Ledare: Det har gått några veckor och jag får skylla på allmän tidsbrist, men cykeln har fått stå till förmån för annat. Eller så kan jag ha varit på en längre resa där cykeln inte varit med, typ bestigit ett berg eller fångat några vågor. Eller kanske var det en släng av en förkylning där jag valde att lyssna på kroppen och låta den vila i ro. För enkelhetens skull kan vi säga att det är sen vår, varmt ute och lätt att klä sig. Jag har lagt fram sockor, bibs, tröja – ett synkat kit. Cykeln är vårfin och redo för en lång säsong. Jag rullar ut och känslan når mig i samma sekund jag tar mitt första tramptag, en eufori som rusar genom mina blodådror och frammanar ett lyckorus och ett leende på läpparna. Det slår aldrig fel, känslan finns där varenda gång – extra mycket efter en period av abstinens.

”Känslan når mig i samma sekund jag tar mitt första tramptag, en eufori som rusar genom mina blodådror, frammanar ett lyckorus och ett leende på läpparna.”

Min mor frågade mig häromdagen om jag aldrig tröttnar på att cykla. Jag blev lite förbluffad över frågan. Eller kanske inte frågan i sig för min mor är inte vän med cyklar på något vis, men över att jag aldrig någonsin ställt mig den frågan –inte en enda gång under snart 30 års cyklande. Cykling för mig är lika självklart som att äta, det är bara något jag gör. Varför? Ja, nu predikar jag för min egen församling, men roligare går ju inte att ha med kläderna på. Svårare än så är det inte.  

Jag gjorde tidigare i livet en del väldigt långa resor där jag inte såg en cykel på flera långa månader. Nu ska jag kanske inte förenkla det till att det bara handlade om cykeln, men nog kände jag att något saknades i livet och nog fan mådde jag en gnutta sämre under dessa perioder. Det uppstod en form av diffus abstinens. Så kanske är det så att jag har en form av beroende. Inte ett medicinskt sådant utan mer ett beroende av något jag vare sig kan eller vill leva utan. Men vad gör det. För av detta knark blir man ju bara stark.