Blogg

1001 Miglia Italia 2012.


Det här inlägget tog tid att få fram. Inte bara för att jag har haft fullt upp på hemmafronten utan också för att reda ut vad som egentligen hände där nere. Jag har laddat för det här loppet under nästan ett helt år. Allt jag har gjort, eller inte gjort, har varit med det här loppet som mål. Uppladdningen blev allt annat än optimal. Vinterträningen gick bra men när det var dags att börja köra de längre rundorna så ville inte vädret vara med. Så fort det drog ihop sig till långcykling och helg så kom regnet. Av ren tunnhet och allmän slacker-attityd så hoppade jag över de flesta breveterna och körde istället 20-milrundor. Vilket i och för verkar ha fungerat. 

Lagom till semestern så överansträngde jag hälsenan. Den blev inflammerad och gjorde ont. Detta höll i sig tills jag uppsökte läkare som ordinerade Voltaren. En månad senare var det nästan bra, då var det bara en månad kvar till Miglian. Som tur var kunde jag köra Örebros 100-milare utan några större problem. Formen kändes bra och hälsenan hängde med. Tyvärr visade det sig att sadeln hade gjort sitt och jag fick makalösa sittsår. Efter en ny sadel och nya tag så var det äntligen dags att åka ner till Italien. 

Vi startade resan i min bil klockan 03 på morgonen. Jag plockade upp Anders, Ari och Magnus på vägen sen fräste vi ner genom Sverige och snackade om året som gått och vad vi skulle hitta på nästa år. Efter 150 mil tog vi ett nattstopp i en mullig Hansa-stad från medeltiden som påminde om Visby. Vi var på väg och allt kändes toppen. 

Dagen efter stannade vi på gränsen till Schweiz för att köpa motorvägsmärken. Sen startade inte bilen. Startmotorn gick igång men det tände inte. Efter en timme ringde vi assistans. Jag har Mobilitetsgaranti eftersom jag servar bilen på märkesverkstad. Servicekillen sa att han inte kunde laga felet på plats så vi bogserades till verkstan. Där konstaterade de att motorn var trasig och behövdes bytas. De uppskattade att det skulle kosta 10.000 euro att byta. Ridå. 

Efter 9 timmar och 20-25 telefonsamtal till försäkringsbolag, SOS International, och VAG Stockholm satt vi i en hyrbil på väg ner mot Milano. Stämningen var lite tillknäppt och jag visste inte om försäkringsbolaget skulle ta kostnaden eller om jag skulle få stå för kalaset själv. 

Morgonen efter fick vi åka in till Milano och lämna tillbaka hyrbilen och fortsätta ringa försäkringsbolaget och SOS International istället för att vila och ladda inför loppet. Man brukar normalt ha fullt upp med att fixa och dona med cykel och utrustning på startdagen. Nu hade jag knappt en tanke på loppet utan fick lägga all energi för att lösa bilen. Tiden gick och innan vi rullade mot starten så hade jag fortfarande inte fått svar om försäkringsbolaget skulle ta kostnaden.

 

Svenskgänget vid starten: Magnus, Ari, Anders, Jag, John och Nils.

 

Vid starten var det precis så laddat som det brukar vara. Folk trängdes för att komma till första ledet, trots att de egentligen inte hade något där att göra. Vi tog det lugnt och ställde oss nånstans i mitten. Det finns ingen vits att stressa i starten när man ändå har fyra dygns cykling framför sig. Starten gick och vi rullade ut ur Nerviano och Milano. Ut på de mörka vägarna genom industriområdena som kantades av prostituerade vid brinnande tunnor, vilket jag reagerade lika starkt på den här den här gången som förra gången jag körde loppet. Natten och milen rullade på.

 

Solen går upp nånstans vid Modena.

 

När solen gick upp var vi svenskar fortfarande i samma grupp. Vi kände direkt att det skulle bli en varm resa. Tempen hade legat strax under 30 under natten och nu när solen kom så gick det snabbt upp till 35 grader. Efter nån timme delades vi upp i två grupper. Jag, Ari, John och Hektor höll ihop ett tag tills Hektor tappade livsgnistan i värmen och släppte. Han slog sedan följe med Nils och Anders efter kontrollen i Faenza. Deras grupp höll bara till kontrollen i Dicomano där Hektor bestämde sig för att bryta.

Efter Faenza kommer loppets första berg. Det är ca 1000 meter högt och i stekande sol blev det för mycket för honom. Magnus verkar vara allergisk mot sol. Jag börjar tro att han är en vampyr så han borde nog hålla sig ifrån vigvatten och vitlök också. Vid det här laget var det nog många som fick en känsla av hur tufft det här skulle bli. Nu var det 120 mil kvar och bergen hade precis börjat. Nu bestämde sig min GPS för att lägga av. Garmin Edge 800 är tydligen inte gjord för att använda på långlopp. Den låste sig och gick inte att starta. Vilket skräp.

Tillfällig svalka vid en vattenpost.

 

 

Stekt gubbe.

 

Jag, John och Ari gnetade oss över de stekande bergen mot Chiusi della Verna. Där tog vi tre timmars sovstopp. Planen var egentligen att ta sovstoppet på kontrollen efter men med den miserabla uppladdningen så var vi alldeles för trötta för att fortsätta. Vi hade varit vakna i 40 timmar nu. Sömnen gjorde susen. Vi lämnade kontrollen innan solen gick upp och fick uppleva en alldeles magisk soluppgång i bergen. Men med solen kommer värmen. Det var ännu varmare den här dan. 20 timmar senare kom vi till kontrollen i Pomonte. Ari var trött och ville sova men jag och John var pigga och ville fortsätta genom natten. Vi enades om att skiljas här och ses i målet istället. Under natten gnetade vi oss upp för backen till Montalcino och fick soluppgången i ansiktet på vägen ner. Nu var vi i Chianti. Det är svårt att hitta ett vackrare ställe än det här.

 

Jag och Ari rullar ner i soluppgången.

 

Vägkantsmekande vid Toscanas kullar.

 

Allt snurrade på bra tills Johns pedal bestämde sig för att ge upp. Den hade börjat krångla ett dygn tidigare men det hade hittills gått att lösa genom att banka in pedalen med en sko. I kontrollen i Castelnuevo Berardenga var vi tvungna att fixa fram en ny pedal. Efter te timmar var det ordnat. Tyvärr missade vi de bästa cykeltimmarna mellan soluppgång och lunch. Det var den enda tiden man kunde cykla i dagsljus utan att brinna upp. Dagen blev olidligt varm, men nu hade vi i alla fall en hel pedal. I Siena hade de gömt kontrollen riktigt bra. Vi snurrade runt i stan i över en timme innan vi hittade rätt. Efter Siena slogs det värmerekord. 44 grader. Nu friterades man i sitt eget fett. Allt skavde och gjorde ont. Värmen gjorde verkligen kaos med oss nu.

 

Soluppgång i Chianti.

 

John får hjälp med nya pedaler. Grazie Mille!

 

La strade bianche eroica.

 

Tävlingsledningen blev oroliga för oss cyklister och satte upp extra kontroller. På gott och ont. På ett ställe kom vi precis upp för ett vidrigt stekande backe och längtade efter nerförsbacken där man kunde få lite svalkande fartvind, där hade de satt upp en kontroll på toppen istället. Värmen där var olidlig. Min kropp reagerade på alla sätt den kunde. Jag svettades, frös, fick huvudvärk, blev spyfärdig och till slut kändes det som att skinnet skulle lossna och jag fick total panik. Allt detta på bara några sekunder.   

Den större delen av kvällen spenderade vi i en fem mil lång backe upp mot kontrollen i Castelnuevo Garfagnana. Jag blev tröttare och tröttare utmed den hårt trafikerade autostradan. efter en halv evighet var vi äntligen framme vid kontrollen. Här tog vi rundans andra sovstopp, vi hade ju inte sovit sen Chiusi della Verna för två dygn sen. Vi satte klockan på 90 minuter och drog varsin reklambanderoll över oss som täcke. Efter en timme vaknade jag och väckte John. Sen rullade vi iväg innan solen gick upp. Upp över bergen och ner till kontrollen i Aulla. Nu kändes det som att vi bara hade upploppet kvar. Det var bara några berg och ca 40 mil kvar. I kontrollen i Deiva Marina träffade vi Johns kompis Henk. Han är en 24-timmars cyklist från Holland som flög upp för backarna. Tyngdlagarna verkade tydligen inte på honom.

Nybäddat på trägolvet.

 

En kaffe borde göra susen.

 

Solen går upp över bergen.

 

På väg ner mot Cinque Terre.

 

Vi tre höll ihop det sista dygnet och kom till Castellania, Fausto Coppis födelsestad, nån gång på natten. Nu hade vi bara den sista dryga etappen kvar. Jag mindes den som riktigt tråkig och dryg förra gången jag cyklade loppet men den överträffade sig själv och var ännu värre. Man sicksackar runt mellan åkrar och fula byar. Genom industriområden och fler fula byar. Vägarna ser likadana ut och jag frågade John flera gånger om vi verkligen var på rätt väg. Jag var säker på att jag hade sett den där soppåsen vid det där fula trädet några gånger tidigare och den här fula byn hade vi också passerat förut. Jag ville helst bara blunda tills det var över. John tog ansvaret för navigeringen och dragjobbet. Han ville tydligen komma i mål för de sista två milen gick snabbare och snabbare. Till slut urartade allt till ett race i industriområdena. Jag fick ställa mig och spurta i kurvorna för att komma ifatt. Benen skrek men pulsen rörde sig knappt.

 

En nöjding med medalj.

 

Tre nöjdingar.

 

Till slut, efter 101 timmars cykling och sammanlagt 4 timmars sömn kom vi i mål. Vi kramade om varandra och fick varsin medlalj. Sen gick vi raka spåret till öltältet. Vi satt kvar där ett tag och såg solen gå upp innan vi cyklade tillbaka till hotellet. På hotellet hade Anders, som tyvärr hade brutit efter 85 mil, dukat upp med en finfin afterbike. Vi delade en flaska Chianti, några ostar och salami. Efter ett tag somnade jag mitt i en mening och ramlade raklång i sängen. Dagen efter åkte vi tillbaks till målområdet och hämtade resterna av Ari. Hans GPS hade gått sönder på den sista etappen så han hade irrrat omkring i värmen i alldeles för många timmar. Ett dygn senare lyckades även Nils ta sig i mål. Han fick äntligen sin revanch på förra gången då han bröt.

 

Till slut hittade Ari till målet.

 

Hemresan löste sig efter en dags fixande. Tävlingsledningen skramlade fram en buss som körde oss till Tyskland. Helt makalöst bra ordnat. På verkstaden i Lindau lovade de att bilen skulle vara klar på eftermiddan dagen efter så vi checkade in på ett hotell och begav oss ner på stan. Lindau visade sig vara en riktig fullträff. Vi rasslade runt och åt schnitzlar och drack öl tills det sprutade ur öronen. Precis som lovat så var bilen klar dagen efter, med ny motor och allt. Jag skrev på ett papper och sen var vi på väg hem. Efter ett dygn i bilen var vi äntligen hemma.

När ungarna hade somnat så satt jag och Linda kvar och snackade om resan och allt som hade hänt. Sen plockade jag fram en ring som jag hade köpt i Lindau och frågade om hon ville gifta sig med mig. Hon sa ja. Det blev den perfekta avslutningen på en händelserik resa.

/Johan


Antal kommentarer: 36

Stefan Määttä

En härlig racerapport, märktigt! Och ett stort grattis till giftermålet också naturligtvis.


Johan Mölleborn

Tack Stefan!


Gunnar O.

Dubbel-Grattis, Johan.
Starkt kört. Ett under att du bara kom till start. Att sedan under dessa förutsättningar prestera som du gjorde är ju rent otroligt.

När är bröllopet?

M v h. Gunnar O.


Gunnar O.

Dubbel-Grattis, Johan.
Starkt kört. Ett under att du bara kom till start. Att sedan under dessa förutsättningar prestera som du gjorde är ju rent otroligt.

När är bröllopet?

M v h. Gunnar O.


Johan Mölleborn

Tack Gunnar! Det är bokat till 25/5 nästa år.
/J


harri manni

Makalöst på mången sätt! Härligt berättat och stort grattis till er båda!


Johan Mölleborn

Tackar tackar!


Wilert

Grymt skrivet som vanligt!


Skogling

Makalöst !

Men du , den där hjälmen sitter ju som en basker ?

Grattis i trippel bemäskelse.


Nils Schneider

Ett dubbelgrattis Johan! Miglia och bröllop är inte illa! 😉

/Nils


Oscar (4brunn)

Episkt!
Riktigt underhållande måndagsläsning, tack!

Att få ett ”JA” efter en vecka med polarna med ost vin och öl samt sönderkörd montessoricontainer är starkt.


Jocke J

Magiskt Johan, och grattis till det lyckade frieriet!

”Nu kändes det som att vi bara hade upploppet kvar. Det var bara några berg och ca 40 mil kvar!”


Johan A

Magiskt…. Grymt flyt att hon faktiskt sa jag med!!

Den 25/5 kommer hela KBCK stå med en get utanför kyrkan för att fira på riktigt!!


Håkan

kul läsning. bra formulerat (som vanligt).

Grattis till bröllopet


Masken

Fantastiskt, detta ska firas med ett avsnitt…
http://www.youtube.com/watch?v=Khte62YSzS0&feature=autoplay&list=ELBRjXJd8PnNk&playnext=1

Skål!


Johan Mölleborn

Tack för alla kommentarer.

Masken, det där får vi diskutera imorgon. ”Do you like sand….”


Eva Mölleborn

Toppen!
Svårt att förstå hur du stod ut.
Nöjd med slutresultatet, ser fram emot brölloppetT
Kram Mor


Eva Mölleborn

Du såg våldsamt trött ut på ett av fotona.
Kram Mor


Johan Mölleborn

Jag blev lite trött efter ett tag. Men det löste sig snabbt med en espresso. 😉
/J


lale

Satan vilken resa !
Och jävlar vilken fin final (hemma) !
Grattis till Er båda …


John

Johan, du är fullständigt galen, men på ett riktigt riktigt skönt sätt. Härlig läsning tackvare din fenomenala inlevelse i formuleringarna. Stort dubbelgrattis!!


Erik Nohlin

Johan, jag grät på sluet!


Johan Mölleborn

Tack igen. Kul att ni gillade texten. Då kanske det var ok att det dröjde lite. 😉
/J


Amir

Jag är imponerad Johan. Vilka talanger du besitter. Enorm envishet och uthållighet när det gäller cykling, fantastisk skildring och formulering med prefekt mix av text och bild när det gäller återraportering av resan.

Du är cyklande författare och ska kanske satsa mer på skrivandet än enbart bloggande. Det är nog många, inklusive jag själv, som skulle läsa dina böcker.

Förresten stort Grattis på födelsedagen och det kommande bröllopet.


Cykelkatten

Wow, fett bra jobbat! Och vilken avslutning… *Smått gråtfärdig* Vackrare än så blir det inte! 😀


Johan Mölleborn

Tack Amir och Katten. Jag får väl släppa en bok efter varje långlopp. 😉
/J


Bruce, Happy

Otrolig prestation! Och fick dig en fru, scheisse vad snyggt!


Hasse

Hade väl egentligen tänkt att jag skulle jobba lite så här på förmiddagen men fastnade totalt i din berättelse.
Härlig läsning och jättegrattis till ett lyckat frieri!

/Hasse


hannah

Så himla härligt och fint cyklat! Man kunde ju önska att ens egen kille skulle ta och fria när han kommit hem från långlopp. Man får väl hoppas vid målgången på LEL nästa år… kanske.


Fogel

Grattis till Er båda. kul läsning och grym prestation.


Johan Mölleborn

Tack Fogel!

Hannah, efter LEL kan vad som helst hända.

Hasse, kul att jag kunde förgylla din förmiddag. 😉


Robban

Kul läsning, sommarens hetaste RR. Bra kört och Grattis //Robban


Kristoffer

Bra skrivet (som alltid) och framför allt grymt kört av er allihopa!


Johan Mölleborn

Tack Robban och kristoffer!


Dragon

Bra cyklat! Och skrivet!


Aik

Du är Backluras stora clown/kung 😉
Fy fan va vad bra.. Skrattar så gott åt din humor..
Känner smärtan och kan se alla fula byar;)

Å Grattis i efterskott..



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

1001 Miglia Italia PEPP!


Nu är det två veckor kvar till starten på 1001 Miglia. Jag har laddat för det här loppet det senaste året. Som vanligt går inte planering och verklighet hand i hand. I min planering skulle jag köra en hel del långlopp och breveter under försommaren och sedan följa upp det med Örebros 100-milare, som jag faktiskt körde, och sen runda av med några 60-milare och annat trams. Försommaren regnade bort, i alla fall på helgerna så de riktigt långa rundorna uteblev. Jag hade verkligen ingen lust att släpa mig runt på en 60-milare i spöregn och tusen sekundmeter motvind så fick nöja mig med några 20-milare och lyckades väl skrapa ihop ett tio-tal.

Som grädde på moset fick jag en inflamation i hälsenan som satt i några månader. Jag trodde jag kunde vila bort det men det ville inte ge sig. Till slut gick jag till läkaren och fick Voltaren utskrivet. Nu verkar det faktiskt ha gett sig, det gör i alla fall inte ont hela tiden.

Trots detta så känns formen ändå rätt hyffsad. De här långloppen handlar oftast mer om tjockt pannben, erfarenhet och att man tycker det är kul att cykla långt än rent Vo2 och höga värden i Wingate.

Själva loppet är 160 mil långt och bjuder på 22.000 höjdmeter. Det börjar lugnt med 40 mil plattcykling. Sen kommer bergen. Banan är helt fantastisk och rundar Toscana med alla kullar och vinodlingar. När jag körde det för två år sen kommer jag ihåg att jag sa ”det här var det snyggaste jag sett” ett antal gånger per dygn.

Det är 10 svenskar anmälda idag. Några har redan hoppat av så jag vet inte exakt hur många som verkligen kommer till start. Varje cyklist har en egen sida. Min sida finns här. Där kommer det förhoppningsvis uppdateras med passertider på kontrollerna. Här finns en lista över alla anmälda.

Nu gäller det bara att ta det piano med osten och vinet de sista veckorna. Min plan att väga 61 kilo fallerade totalt. Som man brukar säga om bergscykling, är man sjukligt svag för ost och vin så får man lida pin.  

Två veckor kvar alltså. Tills dess, pepp pepp!!

 


Antal kommentarer: 1

Cykelkatten

Du kommer att fixa det galant 🙂 Ser med spänning fram emot race-rapporten!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sverigetempot i lokalblaskan, ont i häcken +ANNAT.


Här händer det inte mycket. Jag har varit ensam med ungarna på dagarna sista veckan så cyklingen har blivit lite lidande. Men det är inte bara cyklingen som har varit lidande, min häck fick sig en rejäl omgång på 100-milaren förra helgen jag har inte varit så sugen på att cykla över huvud taget. Bara vanligt sadelskav alltså, ni trodde väl inget annat? Nu är sadeln pensionerad och cykeln har en ny likadan. Formmässigt börjar det kännas bra. Vikten ligger på 63 kilo och huvudet är fulladdat med energi. Det är bra det, för det kommer gå åt en del i Italien.  

Jag fick i alla fall en glad överraskning när jag satt och läste Västerortstidningen. Där var ett reportage om Robban som körde Sverigetempot. Han tog loppet i lite makligare takt än stressputtarna Toni, Jonas och Kalle. Bläddra till sidan 6 så har ni reportaget där.

Imorgon åker jag till Sälen ett par dagar. Cykeln åker så klart med och GPSen är laddad med backiga rundor. Vi bor på Högfjällshotellet och backen upp dit kommer sitta som en smäck på slutet av rundorna. Den är 1 mil lång och har 350 höjdmeter. Det var allt. Kör så det ryker!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

100 härliga mil med Örebrocyklisterna.


I helgen gick Örebros 100-mils brevet. Den är uppdelad på tre dagar med två övernattningar på vandrarhem med middag och frukost, så det blir mer som en långcyklarhelg än ett episkt lidande av utdragen karaktär som det kan bli om man kör non-stop. För min del var detta ett avgörande test av min krånglande hälsena. Om den inte höll nu så skulle jag bli tvungen att skippa 1001 Miglia i augusti. 

I klubblokalen välkomnades vi av Börje och Magnus som höll i arrangemanget och skötte all service. Vi fick stämpelkort och baxade in väskorna i Börjes buss. Sen rullade vi iväg mot helgens äventyr. Vi blev 7 startande varav 6 av oss kom att hålla ihop hela helgen. Den 7:e, Jari, höll sitt eget tempo och kom in några timmar efter oss på kvällarna. 

Första dagens etappmål var Lesjöfors och den smått magiska Esperantogården. Men först skulle vi ner till Hjo och vända. Vägarna dit var helt fantastiska. Slingrande och omväxlande genom det vackra landskapet. Strax innan Hjo fick Fredrik ett ekerbrott. En trist start när man har 90 mil kvar. Men det löste Magnus med att komma ut med ett nytt hjul till Hjo där vi skulle stanna för lunch. På kvällen hade han bytt ekern i hjulet och bytte tillbaka.

 

Cykelservice i Hjo.

 

Vi cyklade genom solsken och regnskurar. Vi fick verkligen allt väder som en svensk sommar kan bjuda på. Nästa stopp var Gullspång. Den macken användes tydligen som stämpling på Sverigetempot för ägaren frågade hur långt vi skulle cykla och började sen prata om alla tokiga cyklister som hade kommit in i macken. Han hade sedan följt loppet via Sverigetempo-bloggen. 

Fika i Gullspång.

 

Efter Gullspång svängde vi upp på Inlandsleden. Nu var det slut på de slingrande vägarna. Inlandsleden var hårt trafikerad av långtradare och det fanns inte mycket att se förutom skog och asfalt, eller bakhjulet på cykeln framför. Men det har också sin speciella charm. Milen rullade på bra så några timmar senare och totalt 36 mil så checkade vi in på Esperantogården där det bjöds på bastu och öl. Esperantogården, om ni inte har varit där så har ni missat nåt. 

Öl och bastu i Lesjöfors.

 

Andra dagen började precis som första hade slutat, på Inlandsleden. Men den här gången i härlig morgonsol. Dagens etappmål var Sala. Men vi skulle först skulle vi ta oss till Vansbro, Falun och Fagersta. Milen rullade riktigt fint och vi var ganska snart i Vansbro där vi tog en snabb fika. Vi väntade med lunchen till Falun. På vägen dit frågade jag på Face book om tips på bra lunchställen. Det vi valde var inte bara dyrast, det låg längst bort också. I Falun bjöds det på både spöregn och vår första, och enda, hejaklack. Det var Falukillen Jonas som hade tagit sig ut för att peppa. Trevligt.

Geir lyser som solen på sin födelsedag.

 

 

Hasse och Anders på Inlandsvägen.

 

De sista milen in till Sala var lika härliga som RV 70 är tråkig. På vandrarhemmet tog Börje och Magnus emot och visade oss till rummen. Efter dusch, öl och middag så firade vi Geir som fyllde 45. Börje och Magnus hade köpt tårta från Elsa Anderssons konditori i Norberg. Geir är norrman och Anders hade googlat fram att de kör tre gånger tre hurra där. Ingen fattade nånting men vi hurrade totalt nio gånger i alla fall. 

After bike dag två.

 

Dag tre, sista dagen. Kroppen kändes fortfarande stark och pigg men min häck hade blivit osams med sadeln dagen innan. De där Fizik-sadlarna verkar bara hålla 3 säsonger innan de tar slut. Dagens runda skulle slingra oss tillbaka till Örebro. Vi hade 34 mil att köra så vi rullade iväg prick 07. Mellan Enköping och Strängnäs följde vi 55:an. Den vägen kör vi när vi kör kortvarvet runt Mälaren, fast då åt andra hållet. Nu var det som en helt ny väg. Riktigt mullig faktiskt. Mulligheten tog slut strax efter Strängnäs. Vägen till Katrineholm var rejält dryg. Efter stoppet i Lindesberg var det bara 6 mil kvar. Vi hade ett stopp kvar i Nora sen var det bara sista spurten hem. Vägen till Nora bjöd på några extra höjdmeter. 

Precis vad man vill ha efter 95 mil.

 

Vägen mellan Lindesberg och Nora.

 

Jag kom upp i 77,7 i en av backarna. Det var nästan värt hela resan. Området runt Nora är väldigt vackert. Så vackert att jag faktiskt kollade på sommarstugor i området när jag kom hem. Hit måste jag åka nån helg och bränna mil. 

På väg mot Nora

 

Innan Nora träffade vi Sven igen, Aris kompis som vi hade sovit hos i Örebro innan loppet. Han hängde med sista biten och fick höra om helgen och alla roliga mil vi hade cyklat. Men innan vi kom i mål skulle det regna en gång till. Det var ju ändå svensk sommar. 

Ari trivs i regnet. 

 

Efter totalt 100 mil sladdade vi in till klubblokalen där Börje och Magnus väntade. Efter en snabb dusch bjöds det på mackor och kaffe. Vi snackade igenom helgen och tackade varandra för ett strålande sällskap. 

Sex nöjdingar i mål.

 

I bilen hem pratade vi vidare om Börjes och Magnus suveräna insats. De gör verkligen sitt yttersta för att andra ska ha det bra. Magnus hade till och med tagit ledigt från jobbet för att kunna serva oss på den här rundan. Ni är helgens hjältar!

Magnus och Börje i klubblokalen.

 

Stort tack till Örebrocyklisterna, Magnus och Börje för ett suveränt arrangemang och tack till Ari, Anders, Hasse, Geir, Fredrik och Jari för härligt sällskap och en strålande helg. Hälsenan höll ihop fint och det börjar kännas riktigt bra inför Italien. 

/Johan


Antal kommentarer: 2

Nypan

Jag håller med på alla punkter men vill också lägga till att det var JOBBIGT!
Börje och Magnus är nog värda ett eget reportage och jag funderar fortfarande på om vandrarhemmet var en illusion eller en sorts installation.
Stort tack till alla för bra sällskap.


hannah

Jag tycker att det låter fantastiskt. Och, Börje, honom älskar man ju!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sverigetempot, reseskildring av Toni Arndt.


Så här på inför helgen får ni lite härlig randonnéläsning. Toni Arndt som var en av de två snabbaste på Sverigetempot har skrivit ner en reseskildring från loppet. Mycket text men väl värt att läsa. 

Toni Arndt:

 

Jag ska göra ett försök att sammanfatta denna helt underbara, jobbiga, fina resa.

Redan efter PBP 2011 pratades det om att Peter Tonér skull arrangera Sverigetempot 2012 och jag blev på ett konstigt sätt sugen direkt. Efter de tuffa 120 mil PBP, hur skulle det kännas att köra nästan dubbla distansen? 210 mil i sträck? En cykeltur genom hela Sverige lockade och jag anmälde mig så fort det gick och har haft detta lopp i huvudet sedan dess. Jag hann hyfsat med träningen över vintern men kanske ännu viktigare i detta fall förberedelse av en cykel som skulle underlätta resan. Det var min Pearl Grace SL som skulle användas och den viktigaste uppgradering var ett framhjul med navdynamo och USB system för laddning av lampa, gps och telefon.

Resan till Riksgränsen gick på nattåget från Stockholm Centralen på måndagen tillsammans med bröderna Ohlander. Det var en trevlig resa men faktumet att den tog 18:30 timmar satt distanserna i detta land i perspektiv; man började visst fundera lite på hur otroligt lång cykelväg vi hade framför oss.

Härlig vy över lapplandsporten från tåget på vägen upp.

 

Väl framme i Riksgränsen möttes vi av helt fantastiska vyer, lite smågrått och disigt väder och en massa glada, förväntansfulla randonneurer. Flera av dem kände jag, men det var också nya trevliga ansikten för min del. Vi åt non-stop, både lunch, middagen och frukosten, det blev trevlig pyssel med cyklarna på rummen och halv-nervöst snack om hur loppet skulle gå. Denna del av resan tycker jag är en av de bäste!

På tisdagen prick klockan 8 rullade vi iväg. En jätteklunga höll ihop och alla var helt underbart glada, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på det helt otroligt vackra landskapet, medvinden, nerförsbacken och en resulterande rullsnitt till Kiruna på 37,7 km/t. Krister lyckades få dubbelpunka här som var lite oroväckande men visade sig till slut var de enda punkteringar i min grupp under hela resan. Efter en snabb stämpling och Statoilfika i Kiruna rullade en grupp på 13-15 personer vidare. Hastigheten var fortsatt hög och jag och många andra tog visst i lite för hårt så tidigt i loppet, men det är kul när det går fort. Och kul ska det vara! Konsekvenserna tänkte jag ta hand om senare…

Utsikten strax innan Östersund gjorde nästan att de sista milen vår värda mödan.

 

På avsnittet till Arvidsjaur såg vi några renar och mycket skog. Jag var dock lite besviken på antalet stock och mygg; här har Norrland lite att leva upp till sitt ryckte! Vi rullade på in i natten som inte blev natt, och i Arvidsjaur hade kompisar till Peter ordnat ett tält, en brasa och lite mat och dricka som var mycket, mycket välkommen.

Här bestämde sig klubbkompisen Magnus Hektor att sova en stund. Jag blev mest förvånat över att han gjorde något genomtänkt på ett långlopp; det brukar inta vara hans starka sida. Kring Sorsele hade temperaturen sänkts ner till 3 grader, och när det började regna hårt så var det många nedkylda cyklister i gruppen. Peter rullade in sig i sin alufilt och ville vila lite och lite senare hoppade också bröderna Magnus och Mattias av. Tyvärr blev det deras sista bit och vi hörde senare att de hade brutit. Jättesynd! Vi andra stannade på ett hotell i Storuman och tog en lyxig frukost och lite golvplats för en timmes sömn. Efter vad hade utlovats vara Sveriges bäste fika i Dorotea (jag var trött på mat och tittade bara på) hade gruppen krympts ytterligare och nu var det bara Krister, Kalle, Jonas, Henrik och jag kvar.

Jonas, Kalle och Henrik strålar ikapp med solen.

 

Vi var en pigg, glad, jämn och erfaren grupp; bara Jonas hade inte kört PBP, men det kompenserade han med att vara grymt starkt med långa, fina körningar. Efter ännu mera mat i Strömsund, där jag började tycka att dessa matstopp var alldeles för långa, attackerade vi sista biten in till Östersund. På vägen dit övade jag på randonné toalettbesök i ett mycket vackert dike och sedan kom de sista 3 mil in till Östersund. Usch – dessa var inte roliga. Jag kände mig som världens kassaste bergsget och i den här gruppen var jag också det. Varje kilometer  kändes som den tog flera timmar. Till slut irrade vi dock in i stan och hittade scoutstugan. Där bjöds det på god fika och ett golv. Vi beställde väckning efter 2 timmar och lindade oss in i våra alufiltar. Efter 2 timmar var vi förvånansvärt pigga och hej och hopp cyklade vidare.

Efter Östersund insåg jag att Peter definitivt inte hade försökt hitta antingen den rakaste eller enklaste väg genom Sverige utom måste ha haft ett program som kunde maximera höjdmeter på rutten. Genom Klövsjö och Vemdalen var det många branta vägar men det betyder ju också fina, snabba nerförslöpar och här kunde tungisen Toni ta igen det han tappade uppför. Fast med bara 2-3 grader på termometern blev vi även här rätt så kalla. Bara för att spetsa till det så lämnade jag mina armvärmare och en långvante någonstans kring Linsell; det var inte så bra för senare kalla avsnitt… Som vanligt var det jag som fick sms’a in vår position och detta ledde ibland till lite stress att hänga med när de andra ville åka igen; antagligen var det därför jag inte hade koll på mina grejer.

Någonstans här passade jag upprymd på att peka på en vildsvins familj i skogen till Henrik som var bakom mig. Han såg inte de och förklarade att det inte fanns vildsvin här uppe. Jag satt och funderade en stund och började tro på honom när jag kom på hur otroligt stora dessa djur hade varit, typ mammut-storlek. Det var inte den enda gång jag såg djur i skogen som antagligen inte riktig fanns…

Vi lade oss på en gräsmatta i Sveg i en timme och sov och sedan kom 18 km otroligt dåligt grusväg innan Älvdalen. Peter får en stor eloge för hela vägsträckningen. UTOM just denna biten som var alldeles för dåligt, framför allt med tanke på cyklarna som användes.

Kalle leker Paris-Roubaix på 18 kilometer Dala-pavé.

 

Men det var bara att bita i och köra försiktigt. Det tog säkert 1,5 – 2 timmar att cykla. I Älvdalen blev det ännu en gång pizza som tog lite för lång tid. Sedan fin-fina vägar till Vansbro. Där började jag tröttna lite, men vi hade bestämt oss att köra till Lesjöfors kontrollen innan nästa paus. Tyvärr tog det lite längre än planerad tack vare en bilolycka på vägen, där vi stannade i ca 20 minuter. Kalle visade att hans utpräglade gåva att kunna snacka verkligen är viktig som sjuksköterska, de andra dirigerada trafiken eller ringde ambulansen och jag irrade omkring och frös utan mina extraplagg. När allt verkade vara under kontroll fick jag draghjälp av Jonas in till Lesjöfors. Vi hittade till slut kontrollen, åt snabbt något och lade oss i fina, riktiga sängar med väckarklockan ställt på en lyxig timme.

När den pep ropade jag till de andra att vakna och komma igång. Inget hände. Jag satt ihopkrupen på sängkanten en stund och försökte igen. Inget. Jag började undra var vi var och kom på att engelskan som jag är van med att använda hemma kanske var fel på plats här. Istället gick jag upp till Kalle och skakade honom vaken. Det funkade bättre. Efter ett tag var också Jonas uppe. Krister och Henrik bestämde sig dock för att lata sig ännu längre. Så då var vi tre. Den följande morgonen var kanske den finaste på hela rundan. Först fina, kalla Bergslagsvägar till Hällefors där jag hade bestämd träff med en gammal, god vän Lasse. Han stod vid Statoil och langade kaffe, ägg, smörgåsar och annat gott. Det var en förträfflig uppladdning i mysig soluppgång. Till hans glada heja-rop fortsatte vi. Här hade vi på känn att en jämn körning med smartare stopp skulle fortfarande räcka till en totaltid under 100 timmar. Och på slingriga vägar mellan spegelblanka sjöar till Karlskoga, med pigga ben och någonslags eufori i trion kändes allt möjligt.

Även i Degerfors kom en bekant till Kalle och vi fick lite kaffe och bulle. Fast sedan, efter en glass-stopp-stämpling i Gullspång vände allt. Fram för allt vinden. Hela sträckan till Skövde var en plåga. Jag kände mig stolt om jag kunde ta en förning i över 20 km/t. Jonas och Kalle var starkare, men även de hade problem med motvinden. Usch. Bara sådär kändes 100 timmar plötsligt mycket avlägsna igen. I Skövde blev vi än en gång mottagna med stor entusiasm och mycket snack. Vi hann lägga oss en timme igen och när vi vaknade hade några tidningsrapporter kommit och pigg som vi var fick vi ställa upp för ett reportage. Kul! Som tidigare blev vi rejält mycket piggare efter bara en kort sömn och vi satte oss på hojarna och trummade på. För första gången började man få känn på slutet.

I Ulricehamn blev det pizza och jag bestämde mig att sluta med pizza resten av livet. Jag hade varnat för att jag skulle få en huvudtrötthetssvacka efter maten och ville lägga mig en 20 minuter någonstans. Så blev det också och vi vicklade in oss i våra alufiltar i en liten busskur. Precis då började det ösregna och blåsa som bara den. Vi vaknade till lite då och då men eftersom jag hade kollad vädret så trodde vi att det skulle gå över och at det inte fanns någon mening att ge sig ut i det ovädret. Medans vi sov kom en polisbil förbi och min hjärna hade tydligen placerad mig i något franskt dike, för jag försökte fråga de på franska om vi fick sova där en stund. Även denna gång fungerade kommunikationen inte riktigt, men de tyckte tydligen det var roligt och körde skrattande iväg igen. Efter tre mysiga timmar i kuren slutade det regna, vi var pigga som sällan förr och med en känsla av att sovpausen hade varit ett genidrag, fortsatte vi. Även när det började ösa ner igen hade jag en härlig känsla på detta avsnitt. Nedkylda blev vi såklart ändå. I Hyltebruk fick några bilder duga som bevis på att vi var på rätt väg, eftersom ingen stämpling ställe var öppen.

Jonas och Kalle i värmeskåpet. Antagligen i Hyltebruk.

 

Vi lade oss också några minuter på bensinmackens betong. Vid detta läge var vi lite osäkra på om de bakom oss hade cyklat om efter våra olika pauser, men ärligt talat spelade det ingen roll längre i detta skede av loppet.

Snart skulle dock Kalles knä, som hade spökat länge, ge honom för stora problem och han bestämde sig att ta det lite lugnare och lät Jonas och mig sticka iväg. Det var trist efter det långa sällskapet vi tre hade haft, men inget att göra. Jonas och jag körde på bra till Laholm. Vi skulle bara ha ostressiga, men korta pauser in till mål. Halland var otroligt fint och vi filosoferade om skillnaderna i växligheter över resans gång. Bara någon dag sedan hade vi passerad en skylt som sa ”Odlingsgränsen”, medans här var det ingen stopp på allt som växte. Underbart! På Söderåsen och Hallandsåsen visade Jonas än en gång att jag behöver träna backar lite mera, men jag tog mig ändå upp utan problem och mitt sansade tempo lät mig ofta komma närmare i slutet på längre backar. Sedan kunde jag ju alltid köra om honom nerför! Överlag tycker jag vi körde väldigt bra ihop dock.

Jonas på väg ner för Hallandsåsen.

 

Vi stämplade snabbt i Kågeröd med bara 98 kvar och gav oss iväg för att avklara sista sträckan. Här började jag bli irriterad över landskapet. Det var så bedårande vackert, soligt, slätt, färgglatt skånskt odlingslandskap som jag bara ville bli av med. För att lätta upp bestämde vi, med bara någon timme kvar till mål, att ta en glasspaus. Sedan skulle vi köra sansat partempo in i mål, men efter ett tag blev det Jonastempo istället. Fast jag blev piggare igen och vi körde bredvid varandra stora delar av sträckan och snackade skit. Än en gång misstänker jag att Jonas fick utstå ganska mycket engelska från min sida. Eller var det till och med tyska? Snart anade vi slutet och över varje kulle förväntade vi oss att se havet, men ack nej. Det dröjde löjligt länge tills det verkligen blev så. Sedan dök plötsligt Smygehamn skylten upp, Jonas gjorde ett halvhjärtat försök att spurta men det gick inte och vid självaste Smygehuk skylten var han inte alls med i matchen! Vi gjorde oss snygga och lade armen om varandra och gled i mål tillsammans där vi fick ett oväntat mottagande med heja rop, gratulationer och ett glas cider. Härligt! Vi hade klarat Sverigetempot, hela 210 mil på 106:20 timmar, nytt rekord! Nästa gång knäcker vi 100 timmar.

Grattis till oss!

 

Jag var inte den starkaste cyklisten. Men en kombination av envishet, förberedelse, en kropp som håller, lågt sömnbehov, cykelstyrka och mycket tur räcker dock långt och gav Jonas och mig möjlighet att komma i mål först. Tack för sällskapet, både Jonas, Kalle och alla andra som var del av gruppen under resans gång! Dessutom ett sort tack till alla trevliga människor på vägen som hjälpte i kontrollerna och på vägen med uppmuntrande mat, drick och kommentarer.

Efter lite mat ensam i hamnen (Jonas hade åkt hem) lade jag mig. Men snart hörde jag att Kalle hade kommit i mål och då blev det såklart mera snack, och inte mycket senare kom också resten av vår tidigare klunga in. Det var trevligt att snacka om rundan när man var helt slutkörd men ändå endorfinladdad.

Nästa morgon var det bara att packa ihop cykeln, äta lite och sedan buss och tåg hem igen. Gårdagens äckliga Skåne hade förvandlads till ett fantastiskt vackert landskap när man satt i ett bekvämt tåg och halvslumrande rusade hemåt. Väl hemma blev det ett underbart mottagande av familjen! 

Hemma! Syns det att jag är alldeles tårögd? Tygmärket i mitten är det storartade priset man får för fullföljd Sverigetempot.

 

Ja, vilken runda det blev! Detta måste göras om!

/Toni


Antal kommentarer: 21

Bjorre

Fin läsning om en grym insats.


DT

Underbar läsning! En fantastisk bedrift.


kalle abrahamsson

starkt kört av dig…ser fram emot PBP om ngra år då jädrar ska vi under 50h med råge


Robban

Tack för mkt trevlig läsning och galet bra trampat.


Toni Arndt

Tack!

@Kalle: Ja det ska vi! Fast jag funderar på att rycka 🙂

/Toni


mattel

Skön runda! Skrattade glatt åt mammutvildsvin och engelsk/tyska/franska förklaringar. 🙂

Bra kört!


rikard

Underbar läsning! Grattis till en fantastisk prestation!


Magnus Hektor

Ja, man blir ju lite sugen , -igen ….


Pär

Otroligt kört Toni. Stort grattis! Fantastisk läsning.


Tonis Fru

Den allra sista meningen förstår jag vääääldigt dåligt ;-)…..


Magnus Olander

Härlig skrivet Toni. Kul att få ner resan i ord så du kan läsa den i framtiden. Stort grattis till bedriften. Jag var ganska säker på att du skulle vara bland de första ner. När man läser hur resten av resan var så är jag tämligen säker på att jag inte hade klarat mig i mål i rimlig tid och med någorlunda hälsa i behåll.

Hade dock betalat dyrt för att höra dig prata franska med poliserna 😉

/Magnus


Mattias Olander

Kul läsning. Grattis till ett väl genomfört lopp. Så länge jag var med så var du helt klart en av de starkaste.


Nypan

Fantastiskt bra kört och jag är imponerad men inte förvånad.
Jag kan fortfarande minnas första gången du dök upp på Paris-Roubaix rundan 2007 och sen har man mest sett ryggen av dig 🙂
Jäkligt kul att känna dig Toni och jag bjuder på sushin nästa lunch.


Sven-Erik

Grymt kört. Härlig historia. Klart förtjänt av märket, hälsar designern. 😉


Jonas

Trevlig läsning, vilken tur det blev. Det stämmer att sista dagens samtal var en aning förvirrade stundtals.
När jag hade ordnat med uppdraget var det väl inte mer än rätt att du spurtade på slutet 🙂
/Jonas


Toni Arndt

@ Jonas; Ja, det var en härlig tur. Jag tänkte också på det att det kanske var en av de längre spurtuppdrag i cyklingens historia, typ 10 mil 😉


Arvo Harjula

helt otroligt!, 2109 km på drygt 106 timmar. Det tar säkert på krafterna om man skulle köra samma sträcka med bil.


Gunnar Ohlanders

Trevligt att läsa din berättelse Toni. Vilken fantastisk resa.
Som du också skriver är nog det viktigaste egenskaperna på en långtur som Sverigetempot, envishet, cykelstyrka och förmåga att återhämta sig med lite sömn. Egenskaper som jag vet att du har massor av.
– Grattis!


jansson99

Tack vare denna läsning körde jag min längsta runda sedan 2008. En fis i rymden lämgdmässigt i jämförelse med Sverigetempot men ändå!

Grymt bra kört Toni!


Sven-Erik Olsson

‘det storartade priset’, hmm. Designen stod jag för. Den gjordes inför premiären. Att det blev ett tygmärke hade nog med ekonomin att göra. Med fler deltagare och högre avgifter alternativt en generös sponsor hade det kunnat bli i brons, antar jag. Kul att det blivit fler upplagor av loppet.


Uwe

Hej Toni, fin historie, lyder dejligt … og stor tillykke…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Antal kommentarer: 4

Johan A

Jag får rysningar…


Fredrik

Det här är årets idrottsprestation.

Att refresha RAAMs hemsida var mer spännande än EM.


Johan Mölleborn

Eller hur. Det var en riktig höjdare.


Sven-Erik

Bragdguldet till Gunnar Ohlanders!
[Kom ihåg vad han heter.]



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*