Begagnad hybris till salu

Begagnad hybris till salu


Man är liksom förblindad av sin egen och sin omgivnings förträfflighet. Av sig själv, sin egen bakgård och sina egna fördomar. Exempel: väldigt många människor i landet Sverige hävdar på fullt allvar att Zlatan Ibrahimovic är världens bästa fotbollspelare. Väldigt få människor utanför landet Sverige håller med. Man kan ju kolla av detta, exempelvis på internetet. Rätt seriösa theguardian.com, till exempel, sätter Zlatan på sjunde plats. Sjunde plats. Nummer sju. Och det får man väl förmoda är en ganska objektiv bedömning. Sex personer är alltså bättre: Messi, Ronaldo, Neymar, Suárez, Lewandowski och Müller. Inga konstigheter egentligen. Även om denna läsarkrets förmodligen bryr sig mindre om fotboll än om cyklar.

Trots det kanske vi emellanåt tänker som en fotbollshuligan. Överskattar. Självklart är jag lika inskränkt, och det säger sig själv att jag gör subjektiva bedömningar. Överskattning. Något som liknar affektionsvärde kanske? Frågar du mig är Sveriges största idrottsprofiler genom tiderna naturligtvis Gösta Fåglum, Susanne Ljungskog, Emma Johansson, Jenny Rissveds, Bernt Johansson, Marianne Berglund, Sven-Åke Nilsson, Magnus Bäckstedt, Fredrik Kessiakoff, Gustav Larsson och Thomas Löfkvist. Sen kommer ett par dussin cyklister till och sen, först ganska långt ner på listan, kommer Jan-Ove Waldner, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ingemar Johansson, Toini Gustafsson, Peter Forsberg, Thomas Wassberg, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla och några till i sammanhanget obetydliga idrottare.

Jag överskattar ofta även min framtid. Jag tänker på de planer jag smider inför den där oändliga sommaren som ska bjuda på ljusår av cykling i strålande solsken. Jag tänker att jag ska under 3.15 på Cykelvasan. Troligen bottnar det här i nån för homo sapiens gemensam positivism, eller nedärvd benägenhet att överskatta sina chanser och överskatta sina vänner, förebilder och prylar. Annars hade man väl tagit livet av sig direkt när man försöker bedöma sitt existensberättigande på planeten Tellus. Moa Martinson uttryckte detta fenomen på ett närmast briljant sätt: ”Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna.”

Och det är nu vi kommer till cyklar.

Särskilt uppenbart träffar ju denna sägning, och allra mest irriterande blir detta faktum, när man ska köpa någons begagnade kära cykel. Och extra övertydligt blir det när man ska sälja sin egen kära cykel, om jag ska vara ärlig.

Annonserna lyder ungefär så här:

Säljes: värstingcykel i mint condition. Meridialized Budget, årsm. 1999 med Shimanoväxel bak. Allt i orig. drivlina, styrlinda, rubbet. Några bucklor på Hi Ten-stålramen bara. Hjulen, i gjutjärn, är nästan raka och runda. Kommer utan sadel och styre. Nypris 68 000, men jag slumpar bort pärlan för 65 500 vid snabb affär.

Ja, jag överdriver men ni förstår poängen. Mint condition-beskrivningen visar sig vara ”pundarskick”. Shimano visar sig vara no-brand-bakväxel från Kazakstan. Och så vidare. Man är så fäst vid sin cykel att det är svårt att se nyktert på försäljningen. Det är som att sälja ett av de där barnen som Moa Martinson pratade om.

Man tycker således att man har en prima cykel, fast den har femdelat bak och snikiga hjul som väger ett kilo styck. Det är inte top of the line. Det är inte en värstingcykel. Och nypriserna har fullkomligt rasat de senaste åren. Inte minst tack vare priskrig mellan internetbutiker samt den pågående kolfiberrevolutionen. Idag får du de facto en ny finfin cykel för betydligt mindre än vad du fick en ny finfin cykel för ett par år sedan. Då kan man givetvis inte begära 80 procent av det gamla skyhöga nypriset. Bara för att du har fäst dig vid cykeln, liksom.

Så tänk ett extra varv innan du säljer en begagnad cykel. Är det en pryl eller kanske snarare en idé eller ett barn du säljer?

Niclas Sjögren är en emellanåt ganska affektionsvärdestyngd cykelägare. Han är precis i färd med att sälja ett 15 år gammalt renoveringsobjekt. Själv köpte han den begagnad för 4 000 men nu vill han 5 000. Förmodligen för att han inte vill sälja innerst inne.

Denna krönika publicerades ursprungligen våren 2017

Antal kommentarer: 2

Johan Wiklund

Älskar att läsa dina texter Niclas, så även denna, bara så att du vet!


Claes

Vart tog stackars Tommy Prim vägen?? 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vintercykla med hela världen!

Vintercykla med hela världen!


12 februari är det dags igen för Vintercyklingens dag. Nu kanske du redan cyklar året runt men syftet med dagen är att visa att cykling är ett hälsosamt och miljövänligt sätt att ta sig fram på under hela året. Nu under covid-19-pandemin är det dessutom särskilt viktigt att cykla eftersom det minskar smittspridning. 

Just i år handlar det också om att återupprepa fjolårets svenska succé i den internationella tävling som arrangeras av Winter Bike To Work Day. 

Covid-19-pandemin har fått allt fler att cykla. Det har gjort att de senaste årens cykeltrend har förstärkts. Men trots detta är det fortfarande många som låter cykeln stå när temperaturen sjunker. 

– Det går utmärkt att cykla året runt. Det som kan behövas är dubbdäck på cykeln och sopsaltade cykelvägar med bra belysning. Det är investeringar som både individen och samhället tjänar på, säger Klas Elm, VD för Svensk Cykling som samlar Sveriges cykelorganisationer. 

Våra tips till en bättre vinter på cykeln

Det är Svensk Cykling som arrangerar Vintercyklingens dag och den kommer att märkas runt om i landet där kommuner kommer att lyfta fram vintercykling och uppmuntra vintercyklister. 

På grund av covid-19-pandemin är rekommendationen från Folkhälsomyndigheten att cykla. Detta för att undvika trängsel i kollektivtrafiken och för att motionera. Till det kommer att samhället tjänar pengar på varje person som cyklar. Närmare bestämt 1,80 kronor för varje cyklad kilometer, medan varje kilometer med bil kostar samhället 1 krona. 

– Det finns därför många skäl för individen att cykla året runt och för kommuner, regioner och Trafikverket att se till att fler ser den möjligheten. Den bästa hälsoeffekten av cykling får man nämligen, enligt svensk forskning, om man inte gör något uppehåll under året. Därför är det viktigt att cykla också när man jobbar hemifrån, säger Klas Elm.

Vintercyklingens dag är en del av den internationella aktivitetsdagen Winter Bike To Work Day. I den dagen ingår en tävling mellan städer runt om i världen som handlar om vem som kan få flest personer att registrera sin cykling under denna dag på Winter Bike To Work Days hemsida. 

Anmäl dig här!

I fjol registrerade drygt 4 000 svenskar sin cykling under denna dag, vilket placerade Uppsala på första plats av världens städer. Linköping, Umeå, Göteborg och Stockholm placerade sig också bland de tio främsta. 

– Det visar att vi i Sverige är ett cyklande folk under hela året. Nu när vi vet att ännu fler svenskar cyklar, jämfört med tidigare år, hoppas vi att ännu fler svenska städer kan visa upp att de ger bland de bästa förutsättningarna i världen för cykling året runt. Och de bästa förutsättningarna har man på sopsaltade cykelvägar, säger Klas Elm.

Fakta Vintercyklingens dag 2021
Vintercyklingens dag arrangeras i år för andra året i rad av Svensk Cykling. I år sker det faktiskt med ekonomiskt stöd från Trafikverket. Svensk Cykling samlar de svenska cykelorganisationerna Cykelfrämjandet, Svenska Cykelstäder, Svenska Cykelförbundet, Cykelbranschen, Vätternrundan och Naturskyddsföreningen. 

Winter Bike To Work Day
Winter Bike To Work Day startades 2013 av kanadensaren Anders Swanson, som är styrelseledamot i Winter Cycling Federation och Velo Canada Bikes. Sedan dess har antalet personer som har registrerat sin cykling ökat för varje år. I fjol anmälde knappt 14 500 personer i över 300 städer sin cykling i Winter Bike To Work Days tävling. Knappt 30 procent av dessa vintercyklister var svenskar. 


Resultatet i Winter Bike To Work Day 2020
(Placering + Antal anmälda vintercyklister)

  1. Uppsala, Sverige 879 
  2. Uleåborg, Finland 773 
  3. Helsingfors, Finland 568 
  4. Linköping, Sverige 475 
  5. Zagreb, Kroatien 470 
  6. Göteborg, Sverige 386 
  7. Umeå, Sverige 331 
  8. Denver, USA 327 
  9. Montreal, Kanada 321 
  10. Stockholm, Sverige 321 

Totalt registrerade 4 116 svenskar i över 170 städer sin cykling 2020. 


Fler svenskar cyklar på vintern
Nio procent av svenskarna cyklade en genomsnittliga dag under vintern 2019. Det var en ökning med 28 procent jämfört med några år tidigare. Det visar att allt fler svenskar ser cykeln som sitt transportmedel under hela året. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Trafikverket kastar in handduken och struntar i cykling

Trafikverket kastar in handduken och struntar i cykling


Svenska Cykelstäder, Svensk Cykling och Cykelfrämjandet sparar inte på krutet när de nu gemensamt yttrar sig om Trafikverkets förslag. De menar att Sverige med Trafikverkets förslag till infrastruktursatsningar 2022-2037 nu kastar in handduken.

”Ju fler som väljer cykel i stället för bil, desto bättre är det för klimatet, folkhälsan och för minskad trängsel i trafiken. Under 2020 har cyklandet glädjande nog ökat kraftigt, inte bara i Sverige utan i flera länder i Europa. Stora städer som London och Paris har gjort stora satsningar på att öka cyklingen – för att undvika trängsel under coronapandemin och nå klimatmålen.

Inriktningsunderlaget från Trafikverkets för transportinfrastrukturen under åren 2022-2037 presenterades i höstas och är nu ute på remiss. I dagarna har Sveriges cykelorganisationer lämnat svar på remissen till regeringen. Underlaget lägger grunden för den infrastrukturproposition som regeringen ska lägga under våren. Därmed sätter den också förutsättningarna för att nå målet om minskade utsläpp från transporter med 70 procent till 2030. I våra svar kommer vi med konkreta förslag för att öka cyklingen i Sverige.

– Tyvärr kastar Trafikverket in handduken när det gäller att nå målet om ett transporteffektivt samhälle. De menar att vägtrafiken är så stor så det är inte någon idé att försöka minska den och få människor att välja att åka kollektivt, gå eller cykla. Ett cirkelresonemang som är anmärkningsvärt, säger Klas Elm, vd för Svensk Cykling.

– Våra medlemskommuner och regioner är beredda att anta utmaningen för att nå målen för transportsektorn. Våra medlemmars egna beräkningar visar att potentialen för att öka cyklingen snabbt är mycket större än vad Trafikverket tror. Men vi måste få bättre förutsättningar, säger Moa Rasmusson, ordförande för Svenska Cykelstäder. 

–  Ska vi klara klimatmålet behöver fler välja att cykla oftare. Då krävs mer pengar till cykelsatsningar och ett moderniserat regelverk. Med rätt förutsättningar kan Sverige ta på sig ledartröjan när det gäller cykling i Europa, säger Isabella Thöger, verksamhetschef för Cykelfrämjandet. 

Vi föreslår gemensamt tre åtgärder som är särskilt viktiga för att det ska bli enklare och billigare att skapa ett trafiksystem där fler personer oftare väljer cykeln.

Möjliggör statliga medel till steg 1- och 2-åtgärder. Vi föreslår att Trafikverket ska ges möjlighet att initiera, medverka och finansiera steg 1 och steg 2-åtgärder, det vill säga åtgärder för att påverka transportvalet och optimera transportsystemen. För att åstadkomma det måste Trafikverkets uppdrag och direktiv förändras. Regeringen måste också avsätta medel för detta arbete. 

Ändra väglagen och anläggningslagen. Vi föreslår att regeringen förändrar väglagen och anläggningslagen så att cykelvägar kan byggas där de gör bäst nytta. Idag sätter dessa lagar käppar i hjulet för statligt finansierade cykelvägar. Lagarna är omoderna och tar inte hänsyn till cykelns särskilda möjligheter och behov som ett eget transportslag. En modern lagstiftning är ett måste för att skapa hållbara transportsystem.

Avsätt mer pengar till cykel. Vi föreslår att de statliga investeringarna i cykelinfrastruktur utökas och att länsplanerna får en större del av de statliga investeringarna. Tio procent av svenskarna cyklar – men cykel får bara en procent av pengarna. Vi föreslår att minst tio procent av de statliga medlen i den nya nationella planen öronmärks för cykelinvesteringar”

Hela yttrandet från Svensk Cykling

Hela yttrandet från Svenska Cykelstäder

Ledarkrönika på temat:

Coronapandemi och klimatkris – Sverige sover bort chansen till en grön omställning


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det ser mörkt ut för cyklar på SJs tåg

Det ser mörkt ut för cyklar på SJs tåg


EUs nya och så gott som klara resenärsdirektiv kommer innebära ökade möjligheter till att ta med cykeln på tåg i EUs medlemsländer. Att ta med cykel på tåg (och i kollektivtrafik) är dessutom redan en självklarhet i flera EU-länder (samt Schweiz). Men i Sverige går det i princip inte att ta med cykeln alls just nu på statsägda SJs tåg. Varför är det så – och vad kommer det nya resenärsdirektivet att innebära för svenska cyklister?

Börjar vi med att fråga infrastrukturministern Tomas Eneroth så hänvisar han dels till att beslutet ligger hos de regionala kollektivtrafikmyndigheterna, dels att EUs nya tågpassagerarförordning gör att tågföretagen är skyldiga att bereda plats för cyklar i samband med att nya tåg köps in.

– På grund av säkerhets- eller kapacitetsskäl kan det komma att finnas vissa begränsningar vid vissa linjer eller stationer, men detta är ett bra och efterlängtat steg i rätt riktning. Det måste bli enklare för folk att resa med cykel helt enkelt, svarar Tomas Eneroth i ett mejl.

Öppet för cyklar i Holland

Regeringen själva varken har eller kommer att göra något för att underlätta för cyklar på tåg, trots att man alltså menar att det måste bli enklare.

Stephen Ray på SJs presstjänst säger att man inte kan planera för ett beslut som inte har tagits, men att man är redo för anpassningar när väl tiden är mogen.

Det som förvånar mig när det gäller motståndet i denna fråga är att den, till skillnad från en 1,5-meterslag, inte är politiskt känslig.

I dagsläget har SJ alltså ingen som helst plan för hur detta ska lösas. Man har inte heller gjort något för att själva vara agenter i frågan. Grundorsaken är att man inte alls ser behovet av att transportera cyklar på tågen.

– Utrymmet ombord är som bekant begränsat, och då har SJ som ett helt biljettintäktsfinansierat tågbolag prioriterat människorna först – vilket också är vårt uppdrag som person- trafikoperatör. Historiskt har också alla kundundersökningar SJ gjort visat att efterfrågan på cykelplatser varit extremt låg, säger Stephen Ray.

Att kunna ta med sin cykel på tåget är verklighet i Tyskland, Frankrike, Danmark, Nederländerna och Schweiz. I Sverige erbjuder bland andra Pågatåg, Öresundståg och Västtåg den möjligheten. Men såväl möjligheten och behovet upphör alltså mystiskt nog när det kommer till SJ, något som är lite svårt att greppa med ren logik. Varken SJ eller regeringen ser alltså detta som sitt ansvar, men nu kan de i stället bli tvingade till en förändring genom det nya EU-direktivet.

Inga problem utomlands, men i sverige är det stopp!

Jag reflekterade lite kring detta när jag nyligen satt i vagn 7 på ett annars väldigt tomt tåg mellan Göteborg och Stockholm. Där slog det mig att förutom SJs brist på vilja lider företaget nog även av brist på fantasi. Lösningar för cyklar på tåg handlar ju inte om att offra vagnar eller en mängd sittplatser. Två krokar i taket i redan befintligt bagageutrymme i nämnda vagn 7 hade räckt långt som en början. Sedan kan man alltid ha klausuler som ”i mån av plats och gäller inte alla avgångar”.

En lösning av många…

Visst är mitt antagande både tendentiöst och önskestyrt men jag har sett för många bra lösningar runt om i Europa för att inte tro att detta skulle vara möjligt – även i Sverige. ”They say I ́m a dreamer …”

Det som förvånar mig när det gäller motståndet i denna fråga är att den, till skillnad från en 1,5-meterslag, inte är politiskt känslig. Det finns ju ingen bil-, fika- eller tåglobby som på något sätt motsätter sig att vi kan ta med oss våra cyklar på tåg även i Sverige.

Cyklar på tåg i Schweiz

Nu kanske det till slut blir ett EU-direktiv som öppnar dörrarna för cyklisterna, men ur ett symboliskt perspektiv är det tråkigt att Sverige är sämst i klassen på denna arena.

Vi ska även komma ihåg att resenärsdirektivet inte kommer kräva förändringar på den befintliga tågflottan, utan att det bara gäller när man bygger om eller köper in nya tåg. Om man tittar på X2000, ett tåg som varit i drift i 30 år och som i skrivande stund genomgår sin andra renovering sedan lanseringen, innebär detta att nästa chans kan ligga mer än tio år bort i tiden.

Framtiden för cyklar på fler svenska tåg ser alltså allt mer ut som en hägring i öknen.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Coronapandemi och klimatkris – Sverige sover bort chansen till en grön omställning

Coronapandemi och klimatkris – Sverige sover bort chansen till en grön omställning


Under rådande pandemi har vi i Sverige och runt om i världen sett ett enormt uppsving för cykeln som transportsätt och som rekreation. Flera andra länder och städer har insett läget och därför gjort punktsatsningar på just cykel. I Frankrike har man till exempel infört ett specifikt bidrag för de som cyklar och i Berlin och flera andra städer gjorde man blixtsnabbt om vissa bilfiler till pop up-cykelbanor. I Storbritannien satsar man över 20 miljarder på cyklister och fotgängare. Det finns flera anledningar till detta. Då cykeln är ett billigt och tillgängligt alternativ till kollektivtrafiken blir ökad cykling direkt ett sätt att minska smittspridningen. Man tar samtidigt tillfället i akt och ser coronakrisen som en möjlighet att snabba på den gröna omställningen.

Men det är en möjlighet som verkar ha gått Sveriges regering helt förbi. Under pandemin har man inte kommit med en enda ny eller specifik insats för att stimulera och underlätta ökad cykling. På frågan om varför det är så, och om regeringen har något nytt på gång fick jag inget svar alls från Tomas Eneroth, förutom tidigare nämnda ”vilja” då. Den svenska pyspunkan är ett faktum.

Då cykeln är ett billigt och tillgängligt alternativ till kollektivtrafiken blir ökad cykling direkt ett sätt att minska smittspridningen.

Men även om det går långsamt ska det sägas att det på mer lokal och kommunal nivå händer en del bra saker på cykelfronten i Sverige. Jag har dock allt svårare att förstå regeringens sega förhållningssätt till cykling, särskilt med tanke på att Sverige redan ligger ljusår efter cykelländer som Danmark och Holland. Organisationen Svensk Cykling sparade knappast på krutet i en nyligen publicerad debattartikel där man krävde rejäla satsningar på cykling i den kommande nationella planen för infrastruktur. Där lät det såhär, och vi kan bara hålla med:

Regeringen vill att andelen som reser med cykel ska öka, men törs inte fatta beslut om ett mål för den ökade cyklingen i Sverige. Och hur ska ökningen gå till när satsningen på andra trafikslag alltid är mångdubbelt större medan cykel får nöja sig med växelpengar?

– Nu är det dags att regeringen med infrastrukturminister Tomas Eneroth i spetsen sätter ett mål för den ökande cyklingen i Sverige och hur det målet ska uppnås. Ordet cykel finns med två gånger i finansplanen medan husbil nämns 18 gånger. Regeringen satsar 151 miljoner kronor för att fler ska kunna låna till att ta körkort. Det ska jämföras med de 300 miljoner kronor som läggs på cykel i stadsmiljöavtalet, säger Klas Elm VD Svensk Cykling.

Att som Tomas Eneroth och regeringen tala sig varm för cyklingen är en sak. Men precis som för slangar med pyspunka tar luften förr eller senare slut. Då krävs det handling för att få ordning på haveriet.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!

En lag för säkrare omkörningar? Glöm det!


Många cyklister, inklusive jag själv, vittnar om en otrygg och allt mer hotfull trafikmiljö. En miljö där många bilister kör om utan vettig marginal och ibland till och med tar sig rätten att läxa upp cyklister med hjälp av sina fordon. Jag är övertygad om att en tydligare lagstiftning kring vad som gäller vid omkörning av cyklister skulle göra situationen på våra vägar bättre och säkrare. En lösning är att göra som i Spanien, Portugal, Tyskland, Frankrike och flera andra länder, där man lagstadgat om en omkörningsmarginal på minst 1,5 meter.

Så här lyder lagen i Sverige i dag:
33 § Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om.

Problemet med den här lagformuleringen är att vad som menas med “betryggande avstånd” inte är definierat. Situationen blir alltså helt beroende av en subjektiv bedömning från den omkörande bilisten. Det är ungefär lika luddigt som om vi hade haft en lag som reglerar hastigheten på våra vägar med formuleringen: ”Kör så fort det passar givet situationen.”

De senaste åren är det flera som har försökt att driva den här frågan i Sverige. Förutom några initiativ från cykelbranschen står den med som en punkt i intresseorganisationen Svensk Cyklings politiska manifest ”Lagstadga om avstånd för motorfordon vid omkörning av cyklister till minst 1,5 meter.”

Vissa länder har till och med träffsäkra slogans i kombination med vettigare lagar

Förslaget har även lagts fram som motioner i riksdagen i flera olika omgångar. Senast var det Liberalernas Nina Lundström som tyckte att det var dags för en tydligare lagstiftning i frågan. Svaret från regeringen och infrastrukturministern Tomas Eneroth var att det saknas beredningsunderlag för ett sådant förslag, vilket betyder att frågan inte har utretts. Problemet är att han svarade exakt samma sak på liknande motioner 2018. Därför ställde jag frågan till Tomas Eneroth om varför det inte tas något initiativ till att utreda detta och skapa det nödvändiga beredningsunderlaget. Förslagsvis skulle man ju kunna ge uppdraget till nyinrättade Cykelcentrum på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI. Jag ville även veta hur infrastrukturministern själv ställer sig till frågan om en 1,5-meterslag för passering av cyklister på våra vägar? 

– Det finns i nuläget inte stöd för att en ändring av trafikförordningen faktiskt skulle innebära en säkrare trafikmiljö. För att öka regelefterlevnaden ser jag att det behövs mer information, men också att polisen beivrar regelöverträdelser. Det här är frågor som jag tycker är viktiga och som jag kommer fortsätta att arbeta med, svarar Tomas Eneroth på mina frågor.

Jag är inte nöjd med det svaret. Det är både diffust och tandlöst. Inom ramen för den nationella cykelstrategin säger regeringen att man arbetar för ökad och säker cykling. Trots en mängd möjligheter att svara på frågan hur det ska göras uteblir både svaren och de konkreta förslagen. Det enda man lyfter är den nyinrättade ”Cykelgatan”, vilket innebär att kommuner kan reglera gator som cykelgator där cyklister har ett visst företräde framför motorfordon. Syftet, att främja cykling och på sikt få fler att börja cykla, är inte dåligt i sig. Men det behövs mycket mer än en ny skylt (som det förövrigt tog mer än åtta år att utforma) för att göra landets vägar och gator säkrare för svenska cyklister.  

Så svårt är det inte…

Min tolkning är att regeringen helt enkelt inte verkar se problemet och att man då inte är öppen för lösningar. Jag skulle även gissa att det är enklare för Tomas Eneroth att bara säga att han bryr sig om cyklisters säkerhet och komma med tomma ord om att han ska jobba med detta, utan att egentligen behöva göra något alls. Jag vill inte sprida politikerförakt, men man kan inte påstå att man jobbar för en fråga om man konsekvent och i flera år duckar för lösningar utan att komma med några som helst egna förslag. Då blir det bara tomma ord som inte förpliktigar till att ta några som helst obekväma beslut. Och det är inte bara jag som känner viss frustration här.

– När det gäller just 1,5-metersförslaget är det frustrerande att inget händer. Mycket, eller i varje fall något, skulle behöva göras. Regeringen vill jobba med ”säkra omkörningar”. Men det tycker inte jag räcker. Lagen säger redan just det – och det funkar ju inte. Jag tänker snarare att om andra länder kan så borde Sverige också kunna, säger Klas Elm på Svensk Cykling.

På ett plan har jag väldigt svårt att förstå det enorma motståndet i frågan. För just 1,5 meter är en marginal som vi är ganska vana vid i synnerhet nu i dessa coronatider men även i övrigt i trafiken. Våra motorvägar är till exempel byggda så att två vanliga bilar som kör parallellt ska ha exakt 1,5 meters marginal mellan sig om de kör i mitten av sina respektive filer. En kan ju fundera lite på hur det hade sett ut om marginalerna var reducerade till några ynka decimeter.

Jag tror att vägen framåt här delvis är att skapa mer uppmärksamhet i frågan för att på sikt skapa en större politisk enighet. För att skapa opinion och större förståelse för svenska cyklisters situation behöver vi nog tyvärr i större utsträckning både filma och sprida de farliga omkörningar vi är med om, och polisanmäla när det är befogat. Då polisanmälningar med högsta sannolikhet inte kommer leda till något tydliggörs det nämligen att existerande lagstiftning är helt verkningslös.

Tycker du detta är en viktig fråga? Dela gärna artikeln i dina sociala kanaler.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in