Första november närmar sig med stormsteg. Det är ett stort datum för många svenska cyklister, kanske viktigare än datumet för Vätternrundan? Det är nämligen 1 november som nästa års grundträningen ofta drar igång för dem som har en plan för hur nästa år ska bli deras bästa någonsin. 

Det finns olika sätt att ta sig an nästa säsong och jag har samlat några av de vintertränings-karaktärer som jag mött under mina år som cyklist nedan. OBS att det är fiktiva exempel och att jag även hämtat inspiration hos mina egna mer eller mindre bra idéer. Vem av dessa som kommer vara snabbast när nästa säsong väl kommer låter jag även vara osagt!

Året om – Åke : Åke fnyser åt alla sina vänner som pratar om ”off-season och ställa undan cykeln i oktober”. Hur kan de egentligen missa en hel månads träning frivilligt? Det skapar fula hack i statistiken. Åke hävdar att : när säsongen ute är slut så börjar faktiskt den inne. Han har anslutit till ett Zwift-team och är toktaggad på att köra stenhårda race, blandat med många långa distanspass utomhus. Han är nämligen livrädd över att han ska börja tappa i både tröskelwatt och uthållighet. Därför är det bäst att träna alla kroppens system året om. Att han aldrig är särskilt snabb eller i toppform är sekundärt. Det är det värt för att aldrig känna sig ur form.

Visionärs – Vera: redan under sommaren 2021 börjar Vera prata om nästa års säsong. Då ska hon kapa sin tid på Vätternrundan med flera timmar, skaffa tävlingslicens och börja träna med en cykelklubb på riktigt. Hon är riktigt bra på att projektleda detta för sig själv – hon lägger upp en träningsplan för vintern, bokar resor och beställer hem nya cyklar och kläder för ändamålen. När grundträningen borde dra igång är hon helt matt av allt planerande. Och att bästa sättet för att nå sina drömmar är att kanske prova på att tävla redan innan säsongen är slut – eller träna lite mer istället för att drömma och skissa på planer har aldrig slagit henne.

Motiverade – Mia: Mia är extremt påläst inom cykling och träningslära. Här snackar vi inte påläst via högskolepoäng – utan påläst genom att ha lyssnat på alla träningspoddar, läst alla träningsbloggar och följt alla tränings-influencers. När november månad kommer är hon så taggad på att använda sin nya kunskap att hon börjar med ALLT samtidigt. Det är Mattias Recks favoritintervaller på måndagsmorgonen följt av tung styrketräning samma kväll. På tisdagsmorgonen kör hon ett långpass innan frukost och laddar ner TrainerRoad. På onsdagen besöker hon Aktivitus och påbörjar ett träningsschema som hon följer någon vecka. Sådär hoppar mellan olika träningsteorier under hela vinterträningen. Hon fattar sedan inte i mars månad varför hon inte tycks ha blivit bättre på något under vintern?

Bantar – Bengt: Bengt drömmer om att bli en bergsget nästa sommar. Enklaste sättet att ta KOM:s på Mallis borde då vara att tappa 10 kg i vikt? Bengt går därför stenhårt in på att köra LCHF och kanske också intermittent fasta. Han kommer till helgernas distanspass och pratar nöjt om att han skippat frukosten samt endast har vatten med sig i flaskorna och en påse nötter (fett) i fickorna. In på timme två av fem börjar han dock bli allt mer tystlåten. Timme tre av fem hänger han inte riktigt med sina kompisar i backarna. Timme fyra av fem får frugan komma och hämta upp honom ur ett dike då han skakar i hela kroppen av köld och energibrist. Timme fem av fem är han hemma igen och länsar kylskåpet på allt som innehåller socker. 

Mängd – Mackan: Mackan har längtat efter novemer månad en lång tid tillbaka. När andra cyklister längtar efter kortbyxor och solsken drömmer han om grundträning och långpass i snömodd. Det är ju nämligen under grundträningen som han får briljera i sin bästa gren: att samla många mil och timmar på cykeln i lugn och ro. Utan att någon har synpunkter på att han kanske tränar så mycket att han aldrig hinner vila upp någon fart i benen? Det finns ingenting som får honom att må så bra som när han scrollar genom sin Strava – statistik på söndagarna och noterar att: yes! ännu en 15 h vecka in i statistiken. Precis som förra veckan. Och veckorna innan dess. Att han inte når upp i sin uppmätta tröskelwatt på veckodagarnas intervaller är sekundärt. Flest mil på Strava vid årets slut vinner. 

Gnet – Greta: Greta och Mackan har mycket gemensamt, men för Greta är det utöver många timmar in på kontot också viktigt att dessa timmar går snabbt. Snabbt på cykeln alltså. Bra snittfart. Även om hon har dubbdäck på vinter-cykeln så blir hon rätt förbannad när hon behöver logga pass som gått under 25 km/h. Greta gillar att (smyg)skryta över detta (sina snabba vinterpass hon kämpat igenom med andan i halsen) på subtila sätt i sociala medier och har ofta även koll på vilken snittfart alla hennes Strava-kompisar höll under sina respektive distanspass.

Statistik – Sven : Precis som Mackan längtar Sven också efter vintern. På vintern finns det nämligen bäst möjligheter att samla statistik över sin träning – då intervaller oftast körs kontrollerat inomhus. Han glädjs åt att sitta med Excel och jämföra sina snittwatt med föregående års siffror. Faktum är att han glädjs så mycket åt detta att han lägger mer tid på att rita grafer än åt att faktiskt träna. Undrar du hur många mil du kört i år eller hur din power-curve ser ut kan du antagligen fråga Sven. Han gillar att ha koll på statistiken åt alla sina nära och kära via Strava.

Lycka till med vinterträningen!

Jag skrev ett inlägg om cyklist-typer i våras och Linda Jacobsson skrev om höstkaraktärer här för den som vill ha mer inspiration.

Våren är här och därmed letar sig fler cyklister sig ut på vägarna. Kryper fram från sina Zwift-källare ut till gruppträningar tillsammans med andra cyklister . Lagtempon på veckodagarna och långpass på helger arrangeras i de flesta cykelklubbar (OBS – när pandemin har lagt sig!). Här är en liten guide till vilka typer av cyklister en då kan komma att träffa på ute på vägarna framöver. 

OBS! Samtliga exempel nedan är fiktiva personer, men exemplen är hämtade ur verkligheten. Jag har själv haft rollen som samtliga exempel under någon av de olika  faser jag gått igenom som cyklist. 

Strava – Stefan : det är ett hårt arbete att vara Stefan. Hans träningspass börjar långt innan utsatt tid. Då måste han börja studera segment på Strava parallellt med väderleksprognoser och Google Maps. Det gäller nämligen att ha koll på vindförhållanden såväl som alla 50-skyltar på den runda som ska cyklas för dagen. Ofta är det vid just 50-skyltar som Strava – segment börjar och då börjar även Stefans intervaller, även fast ingen annan i gruppen vet om det. Allt för att jaga topplaceringar på Stravas extremt viktiga topplistor.

Stefan har utvecklat en teknik för att befinna sig långt bak i klungan när segmenten börjar, och sedan tar han sig upp genom gruppen lagom till segmentet är slut. Det kan även hända att han plötsligt gör plötsliga (livsfarliga) utbrytningar från gruppen ”nu måste jag fram!” för att inte missa att komma in med fart i slutet av något segment. Stefan är också noga med att avsluta sitt pass före alla andra om han cyklat i grupp – för att hinna knipa eventuella kronor först.

Strava – Stina : Stefans motsvarighet i kvinnlig form. Är ofta expert i konsten att ligga på hjul i klungor, just för att drafta i segment. Stina fasar för den dagen då Strava eventuellt tar bort möjligheten att ta QOM:s i samband med klungkörning.

Watt-Wilgot: även Wilgots träning börjar tidigare än utsatt tid. Då måste han få all information gällande vilken typ av intervaller samt längd och intensitet på dessa som ska köras på träningen. Allt för att kunna räkna ut vilken wattzon han ska träna i och se om/hur detta stämmer överens med hans nitiska träningsschema. Om träningspasset inte går som planerat: om intervallerna blir för korta eller inte går tillräckligt hårt får Wilgot panik. Det kan då hända att han skarvar lite extra på trainern när han kommer hem efter träningen.

Wilgots träningspass är heller inte slut när han tryckt på ”stopp” på sin klocka. Nej, det är då det roliga egentligen börjar för Wilgot: analysen av dagens siffror. Termer som NP, TSS och IF är några av hans favoritord.

Influenser – Inga : för Inga är längden på intervallerna sekundärt. Hon har betydligt viktigare saker att tänka på innan träningen: hur hon ska matcha dagens outfit samt att se till att hennes kamerabatterier är fulladdade. Det händer att Inga blir avhängd just för att hon är upptagen med att ta selfies eller lägga upp stories på Instagram. Det händer också rätt ofta att Inga ber sina medcyklister om att ta bilder på henne. Inte en bild, utan flera bilder – där det är viktigt att loggan på kläderna, sportdrycksflaskan osv syns. Så som Strava – Stefan skyr pass utan KOM:s, skyr också Inga pass utan mycket content fångat med kameran.

Snittfarts – Stig: Stig undviker de pass där sådana som Inga ska med. Det finns ingenting som stressar honom så mycket som att stanna under passet för att fotografera (!?). Nej, han stirrar stint på en siffra på cykeldatorn när han cyklar. Det är snittfarten. Pass med ett snitt på under 30 km/h är knappt värda att bokföra. Alternativt måste han bortförklara ”långsamma” pass med en kommentar på Strava: typ ”sjuk motvind hela rundan”. Lugnt rull mellan intervaller tycker han är trams. Och ofta stoppar han sin klocka innan eventuell (långsam!) transportcykling efter träningspasset.

Fika-Frida: Frida har en riktigt bra kapacitet för att köra långpass. Men om ett pass längre än tre timmar inte har en fikapaus i mitten bonkar hon snabbt. Både fysiskt och mentalt. Hon är duktig på geografi – när det gäller vilka vägar som leder till vilka fikaställen. Att rabbla utbudet hos alla caféer inom tio mils radie är ett av hennes partytrick.

Zwift-Zara: cyklister som Zara har blivit allt vanligare ute på vägarna under de senaste åren. Det märks på grund av mer stök i klungorna. Zara har nämligen riktigt bra watt/kg i sina ben men den motoriska förmågan att styra en cykel har inte hängt med i hennes utveckling efter vinterns alla timmar på Zwift. Zara önskar att power-ups och möjligheten att samla svettdroppar även fanns ute på vägarna. Hon är också noga med att berätta för samtliga cyklister att senaste månadens happening var när hon gick från klass B till klass A på Zwift-tävlingar. Läs mer om Zwiftare här.

Saknas någon cyklist ovan?!

Fotocred: Valentin Baat och David Alledal

Jag känner mig som en gråsugga som legat i dvala under en sten ett år! När det kommer till Zwift-tävlande. För exakt ett år sedan var jag hyfsat påläst inom cykel-e-sport-scenen. Sedan blev jag en gråsugga, eller rättare sagt gravid. Valde då att ta ett steg tillbaka för att inte lockas in i den ”ljuva” röda zonen, vilken inte går att undgå under ett Zwift-race. Dessutom sover jag alltid kasst efter ett race med start senare än lunchtid (ok, nu överdrev jag).

Numer vekar det dock som om att större delen av Sveriges cyklister gärna väntar med träningen/tävlandet till 20.00 på måndagar. Då går åretsomgången av SWE Cup e-cycling (varannan vecka kör damer vs herrar kl 18.30/20.00.  Kan alla ni Zwiftare snälla berätta för mig hur ni sover efter denna sena urladdning? Är det pga corona och fler har större möjlighet till att flexa in på jobbet dagen därpå? 

Att delta av i en cup som svenska cykelförbundet ordnar är nytt på Zwift senaste året. Vara med i ett lag, sköta större delen av sin kommunikation via Discord, vara en hejare på att sända live via  Youtube och cykla 500 km inne under en vecka är andra trender. Jag är starkt för denna utveckling. Känner mig dock som jag gissar (?!) att min mormor gör med en smartphone i handen, när jag försöker göra en ”comeback” i den virtuella cykelvärlden. Lite lost. Tack och lov har jag fått gå med i Team Swedish Zwifters, och där finns mycket hjälp och pepp att få! Kan detta vara det starkast växande cykel communitet i Sverige för övrigt? Riktigt kul att se!

Annat var det när jag faktiskt kom fyra (?!)  Zwift-SM för tre år sedan. Då fanns inte olika klasser för damer, en uppsjö av banor att välja mellan eller snygga klubbkläder virtuellt. Denna merit kanske jag skulle ta tillfället i akt att skryta över lite oftare? För vem kan i dagsläget tänka sig att vi knappt var en handfull deltagare på startlinjen den gången? 

Comeback på Zwift

Igår gjorde jag ”comeback” på Zwift på just SWE Cup. Jag körde i B-klass, vilket jag klassade mig själv i efter ett nyligen gjort FTP/20 minuters test (dvs jag cyklade rätt hårt i 20 minuter, multiplicerade min snittwatt med 95%).

Här finns resultatet från SWE-cup omgång 8.

(jag kan avslöja att jag inte tog någon pallplats ;). Förbaskat synd att en inte gått och blivit en grym spurtare simsalabim under graviditeten. MEN det var lika roligt och jobbigt som jag minns det) .

Resultat på FTP-testet

Resultatet från mitt FTP-test då? Jag körde 20 minuter på 240 watt förra veckan. Jag är absolut nöjd med det resultatet, jag har inte cyklat många timmar i år eftersom att jag precis fött min älskade unge <3. Det är ca 15 watt sämre än vad jag körde 20 minuter på för ett år sedan, när jag var i bättre form. Till årets resultat tillkommer ett antal gravidkilon och därav blir siffran i watt/kilo såklart sämre. Men, det blir ändå nästan samma FTP (ca 3,5 watt/kilo) som jag hade (2018) innan jag körde runt Vättern på sub 7,30.

Hajpade 20 minuter

Jag skulle inte kunna cykla runt Vättern lika snabbt nästa vecka. Jag gissar att jag skulle få sätta mig i ett dike typ i Gränna om jag ens försökte. Och det är lite dit jag vill komma nu – jag tror att det rätt lätt att överprestera på ett 20 minuters test. I alla fall för en viss sorts cyklist, typ en gnetare som jag själv är när jag är i okej form. Det räcker med en god natts sömn, en stor kopp kaffe och bra musik i källaren. Skulle jag försöka köra tex ett ramp-test istället skulle mitt resultat bli sämre.

Missförstå mig rätt nu – kudos till alla er som har kört en riktigt bra 20:a ! Och till alla er som är grymma på Zwift-race såklart. OBS – jag vet också att en inte vinner ett Zwift-race om en endast är stark på 20 minuter. Men jag tycker att det här med 20-minuterstest är lite för hajpat. Det säger lite om hur en är som cyklist (främst utomhus). Det säger inte mycket om hur duktig en är på att följa med i en utbrytning, hur snabbt en återhämtar dig efter att ha cyklat upp för en backe eller hur snabbt en kör ett stigparti på 20 minuter.  

Ovan nämnda förmågor känns som de kommer i skymundan mer och mer nu för tiden? Kanske på grund av avsaknaden av tävlingar IRL i Sverige? Jag tycker det ska bli riktigt spännande att se resultatlistorna från riktiga tävlingar när de väl drar igång!

Det här inlägget har jag börjat skriva i mitt huvud många gånger. Men livet har kommit emellan ordagrant . Anledningen till detta heter Enar. Han är min älskade bäbis och kom till världen för exakt sex veckor sedan . Men vi tar det från början.

När Enar kom till världen

För lite mer än sex veckor sedan, 4 januari, började jag skriva ett inlägg där jag jämförde kommande förlossning med att cykla nästan i ett dygn. Det inlägget når aldrig dagens ljus. När jag satt vid datorn började värkarna dra igång. Att skriva blogg var fysiskt omöjligt. Jag kollade på Tour de France dokumentärer och Tour de Ski samtidigt som värkarna eskalerade (tyckte jag då).

Morgonen den 5e trodde jag att bäbisen / Enar skulle komma ut när som helst. Men när vi kom in till BB kl 05.00 visade det sig att jag hade överskattat situationen/smärtan. Personalen förklarade snällt för mig att jag eventuellt skulle få gå med de värkarna i någon vecka till. Jag blev extremt besviken och fick åka hem igen. Som tur är dröjde det inte förrän tills samma kväll att förlossningen verkligen satte igång. Vi blev insläppta på BB, fick åkbandet på armen woop woop! Och jag fick hela tiden värdera om min uppfattning kring vart den  smärttröskeln egentligen går. Skrattar nu nästan åt mig själv som trodde måndagens värkar var en bäbis halvvägs ute – det var ”bara” så kallade förvärkar.

När han väl bestämde sig för att komma ut gick det snabbt (8 h efter dess att vi blev inskrivna på BB). Det var givetvis inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte ”chilla mellan värkarna som under intervaller” eller dricka den (väl uttänkta) sportdryck som planerat. Jag hann ingenting alls mer än att låta kroppen ta övertaget och bara hänga med.  Det gjorde ont som satan men det gick bra – mest tack vare min stöttande sambo <3 och personalen på BB (i Borås).  När Enar kom ut – den 6e januari klockan 4 – var allt glömt. Att jag inte ätit eller sovit på två dygn pga smärtan. För ut kom en frisk unge och det har varit mitt drömscenario under så lång tid.

Jag förstår att hormonerna spelar mig ett spratt – men jag tyckte det var fantastiskt att föda barn. Det var så mäktigt. Att bli helt uppslukad av vad kroppen håller på med och att uppleva den totala eufori som kom efteråt när bebisen väl var ute. Wow. Som att korsa den häftigaste mållinje någonsin.

Livet som mamma

Att plötsligt åka hem från BB efter ett dygn med en tredje person i bilen. En hjälplös liten person som nu är helt beroende av mig och min sambo. Att vara mamma och för första gången på 32 år måste sätta någon annan före sig själv. Det har varit mycket svårare för mig än att föda barn. Trots att jag tidigare slukat all info om amning, magont hos bäbis, sömnlöshet mm. Det är så mycket mer omvälvande än vad jag trodde tidigare.

Första veckorna kändes det som om att jag var ny på världens svåraste dygnet-runt arbete. Och som om att jag skulle spricka av all kärlek till min unge! Som för övrigt är en närhets-törstande krabat som vill vara nära-nära hela tiden. Han dissade den  fina vagn som jag köpt i tidigt skede (det verkar gå bättre med multisportsvagnen, peppar peppar).

Nu har vi börjat komma in i rutinerna. Dagarna består mest av ätande (både för bäbis och mamma. Jisses vad hungrig en blir av att amma), bebismys på soffan och promenader. Låter inte mycket för världen men jag känner mig busy. Däckar ofta på soffan vid 21 på kvällarna och går upp runt 8 på morgonen (inklusive X antal amningar av bäbis. Vissa nätter är mer intensiva än andra, men tycker ändå inte att sömnlösheten har slagit så hårt. Antar att jag har hormoner att tacka för även detta. Tidigare har jag mått mycket sämre av att vakna fem-sex gånger på en natt).

Träning efter förlossningen

Tre saker har jag varit extremt lyckligt lottad med (eller gud – jag är ju lyckligt lottad med allt!) : 1 – min förlossning var en dröm sett till att jag inte fick några skador, 2 – jag kunde träna till bara några dagar innan Enar kom, 3 –  vi har haft en riktigt vinter och världscupklass på skidspåren här i Ulricehamn. Därför kunde jag åka skidor en vecka efter förlossningen. OBS, lätt pass på 30 minuter. Skidåkningen har hela tiden känts som den optimala träningsformen (skate) för the comeback – med knapp belastning på bäckenbotten och cirkulation för hela kroppen.

Utöver det började jag med bäckenbotten och core-övningar så snabbt jag kunde. Förlusten av magmusklerna var en chock. Jag satt på trainern två veckor efter förlossningen. Sedan någon vecka kan jag ta med Enar ner i trainerrummet när han sover på dagarna. Det blir ett spännande inslag i träningen, en vet ju aldrig om passet blir 30 eller 90 minuter långt i förväg. 

Jag förstår att det kan låta som att jag har bråttom ”tillbaka till träningen”. Borde jag inte vara mer i baby-bubblan osv. Just nu handlar det inte om att komma tillbaka för min del. Jag kommer aldrig komma tillbaka. Jag kommer aldrig mer bli den person jag varit som stundtals levt efter mitt träningsschema. Det fattade jag så fort Enar tittade ut och det är en av de många bra saker som han redan tillfört mitt liv. Nej, jag struntar i om jag får mina timmar och minuter på tröskelwatt osv just nu, men jag måste röra på mig för att må bra. Och vara en bra och närvarande mamma de 23 / 24 timmar som jag umgås med mitt barn.

Det här kommer jag kunna raljera mycket om inom sinom tid!