MEST LÄSTA
Ledarskribent ber om ursäkt

Ledarskribent ber om ursäkt


Chefredaktören Daniel Breece fick till slut svar från Erik Helmerson angående hans tweet om landsvägscyklister. Så här löd svaret från DNs ledarskribent:

Jag ville inget annat än att vara lite rolig. Tänk en ståuppinledning: ”Vad är grejen med att folk är så sura på landsvägscyklister?” Och jag tycker man får skämta även med grupper som löper risker.
Men nej, du var inte ensam, vilket betyder att jag misslyckades med min formulering. Jag ber om ursäkt för detta.
Ha en fortsatt fin sommar
//Erik

Nu hoppas vi bara på en lite mer offentlig ursäkt och att den ursprungliga tweeten kanske kan få bli ett minne blott – om det nu ändå bara var ett totalt misslyckat skämt.

Relaterade inlägg:

 



En mobbares svar

En mobbares svar


Allt var ett skämt. Inget att bli upprörd över. Får man inte skoja lite? Det borde man ju förstå att det var ett skämt. Problemet är hos mottagarna.

 

Det blev reaktionen och svaret från DNs ledarskribent Erik Helmerson när det hettade till och många reagerade på hans tweet om landsvägscyklister:

Var ju ba på skoj ju!

Ja det är alltid ett skämt när det hettar till och många reagerar – felet är som vanligt hos mottagarna som inte fattar. Vad Erik Helmerson uppenbarligen inte fattar är att detta är livsfarligt för människor som cyklar. Detta och liknande pumpas ut år efter år och vi ser konsekvenserna – ett cyklisthat och människor som skadas när bilförare prejar de som cyklar, tvärnitar framför de som cyklar, kastar saker på de som cyklar. Det tycker Erik Helmerson är lämpligt att skämta om – att ytterligare elda på cyklisthatet.

Det är en mobbares svar.

Relaterade inlägg:



Jag är rädd

Jag är rädd


Jag har cyklat stora delar av mitt liv. Självklart som barn. Sen blev det som träning och komplement till mitt jolleseglande och även med en del tävlande på landsväg. Sedan när kappseglandet avslutades blev det mer om mer tid i sadeln och på vägarna – i Sverige och utomlands. Så många äventyr och härliga upplevelser. Som att cykla i Cirque de Navacelles – det borde ni göra!

 

Med familj, barn och arbete blir det inte längre så mycket tid över för långa landsvägsrundor. Endast kortare pass lite då och då. Utan mål eller mening – bara att få komma ut och njuta av att cykla – på en bra cykel, i fina och sköna kläder.

Men det är inte så roligt längre. De senaste åren har det alltid varit en eller flera incidenter när jag är ute på landsvägarna. Jag är alltid ensam när jag cyklar, aldrig i grupp. Jag följer regelverket, jag cyklar där jag får, jag placerar mig där jag ska placera mig på vägen. Ändå, fast jag gör allt ”rätt”, är det en eller flera bilförare som av någon anledning ska ”läxa upp” mig. De hänger på tutan. De kör om mycket nära. De kör om när vi möts så jag får cykla ut mot diket för att klara mig. De struntar i högerregeln och kör ut mitt framför mig. De spolar spolarvätska just när de kör om eller när vi möts. De kastar frukt och allt möjligt efter mig. En del vevar ner rutan och skriker och gapar allt möjligt.

Detta har alltså blivit min vardag när jag ger mig ut på vägarna. Så mycket har det påverkat mig att jag numera faktiskt är rädd. Varje gång jag hör en bil närma sig bakifrån spänner jag mig – är det nu det smäller?

Mitt i allt detta dyker detta upp på twitter. Från en ledarskribent på DN, med en plattform på över 20 000 följare. Som får gillande och glada tillrop:

Ja men då så, här har vi förklaring. Ingen tycker om mig, alla avskyr mig när jag cyklar på landsvägen. Inte för att jag riktigt förstår varför. Jag jobbar, försörjer mig och min familj. Försöker bidra med något bra till samhället. Jag uppfostrar mina barn. Betalar skatt. Betalar även sådan där ”bilskatt” – så allmänna vägen borde jag ju få använda. Jag följer trafikreglerna. Jag försöker helt enkelt sköta mig så gott jag kan.

Så är det min blotta existens på cykeln som föder detta hat, denna avsky? Och gör att vissa tar sig rätten och utsätter mig för livsfara?

Det har gått så långt att jag cyklar endast väldigt tidiga mornar, på mycket noga utvalda vägar där sannolikheten att råka ut för något är mindre. Inte så roligt för det begränsar mitt cyklande ännu mer och mina upplevelser. Men jag vet faktiskt inga andra råd för hur jag ska kunna göra det jag älskar på ett säkert sätt – jag vill komma hem till mina hjärtklappningar. För de älskar mig, de orkar försvara mig. Fast jag inget gjort. Annat än cyklat min cykel.

Så tack, verkligen tack Erik Helmerson, för att du nu bidragit till att göra min situation ännu lite värre. Jag hoppas du känner dig nöjd med din insats…



Var tog skyddsremsan vägen?

Var tog skyddsremsan vägen?


Dörrning – sedan decennier ett väldokumenterat trafiksäkerhetsproblem för de som cyklar. Och sedan decennier finns en lösning på många platser för detta trafiksäkerhetsproblem – skyddsremsan. En remsa mellan parkerade fordon och cykelbana – till skydd för de som cyklar. Finns i många handböcker och skrifter som rör cykelinfrastruktur och trafiksäkerhet – det är så att säga basic kunskap som många i branschen förväntas ha, eller enkelt ska kunna tillgodogöra sig.


Redan för 15 år sedan redovisades skyddsremsan i stadens dåvarande utformningshandbok Cykeln i staden 2005

Enligt trafiksäkerhetsforskaren Irene Isaksson-Hellman på IF är det också vanligare att de som cyklar i Stockholm och Malmö råkar ut för dörrning än vad det är i Göteborg.

Så låt oss studera hur det blev med skyddsremsan i ett område där nya hus färdigställdes för några år sedan i södra Stockholm. Hur blev cykelbanan och skyddsremsan?

Hus skulle byggas där det tidigare låg en friliggande gång- och cykelbana. Den nya dubbelriktade cykelbanan är cirka 1,70 meter bred. Alltså klart under minimåttet på 2,5 meter för en dubbelriktad cykelbana:

 

Någon skyddsremsa mellan parkerade bilar och cykelbanan finns inte. I stället ligger cykelbanan dikt an parkeringsraden med bilar. En redan för smal cykelbana. Så om man säkert ska kunna mötas på denna cykelbana, utan att riskera att dörras eller krocka med mötande, måste en cykla på gångbanan. Det kanske inte är så bra – både en för smal cykelbana och ingen skyddsremsa – om man säger sig arbeta för säker cykling…

Självklart hade detta kunnat lösas på ett annat sätt. Om man vill ha en säker och funktionell cykelbana.

Några alternativa lösningar:

1, Smalnat av körbanan för att skapa yta för skyddsremsan.

Här fanns yta att ta av för att göra en skyddsremsa

2, Förgårdsmark – se på ytan mellan husen och gångbanan. En dåligt växande gräsyta. Fyller ingen egentlig funktion, och den har dåliga förutsättningar för sin existens och kräver underhåll. Om den tagits bort hade ytan kunnat användas som skyddsremsa.

Något som ska föreställa gräs. Eller kanske mer av ett impediment…

3, Bilparkering – en rundvandring kring dessa nybyggda hus avslöjar var prioritet var i detta projekt när det gäller trafik. Det är parkeringsplatser – överallt. Innan och efter husen. Mellan husen. Bakom husen. Och framför husen på gatan. Med en annan inställning och parkeringsnorm hade det varit möjligt att frigöra lite yta. Yta för att göra en vettig och säker cykelbana – med skyddsremsan.

Massor av parkeringsplatser innan, efter, mellan, bakom och framför husen. Kanske kunde lite av denna yta använts till en skyddsremsa?

4, Flytta gatuparkeringen. Om man nu inte har viljan eller förmågan att skapa en skyddsremsa och bygga bort faran med dörrning för de som cyklar – så kan man ju reglera bort den. Det hade ju varit hur enkelt som helst att flytta gatuparkeringen – till andra sidan gatan – och därmed avsevärt minskat risken för dörrning.

Ytterligare en positiv sak som kommer av att flytta de parkerade bilarna till andra sidan är att sikten förbättras – avsevärt.  Både för de som cyklar och för de fordonsförare som svänger in till området. I dag döljs ju de som cyklar, särskilt barn, bakom de parkerade bilarna. Och ni vet, dyker upp så där plötsligt – från ingenstans – för de fordonsförare som svänger in till området.

Varför inte växla plats och ha gatuparkeringen på andra sidan gatan där det inte är någon cykelbana? 

Jag undrar: är inte säkerhet och framkomlighet viktig för de som cyklar när staden växer och bygger nytt?  I en stad som säger sig prioritera ökad och säker cykling…

 

Relaterade inlägg:

 



Död asfalt – The Arrogance of Space

Död asfalt – The Arrogance of Space


Nybyggda bostäder i södra Stockholm. Färdigställda för cirka 1 år sedan. En cykelbana. En cykelbana som är cirka 80 centimeter bred. Som i stadens cykelplan är utpekat som ett huvudstråk, och att cykelbanan då ska vara minst 1,5 meter bred.

I och med att det är uppförsbacke säger även stadens handbok att cykelbanan ska vara bredare då hastighetskillnaderna mellan cyklisterna blir större och man behöver kunna cykla om varandra. Och man vinglar också mer uppför – större vingelmån behövs. Därför ska cykelbanan alltså vara bredare än 1,5 meter.

Man vet att cykelbanan är för smal när cykelsymbolen inte får plats.

Men icke sa Nicke, cykelbanan blev istället smalare än vad både plan och handböcker säger den ska vara – den blev endast 80 centimeter bred. Cykelbanan blev till och med smalare än vad den var innan husen byggdes. Det blev alltså sämre än tidigare – i staden som säger sig prioritera cykel.

Det är nu vi brukar få höra från staden att stadsbyggande handlar om ”kompromisser”, om ”avvägningar”, att det inte går att göra ”optimala lösningar”. ”Alla kan inte få allt”.

Det är inget annat än kvalificerat bullshit. Det är floskler man gömmer sig bakom. Gömmer sig när man struntat i vad styrdokumenten säger och gjort ett minst sagt uselt hantverk. När man nonchalerat grundläggande funktioner för ett trafikslag. Det trafikslag som staden säger sig prioritera högst.

Här är fem sätt som hade möjliggjort en anständig och funktionell cykelbana – var för sig eller i kombination med varandra. För ytan finns där, det handlar mer om att vilja, att ha förmågan, att ha kompetensen. Fem sätt för att lyckas med en vettig och funktionell ”kompromiss”:

1, Smalare körfält. Körfälten hade tillsammans kunnat smalnas av cirka 50 centimeter. Hastighetsbegränsningen på sträckan är 30 km/t:


Körfälten hade kunnat göras smalare för att göra cykelbanan bredare

2, Smalare grönremsa vid träden. På så sätt hade hela gatan kunnat förflyttas för att göra en breddare cykelbana:


Grönremsan hade kunnat gjorts smalare för att göra cykelbanan bredare. Observera att cykelbanan är bredare på denna sida.

3, Ingen eller smalare förgårdsmark. Det nämns ofta att staden bygger innerstad utåt mot förorterna. I innerstaden är det ovanligt med förgårdsmark – varför då här? Genom smalare eller ingen förgårdsmark går det att få en bredare och anständig cykelbana:


Ingen eller smalare förgårdsmark = bredare cykelbanan

4, Flyttat husen längre in från gatan – cirka 1 meter. Finns hur mycket yta som helst bakom husen. Hade husen placerats endast 1 meter längre in så hade ju det löst sig – 1 meter… :


En meter längre in i skogsdungen med husen = bredare cykelbana

5, Värst av allt – en yta med död asfalt. Som verkligen visar att man varken vill eller klarar uppgiften. Mellan körfälten finns en yta på cirka 1 meter. En yta till vad? För vem? Till vilken nytta? Den ytan hade löst nästan allt – om man omfördelat ytan till förmån för cykelbanan. I stället ligger asfalten bara där – till ingen som helst nytta – the arrogance of space:


Här ligger den – död asfalt. Fyller ingen som helst funktion. Det kunde ha blivit en anständig cykelbana av denna yta i stället…

Så nu står vi här – ännu en gång. Med ännu en usel cykelbana i ett nyproducerat bostadsområde. Cykeltrafiken fick det lilla som blev över. Det är lite av ett signum för staden. Trafiknämnden och Trafikkontoret kämpar på och bygger nya cykelbanor och rustar upp befintliga cykelbanor till en acceptabel standard. Sen har vi Exploateringsnämnden och Exploateringskontoret som fullständigt omkullkastar alla fina planer och målsättningar – och gång på gång lyckas med bedriften att producera minst sagt usel cykelinfrastruktur.

Det är tragikomiskt. Trafikkontoret betar av objekt efter objekt i cykelplanen med hjälp av cykelmiljarden. Sen kommer Exploateringskontoret och fyller på planen med nya undermåliga cykelobjekt. Det blir lite av ett nollsummespel – en bygger bra, en bygger skit.

Det här är en mycket tydlig och talande bild över hur Stockholm och flera andra kommuner hanterar cykeltrafiken i stadsbyggandet – det är ett trafikslag på undantag. Stick i stäv med alla fina ord om cykel i diverse styrdokument. Det är inte ett stadsbyggande för att skapa förutsättningar för en hållbar stad och ett hållbart transportsystem – det är en process förenklad till att producera hus och upprätthålla befintlig trafikmaktordning.

 

Relaterade inlägg: