eftermiddag. I lördags vaknade jag som en nyfödd prins redo för cykling. Dödspollenchocken var över för den här gången. Svårt övergödd på godis och vin drog jag på mig cykelkläderna som nu spände retfullt över magen. Det knarrade och knäppte från sömmarna men till slut kunde jag dra upp dragkedjan på cykeljackan och sticka iväg mot starten. 

Det tog bara tre mil innan jag punkterade. Nypan hade hjärta att stanna. När slangen var bytt så bestämde vi att det här skulle bli en fin glidarrunda. Vi hade ju ändå tappat klungan så dte var ingen idé att stressa. Vi susade fram på de slingrande vägarna förbi gårdar och betande kossor som glodde på oss. Milen tickade på och cyklingen var precis så där enkel som den ska vara. 

I Öregrund bestämde vi oss för att ta en finlunch nere i hamnen. När jag ritade den här banan så var tanken att man skulle äta lunch på någon av krogarna i hamnen innan man vände hemåt igen. Men varje år vi har kört så har det antingen regnat eller blåst så man bara vill trycka i sig något snabbt på Ica och sticka hemåt. Nu hade vi chansen att göra rundan på rätt sätt. Samtidigt som vi satte oss på uteserveringen så kom det in två killar till som vi bjöd in till vårt bord. Trevliga prickar som just hade upptäckt randonné. De hade kört den blåsiga 20-milaren för några veckor sedan utan att bli avskräckta. När jag var klar med min oxfilé black & white och Nypan var klar med sin pizza så rullade vi hemåt igen. Våra nyfunna vänner lämnade vi där vi hade hittat dom. 

På hemvägen tog vi det lika lugnt. Nu hade vi vinden i ansiktet istället. Men solen sken så det var inte mycket att gnälla på. Vi testade en alternativ väg för att slippa Gimor-rakan. Men den var ganska trafikerad och inte så mycket roligare. Den här vägen kommer fram genom Gimo så vi passade på att stanna till på piazzan och insupa atmosfären. En grusplan, en pizzeria och en bensinmack. Jag kände mig tuff så jag tog av mig benvärmarna. 

Någon mil innan Knutby kom vi ifatt ett lik i Fredrikshofskläder. Han stod mitt på vägen och glodde. Han frågade om han fick hänga med och la sig på rulle. På Ica Knuten i Knutby gjorde vi ett ganska snabbt stopp. Utanför Ica satt en cykelkille och rökte. Han hade ingen gps så han bad om att få hänga med oss. Nu var vi helt plötsligt fyra. Strax efter Knutby tog vi ett pinkstopp i vägkanten. Liket i Fredrikshofskläder och killen med ciggen cyklade vidare. Det tog inte så lång tid innan vi kom ifatt Fredrikshofskillen som tog sig upp för en backe med hälp av dödsryckningar. En stund senare hittade vi den andra killen som stod vilse i en korsning och med en cigg i mungipan. Han hängde med nån mil innan han droppade av. 

Den sista biten susade på lika fint som innan. Backarna i Skålhamravägen vred ut det sista ur benen. Efter ett halvt dygn var vi tillbaks i Barkarby igen. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så jag hann inte med någon afterbike. Den fick jag ta med familjen framför Mello istället. 

Tack för en strålande dag Anders, och tack för att du stannade när jag fick punka. Det är ju för jäkla kul att cykla ändå.

Antal kommentarer: 1

Nypan

Det ett där blev ju som vi pratat om i några år nu och kul att få ihop en runda med både bra väder, mycket snicksnack och sittande lunch i Öregrund. Tack för dragjobbet större delen av rundan, tyckte du behövde lite extra träning 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höga halter av björkpollen i södra Sverige. Jo jag tackar jag!


Jösses vad jag skulle kunna gnälla om björkpollen efter den här helgen. Men det ska jag inte göra. Eller jo, vilken jävla pollenchock det bjöds på i helgen. Jag har varit sjukt trött lättirriterad hela veckan. Jag trodde först att det var dags för mens men efter en snabbtitt på Pollenprognosen så såg jag att det var min nemesis björken som härjade. 

I lördags hade jag tänkt cykla ett varv runt Mälaren. Men när jag vaknade så var jag helt slut. Jag kände mig som nåt av djuren i Face book-gruppen Badly stuffed animals. Ont i huvudet och ögonen kändes som två hårdkokta vaktelägg. Jag masade mig upp och försökte pigga upp mig med kaffe. Planen var att sticka hemifrån innan 07 så jag kunde vara hemma i vettig tid. Timmarna gick och till slut kunde jag rulla hemifrån. Men då var klockan för mycket så jag fick köra en kortare sväng.

Jag knåpade snabbt ihop en plan B. Adelsö skulle tydligen vara fint så dit styrde jag. Efter hundrafemtio meter tänkte jag vända och ge upp. Det kändes som om jag hade simmat hundrafemtio meter under vattnet i en basäng. Jag fick ingen luft. När jag väl kom ut på stora vägen så möttes jag av den smetigaste jävla motvinden man kan tänka sig. Efter en timmes riktigt sur cykling satt jag äntligen i färjeläget i Munsö väntandes på båten. Efter en stund rullade det in en trevlig prick på en tempohoj. Vi surrade lite och han lovade att han skulle börja läsa den här bloggen igen. Vi får väl se hur det går med det. 

Nåväl, efter en kall båtresa var jag på Adelsö. Cyklade ett varv och konstaterade att det var riktigt fint. Smala fina vägar som ringlar sig genom skogarna och genom gårdar och åkrar. Här kan man utan problem spendera en dag och cykla varv efter varv. Om det inte hade känts som att jag hade en raggsocka i munnen så hade det varit en tiopoängare. Det är ca 2 mil rund ön. Sen kan man säkert skarva på med små avstickare här och där. Jag nöjde mig med ett varv innan jag rullade på båten igen och seglade hem i medvinden. 

På söndagenn lät jag Linda bestämma aktivitet så då var vi på Bauhaus, en möbelbutik och Plantagen. Sen spenderade jag resten av dagen på knä och grävde i rabatterna. Fortfarande plågad av björkpollen. Nån borde hyra en gråterska åt mig. 

/Björkmannen

Antal kommentarer: 1

Eva Mölleborn

Jag kan gråta för dig. Kan cykla också. Ta allergitabletter och håll dig inomhus min son.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Långcyklar-tankar om hojen och nya väskorna


Nu har jag stökat av en 20-milare och en 30-milare på cykeln. Även om det inte är några längre distanser i randonnésvängen så ger det ändå en fingervisning om hur cykeln känns efter en heldag i sadeln. Jag kan inte tänka mig att upplevelsen skulle förändras märkbart bara för att man dubblar distansen. 

Här är mina upplevelser så här långt. Ramen på nya Canyon Ultimate är lätt och styv samtidigt som den sväljer stötar och tar upp vibrationer bra. Precis så som jag vill ha en cykel. Jag är inte ute efter en touringhoj eller något att cykla jorden runt med. Jag vill ha en cykel som man både kan rejsa på och som man köra ordentligt långa rundor med. Att den går att rejsa på kan de proffslagen som tävlar på den intyga. 

För två år sedan testade jag en renodlad endurance-cykel. Den kom inte till sin rätt förrän efter 30 mil. Innan dess kändes den mest trött och tung. Den var riktigt tråkig de gångerna jag stack ut på kortare rundor där jag ville sprätta och spurta lite. Men på långrundor efter 30 mil när tempot jämnat ut sig så var den väldigt bekväm.  

Inför helgens 30-milare testade jag att packa den så som jag kommer köra på LEL. Styrväska med förstärkningskläder och powerbank till GPS och telefon. I sadelväskan hade jag lampor, batterier, slangar och mer förstärkningskläder. Väskorna från Apidura/Rapha köpte jag när det var som mörkast i vintras. Jag behövde helt enkelt peppa upp mig med något randigt från Rapha. 

Nu har jag bara testat väskorna på en runda men än så länge är jag nöjd. Framväskan stängs genom att man rullar ihop den i ändarna. På så sätt kan man fylla den ordenligt vid behov eller rulla ihop den om man inte har så mycket i den. En sak som jag skulle kunna gnälla på är att det inte går att öppna framväskan under färd. Jag hade gärna haft en dragkedja i överkanten så man kan komma åt packningen när man cyklar.   

Bakväskan stängs också genom att man rullar ihop den. Det går att få den riktigt liten om man rullar ihop den ordentligt. Det går även att få den rejält jäkla stor om man behöver det. Just den grejen att man kan alternera storleken är väldigt smidigt. Tack vare att väskan går ner hela vägen till sadelstolpen så skjuts inte balansen så mycket. Min gamla väska från Rixen Kaul sitter en bit bakom sadeln. En stor del av vikten hamnar då bakom cykeln så den upplevs som vinglig. Nu hade jag ganska mycket packning men tyckte ändå att den behöll balansen bra.

På både sadel och styrväskan finns gummisnören att fästa reflexväst eller regnjacka under. På sadelväskan finns två fästen för baklysen beroende på hur långt man har rullat ihop väskan. På bilden har jag satt fast baklyset på ovansidan. Så ska den såklart inte sitta på natten. 

Det var väl allt för den här gången. 

Antal kommentarer: 7

Nypan

Ser bra ut. Snygg liten baklampa också, verkar smidig 😉


Andreas

Apidura har en lite ”extraväska” att montera på styrväskan. Vet inte om den passar på Raphavarianten… Men den går att öppna under färd.


Johan Mölleborn

Tack Andreas. Ska kika på det.
/Johan


Bernt Eriksson

Vilka cykelbutiker i Stockholm säljer dessa väskor?


Johan Mölleborn

De här köper man på nätet. https://www.rapha.cc/se/en/
Närmaste butiken är nog den i Köpenhamn.
/Johan



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Saltluft med styva gubbar (och en tjej)


Finns det något bättre än att fräsa runt en hel dag på slingriga vägar med ett gäng styva gubbar? Jo, om man får med en styv tjej också. Precis så hade vi det i lördags när vi körde Täbys 30-milare även kallad Saltluft. Kort och gott en toppdag. 

Som vanligt på de första av vårbreveterna blir det alltid en massa snack med folk man inte sett på flera månader. Det är alltid kul att höra om årets planer och vad man har gjort under vintern. Samtidigt som jag stod och förberedde mig packade ihop prylarna från bilen stod Reimert och berättade om något sådant. Precis då, mitt i hans babbel glömde jag glasögonen i baksätet i bilen. 

Strax efter starten märkte jag att glasögonen saknades så jag fick vända. På så sätt missade jag förstaklungan. Men det gjorde absolut ingenting. Jag hade inga planer på att cykla snabbt ändå. Målet med dagen var att testa mina nya cykelväskor som jag hade packat med det jag kommer ha med på LEL. Jag kom inte så långt efter men det räckte för att missa den snabbare delen av startfältet. Efter ett tag såg jag en grupp framför. Jag låg några hundra meter bakom dom och jagade. Ibland krympte avståndet och i nästa ögonblick hade det växt. Det tog mig 3-4 mil innan jag kom ifatt. 

Det var en bra grupp med bland annat Sebbe, Bengt, Eyvind och några till. Vid första kontrollen i Furusund anslöt en tjej som även körde 20-milaren i Barkarby förra helgen. Det visade sig att hon var relativt ny på cykling men var en duktig ultra marathon-löpare. Till den här helgen hade hon köpt en gps då hon hade cyklat vilse förra helgen och fått några onödiga mil extra. Det visade sig att hon var både trevlig och väldigt stark. Det är ju ändå lite speciellt att cykla 30 mil om man aldrig har gjort det förut. 

Vår grupp höll ihop fint. Några droppade av och två till anslöt på kontrollen i Grisslehamn. En av de var Neil som också ska köra LEL i sommar. Han hade försökt hänga med snabbgruppen innan han blåste av i kantvinden. Efter Grisslehamn fick vi vinden i ryggen och kunde öka hastigheten lite. Milen susade på och efter ett tag var vi i Knutby och stämplade för näst sista gången. De sista 6 milen gick på ett nafs. Efter ett halft dygn var vi tillbaks i Täby. 

Ännu en bra dag på cykeln. Kroppen känns bättre och bättre. Dock märkte jag att jag behöver träna upp axlarna lite. Framför allt den vänstra axeln har blivit rätt svag efter nyckelbensbrottet. Men annars känns det bra. Cykeln passar mig riktigt bra. Jag kommer skriva några ord om den senare i veckan. 

Tack för en riktigt bra dag på vägarna!

/Johan

Antal kommentarer: 2

Nils Calmsund

Snygg och styv kyl, vad är det för modell?


Johan Mölleborn

Nils, en gammal modell från Miele. Funkar för både öl och tacosås.
/Johan



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett härligt blåsjobb i Barkarby.


Inför helgens 20-milare hade jag pratat med Toni och Anders om att vi skulle cykla tillsammans och ta det lugnt och fint. Jag såg framför mig hur vi tre skulle cykla i bredd hållandes varandras händer och lukta på blommor som vi hade plockat utmed vägen. Vi skulle prata om poesi och katter och getter klädda i pyjamaser. Emellanåt skulle vi stanna och lägga cyklarna i vägrenen och brista ut i sång och dansa snurrande med armarna rakt ut över rapsfälten som Julie Andrews i Sound of music. Vi skulle dansa och sjunga tills vi ramlade och tumlade runt på marken. Jag skulle vara Bigmollo von Trapp.  

Nu blev det inte riktigt så. Istället bjöds det på en blåsfestival så att flaggorna stod som nystärkta skjortkragar i vinden. Motvinden på de öppna fälten vid Uppsala var bitvis som att bli roundkickad av Chuck Norris i ansiktet. Enligt SMHI var det styv kuling i byarna. Men herr Mölleborn hade något som var minst lika styvt i sina blåa Rapha brevet-byxor. En av orsakerna till styvheten var de raska gossarna från Sigge cykel. De skulle köra ihop sig inför Vättern, tror jag, och la sig som en väloljad svart/rosa kedja längst fram i klungan och drog oss hela vägen till Järlåsa. 

Den andra orsaken till mitt glädjerus var att jag äntligen var ute och cyklade randonné igen. Under hösten och våren har jag antingen renoverat hus, brutit nyckelben eller suttit på Monarken och gnuggat sweetspot till nån serie på Netflix. Nu var jag liksom ute på riktigt. IRL som kidsen säger. Randonné är för jäkla kul ändå. De här korta sträckorna har väl sin charm fast det är när det går upp mot 40 eller 60 mil som blir det riktigt kul. Men för att komma dit behöver man köra ett par 20-milare. Och för att jag ska slippa att gråta mig genom London-Edinburgh-London i sommar så måste jag köra ett helt gäng långlopp. Det går inte att leva på gamla meriter eller blogginlägg. 

Efter Järlåsa fick vi äntligen medvind. Gänget från Sigge cykel tog ett längre stopp där så vi var ett litet gäng som pep vidare. Nu låg vi och fnissade i 40-50 km/h i medvinden. Livet lekte och allt var frid och fröjd tills vi vände upp mot Skokloster och fick Chuck Norris-vinden i ansiktet igen. Då kände jag att benen, de som sitter strax under där det var så himla styvt några timmar tidigare, började tappa livslusten. 

På kontrollen i Skokloster beställde jag in en cola en kaffe och en herrejösses chokladboll i hopp om att det skulle få igång livet i benen igen. Men den planen baktände. Nu hamnade allt blod i magen för att ta hand om chokladchocken istället. Benen kändes som amputerade. Varenda motlut kändes som en alpstigning och mina blodfattiga lår tappade mer och mer. Strax efter Skokloster var det nån jävel i gruppen som höjde tempot och jag var förlorad. Efter det låg jag själv och kontemplerade över dagen. Det var bara tre mil kvar. Jag var rätt nöjd ändå. Jag hade fått en kul runda i bra sällskap och fått köra mig ordentligt trött. För att bli stark måste man bli trött. Nästa helg är det dags igen. Då är det Täbys 30-milare som gäller.  

Tack alla som var med och gjorde den här blåsiga lördagen så himla fin. 

/J


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Aprilväder i april. Vafalls!


Oj vad härligt det var med lite långledigt. Jag lyckades snika till mig ledigt redan från torsdagen. Jag hade en del cykelplaner men vädret såg ganska osäkert ut så det var svårt att planera längre bort än till dagen efter. Den här helgen skulle inte cyklas bort heller, det hade fru Mölleborn gjort riktigt klart. Jag började redan i torsdags med en tidig morgonrunda. Eftersom jag knappt har cyklat ute sen Spanien så klädde jag mig lite för kontinentalt. Det såg säkert fresh och crisp ut men jävlar vad kallt det var. Så pass kallt att jag fick ont i bröstet och tappade all energi och blev tvungen att åka hem efter 4 mil. 

Nya tag på fredagen. Då blev vi 4 pers från Stockholm CK som körde en liten sväng på Färingsö. Notera att jag kallar det Färingsö nu och inte Ekerö som jag gjorde innan jag flyttade hit. Rätt ska vara rätt. Nu hade jag lärt mig av misstaget från dan innan så jag klädde på mig ordentligt. Och vips så funkade både ben och lungor igen. Cissi ville spurta och rycka i backarna. Jag tyckte det lät kul så vi ryckte och spurtade i varenda backe tills benen var helt rökta. På kvällen snöade det.   

På söndan fick vi ihop ett lite större gäng så vi körde samma runda men med några avstickare för att länga ut den lite. Ungefär samma upplägg, ryck och sprätt när man kände för det. Tempen låg runt nollan så man fick ta det lite piano med luftrören. Men rundan blev jättefin. Härligt gäng med bra stämning hela varvet. Det snöade lite då och då men vägarna höll sig torra. 


I måndags var det helt cykelfritt men då passade jag istället på att lägga golv i ett rum som ska bli kontor. Jag hoppas att det kan ge mig ett tillskott till pluspoängskassan som kommer behövas för all cykling jag tänkt göra som uppladdning för LEL. Nu ligger snön ute igen. Men till helgen som kommer så hoppas jag att vårvärmen har kommit tillbaks. Då kör jag min första 20-milare. Sen kommer det förhoppningsvis rulla på med långrundorna fram till England. 

Glad påsk! Nu kör vi så det ryker!

/Johan 

Antal kommentarer: 1

Oscar Hellström

Är det Toni som varit ute med vildsvinsskylten, tro?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in