Cykling i regn – aldrig mer!

Cykling i regn – aldrig mer!


Två mil hemifrån. Fingrarna domnade. Allt nära mig låter av vatten som strilar, öser ner, plaskar eller stänker. Himlen har öppnat sig och jag svär. Det värsta är kanske inte att jag håller på att frysa ihjäl.

Det värsta är ej heller att skorna och strumporna är genomblöta. Inte heller det faktum att kylan har krupit in i märgen gör mig gråtfärdig. Jag kan också ha visst överseende med smaken och knastret av allt det grus, de gummipartiklar, den spolarvätska, oljespill och stålradialdamm som jag sköljer ner i magen när jag tvingas dricka med vägbanevatten sprutande upp i näsan från kompisens bakhjul. Ett bakhjul som jag försöker fixera med grusiga ögon. Ett bakhjul bakom vilket jag ligger och hyperventilerar i ett utdraget förnedringscrescendo i en komposition bestående av att min inre effektmätare står på rött i kombination med vetskapen att om jag tappar hjul väntar många mil solokörning i motvind och regn hem till värme, hantverksöl och tak över huvudet. Vetskapen om att jag måste tvätta och pyssla om cykel ASAP efter passet och dra på en tvättmaskin är inte heller något jag skrattar åt.

Men, det allra värsta är den allt mindre grumliga tanken att jag ju egentligen inte kör i regn. Låt mig förklara varför.

Länge hade jag närt tanken om att renodla min ådra som solskenscyklist. 2016 föll dropparna som fick min bägare att fullkomligt svämma över. Det var en blöt sommar. Jag hade bland annat cyklat med team Lannebo från Åre till Stockholm. En av etapperna, hela dagen och alla 20 mil, följde oss det nederbördsrikaste lågtryck Sverige skådat på 326 år. Det regnade så kraftigt att SMHI tvingades ändra sättet att räkna nederbörd i millimeter till decimeter. Nederbördsrekord efter nederbördsrekord noterades i Ljusdal, Järvsö, Bollnäs samt några platser till som vi passerade. Ett par veckor senare cyklade jag Haute route, ett sjudagars etapplopp, från Geneve till Venedig över Schweiziska alperna och Dolomiterna. Det var som att simma under sjö. Fast kallare. Det tog tre månader för den skrynklade vattensjuka huden på fingertopparna att återta sin naturliga form. Cykelkläderna behövde fyra dygn i torktumlare för att bli av med all fukt. Jag svor därmed en dyr och helig ed: Jag skall aldrig mer cykla i regn – eller ens om det är risk för regn. Men okej, jag kan lugna oroliga läsare att mountainbike, gravel och cyclocross undantogs denna heliga ed, för dessa cyklar är ju liksom gjorda med tanke på lera och elände.

Jag stålsatte mig. Hur kul gäng eller hur episkt upplägget än var så kollade jag noga både himmel och prognos om det förelåg regnrisk. Minsta antydan till fukt fick mig att steka landsvägscykling. Jag höll mig således torr och glad. Men så händer det. Igen. Cykelsug i kombination med de sadistiska prognosmakarna på Klart.se samt en lockande stark grupp cykelkompisar som dyrt och heligt lovar att ”det blir en episk solskensrunda med efterföljande släckning på det lokala bryggeriet”. Jo, jag tackar jag. Det visar sig att de inte alltför mörka molnen som ruvar över Nynäshamns kommuns norra delar innehåller H2O av närmast bibliska mått. Hur det artade sig vet ni ju i och med inledningen på denna krönika. Misär alltså.

Så nu sitter jag här med en blåfrusen näsa i samma kalla nyans som skenet från skärmen där denna krönika tar form. Ser jag mig i spegeln kan jag skymta tunna vita strimmor i ögonrödorna. Fingrarna, med vilka jag knackar på tangentbordet, saknar känsel och tårna är vita av brist på blod. Jag svär. Än en gång. Och nu är det allvar. Ser ni mig på väg mot en landsvägscykel när det är regn på gång så skjut mig i huvudet eller ha åtminstone sånt förbarmande med mig att ni kanske krossar en knäskål eller vrider loss en fot. Jag ska nämligen aldrig, aldrig mer cykla i regn.

Niclas Sjögren är Bicyclingredaktionens allra ynkligaste medarbetare när det gäller hårt väder. Han borde helt enkelt läsa Velominatis Rule # 9 ”If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.” några gånger till.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fem faser av ofrivillig vila

Fem faser av ofrivillig vila


Krönika: Så kom dagen då sannolikhetsläran skulle ta ut sin rätt på de ackumulerade Strava-milen. Dagen då framhjulet släpper i lös sand, i en fart där ekipaget träffar marken långt innan hon funderat klart på om huruvida armarna är lämpliga landningsställ eller ej. Och parallellt, en känsla av total närvaro när ett rent och okonstlat benknäckarljud spelas upp i slowmotion. Inget utrymme för frågetecken – jag är nu en siffra i olycksstatistiken.

FAS 1: ADRENALINDOPAD FÖRNEKELSE
En varm kväll i slutet av maj blir jag sittandes i skogsbrynet, smått illamående av chock och adrenalin, med tom blick och armen varsamt placerad mot kroppen för att slippa se handens subtila felvinkel. Medan min sambo cyklat iväg med andan i halsen för att hämta bilen passerar tankarna likt en vårflod i huvudet: ”Hur snabbt läker ben nu igen?”, ”Några veckor utan cykling är ju lugnt” och ”Visst finns det plastgips en kan bada med?”

FAS 2: MORFINBLANDAD ACCEPTANS
Väl på sjukhuset meddelas ”Distal radiusfraktur” och behov av operation. I takt med värktabletternas verkan ersätts de adrenalinstinna tankarna av ett syntetiskt lugn. ”Det blir nog ingen mer cykling i sommar”, ”Skönt med lugna promenader och podcasts” och ”Nu kan jag ta upp löpningen igen.” Två veckor senare lappas och lagas hand- leden med en metallplatta i titan (ingår i ”standard build kit”, reds. anm.), och evig tacksamhet till sjukvården uppstår. Väl hemma säljer jag utförscykeln, i en naiv tanke om att jag nog ska lugna mig lite.

FAS 3: FÖRNEDRANDE FANTOMKÄNSLOR
Redan två veckor efter operation packas hand- leden upp, och den ännu oläkta grönsaken ser dagens ljus. Avsaknaden av vikten från gipset framkallar nu omvända fantomkänslor i armen. Min hjärna tror att armen är lätt som bomull, och ibland är den helt borta. Fast jag ser den. Mötande promenadmänniskor kastar bekymrade blickar när jag famlar efter armen eller staplar till i den svindel som uppstår när armen plötsligt går upp i rök. Jag kan inte träna, laga mat eller duscha på ett värdigt sätt, men jag kan lyssna på podcasts med en arm. Livet leker.

FAS 4: REN OCH SKÄR ABSTINENS
Åtta veckor efter kraschen räknas handleden som läkt. En milstolpe som möjliggör löpträning och viss belastning. Hurra! Men plötsligt slås även dörren till cykelvärlden upp på vid gavel. Lite för tidigt. Hjärnan aktiverar den avprogrammerade cykel- nörden, och det Instagram-flöde jag följt med utifrån-perspektiv träffar nu rakt i hjärtat. Saknaden är enorm. Det sprutar mil på Strava, och vanligtvis civila människor har sprungit och okynnesköpt sig en mountainbike. Jag konsumerar digital cykling likt en missbrukare – botten nås när jag följer en livestream av P14-klassen i MTB-SM likt en OS-final.

FAS 5: BLÅÖGD ÖVERPEPP
Men så, i början av augusti, kravlar jag mig bokstavligen upp på cykeln igen. Har du testat att kliva upp på en cykel utan att belasta handleden? Vänligen prova hemma. Mina första 35 minuter av grusrull är lika njutbara som en dag i valfritt stigparadis. Tio dagar senare kör jag fem mil på Hemmavasan. Bakslaget kommer som ett brev på posten, och för första gången har jag rejält ont. Såklart. Jag slickar såren, och tiden går. Premiären på stig blir ingen fartfylld historia. Men själen ler, och jag ser nu klarare på varför jag älskar den här sporten. Cykelglädjen rusar likt koffein genom blodet med nyvunnen fart.

PS. I går beställde jag en ny utförscykel. Peppen är total. DS.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hjälp oss skapa Sveriges bästa cykeldestination – Camp Järvsö!

Hjälp oss skapa Sveriges bästa cykeldestination – Camp Järvsö!


I sommar slår vi upp portarna till vår nya storsatsning Camp Järvsö – platsen för dig som vill ha en naturnära och aktiv upplevelse. Nu vill vi ha din hjälp med att skapa Camp Järvsö och de bästa förutsättningarna för cykling!

Järvsö är knappast en främmande plats för dig som gillar cykel, i synnerhet inte om det ska gå utför. Orten är redan hem åt nordens kanske bästa cykelpark: Järvsö Bergscykel Park. Och strax utanför byn snickrar vi i skrivande stund på vad som kommer bli Sveriges bästa träningsanläggning.  På sikt kommer ni här kunna hitta ett unikt cykelmecka där alla cykeldicipliner kan samlas! 

Men vi vill ha din hjälp, för dina  åsikter och synpunkter är viktiga för att vi ska kunna göra din upplevelse så bra som möjligt och vi vill därför ta del av dina förväntningar, önskemål och behov kring uppbyggnaden av Camp Järvsö.

Delta i vår enkätundersökningen så har du chansen att vinna tre nätter för två personer inklusive frukost, lunch och middag inklusive träning och aktiviteter enligt program på Camp Järvsö! (Gäller ej temaveckor)


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022

Upsala CK får SM i Landsväg 2021-2022


Svenska Cykelförbundet har tilldelat Upsala CK Linje-SM under 2021 och 2022. Linje-SM 2021 kommer genomföras under helgerna 12-13 juni samt 19-20 juni och i nuläget finns tre olika alternativ till tävlingsbana, beroende på coronapandemins utveckling och myndighetsbeslut kopplade till Covid 19

– Vi är mycket nöjda med att Upsala CK de kommande två åren arrangerar SM LVG Linjelopp för samtliga klasser. Upsala CK har stor erfarenhet av internationella och nationella cykeltävlingar och tog 2020 med kort framförhållning på sig ansvaret att genomföra SM LVG Linjelopp och Kortbana, med ett bra genomförande. Inför SM-tävlingarna 2021 har vi en förhoppning att situationen med rådande pandemi har en lösning och att vi på plats i centrala Uppsala får uppleva en riktigt cykelfest, säger generalsekreterare Leif Karlsson.

En tävlingsbana i centrala Uppsala är första alternativet, vilket troligtvis blir svårt om nuvarande begränsningsförordning kvarstår. Alternativ två går vid Linnés Hammarby, strax utanför Uppsala. Delar av Tour of Uppsalas banor ingår i alternativ två.

Upsala CK stod värd för SM Landsväg Kortdistans, samt Linje SM 2020. SM-tävlingarna genomfördes då på Arlanda Testtrack, samt Tierp Arena. FOTO: Jenny Palmqvist

Sista alternativet är Tierps Arena, där SM arrangerades 2020. En ny asfalterad chikan kommer eventuellt läggas till på bansträckningen i Tierp, som annars följer 2020-års profil.

– Upsala CK tackar för förtroendet att få fortsätta att stå som arrangör för SM landsväg linje, åren framöver. Det är ett erkännande att vi trots alla restriktioner och alla problem för cykelsporten som pandemin medför, ändå kunde genomföra fina SM tävlingar under fjolåret. De erfarenheter vi fick då, tar vi med oss inför årets tävlingar, säger Göran Mattsson, ordförande i Upsala CK.

Precis som förra året är SM Landsväg Linje uppdelad på två helger. H40-H55 är först ut lördagen den 12 juni som avrundas med USM Stafett. På söndagen kör D40-D70, ungdomsklasser samt H60-H70. Helgen efter är det dags för eliten, samt juniorerna att göra upp.

SM Program Landsväg Linje 2021

Lördag 12 juni: Masters H40-H55 samt USM Stafett

Söndag 13 juni: Resterande mastersklasser, ungdomar

Lördag 19 juni: Herr Junior, Dam Senior

Söndag20 juni: Dam Junior, Herr Senior


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

”Cyklingen räddade mitt liv”

”Cyklingen räddade mitt liv”


Ronny Jansson föddes med en missbildning i form av klumpfot, och har levt ett liv med smärta som snart ledde till övervikt. Men när han upptäckte cyklingen förändrades hans liv. Det här är hans historia.

Pes equino varus adductus. Vet man inte vad det är så låter det nästan som något vettigt ordspråk. Dessvärre är det namnet för klumpfot på latin, något jag föddes med. Bara några timmar gammal genomgick jag därför min första operation. Sedan har det fortsatt. I skrivande stund har jag under min livstid opererats 24 gånger, senast nu under hösten var det dags för ännu ett ingrepp. Som ett worst case scenario diskuterar vi även amputation, i värsta fall av båda fötterna, men det är ett senare bekymmer.

Min högsta önskan har alltid varit att bli smärtfri men det kommer jag nog aldrig bli. Som det är nu så kan jag få ont när jag står, går, sitter och ligger – det finns liksom ingen riktig logik i det. Det kan låta som en klyscha men sanningen är att jag på vissa sätt faktiskt är lite glad över att jag föddes med klumpfot. För mina konstiga fötter har tagit mig dit jag är i dag – och de kommer ta mig vidare till nya utmaningar och upplevelser.

”Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Den har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.”

Utmaningarna ska dock inte förringas. Har man svårt att röra sig går man snart oundvikligen upp i vikt. I april 2016 vägde jag in mig på personbästa 121 kilo. Jag skämdes när jag såg mig själv i spegeln. Jag orkade inget, jag blev svettig och andfådd för minsta ansträngning. Jag kände mig tvungen att göra något för jag kan fan inte se ut så längre. Men hur skulle det gå till? Jag kan inte stå, gå eller springa. Men snart föll tankarna på att jag borde prova på att cykla.

Min första tur var på en treväxlad gammal herrcykel. Efter sju ynka kilometer var jag helt jäkla slut och trodde nästan att jag skulle dö. Det var både jobbigt och tråkigt – men jag hade i alla fall inte ont i fötterna efteråt. Så jag fortsatte cykla. Snart köpte jag min första racer. Det började gå fortare och jag kom längre, helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla. Jag fortsatte att trampa, i både regn och sol, jag trampade innan jobbet och jag trampade efter jobbet. Jag cyklade så fort jag fick chansen.

Kilona på vågen började rasa. Efter drygt ett halvår och 400 mil på cykeln hade jag cyklat bort 30 kilo. För första gången någonsin hade jag byggt upp en vettig kondition. Det var för fem år sedan och sen dess har jag bara fortsatt cykla. I dag cyklar jag upp mot 22 mil i veckan. Men viktigast för mig är kontinuiteten och den dagliga träningen, så jag kör hellre flera korta pass än få och långa.

Förutom allt som cyklingen betytt för mig rent fysiskt har cyklingen så många fantastiska bonusar, människor man möter och ögonblick som sticker ut. En av dem är Vätternrundan. Visst var starten nervös men allt det där släppte och jag kunde njuta av allt det som är underbart och magiskt med loppet: alla som cyklade, alla funktionärerna, platserna man fick se, depåstoppen, vädret, ja allt var helt perfekt. Jag log varenda en av de tolv timmar det tog för mig att cykla runt sjön. Att cykla Vätternrundan var absolut en av det roligaste sakerna jag har gjort i mitt liv – och jag kommer garanterat att cykla den flera gånger.

Som ni kanske förstår vi det här laget så betyder cyklingen så otroligt mycket för mig. Frihetskänslan jag får när jag cyklar är helt enkelt oslagbar. När man svischar fram på en kuperad 70-väg med en puls som slår hårt i bröstet, samtidigt som svetten rinner ner i ansiktet och man råkar svälja en fluga eller två – det kallar jag frihet. Cyklingen har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. För första gången i mitt liv kan jag ta mig ut på egen hand och jag kan se och upptäcka nya platser utan att få ont i fötterna. Cyklingen har blivit en fristad från smärtan. Det har blivit ett sätt för mig att få andas, att få uppleva saker, ett sätt att få leva helt enkelt.

Så kan jag – en närsynt, handikappad, före detta överviktig dyslektiker – ändra sitt liv så kan vem som helst göra det.

Följ Ronnys resa på Instagram: @cyklarforlivet


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vinterdistansens djävulskomponenter

Vinterdistansens djävulskomponenter


ATT ALLT I LIVET inte kan vara kul fick en lära sig redan som spädgris. Och visst finns ett antal ofrånkomliga moment även för oss cyklister som vi måste ta oss igenom för att bli bättre – eller åtminstone pannbens-tjockare. Distanspass på vintern är ett av dem. En aktivitet som just på cykel (kontra till exempel löpning) inkluderar faktorer som gör träningen extra plågsam. Låt mig påminna er om vad som nu väntar.

Köldekvationen Ju snabbare cyklist desto blåare fötter, brukar det heta. Med vinden som fiende kan köldeffekten enklast beräknas genom att multiplicera innevarande temperatur med minst sju. Dra därefter bort fem grader till för att kompensera iskalla slask-stänk, om du är för cool för stänkskärmar. Samt ytterligare tio om du är landsvägscyklist och därmed prioriterar the looks framför en rimlig mängd kläder (se nedan). Välkommen till Arktis!

Korvkostymen I mtb-cyklistens vintergarderob finns utrymme för såväl dubbla sockor, ullfrotté och ändamålsenlig jacka. Till detta kan en ryggsäck med extraplagg adderas utan risk för lynchning. Du som är asfaltsnötare däremot, och även vintertid lever efter den 100 budord långa klädkoden, får hålla tillgodo med en luftigare setup. Allt för att på ett så snyggt sätt som möjligt passera nålsögat för vad som accepteras i en riktig cyklists Instagram-flöde. Glöm förstärkande shorts, fodrade vinterskor eller ombyte efter fikat. Glöm fikat också förresten.

Isglassen Känner du dig som ett smart-ass när du toppar flaskan med kokande vatten innan avfärd? Kanske tror du på allvar att den dyra termo-flaskan ska rädda dig? Glöm det. Timme nummer fyra finns ingenting– nada, niente, nichts som behåller din vätska i drickvänlig temperatur. Förhoppningsvis har du smaksatt vattnet med saft eller sportdryck, vilket kan resultera i trivsam Snow Slush. Har du riktig tur lirkar du ut en läskande isglass ur flaskan. 


Förnedrings-toa Trots att den stoppade korven ovan fått i sig begränsade mängder vätska uppstår ofta en kissnödighet (eller än värre ) i ett kritiskt skede av turen. Det bästa du kan göra är förstås att ignorera detta tills du kommer hem. Det sämsta är att vika ner dig för känslan. Du riskerar då höjden av förnedring när du huttrandes och med stela fingrar skalar av dig sexton lager kläder. Dessutom i kiss-position med din vinterbleka bakdel placerad aningen för nära vägkanten, då ditt omdöme sjunkit i exponentiell takt med kroppstemperaturen. 



Bensinmacksstoppet Infaller ofta i skärningspunkten mellan isglass-problemet och insikten om att du i modern tid inte lär få tillbaka känseln i fingrarna efter toastoppet. Det är här 50 procent av distanspassen avbryts före utsatt tid. Den resterande halvan svänger in på närmaste bensinmack, för att med imma på glasögonen stappla in i värmen. Räddningen. Här inhandlas med fördel varm dryck och valfri lättuggad produkt innehållandes snabba kolhydrater eller koffein. Helst båda. När tårna tinat till rörlig konsistens och personalen börjar snegla åt ditt håll är det dags att lämna V75-hörnan innan värdigheten lämnat dig.

Mecka i minus Oavsett om du råkar ut för punktering i tio minus, om vajern till dina mekaniska skivbromsar fryser eller om växelföraren blockerats av ett isberg, har du egentligen två val vid utrustningshaveri vintertid. Att gå hem eller ta en taxi. Du väljer.


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*