Ät och drick – så du klarar Vätternrundan

Ät och drick – så du klarar Vätternrundan


Ryggfickan på cykeltröjan är en bra plats att förvara godbitar och cykelenergi. En del väljer att ha någon typ av ramväska på cykeln, och även denna utgör en ypperlig gömma för ditt ätbara bagage som ska resa med dig mot målet.

Ta med någonting som är enkelt att fiska upp i farten. Under ett längre lopp kan det vara bra för både magen och prestationen att ha någonting mer att arbeta med än endast gel. Packa därför gärna med en banan, någon energikaka och lite torkad frukt.

Under loppet – drick innan du är törstig och ät innan du är hungrig. Precis som en skicklig schackspelare, alltid steget före.

Vätskan hjälper kroppen att kyla ned sig, och ser till att blodet behåller sin volym. Den ser också till att våra celler och andra kroppsfunktioner fungerar som de ska och mår bra.

När du laddar upp med vätska inför loppet kan du göra en överslagsberäkning på cirka 30-35 milliliter vätska per kilo kroppsvikt. Uträkningen ger dig en siffra på kroppens vätskebehov en vanlig dag.

Exempel
60 kilo x 30 till 35 = 1 800 till 2 100 ml per dag


Foto: Micke Fransson/Vätternrundan

Vid hård träning ökar vätskebehovet. Du bör därför addera ytterligare vätska en dag där träning ingår i planen. ”Vätskeladdning” kan enkelt göras genom att försöka ge kroppen balans. Att dricka extrema mängder dagarna innan kommer inte att hjälpa mycket mer än att antalet toalettbesök ökar. Försök istället att dricka bra varje dag. På så vis blir det en vana både för huvudet och kroppen. 

Ditt vätskebehov – tänk på att:

• Vi har individuella behov
• Kolla din vätskebalans genom färgen på din urin samt din kroppsvikt
• Kaffe och te räknas som ett positivt intag av vätska och är inte endast vätskedrivande
• Mat innehåller också vätska

Vätska – tajming och mängd

• 1-2 timme före aktivitet: 470-590 ml (tillför gärna kolhydrater om du ska vara aktiv längre än en timme)
• 30 minuter före aktivitet: 250-470 ml 
• Var 15:e minut under aktivitet: 100-250 ml  
 

Missa inte depåerna
Är Vätternrundan ditt stora mål? I så fall finns det nio depåer längs med banan. I depåerna finns saft, honungsdryck, vatten, blåbärssoppa, kaffe, bullar, saltgurka samt Enervit sportdryck. I vissa depåer finns bananer. Alla depåer har även glutenfritt bröd.

Passa gärna på att äta lite riktig mat här om du är ute längre än de allra snabbaste. Sammansättningen av kolhydrater, fetter, protein, salter och mineraler i form av varm lagad mat kommer att bidra till ett större välmående under och efter loppet. Ett välmående som också är en stor del av prestationen. Det betyder att ”optimal kost” i form av olika ersättningar och tillskott inte ensamma kommer att bidra till att loppet blir snabbare eller trevligare. Att hålla kroppen, sinnet och magen på gott humör har du alltid igen i längden.

Under Vätternrundan 300 km serveras lagad mat i Jönköping och Hjo. I Jönköping serveras gröt alternativt köttbullar/vegetariska biffar och potatismos och mjölk. Färdens huvudmål serveras i Hjo och består av lasagne, där även en laktos- och glutenfri vegetarisk lasagne serveras. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta

Mathieu van der Poel har äntligen lärt sig att njuta


Stålmannen. Allätaren. Ett mirakel på hjul. Superlativen haglar över den mångsidiga nederländaren Mathieu van der Poel. Men det är först nu han faktiskt har lärt sig att även njuta.

En fika? Den yngre versionen av Mathieu van der Poel, som nu är 26, skulle aldrig någonsin ha stannat för något sådant. Inte en chans. Träning gjordes non-stop och var – i hemlighet – egentligen alltid en form av tävling.

– Om jag tidigare tvingades att stanna så kunde jag må ganska dåligt över det, då hade jag inte haft ett längre träningspass, utan två korta. Det gav ingen tillfredställelse och räknades inte. Jag kunde till och med få skuldkänslor, säger Mathieu.

Men det var den gamla Mathieu och det är inte samma person som han är i dag.

– En kaffe och en bit paj, kanske en macka, jag är på! Även om jag kanske inte vill sitta allt för länge, max en halvtimme, men nu kan jag åtminstone göra det.

Ett längre träningspass kallar han i dag för en dagsetapp. Och steg för steg så lär han sig faktiskt att njuta mer.

– Allt är betydligt mer avslappnat i dag. Tidigare handlade det alltid om att jag skulle köra slut på mig själv. Nu njuter jag på ett annat sätt och jag ligger inte längre sömnlös när träningen blir avbruten eller dålig.   

Tidigare skulle cykling alltid vara något hårt utan massa lull-lull omkring. Full gas utan att spara på något. Förutom när han ibland tränade med sin bror David körde han alltid solo. Kärleken till sporten kände han bara när han vann – då var det kul. Cykling var annars något som skulle kännas i alla kroppens fibrer. Om han inte vann, då var det inte kul. Just därför älskar han cykelcross så mycket, för där har han vunnit nästan varenda gång.

– Tidigare kunde jag inte hantera en förlust. Visst, det är fortfarande roligare att vinna, jag är ju ändå en tävlingsmänniska, men jag är betydligt bättre på att hantera en förlust i dag. Nu kan jag till och med köra cykelcross bara för att det gör mig till en bättre cyklist, eftersom den träningen och rytmen som finns i cykelcross gör mig bättre på annat.

Mathieu van der Poel har helt enkelt mognat. Han kan ha kul när det inte alls handlar om resultat. Han har blivit mer spontan och har till och med börjat träna med andra i klunga.

– De specifika träningspass jag får från min tränare Kristof de Kegel kör jag alltid solo, då funkar inte en större grupp. Men rena distanspass kör jag numera gärna med andra.  

Men när han är med på de där träningarna går det sällan lugnt till, tvärtom blir det nästan alltid lite av en tävling.

– Att köra en lång och lugn träningsrunda funkar helt enkelt inte med gruppen jag kör med. Men ska jag vara ärlig så är det nog mest mitt fel, erkänner han

Här kommer det där med fikapausen på tal.

– Tidigare var jag ju helt anti, jag såg det som förlorad träningstid. Men gänget jag cyklar med nu och andra proffs har fått mig på andra tankar. Samtidigt är det en insikt som ändå nog har smugit sig på mig, för någonstans har jag ju fattat att jag inte kan maxa jämt och konstant.

Han påpekar däremot att han aldrig kommer stanna för ett fikastopp i dåligt väder. Dagen till ära är han dessutom en timme sen, då morgonens regn fick honom att skjuta på det planerade träningspasset. En yngre Mathieu hade struntat i regnet och cyklat ändå, eftersom det var det som var planen. Men den något äldre och kanske visare Mathieu valde ett torrare alternativ. Vår intervju är dessutom även den mest en paus, för han ska ut igen när vi är klara. Och trots coronapandemin har han ett fullbokat schema, ett schema som samtidigt kräver mer flexibilitet än vanligt – för inget har ju varit normalt det senaste året. Mathieus jakt på olympisk guldglans i XCO har fått vänta. Att kalendern 2020 blev som den blev hade Mathieu och hans team inga större problem att acceptera.

– Jag såg verkligen fram emot min premiär på både Strade Bianche och Milano – San Remo. Även om jag inte är nöjd med mina resultat så var det en häftig upplevelse. Trots omständigheterna kunde man känna av all passion som omger dessa klassiska lopp, så jag ser verkligen fram emot att få göra om dem, men med publik och allt annat på plats.

Efter fjolårets seger i Amstel Gold race haglade superlativen över Mathieu van der Poel, men hyllningarna som kommer med kändisskapet verkar han ta med en nypa salt.

– Jag skulle nog aldrig säga liknande saker om mig själv, för det finns en massa saker jag inte kan göra. Så hyllningarna får andra stå för. Ibland faller alla bitar på plats och allt går bra, men som cyklist vet man ju att allt kan hända och att man faktiskt har dåliga dagar också.

Precis som Wout van Aert kallas han ibland ”hälften människa, hälften maskin”. Även om han läser alla superlativ och komplimanger så menar han att det är viktigt med distans.

– Ena dagen blir man hyllad till skyarna för att man vinner, andra dagen blir man sågad vid knäna för att man gör en dålig tävling. Så man får inte ta åt sig för mycket, varken av det ena eller det andra.

Han säger att han har sin far, före detta cykelproffset Adrie van der Poel, att tacka för detta lite sunda förhållningsätt. En relation som nyss förändrats. Fram tills nyligen bodde de nämligen ihop, men nu har Mathieu flyttat ihop med sin flickvän i Antwerpen.

– Jag gillar det nog bättre så här, för när vi ses numera blir det lite mer speciellt. I början var det ju en sån enorm fördel att ha pappa där med alla tips och allt stöd. Men förr eller senare måste jag börja bygga allt på egna erfarenheter och hitta rätt i alla mina egna preferenser – precis som det ska vara.

Kikar han framåt och mot nästa säsong ser han en möjlig kombination i att köra både OS (MTB-XCO) och Tour de France. En minst sagt unik kombination som säger mycket om hur mångsidig Mathieu är som cyklist. OS har ju självklart högst prioritet men han utesluter inte en premiär på Touren. En anledning till det är att han blev inspirerad av Wout van Aerts prestation på årets upplaga av Tour de France. Men att kombinera ett OS med ett längre etapplopp som Tour de France skulle vara något helt nytt för Mathieu.

– Jag har ju inte gjort det innan och har ingen aning hur min kropp kommer hantera en lång Tour. Kanske går det bra, kanske visar det sig att man har tagit vatten över huvudet.  

Att han har denna lite unika approach till att köra flera olika discipliner och att han månad efter månad har svårt att fokusera på ett enda mål har en förklaring. Mathieu menar att han har lite av en ADHD-personlighet. Han är som den där distraherade eleven som sitter och vrider sig på stolen i skolan, som ägnar sig åt geografi, matte och språk – på en och samma gång. Som har käkat upp mellanmålet innan läraren ens sagt att det är dags för paus.

– Men jag har blivit mycket bättre på att fokusera. Tidigare kunde jag aldrig genomföra ett längre träningspass utan att gnälla eller att tramsa runt, men nu kan jag faktiskt sitta med en grupp i fem–sex timmar och njuta av det.

FAKTA
Mathieu själv är en av världens absolut mest meriterade cykelcrossåkare med fler segrar än det finns stjärnor på himlen. Han är dessutom regerande nederländsk mästare på landsväg och utmanar numera både Peter Sagan på landsvägsklassikerna och Nino Shurter på mountainbikens XCO. Samtidigt.

Mathieu van der Poel är född i en framgångsrik cykelsläkt. Hans pappa Adrie van der Poel blev nederländsk mästare i cykelcross sex gånger och en gång på landsväg. Han vann även CX-VM 1996 och tog segrar på etapper i Tour de France och i sex klassikerlopp. Mathieus morfar är fransmannen Raymond Poulidor, som bland annat vann Vuelta a España 1964 och blev tvåa i Tour de France inte mindre än tre gånger.

Nationalitet: Nederländare
Ålder: 25 år
Bor: Antwerpen, Belgien
Smeknamn: ”The flying dutchman”

Bilder Photopress.be


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022


Svenska Cykelförbundet har tilldelat Upsala CK Linje-SM under 2021 och 2022. Linje-SM 2021 kommer genomföras under helgerna 12-13 juni samt 19-20 juni och i nuläget finns tre olika alternativ till tävlingsbana, beroende på coronapandemins utveckling och myndighetsbeslut kopplade till Covid 19

– Vi är mycket nöjda med att Upsala CK de kommande två åren arrangerar SM LVG Linjelopp för samtliga klasser. Upsala CK har stor erfarenhet av internationella och nationella cykeltävlingar och tog 2020 med kort framförhållning på sig ansvaret att genomföra SM LVG Linjelopp och Kortbana, med ett bra genomförande. Inför SM-tävlingarna 2021 har vi en förhoppning att situationen med rådande pandemi har en lösning och att vi på plats i centrala Uppsala får uppleva en riktigt cykelfest, säger generalsekreterare Leif Karlsson.

En tävlingsbana i centrala Uppsala är första alternativet, vilket troligtvis blir svårt om nuvarande begränsningsförordning kvarstår. Alternativ två går vid Linnés Hammarby, strax utanför Uppsala. Delar av Tour of Uppsalas banor ingår i alternativ två.

Upsala CK stod värd för SM Landsväg Kortdistans, samt Linje SM 2020. SM-tävlingarna genomfördes då på Arlanda Testtrack, samt Tierp Arena. FOTO: Jenny Palmqvist

Sista alternativet är Tierps Arena, där SM arrangerades 2020. En ny asfalterad chikan kommer eventuellt läggas till på bansträckningen i Tierp, som annars följer 2020-års profil.

– Upsala CK tackar för förtroendet att få fortsätta att stå som arrangör för SM landsväg linje, åren framöver. Det är ett erkännande att vi trots alla restriktioner och alla problem för cykelsporten som pandemin medför, ändå kunde genomföra fina SM tävlingar under fjolåret. De erfarenheter vi fick då, tar vi med oss inför årets tävlingar, säger Göran Mattsson, ordförande i Upsala CK.

Precis som förra året är SM Landsväg Linje uppdelad på två helger. H40-H55 är först ut lördagen den 12 juni som avrundas med USM Stafett. På söndagen kör D40-D70, ungdomsklasser samt H60-H70. Helgen efter är det dags för eliten, samt juniorerna att göra upp.

SM Program Landsväg Linje 2021

Lördag 12 juni: Masters H40-H55 samt USM Stafett

Söndag 13 juni: Resterande mastersklasser, ungdomar

Lördag 19 juni: Herr Junior, Dam Senior

Söndag20 juni: Dam Junior, Herr Senior


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!

Richard Larsén – Snabbast genom Sverige!


Att cykla genom hela Sverige, från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, på under 100 timmar har länge varit en svårslagen dröm bland många långdistanscyklister. Men i somras var jakten plötsligt igång på allvar – i brist på andra tävlingar.

Det nya rekordet (eller fastest known time som det även kallas) sattes i slutet av augusti av tävlingscyklisten Richard Larsén. Han avverkade de 205 milen på den imponerande tiden 82 timmar och 15 minuter

Vi är ju vana vid att se dig på mer traditionella landsvägsdistanser och det är första gången du gör något liknande – hur blev det så?
– Att cykla hela Sveriges längd på under 100 timmar verkar ha varit en drömgräns ett tag. Många som kört Sverigetempot (se ruta) på samma sträcka har legat på runt 105–110 timmar.

– Simon Gustavsson på Umara (Richards energisponsor, reds. anm.) cyklade genom Sverige helt utan energi för några år sedan, så i år ville han göra ett rekordförsök med energi. Målet var att göra det på under fyra dygn (96 timmar) men det blev 99 timmar. Lite senare lyckades multisportaren Jonas Andersson göra det på 89 timmar. Nästan direkt efter hörde Simon av sig med en plan för hur vi skulle utmana rekordet, och efter lite betänketid var snart allt i rullning och jakten på det svenska rekordet ett faktum.  

Vad satte ni för mål och regler initialt?
– Vi siktade på sub 84, det kändes realistiskt, för sen börjar varje timme under det kosta väldigt mycket. Jag visste ju att jag är bra på att cykla men att jag troligtvis skulle vara betydligt sämre på att hantera sömnbristen. Sen skulle jag köra supportat men helt utan draghjälp.

Vad hade du för cykel?
– Jag körde på min vanliga linjehoj med tempobågar, ingen tempohoj. En tempohoj ställer ju helt andra krav på kroppen. Sitter man för aggressivt vet man inte hur det kan gå. Ett vanligt problem är tydligen att nackmusklerna så småningom lägger av så att man inte kan hålla uppe huvudet. Jonas fick det problemet, så de fick stödtejpa hans huvud med silvertejp – han tappade helt enkelt huvudet.

”Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.”

Vad var det som höll dig i rörelse?
– Jag fann så mycket drivkraft i att jag skulle bevisa för mig själv att jag skulle klara det. Ju jävligare det kändes, desto större blev den drivkraften. Tiden i sig är förstås häftig, liksom att vi slog vår egen måltid och att det är den snabbaste tiden som någon kört på. Men det jag är mest stolt över är att jag löste det – trots att det kändes så jävligt. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag klarade det.

Sen hade jag ju även en lojalitet mot alla andras engagemang och den tid och de pengar som plöjts ner i projektet. För visst, går man sönder är det en sak, men så länge inte just det händer är det ju bara att köra på.

En viktig bricka i allt blev Simon Gustavsson. Han har gjort så många galna, hårda grejer tidigare och var en fantastisk coach under hela processen. Han fattade hur jag mådde och visste vad jag behövde, när det var läge att pusha och när det var läge att bromsa lite. Jag förmedlade bara känslan så tog han besluten – att inte behöva tänka själv hela tiden var helt klart en viktig nyckel.

Vad var absolut värst?
– Att jag fick gräva så djupt mentalt och att det varit så jobbigt efteråt. Annars var det absolut värsta ögonblicket starten sista dagen. I början i Norrland låg ju allt framför en och allt var främmande, man kunde bara mata på. Men sista biten har man ju en annan relation till, vilket också fick allt att kännas så otroligt långt.

Stötte ni på några större problem?
– Vi hade väldigt få problem, på hela resan fick vi exempelvis en enda punka. Däremot gjorde jag några misstag. Främst andra natten, när jag sov för länge och hamnade i djupsömn. Att komma igång efter det var fruktansvärt jobbigt. Kroppen kändes helt paj och febrig, jag mådde illa och hade huvudvärk. Jag kom inte ens upp ur sängen. Det jag lärde mig efter det var att de som kör RAAM (Race Across America är cirka 480 mil och känt som världens hårdaste långdistanslopp, reds. anm.) och liknande grejer sover i max 60 minuter, just för att de inte vill hamna i djupsömn.

Vad lärde du dig på resan?
– När man kör så här går man ju helt tom. Man får samma känsla som när man håller på att bonka på ett distanspass, och rent fysiskt har man den känslan konstant. Men trots att man känner sig helt slut finns det ändå en ocean av mer kapacitet att hämta – jag kunde plocka ut 180 watt i 20 timmar, det var en fascinerade upplevelse.

Så det jag tar med mig är att det fysiska faktiskt är den enkla biten. Det mentala däremot står för 90 procent och det är det som är utmaningen. Att ta sig igenom det hur jävligt det än är – det går att tvinga sig själv till väldigt mycket – den upplevelsen gör att man växer och får en ny typ av trygghet.

Så vad lärde du dig om den mentala biten?
– När man upplever problem och jobbiga saker kan man bli lite stressad över att man snabbt vill hitta lösningar på det problemet. Men i stället kan man låta den jobbiga känslan bara finnas där: ”Nu känns det för jävligt och det är ok.” Att inte acceptera känslan kan ju göra allt värre. Lite som när man inte kan somna och blir stressad över det och det blir en ond spiral. Jag tror det handlar om att distansera sig från känslan. Att du har den, men den är inte du.

Hur löste ni energin?
– Planen var att käka matlådor, men det funkade inte alls, jag kunde helt enkelt inte behålla det i magen. Utan det blev sportdryck och chokladmjölk, typ Pucko, i stället. Tydligen är det ganska vanligt bland snabbcyklande distanscyklister. Christoph Strasser, som har vunnit RAAM sex gånger, tipsade om att jag behövde få i mig 4–500 kalorier i timmen, konstant. Själv kör han en flaska sportdryck och en flaska måltidsersättning som påminner om chokladmjölk.

Vad var det bästa med äventyret?
– Jag är stolt över den nya rekordtiden och att vi fyra som var inblandade lyckades med allt och fortfarande är vänner, jag är så glad över det. Sedan är jag glad över att ha fått göra något spännande detta konstiga år, att vi kunde skapa något som fick lite spridning till en bredare massa utanför cyklingen. Och det var förstås kul att göra något annat, trots att man är landsvägscyklist, och att det gick så bra.

När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt

Hur kändes det att gå i mål?
– Just när jag kom i mål var jag mest tom. Men sen grät jag nästan varje dag i en veckas tid. Kanske för att man försökt släta ut allting och så kommer det ikapp en efteråt. Det liknar nästan mest en depression eller en form av trauma, en känsla av sorg som är lite odefinierbar och som dyker upp lite närsomhelst. Men nu, två veckor senare, börjar det klinga av.

På ett djupare plan låter det som en ganska hård utmaning?
– Det här är ju en tävlingsgren inom cykling men det handlar inte om det vanliga sättet att bita ihop på, inte ”no pain, no gain” utan snarare ”shut up mind” och det är så mycket svårare. Men med mer erfarenhet blir nog dessa effekter mildare. Simon påverkades inte alls lika mycket av sin resa, för han är ju mer van vid extremt långa påfrestningar. När man har mer erfarenhet behöver man helt enkelt inte dra det mentala kreditkortet lika ofta, det sliter inte på samma sätt. Även om man förstås kommer hamna i perioder som är krävande så utvecklar man ju strategier för att hantera det.

Rickard Larsén
Bor: Göteborg
Ålder: 30
Partner: Emilia Fahlin
Enda landsvägscyklisten i Team Serneke Allebike Bästa meriter:
SM guld i landsväg 2016 SM silver 2015 och 2017

Men hur blev det med motivationen efteråt, kan du ens titta på din cykel nu?
– Min motivation har faktiskt inte påverkats alls. Jag vilade bara två dagar innan jag hoppade upp på cykeln igen. Är man van vid att träna +30 timmar i veckan blir man ju lite knäpp av att vara hemma och inte göra någonting.

Gör du om det?
– Jag skulle inte göra om det för sakens skull, men om någon slår mitt rekord skulle jag nog tagga till. Det vore coolt om någon lyckas med det, men då ska det nog till en hel del. Rimligtvis borde det vara svårt att cykla så värst mycket snabbare för även den sämsta och långsammaste dagen hade jag ett rullsnitt på 30,8 km/h – och då hade vi ändå tur med vinden. Det räcker alltså med en dag med motvind för att det ska vara kört. För att lösa det måste man nog i stället börja kapa i stopptiderna.

Jag är däremot jättesugen på att göra fler långa grejer – men det som triggar mig är ju att det ska gå fort.

Richard Larséns rekordtid (FKT) Treriksröset* – Smygehuk
Totaltid: 82 timmar och 15 minuter
Distans: 205 mil
Total rulltid: 66,5 timme
Total stopptid: 16 timmar varav 5,5 timme sömn.

Fakta Sverigetempot
Length of Sweden/Sverigetempot går på ungefär samma rutt som Richard Larsén cyklade. Sverigetempot är ett så kallat brevet, ett långdistanslopp längs en förutbestämd rutt där deltagarna måste stämpla ett kort i kontroller på vägen. Den här typen av långdistanscykling kallas också för randonnée, och utövarna benämns randonneurer. I ett randonnée eller brevet har man ofta gemensam start, men deltagarna ska klara sig själva när det gäller saker som att navigera, meka och proviantera. Ett brevet är inte en tävling i bemärkelsen att man ska komma först i mål – det handlar främst om att klara av att cykla en viss distans – men en del har också ambitionen att cykla under en viss tid.  Richard Larsén körde inte Sverigetempot (som ställdes in i år på grund av Covid-19), utan genomförde ett eget rekordförsök utan draghjälp men med följebil och support. Nästa Sverigetempo går sommaren 2021.Läs mer: sverigetempot.wordpress.com

*Fotnot:
Vägen till Treriksröset går genom Finland. Men då den finska gränsen var stängd vid rekordförsöket började resan i Vittangi, sen upp till finska gränsen, sen ner igen söderut. Distansen blev dock densamma som om han hade cyklat direkt från Treriksröset.   


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Finsk jägare skulle jaga fågel – dödade cyklist

Finsk jägare skulle jaga fågel – dödade cyklist


En 30-årig man har dött i Urho Kekkonens nationalpark i Savukoski i Lappland efter att ha blivit träffad av en jägares skott då han cyklade i terrängen tillsammans mer fyra andra cyklister. Jägaren var ensam i skogen för att jaga fåglar. Polisen har nu inlett en förundersökning och jägaren är misstänkt för grovt dödsvållande, det rapporterat finska YLE

– Enligt aktuell information finns det inte anledning att tro att jägaren avsiktligt sköt cyklisten, säger utredningsledare Marko Ijäs till YLE

Urho Kekkonen National Park, bild från Wikimedia commons

Enligt finska polisen är det tillåtet för ortsbor att syssla med jakt i nationalparken och skytten uppges ha haft alla tillstånd som behövs. I Finland finns det uppskattningsvis 300 000 registrerade jägare. Trots det är det ovanligt att personskador uppstår i samband med jakt, berättar Tobias Forsstedt.

Det slutliga ansvaret ligger alltid på jägaren, påminner Forsstedt, oavsett om man jagar i ett jaktlag med en jaktledare eller om man jagar ensam.

– Var och en som bär ett vapen och avlossar ett skott har ett ansvar och ska försäkra sig om att bakgrunden är klar och att ett skott kan avlossas tryggt.

Som cyklist bör man tänka på att respektera pågående jakt och kanske även överväga orangea kläder. Men ännu bättre blir det kanske om jägare lär sig se skillnad på fåglar och cyklister… tänker vi….

Arkivbild på pågeljakt, som den bör se ut…

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in