Är du på riktigt?

Är du på riktigt?


De orden hade de stulit från legendariska baseballspelaren Jackie Robinsons bevingade ord Life is not a spectator sport. If you’re going to spend your whole life in the grandstand just watching what goes on, in my opinion you’re wasting your life (ungefär: Livet är inte en åskådarsport. Om du tillbringar hela livet på läktaren och bara tittar på vad som händer slösar du enligt mig bort ditt liv).

Och oj, vad Jackie Robinson vänder sig i sin grav nu när han blickar ner från himlen och ser på världen 2017. Reebok har ju med den sloganen jobbat ganska mycket i uppförsbacke de senaste decennierna. Under tiden har folk istället skockats runt skärmarna när tv-kockarna förgäves försökt få folk att laga mat. Som bekant är det bara kokboksförsäljningen som ökat – inte matlagandet. Istället för att förkovra sig som kock väljer allt fler istället sockerstinna färdigmatsalternativ.

Tv-snickare har försökt få folk att ta tag i hammaren, men istället har de bara suttit kvar i soffan och glott. I sportvärlden har allt fler fysiska sporter tappat utövare. Det har blivit väldigt intressant att bara titta på. Det kanske extremaste exemplet är Youtubern Pewdiepie, som fick en skaplig karriär i och med att folk ville sitta och titta på när han spelade dataspel. Ja, titta på. När. Han. Spelar. Dataspel. Och ibland titta på när Pewdiepie tittar på andra som spelar dataspel.

Och ser vi till det som vi kanske inte pratar om lika öppet, men som är minst lika knasigt, ser vi att porren fullkomligt erövrar världen. Men inte fasen ligger vi mer för det. Vi tittar på. Vi lever alltså i en metakultur som är så meta att själva betraktandet är aktiviteten. En betraktande kultur, som lika mycket eller kanske till och med mer, fascineras av att se på någon som utövar något istället för göra något själv.

Mina tankar flaxar då genast till Yuval Harari, författaren till megasuperduperförsäljningscuccéboken Sapiens (a brief history of humankind – en kort historik över mänskligheten). I sin senaste bok Homo Deus (a brief history of tomorrow – en kortfattad historik om morgondagen, nyutkommen på svenska) beskriver han hur homo sapiens i och med datorer, uppkoppling till internet och artificiell intelligens kommer att skapa, eller ska jag säga omskapas, och bli en helt ny varelse. En varelse som inte längre påverkas av den fysiska evolutionen utan blir en slags metamänniska, kanske rent av en övermänniska.

Jag tror inte vi är där riktigt än, men jag tror att vi borde streta emot lite mer än vad vi gör idag. Människan är mer än den digitala önskningen att vi bara är en hjärna, två gånger fem fingrar och ett kreditkort. Jag tror att de rön som berättar om att fysisk aktivitet är bra för både kropp och det som vi brukar kalla själ (men borde kalla psyke) borde tas mer på allvar. Annars riskerar vi definitivt att bli åskådare till våra egna liv. Och jovisst. Nu sitter jag här och kastar pil i kuvös, strykjärn i igloo och elefanter i porslinsaffär, eftersom jag lever på att du läser en tidning som handlar om andra som cyklar. Men jag kan inte bortse från att mycket pekar på att förslappning, skräpkultur, nätkasinon, dekadens och ondska tar över världen. Därför vill jag, kanske som förste skribent i tidningshistorien, att du slutar läsa min text, exakt nu och här. Stäng ner skärmen och gå ut och sätt dig på en cykel. Cykla sedan förslagsvis en timme, så gott du orkar. Fundera över vad vi håller på med. Känn mjölksyran brinna i låren. Känn vinden i ansiktet. Och fråga dig själv ”är mitt liv på väg att bli en åskådarsport”. Är svaret ”ja” ska du trampa en timme till.

Niclas Sjögren är Bicylings redaktions kanske mest skärmberoende medarbetare. Men under tiden han fnulade ut denna text avbröt han surfandet och cyklade faktiskt vid inte mindre än två tillfällen.

Antal kommentarer: 1

Kalle

BRA skrivet Niclas!
Flertalet vänner är förvånade att jag som är helt ointresserat av sport – tittar aldrig på TV – kan cykla 8000 km/år… Ut & trampa året runt i friska luften känns klart roligare än att glo på andra.



Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


QOM – Queen of the Monday

QOM – Queen of the Monday


Ni vet vilken mörk kraft som bor i dem? Måndagsmorgnarna alltså. Ett litet och tillsynes fristående beslut kan utlösa en 12-delad kedja av vardagskatastrofer.

Med knagglig nattsömn i kroppen står jag i hallen och knölar ner de sista pinalerna inför kvällens intervaller i min något underdimensionerade ryggsäck. Mitt vanliga bygellås har använts under helgen och befinner sig i en annan väska. Framför mig, slängt på hallmattan, ligger ett vajerlås av modell stöldfrämjande. Det lockar på mig såsom de underjordiska lockar Ronja Rövardotter in i dimman. Så lätt. Så smidigt. BARA i dag.

Arbetsdagen fortlöper utan större katastrofer. Att jag går vilse på lunchen och nästan blir inlåst över natten till följd av passerkortshaveri (Hanna var vid denna tidpunkt ny på jobbet, reds. anm.) är inte värt att nämna i sammanhanget. När karuselldörren spottar ut mig i sommarvärmen vid femsnåret känner jag omedelbart vittringen av stöld. Jag kastar en blick nedåt gatan, där min cykel står. Eller stod. Det ser olustigt glest ut på cykelparkeringen. Men när jag inser vad som skett blir jag varken rasande eller förvånad. Bara likgiltig och tom. Jag går i äkta svenskt manér fram och hämtar låset lite diskret, som om det vore en världsnaturlig grej att hänga sitt lås där över dagen. Sedan vandrar jag med tunga steg mot tunnelbanan, med cykelhjälmen kvar på huvudet.

Väl hemma packar jag upp ryggsäcken, och konstaterar att jag ändå hade glömt bibsen. Hade ju varit snyggt att köra solo-spinning Kalle Anka-style på Sats. Det får bli ute istället. Ut och upp, upp! Backintervaller hos min goda granne Hammarbybacken är en effektiv medicin mot alla typer av mentala krämpor. Jag cyklar demonstrativt jätte-jätte-långsamt förbi diverse kvällsflanörer och hundrastare, men öser däremellan på för allt vad jag är värd, och låter frustrationen rinna av mig längs den snåriga stigen runt backen. Snart står jag i solnedgången och tar halsbloss av endorfiner. Men nu är jag rejält sen med middagen, och det är liksom min tur att laga.

När jag med stressade rörelser trycker nyckelbrickan mot porten händer ingenting. Inte heller gång nr 42 lyser knapparna upp. Jag vet att min sambo är hemma, men porttelefonen är kopplad till min mobil och den ligger i tryggt förvar på köksbänken – i ljudlöst läge. TOPPEN. Jag börjar okynnesringa till grannarna, två gånger vardera – men ingen svarar. Vem vill vara skyldig till att ha släppt in en ”främling” klockan 21, räck upp en hand! Jag orkar liksom inte vara kreativ, utan sätter mig på bron i väntan på att någon ska komma. Tårarna är nära, och tack vare pms:ens härliga närvaro känns det som att hela världssamfundet nu håller på att falla samman.

Tjugo minuter senare står jag innanför dörren. Nyckelbrickan funkade den 43:e gången, och min pojkvän är på väg till närmaste thaikiosk för att rädda det som återstår av dagen. Plötsligt ser jag mobilen lysa upp, när cykeldatorn synkat klart. Jag står en bit bort, men den omisskännliga formen av en guldkrona tar jag inte miste på. QOM på ”Hammarbybacken hela” och ”Hammarbybacken halva”. Allt är förlåtet.

*Queen of the Mountain, ett Strava-begrepp för innehavare av snabbaste tid på en viss sträcka, alt. en mätare på hur skevt du prioriterar din familj och din privatekonomi.


Den förnedrande konsten att packa en cykelväska

Den förnedrande konsten att packa en cykelväska


Det verkade som en bra idé. Jag hade lånat en sofistikerad cykelväska till träningslägret, en sådan där i hårdplast, med vaddering och fästen som håller tvåhjulingen ordentligt på plats.

En uppgradering från min multisportlåda, den trotjänare i wellpapp som byggts av mina före detta lagkompisar medelst blod, svett och tårar. Ingen skugga över den, men den lämnade mycket åt fantasin för en med lättja i blodet. Min packningsprocedur brukade se ut som följer: 1. Vrid styret. 2. Avlägsna sadelstolpen. 3. Ta av hjulen. 4. Släng ner allt i lådan. 5. Fyll på med paddel, flytväst, våtdräkt, skor och övrig träsksportutrustning som kan hindra kolfiber i fritt fall. För visst hade jag sett hur cykellådor behandlas (läs: jongleras med) av flygplanslastare. Men jag höll liksom alltid tummarna.

Som finjusterad tidsoptimist såg jag även denna gång till att påbörja packningsproceduren med minimal marginal till avfärd. Taxin skulle hämta mig klockan 05, så vid 22-snåret tog jag mig an den nya cykelboxen, vars komplexitetsnivå skulle visa sig motsvara en rymdfarkost. Men först skulle pedalerna av. Den enda insexnyckeln i passande storlek råkade dock vara den cirka två millimeter korta pryl som likt ett skämt inkluderats i mitt cykelverktyg. Hävkraften uppmättes till minus 50, och trots att jag avlägsnat pedaler ett helt gäng gånger började jag givetvis ifrågasätta om jag drog åt rätt håll. Jag googlade för att få minnesregeln bekräftad, men de vidriga små klumparna satt som berget. Med svansen mellan benen åkte jag till cykelboxens hjälpsamme ägare Frej, som löste problemet på två sekunder med hjälp av ett mer rimligt verktyg. Stoltheten var körd i botten, men hoppet om cykellägret levde igen.

Väl tillbaka hade klockan slagit 23.30, och väskan var ofördelaktigt o-packad. Lojal mot ägarens instruktioner plockade jag nu isär cykeln till oigenkännlighet. Däck avlägsnades från fälgar, styret rykte, plastskivor hindrade bromsbelägg från att ingå äktenskap och växelörat fick nya perspektiv. Jag slog in samtliga cykelmolekyler i prydliga små paket av skumplast, likt en butiksmedarbetare på partydroger. En halv rulle gulsvart tejp gick åt på kuppen, även om det väl egentligen inte fanns någon att varna inuti lådan. Och söndag övergick ljudlöst till måndag medan jag metodiskt pysslade vidare i tomteverkstaden.

Med en strid ström föredömligt tysta svordomar, av hänsyn till grannarna i den sena timmen, stirrade jag nu maniskt ner på den liggande cykelboxen. Att just min cykelram skulle vara för stor för väskan kändes oväntat, men jag hade vridit och vänt på den hundra gånger utan framgång. Etthundra! Trots att det i teorin bara fanns fyra möjliga positioner. En rosaskimrande bild av multisportlådan dök plötsligt upp på näthinnan, och jag slog motvilligt bort den. Med en lagom dos våld kom ramen på plats på försök 101, och jag fäste samtliga cykeldelar med forcerade rörelser. Jags ställde mig upp och betraktade mästerverket. Och då såg jag den. Pinnjäveln. Väskans motsvarighet till bärande väggar. En metallstång som ”med lite trixande” ska träs tvärs igenom ekrar och övrig djungel för att stabilisera ekipaget. Nu låg ramen fastspänd som betong över pinnens fästpunkt. Jag lossade, och började om.

Efter ett tyst krig med väskans lock, om huruvida det var större eller mindre än underdelen, lyckades jag med våld stänga väskan. Seger! Klockan var 00.45, och nu skulle jag bara packa resten. Sedan skulle det dröja en hel vecka tills samma procedur skulle upprepas igen. Men ska man vara fin får man lida pin, sa hon som aldrig någonsin kommer göra sig av med multisportlådan.


Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Ett cykelliv – inte värt en meter

Ett cykelliv – inte värt en meter


Det är inte okej att gå in på en bank med vapen i näven och råna den – ajabaja, då blir det finkan. Eller bara på måfå slå en främling på käften. Det är så självklart och rimligt på något sätt, civiliserat. När det gäller våld riktat mot cyklister är sakn annorlunda. Att preja cyklister, eller köra med minsta möjliga marginal, verkar fortsatt ske med lagens goda minne. Incidenterna är många men domarna mot bilister som medvetet eller omedvetet våldför sig på cyklister lyser med sin frånvaro.

Under perioden 2005-2015 skadades 3 735 cyklister allvarligt eller avled. Av de olyckor som leder till cyklistens död sker 7 av 10 vid en krock med motorfordon. Många fall ÄR olyckor men vi som cyklar vet mycket väl hur läget är ute på våra vägar.

Trafikförordningen säger: Den förare som kör om skall lämna ett betryggande avstånd i sidled mellan sitt fordon och det fordon som körs om. Då betryggande avstånd är subjektivt och att det skiljer sig en del åt om man sitter inne i en metallbur eller befinner sig ute i det fria har Spanien, Portugal, Frankrike, Belgien, Polen och delar av USA, Kanada och Australien valt en fastställd definition av vad ett tryggt avstånd är. Cyklar måste här passeras med ett avstånd på 1 eller 1,5 meter.

2017 kom det glädjande nog in minst fem motioner för att få till samma lag även i Sverige. Vissa vill helt enkelt att färre cyklister ska dö på våra vägar, eller i alla fall ge de bilister som tror att ett betryggande avstånd är några centimeter en ny ram för sin verk­lighetsbild. En ändrad lag skulle leda till färre tveksamheter och det skulle bli möjligt att lagföra eller bötfälla bilister för påkör­ningar, prejningar och aggressivt beteende mot cyklister. Men det blir nog inget med det, för när vår infrastrukturmi­nister Tomas Eneroth i mars 2018 kom med ett skriftligt svar på en av motionerna menade han att ”regler i sig inte nödvändigtvis förbättrar trafiksäkerheten” och att ”det för närvarande saknas beredningsunderlag för förslag om ett specificerat minsta avstånd vid omkörning av cyklister”. Formuleringar som rimmar ganska illa med nollvisionens annars ganska fina paroll att ”Det ska vara lätt att göra rätt i trafiken”.

Men det är klart, så länge nollvisionen i vissa fall inte verkar gälla för cyklister spelar någon regel hit eller dit kanske mindre roll.

Denna ledare publicerades ursprungligen i mars 2018

Antal kommentarer: 3

Mats

Mycket bra artikel. Eneroth borde tänka till en eller två gånger till.


Conny Lindquist

Vad hade man annat att vänta från politiker, som lever efter ABB- ideologin: Asfalt,Betong och Bilar.
Det är bra, att någon trycket på. Synd bara att billobbyn är så stark!!


Kenneth Olsson

Hej,
Jag känner igen beskrivningarna ovan alltför väl. Jag cyklar själv många mil / året runt och råkar ut för incidenter flera ggr/vecka. Tack och lov, så har det hittills ’bara’ varit incidenter.
Jag har även, vid ett flertal tillfällen varit med om att bilister ’råkar’ spola av vindrutan i samband med att de passerar mig som cyklist. Det har hänt så många ggr, så detta menar jag är en medveten handling.
Jag tror att grundproblemet är att de allra flesta bilister, aldrig cyklar och har därför ingen förståelse från cyklistens perspektiv.
Det finns givetvis också många bilister som är föredömen och visar stor hänsyn i närheten av en cyklist. Tack för det !