Sponsrat inlägg
Ticino – Där ytterligheterna möts
Blogg

Ticino – Där ytterligheterna möts


Det finns nog ganska få ställen i världen, och synnerhet i Europa, där man på morgonen kan röra sig bland glaciärer och alpin terräng för att senare under dagen rulla fram under skuggan av palmträd och på uråldriga bygator. Men i Ticino går det faktiskt att göra exakt det. Här blandas italiensk charm med schweizisk klass – en unik mix som gör Ticino till ett minst sagt unikt resmål.

Ett givet cykelparadis
Precis som på många andra platser boomar cyklingen, så även i Ticino. MTB-VM ägde rum här 2003, men det har hänt otroligt mycket sedan dess. Det är inte för inte som många proffs kallar Ticino för sitt hem. Alperna skyddar området från stökigt väder från norr och sjöarna Lugano och Maggiore ligger bara några hundra meter över havsnivån, så här går det att cykla året runt i relativt milt väder. Man har nyligen byggt 150 kilometer nya MTB-leder så nu finns 650 kilometer MTB-specifika leder i regionen. Självklart hittar man något för såväl nybörjaren som experten.

Cykling längs Alta Verzasca Foto: Christof Sondegger

Alta Verzasca – längs den gröna floden
Stigen slingrar sig jämsides med floden Verzasca och dess urtida landskap. Kännetecknande för området är alla de gigantiska stenblock av gnejs som genom miljoner år formats av det gröna vattnet. Leden går både på singletracks och grusvägar, så här funkar det fint att vara nybörjare. Då den följer en flod är det också en relativt platt historia. Leden, som går längs med en av Schweiz vackraste vandringsleder, börjar i Brione och slutar i Sonogno.

Foto: Ticino Turismo Redesign

Cancorì och Brüsacü – två nya cykelleder i Bleniodalen
Sommaren 2019 byggdes två nya rutter i Bleniodalen som utgår från Acquarossa. Cancorì är en 24 kilometer lång teknisk och äventyrlig stig för den erfarna cyklisten som bjuder på fina vyer över Adulamassivet. Lika teknisk och fysiskt utmanande är den 25 kilometer långa Brüsacüleden som bjuder på en enastående utsikt över Bleniodalen. På dialekt i Ticino betyder ”Brüsacü” förresten lustigt nog ”något som sätter eld på din rumpa”.

Foto: Ticino Turismo Redesign

Monte Tamaro MTB – sjönära cykling utanför Lugano
För stigcykling med sjöutsikt tar man bäst sikte på den nya stigen som går vid Monte Tamaro. Stigningen från Alpe Foppa till Capanna Tamaro är tuff, men den fantastisk utsikten över dalen, med Lugano- och Maggioresjön, är värt ansträngningen.

Gran Fondo Gottardo Foto: Gabriele Putzu

Granfondo San Gottardo – Alpernas Paris–Roubaix
Den gamla vägen från Gotthardpasset är en unik upplevelse på alla sätt och vis. Den kallas inte ”Tremola” utan anledning – den är något så udda som en serpentinväg byggd av kullersten. Tack vare denna ytterlighet får den, till skillnad från andra bergspass i Alperna, väldigt lite biltrafik. Snittlutningen ligger på 7,4 procent och vägen går upp till ett pass som ligger nästan exakt lika högt som Kebnekaises topp: 2 106 meter över havet. Vill du uppleva denna unika plats i grupp ska du ta sikte på “Granfondo San Gottardo” den 25 juli. Start och mål är på 1 000 meters höjd i Ambri och det finns flera olika distanser att välja mellan

Läs mer på ticino.ch/velo, ticino.ch/mtb


Nya Scott Spark är här!
Blogg

Nya Scott Spark är här!


Integrerad bakdämpare, längre slaglängd, annan geometri och massa annat fint! Säg hej till helt nya Scott Spark och vad som kanske är framtiden för XC cyklar.

Scott Spark lanserades 2008 och har inte bara prenumererat på pallplatser i stora mästerskap sedan dess utan även varit en av de populäraste mountainbikes hos svenska motionärer-och elitcyklister. Lagom till OS 2016 släppte Scott den fram tills idag senaste versionen av Spark. Då plockade både Nino Schurter och Jenny Rissveds OS-guld på cykeln. Men tiderna och banorna förändras och nu är det dags för en helt ny Spark (som gör tävlingspremiär på helgens världscup i Leogang)

Nya Spark bjuder på betydligt mer förändringar än vad vi är vana vid när man uppdaterar XC cyklar. För det här är ingen uppdatering, det är en helt ny hoj.

En lekfull och kapabel XC hoj…
…som samtidigt är grymt bra uppför

Den största förändringen ligger i att nya Spark nu får en bakdämpare som är helt integrerad i ramen. Systemet kommer ursprungligen från märket Bold, ett företag som Scott köpte upp för några år sedan för att delvis kunna komma åt det unika patent som gör konstruktionen möjlig.

Avskalat delux och här noterar man öppningen till dämparen (luckan borttagen)
Så här ser det ut om man har röntgensyn

De mest uppenbara fördelarna, förutom det rent visuella och avskalade, blir en dämpare som är mer eller mindre helt skyddad från smuts och vatten, en lägre tyngdpunkt och det blir även betydligt lättare att nu få in två flaskhållare i ramen. Konstruktionen minimerar lateralt flex i dämparen och man kan använda mer material på rätt ställe, samt större lager.  

Längre slaglängd
Cykeln anpassas även rejält för de allt mer tekniska banorna ute på världscupen etc och får flackare styrvinkel. Spark är nu dock inte bara en cykel utan två (ramen är dock identisk) XC-orienterade Spark RC har 120 mm slaglängd fram och bak och en styrvinkel på 67,2. Den lite mer stigorienterade Spark 900 har en framgaffel med 130mm slag och en förtroendeingivande styrvinkel på 65.8 grader. Denna vinkel kan även justeras.

Steget från 100 mm slaglängd till 120/130 kan tyckas stort för en XC hoj, men Spark är nu alltså betydligt mer kapabel i mer teknisk terräng. En cykel för mer och fler typer av stigar helt enkelt. Frågar du oss är det ett koncept och en cykel som är riktig bra för svenska förhållanden, i alla fall om man tänker utanför cykelvasaboxen. Visst skulle många kunna kalla det stig- eller trailhoj, men Scott har valt att inte uttalat definiera det så, utan detta är modern XC enligt dem.

Spark 900 Tuned, ett mästerverk. Förutom längre slaglängd har den även fetare däck och bredare styre än RC-modellen
Kopparna i styrlagret som gör justering av styrvinkeln möjlig. -0,4 grader på RC och +0,4 grader på 900 serien

Man behåller sitt beprövade twinloc-system för att simultant kunna låsa både fram och bakdämpare.  Men tack vare en ny styrkombo som integrerar kablarna så uteblir det sedvanliga fågelbo till vajerkaos man kan hitta på en MTB med såhär många reglage.

Nya styrcombon Fraser IC, som förutom den unika kabeldragningen även har spännande lösningar för integration av dator, lampor, Go Pro mm
Twinloc in action

Vi har fått chansen att testa hojen och är smått extatiska, varför och hur läser du mer om i kommande nummer av Bicycling

Högst normal arena för en modern XC


Cykelsverige laddar för ett nytt världsrekord på Cykelns dag 3 juni
Blogg

Cykelsverige laddar för ett nytt världsrekord på Cykelns dag 3 juni


3 juni är Cykelns dag. För ett år sedan satte svenska cyklister ett nytt världsrekord i insamlad cykeltid under en dag på denna dag. Omkring 5 200 personer cyklade tillsammans 465 380 minuter, eller nästan elva månader. Runt om i Sverige planerar nu cykelklubbar, kommuner, skolor och cykelhandlare aktiviteter för att fira cykeln och för att gemensamt bidra till världsrekordet. Men det går självklart bra att cykla själv också.

– De senaste åren har allt fler börjat cykla och cykelförsäljningen har tagit fart. Under pandemin har cykeln blivit ett sätt för många att ta sig till arbeten och utbildningar utan att utsätta sig själv för att smittas. Därför har jag goda förhoppningar om att vi ska slå världsrekordet i år, säger Klas Elm, vd för organisationen Svensk Cykling som arrangerar Cykelns dag i Sverige. 

I år på Cykelns dag sker ett särskilt initiativ för att få skolelever att cykla till skolan. Frågan är om Sveriges skolelever tillsammans kan cykla ett helt sommarlov, det vill säga 100 800 minuter, under en dag och registrera tiden på hemsidan cykelnsdag.se

För att nå det sker flera aktiviteter. I Linköpings kommun har alla elever fått en bingobricka med cykelaktiviteter att genomföra, i Vallentuna kommun är det lärare som uppmanar eleverna att cykla till skolan och i Älvsbyns kommun har uppmaning gått ut via kommunens hemsida. 

– Forskningen visar att elever som cyklar till skolan blir piggare. De har därför lättare att ta till sig undervisningen och lär sig mer, säger Klas Elm. 

Cykelklubbar och cykelhandlare kommer också vara aktiva under Cykelns dag. I Alebacken utanför Göteborg ordnar Ale 90 IK downhill och stigvisning, Finspångs CK bjuder in till flera olika cykelpass för olika cykeltyper och svårighetsgrader under hela dagen, i Rättvik finns cykelklubben IK Jarl i Jarlområdet under kvällen och Munkedals SCK bjuder in till landsvägscykling.  

I Skövde ordnar Valle Bike med guidad mountainbiketurer och Sportson bjuder på föreläsning om mountainbiketräning. I Vänersborg samlas Cykelfrämjandet, NTF och cykelhandlare på Fisktorget där det blir start och mål för en tipscykeltur. 

Falu kommun har gjort i ordning ett cykelquiz som är igång hela veckan och Umeå kommun arrangerar ett webbinarium där bland annat skådespelaren och komikern Olof Wretling medverkar. För de som vill göra sin cykling på Cykelns dag till ett virtuellt cykellopp finns den möjligheten i appen RaceONE. 

– Vi har alla våra egna skäl och sätt att cykla på. Det kommer att vara tydligt under Cykelns dag. Oavsett om man cyklar själv eller tillsammans med andra för att slå världsrekordet i insamlad cykeltid är cykelglädjen något som är gemensamt. Det samma gäller den nytta som varje cyklist gör för hela samhället genom att förbättra sin egen hälsa och vår gemensamma luftkvalitet, säger Klas Elm.

 


Göran Kropp och expeditionen vi aldrig glömmer
Blogg

Göran Kropp och expeditionen vi aldrig glömmer


Det är 25 år sedan Sveriges saltaste äventyrare i modern tid genomförde sin allra mest uppmärksammade expedition: Att cykla från Sverige till Nepal, bestiga Mount Everest utan syrgas och sedan cykla hem igen. Bicyclings Niclas Sjögren cyklade med Göran Kropp på den sista etappen hem till Jönköping, en höstdag 1996

Foto: Fredrik Blomqvist

Måndagen den 21 oktober 1996 är en krispig höstdag. Perfekt för lite cykling. Etappen mellan Askersund och Karlsborg är drygt fem mil och ungefär en halv dagsetapp för min cykelkompis för dagen. Göran Kropp har precis återvänt till Sverige efter sin uppmärksammade soloexpedition till Mount Everest. En expedition där han cyklade med all sin packning, inklusive klätterprylarna, från Sverige till Nepal, där han besteg världens högsta berg utan hjälp av vare sig syrgas, sherpas eller annan assistans. Ett år tog det. Ungefär 17 500 kilometer cykling blev det.

Landsvägen vindlar sig fram efter Vätterns västra strand. Genom ekalléer, bredvid trygga högresta furor och intill höstgula björkar. Jag sitter på en sprillans ny amerikansk mountainbike. Göran trampar tryggt på sin välanvända Crescent med kärran från Packtrack på släp. Utöver Göran väger ekipaget ungefär 40 kilo mindre än de 129 145 gram (ja, Göran var noggrann) det vägde när han lämnade Sverige ett år tidigare.

Göran redo för avfärd från Stockholm

En blick på hans cykel säger att det är en cykel som berättar en historia. Den är milt uttryckt sliten. Ramen är vackert men brutalt patinerad. Runt handtagen hänger resterna av tibetanska bönehalsdukar. Packväskorna har gnagts av tidens tand, sandblästring och solblekning. Kärran är svetsad på flera ställen.

Vi trampar mest på stora klingan fram och samtalet avbryts bara av Görans rungande skratt när han berättar om stenkastande pakistanier, visumkrångel, galna hundar, drygt 100 punkteringar och hur det är att stappla omkring 8 000 meter över havet omgiven av döda klättrare som dukat under i en snöstorm bara några dagar tidigare.

Göran var vad man slarvigt brukar beteckna som ”en glad skit”. För glad var han. Och Görans glädje smittade. Vare sig han höll uppskattade föreläsningar eller om man cyklade bredvid honom en av de sista etapperna på en årslång och extremt uppmärksammad expedition.

Den där glädjen blandade han friskt med en finurlig ödmjukhet. Jag minns att jag frågade honom hur han tänkte när den ett år långa expeditionen tog form.

– Jag ville göra något stort med små medel. Kanske lite som en tyst protest mot kommersialiseringen av klätterexpeditioner och den nedskräpning det fört med sig på till exempel Mount Everest. Tänk liksom att bara gå upp på morgonen, gå ut genom dörren, cykla iväg till Everest. Klättra till toppen. Och att sen efter ett år komma hem igen, ställa cykeln utanför sitt hus, gå in, ta ett bad och sätta sig i favoritfåtöljen med ett glas mjölk och lyssna på en CD med Sade. Inte märkvärdigare än så. Nu blev det ju inte riktigt så men du kanske förstår tanken? säger Göran när han trampar sin kära tvåhjuling de sista milen hem till Jönköping.

Cykeln ja. Är man lite cykelintresserad kan det vara värt att notera att cykeln var en mer eller mindre standardutrustad helstel mountainbike från Crescent. Ramen var lackad som varumärkets top of the line-modell Ultima. Men när jag i skrivande stund, 25 år senare, ringer Lars Svalin, produktchef på Cycleurope som levererade Görans Crescent, berättar han att ramen faktiskt var en omlackad Crescent Oden. Den hade dubbelreducerade rör i stället för trippelreducerade eftersom de förstnämnda ansågs vara något robustare. Sadelstolpen var en standardstolpe, även om Göran var lång och satt högt. De 28-ekrade hjulen med Mavic-fälgar byttes ut till 36-ekrade Campahjul. På hjulen satt något mindre grova däck än de standardmountainbikedäck som annars satt på Oden. Växelgruppen och (fälg)bromsarna var en mix av Shimano XT och LX, om Lars minns rätt. Åttadelat bak och tre klingor fram. Egentligen inga konstigheter. Det kanske mest udda med cykeln var att ramen höll hela vägen och att Göran några gånger maskerade den.

Göran cykel, som den ser ut idag.

– I vissa områden var det så fattigt och bedrövligt, så osäkert, att han tejpade ramen med silvertejp för att inte väcka uppmärksamhet. Han gjorde det för att den skulle se riktigt sliten och oattraktiv ut. Det kastades ju sten på honom och en gång berättade Göran att han blev anfallen av en man med lie … att han mötte liemannen, minns Lars. Typisk Göran-humor liksom.

För alla oss som cyklar känns det kanske inte så långsökt, om än extremt långt, att cykla till Nepal. När jag frågade Göran om varför det blev just cykel så pekar han på att cyklingen gav själva resan mening,

– Det var ju det där med små medel. Och så är det inte bara klättringen jag är ute efter. Många klättrare ser bara själva berget. Man åker dit, klättrar och så åker man hem. Jag gillar resandet. Att uppleva på vägen. Mötena. Främmande kulturer. En del erfarenheter tar man åt sig och använder i sitt liv. Annat förkastar man. Det där letandet tycker jag är spännande.

– Dessutom, när man sitter på en cykel är man så utlämnad till omvärlden. Åker man bil tar man sig från hotell till hotell utan att egentligen uppleva så mycket. Cyklar man är man däremot väldigt beroende av omgivningen. På gott och ont. När jag kört bil i till exempel Pakistan har det aldrig varit någon som kastat sten på mig. Men på cykeln hände det flera gånger. Tänk dig människor som det första de gör när de ser dig är att ta upp en sten för att kasta mot dig. Läskigt med den där främlingsfientligheten. Men det är ju inget unikt för Pakistan, tyvärr.

Göran och jag rullar in på Hotell Wettern i Karlsborg, garnisonsstaden där Göran gjorde värnplikten på fallskärmsjägarskolan i slutet av 1980-talet. Krögaren Bo Nilsson hälsar glatt och med glimten i ögat att Göran från och med nu och framåt äter gratis varje gång han återvänder från Himalaya. Vi tar fläsklägg med rotmos och krögaren bjuder även på en K2-öl som lämpligt nog fanns i sortimentet. Göran viskar ”det gör en rörd att folk faktiskt hängt med och följt min resa” och fortsätter:

– Men själva cyklingen var ingen jätteutmaning även om det faktiskt var lite väl långt. Man vet att man klarar det. Man sätter sig på cykeln och trampar bara. Det kanske låter dumt att säga så, men man gör sina sju timmar per dag. Och så gör man samma sak följande dag.

När du cyklat till Mount Everest, klättrat upp utan syrgas eller support och tagit dig ner levande var redan det en prestation som gav eko i världen. Hur var det att motivera sig att trampa hem till Sverige igen? Du hade ju redan gjort grejen så att säga.

– Jo, det hade jag. Jag hade gjort grejen. Jag hade cyklat ner och visste att jag skulle klara att cykla hem. Jag hade dessutom 40 kilo mindre packning. Men jag ville göra hela grejen. Lämna hemmet och dra ut i världen och komma hem ett år senare. Den feelingen liksom. Cyklingen hem var viktig för mig. Att jag liksom visade för mig själv ”hur mycket go är det i dig Göran? Bangar du nu eller pallar du att sätta dig på den där hojen igen?” Det motiverade mig.

På vägen hem hade Göran dessutom nöjet att cykla med sin livskamrat, inte helt okända Renata Chlumska, som för övrigt bland mycket annat tog sig till toppen av Mount Everest med Göran några år senare. I och med att Iran inte gav visum till kvinnor tog paret en annan väg hem än den Göran cyklat till Nepal.

– Vi cyklade samma rutt som Göran från Katmandhu till gränsen mellan Indien och Pakistan, men eftersom det tydligen ansågs sexuellt provocerande att kvinnor cyklade i Iran fick jag inget visum. I stället cyklade vi Karakoram Highway genom Pakistan till Kina, sedan genom Ryssland, Finland och hem till Sverige, berättar Renata Chlumska.

– Det var definitivt ett äventyr och jag är inte säker på att jag skulle våga göra en sådan resa igen, med tanke på hur världen ser ut i dag. Till exempel sköt talibaner ihjäl 11 klättrare i baslägret på Nanga Parbat 2013 (8 126 meter över havet, världens nionde högsta berg, förf. anm.). Och för några år sedan blev ett cyklande västerländskt par påkörda med flit på Karakoram highway. Fast på ett sätt kanske det känns tryggare att ge sig ut på expedition i dag, i och med att man har uppkoppling och annan utrustning.

Så här 25 år senare bleknar väl de flesta umbäranden något. Men det är inte svårt att förstå att en sådan expedition bjuder på en hel del krångel. Göran beskriver påfrestningarna på cykel och komponenter i sin bok, när han skriver om etappen till Katmandhu: ”Cykeln, min gamle vän, klappar ihop. Jag märker först att bakhjulet är utslitet och jag byter mödosamt slang och däck – jag förstör flera av mina verktyg. Sedan punkteras däcket till min kärra. Snart gnisslar vänster pedal. Styret knakar och till slut brakar hela växelsystemet. Jag kan bara använda den tyngsta växeln och jag befinner mig i bergen. Det skymmer och folk ropar efter mig, men jag svarar inte. Jag är i min egen värld och jag vill bara till Katmandhu och få slut på eländet.”

 Göran Kropp är förmodligen den enda svenska äventyraren i modern tid som gjort intryck över hela världen. Inte minst är hans Sweden Everest Solo Expedition 1995–96 en bedrift som faktiskt än i dag, 25 år senare, inte har repeterats. Men man ska inte glömma att han gjorde flera andra mycket sträva bedrifter, exempelvis när han som första skandinav toppade K2 utan syrgas.

Det är få svenska äventyrare förunnat att omskrivas i amerikansk outdoorpress. Men de skrev, och skriver faktiskt än i dag, om Göran och hans bedrifter. Förra året skrev till exempel ansedda Adventure journal en längre tillbakablickande text om Göran. Vid 20-årsminnet av Görans Everestexpedition, 2016, hölls en utställning och i samband med den instiftades Kropp challenge, ett välgörenhetsarrangemang i Görans anda. Tanken är att inspirera till expeditioner där man sätter sig på cykeln, cyklar till ett berg, bär in sin utrustning, bestiger berget och cyklar hem igen. Precis som Göran gjorde med Everest 1995–1996.

Det var den 30 september 2002 som det som inte ska hända hände. Göran faller på klättringsleden Air Guitar (en klättringsled som i den amerikanska skalan har svårighet 5.10a, vilket motsvarar 6 i det svenska bedömningssystemet) nära Vantage i Washington. Sveriges största äventyrare i modern tid omkommer.

Det är ingen överdrift att påstå att han förmodligen hade mycket ogjort. Dock lever Görans minne.

Jag låter Renata Chlumska få sista ordet:

– Göran var i en klass för sig. Hans inställning till livet, förhållningssätt till bergen och hur han på ett lättsamt och inspirerande sätt omsatte sina erfarenheter från extrema expeditioner till nytta för fler. Han banade väg för alla oss andra. Med cyklingen och Everestexpeditionen visade han verkligen vad han gick för och vad som är möjligt. Där blev han stor – inte bara i Sverige utan även utomlands. Han var one of a kind. Definitivt.

– Jag minns honom med så mycket värme, kärlek, glädje, energi och med ett stort leende på läpparna. Jag kan fortfarande höra hans skratt. Ett fantastiskt skratt som smittade av sig. Precis som hans energi gjorde. Jag träffar dagligen människor som varit på någon av Görans föreläsningar eller läst hans bok … de minns det tydligt, hur han gjorde skillnad och bevisade att det går. När Göran tittade på dig och sa ”det är klart att du klarar det” – då visste man att han hade rätt.

Görans cykel och cykelprylar
-Cykeln var en Crescent Oden, helstel mountainbike som lackats om för att se ut som top of the line-modellen Ultima.
-Växelsystemet var en blandning mellan XT (bakväxel för 8-delat) och LX (tre klingor fram). Efter ett haveri i Kathmandu byttes bakväxeln till en XTR.
-Sadeln var en Avocet Mountain R30 vars rails fick svetsas efter att de gett upp.
-Däcken var från början relativt lätta mountainbikedäck med kevlarförstärkta sidor. Men bakdäcket fick alltför många punkteringar, så i Tjeckien köpte Göran gammaldags stålradialdäck av märket Barum för motsvarande 19 kronor. De höll hela vägen till Nepal (bakdäck) och hela vägen hem (framdäck).
-Hjulen var från början 28-ekrade med Mavicfälgar, men byttes senare till Campagnolos 36-ekrade. Båda med alufälg.
-Cykelskor? Nja. Göran tyckte de skor som fanns till clipslösa pedaler var för dåliga att gå i. Han cyklade i stället i en medelhög ganska lätt vandringskänga från Salomon, med tåclips på pedalerna.
-Verktyg: Cykelpump, skiftnyckel, en tång, ekernyckel, kedjebrytare, multiverktyg, en avdragare och en insexnyckel. Wirecykellås, 30 reservekrar, 4 bromsgummin, 2 kedjor, 2 reservdäck, 3 reservslangar, cykelbelysning, cykeldator, extra bakhjul, tre par cykelbyxor.
Cykelkärra: Packtrack.


Test: Bluegrass Rouge Core Mips
Blogg

Test: Bluegrass Rouge Core Mips


Prisvärd funktion från Bluegrass

Skillnaden mellan billigare och dyrare hjälmar brukar både märkas och synas. Ju lägre pris desto färre funktioner och enklare konstruktion. Men denna hjälm från Mets underdivision Bluegrass bryter lite med den trenden. 

Rouge Core är en hjälm för enduro och trail, så den har extra skydd över tinningar och bak- huvud. Skärmen är inte hård och styv som de brukar vara utan flexibel – designad för att deformeras vid en krasch. Om man trycker den bakåt så kan man även förvara sina glasögon i de då mer tillgängliga ventilationshålen, en fin funktion som sällan finns på endurohjälmar (vi hade dock svårt att hitta glasögon som passade bra just där). 

Annars har hjälmen ganska gott om ventilation. Lite utmärkande är de två öppningarna vid pannan som leder luft rakt ner mot glas- ögonen eller dina googles. Bak på hjälmen sitter även en svart, diskret reflextejp. Då ytterskalet täcker allt frigolitmaterial (EPS) är hjälmen dessutom stöttålig. 

Prislappen utan Mips rotationsskydd landar på cirka 900 kronor (vill man ha detta får man lägga till cirka 400 kronor). Vikten inklusive Mips landar på godkända 340 gram i storlek small (52–56 cm, så den är ganska stor i stor- leken). Bluegrass Rouge Core är mycket hjälm för pengarna helt enkelt. 


Jenny Rissveds klar för OS
Blogg

Jenny Rissveds klar för OS


Sveriges regerande mästare i mountainbike Jenny Rissveds är sedan en tid tillbaka kvalificerad till OS. Nu kom äntligen beskedet från Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) att det blir ett sommar-OS i Tokyo för Jenny.

Det känns fantastiskt att det äntligen är klart att Jenny ska till OS. Egentligen har det känts så självklart att hon skulle få åka, men inte ens som regerande OS-mästarinna är man garanterad en plats. Nu känns det riktigt bra att veta att planen Jenny och hennes tränare Fredrik Ericsson lagt mot OS fortsätter, säger Fredrik Kessiakoff, Svenska Cykelförbundets förbundskapten för MTB.

Jenny Rissveds vann OS-guld i MTB i Rio 2016 och kommer nu tävla i OS för andra gången.

Det är naturligtvis mycket glädjande att Jenny får möjlighet att försvara sin titel från 2016, vilket ju som bekant varit osäkert in i det sista. Vi kommer att vara på hög höjd mellan världscuperna i Leogang och Les Gets, vilket är ett beprövat koncept för henne inför viktiga tävlingar. Dessutom blir det extra fokus på förberedelser inför den höga värme som väntas i Tokyo, både anpassa sig till värmen och använda olika typer av kylmetoder. När det bär av mot Japan är dock oklart i dagsläget pga de restriktioner som finns där, men jag har goda förhoppningar om att kunna leverera en väl förberedd cyklist till startlinjen den 26 juli, säger Fredrik Ericsson, head coach åt Jenny Rissveds.

Olympiska Spelen i Tokyo, Japan äger rum 23 juli – 8 augusti 2021.
Mer om alla nya namn i truppen hittar du här


Vårgårda ställer in World Tour, igen
Blogg

Vårgårda ställer in World Tour, igen


Nej i år blir det inga segergester i Vårgårda, för nu ställer man in World Tour-tävling för cykeldamerna i början av augusti.

– Stor osäkerhet kring pandemin påverkar ekonomin. Som ideell förening kan och vågar vi inte riskera föreningens ekonomi och överlevnad, säger Helen Henriksson, ordförande i Vårgårda CK.

Tävlingarna, som omfattar både lagtempo och linjelopp för världens främsta damcyklister, ställdes in också 2020 på grund av Coronasmittan.
– Även om smittan nu är på väg ner finns fortfarande stor osäkerhet kring en rad faktorer som påverkar ekonomin. Alla lokala kringarrangemang har redan tidigare lagts på is. Arbetet med att Corona-säkra hela evenemanget och omfattande krav på testning medför stora kostnader. Sammantaget ser vi ingen möjlighet att ta den ekonomiska risken säger Helen Henriksson.

Vårgårda ställer istället redan nu in siktet på 2022. Det är redan klart att SVT kommer att direktsända och flera av de stora sponsorerna har aviserat att de fortsatt kommer att stötta Sveriges enda World Tour-tävling i cykel.
– Nu kan vi lägga all kraft på nästa år. Då ska vi ordna en riktig cykelfest. Det får bli det positiva av det här tråkiga beslutet, säger Helen Henriksson.
Sedan tidigare har också World Tour-tävlingarna Ocean Race i Australien och Ride London ställts in.


Gruset blev till guld
Blogg

Gruset blev till guld


Ledare: Svenska cyklister har dåligt med fristäder – inte ens på våra så kallade cykelbanor har man i dag fri lejd. Men så kom den till slut till Sverige, och det med råge – graveltrenden.

Förutsättningarna för ett gruseldorado i världsklass går inte att ta miste på. I Sverige finns det 300 000 kilometer fria och tillgängliga grusvägar som ligger öppna för våra feta däck. Det är nog bara en tidsfråga innan mer eller mindre alla har cyklats och kartlagts ordentligt. I flykten från hetsiga bilister vittnar allt fler om att de helt gått över till att cykla på grus – att gravel har blivit en fristad. En plats där man kan cykla utan livet som insats, och där alla diskussioner om cyklisters vara eller icke vara helt uteblir. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det ligger något sorgligt över denna trend. Är det inte lite tragiskt att så många känner sig tvingade till denna sorti? Precis som att vissa känner sig bortskrämda från stigarna för att vandrare likställer 50 millimeter breda däckspår och lite lera med en skövling i paritet med den som sker i Amazonas? Ett kalhygge ter sig ju i diskussionerna som ett barr i skogen jämfört med den fruktansvärda lerpöl där man hittat spår av en cyklist. Ute i mer asfalterad terräng finns det svenska bilister som på allvar fått för sig att de betalar en bilskatt för att få färdas på en bilväg och att cyklister därför inte har någon rättighet till denna arena – en sanning lika verklig som tomten. Känns det inte som att trollen på något sätt lyckats? 

Men nu är ju detta en sanning med modifikation. För tusentals av oss kommer att fortsätta njuta av både stigar och vägar – som vi alltid gjort. För mig kommer gravel alltid att vara en liten bit i det underbara pussel som cykling är, och jag ser med glädje på alla de underbara event och tävlingar som dyker upp på temat. Och visst är gravel även ett sätt för oss att på ett lite mer stillsamt vis ta ett steg tillbaka in i naturen, till en plats där farten är sekundär och upplevelsen primär. Det finns en gnutta guld i det trots allt. 

BÄST JUST NU 
Att vårt nya Camp Järvsö snart står klart och att vi redan spikat flera cykelevent på denna fina plats. Du hänger väl med!? 

SÄMST JUST NU 
Det är ganska anmärkningsvärt att instanser som Transportstyrelsen och Trafikverket mitt i en pandemi, som bevisligen försämrar både hälsa och fysik, vill motarbeta något som är direkt positivt för folkhälsan. Om det är någon gång man borde tänka tvärtom och satsa på just cykling så är det nu. För tillsammans med löpning och friluftsliv är cykling den mest coronasäkra hälsofrämjande aktivitet man kan syssla med


50 år sedan Gösta Fåglums historiska bedrift
Blogg

50 år sedan Gösta Fåglums historiska bedrift


För 50 år sedan skrev Gösta ”Fåglum” Pettersson svensk idrottshistoria med sin seger i Giro d`Italia.
En triumf med stor dramatik bakom kulisserna där både misstänkt sabotage, fusk och äggkastning fanns med i bilden
. Och minnena är fortfarande glasklara hos den nu 80-årige cykellegendaren.

– Det mesta har etsat sig fast. Det känns som i går faktiskt, säger Gösta Pettersson medan han vandrar runt bland bilder, tidningsurklipp, pokaler och ledartröjor i Fåglum-museet i Vårgårda.

Det som inträffade under de avgörande dagarna i det klassiska Grand Tour-loppet skulle med säkerhet aldrig kunna hända nu. I dag följer kameror praktiskt taget vartenda tramptag hos cyklisterna. Men 1971 kunde det ske märkliga saker i det fördolda.
– Jag skulle ha haft ledartröjan betydligt tidigare om det inte fuskats från italiensk sida, säger Gösta Pettersson och utvecklar sina misstankar.
– I stigningarna uppför Grossglockner gick jag fram och drog. Michelotto som då ledde orkade inte följa med och jag fick veta att jag ett tag hade nära sex minuters försprång. I det läget skulle jag tagit över ledartröjan.
– Men nästa rapport från följebilen sa att det plötsligt bara var en minut. Det är omöjligt att köra in så mycket i det läget. Han måste helt enkelt hakat på deras servicebil.

Vittnesuppgifter styrkte Göstas misstankar och italienaren straffades med en minuts tillägg (!) och motsvarande 800 kronor i böter. Men dramat var långt ifrån över. Dagen efter kraschade Michelotto och förlorade så mycket tid att Gösta kunde ta över den klassiska rosa ledartröjan. Och på nästa etapp, den 19:e med bara två dagar kvar exploderade plötsligt Göstas båda hjul under en utförskörning nedför serpentinvägarna.
– Jag kan så klart inte säga att det var sabotage. Men det var märkligt att det bara var jag som fick punktering i den grupp på fem-sex åkare som var tillsammans. Punktering på båda däcken samtidigt har jag heller aldrig råkat ut för vare sig förr eller senare.
– Att jag lyckades hålla mig kvar på cykeln var närmast ett under. När vi sedan körde igenom Michelottos hemby slängde folk ägg på mig så det rann längs hela tröjan. Det borde ju ha varit honom de skulle kastat på eftersom det var han som fuskat, säger Gösta Pettersson till vargardacycling.se

Den avslutande tempoetappen kördes i åskväder och skyfall men inte ens det kunde hindra en svensk seger.
– Men jag var aldrig säker förrän jag kom in i velodromen vid målet i Milano. Det kan hända mycket. Man har ju bara någon meters lucka till publiken och det kan exempelvis komma ut en hund och fälla en. Det har hänt mer än en cyklist.

Att ett svenskt relativt nyblivet proffs besegrade bergen, italienska favoriter och alla andra konkurrenter var en bragd utöver det vanliga.
– Och särskilt eftersom jag gjorde det i stort sedan utan hjälpryttare. Man sade till mig att jag var den förste som klarat det.

Hur var känslan efter målgång?
– Jag hann knappt känna efter. Folk kom rusande från alla håll. Men visst insåg jag att det var fantastiskt stort.

Årets Giro, med start 8 maj, följer Gösta från tv-fåtöljen.
– Jag ser det mesta av cykelsändningarna. Och klassikerna missar jag inte.

Som 80-åring cyklar han fortfarande en hel del.  Både på vägarna runt bostadsorten Vårgårda och i Spanien där familjen har en lägenhet.
– Jag har kört en del med ett par gamla cykelkompisar därnere men de vill helst åka lugnt och snacka och kanske ta en fika.  Det är inte min stil. Jag kör hellre hårt och effektivt i 45 minuter. Det var så vi tränade i början av karriären. Och det är den cykling jag fortfarande trivs bäst med.

Det har gått 50 år sedan Gösta ”Fåglum” Pettersson vann Girot. På Fåglum-museet guidar den nu 80-årige cykellegendaren gärna runt mellan bilder, texter och pokaler. Foto: Markus Lidevi

FAKTA:
Gösta ”Fåglum” Pettersson
Född: 23 november 1940
Bor: Vårgårda
Meriter i urval: Vann Giro d`Italia 1971, trea i Tour de France 1970, tre gånger världsmästare i lagtempo, OS-silver och OS-brons i lagtempo, rankades som världens bästa amatörcyklist 1968, fick Bragdguldet 1967 efter VM-guldet i lagtempo tillsammans med bröderna Sture, Erik och Tomas.


5 varningstecken på att Zwift tagit över ditt liv
Blogg

5 varningstecken på att Zwift tagit över ditt liv


Lite sen på bollen kanske, men nu är du inne i värmen. Du har just gett efter för grupptrycket från en miljon användare av träningsappen Zwift, och är redo att kasta dig huvudstupa in i Watopia. För en som ersatt sina livsbesparingar med en direktdriven trainer är det dock viktigt att känna till riskerna med en högst beroendeframkallande sport. Här är fem varningstecken att hålla utkik efter:

1.Kärleken är blind
För att mjukstarta zwiftandet anmäler du dig till en ”social” gruppcykling. Trots att du inte ser skymten medcyklisterna under en hel timme i röd zon är du helt såld. Vilket roligt sätt att bli trött på! Du kravlar dig genast bort till datorn för att ansöka om medlemskap i Team Swedish Zwifters, och blir inbjuden till de 18 viktgaste Facebook-grupperna för din tävlingskategori. I grupperna diskuteras ämnen såsom ”Är det okej att zwifta under jobbmöten?” och ”Hur kan jag placera mina 3 000 000 svettdroppar (Zwift-valuta, reds. anm.) med bäst avkastning?” Fullt rimligt, konstaterar du okritiskt.

2. Skeva prioriteringar
I takt med att digitala tävlingsevent exporteras till kalendern störtdyker din produktivitet på jobbet, och dina kollegor lyssnar med viss skepsis när du med inlevelse beskriver din nya hobby som ett ”datorspel för vuxna som gillar att svettas”. Dina barn tittar storögt när du bränner av en Burrito i exakt rätt ögonblick under ett Crit City Race efter middagen. De vill också testa! Det får de dock inte, för då blir det ju fel med statistiken på din profil. Saker som tidigare haft ett värde, som vänner eller jobb, framstår snart som löjligt meningslösa i jämförelse med en vända uppför Alpe Du Zwift eller varför inte en kvällstur i ett ljummet Paris?

3. Omgivningen börjar knorra
Du minns nu höjdprofilen för nästa race bättre än din mammas födelsedag, och spenderar mer tid på köpbeslut i Zwift Shop än på underhåll av ditt eget hem. Detta har ej gått obemärkt förbi. Att kvart-i-start och med panik i blicken jaga runt efter ett borttappat pulsband må ha sin charm inledningsvis, men inte ens den tåligaste av sambos kan leva i ett hem där det ständigt yr gels, handdukar och trådlösa hörlurar runt middagstid. Grannarna sätter upp lappar om det ”eviga borrandet” på våning två, och dina cykelkompisar skickar ett ”krya på dig” med blombud. En motion inkommer anonymt beträffande ett maxtak för antalet Zwift-timmar.

4. Byte av tidszon
I ett desperat försök att kalibrera ditt nya beroende med omgivningens förväntningar börjar du experimentera med tidpunkten för zwiftandet. Du klickar hem en överprisad trainermatta med ljuddämpande egenskaper och kan nu ostört pyssla med din nya passion nattetid. Du glider sakta över i ”Eastern Time Zone”, och välkomnas av Zwift-glada amerikaner när du sömndrucket rullar fram till startlinjen vid midnatt svensk tid. För att klara omställningen häver du en koffeinshot innan start, och somnar därför först framåt gryningen – för att vakna kallsvettig en timme senare. Dags för jobb!

5. Omdömets totalhaveri
Med en sömnbrist som skrattar småbarnsåren i ansiktet sjunker din prestationsförmåga nu i rask takt. Du kompenserar genast med en lägre vikt i ZwiftPower. Efter ett tekniskt missöde på ”ett viktigt race” införskaffar du en gamingrouter för 4 500 kronor, samtidigt som dina barn får nedgraderade mobilabonnemang. Du avslår alla förslag om gruppcykling utomhus till förmån för meet-ups med ett löst gäng från Connecticut, och då du konsekvent kör Zwift på jobbmöten föreslår du av praktiska  skäl att dina kollegor ska ersätta Teams med Discord-appen. Självklart köper du följare för att kicka igång YouTube-kontot där du live- sänder dina lopp. Ingenting kan rädda dig nu, förutom möjligtvis en tre timmar lång cykeltur i friska luften med dina vänner. Och du – lämna din Tron-bike hemma.