Att överleva Vätternrundan

Att överleva Vätternrundan


Antingen är personen själv anmäld till årets lopp eller så var det hens farfars kusins bror som sen 1982 kört loppet 15 gånger. Sen första rundan, 1966, som förresten gick åt andra hållet, har totalt 576 842 startande cyklat de 30 milen runt Vättern. En ganska imponerande siffra för vad som nu är världens största motionslopp på cykel. Skulle man använda sig av helt normal slutledningsförmåga och en inte alls tendentiös tolkning av denna siffra kan inte slutsatsen bli annan än att Sverige är ett land befolkat av cyklister, en cykelnation som slår så gott som alla andra på fingrarna. Men nja, det är ju tyvärr en bit från sanningen.

Min motfråga till dessa vätternister brukar vara något i stil med att ”Jaha, men då cyklar du en del då?” och den kan ibland följas av svaret ”Asså, nej, jag kör lite spinning och tänkte låna mammas Monark den 15 juni”. Eller så är det tvärtom, den medelålders mannen som köpt det finaste som går att finna i cykelväg och som tränat som en gnu hela våren för att köra sub 9 – men som efter rundan inte cyklar en centimeter medan Pinarellon förtvinar i sin ensamhet på garageväggen.

 Men det finns en gyllene mellanväg mellan cykelutbränd och sadelsönderskavd, en som de flesta faktiskt hittar. Sufferfest och Shut up legs i alla ära, men först och främst är cykling något att njuta av. Ska man cykla 30 mil i ett sträck görs det bäst någorlunda väl förberedd och med utrustning anpassad för ändamålet (det finns en anledning till att inuiter inte är kända för sitt bikinimode). Går du å andra sidan ut för hårt och fastnar i ett mer mekaniskt förhållningsätt till din cykel finns risken att du ledsnar. Det går faktiskt att cykla Vättern och fortsätta vara cyklist. Vem vet, kanske vi en dag kan vara ett land med 576 842 personer som kallar sig cyklister?

PS: Självklart är det helt ok att köra Vättern eller klassikern bara för att 

Bäst just nu: Jo, våren kanske segar, men ljuset gör det inte!

Mest ”men va fan?” just nu?:
Stefan Ytterborn har genom POC gjort underverk för svensk cykling. Runt hela världen pryds nu huvuden av smarta, snygga och säkra svenska kreationer och det är stort. Genom sitt nya bolag Cake har han nu byggt Sveriges första elmotorcykel, en spännande tvåhjulig crossversion av Tesla. I lanseringsvideon och på hemsidan ser man nu åkare bränna loss på motorcykeln Kalk över det gotländska landskapets skog och mark. Det finns bara ett problem, terrängkörningslagen i Sverige är glasklar: Körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk är förbjuden i hela landet. Cake Kalk hör precis som andra crossar hemma på inhägnat område. I en tid då det pågår en diskussion om huruvida mountainbikes sliter på skogen eller inte, och gränserna håller på att luckras upp genom allt fler elcyklar, tycker vi det är en smula otaktiskt av Cake att testa gränserna. I sämsta fall kan det nämligen leda till att myndigheter skapar ett totalförbud mot all tvåhjulig transport i allemansrätten medan fotburen allmänhet hejar på för frid i skogen. Och vi cyklister får nöja oss med asfalt eller Zwift resten av livet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vätternrundan flyttar till den 2-5 september

Vätternrundan flyttar till den 2-5 september


På torsdagen beslutade Vätternrundan att flytta hela Cykelveckan till reservdatumen i september.
– Vi måste agera utifrån hur läget ser ut just nu, säger Gunilla Brynell-Johansson, vd för Vätternrundan. Nu planerar vi för det bästa arrangemanget någonsin i september.

Vätternrundan har under lång tid arbetat hårt för att kunna genomföra ett smittsäkert, fysiskt arrangemang 2021. Alla delar av arrangemanget har kartlagts för att anpassa loppen, med smittskyddsåtgärder i form av exempelvis protokoll och rutiner. Dessutom har en nära dialog förts med det regionala smittskyddet i Östergötland. Utgångspunkten har in i det längsta varit att arrangera Cykelveckan som planerat den 11-19 juni.

– Men det slutgiltiga beslutet behöver fattas nu, säger Gunilla Brynell-Johansson, och vi ser att vi har ett allvarligt läge med hög smittspridning i samhället. I det läget är en flytt av loppen det enda beslutet vi kan fatta.

– Nu satsar vi allt på att genomföra ett fantastiskt arrangemang i september, det bästa någonsin, tillsammans med våra deltagare.

De nya datumen innebär att MTB-Vättern körs den 2 september, Vätternrundan 315 km 3-4 september samt Halvvättern, Tjejvättern och Vätternrundan 100 km den 5 september. När det gäller Vätternrundan 315 km kommer det att bli ett unikt arrangemang på flera olika sätt.

– För första gången sedan 1966 kör vi Vätternrundan en annan tidpunkt än veckan före midsommar. Dessutom blir det premiär för vår nya, längre bansträckning. Det kommer att bli episkt, säger Oskar Sundblad, marknadschef för Vätternrundan.

– En stor fördel är förstås att deltagarna får hela sommaren på sig att träna inför utmaningen. Det är en synpunkt vi faktiskt brukar få till oss ibland.

Även med lopp i september är fokus på smittskyddsåtgärder stort. Vätternrundan planerar för anpassningar i start, mål och depåer. Det handlar bland annat om smittsäkra flöden i depåerna och anpassningar av start- och målområdet för att undvika trängsel.

– Vi jobbar stenhårt med protokoll och riktlinjer för att smittsäkra loppen, säger Oskar Sundblad. Mycket kommer att vara sig likt, annat blir lite annorlunda. Men det kommer att bli ett fysiskt arrangemang och det tror jag att våra deltagare har längtat efter.

De deltagare som har anmält sig och har en starttid i Vätternrundan 315 km, har fått den flyttad till 3-4 september och får samma starttid. Detsamma gäller deltagare som anmält sig till MTB-Vättern som körs den 2 september. När det gäller Halvvättern, Tjejvättern och Vätternrundan 100 km har förändringar gjorts i starttiderna eftersom dessa lopp kommer att gå samma dag.

– Deltagarna hittar all information på vår webbplats och genom att logga in på Mina Sidor, säger Oskar Sundblad.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Om Trump kunde cykla

Om Trump kunde cykla


Ledare: John F. Kennedy sägs ha myntat de bevingade orden ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.” Sedan dess har nästan alla amerikanska presidenter synts på en cykel – förutom Donald Trump* (jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag någonsin sett en bild på honom på en cykel).

Även om han för drygt 30 år sedan hade sitt namn på ett amerikanskt etapplopp med – det något narcissistiska – namnet Tour de Trump är han till och med känd för att upprepade gånger ha hånat John Kerry som var med i en cykeltävling när han var 73. Trump har själv svurit på att han aldrig någonsin ska vara med i en cykeltävling.

När denna tidning går i tryck hänger mycket i luften efter att USAs kongress blivit stormad av inhemska terrorister. Att Trump inte har alla kuggar på rätt plats i den demokratiska drivlinan är väl ganska uppenbart vid det här laget. Men hur hade det varit om Trump hade varit cyklist? Kanske hade motionen hjälpt honom att hålla de där tankarna i schack i stället för att låta dem fara som en flipperkula? Han verkar ju dessutom vara en man med enorma aggressionsproblem. Nog fasiken hade en cykeltur haft en lugnande effekt?

Det är förvisso långsökt drömmande, men visst är cykling en stundtals högst väl fungerande och perpektivstimulerande ventil. Att cykla har för mig alltid fyllt en djupare funktion än bara själva rörelsen, något som dessutom fått en ännu viktigare roll under det gånga och mycket udda året. Cykling som ett första hjälpen-kit i en smått galen värld, där allt bara är vad det är i stunden.

(*Ledare publicerad i Bicycling #1 2021, när Trump fortfarande var president i USA)


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kärlek börjar med bråk

Kärlek börjar med bråk


Jag är så fasligt kluven. Egentligen är cykling för mig, var den än äger rum, totalt okomplicerat – något av det roligaste man kan göra med kläderna på. I skogen får smilbanden kramp av glädjen som stigen och naturen frammanar. På vägen njuter jag av det meditativa tillstånd som kan uppstå i det skönt monotona nötandet, eller av den helt fantastiska känslan när en grupp cyklister bildar en fungerande klunga i mekaniserad symbios. Till och med en annars riktigt dålig pizzeria kan ju få en Michelinkrog att framstå som tråkig – bara man besöker den under en cykeltur.

Till sin natur är cyklingen enligt mig även en i grunden osjälvisk handling. Jag menar att den i sig inte drabbar någon levande själ negativt – vi tar minimalt med plats, vi låter inte och vi påverkar inte miljön negativt på något sätt. Tvärtom är cykling det absolut mest energieffektiva sättet att transportera sig på, i alla fall så länge vi rör oss på land.

Hade jag fått önska hade jag gärna sluppit diskutera konceptet cykel, precis som att man inte diskuterar konceptet ”att andas”. För jag ser inga uppenbara skäl till varför företeelsen cykling behöver vara så laddad. Ändå hamnar vi där, nästan varenda dag.

Som chefredaktör för Bicycling vill jag ändå tro att det är min roll att på olika vis stå på barrikaderna och försvara oss cyklister, något som få andra gör. Jag gör det för mig och jag gör det för dig. Det kan låta lite gnälligt ibland – men det är egentligen bara förtäckt kärlek.

Just nu går världen igenom en tung period och vi lever omringade av ganska negativa nyheter, något som våra hjärnor bevisligen dessutom är extra bra på att uppmärksamma och gå igång på (clickbaits är ju en succé större än internet). Så det kanske kan vara läge för lite jujutsu på våra egna hjärnor. Vad sägs om att vi som cykelkollektiv blir bättre på att sprida, dela och lajka även det som faktiskt bara är en positiv eller rolig nyhet kring cykling? Även rent konkret – ta med den där nyfikna eller kanske till och med skeptiska vännen på en cykeltur. På sikt kanske kärlek inte alls börjar med bråk, utan bara med cykling.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att hylla lathet – och håna motsatsen

Att hylla lathet – och håna motsatsen


Ledare: Jag har alltid tänkt att vi i Sverige har någon form av lutherskt förhållningssätt till det mesta (förutom kanske just religion), inte minst när det gäller arbetsmoral. Ska man göra en insats för att något ska räknas – då ska det liksom slitas och jobbas!

Men när det kommer till trafiksituationen verkar dock Luther hamna i skamvrån. Ju latare man är desto mer utrymme får man i stadsrummet – och desto mer hyllas man. Att trycka ner en fesig liten gaspedal med tårna får stående ovationer och ihållande fanfarer. Klär man sig i stället i funktionella kläder för att utmana vädrets makter och trampar några mil i sitt anletes svett och – på lutherskt vis – eldar upp sina lår i mjölksyra för att liksom förtjäna sin egen förflyttning … ja, då sätts fanfarblåsarna i karantän och den röda mattan rullas ihop för att kastas ner i en bottenlös brunn.

Även hyllad lathet har sina baksidor

Jag förundras ständigt över att cyklister i Sverige i dag inte bara kritiseras så massivt, utan till och med bespottas och har fått egna epitet i form av diverse skällsord. En pendlande snabbcyklist blir snabbt en lycrabög eller en ”Memil med Tour de France-komplex.” (När hånade vi förresten senast tonåringen som vill vara som Zlatan? Eller har någon någonsin hånat Duplantis tajta utstyrsel?) Hänsynslösa och direkt livsfarliga bilister finns det gott om, men trots det har denna grupp inget samlande skällsord.

Visst kan det vara tvärtom, att det inte är Luther utan Jante som är framme och att reaktionerna egentligen handlar om ren avundsjuka. Men alla är ju faktiskt välkomna in i cyklingens fantastiska värld, för cykling utesluter inte någon.

Bortom denna mer tragikomiska reflektion döljer sig dock större problem. Allt fler cyklister väljer nu bort landsvägscykling av ren rädsla – ett problem som våra makthavare hellre väljer att stoppa huvudet i sanden för än att konfrontera. Den attityden ställer även till det för den omställning vi behöver se i våra framtida städer. Vi har helt enkelt inte plats för hur mycket lathet som helst. Hade Luther levat idag hade jag förresten kunnat svära i kyrkan på att han nog fan hade varit cyklist.

Luther med en klassisk cykelmin, beslutsam och redo för det mesta som kan komma i hans väg, även lata bilister.

BÄST JUST NU
Så gott som alla idrotter har fått sina tävlingssäsonger inställda, undantaget cykelsporten. Mitt i pandemin är cykel en av få sporter som (ur ett globalt perspektiv) har kunnat genomföra sin säsong, om än med fördröjning. I Göteborg såg vi ett fantastiskt SM i MTB, Tour de France och VM i både landsväg och MTB har redan ägt rum och mycket understår under hösten. Det blev en cykelsäsong, trots allt.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*