Johan Mölleborn

Johan Mölleborn

bigmollo@hotmail.com

20 mil på dubbdäck i snö och regn.
Blogg

20 mil på dubbdäck i snö och regn.



Bicycling nummer 3!

I detta nummer har vi:

  • Träffat framtidens stjärnor i Svealand Cycling Team
  • Kikat på hur man blir en bättre spurtare
  • Snackat träning Annie Söderberg
  • Testat några av sommarens hetaste solglasögon

Ute nu!

Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hur äter man en elefant?
Blogg

Hur äter man en elefant?


Jag tänkte skriva lite om hur man kan tänka när man planerar för en brevet eller ett långlopp. Jag har såklart gjort en jäkla massa misstag under åren. Nu delar jag med mig så ni slipper göra om dom, men oroa er inte det kommer fler.

Det kan lätt kännas övermäktigt när man tänker på hur långt man ska cykla. Första gången jag testade långcykling var när jag cyklade Stockholm-Göteborg 2006. Då hade jag ingen aning om vad jag skulle få uppleva. Jag cyklade tillsammans med Viktor som också var helt ny på långcykling, Han slutade dock cykla långt efter det loppet och det var jäkligt nära att jag gjorde detsamma. Vi var helt nya på långcykling. Det längsta vi hade cyklat innan var Vätternrundan. Det här var nästan dubbelt så långt. Nonstop. Genom natten. Helt utan erfarenhet.

Jag grät halvvägs och lovade mig själv att aldrig göra något liknande igen. Men vi bröt inte. Vi tog oss i mål. Med lite bättre förberedelser både fysiskt och mentalt, framför allt mentalt så hade det gått ganska mycket bättre.

Se inte loppet i dess helhet. Det första felet jag gjorde var att bara se loppet i dess helhet. Det blir en ganska rejäl portion när man ska trycka i sig 55 mil cykling i en tugga. Amerikanska Navy Seals har ett rätt bra talesätt, hur äter man en elefant? Svaret är rätt enkelt. En tugga i taget. Inte för att jag på något sätt likställer randonnécykling med Navy Seals men det finns däremot en jäkla massa att lära sig av deras sätt att hantera utmaningar.

De menar att man inte ska se deras utbildning (BUD/S) i dess helhet. När du slutkörd efter en dag och hakar upp dig på hur långt det är kvar till slutet så blir det övermäktigt och du kommer garanterat inte klara det. Dela istället upp det i mindre portioner. Se det som ett mål att klara dig tills dagen är slut. En dag i taget, eller en timme i taget. Eller fram till nästa mål mat. En tugga i taget.

Ge dig själv belöningar. Våra hjärnor är sjukt mottagliga för belöningar. Vi behöver dom för att kunna kämpa vidare. Det är därför så många fastnar för dataspel. De har hittat koden för att ge belöning för något man gjort. Randonnécykling skulle kunna vara föregångare för det. Här får vi belöning på varje kontroll. Se då till att du belönar dig på varje kontroll. Ibland mindre och ibland mer. Man kan såklart belöna sig mellan kontrollerna också. Man kan ta en godisbit vid nästa kilometer eller när man kommer upp för nästa backe. Tänk bara på att inte behandla dig som en hund, du cyklar inte inte för belöningen. Uteblivet obehag kan också vara belöning. Tex om man slipper undan ett regnoväder eller du får tillbaka värmen i händer och fötter.

Sätt upp rimliga mål. Räkna inte med att du kan hålla samma tempo på en 60-milare som på en vanlig gruppcykling med gänget eller att varje lopp ser likadant ut. Jag har självklart gått på den här minan. Jag, Toni och Ari hade tänkt ta rekord på Täbys 60-milare 2010. Det var årets varmaste dag och vi började med en punka som följdes upp av att jag nästan svimmade i värmen efter 30 mil. Det gick såklart åt fanders.

Räkna med att stoppen tar längre tid ju längre du cyklar och att du kommer behöva lägga mer tid på att både äta och fylla på vatten. Om man är ny på långcykling så kan det vara värt att lägga lite extra tid på stoppen för att sköta om sig själv och sträcka lite på benen. Om man däremot ska cykla snabbt på så är det just de stoppen man ska försöka kapa bort. Bengt Sandborgh brukar säga, det går aldrig så långsamt som när man står still.

Ha alltid en plan B. Även om du inte har en plan A. Du kan ha världens bästa plan men räkna med att något kommer strula (Murphy´s law) så du måste omvärdera ursprungsplanen och göra justeringar. Det kan vara tekniska problem, dåligt väder eller bara vanlig trötthet eller problem med kroppen. Målet ska alltid vara att ta sig i mål. Det är lätt att glömma när man sitter och planerar sitt lopp i Excel.

Det gjorde jag senast på Paris-Brest-Paris. Vårt enda mål var att slå vår tid från gången innan. Själva cyklingen skulle ju vara så lätt så det skulle bara vara att göra små förbättringar från förra gången så skulle det vara klart. Allt annat skulle vara ett misslyckande. När det väl sket ihop sig så hade vi ingen plan B. Det slutade med att vi bröt alla tre, en efter en. Jag bröt när det var 20 mil kvar. Helt ofattbart. Vilket osökt leder till nästa punkt.

Bryt aldrig när du är som tröttast. Lova dig själv att äta och vila innan du funderar på att bryta igen. Oftast kommer man på bättre tankar efter det. Gå sedan tillbaka till elefanten. Hur tar jag mig igenom resten av loppet? En tugga i taget. Det ska mycket till för att man ska bryta. Man bryter inte bara för att man är trött.

Släpp inte in det negativa. Det är lätt att hamna i negativa tankespiraler. De kommer oftast när man är trött, kall och hungrig. Tre ganska vanliga element när man cyklar randonné. Såna spiraler leder sällan till något bra. När det är riktigt jävligt så har den Amerikanska armén återigen ett bra uttryck, Embrace the suck. Omfamna jävelskapet. Tänk på varför du håller på med det här. Ut med det onda, in med det goda.

Jag brukar titta på vägskyltar och byta ut en bokstav eller två för att bilda ett roligt ord. Hur kul är det inte med Rövlanda istället för Rävlanda? Eller Runtuna som lätt blir jättekul om man lägger till ett k mitt i namnet. Se till att du har kul och att du njuter av turen och tänk på att det är de värsta och de jobbigaste rundorna är de som är roligast att minnas.

Vad sa vi då?

  • Ät inte hela elefanten i en tugga. Dela upp loppet i delar.
  • Belöna dig själv.
  • Sätt rimliga mål. De kan ändras från gång till gång.
  • Ha en plan B, även om du inte har en plan A.
  • Bryt inte när du är som tröttast. Du kan faktiskt bli tröttare.
  • Ut med det onda, in med det goda.

Nu kan det låta som att jag är fullärd och bara flinar mig runt långloppen numera. Så är det inte förstås, jag har jag minne som en fiskmås så det här kan jag falla dit på redan nästa helg.

Äh vafan! Ingen kommer ihåg en fegis. Kör så det ryker, men se till att huvudet är med!

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Filmtajm! Rundtur i Andalusien.


Nu har det varit väl tyst alldeles för länge? Jag tänkte försöka kompensera det med en liten film från Spanien där jag var med Jocke Regeheim och brorsan Calle för två veckor sen. Det blev en fantastisk vecka med en 4-dagars tur runt Andalusien. Nog tjatat om det, titta på filmen istället så fattar ni.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sverigetempot, den långa texten.
Blogg

Sverigetempot, den långa texten.


Hoppsan, det kom visst en film och ett byggprojekt i vägen för skrivandet. Hoppas ni kan förlåta mig för att ni har fått vänta på texten. Filmen verkar ha blivit uppskattad så det är ju jättekul. Jag väntar ivrigt på inbjudan till Cannes.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

Som jag tjatat om tidigare så har jag klurat på det här loppet i över 10 år. Nu fick jag äntligen tummen ur och gjorde det. Samma sekund som jag anmälde mig slog ångesten till. Det är ju jättelångt! Skulle det här loppet bli det loppet som dödade min långcyklarkarriär?

Det fanns tre olika startgrupper att välja mellan. Jag och Calle hade inga planer på att slå rekord eller liknande så vi valde mellangruppen. Bröderna Mellanmjölk. Vår plan var att klara av det på 5 dagar plus moms, vilket blir 120-130 timmar. Då räknade vi med att cykla så länge vi orkade på dagarna och sova i våra sopsäckar nån timme per natt.

Vi tog flyget upp till Kiruna och buss därifrån till Riksgränsen. Den som planerade bussturerna till Riksgränsen från flygplatsen var antagligen full eller hade riktig otur när hen tänkte. Vi landade, som enda plan den dagen, klockan 10:00. Bussen till Riksgränsen, som enda buss den dagen, gick 15:30. Det gav oss några timmar att utforska parkeringen utanför flygplatsen och konstatera att det inte fanns något fik eller något att köpa. Roger, starkingen från Sumo kom med samma plan. Han skulle starta dagen efter oss så han passade på att cykla från Kiruna till Riksgränsen, 15 mil. Det skulle visa sig vara motvind hela vägen.

När vi kom till hotellet fick vi reda på att restaurangen var stängd och att den lokala Coop stängde om 5 minuter. Vi sprang in och greppade varsin burk ravioli och en fruktyoghurt sen stressmekade vi ihop cyklarna som skulle besiktas ungefär samtidigt som vi kom dit. Vi hämtade ut startlappar och stämpelkort och avnjöt varsin burk ravioli i lägenheten på Arctic lodge. I brist på hotellbar somnade vi tidigt.

Direkt från burken. Det blir inte färskare än så

 

Dagen efter vaknade jag 06:00 och väckte brorsan. Starten skulle gå 09:00. Vi satt i vår lilla soffa i lägenheten och drack varsin liter fruktyoghurt samtidigt som vi plockade med kläder och prylar. Några sista nervösa ändringar och fix med cykeln och velande fram och tillbaka om man skulle ha underställströja på sig eller inte. Sen gick vi ner till parkeringen utanför där starten skulle gå och snackade med de andra som skulle starta.

Dag 1.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

Fem minuter innan start. Av någon anledning hamnar jag längst fram på startlinjen. Vi körde nån typ av Corona-anpassad start så vi stod på led istället för att klumpa ihop oss. Vi rullar iväg och jag ligger längst fram. Jag hinner se Mitchell Docker, proffscyklist i EF Education, och hans polare susa förbi i första backen när jag märker att min bakväxel inte fungerar. Lätt frustrerad rullar jag in till vägkanten och Calle stannar bakom.

Vi försöker se vad som har blivit fel och plockar bort alla väskorna runt styret. Efter en stund funkar det. Vi rullar iväg och märker igen att det inte alls funkar. Jag tar ett snabbt psykbryt inombords och samlar ihop mig igen. Vad har jag lossat eller ändrat när jag packade ner cykeln i väskan? Till slut kommer jag fram till växelörat. Det är en ny tvådelad variant av växelöron på cykeln. Calle har likadan cykel så där kunde jag se hur det skulle se ut. Den ska stå bakåt, inte rakt ner som det alltid har gjort tidigare.

20 minuter efter vi stannade första gången rullar vi iväg igen. Klungan är långt borta. Vi enas om att det nog var det bästa som kunde hända. Vi hade ändå tänkt att cykla själva och hålla oss till vår plan. Vyerna från Riksgränsen till Kiruna var helt magiska. Det är något jag kommer minnas livet ut. Vi hade strålande sol och medvind.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

De håller på och flyttar på Kiruna så om vi hade följt GPS-spåret så skulle vi missa hela stan. Vi tråcklade oss in i Kiruna för att äta lite och fylla vatten. Det var 15 mil dit och ungefär 10 mil kvar till Gällivare där nästa tillfälle för mat och vatten fanns. Det var varmt så det behövdes vatten.

Någonstans efter Kiruna går vägen över till en sån där vidrig 2+1 väg. Där ser vi en kille i en vit-gul Sverigetempo-tröja sitta i vägkanten och se helt less ut. Han vinkade inte eller visade att han behövde hjälp så vi cyklade vidare. Jag skulle tro att han hade missat att Kiruna var flyttat så han hade gått tom i värmen. Rätt drygt att bonka när det är 190 mil kvar liksom.

De 10 milen till Gällivare blev riktigt varma. Vi sladdade in på den första bensinmacken vi såg och köpte några drickor som vi hällde i oss innan vi beställde mat. Vi beställde ha varsin tunnbrödsrulle men de hade slut på tunnbröd så vi fick ta korv och pommes istället.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

Nästa stopp var Jokkmokk. Här stannade vi på en mack och åt försökte beställa tunnbrödsrulle igen. De hade slut på mos så det blev något annat från korv-menyn. Från Jokkmokk skulle det bli kvälls och nattcykling. Vi fyllde fickorna med snickers och vingummin och gav oss iväg. Det blev aldrig natt. Vi stannade till vid monumentet vid Polcirkeln vid 11-tiden på kvällen. Det var fortfarande strålande sol.

 

Strax innan Arvidsjaur hittar vi Sven C, som jag cyklade 100-milaren med, liggandes på vägrenen. Eller rättare sagt, han hörde oss när vi kom så han hoppade upp och hängde med. Vi enades om att stanna i Arvidsjaur. Nu hade vi cyklat 50 mil. Jag har för mig att vi tyckte att det var för långt till Storuman utan att äta eller fylla vatten. Vi rullade in i Arvidsjaur klockan 05. Macken öppnade 07:00 så vi rullade ut våra sopsäckar och la oss på uteserveringen på Frasses burgare och sov en stund. När vi vaknade hade det kommit två tyska cyklister, Frank och hans polare som jag inte minns vad han heter.

 

Dag 2.

Jag, Calle och Sven lämnar Arvidsjaur och tyskarna efter en härlig bensinmacks-frukost. Det är riktigt varmt redan efter 07 på morgonen. Det kommer bli en varm dag. Vägen till Storuman var rätt kämpig i värmen. När vi kommer dit vill Sven vila en stund så vi delar upp oss igen. Jag och Calle äter en räkmacka på en bensinmack, Din X tror jag. De är ju kända för sina räkmackor tänkte jag. Det var faktiskt gott så jag ska inte raljera för mycket.

 

Efter Storuman är det dags för Vilhelmina. Det var 7-8 mil dit. Det skulle visa sig bli en rätt bra utmaning. Det var galet varmt, ganska seg motvind och backarna avlöste varandra. I varje backe blev man dessutom omsvärmad av bromsar. Jag har aldrig sett så stora förut. De måste livnära sig på renarna som strövar fritt i skogen. De var vidriga. Om de hade bitit så hade man med all säkerhet förlorat ena armen eller tappat så mycket blod så man var tvungen att bryta. Det var så det kändes i alla fall.

Vi rullar in i Vilhelmina, halvt fördärvade. Vi börjar med att köpa några drickor på macken för att kyla ner oss. Sen går vi till Frasses och köper en torr hamburgare. Efter det köper vi några drickor till som vi toppar upp kropparna med innan vi ger oss iväg mot Östersund. Det var 30 mil dit så vi räknade med att komma dit någon gång på morgonen.

Natten gick bra trots att vi inte hittade något ställe att köpa mat på. Vi fick nöja oss med de snickers vi hade i ryggfickorna. Nu hade vi kommit en bit söderut så den här natten var lite mörkare än natten innan. Den var också mycket kallare. När vi började närma oss Östersund slogs vi helt plötsligt av en rejäl trötthet. Det var kallt och disigt och vi vinglade omkring på vägen med 4 mil kvar. Vi tog beslutet att lägga oss utanför en bensinmack och sova en timme. Fram med sopsäckarna!

 

Dag 3.

Frukosten bestod av en halv snickers från ryggfickan. Vi rullade de sista milen in till Östersund och kommer till den bemannade kontrollen. Vi hade ju precis sovit så vi passade på att tvätta av oss på vandrarhemmet och sen stack vi iväg igen. Frukost nummer två blev på en mack. Dagarna går ihop lite när man sitter på cykeln 23 av 24 timmar om dygnet.

Vägen till Åsarna har jag cyklat tidigare. Förra gången var när vi cyklade till Åre. Den är backig och ganska dryg. Då hade vi motvind och tyckte att det sög rätt hårt. Nu kom vi från andra hållet och lyckades få värre motvind så nu sög det faktiskt ännu mer.

På väg mot Åsarna

 

När vi väl kom fram till Åsarna var vi helt slutkörda. Vi började få ont lite här och där. Fram till Östersund hade gått förvånansvärt smidigt. Jag hade inte ont någonstans. Nu hade knäna börjat värka och kroppen började kännas sliten. Vi beställde varsin tunnbrödsrulle, mest på chans, och fick de minsta rullarna jag sett. Nåväl, de satt rätt fint ändå.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

Mot Vemdalen! Vi hade hört talas om backen till Vemdalen. Den skulle vara ordentligt lång och dryg så vi lämnade Åsarna med ett enda mål. Att fixa backen till Vemdalen. Sen skulle vi ju bara rulla hem. Mitt i skogen kommer vi in i en rejäl backe. Det var lite väl långt till Vemdalen så det borde inte vara den. Så var det, det var backen till Klövsjö. Efter en lång brant backe fick vi en härlig nedförskörning. Sedan började nästa backe. Den var om möjligt ännu längre.

Vi fick en lång nedförskörning ner till Vemdalen. Där stannade vi på en Ica och läskade upp oss med Cola och en påse chips. Chipsen gifte sig inte så bra mot mina sönderbrända läppar. Det sved vid varje tugga så jag fick motvilligt lämna halva påsen. Sen rullade vi ner från Vemdalen och hamnade i motvinden igen.

Motvinden hängde med hela vägen till Sveg. Det blev några ganska dryga timmar innan vi var framme i Sveg. Där åt vi middag på Sibylla och gjorde oss klara för nattkörning till Älvdalen. Vi hade ett problem. Vi räknade med att komma till Älvdalen vid 3-4 på morgonen. Då skulle allt vara stängt. Efter Älvdalen skulle vi inte hitta mat förrän vi kom till Vansbro 20 mil senare.

Romantisk middag i Sveg

 

Vi gav oss av mot natten och tänkte att vi kör så länge vi orkar och löser de problemen som dyker upp.  Vi måste ju ändå ta oss framåt. Mellan Sveg och Älvdalen finns det tydligen en väg med tusen backar. Den tog vi. Den här natten blev det lite mörkare och ännu fler mygg, knott och bromsar. Så fort vi stannade så hade man en svärm i ansiktet. När vi rullade ner från den högsta och sista backen ner mot Älvdalen kom tröttheten krypande igen. Eller krypande, den hoppade på oss som en flock vargar.

Fantastiska nätter

 

Vi bestämde oss för att sova en timme när vi kom till Älvdalen. Vi skulle bara hitta något vettigt ställe. Efter att ha yrat omkring inne i byn en stund hittade vi till slut ett vindskydd i en lekpark. Vi bäddade vant ut våra sopsäckar och Calle somnade direkt. Jag kunde inte somna trots att jag var galet trött.

Glamour-randonné

 

En halvtimme senare tänkte jag att det fick räcka. Jag började prassla med min sopsäck tills Calle vaknade. Sen rullade vi iväg. Klockan var nu 4 på morgonen. Vi var fortfarande galet trötta. Båda två hade en känsla av att vi hade haft en tredje person med oss på natten. Mycket märkligt. Efter en lång backe var vi uppe vid backpriset i Evertsberg. Därifrån åkte vi vidare in i skogen på en liten knagglig väg. Någon timme senare började solen kika fram. Ett tag senare hittar vi en liten butik som inte har öppnat än. Morgonsolen strålar mot husväggen så vi sätter oss där en stund och somnar direkt.

Dag 4.

Vi lämnade den soliga husväggen bakom oss och cyklade vidare mot Vansbro. Jag hade fått för mig att vi skulle cykla på 26:an genom Lesjöfors. Det är en relativt snabb och lättcyklad väg där vi hade kunnat rassla av många mil. Något jag verkligen såg fram emot. När vi sitter på macken i Vansbro och njuter av en glass och en pucko kommer Nazar, en medcyklist som hade övernattat i Vansbro. Han visade sig vara en riktigt trevlig prick.

En stund senare lämnade vi Vansbro för att susa fram på Inlandsvägen, trodde jag. Istället drogs vi in på en riktig pissväg norrut. Den var lappad och lagad så det såg ut som att den hade fått fläcktyfus. Det fanns inte en platt meter utan det gick antingen upp eller ner. Mest upp. Snittfarten och mungiporna sjönk i botten. Sen började det regna. När allt var som sämst kom vi fram till en liten by som heter Fredriksberg. Där hittade vi en thairestaurang som vi sladdade in på. Gubben i kassan hade lite svårt att hänga med så vi fick beställa våra maträtter flera gånger för att det skulle gå in. En nr 17 och en nr 23 och varsin Cola. Det var lite i klurigaste laget. Det var trots allt ganska roligt. Gubben var segare i bollen än en nattkomig randonnécyklist. Maten var i alla fall god.

Deppig lunch på thaien

 

Utanför thairestaurangen träffade vi Anton och hans gäng. Jag var fortfarande sur för den dåliga vägen så jag gnällde och gnällde men den positiva Anton tyckte bara att jag var onödigt gnällig. Med all rätt. Någon timme senare hade thaimaten gjort susen och det mesta av gnället var avklarat. Nästa stopp var Hällefors. När vi kom dit så hade jag bara siktet inställt på kaffe och bulle. Jag tog nån liten mumiebulle och den största kaffen de hade på macken. Helt plötsligt sammanstrålade flera olika ST-gäng. Anton och hans killar, Wei och Eyvind och deras gäng och en hel drös cyklister till. Det var riktigt kul. Stärkt av jättekoppen kaffe gav vi oss iväg mot Karlskoga. Föga förvånande gick inte vägen raka spåret till Karlskoga utan vi drogs ner på en supermullig väg som gick förbi Rockesholm.

Precis när vi rullade in på den lilla vägen blev vi ikappcyklade av Wei och gänget. Vi hängde på men fick släppa efter ett tag. Mitt vänsterben svullnade upp och kändes alldeles konstigt. De hade planerat att sova på hotell i Karlskoga och vi hade tänkt att fortsätta genom natten så det var inte riktigt läge att spränga benen nu. När vi väl kom till Karlskoga var vi rätt trötta. Vi började fundera på hur vi skulle orka cykla genom natten och antagligen sova i sopsäckarna en natt till. Nej fan det är inte värt det tänkte vi och ringde ett hotell och bokade ett rum.

Bröllopssviten på hotellet

 

Vilket jäkla genidrag. Vi somnade ovaggade och vaknade efter en helt drömlös natt. Det kändes som att jag vaknade på uppvaket efter en operation. Wow vad hände? Vi packade ihop våra grejer och gick ner till frukosten där vi träffade hela gänget från Hällefors igen. Planen var nu att riva av de resterande 55 milen och gå i mål innan lunch på femte dygnet.

Dag 5.

Nu var vi mellan Vänern och Vättern på härliga vägar. Nattsömnen hade gjort susen för både benen och moralen. Nu var det riktigt kul igen. Vi stannade på Moholms pizza, kebab och sallad och åt varsin pizza. Den kan rekommenderas. Riktigt god. Efter Moholm kom regnmolnen efter oss. Vi lyckades smita förbi precis innan vi dränktes men bakom oss såg vi hur det mörkblå molnet släppte allt den hade över Moholm och Tidan. Regnmolnen jagade oss resten av dagen.

Moholms pizza, kebab och sallad

 

Efter Skövde bar det upp för Billingen. Det var rätt coolt för uppe på toppen fanns en badsjö. Vi tog ett stopp på torget i Falköping för att fylla på vätska. Utanför Ica sålde de jordgubbar så det slank ner varsin låda sånt också. Direkt efter Falköping drogs vi in på en nedlagd banvall. Den var helt magisk. Vi hade tyvärr fortfarande motvind annars hade det blivit 10 guldstjärnor av 10. Vid middagstid efter några mil på banvallen rullade vi in i Ulricehamn. När vi stod på macken och avnjöt en dubbelpipig french hotdog kom tysken Frank och hans namnlösa polar in. Precis innan vi skulle lämna rullade Jonathan Sigemo in. Han hade startat ett dygn efter oss och var på bra väg att slå banrekordet. Han började se rätt mosig ut.

Dubbelpipig french hotdog

 

Ut på banvallen igen och de resterande milen till Tranemo. Precis samtidigt som banvallen tog slut kom regnet. Regnet höll i sig hela natten och i närheten av Hyltebruk började Calle få problem med sömnen igen. Det var mörkt och regnigt och vi var mitt ute i skogen. Jag fick lotsa honom till första bästa skydd så han kunde sova. Vi hittade en busskur och Calle somnade samma sekund som han satte sig. En halvtimme senare var vi på väg igen. Nu såg vi fram emot stoppet i Laholm där det skulle finnas en bensinmack. Natten var riktigt kämpig med tröttheten och regnet så kaffe och bulle i Laholm var det som drev oss.

Foto: Jonas Wiking/Sverigetempot

 

Frukost i Laholm

 

Macken i Laholm var inte nattöppen. Den skulle öppna en timme efter vi kom dit. Jag fick en mental härdsmälta men lyckades skaka bort den efter en stund. Vi hade dock tur och kunde fylla flaskorna i vattenskåpet. Några mil senare kom vi fram till en Ica som just hade öppnat. Nu var det inte långt kvar. Bara 10-12 mil. Det går dock att göra 10 mil ganska jobbiga. Det vi hade framför oss nu var Hallandsåsen och Söderåsen. Där hade vi att göra ett ganska bra tag. Precis när vi hade kommit ner för Söderåsen kom Sven C ifatt oss igen. Efter en stund kom även Sigemo. Vi fyra slog följe och vi turades om att ta förningar så Sigemo skulle få en behagligare resa. Han såg helt färdig ut men han kämpade på som den tävlingscyklist han är.

Nu ville vi bara komma i mål men det kändes som att vi cyklade i cirklar på kullarna ut mot kusten. Jag började tappa tron på att vi någonsin skulle komma fram. Var det här ett prank och vi skulle snurras omkring på de Skånska fälten tills vi dog? Helt plötsligt dyker en skylt upp, Smygehuk 4 km. Wow! Det är på riktigt alltså, vi kommer ta oss igenom det här!

Den sista kilometern utmed Smygehamn kändes fantastisk. Vi svänger in mot vattnet och Smygehamn och ser Skylten och gänget som tog emot i målet, fotografen Jonas och Marie som skötte målgången. Vilken känsla! Vi hade fixat det! Vi stämplade in på 124:53. Ganska precis som vi hade planerat.

I mål efter 124 timmar och 52 minuter
Hela loppet gick över förväntan. Jag hade räknat med att lida mycket mer. Vi hade faktiskt kul nästan hela vägen. Jag är däremot väldigt tveksam till om jag kommer köra det igen. Nu har jag gjort det och det var fantastiskt. Tack Calle för grymt sällskap och tack Peter Tonér för att du arrangerar så här roliga saker.
/Johan


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sverigetempot, en kort version i väntan på filmen.
Blogg

Sverigetempot, en kort version i väntan på filmen.


Men jösses. Nu är det klart. Jag har haft det här loppet i huvudet i över 10 år men av olika anledningar har det inte blivit av. I år var det äntligen dags. Sverigetempot, 210 mil från Riksgränsen till Smygehuk nonstop utan support.

 

 

Det här loppet ska man inte blanda ihop med  ”Treriksröset” – Smygehuk som har blivit populärt som rekordsträcka genom Sverige den senaste tiden. Vid rekordförsöken tar de den snabbaste sträckan genom landet, såklart. Oftast med följebil och support. De gör det på makalösa tider och det är grymt imponerande att de kan hålla sånt tryck under så lång tid.

 

 

På Sverigetempot har arrangören Peter Tonér letat upp de finaste och mest krävande vägarna. Om det finns ett berg i närheten kan man ge sig fan på att man får ta en omväg och köra dit. Tex körde vi över både Klövsjöbacken och Vemdalsskalet. Vi körde upp för Billingen 2 eller 3 gånger och såg till att pricka alla de finaste backarna på Hallandsåsen och Söderåsen. Kort och gott, om du har tänkt att slå rekord genom Sverige, använd inte Sverigetempots gps-fil.

 

 

Jag och brorsan Calle har pratat om loppet nästan varje dag det senaste året. Vårt mål har varit att komma i mål. Vi satte en tidsplan på 120-130timmar (5 dagar) eftersom vi hade bokat hotell i Smygehuk på onsdagen. Vi flög upp till Kiruna och tog en buss till Riksgränsen. Starten var precis utanför hotellet. På grund av Covid så var restaurangen stängd men vi hade tur och kunde köpa middag och frukost på Coop som stängde 5 minuter senare. Sen blev det en lugn kväll och vi kom i säng tidigt.

 

 

Starten gick och vi rullade iväg. Jag hamnade längst fram av någon anledning. Efter 500 meter märker jag att min bakväxel inte fungerar. Den står helt still så jag får rulla in till vägkanten och se klungan susa vidare. Calle stannar också. En kvart senare fick vi ordning på det. Det visade sig att jag hade skruvat på växelörat fel. Det är nya växlar på hojen där växelörat är tvådelat. När jag fick ordning på det var gruppen långt bort. Det passade oss perfekt eftersom vi vill köra själva.

 

 

Vi höll vårt eget tempo och planerade rundan så som vi ville. Vi susade genom magiska vyer,  ändlösa vidder och härliga vägar. Solen var uppe dygnet runt och myggen och knotten var på hugget. Dagarna gick och milen tickade på. Vi hade ingen plan för hur vi skulle sova utan tänkte krasha i våra foliefiltar när det blev panik. Vi skalade bort all bekvämlighet för att öka incitamentet att cykla mer.

 

 

Vilken otrolig runda det blev. Vi kom i mål efter fem dagars cykling. Vi höll ihop hela vägen och hade det kul varje dag. Det går inte att undvika svackor. Vi hade såklart några såna också. Tex på sträckan mellan Vansbro och nån by som jag tror hette Fredriksberg. Det var min absolut lägsta. Istället för att dundra fram på Inlandsvägen mellan Vemdalen och Lesjöfors så hade vi dragits ut på nån riktig skitväg som gick upp och ner och hit och dit. Det var tjälskott och gropar i asfalten och både snitthastigheten och mungiporna drogs ner i botten.

 

 

Nästa svacka kom i Laholm där vi hade räknat med att fanns en nattöppen mack eftersom det var kontroll där. När vi kom fram dit efter 18 mil i regn, mörker och motvind välkomnades vi av en stängt bensinmack. Nästa chans till mat var 6 mil senare. Det fanns inget annat att göra än att bryta ihop en stund och sen ta sig i kragen och cykla vidare.

 

 

Efter 125 timmar och 216 mil var vi äntligen framme i Smygehuk. Vi åt middag på hotellet med Sven. Sen gick vi direkt därifrån till en pizzeria för middag nummer två, där vi träffade resten av de som hade gått i mål. Vi fick till en riktigt bra afterbike och jag somnade ovaggad när vi kom tillbaks till hotellet.

 

 

Jag är supernöjd med att vi höll ihop hela vägen och att vi gjorde det precis så som vi hade tänkt det. Cykla tills vi inte orkade cykla mer, sova i en sopsäck i vägkanten och sen kliva på det någon timme senare. Sjukt nöjd över att kroppen och huvudet höll hela vägen. Nöjd att vara hemma nu och bara kunna ha semester och göra de sakerna jag har skjutit på under våren. Långcykling liksom, livets elixir. Ur armod föds stordåd. Det är sällan man känner sig så tacksam som när man har tagit ut sig ordentligt.

/Johan



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*