20 dagar till Sverigetempot.
Blogg

20 dagar till Sverigetempot.


Det närmar sig. Eller som han som hade ätit laxermedel sa, snart smäller det. 20 dagar kvar till Sverigetempot nu. Jäklar vad jag har gått omkring och ältat och klurat och planerat sen jag anmälde mig. Vad ska vi ha för upplägg, hur ska vi packa, hur ska vi sova? Hur gör cyklisterna när de måste bajsa? Nä den sista frågan har jag faktiskt inte klurat så mycket på. Vi gör som de gjorde på stenåldern, vi väntar tills vi kommer till en bensinmack som har WC.

Planerna har ändrats kontinuerligt under tiden. Man skulle kunna säga att vi har jobbat agilt med planen. Eller att den första planen var dålig så vi fick göra om den. Och sen en gång till, tills det inte finns något att göra om. Första planen var att ha med tält och kök och grejer så vi skulle kunna sova skapligt varje natt. Vi testade det upplägget under Åre-helgen. Det funkade bra men det tog för mycket tid att packa upp och ner tälten. Det var också helt onödigt med kök eftersom du blir beroende av vatten för att kunna koka ihop något. Plus att man skulle känna sig som en idiot när man cyklar förbi en pizzeria för att en kvart senare sitta i ett dike och värma sin frystorkade mat som har legat i sadelväskan i 180 mil.

 

Förra helgen på 100-milaren så packade jag enligt vår nya plan. Jag skippade tältet och köket och behöll sovsäck, innersovsäck (för att höja värmen i sovsäcken), liggunderlag och en bivy av plastfolie. Det funkade fint men det kändes ändå onödigt att släpa med sig en hel säng när man ändå bara ska cykla. Jag brukar oftast klara mig utan att sova på två dygn. Under den rundan bestämde jag mig för att vi ska skala bort all komfort. Även om vi inte siktar på något rekord så cyklar vi inte Sverigetempot för att sova skönt.

 

Man ska packa så snålt att det bästa alternativet är att sitta kvar på cykeln och trampa. Om du fryser, fortsätt trampa. Om du är trött, bit ihop. Om du vill sätta dig i värme och vila, skärp dig. Om vi fullständigt tvärkroknar eller håller på att frysa ihjäl så får vi sova på en bensinmack eller i värsta fall ta in på hotell. Annars är det bara att bita ihop. Den nya planen går under namnet KBK, Kör Bara Kör, och går ut på att packa likadant som när man kör en 60-milare. Alltså att man ska klara sig i ett dygn. Förstärkningskläder, benvärmare, skoöverdrag och regnjacka. Om det skulle skita sig så har jag med en sopsäck som jag kan sova i. Det här kommer garanterat bli något som jag kommer få ångra.

Cykeln och packning har jag bantat ner från 20 kilo, med sovsäck och kök, till strax under 15 kilo med två fulla vattenflaskor. Gubbjäveln som ska cykla har gått ner från 70 vid nyår till 62,5 imorse. Jag tror nog att det här kommer funka.

 


Blogg

100 mil över trädgränsen. Randonné från Köping.


I fredags gick Köpings 100-milare. Jag hade tänkt köra den tidigare men den blev då inställd pga dödspandemin. Peter mailade mig några dagar innan och jag behövde ungefär 10 minuter på mig att bestämma mig. Den skulle bli den perfekta formkollen inför Sverigetempot. Om jag inte skulle fixa det här så skulle jag definitivt inte fixa dubbla distansen. Kika på filmen så får ni se hur det gick. Jag kan väl avslöja att det gick bra.

Jag får se om jag gör ett vanligt blogginlägg också. Det kommer nog i så fall bli mer tankar och planering utifrån de sista rundorna jag gjort. Nu är det bara tre veckor kvar till start. Jag är lika taggad som nervös.


Vad gör man inte för en öl i Åre?
Blogg

Vad gör man inte för en öl i Åre?


Sedan jag cyklade downhill i Åre första gången för 20 år sen har jag haft en idé om att cykla upp dit och ta en öl på Broken. Det har av olika anledningar inte blivit av, förrän nu.

Jag är mitt i uppladdningen för Sverigetempot och håller på att trimma långcyklarbenen och testar utrustningen och planeringen för loppet. Om ni har läst bloggen eller sett mina tramsiga youtubefilmer tidigare så har ni sett att jag har testat köket och tältet och all utrustning på olika rundor. Den här rundan skulle bli 60-65 mil.

Den här helgen var det dags att sy ihop alla delarna. Bikepackväskorna, övernattning i tält, koka mat på köket och cykla långt. Skulle det funka att få med allt på cyklarna eller skulle det bli kaos av allt? Skulle vi spränga köken och somna gråtande till knastret av våra nedbrunna tält?

Eftersom alla brevetloppen är inställda i Stockholmsområdet får man hitta sina egna utmaningar. Nu var det äntligen dags att plocka fram den där gamla idén om ölen i Åre. Calle och Jocke nappade direkt. Tyvärr fick Jocke förhinder så det slutade med att det blev jag och Calle som körde.

Då Calle bor i Bålsta så bestämde vi att vi skulle starta därifrån. Det var två fördelar med det. Det är snäppet närmare och man kommer snabbt ut på fina vägar. Planen var att cykla 40 mil första dagen så vi skulle ha max 25 mil dag två. Vi bestämde att vi skulle starta 05:00 för att inte behöva cykla hela natten. Sagt och gjort. 03:20 ringde väckarklockan och någon minut efter 05 rullade vi från Bålsta. Mot äventyret!

 

Cyklarna kände riktigt bra trots att de vägde 20 kilo med all packning. Det var såklart både tyngre och långsammare men så länge man inte försökte spurta eller sprätta i någon backe så märktes det inte så mycket.

 

Jag hade lagt upp spåret i Komoot. Som vanligt hade jag inte dubbelkollat vägarna utan räknade med några överraskningar på vägen. Jag hade däremot kollat hur det låg till med butiker eller bensinmackar utmed vägen. Man blir lätt bortskämd när man cyklar omkring i Mälardalen eller söderut. Här finns det alltid någon nattöppen mack att handla på. Däruppe, norr om muren, finns ingenting. Bara vildlingar och järv.

Milen rullade på riktigt bra. Vi hade fint väder så vi kunde köra kort-kort. Komoot drog oss på supermulliga vägar och vi var på gång mot äventyret. I Gävle guidades vi helt suveränt genom stan. Det hade varit svårt att fixa själv utan lokalkännedom. Just här älskade jag Komoot. Den tog oss på småvägar genom byar som säkert inte hade sett folk på flera år. Byar där tiden stod still. Där man fortfarande mjölkade korna för hand och barnen sprang i träskor till folkskolan. Tänk Emil i Lönneberga.

Min rosaskimrande Komoot-kärlek fick sig en törn när den drog ut oss på E4:an mot Tönnebro. Där stod vi snopna och undrade hur fasen vi skulle komma runt det. Att cykla på E4:an var en säker död och att försöka runda det skulle ta halva dagen. Då kom det en snäll man i en bil och tipsade om en grusväg från Axmar bruk någon mil bort som skulle ta oss dit vi skulle. Det var en jäkla fin grusväg och vädret var fortfarande bra så det var inget att hänga läpp för. Stort tack till dig bilgubbe. Du räddade oss från en rejäl omväg.

 

Ljusdal passerades. I Bollnäs åt vi en tunnbrödsrulle och kände oss nöjda. Ronny och Ragge med bikepackingcyklar liksom. Det var stora fina vägar att sträcka ut på. Såna där vägar som man skulle vilja ha en riktigt bra ljudbok i öronen. Några mil till rullade på. Strax var vi i Järvsö.

 

Tack vare butikskollen så visste vi att det sista stället för att fylla vatten och mat var i Järvsö. Om vi hade missat det så hade vi inte hittat något förrän i Åsarna klockan 09 dagen efter. Då hade vi med all säkerhet blivit järvmat innan solen gick upp. Vi fyllde lite extra vatten och drog på oss kvällskläderna. Sen iväg mot de okända vidderna.

 

Vid tiotiden började det bli lagom att leta efter ett nattställe. Det hade just börjat regna också så det skyndade på det beslutet. Istället för att ta natt efter 40 mil så stannade vi vid 37 mil. Vi hittade en undanskymd plats vid en grusväg som verkade vara ett populärt toalettstopp. Skogen var full av små vita pappertussar. Vi tog seden dit vi kom och pinkade mot varsitt träd innan vi slog upp våra tält och kokade mat. Sen somnade vi snabbt i duggregnet.

 

 

 

03:00 tickade mitt randonnéhjärta igång igen. Upp och hoppa alla bagarbarn, det blir randofest hela dan! Vi kokade lite frukost och rullade ihop våra tält och sovsäckar och rullade vidare mot den första öppna butiken i Åsarna. Dit var det ca tre timmar. Nu följde vi inlandsvägen. Även den en sån där ljudboksväg.

 

 

Tre timmar senare staplade vi in på Tempo i Åsarna. Nu såg vi så där härligt härjade ut. Påsiga ögon och fiskmås-uttryck i ansiktet. Efter frukosten i Åsarna kände vi oss genast på bättre humör. Nu var det bara 16 mil kvar. 16 mil i motvind skulle det visa sig.

Jag vet inte riktigt vad som hände men vi stannade inte något mer innan vi kom till Åre. Med tanke på det så var det inte så konstigt att vi höll på att svimma av utmattning och hunger de sista dryga milen innan Åre. Motvinden var som klister. Tungan var som sandpapper och magen knorrade som en snarkande ölgubbe.

 

Strax innan 16 kom vi äntligen fram till Åre torg. Broken höll just på att öppna. Vi ställde cyklarna mot staketet och beställde varsin öl och en hamburger-tallrik. Sen slank det ner en öl till innan vi cyklade ner till hotellet.

 

 

Jäklar vilken resa det blev. Riktigt läckra vägar som inte ber om ursäkt för sig. Här kan man bonka sig till stenåldern om man slarvar eller inte är förberedd. Vi fick med oss en massa lärdomar till Sverigetempot. Att packa med tält och grejer gav en ny dimension på långcyklingen och att sova på en improviserad grusvägstoalett gav det ännu en dimension till.

Fem veckor kvar till Sverigetempot nu..

Snart kör vi!

/Johan


Kort/kort-premiär!!
Blogg

Kort/kort-premiär!!


Wohoo FTW! Halvdag i onsdags och strålande väder. Faktiskt första dagen på flera år (ja faktiskt, den här vintern var flera år lång) som det var varmt nog för att köra kort/kort. Strax efter jag avslutat dagens sista Teams-möte och skickat de sista offerterna så drog jag på mig cykelkläderna och rullade ut i värmen. Eftersom det var så fint väder och att jag hade fått hela kvällen fri så bestämde jag mig för att köra min vanliga runda runt Mälaren.

Jag fyllde två flaskor, en med vatten och en med sportdricka, några gel och en dubbelsnickers och rullade mot friheten. Det blåste rätt duktigt så jag valde vilken sida av Mälaren jag ville få motvinden respektive medvinden. Alltså antingen få motvinden på södra sidan hem från Strängnäs eller på 55:an från Strängnäs. Jag valde motvinden på södra sidan. Då fick jag medvind nästan hela vägen till Enköping vilket var väldigt trevligt. Den vägen kan vara magiskt dryg med motvind.

På 55:an mellan Enköping och Strängnäs fick jag kraftig kantvind som tillsammans med rätt kraftig trafik gjorde den riktigt läskig. När jag kom från till Strängnäs hade händerna nästan domnat av att jag hållit så hårt i styret. En lastbil åkte så nära att jag skickades ut i gruset på vägkanten. Där var det nära att jag fick byta cykelbyxor pga lastbilsinducerad tarmtömning.

I Strängnäs kom den utlovade motvinden, och jösses vilken motvind det var. Det var som att få en konstant stekpanna i ansiktet hela vägen hem. Jag tänkte på vinden som ett SMS-lån. Jag hade lånat till medvind den första biten och satt just nu och betalade räntan för det på vägen hem. Men vafan. Lev i nuet. Embrace the suck. En vacker dag kommer man sitta på hemmet och tänka tillbaka på de där dagarna i motvind och undra varför man inte gjorde mer.

Efter lite mer än sju timmar och 20 mil var jag tillbaks till färjeläget i Slagsta och missade precis färjan så jag fick vänta en halvtimme på nästa men det gjorde verkligen ingenting. Det var fortfarande varmt och kroppen kändes pigg så jag tog det med ro. Jag var extra nöjd med att jag hade klarat mig runt utan att fylla på vatten någonstans på vägen. Jag hade klarat mig på två flaskor, två gel och halva dubbelsnickersen. Äntligen! Jag känner nog att en liten långcyklarform kommer smygandes. Det här kan bli en bra sommar.

 


Ny Youtubefilm! Solo runt Mälaren.
Coronavänlig långrunda.
Blogg

Coronavänlig långrunda.


Nu är det mindre än två månader kvar till Sverigetempot. Det känns väldigt spännande men också ganska frustrerande. Just nu är alla brevetlopp inställda och det officiella Sverigetempot hänger på en skör tråd på grund av det där jäkla viruset. Visst, vi ska göra vad vi kan för att minska smittspridning men jag har svårt att se hur ett 50-tal cyklister utspridda på 200 mil skulle sprida smittan mer än någon annan vardaglig aktivitet som är helt ok att göra, tex handla Ica, trängas i kommunaltrafiken eller samla tusentals ungar i skolorna varje dag. Tyvärr är det de små guldkornen som gör livet värt att leva som får ta smällen när regeringen ska visa på handlingskraft.

Som sagt, vi måste alla hjälpa till att hålla avstånd för att minska spridningen. Därför gjorde jag slag i saken och cyklade ett varv runt Mälaren ensam. Helt jäkla ensam med en ljudbok i öronen. Ha! Där fick du ditt jäkla pandemivirus.

När jag gick upp vi sextiden var det bara en ynka plusgrad ute. SMHI hade dock lovat att det skulle bli soligt den största delen av dagen så jag visste att solen skulle hjälpa till med värmen. Det kändes faktiskt varmare än vad termometern sa. Jag styrde cykeln mot Jungfrusundsfärjan och rullade ombord precis innan 07:00 då den åkte. Om jag hade missat båten så hade jag varit tvungen att cykla några mil extra för att komma runt. Det hade såklart inte gjort något men det hade känts fånigt.

Jag hade hela dagen till förfogande så jag lyxade till med att ta några extrasvängar för att få en finare runda. Bland annat körde jag på norra sidan av Bornsjön förbi Sturehofs slott. Efter Södertälje tog jag svängen förbi Ekeby och Tuna. När jag kom till Taxinge-skylten så svängde jag in där för att se hur det såg ut. Det blev som sagt några små avstickare från den vanliga rundan. Det var riktigt fina vägar och kul med lite omväxling. Nånstans mellan Mariefred och Stallarholmen såg jag en vildsvinsfamilj på en åker. Suggan och galten var grymt (pun intended) stora. Jag stannade för att filma men de blev misstänksamma när jag fipplade med kameran så de sprang in i skogen.

 

Benen kändes bra och eftersom man själv bestämmer hastigheten så behöver man  inte gå på rött heller. När man cyklar så är det minst lika viktigt att huvudet är på plats också och det var det idag. Jag var avslappnad och ville vara ute och cykla så länge som möjligt. Det är tre saker som måste vara på plats för att få en bra runda. Ben, huvud och gubbe. Idag hade jag alla tre. För en gångs skull jag hade jag en riktigt bra bok i öronen också. Jag lyssnade faktiskt på den hela rundan. Jag brukar oftast tröttna efter några timmar men den här ville jag lyssna vidare på. Det blev ändå 8 timmar nonstop rando-lyssnande på boken. Tror det är ett personligt rekord faktiskt.

 

Första halvan hade jag kämpat mot vinden men efter Strängnäs var det dags att casha in medvinden. Nu fick jag medvind på 55:an. Det kan betyda liv eller död. Psykisk död alltså. 55:an kan vara så fruktansvärt plågsam mot psyket om det är motvind. Nu susade jag fram i bra fart och lyssnade på hur de sprättade upp folk till höger och vänster på ljudboken. Det är livet på en pinne. Cykla i medvind och lyssna på brutala mord.

 

Strax efter Enköping började energin ta slut. Jag hade tänkt att jag skulle klara mig utan att fylla på någonstans så jag hade sparat på vattnet. Jag hade bara druckit en liten flaska (500 cl) och ätit en snickers på hela dagen. När jag kom till macken i Skolsta så unnade jag mig en Cola och en chokladbit och fyllde på vattenflaskan med sportdricka. Det var nog med energi för att ta mig hem. Strax efter Skolsta började det regna. Temperaturen sjönk snabbt och himlen blev kolsvart. Regnet kom och gick de följande milen. Som kallast var det 3,7 grader samtidigt som det regnade. En fördel med att det var så kallt när jag startade var att jag hade med kläder så jag klarade mig. Det hade inte varit superskoj om jag inte hade skoöverdrag eller regnjacka med. Då hade den här bloggen med all säkerhet varit lite gnälligare.

Efter 9 timmar och 23 mil var jag hemma igen. På det hela hade det varit en riktigt härlig dag. Benen, huvudet och gubben hade fungera som de skulle. De mörka molnen släppte samtidigt som jag kom hem så en stund senare kunde jag sitta på trappen och njuta i solskenet med ett glas rosé och njuta av det som var kvar av dagen.

/Johan


En mullig vårrunda med spritköksmagi! Videoblogg!
Blogg

En mullig vårrunda med spritköksmagi! Videoblogg!


I lördags var vi ute och cyklade igen. Planen var en runda på 20-25 mil med lunch halvvägs som vi skulle koka på våra spritkök. Vi gav oss iväg i vårkylan och rullade ombord på färjan från Ekerö till Slagsta. Sen tog vi vägen förbi Södertälje, Läggesta och vidare mot Åkers styckebruk. Jocke var tyvärr tvungen att vända vid läggesta. Han hade varit förkyld veckan innan och det hade inte gett sig helt.

Jag och Calle susade vidare på de magiska vägarna efter Åkers styckebruk. Det är samma slinga som Södertäljes 30-milare. Vi gjorde några ändringar på vägen med några klickningar på Komoot och det blev en fullträff. Vi hittade en galet fin slinga där vi passade på att stanna för lunch. Ni kan se hur det gick på Youtube.

Nu är sommaren på gång!

/Johan


Inställd utecykling, städdag och en härlig Zwiftnyhet.
Blogg

Inställd utecykling, städdag och en härlig Zwiftnyhet.


April april.. Ena dagen är det solsken och kortbyxeväder, andra dagen är det snöstorm och skoteroverall som gäller. Idag var det lite allt möjligt. Hade först planerat att köra Uppsalas 30-milare men enligt SMHI skulle det bli snöblandat regn hela helgen så den ställde vi in. Sen såg det ut att lösa sig. Då fick fru Mölleborn för sig att åka bort över helgen och lämna mig ensam med ungarna och katterna. Alltså ensam med BARNEN! Då planerade jag om till att köra de 30 milen inomhus istället. SZR arrangerade nämligen en 30-milare med afterparty som såg superskoj ut.

I fredags låg det en lapp i brevlådan om att det skulle vara gårdsstädning den här lördagen. Jag tänkte först att jag skulle skita i städdagen och stänga in mig i källaren och låtsas som att jag inte hade fått lappen. Sen såg jag att de hade satt upp en stor banderoll vid infarten till områden om städdagen. När jag väl satt på hojen så fick jag helt plötsligt ångest för att jag inte skulle vara med på gårdsstädningen så jag klev av efter en timme.

Väl ute så visade det sig att det knappt fanns något att göra. Tre kvistar och en näve löv låg spridda på en gräsmatta. Då fick jag ångest igen för att jag hade skrotat min plan att köra 30-milaren för det här. Sen fick jag ångest för att jag inte hade smitit ut och cyklat runt Mälaren istället. Då hade jag ju inte kunnat göra något åt städdagen vilket hade varit win-win. Hur som helst. Efter städningen och en ångestfylld lunch så masade jag mig ner i källaren igen och rev av 1,5 timme till. Inte mycket men mer än inget.

Ni som cyklar Zwift har väl sett den nya featuren att man kan ta bort alla informationsfält på skärmen? Jag testade det idag och det var helt jävla episkt fett. Tidigare har man försökt glömma bort alla rutor med information om puls och tid och kilometer och hastighet och vilken level man ligger på och hur många svettdroppar man har och all jävla information om alla andra som är i närheten. Men den nya funktionen blir det som att stänga av jobbtelefonen och mailen klockan 17:00 på fredagen. Jag älskar det. Jag kommer nog aldrig mer ha inforutorna framme igen. Mer info finns på Zwift insider.

 

 

 

 


Årets finaste fika och 100% grusfritt!
Blogg

Årets finaste fika och 100% grusfritt!


Det var ungefär så som Jockes inbjudan hade sett ut. Vad de andra inte visste var att det var jag som hade ritat rundan och att jag inte hade haft en tanke på fika. Några timmar in i rundan kom jag på att jag faktiskt inte hade en aning om vart rundan skulle ta oss. Jag hade bara krafsat ihop något i Komoot efter några glas vin på fredagskvällen och skickat det till Jocke.

Vi möttes på OK i Brommaplan och cyklade ut mot färjan i Jungfrusund. Där visade det sig att vi precis hade missat en färja så vi fick vänta en halvtimme på nästa. De andra tyckte att det låg i mitt jävla ansvarsområde att ha koll på färjetiderna men det slingrade jag mig ur. Som säljare och hopplös make har jag blivit rätt bra på att åla mig ur såna situationer. Solen sken och det fanns mycket att snacka om så det gick ingen nöd på oss. Det var Sebastian och Jimmy. En stark jäkel som heter Staffan, Aitor, Jocke och såklart jag. Till slut var vi över på andra sidan i Slagsta och började tråckla oss ut mot Bornsjön och Södertälje.

 

 

Det var bara några plusgrader när jag stack hemifrån men med solens hjälp gick tempen upp ganska snabbt. Om det inte hade varit så blåsigt så hade nog benvärmarna åkt av så jag hade kunnat lufta mina vinterbleka ben. Vi höll ganska bra fart så milen tickade på snabbt. På något sätt så hade jag lyckats pricka in några riktigt fina vägar. Solen och det glada sällskapet hjälpte såklart till. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på en grusväg. Jocke hade tydligen lovat att det skulle vara grusfritt. Jag hade såklart ingen aning om att det var en grusväg. Jag drog en vit lögn och sa att det bara skulle vara någon kilometer grus. Det visade sig vara över en mil.

 

 

Efter ett tag började det frågas om var vi skulle fika. Jocke hade tydligen också lovat finfika. Kruxet är bara att jag är jäkligt kass på finfika. Jag är ju randonneur som är van att fika samtidigt som man stämplar på en bensinmack. En snabb koll på kartan visade att vi inte skulle åka förbi någonstans där vi skulle kunna fika förrän vi var tillbaks i Södertälje. Vi löste det med en liten omväg till Statoil i Gnesta. Finare än så blir det inte. Det gjorde inte så mycket utan alla var nöjda och glada efteråt.

 

 

Efter lyxfikat på Statoil susade vi vidare på de härliga vägarna. Det var en sån där härlig dag som man inte ville skulle ta slut. Det hade varit fantastiskt om vi skulle cyklat ännu längre. Lugna ner dig gubbe, de dagarna kommer. (notering till mig själv)

 

 

Jag började få tillbaka lite förtroende som vägvisare. Det var ju trots allt ganska fin cykling det bjöds på. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på ännu en grusväg. Då sjönk mina stigfinnar-aktier som en sten igen.

 

 

Det finns många outforskade praliner söder om söder. Nu när jag bor så nära så måste jag börja utforska det här området mer. Det skulle inte vara några problem att rita ihop en 30 eller 40-mil lång runda på finfina vägar. Man kanske till och med skulle kunna unna sig en övernattning i något dike. Jäklar vad mulligt.

 

 

När det var några mil kvar gick Jocke upp i täten och höjde tempot rejält. Hans hemradar hade tydligen slagits på så nu var det bara att bita ihop och hänga med. Vi körde den fina vägen förbi Bornsjön igen. Det är lite festligt för därifrån kan man se mitt hus. Det är mindre än en kilometer hem fågelvägen men det är tre mil och en båtresa med cykel. När vi kom fram till färjeläget så var båten på väg in, nästan som att det var planerat men det var det såklart inte.

 

 

Det blev trots allt en riktigt lyckad dag med 20 mil fin cykling trots den nästan obefintliga planeringen. Allt som behövs är ett glatt gäng, lite tur med vädret och en hel del överseende med improviseringar. Tack alla inblandade för en kalasdag på cykeln.

/Johan