Blogg

Paris-Roubaix


I söndags gick Paris-Roubaix. Patrik lockade med öl och korv hemma hos honom så jag cyklade från Ekerö till Hässelby, via Strängnäs.


20 mil på dubbdäck i snö och regn.
Hur äter man en elefant?
Blogg

Hur äter man en elefant?


Jag tänkte skriva lite om hur man kan tänka när man planerar för en brevet eller ett långlopp. Jag har såklart gjort en jäkla massa misstag under åren. Nu delar jag med mig så ni slipper göra om dom, men oroa er inte det kommer fler.

Det kan lätt kännas övermäktigt när man tänker på hur långt man ska cykla. Första gången jag testade långcykling var när jag cyklade Stockholm-Göteborg 2006. Då hade jag ingen aning om vad jag skulle få uppleva. Jag cyklade tillsammans med Viktor som också var helt ny på långcykling, Han slutade dock cykla långt efter det loppet och det var jäkligt nära att jag gjorde detsamma. Vi var helt nya på långcykling. Det längsta vi hade cyklat innan var Vätternrundan. Det här var nästan dubbelt så långt. Nonstop. Genom natten. Helt utan erfarenhet.

Jag grät halvvägs och lovade mig själv att aldrig göra något liknande igen. Men vi bröt inte. Vi tog oss i mål. Med lite bättre förberedelser både fysiskt och mentalt, framför allt mentalt så hade det gått ganska mycket bättre.

Se inte loppet i dess helhet. Det första felet jag gjorde var att bara se loppet i dess helhet. Det blir en ganska rejäl portion när man ska trycka i sig 55 mil cykling i en tugga. Amerikanska Navy Seals har ett rätt bra talesätt, hur äter man en elefant? Svaret är rätt enkelt. En tugga i taget. Inte för att jag på något sätt likställer randonnécykling med Navy Seals men det finns däremot en jäkla massa att lära sig av deras sätt att hantera utmaningar.

De menar att man inte ska se deras utbildning (BUD/S) i dess helhet. När du slutkörd efter en dag och hakar upp dig på hur långt det är kvar till slutet så blir det övermäktigt och du kommer garanterat inte klara det. Dela istället upp det i mindre portioner. Se det som ett mål att klara dig tills dagen är slut. En dag i taget, eller en timme i taget. Eller fram till nästa mål mat. En tugga i taget.

Ge dig själv belöningar. Våra hjärnor är sjukt mottagliga för belöningar. Vi behöver dom för att kunna kämpa vidare. Det är därför så många fastnar för dataspel. De har hittat koden för att ge belöning för något man gjort. Randonnécykling skulle kunna vara föregångare för det. Här får vi belöning på varje kontroll. Se då till att du belönar dig på varje kontroll. Ibland mindre och ibland mer. Man kan såklart belöna sig mellan kontrollerna också. Man kan ta en godisbit vid nästa kilometer eller när man kommer upp för nästa backe. Tänk bara på att inte behandla dig som en hund, du cyklar inte inte för belöningen. Uteblivet obehag kan också vara belöning. Tex om man slipper undan ett regnoväder eller du får tillbaka värmen i händer och fötter.

Sätt upp rimliga mål. Räkna inte med att du kan hålla samma tempo på en 60-milare som på en vanlig gruppcykling med gänget eller att varje lopp ser likadant ut. Jag har självklart gått på den här minan. Jag, Toni och Ari hade tänkt ta rekord på Täbys 60-milare 2010. Det var årets varmaste dag och vi började med en punka som följdes upp av att jag nästan svimmade i värmen efter 30 mil. Det gick såklart åt fanders.

Räkna med att stoppen tar längre tid ju längre du cyklar och att du kommer behöva lägga mer tid på att både äta och fylla på vatten. Om man är ny på långcykling så kan det vara värt att lägga lite extra tid på stoppen för att sköta om sig själv och sträcka lite på benen. Om man däremot ska cykla snabbt på så är det just de stoppen man ska försöka kapa bort. Bengt Sandborgh brukar säga, det går aldrig så långsamt som när man står still.

Ha alltid en plan B. Även om du inte har en plan A. Du kan ha världens bästa plan men räkna med att något kommer strula (Murphy´s law) så du måste omvärdera ursprungsplanen och göra justeringar. Det kan vara tekniska problem, dåligt väder eller bara vanlig trötthet eller problem med kroppen. Målet ska alltid vara att ta sig i mål. Det är lätt att glömma när man sitter och planerar sitt lopp i Excel.

Det gjorde jag senast på Paris-Brest-Paris. Vårt enda mål var att slå vår tid från gången innan. Själva cyklingen skulle ju vara så lätt så det skulle bara vara att göra små förbättringar från förra gången så skulle det vara klart. Allt annat skulle vara ett misslyckande. När det väl sket ihop sig så hade vi ingen plan B. Det slutade med att vi bröt alla tre, en efter en. Jag bröt när det var 20 mil kvar. Helt ofattbart. Vilket osökt leder till nästa punkt.

Bryt aldrig när du är som tröttast. Lova dig själv att äta och vila innan du funderar på att bryta igen. Oftast kommer man på bättre tankar efter det. Gå sedan tillbaka till elefanten. Hur tar jag mig igenom resten av loppet? En tugga i taget. Det ska mycket till för att man ska bryta. Man bryter inte bara för att man är trött.

Släpp inte in det negativa. Det är lätt att hamna i negativa tankespiraler. De kommer oftast när man är trött, kall och hungrig. Tre ganska vanliga element när man cyklar randonné. Såna spiraler leder sällan till något bra. När det är riktigt jävligt så har den Amerikanska armén återigen ett bra uttryck, Embrace the suck. Omfamna jävelskapet. Tänk på varför du håller på med det här. Ut med det onda, in med det goda.

Jag brukar titta på vägskyltar och byta ut en bokstav eller två för att bilda ett roligt ord. Hur kul är det inte med Rövlanda istället för Rävlanda? Eller Runtuna som lätt blir jättekul om man lägger till ett k mitt i namnet. Se till att du har kul och att du njuter av turen och tänk på att det är de värsta och de jobbigaste rundorna är de som är roligast att minnas.

Vad sa vi då?

  • Ät inte hela elefanten i en tugga. Dela upp loppet i delar.
  • Belöna dig själv.
  • Sätt rimliga mål. De kan ändras från gång till gång.
  • Ha en plan B, även om du inte har en plan A.
  • Bryt inte när du är som tröttast. Du kan faktiskt bli tröttare.
  • Ut med det onda, in med det goda.

Nu kan det låta som att jag är fullärd och bara flinar mig runt långloppen numera. Så är det inte förstås, jag har jag minne som en fiskmås så det här kan jag falla dit på redan nästa helg.

Äh vafan! Ingen kommer ihåg en fegis. Kör så det ryker, men se till att huvudet är med!

/Johan


Blogg

Filmtajm. Uppsalas 20-milare!


Förra helgen var det dags för vårens första brevet. Det var en kall och blåsig dag men det blev väldigt lyckat ändå.


Blogg

Filmtajm! Rundtur i Andalusien.


Nu har det varit väl tyst alldeles för länge? Jag tänkte försöka kompensera det med en liten film från Spanien där jag var med Jocke Regeheim och brorsan Calle för två veckor sen. Det blev en fantastisk vecka med en 4-dagars tur runt Andalusien. Nog tjatat om det, titta på filmen istället så fattar ni.