Johan Mölleborn

Johan Mölleborn

bigmollo@hotmail.com

MEST LÄSTA
Allmänt klurande om cyklar och utrustning

Allmänt klurande om cyklar och utrustning


Med risk för att låta som en repig skiva så blev inte den här sommaren riktigt som planerat. Förutom viruset som fortfarande härjar så har jag haft en psykisk baksmälla från PBP. För några veckor sen började dock cykelsuget komma tillbaka. Det var då jag började leka bikepacker och testade att cykla lite långt igen. Jag körde Södertäljes 20-milare utan några större besvär förutom att jag fick ryggskott. Helt plötsligt var det riktigt kul och jag började få roliga idéer och känna igen mig själv igen. Det är liksom inte normalt att hellre vilja påta i trädgården och göra i ordning uppfarten på tomten än att cykla. Helt sjukt faktiskt. Nån borde ha lagt in mig på psyket, eller gett mig en örfil.

På slutet av semestern började det bubbla av cykeltankar i huvudet. Det som bubblade var Randonneur Stockholms 120-milare. En helt opretentiös 120-milare med stämpelkontroller på bensinmackar och caféer. Fasen vad nice att köra den med mina nya expertkunskaper inom bikepacking, tänkte jag. Ja fan jag gör det! Jag kör. Men först ska jag serva hojen ordentligt och se till att få lite mil i benen. Sagt och gjort. Jag servade hojen. Bytte däck och hängde på navgeneratorn och drog sladdar för lamporna. Efter några timmar var cykeln klar och allt var tipptopp. Glad i hågen gick jag in för att ta ett glas vatten. Halvvägs till köket hör jag en smäll. Jag hörde direkt att ramen sprack. Jag gick ut bara för att konstatera att jag hade rätt. Cykeln hade blåst omkull och ramlat med överröret på en solstol. Sprickan gick nästan tvärs över ramen. Så mycket den cykeln har varit med om och så dör den på en solstol. Det kändes lite som i filmen Gudfadern när Don Vito dör i apelsinlunden när han leker med sitt barnbarn. Vilket jäkla antiklimax. Det var verkligen någon som inte ville att jag ska cykla. Först ryggskottet som inte ens hade gått över och nu en spräckt ram. Vad skulle hända om jag ändå gav mig iväg på den där 120-milaren? Jag skulle väl få en meteor i ansiktet eller bli uppäten av en rabiessmittad järv eller nåt. Ok jag ger mig. Jag skiter i 120-milaren, jag fattar vinken. Luften gick ur mig igen.

 

Nu är jag tillbaks. Mer laddad än nånsin. Nästan manisk. Planen för 2021 börjar ta form. Jag har tänkt att köra mer bikepacking-betonat nästa år. Jag är ju ändå expert på det nu. Jag håller just på att bena ut vilka lopp och äventyr jag ska köra. Det går rätt många roliga lopp nästa år. Sverigetempot, LEL och 1001 Miglia. Den enda jag inte har kört av de tre är Sverigetempot så det är väl den som ligger näst på tur. Den borde passa för bikepacking också.

Nu när Don Vito var död så fanns det ett läge att köpa ny cykel. Jag hade några önskemål, eller krav, som jag har klurat på de senaste åren. Jag vill ha en cykel med skivbromsar så jag kan köra med finhjul oavsett väder. Det ska rymmas större däck. Helst upp till 40 mm för att inte vara begränsad på vad jag vill göra. Cykeln ska vara av ”endurance-modell”. Nu när gravel har blivit ett begrepp så är nog gravel-endurance namnet jag söker. Det finns ett gäng olika cyklar som passar in i den kategorin. De jag har tittat på är tex Canyon Endurace, Trek Domane, BMC Roadmachine, Planet X Tempest och Mason Bokeh.

 

Jag har tänkt köra 32 mm tubeless-däck på medelhöga kolfiberfälgar. Jag har tidigare kört 28 mm breda däck och det var stor skillnad mot 25 mm, som i sig var en stor skillnad mot 23 mm. Det funkar såklart att cykla långt på 23 mm också. När jag körde PBP på 48:53 så hade jag 23 mm däck på stötiga högprofilsfälgar. Det går, men det går också att göra det bekvämare och på så sätt snabbare. Det är lite som att äta okokt spagetti. Det går, men det går mycket smidigare om du kokar spagettin i 10-11 minuter innan. Det är nog så cykelindustrin tänkte när de tog fram de bredare däcken.

Självklart ska jag ha navdynamo så jag kan ladda GPS och telefon på vägen utan att behöva tänka på batterier. Det lutar åt ett Son Delux-nav. Lampan har jag inte bestämt än. Fälgen ska också vara medelhög kolfiber.

En annan idé är att gå över till SPD-pedaler för att kunna ha skor som man faktiskt kan gå i. Landsvägspedaler och skor är stabila och jättebra på alla sätt men när man behöver gå omkring så är de inte lika prima längre. Det räcker med att försöka gå in i en matbutik så märker man att de inte riktigt är gjorda för det. Än värre blir det när man ska försöka balansera med en bricka med kaffe, cola och köttbullemacka på ett nysvabbat cafégolv. Om jag ändå ska ta det lite lugnare och börja hålla på med tält och grejer så kommer SPD vara smidigare. Det skadar inte att prova i alla fall.

Landsvägsskor på nysvabbat cafégolv

 

Det kommer bli en sån jäkla köpfest i vinter! Än så länge har jag hunnit köpa cykeln. Jag hittade en Trek Domane på rea i en butik i Stockholm. Det blev den cykeln för att jag fick den för rimliga pengar och att jag kunde plocka med den hem samma dag. Det ligger ett par nya hjul i varukorgen i en webbutik som bara väntar på att jag ska klicka på köpknappen. Framhjulet med navdynamon kommer någon duktig hjulbyggare få knåpa ihop i vinter innan våren kommer.

 

Skorna har jag också löst. Det blev ett par Shimano RX8 gravelskor. Gravelskor är en blandning mellan landsvägsskor och mtb-skor. De har alltså en mtb-sula med SPD och överdelen från en landsvägssko. Plus att de har förstärkning i tårna eftersom den är gjort för grus och lite stökigare vägar. Snygga, bekväma och praktiska. Vilket jäkla kinderägg!

 

Jag har bara testat de någon timme än så länge så jag får återkomma med hur de känns lite senare. Jag får väl köra en genomgång av hela kittet allteftersom det kommer på plats. Det ser ut att bli ett riktigt kul 2021 i alla fall. Det gäller att sätta upp rätt mål och utmaningar och se till att ha kul på vägen dit. Det känns riktigt spännande att lägga till en dimension till med bikepacking-grejen. Om man dessutom har möjlighet att börja utforska grusvägar så kan det bli hur kul som helst.

Trevlig helg!

/Johan



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bikepacking. Nu är jag expert.

Bikepacking. Nu är jag expert.


Det är lätt att bli expert när man har en egen blogg och får skriva vad man vill. Nu har jag blivit expert på bikepacking. Egentligen har jag inte ens gjort något som kan liknas med bikepacking men jag känner ändå att jag måste dela med mig av mina erfarenheter. Det här kan bli bra.

Jag har suktat efter bikepacking i flera år men aldrig kommit till skott. Jag har oftast cyklat tills jag stupat under ett bord på en kontroll eller bara cyklat utan att sova alls. Det är nya tider nu. Nu ska jag börja sova på nätterna. Skillnaden mellan bikepacking och traditionell cykeltouring är att man på bikepacking packar minimalt och bara stuvar ner det man måste ha med sig. Väskorna är mindre och smidigare och hängs med fördel på en räser till skillnad från cykeltouring där man hänger stora sidoväskor och styrväska på en touringcykel. Syftet är detsamma men bikepackarna har lite mer bråttom. Man packar lätt för att cykla långt. Det är iallafall så som jag ser det. Utan att ens ha gjort det, men är expert ändå.

 

Idag var jag ute och testade mina prylar som jag har samlat på mig. Det blev en tvåtimmars-sväng ut på Färingsö. Cykeln var packad för att kunna vara ute i några dagar. Jag hade allt förutom sprit/gas-kök med mig. Några nyckelfaktorer för att kunna packa lätt är att man har ett lätt tält, en lätt sovsäck och ett lätt liggunderlag. Det är liksom grunden. Man kan såklart sova i en bivvi eller hängmatta med tarp men jag har valt tält.

 

Jag har packat ner mina prylar i en sadelväska, styrväska, en toptube-väska och en ramväska. Då ryms allt utan att svaja eller skava. Det går att hänga på fler väskor eller ta bort någon om man så vill.

 

 

I styrväskan har jag tältet och liggunderlaget. Den väskan går ändå inte att öppna under färd. Om jag vill ha något under färden så ligger det i toptube-väskan eller ramväskan eller i de två flaskhållarna i tyg som hänger på styret. I de väskorna ryms gel, kakor och sportdrickapulver. Det går även att trycka ner en reflexväst eller regnjacka där om man vill. I toptubeväskan har jag batteripack, sladdar och telefon. Sånt som man vill kunna komma åt under färden. Ovanpå styrväskan har jag spänt fast tältpinnarna. Det blir ganska kompakt och smidigt.

 

 

För att slå läger behöver jag bara sadelväskan och styrväskan. I styrväskan ligger tält och liggunderlag. I sadelväskan har jag sovsäck och extrakläder, både  nattkläder och förstärkningsplagg som benvärmare och skoöverdrag. I ramväskan har jag regnjacka, reflexväst, pump och verktyg.

 

Det tar bara några minuter att slå upp tältet och blåsa upp liggunderlaget. Det är inte stort men gör sitt jobb. Tanken är att man ska sova några timmar på natten, inte slå läger och spela gitarr på kvällarna i en vecka.

 

Välkommen in. Det är bäddat och klart på Mölleborns hotell.

 

Här ska jag sova i natt. Självklart i de kläderna jag hade med i väskorna. Men ikväll har jag lyxen att kunna äta inomhus och ta en dusch innan jag kryper ner i sovsäcken. Sen ska jag drömma om framtida långcyklingar.

/Johan



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.

Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.


Just nu pågår Hell Week i Södertälje. Det är Randonneur Stockholms som ska ta igen alla inställda brevetlopp. Tanken är att man ska köra en hel brevetserie på en vecka. Alltså 20, 30, 40 och 60 mil från måndag till söndag. Jag som har vilat från cyklingen sedan augusti förra året såg det som en bra nystart men nöjde mig med den kortaste distansen, 20 mil.

Starten går i Södertälje och vanligtvis brukar jag ta bilen till starterna men den här gången tänkte jag att gott kunde unna mig att cykla dit och hem för att få lite mer tid i sadeln. Sagt och gjort, jag gav mig av ganska tidigt på morgonen med en ljudbok i öronen. Start och mål var flyttad från sedvanliga Statoil till arrangörerna Henrik och Åsas hus för att inte fösa in människor i på bensinmacken i onödan pga Corona. Utanför huset stod upp mot 20 personer och småsnackade. Starten gick och vi rullade iväg. I första backen märkte jag att min framväxel inte fungerade. Den var sönder. Redan i Hall-backen släppte jag förstaklungan. Med min usla form skulle jag vara söndertuggad och utskiten innan stämplingen i Torö om jag försökte hänga med snabbingarna. Det bildades ganska snart en andraklunga på fem personer. Det var ett par, kille och tjej, på varsin Canyon Endurace, en kille på en snygg blå Tegnér stålcykel med styrväska och en annan kille som redan från början sa att han skulle bonka efter 10 mil. Jag ska reda ut namnen inom några dagar.

 

Vår grupp höll ett jämnt och fint tempo. Killen med Enduracen tog en av de längta förningarna jag varit med om. Från Södertälje till Torö. Sen fortsatte han hela vägen till färjan i Skanssundet. Det är ca 12 mil totalt. Klart bra förning.

Innan vi kom till vändningen i Torö mötte vi tätgruppen. Vi hade inga planer på att stressa så vi tog en fika på lanthandeln. Sen fyllde vi flaskorna och vände tillbaka mot färjan till Mörkö. Den första halvan till färjan är backigare än man tror. Min trasiga framväxel gjorde det inte lättare. Jag försökte att inte störa mig på det utan tänkte på Alejandro Fuentes Bergströms Post-it peppin. Det finns inga problem som är för stora för att lösas med en peppande text på en post-it.

Man försöker lägga i lilla klingan fram men framväxeln är trasig. Den är sönder.

Då ser man post-it lappen där det står ”Du är stark.” Ja, jag är stark faktiskt. Se filmen så förstår ni.

 

Du är stark faktiskt.

Ungefär här började jag få problem med ryggen. Jag kände direkt att det var ett ryggskott på gång. Jag får det när jag slarvar med träning och stretching. Det kändes helt ok så länge jag satt på cykeln men så fort jag skulle kliva av eller på cykeln så gjorde det magiskt ont. Ryggen var sönder.

Det var på håret att vi kom med färjan. När vi kom fram hade de redan fällt ner bommarna och var på väg att åka men färjekaptenen var snäll och fällde upp bommarna så vi kunde rulla på. Grymt nice. På färjan träffade vi på en kille som hade droppat av från förstagruppen. Han hade en teamdräkt från Nyköping. Han fick åka med. Nästa stopp var Trosa. Där skulle vi äta lunch. Vi hittade ett litet fik där man kunde sitta i en park och äta. En köttbullsmacka och en Cola i skuggan under ett stort träd blev det.

 

Efter fikat lämnade vi Canyonparet och killen som trodde att han skulle bonka eftersom han nu var helt säker på att han skulle bonka. Jag, Tegnér och vår nyfunna vän från Linköping fortsatte mot Gnesta. Efter några mil fina vägar var vi framme i Gnesta. Nu var ryggen helt paj. Jag gick omkring som en stel pinne som nån hade knäckt på mitten. Tjejen i kassan på Statoil tyckte att jag såg så rackig ut så hon gav mig en skraplott. Jag skrapade och vann inget. När vi stod utanför macken och glodde i solen kom det andra gänget rullande. Canyonparet och bonk-killen. Vi bestämde oss för att hålla ihop de sista tre milen till målet i Södertälje. Canyonmannen tog täten igen.

 

De sista milen snurrade på lika smidigt som innan. Min framväxel var sönder och min rygg var sönder men benen kändes förvånansvärt bra. Humöret var också på topp. Det var riktigt skönt att känna att kroppen kändes så pigg, förutom ryggen då. Till slut var vi tillbaks till Henrik och Åsas hus där vi stämplade korten för sista gången och la de i deras brevlåda. Vi tackade varandra för en strålande runda. Sen stoppade jag in ljudboken i öronen och cyklade hem igen. När jag kom hem efter 27 mil var jag överlycklig av att vara igång med cyklingen igen.

 

Vi får väl se vad nästa äventyr blir. Jag har några idéer som jag hoppas att jag kan genomföra men först måste jag få ordning på ryggen. Den här så pass sönder så att inte ens en post-it kan laga den.

/Johan

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dubbelpremiär i kaospandemin!

Dubbelpremiär i kaospandemin!


En liten uppdatering från Corona-isoleringen. Sitter i mitt provisoriska hemmakontor där jag har jobbat de senaste tre veckorna. Arbetsdagen är slut och jag går över till att göra privata saker som att googla minigetter och lägga ut bilder på instagram. Jag är väldigt tacksam för att jag har en arbetsgivare som snabbt tog det där Kinesiska fladdermusviruset på allvar och skickade hem alla som kunde sköta sina uppgifter hemifrån. Det känns som att våren och sommaren 2020 har strukits helt. Alla resor och planer som man sett fram emot gick upp i rök.

Senast idag gick Vätternrundan ut med att de ställer in årets upplaga. Tidigare i veckan meddelade Sverigetempot att årets upplaga skjuts upp till nästa år. I lördags skulle Barkarbys 20-milare ha körts men ställdes in några dagar innan. Jag som hade tänkt ge min cykling ett välbehövligt kalsongryck med den rundan. Nu verkar det inte bättre än att alla brevetlopp i Sverige har ställts in tills vidare.

Nu undrar ni förstås hur det går med löpningen. Ja vad ska jag säga, det gick bra tills jag överansträngde mig igen för några veckor sen. Den här gången i ljumsken. Jag är som sagt ganska ny på att springa. En dag fick jag för mig att springa till jobbet och hem. Springpendla helt enkelt. Det är ca 17 km enkel resa. Det gick över förväntan men jag fick ont i ljumsken så jag vilade resten av veckan. Helgen efter hängde jag med Alex Flores, som vann Ö till Ö Swimrun world championship 2018, på en lugn distansrunda. Det blev 23 km terräng, skog och grusväg. Jag stumnade rätt ordentligt redan halvvägs och på hemvägen lärde jag mig den hårda vägen hur svårt det är att lyfta på fötterna när benen är stela av rigor mortis. Efter det har det gjort ont i ljumsken bara jag tittat ner mot skrevet. Sjukt märkligt att man som nybörjare inte ska kunna hänga med en världsmästare på ett löppass utan att få ont. Vem hade kunnat ana det liksom?

Nog med gnäll. I dag hörde Cissi av sig och ville cykla en runda på lunchen. Jag tackade genast ja och kom sen på att jag inte har cyklat på räsern sen PBP. Den har stått i källaren och väntat på att jag ska gråta av mig och få tillbaks något som liknar ett cykelsug. Vi stack ut i vårsolen och vårvinden. En kort runda men ändå väldigt härlig. Det är ju rätt mycket roligare att cykla räser på 25 mm däck än de där tunga jävla dubbdäcken som hänger på pendlarcrossen. Festligt nog kändes benen helt ok. Inte alls så superdåliga som jag hade befarat.

Det blev en alldeles finfin räserpremiär och nu sitter jag och bloggar på Bicyclings nya bloggplattform. Snacka om dubbelpremiär. Den här nya plattformen, WordPress, kommer förhoppningsvis bli ett lyft gentemot den gamla. Nu när jag har börjat cykla igen så får vi helt enkelt se vad som händer. Några lopp lär det inte bli den närmaste tiden men någon sorts cykeläventyr borde jag kunna få till.

/Johan



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det var väl självaste fan. Och hans moster..


Jag kickar igång det här inlägget med den tanken jag har i huvudet just nu: Men asså vafan..

Jag hade två planerade resor som har fått mig att klara av ”vintern”. Jag skriver vintern med ”” eftersom det knappt har varit någon vinter. Inte nog med att vi blev snuvade på en härligt kall och snöig vinter. Tack vare att temperaturen låg runt på plus så började hassel och al släppa pollen redan i januari. Det är såklart inget man tänker på om man inte är allergisk mot hassel och al som jag är. Men ändå, jag hade två roliga saker att se fram emot. En cykelresa till Mallorca och Amstel gold race. Som bonus slänger jag in Stockhom Maraton i slutet av maj som ligger i riskzonen för att ställas in. Det är upplagt för en rådeppig vår.

Om två veckor hade jag tänkt åka till Mallorca. Jag har sett fram emot den här resan hela vintern och har tänkt att den här veckan skulle kunna släta över min superdåliga cykeluppladdning och faktiskt få mig i form igen. Jag och brorsan hade tänkt att cykla, springa, dricka vin och äta kött i en vecka. Sånt som får en att komma tillbaks som en lyckligare och bättre människa. Sen kom Corona och gjorde kaos med världen. Den senaste veckan har jag velat fram och tillbaka om jag ska åka eller inte. Idag läste jag att Spanien har stängt gränsen och isolerat hela jäkla landet, så som Italien gjorde för några dagar sen. Så jag antar att de avgjorde åt mig. No Mallis for Möllo!

I vintras fick jag ett jäkligt mulligt erbjudande att hänga med på Amstel Gold Race och köra motionsloppet dagen innan proffsen. Jag har tänkt köra det här loppet i minst tio år så när jag fick frågan så var det inte supersvårt att tacka ja. Amstel skulle gå en månad efter min Mallorcaresa så det hade varit perfekt i planeringen. Komma till Nederländerna med lite lagom rödvinsstinna ben och köra mig sönder och samman i backarna för att sedan visa var skåpet ska stå på afterbiken. Så var planen innan Amstel Gold Race också ställdes in pga Corona. No Amstel for Möllo!

Vi får väl se hur det går med Stockholm Maraton som jag är anmäld till. Regeringen har ju satt en gräns på 500 personer vid folksamlingar eller evenemang. Det skulle verkligen vara supertrist om Stockholm Maraton ställdes in. Inte bara för mig men för alla andra som faktiskt kan springa. Och för hela Stockholm som missar en stor fest. 

Nu ska ni inte tolka det som att jag tror att mina vedermödor på något sätt mäter sig med de stackarna som lider eller kommer lida stort efter den pesten som sveper över världen just nu. Pesten är hemsk i att folk blir sjuka och dör men ännu värre kommer den ekonomiska pesten vara när det här är klart. Hur många bolag kommer gå under och hur många människor kommer stå utan jobb? De enda som verkar komma ut som vinnare är toalettpapperstillverkarna. Folk har blivit som galna i just toalettpapper. I vart och vartannat inlägg på facebook handlar det om att toalettpappret är slutsålt på ICA. Vänta bara tills Rioja är slutsålt på Systembolaget, då kommer jag få panik på riktigt!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in