Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

För kul för att vara sjuk

För kul för att vara sjuk


En kvalificerad gissning är att ni som läser detta vet vad en ”mancold” är. Lika många känner kanske inte till motsatsen: ”låtsasfrisk”. Min mamma brukade använda det uttrycket när jag varit hemma från skolan på grund av sjukdom och jag senare på eftermiddagen ville ut och leka med kompisar.

Det här var på 1970-talet. Vi var ett gäng ungar som härjade som en flock apor bland mexitegelvillorna i området. Och min mamma var en mycket förstående mor. Hon förstod att smågrabbar som på morgonen hade rejäl feber ändå kunde känna sig så friska på eftermiddagen, när alla slutat skolan, att de omöjligt kunde ligga kvar i sängen. Låtsasfrisk alltså.

Ni vet hur det är. Sjukligheten ökar exponentiellt med hur trist något du borde göra är. Och vice versa. Ser du framför dig att hänga med din chef på ett budgetmöte kanske killförkylningen känns lite intensivare än om du blivit inbjuden till att kolla en bergsetapp på Tour de France från helikopter. Ungefär. Om något riktigt roligt lockar är det svårt att ligga hemma och vara sjuk. Då blir man gärna lite låtsasfrisk.

I dag är jag 55 och min mamma finns inte längre – men jag spelar ändå låtsasfrisk ibland. I idrottssammanhang är det en riktigt usel idé att inte vara hemma och vara sjuk när en är sjuk. En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk. Det var på premiärupplagan av cykeltävlingen Gran fondo Stockholm 2013 – en tävling som tyvärr inte längre genomförs.

En god vän till mig hade fixat ihop ett rätt skönt gubbgrabbgäng. Några bra cyklister, några inte lika erfarna – men alla sköna lirare. Nämnda kompis hade även fixat sponsring. Upplägget var episkt seriöst. Vi hade svinlyxig outfit. Både hjälmar och kläder hade tagits fram och designats för oss. Kläderna var stylish i orange och vitt, hjälmarna i samma design. Vi såg proffsigare ut än proffs. Hypen var enorm.

Jag tillhörde de mer erfarna och skulle liksom hjälpa till att peppa de som inte var så vana. Ansvaret liksom. Kvällen före känner jag mig jävligt risig. Ni vet känslan, det sticker och svider i halsen när man sväljer. Kollar tempen: 38,5° C. Aj, aj. Hade detta varit inför det där budgetmötet jag nämnde tidigare i denna text vet ju både ni och jag att jag messat chefen snabbare än hen kan säga ”sjukskriven”. Men nu väntade i stället riktigt fin cykling med riktigt fina människor.

På morgonen före loppet tar jag tempen igen. 38,4°. Ja, men då så. Jag tänker bort det där sticket i halsen och att det yrslar när jag reser mig hastigt. Febern är ju på väg ner. Kort sagt: jag är låtsasfrisk.

Efter sex mil håller jag på att ramla av cykeln. Jag är föga förvånande svagast i vårt gäng och det svartnar för ögonen. Jag bryter. Följande fyra veckor tillbringar jag med tre på varandra följande antibiotikakurer. Jag har lunginflammation, öroninflammation och urinvägsinfektion. Jag kan inte ens låtsas att jag är frisk.

Jag borde lärt mig. Men när jag skriver detta har jag åter cyklat låtsasfrisk. Jag åkte ner till Mallorca för att fixa lite med ett hus som jag låter renovera. Fixet med huset kan väl denna gång i viss mån ses som ett svepskäl. Viktigast var att jag skulle starta säsongen med lite kvalitetscykling.

”En gång gick det riktigt dåligt när jag lurade mig själv att jag var frisk fast jag var sjuk.”

En av hantverkarna som jobbar på huset heter Xisco och är svinskön. Inte bara socialt begåvad och kul, han är dessutom gammal elitcyklist och vi har länge snackat om att trampa ihop. Han ringer mig på fredagskvällen och undrar om jag ska med på en tretimmarstur, inklusive fika, på lördag förmiddag. Vi har ju snackat länge om att cykla ihop och nu är det alltså äntligen dags.

Jag har ont i halsen och bihålorna. Jag snorar och jag hostar. Men ni som läst så här långt vet numera vad låtsasfrisk är. Jag låtsas alltså att jag är frisk och tackar således ja. Och för att göra en lång historia kort: denna krönika skrivs två dagar efter cykelturen, sängliggandes. Absolut inte låtsasfrisk, men desto mer mancold.

Niclas Sjögren är redaktionens kanske allra ynkligaste när det gäller att vara sjuk. Han hävdar bland annat att han har 35,9 i normaltemp.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Göteborgsgirot 2020 ställs in

Göteborgsgirot 2020 ställs in


På grund av den nuvarande situationen med Covid-19 har organisationen bakom loppet beslutat att ställa in samtliga lopp under Göteborgsgirot 29-30/8 2020.

”Ett nytt lagförtydligande gällande evenemang och folksamlingar gjort det omöjligt för oss att genomföra evenemanget så som planerat, trots spridning av startgrupper. Vi förstår att Göteborgsgirot har varit ett mål för många, men ibland får man kämpa lite extra, precis som vi också gör just nu”, heter det i ett pressmeddelande.

Samtliga startplatser gäller istället till evenemanget 2021. Så tills dess är det bara att fortsätta hålla hjulen rullande och sikta framåt.

På deras hemsida finns en sammanställning med svar på några vanliga frågor (FAQ) där läget förklaras ytterligare.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Helt ny Tarmac från Specialized

Helt ny Tarmac från Specialized


Det har ryktats och hintats i månader nu, och nu är den här, den sjunde generationen av Specializeds flerfaldigt medaljbeströdda och prisvinnande Tarmac här, SL7, En cykel som för tankarna direkt till Specializeds aerohoj Venge.

Målet nu är en cykeln där ”Julian Alaphilippes attackerande klätterteknik och Peter Sagans aggressiva kraft” kan få utlopp i en och samma cykel. Efter tre år med SL6 , som kom 2017, menar Specialized nu att det inte lägre finns behov av en separat klätterhoj och aerohoj, nu behövs det bara en cykel, så man slipper välja, så man slipper kompromisser, därför är Tarmac SL7 väldigt, väldigt lik en Venge. Eller mer som en mix av Venge och gamla Tarmac. Venge kommer nu inte längre säljas som komplett cykel, vilket kanske säger något om hur mycket Specialized tror på nya Tarmac.

Aerodynamiskt är den nya Tarmac SL7 45 sekunder snabbare över 40km jämfört med Tarmac SL6. Förbättringen grundar sig i ramdesignen, den integrerad cockpiten (Aerofly och Tarmac styrstam), och de nya Roval Rapide hjulen. Men det räcker inte med att vara snabb, det ska vara lätt med. En S-Works Tarmac SL7 väger in på 6.7 kilo direkt ur kartongen.

Hala och avskalade linjer, som det ska va på en hoj med aeroattribut
Aeroflystyret och den nya Tarmacstyrstammen gör ett kanonjobb med att dölja vajrar, utan att vara ett totalt kaos för mekanikern.
Snyggt integrerat fäste för dator + GoPro
Unik placering för Di2 boxen
Vår testhoj, en Tarmac PRO med Ultegra Di2, mer läser du i kommande nummer av Bicycling (nr 5)

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Öppet brev till Sveriges cyklister

Öppet brev till Sveriges cyklister


JO, JAG VET, och jag håller med. Vi cyklister drar nästan jämt det kortaste strået. Det spelar mindre stor roll var vi rullar, om det så är på stigen, på landsvägen eller på cykelbanan. Alltid är det någon som ska ha en åsikt som vad vi gör och inte gör. Sommarmyggor i Norrland ter sig ibland av vissa som mer älskvärda än cyklister i Sverige. Vi får till och med skäll för vårt gnäll, vi ska ju helt bara hålla käft och veta vår plats. Att jag nu gnäller på att någon skäller på vårt gnäll kommer tveklöst locka till sig någon form av gnäll. ”Men cyklisterna själva då” verkar vara ett stående försök till argument som kan dyka upp även mitt i en diskussion om det orimliga i att yrkeschaufförer uttryckligen vill ta livet av en på vägen.

Men hur det än ligger till med vårt existensberättigande finns det nog trots allt några saker vi kanske borde tänka lite mer på. Vi är sällan ensamma därute och som det är just nu så leder beteendet hos vissa individer till kollektiv bestraffning av hela cykelsläktet – en liten felande kugge drabbar hela drivlinan för att använda cykelspråk.

SÅ VAR EN VETTIG stigcyklist som visar hänsyn i skogen, väj för andra, sakta ner och var trevlig vid möten. Nu i coronatider är det mer folk än vanligt ute i naturen, vilket är underbart, men inte ska vår njutning behöva bli någon annans huvudvärk.

Inte heller tycker jag att det är det minsta problematiskt att cykla två i bredd på våra landsvägar, det finns en hel uppsjö med skäl till varför det är både bra och trevligt. Men att cykla tre eller fyra i bredd skapar bara onödig, om än inte helt rationell, irritation. Köer bakom klungor uppstår då bilister visar cyklister respekt, men då gäller det också att stanna till och släppa förbi så fort det går. Vi kan inte själva argumentera för att folk inte förlorar någon tid genom att vänta lite om vi själva inte vid lämpligt tillfälle kan offra dessa extra sekunder.

EN NÅGOT besvärligare punkt är cykelbanan, den svenska cyklistens akilleshäl. Ja, de är feldimensionerade och allt det där, men hur det än är med det så behöver vi även här samsas med andra. Nu har jag inte sett dem själv, utan bara hört talas om dem: fullt kittade män på monsteråk som verkar köra dragracing mellan rödljusen i Stockholms rusningstrafik. Nej, nej inte han i Porschen utan han i den något för avslöjande aerodräkten som likt ett bowlingklot på speed bränner fram på en sprillans ny Madone i jakt på nästa KOM och passerar övriga medtrafikanter som portarna i ett super-g.

Men lika lite som bilister äger vägen för att de är störst äger du med den vassaste cykeln cykelbanan. Receptet på vad som funkar är enkelt: gasa där det går, chilla där du måste och samsas med andra. För tänk så här, ju mer folk gillar cyklister – desto bättre kommer vi, och du, få det.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sprillans ny Emonda från Trek

Sprillans ny Emonda från Trek


Trek släpper nu en helt ny Émonda-serie som nu får aerodynamiska rörformer. Det är en påtaglig uppgradering av plattformen som enligt utsago ska göra Treks lättaste klättringscykel snabbare än någonsin.

Aerodynamiska rörformer kan lätt bli tunga och klumpiga. Efter mer än två års utvecklingsarbete och efter att ha skapat Treks lättaste OCLV Carbon-upplägg någonsin menar Treks ingenjörer att man nu hittat den perfekta balansen mellan hastighet och låg vikt, utan att den åkkvalitet som Émonda blivit känd för påverkas negativt. Ramvikten understiger fortfarande 700 g.

Den helt nya Émonda SLR är förstahandsvalet för proffsklättrarna i Trek-Segafredo. Nu är hon ju kanske lite partisk men tävlingscyklisten Lizzie Deignan kallar den ”den bästa cykel jag någonsin cyklat på”.

Den är tillverkad i det helt nya kolfibermaterialet 800 Series OCLV Carbon, väger under 700 g och ger påtagliga hastighetsfördelar tack vare sin aerodynamiska design. Jämfört med sin föregångare är Émonda SLR 60 sekunder snabbare per timme på plan mark och 18 sekunder snabbare per timme i en uppförslutning på 8 %.

Testad i vindtunnel, såklart

800 Series OCLV Carbon är Treks senaste kolfiberupplägg, tillika det lättaste och mest högpresterande. Det är 30 % starkare än tidigare OCLV Carbon-laminat, men ändå lika styvt, varför Treks ingenjörer har kunnat skapa de aerodynamiska formerna på Émonda SLR utan att påtagligt öka vikten.

Émonda SLR levereras med den för Émonda specialkonstruerade styre/styrstam-kombon Aeolus RSL. Dessutom har Émonda H1.5-geometri, utvecklad i samarbete med proffsteamet Trek-Segafredo, som placerar cyklisten i en optimalt aerodynamisk position.
Émonda SL har samma snabba aerodynamiska rörformer som Émonda SLR, men är tillverkad i lättviktsmaterialet 500 Series OCLV Carbon.

Emonda SL5, lite billigare, men lika hal
28 mm får man plats med här, räcker ganska långt på landsväg
De helt nya Émonda-modellerna har dold vajerdragning.
Några av cyklarna kommer även men de nya aerodynamiska Aeolus-hjulen

Émonda SLR finns även för beställning i Project One, Treks specialcykelprogram, där hågade cyklister kan skapa sin egen drömcykel

Prismässigt så kommer de sträcka sig från den billigaste Émonda SL 5 som kostar 30 000 till Émonda SLR 9 som kostar 125 000

Vi har fått ett testex levererat så håll utkik efter ett mer utförligt test


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in