MEST LÄSTA
    Camelbak – abrovinken som blev en världssuccé

    Camelbak – abrovinken som blev en världssuccé


    Året är 1989 och cykelentusiasten Michael Edison ska köra tävlingen ”Hotter’N Hell 100”: en 16 mil lång landsvägstävling som äger rum i Wichita Falls, Texas, mitt under den stekheta sommarvärmen.

    Då möjligheterna att fylla på vattenflaskorna under loppet är minimala får Edison, som är medicintekniker till vardags, idén att fylla en medicinsk dropp-påse med vatten och stoppa ner den i en stor socka. Sedan stoppar han sockan i cykeltröjan och drar slangen över axeln som han fäster med en klädnypa. Det såg kanske inte så snyggt ut och han drog nog åt sig några skratt. Men där och då föddes vätskesystemet som kom att kallas Camelbak och som nu finns i en uppsjö olika versioner och varianter.



    Sponsrat inlägg
    Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder

    Nendaz i Valais – en cykeloas med 200 kilometer med mountainbikeleder


    Valais präglas av hela 45 berg som är högre än 4 000 meter, gamla bergsbyar och storslagen natur. Här finns mer än 2 000 kilometer med cykelvägar och 1 500 kilometer med stigar som passerar vingårdar, dalar och raviner och klättrar uppför branta stigar till bergspass som erbjuder fantastisk panoramautsikt.

    Tack vare den unika topografin har Valais en mängd olika stigar och leder – här finns verkligen något för alla och kanske är det mötet mellan berg och himmel, som ofta speglar sig i bergssjöar, som ger cyklisten en sådan magisk inramning och hundraprocentig upplevelse. Det är inte för inte som Valais har varit värd för flera av etapperna som körts i Tour de Suisse, Tour de France och Swiss Epic.

    Det som gör regionen extra bra är den infrastruktur som finns för cyklister. Att få med cykeln på både tåg och bussar är i Schweiz inga konstigheter. Det blir inte sämre av att många liftsystem och linbanor ingår som en naturlig del i transportsystemet. Men Valais bjuder inte bara på fin landsvägscykling utan är även en stor lekplats för mountainbikefantaster.

    Foto:Valais/Wallis Promotion – Florian Bouvet-Fournier

    Nendaz-regionen är ytterligare en pärla i Valais för mountainbikecyklister. Både nybörjare och mer seriösa cyklister kommer hitta något de gillar bland de tolv markerade lederna. För den som vill smaka lite på att cykla i bergen men inte känner sig helt trygg och säker är The Printse tour ett bra val. Turen mellan skidorterna Nendaz och Veysonnaz tacklas då med hjälp av flera olika liftar i systemet. Av de totalt 200 kilometer med mountainbikeleder som finns i Nendaz är flera byggda för barnfamiljer. Världens längsta mountainbiketävling, ”Grand Raid”, löper från Verbier till Grimentz genom Nendaz och Veysonnaz. Loppet bjuder med sina 125 kilometer och 5 000 höjdmeter på en rejäl utmaning. Vill du testa banan men inte köra hela går det även att starta i Nendaz – då är det 93 kilometer till Grimentz.



    Historien om Bianchi

    Historien om Bianchi


    Året var 1885. Som 21-åring grundade Edoardo Bianchi en verkstad på via Nirone 7 i centrala Milano. I verkstaden tillverkade och lagade han medicinska verktyg, hjul till skottkärror, köksutrustning och massa annat. En dag tog han emot en cykel som en kund ville ha lagad. Från den dagen väcktes Edoardos cykelintresse. Han ville utveckla cykeln, göra den säkrare. Som den innovatör han var så kom han redan i ett tidigt skede att bli omskriven för sina celesteblå hojar. (Det finns lite olika rykten kring att det råkade bli just färgen celeste. Ett av dem handlar om slumpen. För när det inte fanns tillräckligt med blåfärg blandade de färgerna som fanns och så blev det celeste. En annan version är att man använde sig av färg från militären. Sen finns en tredje betydligt mer romantisk version) Hur det än ligger till med den historiska sanningen är färgen för evigt förknippad med Bianchi som, om vi har vår historia i ordning, är världens äldsta tillverkare av cyklar som fortfarande är igång.

    Det första stora uppsvinget kom när vännen Giovanni Tommaselli gick med på att köra Grand Prix de la Ville de Paris 1899 på en Bianchi, en tävling som fick lika stor medial uppmärksamhet då som Tour de France får i dag. Det var racet att vinna på den tiden och Tommaselli, ett par gånger italiensk mästare i sprint på bana, gjorde det man hoppades på. Han vann och berättade för den stora och samlade pressen att det var hans fina och eleganta cykels förtjänst. Framgångarna för Bianchi fortsatte med fransmannen Lucien Petit-Breton (två segrar i Tour de France) och italienaren Costante Girardengo (två segrar i Giro d’Italia) under den första kvarten av 1900-talet.

    Den som förde upp Bianchi till en sanslös popularitet var emellertid Fausto Coppi. ”Il Campionissimo” eller ”Il Airone”, som han kallades, åkte större delen av sin karriär för Bianchi-teamet. Fausto Coppi var den första i historien att vinna Giro d’Italia och Tour de France samma år. En prestation han lyckades med både 1949 och 1952. Ytterligare en har lyckats med prestationen på en Bianchi, nämligen Marco Pantani 1998. Även svenskarna Tommy Prim (två gånger tvåa på Giro d’Italia) och Alf Segersäll gjorde stora resultat med Bianchi under 1980-talet.

    Sedan 1997 ingår Bianchi i svenska Cycleurope som ägs av Salvatore Grimaldi. Men allt började på en liten allt-i-allo-verkstad i centrala Milano för 135 år sedan



    Öppet brev till Sveriges cyklister

    Öppet brev till Sveriges cyklister


    JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

    Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

    SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

    Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

    EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

    Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.



    Ingen Downhill i Sälen 2020

    Ingen Downhill i Sälen 2020


    Sommaren 2020 kommer det inte vara några Downhill-leder öppna i Sälen. Till skillnad från att vara förberedda kommer lederna istället vara avspärrade.

    ”Den här sommaren kommer vi inte att erbjuda DH-cykling, eftersom det innebär många veckors förberedelser och bemanning som inte varit möjliga givet den situation vi har befunnit oss i”, säger Skistars PR-chef Linda Morell

    Liften Gustav Express i Lindvallen kommer dock enligt utsago vara igång och från toppen hänvisar man till vandring, löpning eller cross country cykling. Skistar ber även cyklister respektera avspärrningarna i DH-banan.

    Glada DH-miner i Sälen, de får gott vänta tills nästa år, minst.