10-års jubileum
Blogg

10-års jubileum


Den 4:e juni 2012 skrev jag mitt första blogginlägg. Inte trodde jag då att jag 10 år senare skulle ha skrivit hundratals inlägg och fortfarande blogga.

För mer än 10 år sedan – jag och några arbetskamrater lunchpromenerar på Pipersgatan i Stockholm. Vi upptäcker ett nyöppnat café. Inne på cafét sitter en reklamskylt för Peugeotcyklar som väcker vår nyfikenhet och vi slinker in för en espresso. Det var början på en helt ny episod i mitt liv.


Det var här allt började! Café Frankfurt och en viss Kalle Bern. Foto: Jeroen Wolfers

För på cafét arbetade och fanns delägaren Kalle Bern. Också då medarbetare i cykeltidningen Kadens (senare Bicycling). Det blev därefter massor av fika på Café Frankfurt, och massor av härligt cykelsnack. Min kaffebudget steg som en månraket rakt genom taket! Så en dag frågade Kalle om jag ville pröva på att skriva i tidningen.


Skylten som våra ögon drogs till och gjorde att vi klev in på caféet!

Jag blev smickrad och samtidigt lite nervös ska jag erkänna. Jag, en trafikplanerare och ”byråkrat”, van att skriva tjänsteutlåtanden, PM och rapporter. Vad visste jag om att skriva texter i en cykeltidning?

Men med hjälp och vägledning av Kalle, Åsa och övriga på redaktionen kastade jag mig ut i det okända. Och vilken härlig resa det varit under dessa 10 år! Skrivandet i tidningen gick sedan över till att blogga. En frihet som passade mig mycket bättre då jag fritt kan välja innehåll, omfattning, deadlines och så vidare.

Jag minns såväl att några på redaktionen tyckte att jag skrev lite väl långa inlägg, ett blogginlägg ska vara kort fick jag höra. Men envis som jag är höll jag kvar vid min grej. Det är inget jag ångrar och jag saknar ju inte direkt läsare trots mina ibland långa inlägg! Sannolikt ledde också beslutet att börja blogga till ett större genomslag för det jag skriver om.

Inläggen på bloggen har då och då väckt stor uppmärksamhet och gjort avtryck samt påverkat beslutfattare. Det vågade jag inte hoppas på när jag började skriva.

Så nu sitter jag här. 10 år senare. Hundratals blogginlägg producerade. Och allt började av en ren tillfällighet, av en slump. Kalle öppnade ett café nära mitt jobb. Där jag såg en reklamskylt för Peugeotcyklar. Där jag började fika och snacka cykel med Kalle. Tänk om jag inte gillat kaffe!

Livet tar ibland märkliga vägar. I detta fall blev det för min del en lyckad väg, en rolig väg. Skrivandet har för mig blivit en slags terapi, en möjlighet att få skriva av sig. Men också en möjlighet att få sprida kunskap och fakta om cykelplanering och cykelinfrastruktur. Att kunna visa alla tokigheter och brister som finns. Men viktigast av allt: att kunna visa hur det kan göras i stället, och hur det kan göras så mycket bättre.

Ett för mig givande och roligt inslag på bloggen har varit gästbloggarna som skrivet inlägg. Det öppnar mina ögon och ger ny kunskap. Det ger också ett annat och ofta ett bredare perspektiv. Så stort tack till alla gästbloggare som skrivit under åren. Hoppas det blir fler!

Massor av tack till Kalle, Stefan, Andreas, Luca och inte minst min tidigare redaktör Åsa som gjorde (och gör!) mina texter så mycket bättre. Och tack till Daniel för att jag får fortsätta blogga! Mitt liv har blivit rikare och roligare tillsammans med er.

Cykla fint därute!


Bicycling nummer 4!

I detta nummer bjuder vi på:

  • En stor guide till Tour de France
  • En guide till hur du tränar med effekt
  • En magisk cykelweekend på västkusten
  • Ett matigt reportage om hur man lagar kolfiber

Ute nu!

Bli prenumerant
Antal kommentarer: 2

Joel

Tack Krister, jag har följt dig sedan du startade bloggen och uppskattar ditt engagemang och dina utförliga och intressanta inlägg.


Krister Isaksson

Stort tack Joel!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Cyklande Rörmokaren på besök
Blogg

Cyklande Rörmokaren på besök


Har haft lite problem med droppande kranar och ett vattenutkast som inte varit så samarbetsvilligt. Så jag behövde lite experthjälp – jag kontaktade Cyklande Rörmokaren! Vi bestämde dag och tid för jobbet och exakt på klockslaget kom Hugo och Kristoffer cyklande.


Cyklande Rörmokarna Hugo och Kristoffer

Tid – det är nämligen en av de stora fördelarna med att vara cyklande rörmokare enligt Hugo och Kristoffer – de vet exakt hur lång tid deras förflyttningar tar. De blir heller aldrig påverkade av köer eller andra stopp i trafiken – att cykla är ett mycket tillförlitligt färdsätt, kanske det mest tillförlitliga sättet i en storstad. Och de behöver aldrig leta efter eller betala för en parkeringsplats – ett letande som kan ta lång tid.. De får heller aldrig några parkeringsböter. Istället kan de ofta komma ända fram till kundens bostad eller arbetsplatsen. Inte behöver de heller betala några trängselavgifter.

Cyklande Rörmokaren startade sin verksamhet 2017 och idag är de 18 personer i företaget. Alla rörmokare cyklar och företaget har en cykelpool med 18 elcyklar och ett flertal cyklar utan elassistans. Det är blandning av tvåhjuliga lastcyklar och mer vanliga cyklar med specialanpassade pakethållare fram och bak. En normal utrustning med diverse verktygslådor som de har med sig på jobben väger cirka 25 kilo. Man väljer cykel mycket utifrån uppdragens innehåll. Vid transport av till exempel en toalett används en särskild cykelkärra. Vintertid är cyklarna utrustade med dubbdäck – en förutsättning för att säkert ta sig fram med tung utrusning vid snö och halka.


Specialanpassade pakethållare

De riktigt stora utmaningarna är att transportera duschväggar och gipsskivor. För detta har man byggt en speciell lastvagga för att säkert kunna frakta dem på cykel. Vid riktigt stora och tunga föremål – som exempelvis bergvärmepumpar – gör de som rörmokare med bil: de beställer leverans av varorna till arbetsplatsen.

Företaget har sina lokaler i Gamla Stan i Stockholm och tar uppdrag främst i innerstaden och närförorter. Som grundregel är 45 minuters cykelresa från Gamla Stan maxresan för ett uppdrag, men de tar självklart uppdrag då och då som innebär lite längre restid. Hem till mig tog cykelresan cirka 40 minuter.


Här finns all nödvändig grundutrustning för en rörmokare. Vikt cirka 25 kilo. 

En sak som jag inte tänkt på alls var när Kristoffer berättade att han inte har körkort, och när jag frågade Hugo så visar det sig att cirka hälften i företaget har inte körkort. Att vara rörmokare utan körkort innebär vanligtvis att det är mycket besvärligt att få ett jobb – det är nästan uteslutande ett anställningskrav. Så inte hos Cyklande Rörmokaren.

Jag gillar verkligen när man tänker utanför boxen, när man bryter mot invanda mönster. Här ett gäng rörmokare som visar att det går utmärkt att vara hantverkare – utan bil. Ja flera av dem har inte ens körkort. Och det är ingen uppoffring, ingen välgörenhet eller ett gäng ”miljömuppar” – det är en affärsmässig konkurrensfördel mot de som utför arbetet med hjälp av bil. De är effektiva och tillförlitliga i sina transporter och de bidrar till ett hållbart transportsystem. Sen misstänker jag att i och med att de cyklar att de har tämligen bra hälsovärden.


Äntligen ska det bli ordning på det strulande vattenutkastet!

Så nu har jag inga droppande kranar längre. Och ett vattenutkast som fungerar som jag vill och inte som det vill. Tack för det Cyklande Rörmokaren!

 

Relaterade inlägg:

 

Jag hänger även på Twitter och Instagram



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Väjningspliktens skilda världar
Blogg

Väjningspliktens skilda världar


Häromdagen skrev jag ett inlägg om bilhinder på cykelbanor – hinder som skadar och dödar cyklister. Inlägget väckte mycket uppmärksamhet och mängder av kommentarer i olika sociala medier. Några kommentar var att dessa hinder sätts upp för att hindra cyklisterna att fara rätt ut i gatan. Och det stämmer, så resonerar en del väghållare. Visserligen svårt att hitta stöd för detta beteende i forskningen, men det är ju inte så noga med sådant när det gäller cykeltrafik – då kör många mer på känsla, skjuter lite från höften så att säga.

Så när väghållare vill att cyklister ska iaktta väjningsplikt sätter de upp bommar – för cyklisternas eget bästa menar väghållarna:

 

 

 

När väghållare vill att bilister ska iaktta väjningsplikt sätter de upp ett vägmärke och målar en väjningslinje:

 

Så sammanfattningsvis:

För cykeltrafiken blir det stridsvagnshinder när det är väjningsplikt. För biltrafiken är det en skylt på stolpe (självklart vid sidan av vägen – inte på) och sen lite färgmassa på körbanan i form av en väjningslinje. Sett till vilket trafikslag som står för det dödande krockvåldet kanske det skulle vara tvärtom…

Detta fascinerar mig verkligen. VTIs, MSBs, Folksams och IFs forskning och studier visar ju på omfattande brister i cykelinfrastrukturen, brister som orsakar många cykelolyckor. Som om det inte var tillräckligt, som om det inte fanns nog med problem och faror för de som cyklar – här läggar då väghållaren till ytterligare problem och faror. I någon missriktad omtanke om de som cyklar. Och självklart finns det även studier angående dessa typer av ”farthinder” för cyklister. Vad säger då de?

”De flesta farthinder för cyklister borde tas bort. Cyklister håller inte så höga hastigheter att de behövs, de kan istället leda till onödiga olyckor.”

 

Sen finns det väghållare som har nått lite större mognad och insikt. Som värnar om alla cyklisters och deras olika cyklars framkomlighet, och deras säkerhet. De gör så här:

 

Som att de hanterar cykeltrafik som det vore ett riktigt trafikslag. Fullständigt revolutionerande, det borde inte vara möjligt kan man tycka…

 

Relaterade inlägg:

Jag hänger även på Twitter och Instagram

 

Toppbild: Erik Hjalmarsson


Antal kommentarer: 1

Anders Olofsson

I min stad Södertälje har man anställt cykelsamordnare, vilket inte märks på utformningen av cykelmiljön. Stolpar i cykelbanan (vår körbana), stolpar i apex. (innerkurvans tangentpunkt) där man måste titta på biltrafiken och riskerar att slå i huvudet. Att man lutar inåt i kurvor är okänd kunskap på Tekniska Förvaltningen, vilka i praktiken bestämmer utförandet. Påfarter med otillräcklig fasning riskerar punka, är det däremot bilar som ska upp på en kant, är man betydligt mer noga.
En kommunanställd granne konstaterade lite luttrat att det behöver dö av två generationer tjänstemän innan en förändring är möjlig…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bilhindren som dödar cyklister
Blogg

Bilhindren som dödar cyklister


För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om ett bilhinder som placerats väldigt illa på en cykelbana i Göteborg. Trafikkontoret i Göteborg reagerade omgående på mitt inlägg och bara några dagar senare meddelar de mig att bilhindret ska monteras ner – det hade blivit fel, ni kan läsa om det här. Hela historien fick mig att fundera: hur ser det ut i andra delar av landet när det gäller hinder som placerats på cykelbanor?


Bilhindret i Göteborg före och efter. Foto: Ulf Karlsson och David Engel

Så jag ställde frågan på Twitter och i olika Facebook-grupper. Som jag misstänkte: det forsade in bilder på olika typer av hinder som placerats på landets cykelbanor. Jag har nu fått in över 300 bilder. Stort tack till alla som engagerade sig och sände in bilder.

De allra flesta hindren på cykelbanorna är besvärliga – ibland omöjliga – att passera med cykel. Och de utgör många gånger en påtaglig fara för cyklande – hindren är också ett väl dokumenterat trafiksäkerhetsproblem:

”Orsaker relaterade till vägutformning är i huvudsak omkullkörning på grund av kanstenar och fasta föremål som exempelvis bommar och betongsuggor.”

” Det är även vanligt förekommande att cyklister kört in i fasta föremål som exempelvis bommar och betongsuggor.”
(VTI-rapport 779)

Sen har vi GCM-Handboken, utgiven av SKR/Trafikverket som säger så här:

”Fasta hinder, till exempel bommar, grindar och fållor. Ska inte förekomma på det övergripande cykelnätet eller på annan viktig cykelbana. I övrigt ska man vara mycket restriktiv av framförallt trafiksäkerhetsskäl, men även ur drift- och underhållssynpunkt.”

”Trafikkontoret i Göteborg har gjort studier som visar att särskilt cykelolyckor orsakas eller försvåras av fasta hinder på eller utmed cykelbana.”

Publikationerna är utgivna 2013 respektive 2010. Så det är verkligen ingen ny och okänd kunskap detta. Kunskapen fanns till och med redan i början av 2000-talet då professor Ulf Björnstig (senare trafiksäkerhetsdirektör på Vägverket) studerade cykelolyckor på Umeå Universitetssjukhus.

Och i Finland fick vi häromdagen en mycket obehaglig och tragisk påminnelse om vad dessa typer av hinder kan leda till. En 60-årig man avled efter att ha cyklat på en betonggris med en stolpe i. Grisen var placerad i en mörk gång- och cykeltunnel:

 

Men vem läser studier, forskning och följer handböcker när man vet SÅ mycket bättre själv…

Är inte allt detta mycket märkligt – ja till och med bisarrt? Dessa hinder påstås sättas upp för att skydda cyklande, mot bland annat regelbrytande bilförare som då och då far fram på cykelbanorna. Och effekten av hindren är att cyklande skadas och dödas på grund av hindren samt att framkomligheten för de som cyklar påverkas mycket negativt, ja till och med så illa att vissa cyklar inte kommer fram överhuvudtaget. Och grunden till dessa problem? Bilförare som bryter mot regelverket.


Pappa varför stannar vi? Vi kommer inte förbi här. Vad ska vi gör då? Vi får cykla en annan och längre väg – tillsammans med bilar.

Och för er som undrar: vad kan man göra om man nu verkligen behöver använda bilhinder på cykelbanor men inte vill utsätta cykeltrafikanterna för problem och fara? Man kan göra så som jag redovisar i detta inlägg. En lösning som innebär avsevärt mindre fara för cyklande och utgör inga framkomlighetsproblem. Så det går, om man vill. Stockholms stad har för ett antal år sedan fattat ett policybeslut om att det är på detta sätt de ska arbete med hinder på cykelbanor framöver – för ökad och säker cykling. Hoppas de lyckas med det arbetet.

När förbättringar föreslås vad gäller hinder brukar det alltid komma en eller flera invändningar. Inte invändningar om att åtgärderna är olämpliga eller förbättrar inget för de som cyklar – utan att de kanske kostar lite mer, och det blir lite mer besvär vid drift och underhåll. För det är ju det som är det viktigaste med hinder på cykelbanor enligt vissa: att de är så billiga som möjligt samt inte påverkar drift och underhåll för mycket.

Och den billigaste åtgärden överhuvudtaget? Sätt inte ut några hinder alls. För det visar studier på området: beslutsunderlaget vad gäller utplaceringen av dessa hinder är minst sagt svajigt många gånger. Och sällan (aldrig?) sker det någon uppföljning om utplacerade hinder verkligen behövs och är lämpliga eller olämpliga för de som får trafikera sträckan.

Konsekvenserna av alla dessa hinder för de som cyklar kan vi konstatera är av mindre betydelse, uppenbarligen till och med helt oväsentliga sett till vilka hinder som i dag används på landets cykelbanor. Man kan ju undra om det ens är cykelbanor när det många gånger inte går att cykla på dem…


Cykla med era barn till förskolan! Hur det ska gå till är dock en helt annan sak. Foto: Niklas Kihlén

Det är en märklig paradox detta. Det är som att det enda sättet att stoppa bilisterna från att köra på cykelbanorna är med hinder som är farliga och olämpliga för de som cyklar. Och det är för cyklisternas eget bästa! När kritik mot hindren framförs så kan svaret många gånger bli: anpassa farten så går allt bra. Så för bilister finns det ingen förväntan från väghållaren att de ska klara av att följa regelverket – de måste hindras. Men cyklande ska klara av vilka fällor och plötsliga hinder som helst – oavsett hur hindren ser ut, är utformade och placerade – genom att anpassa farten. Så bilister gör alltså dumma saker, och det kan man inte ändra på. Cyklister däremot ska inte göra dumma saker – då är olyckorna helt och hållet deras eget fel.

I ett nollvisionsarbete och i ett arbete för ökad och säker cykling så skulle ju resonemanget och lösningen istället vara:

Vi sätter upp hinder (där det är väl dokumenterat att de verkligen behövs) och vi gör hindren förlåtande och framkomliga för att minimera risken att cyklande skadar sig samt inte kommer fram.

Att göra cykelanpassade hinder på landets cykelbanor skulle ju kunna finansieras genom att kommunerna tog ut högre p-avgifter, ökade parkeringsövervakningen och bötfällningen. Det är ju bilförare som är grunden för många av dessa problem – så då kan de ju vara med och finansiera bättre lösningar. Ett slags Bonus Malus-system!

Trafikverket kan använda en kombination av trimnings-, tillgänglighets- och trafiksäkerhetsbudgeterna för att komma till rätta med detta. Inte många projekt som löser alla tre områden på en och samma gång! Kostnadsmässigt motsvarar väl ett sådant projekt cirka 50 meter stödmur och något konstverk i Förbifarten.

Tänk, för biltrafiken har det lagts ner massor av miljoner i krocktester och studier vad gäller olika typer av vägutrustning. Till exempel väg- och vajerräcken, stolpar, eftergivliga stolpar och annan vägutrustning. Allt för att det ska användas ”rätt” utrustning – så människor inte skadas eller dödas. Exempelvis används eftergivliga stolpar långt utanför vägen – ifall någon kör av vägen och riskerar krocka med stolpen.

Det är till och med så att det finnas eftergivliga stolpar utmed cykelbanor. För det kan ju hända att en bilist kör av vägen, far sedan okontrollerat över cykelbanan för att sedan krocka med en stolpe. Något skydd för de som cyklar mot bilisten som okontrollerat kommer farande – till exempel ett vägräcke mellan vägen och cykelbanan – finns inte. Men det kanske inte behövs för cyklister, precis som stolpen, är ju ”eftergivliga”. De som cyklar får väl försöka anpassa hastigheten när det kommer en bil flygande, och har de bara en hjälm på sig så bör det nog gå bra även om olyckan är framme…

Så vi kan konstatera att det har forskats både på biltrafiken och cykeltrafiken vad gäller faror med fasta hinder – den kunskapen finns sen länge och är mycket väldokumenterad. Den stora skillnaden är att för biltrafiken har denna kunskap och fakta resulterat i eftergivliga stolpar, säkra vägområden, krockdämpande räckesändar och så vidare – det vill säga investeringar för massor av miljarder i en förlåtande vägmiljö. För cykeltrafiken har kunskapen om faran med fasta hinder resulterat i exakt ingenting – vilket tydligt går att utläsa i olycksstatistiken. På sin höjd har det lett fram till några omtänksamma råd i några handböcker. Böcker som få verkar läsa, än mindre följa – det är ju bara lite lösa allmänna råd och riktlinjer liksom. Det är ju billigare och enklare att låta bli. För de som cyklar kan ju alltid anpassa hastigheten efter förhållandena, och använda hjälm…

På cykelbanorna ställer väghållaren ut stenbumlingar, betonggrisar och bommar – mitt i cyklandes färdväg. Och gärna i eller nära anslutning till mörka tunnlar, efter kurvor och andra platser med dålig sikt. Inte en särskilt eftergivlig eller förlåtande vägmiljö – det är precis tvärtom. Detta har passerat gränsen för idioti sedan länge – och det bara fortsätter. Som här i Linköping – en stenbumling mitt i cykelbana. När stenbumlingen sen felanmäls så blir svaret:

”stenen ligger där som ett farthinder så att inte större fordon kan åka över bron.”


Foto: Erik Axelsson

Detta är alltså nivån i vårt land. Och jag tror faktiskt de flesta begriper varför stenen ligger där den ligger. Felanmälaren frågade inte varför stenen ligger där den ligger, utan felanmälde att den ligger där. Det vill säga felanmälde ett väl dokumenterat trafiksäkerhetsproblem till kommunen. Och svaret från kommunen på anmälan: ”Tack för din synpunkt”. Linköpings kommun har en cykelplan som säger:

”Linköping är en av Europas bästa cykelstäder, men målsättningen är att vi ska bli bäst”

Så här uppfattar jag inte att de bästa cykelstäderna i Europa arbetar efter alla mina studieresor runt om i Europa – de arbetar inte aktivt för att skada människor. Tvärtom så arbetar de aktivt för att inte skada människor – utifrån fakta och kunskap. Kanske är det läge för ett råd till kommunen. I Linköping ligger VTI och Cykelcentrum. En unik fördel jämfört med alla andra kommuner i landet. Passa på och utnyttja den fördelen. Anlita forskarna på Cykelcentrum för att utbilda personalen – det verkar finnas ett akut och stort behov. Jag tror nämligen inte att forskarnas råd är att lägga ut omärkta stenbumlingar mitt i cyklisternas färdväg.

Det är också intressant att jämföra svaret från Linköping med svaret från Göteborg som jag redovisade inledningsvis. I Göteborg agerande man omgående. Så där ska det inte se ut, det hade blivit fel – och kommunen tog genast bort det farliga hindret och tackade för att de blivit uppmärksammade på faran. Inte så i Linköping – där får vi istället informationen att ”farthindret” ligger där för att stoppa bilister, det ska se ut som det gör och hindret ska ligga kvar. Kanske ska nämna i sammanhanget att Göteborg aspirerar inte på att bli bäst.

Jag kan heller inte låta bli att fundera över vad Trafikverket gör, och hur de leder arbetet med nollvisionen? Om de nu i flera decennier drivit på utvecklingen och krocktester av vägutrustning för biltrafiken och sedan omsatt detta i mångmiljardinvesteringar i förlåtande vägmiljöer – varför har de inte gjort motsvarande för cykeltrafiken? Vem har hindrat dem? Eller tänker sig verkets trafiksäkerhetsexperter att detta löses med universallösningen hjälmen? Det är mer än pinsamt hur verket arbetat med nollvisionen för cykeltrafiken – men jag kanske ska vara lite snäll, de har ju faktiskt bara haft 25 år på sig…

Vi får väl se om Transportstyrelsens nya föreskrifter 2021:122 kan ha någon som helst påverkan framöver på detta elände. Vi kan läsa detta i 4:e kapitlet:

”4 § Gator och torg ska utformas och möbleras utifrån gåendes och cyklandes behov.”

”5 § Gång- eller cykelbanor ska utformas och gestaltas så att de upplevs så trygga att de faktiskt används. Detta gäller även vägar där gång- eller cykeltrafik kan förväntas förekomma i mer än ringa omfattning.”

Det står faktiskt ”ska” och inte ”bör” – det är ju lite ovanligt när det handlar om cykeltrafik. Men vem kommer läsa och följa detta? Och hur kommer det att följas upp och med vilka sanktionsmöjligheter? Och skrivningarna ger ju ett mycket brett utrymme för tolkningar.

Här följer nu ett axplock med hinder på landets cykelbanor. Och tyvärr – trots att detta är mitt längsta blogginlägg någonsin – så är detta bara ett litet axplock av alla 100-tals bilder jag fått. Begränsningen för hur många bilder som kan laddas upp till ett blogginlägg slog till! Alla de bilder jag har fått utgör sannolikt bara en bråkdel av alla eländiga och farliga hinder som finns på våra cykelbanor. Kanske blir det framöver en del 2, del 3, del 4…

Ännu en gång: stor tack till alla er som engagerade er och sände in bilder till mig!

 

Foto: Mattias Bengtsson Byström Stockholm

Foto: Sofie Jansson Göteborg

Foto: Tomas Helleberg Umeå


Foto: Martin Järfälla

Foto: Ted Herngren Stockholm Vinsta

Foto: Stephen Bjar Västerås


Foto: Erik Axelsson Öland

Foto: Anders Åkvist Göteborg

Foto: Anders Åkvist Göteborg


Foto: Anders Plato Ovanåker


Foto: Björn Stenberg Täby

Foto: Tomas Eriksson Stockholm

Foto: Torbjörn Albért Uppsala

Foto: Niklas Mylfalk Solna

Foto: Peter Hedin Alfta

Foto: Leo Wentzel Stockholm

Foto: Erik Hjalmarsson Göteborg


Foto: Joachim Wiegert Göteborg


Foto: Stockholm


Foto: Anders Plato Kristinehamn


Foto: Johannes Carlsson Lomma


Foto: Jon Jogensjö Stockholm


Foto: Tom Baro Stockholm


Foto: Ted Herngren Stockholm


Foto: Joakim Fors Lund


Foto: Joakim Fors Lund


Foto: Bike Stockholm Årsta


Stockholm


Foto: Johannes Carlsson Lund

Foto: Yasmina Olby Hjulsta


Foto: Jon Jogensjö Stockholm

 

 

Relaterade inlägg:

Jag hänger även på Twitter och Instagram

Toppbild: Leif Vieri


Antal kommentarer: 9

Lennar Karlsson

Kanske kunde bilhindren ersättas med en kamera, som dokumenterar alla bilar som kör där, enligt mönster från fartkameror? Kompletterat med ett rimligt bötesbelopp för den olagliga körningen.


Gun Sakimbo

Joachim Wiegerts bild är min favorit. Cyklisterna förväntas krypa under bommen, eller?


Krister Isaksson

Gun, inte bara de som cyklar. Även de som går, de med barnvagn, de med permobil, rullstol – ja helt enkelt alla som har rätt att röra sig på en gc-bana. Alternativt är ju att svänga ut med permobilen i snövallen, jag har hört att det finns fyrhjulsdrivna sådan – rena rama kraftpakten! Där går det ju även bra för alla övriga att pulsa fram i snön, vi kan inte begära för mycket liksom…


Admir

Jag är cyklist men hur ska man förhindra cyklister att sakta när innan trafikerade vägar speciellt nu med många elcyklar som kommer utt snabbt att bilisterna hinner inte reagera på grund av dålig sikt


Krister Isaksson

Admir, ja man kan ju börja med att undersöka om det går att förbättra sikten om nu den är dålig. Det går ju även att dämpa hastigheten på biltrafiken, om de inte hinner reagera så kan ju även deras fart vara för hög – det är ju även bilen som står för det dödliga krockvåldet till skillnad mot cykel. Sen behöver man ju inte som börja med det allra grövsta artilleriet som det görs idag – bommar, stenar etc. Man kan ju faktiskt skylta och måla och på så sätt informera och tala om för trafikanterna att de har väjningsplikt. Så gör vi ju för fordonstrafiken på gator och vägar – där slänger vi inte ut bommar för att på ett farligt och närmast obegripligt sätt tala om att de har väjningsplikt. De som nått en större mognad och insikt vad gäller cykeltrafik arbetar på det sättet, du kan läsa mer om det här: https://bicycling.se/blogg/nederlanderna-pa-cykel-i-varldens-basta-3/


Mårten Westberg

Ett bättre bilhinder vore ett halvmjukt nät som böjer sig vid mer än 300 kilos påfrestning.


Johan

Uppenbarligen fungerar ingenting som redan gjorts för att få bort dessa hinder. Kommuner och myndigheter jobbar vidare som dom alltid gjort trots forskning, rapporter och cykelplaner. När allt redan prövats behövs nya åtgärder. T.ex. någon form av crowd-funding för att starta en arbetsgrupp med tungt artilleri för att kunna handgripligen ta bort hindren själva. Köp in en mindre grävmaskin för att lyfta bort betongblock och verktyg som klarar av att skära av bommar.


Lars

Jag har kraschat 2 gånger pga hinder på cykelbanan, jag har nu slutat cykla för att jag tycker det inte är värt risken. Jag brukar tänka, hur skulle det sett ut om det vara en bilväg. Om någon behöver spärr av hela eller delar ev en bilväg så är det skyltar långt innan att det är hinder på vägen, blinkande varningslampor, mm. Jämför med hur det ser ut på cykelbanor.


Krister Isaksson

Lasse, intressant iakttagelse. Men vad händer om det inte är ”trikå cyklister” som till stor del skadas och dödas vid dessa hinder? T ex barn och äldre (utan trikåer), vanliga cyklister (vad nu det är, men de har i varje fall inte trikåer). Då hjälper ju inte ditt förslag, det löser så att säga ingenting. Så vilka fler storartade framgångsrecept har du?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bilhindret monteras nu ner
Antal kommentarer: 2

felix reychman

Men, en eloge till Göteborg som åtminstone gjorde något åt problemet, och inte bara brölade som en fotbollssupporter på Öl om att ”Öh, du har väl styre på cykeln!” vilket ju faktiskt är vad många väghållare gör när problem påtalas…


Annica

Hindret är nu tillbaka. Monterades morgonen 22 juni.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Svensk cykelinfrastruktur år 2022
Blogg

Svensk cykelinfrastruktur år 2022


Ny fin beläggning på cykelbanan, jämn och fin – härligt att trampa sig fram på. Och som lite extra krydda på moset: en bom

Foto: Ulf Karlsson

En bom som sträcker sig över stora delar av cykelbanan. En bom som är svår att urskilja – när du färdas in och ut från en tunnel ändras ljusförhållandena och ögat har svårt att hänga med alla gånger. När sen asfalten bleknat och inte längre är svart så kommer den ha ungefär samma färg som bommen och betongen vid tunneln – kamouflage kan vi kalla det.

Vidare så är det svårt att passera bommen. Har du lastcykel eller cykelkärra kommer du knappast förbi. Möten kan du glömma. Så det som kommer att ske på platsen – förutom det faktum att någon/några kommer skada sig på bommen – är att en hel del kommer att cykla på gångbanan. Och var nu tanken att hindra bilförare att köra sina bilar här så kommer ju även de som vill fram här med bilen – de kör bara på gångbanan.

Foto: Ulf Karlsson

Men så här utformas svensk cykelinfrastruktur år 2022. I ett land som säger sig arbeta för ökad och säker cykling. I städer och kommuner som säger sig arbeta för ökad och säker cykling. I ett land med en nollvision. En nollvision som vi gång på gång får bevis för omfattar inte cykeltrafiken.

För när det gäller cykeltrafik är det mest lekstuga. En lekstuga som handlar om att aktivt arbeta för att göra det svårt och besvärligt att cykla och att skada och göra illa de som cyklar.

 

 

Relaterade inlägg:

 

Jag hänger även på Twitter och Instagram

Toppbild: Erik Larsson


Antal kommentarer: 3

Curt Alge

Håller helt med . När E18 mellan Norrtälje o Kapellskär skulle byggas om till 2 till 1 väg ,fick Trafikverket I uppdrag av regeringen att bygga en sammanhängande cykelväg längs sträckan . Vad blev resultatet , bitvis byggdes ny cykelbana asfalterad samt några tunnlar under E18 det var ju ok men största dela av cykelleder skulle gå på befintliga grusvägar, men vem skulle underhålla dessa privata o enskilda vägar det kunde inte trafikverket komma överräns med berörda väghållare så nu är det ingen sammanhållen cykelleder finns heller inga skyltar som talar om att det är cykelväg. På en bit av den gamla vägen ( Riddersholmsvägen) har man lagt på sand ocg även vägbommar så där går inte att cykla , således blir det att cyklister etc får köra på E18 bland långtradare o biliste där det är 100km/tim .Är det det som är Trafikverkets 0 vision blir så trött att myndigheter ibland har så svårt att göra rätt.


Anders J

Nu är jag ingen trafikplanerare, men MÅSTE det inte vara bättre att göra det säkert och bekvämt för tusentals cyklister och gående per vecka än att hindra de…typ 5 bilister som inte kan eller bryr sig om trafikreglerna?


Krister Isaksson

Anders J. Jo det kan man tycka vore så att säga utgångsläget vid planerandet och utformandet av ett ev. hinder. Men svaret som ofta blir när kritik framförs är att säkerheten ska trafikanterna själva fixa. Genom att exempelvis se sig för och anpassa hastigheten. Med tillägget att det är ju för cyklisternas och gåendes eget bästa dessa hinder sätts upp. Detta är så långt från man kan komma den grundläggande principen som anges i nollvisionen: att väghållarna ska tillhandahålla en förlåtande trafikmiljö som tar hänsyn till att människor begår misstag
Men som jag i upprepade inlägg här på bloggen konstaterat: det är helt olika måttstockar som används för bil- resp cykeltrafiken. Och det är svårt att se att nollvisionens principer omfattar cykeltrafiken.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*