”Jag smyger upp i ottan innan resten av familjen vaknat till liv och fnissar lite åt att min specialitet med att vakna tidigt fortfarande håller i sig. Klockan har inte ens hunnit passera 06.00 men ändå skiner solen redan, det ser dock fortfarande ut att vara lite småkyligt därute. Jag hoppar i mina cykelkläder och väljer som vanligt att köra i mina blå-gula mästarkläder, då de i många fall får folk utmed vägarna att reagera och känna igen mig.
Målet för dagen är att utforska nya vägar och jag beger mig ut på ett äventyr med riktning väst. Kvällen innan har jag fyllt min vätskeryggsäck med en minimal packning av extra kläder, för nu ska jag vara ute länge och cykla mot annan ort, min följebil möter upp först 36 timmar senare. Att cykla med packning hör inte till vanligheterna och jag måste erkänna att jag är lite spänd av förväntan över hur det ska gå.
Att starta dagen i ottan och se världen vakna till liv har alltid varit en favorit, och i dag är inget undantag. Jag cyklar på bekanta vägar i riktning mot Smedjebacken. Väl där och kanske nån timme senare gör jag en kraftig gir och svänger in i det okända. Jag har rekat kartor på nätet och skrivit upp några ortsnamn på en bit frystejp som jag fäst på styret. Kommande 100 kilometer är rena överraskningar och jag får njuta av ömsom grus, ömsom asfalt. När jag kommer fram till en raksträcka som aldrig tar slut så tar jag en bild och lägger ut på Instagram, jag får svar direkt: Det där är typ Sveriges längsta raksträcka.
Solen skiner och det börjar bli riktigt varmt när jag stannar för att skala av lite kläder, fylla på mina flaskor och rapportera till min vän Joakim om att planen går som den ska. Jag är nämligen på väg till en av mina största inspirationskällor och tillika vän Joakim Ljunggren som är svensk mästare i enduro, ja inte cykelvarianten då utan orginalversionen, den på motorcykel.
Kilometrarna tickar på och jag känner mig stark och glad. Med 15 kilometer kvar börjar jag känna igen mig och trycker på lite extra bara för att jag kan. Det räcker att jag får syn på Jockes garageuppfart för att jag ska lysa upp av glädje. När Jocke sen öppnar dörren in till paradiset av motorcyklar så sprider sig en otroligt skön känsla av närmast barnslig tillfredställelse igenom min kropp. Efter 165 kilometer på cykeln smakar fikan extra gott och efterföljande häng i Jockes garage fyller på mitt motivationskonto till bredden med råge.
Lördag morgon och jag vaknar av ett regn som slår mot rutan. Utanför ser det mer eller mindre ut som en flod där en kanot nog hade varit ett lämpligare val av farkost än cykel. Som tur är har jag i min minimalistiska packning fått ner både regnjacka, shorts och skoskydd. Jag låter startskottet vila en stund och regnet avtar snart till blott ett strilande. Jag ger mina vänner en high-five och tackar för husrum innan jag spurtar i väg riktning Alingsås.
Karlskoga-Alingsås i regnväder kommer bli en utmaning utöver det vanliga och jag inser ganska tidigt att de cirka 200 kilometerna kommer att bli lite väl smärtfyllda om regnet tilltar. Även om målet är att klara hela sträckan så inser jag att det nu mitt under tävlingssäsong bara är dumt att fullfölja planen, och när jag är som blötast ringer jag Anna och grabbarna som redan sitter i bilen på väg söderut. Jag flaggar för kapitulation och upphämtning i Mariestad, och sen höjer jag farten ett snäpp för att hålla värmen. När jag närmar mig upphämtningsplatsen så inser jag att jag varit lite för snabb och väljer en omväg runt stan innan jag sladdar in på McDonalds parkering, där jag möts av mina största supportrar i form av Anna, Ebbe och Sune. Grabbarna är gladast då det vankas mat på nämnda matjätte. Det är inte alltför ofta vi hamnar där med vår familj.
När vi rullar in i Alingsås så har lillkillen somnat men Sune är megaladdad och vill genast kasta sig ut på cykeln och självklart ska pappa med. Lagom till att jag fått upp värmen igen efter förmiddagens äventyr så studsar vi båda i våra cykelkläder och beger oss ut på Emilbanan som innehåller lite av allt. Vi lerar ner oss ordentligt och kommer hem till dukat bord där vi äter en lättsam middag med bästa vännerna.
Trots den sena, och långa, lördagen vaknar vi tidigt på söndagen. Min kropp är nog allt lite sliten efter två längre dagar men det är inget som begränsar mitt pepp, för i dag är det dags för tävlingsträning i Rödene by. Hela huset byter om till cykelkläder och vi rullar ner till samlingsplatsen utanför Allebikes lokaler. Som vanligt så kryllar det av cyklister i alla åldrar och jag kan skönja både nervositet och glädje i gänget.
Målet för dagen är en träningstävling där vi ska köra tre stycken tiominutersheat med gemensam start på en variant av Emilbanan. Efter ett par varv med uppvärmning så radar vi upp oss, en salig blandning med cyklister med allt från fulltidsproffs till nybörjare, sen PANG och i väg!
Alla kör som raketer och jag får bita i för att köra ifrån mina lagkamrater, jag har som mål att varva cyklisterna på samma ställe på banan i samtliga heat. Efter avslutat pass så är vi nog alla trötta och fikan vi smaskar på nere i butiken smakar ännu bättre när jag ser att jag tagit ett PB på ett av dagens varv. Nöjd och glad så slappar vi resten av eftermiddagen tillsammans med vänner vi sällan träffar annars. Jag går och lägger mig med känslan som jag ofta har fått på senare år cykling växer så det knakar och jag är glad över att få vara en del av det hela”
Foto: Valentin Baat
Andra drömhelger på cykeln
Min bästa helg: Tove Langseth
Min bästa helg: Corina Bermudez Casas
Min Bästa helg: Lasse strand
Jennie Stenerhags drömcykelhelg – Utför i Åre
Min bästa helg: Bernt Johansson
Min bästa helg: Emma Johansson
Min bästa helg: Roberto Vacchi
Min bästa helg: Marika Wagner
Min bästa helg: Jon Bokrantz
Min bästa helg – Johan Mölleborn
Katja ”Cykelkatten” Fedorovas drömhelg
