MEST LÄSTA
    Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

    Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


    Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

    En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

    Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

    Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

    Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

    Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.



    Coronasmittan stoppar Vårgårdas World Tour

    Coronasmittan stoppar Vårgårdas World Tour


    Vårgårda CK tvingas ställa in sin World Tour-tävling för damcyklisterna. Världseliten skulle ha tävlat i Sverige och Vårgårda i början av augusti men Coronasmittan sätter stopp för arrangemanget.

    – Det är naturligtvis väldigt ledsamt men efter samtal med både kommunen och sponsorer ser vi inga möjligheter att i det här läget få ihop den organisation som krävs kring tävlingen och den cykelfest som innefattar hela den helgen, säger Helen Henriksson, ordförande i Vårgårda CK.
    Elva World Tour-tävlingar har redan ställts in eller uppskjutits på grund av Coronapandemin.
    I ett reviderat tävlingsprogram räknar Internationella Cykelförbundet, UCI, med att kunna starta tävlingarna igen den 1 augusti med tidigare flyttade Strade Bianche. Vårgårda skulle ha kört lagtempo och linjelopp helgen därefter.
    – Men som det ser ut nu där det råder restriktioner kring att överhuvudtaget kunna förflytta såg vi ingen annan väg att ställa in. Det är tråkigt men vi känner att vi fattat rätt beslut. Nu ser vi framåt och räknar med att vara tillbaka med World Tour i augusti 2021, säger Helen Henriksson.



    BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast

    BMC satsar på kidsen med nya cykeln Blast


    Många barncyklar är oftast bara nedbantade versioner av vuxencyklar, alla delar är liksom bara mindre. Förvånansvärt nog kan barncyklar trots det väga lika mycket, eller mer än de fullvuxna versionerna. Ett skäl är att många delar, i synnerhet ramarna, görs i tungt stål. Effekten blir att många barns cyklar väger nästan hälften så mycket som barnen själva väger, något som knappast är optimalt – eller så värst roligt.

    BMC, som annars mest är synonymt med att tillverka några av världens snabbaste cyklar på proffsnivå, har nu skapat barncykeln Blast. För att banta vikten är ramen i aluminium. Ett annat sätt för BMC att hålla nere vikten var att skippa framdämpare. I stället har cyklarna fått feta och dämpande 2,4”-däck. Även geometri och vinklar är anpassade för barn. Blast kommer som 20” för barn mellan 5–8 år eller 24” för de mellan 6–11 år. Den förstnämnda väger in på 8,6 kilo och den senare på 9,6 kilo. Cyklarna har även fått ett lågt insteg, ett lågt placerat vevlager och en smal q-faktor (bredden mellan vevarmarna), vilket under- lättar ett mer naturligt tramptag. Vi kan inte lova – men vi gissar att cyklar som dessa gör det bra mycket roligare för barnen att ta sig ut på stigarna och vi gläds åt att allt fler leverantörer hoppar på tåget.

    Läs mer: Bloggaren Krister Isaksson om att cykla med barn



    Cykling i regn – aldrig mer!

    Cykling i regn – aldrig mer!


    Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

    Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

    Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

    Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

    Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

    Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

    Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.



    Ny studie: Därför bör du inte ligga på rulle nu i Coronatider

    Ny studie: Därför bör du inte ligga på rulle nu i Coronatider


    En ny studie visar att cyklister behöver hålla större avstånd än två meter från andra. Detta eftersom utandningsluften, med eventuella coronavirus, sprids mycket längre på grund av vinddraget.

    Medan cyklister i likhet med de flesta följer rekommendationen om två meters avstånd i vardagslivet har en belgisk och holländsk studie, baserad på datasimulering av hur utandningsluften påverkas av aerodynamiken, nu visat att två meter inte är tillräckligt när man motionerar. Såväl löpning som gång och cykling ökar risken för smittspridning av virus som corona i jämförelse med att bara sitta eller stå still, enligt studien som har genomförts på Leuvens universitet i Nederländerna och Eindhovens tekniska universitet i Belgien.

    När man andas, hostar eller nyser utsöndras mikroskopiska droppar av saliv i luften. Fysisk aktivitet gör att dessa droppar sprids längre än två meter, vilket forskarna har kunnat visa i datorsimuleringar.

    – Det rekommenderade avståndet på två meter människor emellan är mycket effektivt när man rör sig långsamt eller står still, men situationen blir en helt annat när det kommer till fysisk aktivitet, säger studiens koordinator Bert Blocken, professor i aerodynamik med bland annat inriktning mot idrott, till Brussels Times.

    – När du till exempel springer, cyklar eller går i raskt tempo skapar du ett vinddrag med en luftström som sträcker sig upp till 15 meter bakom dig. Den här luftströmmen innehåller mikroskopiska utandningsdroppar som människorna bakom dig andas in, förklarar Blocken.

    Bild från studiens simulering

    I studien jämfördes tre olika positioner: att springa eller gå bredvid någon, att springa/gå snett bakom någon och att springa/gå rakt bakom någon. Resultaten visar att avståndet mellan två personer som tränar bredvid varandra tycks spela mindre roll; de små utandningsdropparna hamnar bakom dem. Den största risken att smittas av coronaviruset är när vi befinner oss rakt bakom varandra i varandras vinddrag – som när man till exempel ligger på rulle. Med det sagt visar studien också att risken för att andas in utandningsluften efter någon annan minskade signifikant om man placerar sig snett bakom hen. 

    Så skyddar du dig själv och andra när du cyklar
    Baserat på resultaten av denna studies datorsimuleringar rekommenderar forskarna nu att vi ökar det fysiska avståndet till varandra när vi motionerar för att minska risken för spridning av coronaviruset.

    Nu får man ju göra en egen riskbedömning men sett till forskningsresultaten ges dessa rekommendationer: När det gäller promenader i rask takt bör avståndet till närmaste person rakt framför dig vara minst 4–5 meter. Vid löpning och långsam cykling bör motsvarande avstånd vara 10 meter och vid snabb cykling (30 km/h) minst 20 meter.

    Utöver dessa råd rekommenderar forskarna också att vi i god tid positionerar oss snett bakom de personer som vi är på väg att passera, respektive snett framför de vi möter när vi cyklar fort.

    Var alltså extra försiktig och omtänksam när du motionerar utomhus i närheten av andra människor. Cykla snett bakom personen framför dig, håll det utökade avståndet och ta ut avståndet i god tid när du passerar någon.

    Studien har visserligen inte simulerat hur olika väderförhållanden påverkar spridningen av utandningsluften, men Bert Blocken rekommenderar samma utökade avstånd även i blåsigt väder. Viktigt att nämna i sammanhanget är också att den här studien inte har hunnit granskas av andra ämnesexperter. 

    distans.jpg
    Solo, allra säkrast just nu

    I skrivande stund har den svenska Folkhälsomyndigheten inte ändrat sina rekommendationer gällande träning och fysiskt avstånd i samband med det. Fysisk aktivitet utomhus uppmuntras och innebär betydligt mindre smittspridningsrisk än vid träning inomhus, enligt Folkhälsomyndigheten. Men med det sagt visar den här studien att vi bör vara extra försiktiga även när vi tränar utomhus, både för vår egen och andras skull.

    Om man drar det till sin spets är dessa tipsen för att träna säkert

    • Öka avståndet till löpare, cyklister eller raskt gående personer som befinner sig i en rak linje framför dig:
    • Vid promenader i rask takt: 4–5 meters avstånd.
    • Vid löpning och långsam cykling: 10 meter.
    • Vid snabb cykling (30 km/h): minst 20 meter. 
    • Positionera dig snett bakom de personer du är på väg att passera i god tid. 
    • Positionera dig snett framför de personer du är på väg att möta i god tid. 
    • Håll din bana när du har mött andra för att inte hamna i deras luftström efter mötet. 
    • Håll de rekommenderat utökade avstånden även i blåsigt väder.
    • Undvik att träna på allt för trafikerade cykelbanor.

    OBS! Versioner av denna har cirkulerat tidigare, vi publicerar den nu för att påminna er lite om att coronaviruset fortfarande är ett problem och att det inte är läge att slappa av än på ett tag.

    Läs mer: Cykling i Coronatider – 10 tips på hur du håller igång