MEST LÄSTA
Comeback på Zwift och FTP-test

Comeback på Zwift och FTP-test


Jag känner mig som en gråsugga som legat i dvala under en sten ett år! När det kommer till Zwift-tävlande. För exakt ett år sedan var jag hyfsat påläst inom cykel-e-sport-scenen. Sedan blev jag en gråsugga, eller rättare sagt gravid. Valde då att ta ett steg tillbaka för att inte lockas in i den ”ljuva” röda zonen, vilken inte går att undgå under ett Zwift-race. Dessutom sover jag alltid kasst efter ett race med start senare än lunchtid (ok, nu överdrev jag).

Numer vekar det dock som om att större delen av Sveriges cyklister gärna väntar med träningen/tävlandet till 20.00 på måndagar. Då går åretsomgången av SWE Cup e-cycling (varannan vecka kör damer vs herrar kl 18.30/20.00.  Kan alla ni Zwiftare snälla berätta för mig hur ni sover efter denna sena urladdning? Är det pga corona och fler har större möjlighet till att flexa in på jobbet dagen därpå? 

Att delta av i en cup som svenska cykelförbundet ordnar är nytt på Zwift senaste året. Vara med i ett lag, sköta större delen av sin kommunikation via Discord, vara en hejare på att sända live via  Youtube och cykla 500 km inne under en vecka är andra trender. Jag är starkt för denna utveckling. Känner mig dock som jag gissar (?!) att min mormor gör med en smartphone i handen, när jag försöker göra en ”comeback” i den virtuella cykelvärlden. Lite lost. Tack och lov har jag fått gå med i Team Swedish Zwifters, och där finns mycket hjälp och pepp att få! Kan detta vara det starkast växande cykel communitet i Sverige för övrigt? Riktigt kul att se!

Annat var det när jag faktiskt kom fyra (?!)  Zwift-SM för tre år sedan. Då fanns inte olika klasser för damer, en uppsjö av banor att välja mellan eller snygga klubbkläder virtuellt. Denna merit kanske jag skulle ta tillfället i akt att skryta över lite oftare? För vem kan i dagsläget tänka sig att vi knappt var en handfull deltagare på startlinjen den gången? 

Comeback på Zwift

Igår gjorde jag ”comeback” på Zwift på just SWE Cup. Jag körde i B-klass, vilket jag klassade mig själv i efter ett nyligen gjort FTP/20 minuters test (dvs jag cyklade rätt hårt i 20 minuter, multiplicerade min snittwatt med 95%).

Här finns resultatet från SWE-cup omgång 8.

Klassisk smyg-skryt skärmdump från Strava efter gårdagens Zwift-race

(jag kan avslöja att jag inte tog någon pallplats ;). Förbaskat synd att en inte gått och blivit en grym spurtare simsalabim under graviditeten. MEN det var lika roligt och jobbigt som jag minns det) .

Resultat på FTP-testet

Resultatet från mitt FTP-test då? Jag körde 20 minuter på 240 watt förra veckan. Jag är absolut nöjd med det resultatet, jag har inte cyklat många timmar i år eftersom att jag precis fött min älskade unge <3. Det är ca 15 watt sämre än vad jag körde 20 minuter på för ett år sedan, när jag var i bättre form. Till årets resultat tillkommer ett antal gravidkilon och därav blir siffran i watt/kilo såklart sämre. Men, det blir ändå nästan samma FTP (ca 3,5 watt/kilo) som jag hade (2018) innan jag körde runt Vättern på sub 7,30.

Hajpade 20 minuter

Jag skulle inte kunna cykla runt Vättern lika snabbt nästa vecka. Jag gissar att jag skulle få sätta mig i ett dike typ i Gränna om jag ens försökte. Och det är lite dit jag vill komma nu – jag tror att det rätt lätt att överprestera på ett 20 minuters test. I alla fall för en viss sorts cyklist, typ en gnetare som jag själv är när jag är i okej form. Det räcker med en god natts sömn, en stor kopp kaffe och bra musik i källaren. Skulle jag försöka köra tex ett ramp-test istället skulle mitt resultat bli sämre.

Missförstå mig rätt nu – kudos till alla er som har kört en riktigt bra 20:a ! Och till alla er som är grymma på Zwift-race såklart. OBS – jag vet också att en inte vinner ett Zwift-race om en endast är stark på 20 minuter. Men jag tycker att det här med 20-minuterstest är lite för hajpat. Det säger lite om hur en är som cyklist (främst utomhus). Det säger inte mycket om hur duktig en är på att följa med i en utbrytning, hur snabbt en återhämtar dig efter att ha cyklat upp för en backe eller hur snabbt en kör ett stigparti på 20 minuter.  

Ovan nämnda förmågor känns som de kommer i skymundan mer och mer nu för tiden? Kanske på grund av avsaknaden av tävlingar IRL i Sverige? Jag tycker det ska bli riktigt spännande att se resultatlistorna från riktiga tävlingar när de väl drar igång!

Har även cyklat ute för första gången i år! I söndags blev det en efterlängtad graveltur. Kära nån så fint det var.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Livets mäktigaste mållinje

Livets mäktigaste mållinje


Det här inlägget har jag börjat skriva i mitt huvud många gånger. Men livet har kommit emellan ordagrant . Anledningen till detta heter Enar. Han är min älskade bäbis och kom till världen för exakt sex veckor sedan . Men vi tar det från början.

När Enar kom till världen

För lite mer än sex veckor sedan, 4 januari, började jag skriva ett inlägg där jag jämförde kommande förlossning med att cykla nästan i ett dygn. Det inlägget når aldrig dagens ljus. När jag satt vid datorn började värkarna dra igång. Att skriva blogg var fysiskt omöjligt. Jag kollade på Tour de France dokumentärer och Tour de Ski samtidigt som värkarna eskalerade (tyckte jag då).

3e januari – mitt sista träningspass (stavgång) som preggo

Morgonen den 5e trodde jag att bäbisen / Enar skulle komma ut när som helst. Men när vi kom in till BB kl 05.00 visade det sig att jag hade överskattat situationen/smärtan. Personalen förklarade snällt för mig att jag eventuellt skulle få gå med de värkarna i någon vecka till. Jag blev extremt besviken och fick åka hem igen. Som tur är dröjde det inte förrän tills samma kväll att förlossningen verkligen satte igång. Vi blev insläppta på BB, fick åkbandet på armen woop woop! Och jag fick hela tiden värdera om min uppfattning kring vart den  smärttröskeln egentligen går. Skrattar nu nästan åt mig själv som trodde måndagens värkar var en bäbis halvvägs ute – det var ”bara” så kallade förvärkar.

När han väl bestämde sig för att komma ut gick det snabbt (8 h efter dess att vi blev inskrivna på BB). Det var givetvis inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte ”chilla mellan värkarna som under intervaller” eller dricka den (väl uttänkta) sportdryck som planerat. Jag hann ingenting alls mer än att låta kroppen ta övertaget och bara hänga med.  Det gjorde ont som satan men det gick bra – mest tack vare min stöttande sambo <3 och personalen på BB (i Borås).  När Enar kom ut – den 6e januari klockan 4 – var allt glömt. Att jag inte ätit eller sovit på två dygn pga smärtan. För ut kom en frisk unge och det har varit mitt drömscenario under så lång tid.

Jag förstår att hormonerna spelar mig ett spratt – men jag tyckte det var fantastiskt att föda barn. Det var så mäktigt. Att bli helt uppslukad av vad kroppen håller på med och att uppleva den totala eufori som kom efteråt när bebisen väl var ute. Wow. Som att korsa den häftigaste mållinje någonsin.

Livet som mamma

Att plötsligt åka hem från BB efter ett dygn med en tredje person i bilen. En hjälplös liten person som nu är helt beroende av mig och min sambo. Att vara mamma och för första gången på 32 år måste sätta någon annan före sig själv. Det har varit mycket svårare för mig än att föda barn. Trots att jag tidigare slukat all info om amning, magont hos bäbis, sömnlöshet mm. Det är så mycket mer omvälvande än vad jag trodde tidigare.

Första veckorna kändes det som om att jag var ny på världens svåraste dygnet-runt arbete. Och som om att jag skulle spricka av all kärlek till min unge! Som för övrigt är en närhets-törstande krabat som vill vara nära-nära hela tiden. Han dissade den  fina vagn som jag köpt i tidigt skede (det verkar gå bättre med multisportsvagnen, peppar peppar).

Den här älskade ungen som nästan alltid är vid min sida numer.

Nu har vi börjat komma in i rutinerna. Dagarna består mest av ätande (både för bäbis och mamma. Jisses vad hungrig en blir av att amma), bebismys på soffan och promenader. Låter inte mycket för världen men jag känner mig busy. Däckar ofta på soffan vid 21 på kvällarna och går upp runt 8 på morgonen (inklusive X antal amningar av bäbis. Vissa nätter är mer intensiva än andra, men tycker ändå inte att sömnlösheten har slagit så hårt. Antar att jag har hormoner att tacka för även detta. Tidigare har jag mått mycket sämre av att vakna fem-sex gånger på en natt).

Träning efter förlossningen

Tre saker har jag varit extremt lyckligt lottad med (eller gud – jag är ju lyckligt lottad med allt!) : 1 – min förlossning var en dröm sett till att jag inte fick några skador, 2 – jag kunde träna till bara några dagar innan Enar kom, 3 –  vi har haft en riktigt vinter och världscupklass på skidspåren här i Ulricehamn. Därför kunde jag åka skidor en vecka efter förlossningen. OBS, lätt pass på 30 minuter. Skidåkningen har hela tiden känts som den optimala träningsformen (skate) för the comeback – med knapp belastning på bäckenbotten och cirkulation för hela kroppen.

Utöver det började jag med bäckenbotten och core-övningar så snabbt jag kunde. Förlusten av magmusklerna var en chock. Jag satt på trainern två veckor efter förlossningen. Sedan någon vecka kan jag ta med Enar ner i trainerrummet när han sover på dagarna. Det blir ett spännande inslag i träningen, en vet ju aldrig om passet blir 30 eller 90 minuter långt i förväg. 

Träning med världens bästa supporter / ”tidsinställda bomb”

Jag förstår att det kan låta som att jag har bråttom ”tillbaka till träningen”. Borde jag inte vara mer i baby-bubblan osv. Just nu handlar det inte om att komma tillbaka för min del. Jag kommer aldrig komma tillbaka. Jag kommer aldrig mer bli den person jag varit som stundtals levt efter mitt träningsschema. Det fattade jag så fort Enar tittade ut och det är en av de många bra saker som han redan tillfört mitt liv. Nej, jag struntar i om jag får mina timmar och minuter på tröskelwatt osv just nu, men jag måste röra på mig för att må bra. Och vara en bra och närvarande mamma de 23 / 24 timmar som jag umgås med mitt barn.

Det här kommer jag kunna raljera mycket om inom sinom tid!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den ocensurerade Strava-statistiken 2020

Den ocensurerade Strava-statistiken 2020


Senaste veckan har det varit på tapeten att visa upp sin statistik från 2020:års träning på sociala medier. Givetvis kan en inte gå miste om detta gyllene tillfälle att få skryta lite över sina egna siffror.

Jag har inte strösslat med min statistik tidigare år. Avvärjt det med det är inte antal cyklade mil som räknas, utan upplevelserna som kommer med dem. I år har jag ändrat mig. Dels för att det har varit tyngre för mig att samla mil i år, med en bulle i ugnen. I skrivandets stund, vecka 38, är mina fötter så pass svullna att det tar tid för mig att knäppa cykelskorna inför varje pass, till exempel.

Och dels för att jag har börjat fundera mer över hur en ska hinna träna som förälder framöver. Tittat med en mer blid blick på alla föräldrar där ute som ställer klockan tidigt, cyklar runt med barnvagn på släp, roddar barnvakt – för att få ihop sin träning. Och imponerats av den mängd arbete som i många fall ligger bakom folks startsträcka att ens hoppa upp på cykeln.

OBS detta gäller inte endast föräldrar! Utan alla som krigar mot vardagens bestyr, eller höga trösklar i allmänhet, för att få ihop sina kilometrar. Tänker extra på de cyklister som jobbat inom vården senaste året <3.

Därmed har min förståelse för strösslande med statistik ökat. Dessutom drog min kära vän och lagkamrat Hanna Näslund en rajd på Instagram förra veckan där hon lyfte att det är fint att lyfta sina bragder. Hurra! Detta har jag ordat om tidigare och det vänder sig främst till alla cyklande tjejer där ute. Män brukar ej ha samma problem med att visa upp sina siffror i tid och otid av någon anledning? Tex ringer min far alltid mig och rapporterar sin snittfart från varje avklarat pass. 

OBS all förståelse om en inte vill visa upp varenda kilometer en motionerar av olika anledningar! 

Här kommer min statistik, fresh out of Strava:

Nästan 700 tränade timmar över 320 dagar (ca 550 av dessa är på cykel): Jag är allra nöjd över att ha rört på mig nästan varje dag under år 2020. Detta för att : jag mådde illa större delen av maj – juli (gravidkrämpor). Varje gång jag tog mig ut och satte igång blodcirkulationen mådde jag så mycket bättre. Och varje avklarat pass under den här tiden hjälpte mig att klara av även nästa pass. Kontunitet is king! Skulle nästan vilja påstå att min envishet under dessa månader lagt grunden till att jag sitter här, i december månad, och ännu mår rätt bra som höggravid.

Det är inte oväntat att jag maxade mängden träning i april månad. Då hade jag ett enormt behov av att cykla ur mig all besvikelse över att Cape Epic ställts in månaden tidigare. Dessutom var det i slutet av april som jag plussade på en sticka. Sedan dess har träningsmängden stegvis minskat i takt med att bullen i ugnen växt till sig. 

Över 150 000 höjdmeter bestigna under 2020: tror det är all time high för min del. Med 15 kg extra i skrivandets stund. Det kan en väl ändå få skryta över?

Höjdmetrar har varit ett kärleksbarn of mine sen jag körde etapploppet Transalp 2018. Det var första gången som det gick upp för mig vilken energi de tar (ur ett par redan trötta ben…). Tycker höjdmeter är mer intressant än avlagda mil. Inte lika lätt att sitta på rulle uppförs :). 

 

2020 började jag äntligen lyfta en del skrot! Har väl snackat löst om detta en herrans massa år (även lyft en del också i och för sig), men inte förrän i år börjar det synas i statistiken. Tror att jag lyckats avvärja ryggsmärtor som gravid + delar av en stel höft med hjälp av detta.

 

Jag cyklade nya bansträckningen av Vätternrundan i april och det drog en massa kudos. Kommer aldrig sluta förvånas det stora intresset som finns kring Vätternrundan bland cyklister. Även när en inte ens rundar sjön med en nummerlapp på ryggen klickas det på like där hemma i stugorna.

 

Över 15 000 kudos under 2020. Här kommer det finaste med Strava in i bilden. Jag har haft Strava sen 2012. Har därmed samlat på mig en hel del följare och Strava-polare under åren. Vi har troligtvis snackat skit i en klunga under de senaste åtta åren, börjat följa varandra på Strava och inte slutat trots att vi typ glömt varandras namn. Men vi har ännu koll på varandra genom cyklingen och skickar ännu virtuella hejarop till varandra. Det är ju för fint.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Önskelista inför 2021

Önskelista inför 2021


Snart är år 2020 slut, finns det någon som inte gläder sig åt det? Jag besparar er allt gnäll som vore fullt rimligt att radda upp å 2020 års vägnar , egentligen. Väljer att blicka framåt med en önskelista inför 2021 som såväl mina närmast sörjande och andra cyklister kanske kan finna inspiration i. 

Går i väntans tider här, har en fullbakad bäbis i magen (vecka 38!) som skulle kunna titta ut nu + – fyra veckor. Tror dock inte att bäbisen blir en julklapp utan snarare en nyårskaramell. Jag måste säga att jag är rätt duktig på att planera inför händelser som jag vet mycket om innan. Typiskt exempel ett cykellopp : då vet jag vet vart och när det startar, ungefär hur många timmar det kommer ta och hur ont de kan tänkas göra.

Träning pågår ännu (sent vecka 37).

Inför stundande förlossning vet jag att startskottet kan gå någon gång under kommande fyra veckor (stor risk att det sker mitt i natten. Tänk att bli väckt mitt i natten med en nummerlapp på ryggen och inse att startsignalen redan har gått ?!). Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta eller hur ont (antagligen extremt ont…) det kommer göra. Planeringsfreaket i mig ballar ur av all denna ovisshet! Jobbar i alla fall mycket mentalt med att se mållinjen (bäbis) framför mig.

Här kommer en önskelista inför 2021 med blandad kompott för en blivande förälder, förälder och cyklist.

  • Leverans av frisk bäbis i början av året. Say no more. Detta funderar jag på större delen av min vakna tid (ja, jag har också packat förlossningsväskan, monterat bilbarnstol, byggt ihop spjälsäng). Mitt BF är tidigt i januari. From nyårsafton tänkte jag börja laborera med diverse sätta-igång-drinkar. Men försöker också förbereda mig mentalt på att gå över tiden.
  • Cykelkärra: jag har köpt mängder med prylar till bäbis (om jag får skryta lite: har inte köpt nästan något nytt. Utan ca 90% begagnat). Dock hållit inne på köpet av denna viktiga pryl: cykelvagn som möjliggör träning med barn. Detta pga känns som jinxande att börja planera för distansrundor med bäbis på släp redan. Går allt bra på BB finns dock risken att en sådan kärra beställs hem snabbt efter bäbis ankomst.
  • Ny cykel som kommer i tid: jag sålde alla mina cyklar i höstas pga insåg att inget behov fanns för en höggravid kvinna med fina cyklar i garaget. Det tog inte lång tid förrän ersättare till mina trotjänare beställts dock. Nu hoppas jag att dessa kommer i tid, eftersom jag har hört att det kan bli förseningar av cyklar under nästa år? Pga komponenter som inte kunnat produceras och skickas i den takt som det ökade cykelsuget utvecklat sig? 
  • På tal om cykel – såklart min unge ska ha en Specialized Carbon Hotwalk. Den första barncykeln som tillverkas helt i kolfiber och som väger in på dryga på 2 kg. Med en wattmätare vore denna cykel komplett! OBS – ironi. Försöker ställa mig in på att min blivande unge inte kommer vara förtjust i cykelsporten pga kommer i tidig ålder tröttna på att höra om hur mamma och pappa möttes på en cykeltävling osv.
  • Nummerlappar: det känns som att vi är många som är villiga att betala ett högt pris för att få nåla en nummerlapp på ryggen nästa år. Ge mig bara lite startfållepirr, snälla! Jag vet att det jobbas febrilt ute bland cykelklubbarna för att lyckas med detta, då jag kör för Långloppscupen / Sweden Mountainbikes lag samt sitter i kommittén för Västgötacupen. Datum för race finns spikade – fingers crossed för att världens situation förbättras så att dessa kan gå av stapeln.

 

  • Nya cykelskor:  använder sedan några år tillbaka helst cykelskor från Shimano.  Nästa år lanserar Shimano landsvägsmodellen S-phyre i damspecifik modell. Dessa heter RC902 och kommer precis lagom till att mina gamla landsvägsskor behöver pensioneras.
    Gruppcykling 2.0 med Skoda Cycling Team 2018. Foto: Valentin Baat.

     

  •  Mera gruppcykling! Jisses vad svältfödd jag är på att få cykla i grupp – snacka strunt med alla i en klunga och även att ha ett snabbt hjul att ligga på. Jag har cyklat majoriteten av alla mina pass ensam sedan i somras, ute eller på Zwift då. Har på det senaste längtat efter just träningen inför Vätternrundan. Hoppas det kan bli något av just detta och genomförande av något av Vätterns lopp nästa år. Här skrev jag allt om min kärlek till Vätternrundan för något år sedan.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer


Vad vore väl ändå ett långpass ute i december? Till ljudet av dubbdäck som knastrar, solen som gnistrar i snön och med den extrema nöjdhet som kommer efter avslutat pass på några timmar. För egen del är de enda utsikterna jag ser från cykeln nu en iPad med Zwift och en mage så stor att jag knappt kan se mina cykelskor längre. Jag är gravid i vecka 36 och har lagt utecykling på hyllan tills bäbis efterlängtade ankomst i januari. 

Bilden ovan är således inte aktuell utan tagen förra vintern av Henrik Öijer.

Nuläges-rapport vecka 36

Vecka 30–34 började jag trappa ner på träningen. Från kanske 10 till 7-8 timmar i veckan. De senaste två veckorna har jag skruvat ner på både mängd och intensitet rejält. Nu cyklar jag 5-6 h i veckan. Det handlar just nu mest om ett underhåll av kroppen. Lägga till träningen på ett sätt i vardagen så att jag mår bättre. För jag mår fortsatt bättre av att träna än att inte göra det – sömn, ömmande rygg, generell stelhet, svullenhet, humör – samtliga faktorer blir bättre av att jag rör på mig.

Vecka 36
Dagens kula – vecka 36. Kan ju även kallas julkula i dessa tider. Eller tempokula kanske ?!

En veckas träning försöker jag lägga upp såhär:

  • Främst fokus på att jag rör på mig minst en timme varje dag. Det kan innebära både promenad i makligt tempo eller…
  • Att jag får upp pulsen och kör någon form av intervall, detta försöker jag göra två gånger i veckan. Blir fortsatt en hel del sweet-spot intervaller.
  • Två gånger i veckan styrketränar jag. Fokus på baksidan av kroppen, säte och rygg. Detta går utmärkt att göra produktivt hemma (pga rådande restriktioner) med en kettlebell, några gummiband och en bosuboll.
  • I mån av energi försöker jag köra distanspass. Har blivit group-workouts på Zwift de senaste veckorna. Kör sällan längre än 2–2,5 h.

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer

Något jag funderat över de senaste veckorna är att många ”proffskommentatorer” har hört av sig till mig med synpunkter på min träning. I de flesta fall uppskattar jag detta, jag tar gärna emot konstruktiv kritik och tips och råd. Men i vissa fall har folk, innan de kontaktar mig, bestämt sig för att jag tränar för mycket för att vara gravid. Jag förstår att det kan se ut så för någon som enbart dyker ner i mitt Strava-feed och inte ser helheten.

Det handlar hela tiden om prioriteringar för vilken tid och energi som finns till träning. Oavsett om en är elitdrottare, motionär eller gravid. Jag prioriterar – ”krattar manegen” – för att kunna träna högt. Det har jag lärt mig under de senaste åren (när jag tävlat mycket). Nu måste jag dessutom vara extra varsam eftersom jag även har bäbisen i magen <3 att räkna in i ekvationen. Jag gör många aktiva val dagligen för att jag ska kunna skrapa ihop mina timmar med träning varje vecka. Till exempel:

  • Jag sover många timmar varje natt.
  • Jag äter mycket, har hittills gått upp ca 15 kg. Äter hellre lite extra för att säkerställa att jag orkar träna än att ligga i underkant. Speciellt innan och under träningspass.
  • När jag körde längre pass utomhus stannade jag alltid och pausade/fikade halvvägs in i passet. Har inte kört mer än tre timmar i rad på hur lång tid som helst.
  • Jag har tagit kontakt med en sjukgymnast. Fått individuella övningar för att kroppen ska hålla ihop efter nya förutsättningar (delade magmuskler, ökad belastning på ryggen). Detta hjälper mig mycket då jag har haft en del problem med övre delen av ryggen. 
  • Jag träffar en barnmorska varannan vecka som mäter och väger både mig och krabaten i min mage. Krabaten, liksom jag, ligger också i överkant på tillväxtkurvan.
  • Jag jobbar hemifrån och lämnar hemmet extremt sällan (pga rådande omständigheter). Stor kontrast mot tidigare, då jag alltid cykelpendlat till jobbet. Har mycket tid över till återhämtning efter träningen.
Perfekt att vara gravid och få ”’äta för två” i juletider. Här poserar jag med en mjuk pepparkaka (favorit).

Jag tror att en alltid ska försöka ha det i åtanke när en scrollar Strava eller Instagram. Det är en väldigt liten del av folks vardag som en ser, dessutom bakom ett filer på sociala medier. De som tränar många timmar eller trycker höga watt har antagligen gjort flera aktiva val för att hinna/kunna göra detta. Kanske kollar de mindre på serier, väljer att inte jobba över, skippar sovmorgonen på helgen ? Ingenting som är värt att ha kommer gratis osv. 

Avslutningsvis lite gnäll

Jisses vad jag saknar att träna inför Abloc Winter Challenge (OBS, vet ej om det blir av i år pga rådande omständigheter? Hoppas det blir av. För alla anmälda. Det är bensin för motivationen om vintern). Har tränat inför detta under de senaste tre vintrarna och jag älskar det verkligen. Med allt som hör därtill – samla distansmil på dubbdäck, frysa om fingrarna, komma hem och känna sig som queen of everything efter 4–5 h loggade på klockan.

I år sitter jag som en ledsen och bitter hund i dörren när min sambo ger sig ut på helgernas distanspass. ”Nej jag vill inte veta vart ni ska stanna och fika”, ”Va snittade ni över 28 km/h i fyra timmar?! Ni måste kört för hårt”.

OBS jag unnar honom detta. Vi båda är väl medvetna om att det kan bli svårt att cykla långpass innan ungen som kommer i januari fyllt 18 ?! Nej, skojar bara – planerar såklart för fullt för att cykla med barn i vagn nästa år. Peppar, peppar :). 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in