unika hits med en tes


 

Under de senaste tre till fem åren så har jag gjort en del observationer i cykelklungan: För det första så tycks wattmätarna krypa sig ner i åldrarna för varje säsong som går. För det andra tycks diverse betal- och premiumtjänster bli allt vanligare bara för att genomföra vardaglig träning. För det tredje blir de som följer träningsprogram allt fler. Allt som allt tycks de som mäter, analyserar och utvärderar sin träning i diagram och tabeller bli allt fler. Målet? Att bli bättre cyklister.

Jag köpte också en wattmätare efter sommaren 2016 och det är nog en sanning att det kan ge det där lilla extra till träningen för den som är dedikerad till sitt idrottsutövande. Det senaste året har jag dock, p.g.a. utbytesstudier och cykelbyte, återgått till en betydligt mer traditionell och pulsbaserad träning. Från detta har jag kommit till insikt med följande: Den största förändringen i min cykling under de senaste fem åren kommer inte ifrån wattbaserad träning och utökade analyser av min träning. Inte heller förefaller det sig som så att jag skulle ha blivit så värst mycket bättre på att köra i kantvind under min tid i Skåne och Danmark – en blåsig dag ligger jag fortfarande och kör på fel sida tills någon vänlig dansk ropar: ”Kom så CK Ringen, kom så!”. Nej, den absolut största förbättringen för min kapacitet på tävling har kommit genom de unika hitsen med en tes och Mile Kitic.

Zasto bas ti.

Det må vara hänt att den gode Glenn ”Glennan” Nilsson är rikskänd för sin förmåga att hålla låda oavbrutet, men just under året 2016 så hade han dessutom en fallenhet för att osökt formulera sig i termer av teser mitt i allt annat löst snack: ”Har man damm på sin mark så är man rik”, sa han när vi åkte förbi ett majestätiskt slott. ”Man väggar inte bakfull”, sa han dagen efter att han hävt i sig fem starka, belgiska, klosteröl och dök upp vid klubblokalen med en lätt huvudvärk. Den unge herr Edström missuppfattade dock den sistnämnda tesen och spred ryktet i sin gymnasieskola att: ”Man blir inte avhängd bakfull”. Snart återfanns både jag och Glenn på listan bland Malmös stads sämsta förebilder för unga. Det kräves en betydande utläggning och minutiös förklaring bakom skillnaden mellan att ”inte vägga” och ”inte bli avhängd” för att rentvå våra namn – det förstnämnda garanterar nämligen inte någon god prestation på tävling.

Någonstans i samma veva tyckte jag och Glenn att det var dags att överge dansk radio, alternativt brusig SR P3, på vägen till cykeltävlingarna på andra sidan sundet. Jag har lite svårt att komma ihåg, men jag tror att vi började med en bärbar högtalare i den gamla klubbussen och ett tag senare så gick vi över på Bluetooth i den nya klubbussen. Nåväl, i en cykelklubb där personer har olika åldrar och livssituationer så har också musiksmaken en viss diversifiering: Någon vill ha Rolling Stones och Bruce Springsteen, någon vill ha ODZ, någon vill ha Mark Knight, någon vill ha ett inkognito dj-set från Soundcloud och någon vill ha hårdrock.

I CK Ringens klubbuss kunde emellertid aldrig någon riktigt ta kontroll över musiken för ungefär en minut in varje låt så började Glenn studsa i sitt säte: ”Ohh har ni hört den eller?” alternativt ”ojojoj Macke spela den här” – och således kom vi snart att stifta bekantskap med den skånske vissångaren Edvard Persson, der Königsjodler Franzl Lang och Mile Kitic. Snart började allt detta bli ett så bekant inslag att Glenn själv fick sätta ihop alla sina låtar i en lista – ’unika hits med en tes’ – medan resterande medlemmar kapitulerade i kampen om att få styra musiken. För den som lyssnar igenom listan utan att veta bättre förefaller tesen allt annat än självklar, men enligt Glenn själv lär den vara att: ”Varje bra låt har en klarinett och joddling väger upp för klarinett”.

Därefter installerades en institution i CK Ringen – och då menar jag en institution i dess breda definition, som betyder att det sträcker sig längre än det formella och fysiska till att även inbegripa outtalade regler, tillvägagångssätt och normer. På väg till varje tävling kom numera Glenn att inta förarsätet medan jag installerade mig i ett av de två passagerarsätena fram där jag snabbt kopplade upp telefonen till högtalarna. Fram till bron, det vill säga medan vi lämnade Skåne, kom Edvard Perssons visor att bygga upp den geografiska stoltheten i klubbussen. Någonstans på bron mellan pelarna och tunneln kom sedan den första joddlingen, alternativt ett första smakprov av Mile Kitic. Väl uppe utanför Kastrup kom sedan mitt och Glenns humör att styra mixen, men en sak var säker: När vi närmade oss startområdet och pulsen behövdes byggas upp igen så kom Mile Kitic alltid tillbaka.

Zasto bas ti.  

En gång fick jag och Glenn för omväxlingens skull åka med Löfving till tävlingen eftersom klubbussen gick till en tidigare start. På vägen till starten gjorde Löfving ett misstag som han sent skulle få ångra – efter lite övertalning fick nämligen Glenn börja styra musiken. Därefter avlossades de unika hitsen med en tes, denna beundransvärda men ack så vrickade blandning av skånska visor, österrikisk joddling, polka från Ukraina och såklart, den stora favoriten, Mile Kitic. Väl framme vid starten så osade kommentarerna kring Glenns insats som DJ av knivskarp ironi. Hursomhelst så kom jag att sluta topp-5 denna dagen, kanske rent av topp-3, så både jag och Glenn var på fantastiskt gott humör under hemresan. Vid ett stopp vid den lokala matvarubutiken byttes prispengarna traditionsenligt ut mot det betydligt mer likvida medlet Tuborg. Därefter gick de unika hitsen med en tes igång igen. Någonstans runt Ishøj så övervägde Löfving att stanna bilen och kasta ut både mig och Glenn. Mig veterligen fick jag trots detta önska en sista låt när vi såg Turning Torso i fjärran och närmade oss gränskontrollerna.

Zasto bas ti. 

Några veckor senare var det Johan som blev utsatt för musikterrorism i klubbussen. Med klubbtillhörigheten Lunedi så hade Johan dittills varit förskonad de melodier som brukade strömma ur Ringenbussens högtalare över bron och hem igen. Efter den klassiska salvan med joddling, skånska visor och Mile Kitic på vägen till starten så kom Johan inte med mer än kommentaren ”intressanta musikval”, när vi klev ut ur bussen. Jag och Glenn gick på gammal hederlig reflex och utläste en ironi i Johans koncisa anmärkning. Emellertid skulle vi bli mycket förvånade bara någon vecka senare när Johan återigen vågade sig tillbaka till klubbussen. Med minnet färskt från tidigare – och med en vilja att slippa ironiska samt salta kommentarer – så fick jag ta över rodret med några klassiska houselåtar. Redan någonstans mellan Swedish House Mafia och Avicii hördes dock Johans röst från baksätet: ”Vad hände med joddlingen?”. Innan meningen ens var avslutad hade jag och Glenn hunnit titta på varandra, med varsitt leende upp till ögonen, och dundrat igång der Köningsjodler Franzl Lang på högtalarna. Givetvis följde Mile Kitic tätt därefter.

Zasto bas ti.

Det är inte en så bra låt egentligen. Trots det är det någonting som händer varje gång det bombastiska, men något melankoliska, introt smyger igång – och något senare följs av en minst lika bombastisk och melankolisk Mile Kitic som gnyler igång låten. Man brukar prata om betingat beteende, om Pavlovs hundar, och i detta fallet är det nog exakt vad som har hänt: Det är först när jag hör Mile Kitic som jag förstår att det dags att bege sig ut i den danska kantvinden.

Tidigare hade jag ofta börjat planera en tävling flera dagar i förväg, gått runt och varit smånervös samt känt en viss press att prestera. Visst förbereder jag mig fortfarande för tävlingar, men jag är ytterst sällan så värst nervös eller känner någon nämnvärd press. Istället följer jag min övergripande träningsplan och tar det lugnare någon dag innan tävling. Sedan äter jag lite extra dagen innan beroende på hur långt vi ska tävla, ofta ris. Emellertid har allt detta inneburit att jag har ett behagligt och rutinmässigt lugn i kroppen på tävlingsdagen eftersom mitt första – och kanske främsta mål för dagen – alltid är att ta sig till klubbussen och få lyssna på Mile Kitic. Vad som händer därefter är bara en ren bonus.

Zasto bas ti.

Som jag vill minnas det så försökte Miha översätta texten till mig och Glenn utifrån slovenska någon gång på vägen hem från någon mörk och regnig tävling. Föga förvånande menade Miha på att det handlar om att en kvinna har lämnat den stackars Mile som nu sjunger ut sin sorg och ångest – något som också förklarar vemodet som ligger tungt över låten likt en blöt och grå filt som glömts på en lerig samt regnig åker någonstans på norra Jylland en hel dag. Emellertid hade översättningen föga värde för mig och Glenn. För oss betydde Mile Kitic röst bara en sak: Att det snart var dags att rulla in i startfållan och jävlar vad roligt det ska bli att försöka sitta med i första attacken som går. ’Zasto bas ti’ gjorde det roligt att tävla på cykel. Och därför skulle jag vilja formulera min egen tes som att: ”Mile Kitic gör dig till en bättre cyklist”.


Recon(naissance) \ʁə.kɔ.nɛ.sɑ̃s\


 

”Ska du med ut och reka?”. Först förstod jag inte vad min storebror sa. När jag var yngre kunde jag inte säga ”r” och fick gå till en talpedagog som gav mig en bok med bilder föreställande diverse motiv som började på r. En av bilderna gestaltade ett välkänt skaldjur som utgör den viktigaste ingrediensen i en Toast Skagen. ”Rrrrheeeka”, stapplade jag fram i ett antal veckor innan uttalet satt och min dialekt bekräftades vara normaliserad. Hursomhelst så kunde det inte vara detta som min bror anspelade på en maj-kväll i Cortina d’Ampezzo år 2007. Efter ett tag förstod jag att han ville gå ut och kolla läget på stan. Vi var nämligen där för att titta på Giro d’Italia och dagen därpå skulle kända och ökända ikoner såsom Andy Schleck, Danilo di Luca och Riccardo Riccò passera genom värdorten för vinter-OS 1956. Kvällen innan låg dock ett stort lugn över byn, men någonstans mellan kyrkan och la Cooperativa vill jag minnas att vi såg Didi Senft, även känd som ”djävulen” för den utklädnad som han brukar bära när han springer utmed cykeltävlingarna.

Reka var givetvis slang för rekognosera – även känt som recon på engelska och med ursprung ur franskans reconnaissance. Helt osökt förhåller det sig faktiskt även som så att recon är ett mycket centralt begrepp inom cykelsporten. Då med betydelsen att köra igenom hela eller delar av tävlingsbanan innan tävling. Detta för att kunna kartlägga diverse aspekter såsom: Hur ser backarna ut? Var kommer branten och var planar det ut? Hur många meter är det från den här svängen till toppen? Är detta stället att starta spurten på? Hur snäv är egentligen den här kurvan i utförsbacken där vi för övrigt verkar kunna komma upp i över 100 km/h? Var är asfalten dålig? Var finns risken att bli abrupt överfallen av kantvind?

Den som kan sin cykelsport förstår genom de ovan nämnda frågorna att god kännedom kring tävlingsbanan utgör en oerhörd fördel gentemot att inte ha det. Många gånger i cykelhistorien har det förmodligen rent utav utgjort skillnaden mellan vem som förevigas i historieböckerna och förloraren som fick nöja sig med en anonym placering topp-20. Det är inte konstigt att proffscyklisterna spenderar flera timmar varje år för att kartlägga sträckorna i de mest prestigefyllda tävlingarna, kanske framförallt gatstensträckorna på Paris – Roubaix och bergen i Tour de France.

På ett fundamentalt plan så ger reconen dig som cyklist kännedom om vad som komma skall utmed vägen. Det här ger sedan mer specifika fördelar såsom att du kan planera din positionering, cykla med ett större lugn, ge mer i de lägen där det verkligen behövs, göra skillnad när de andras ben förmodligen gör som mest ont och bromsa i tid. Om inte reconens fördelar redan var uppenbara så borde de vara det vid det här laget. När all träning, aerodynamik och material sitter på plats finns det således enbart ett sista vapen att avfyra i den professionella arsenalen: Vetskapen att känna tävlingsbanan så väl att du skulle kunna starta med ögonbindel. Ibland kan det också förhålla sig tvärtom, det vill säga att du inte har träningen, aerodynamiken och materialet men istället så är esset i din rockärm att du kan vägens svängar, skogens öppningar eller backens profil utan och innan.

Tyvärr är det sällan en hederlig amatörcyklist som jag får chansen att göra en recon av tävlingar. Egentligen är den enda möjligheten för mig att bygga upp kännedom kring en tävlingsbana att köra tävlingen flera gånger, något som givetvis är ett enormt ineffektivt sätt att ta sig fram till reconens ovärderliga fördelar. Men skam den som ger sig, ty i dessa moderna tider existerar den fantastiska tjänsten vid namn Google Maps. Under de senaste åren har jag således genomfört oräkneliga recons med hjälp av den lilla orangea gubben som kan kastas ut lite varstans vägen lyser ljusblått i världen. Reconen kan dessutom med utnyttjas för att få det där lilla extra, men ack så viktiga, övertaget på träning: Innan ett träningsläger 2015 så vandrade jag runt stora delar av Mallorca. Efter min flytt till Skåne senare samma år så särskilde jag asfaltsvägarna från grus med hjälp av samma verktyg. Även när du kör dina vardagliga intervaller så är det en fördel att veta hur vägen går.

Året därpå började jag tävla i Danmark och dagen innan tävling kom snart att utmärkas av tre komponenter: Lätt träning, fastnålning av nummerlapp nummer 144 och ett maniskt studerande av tävlingsbanan på Google Maps. Som student bar jag på vetskapen att timmar av studier kunde utgöra skillnaden mellan ett högt och ett lågt betyg. Vad det beträffar cykeltävling i Danmark kunde studerandet av tävlingsbanan istället utgöra skillnaden mellan liv och död när Mad-Mads, Pulver-Preben, Snabbe Søren och Kanon-Karsten m.fl. skulle skrika ”pokal eller hospitaaaaal!” och fullkomligt detonera ut ur startfållan på 700 watt dagen därpå. Om det var öppna fält och kantvind som väntande ut ur byn så var det bara att hänga på.

Ibland kan det givetvis vara tvärtom också – en bristfällig recon kan påverka resultatet negativt. Även om resultatet i slutändan blev strålande så återfinns en talande berättelse från etapp två till Tawonga Gap när jag körde Tour of Bright. Allan Smith hade nämligen sagt att den sista stigningen på sju kilometer skulle bli brantare på slutet. Därför sparade jag hela tiden på en växel och tänkte minsann att ”när den där sista kilometern med branten kommer då jävlar ska jag kasta loss och skrika see you later vegemite eaters!”. Men den där sista branten kom aldrig.

Som tur var innebar den uteblivna branten att jag hade ben till att ta hem spurten när jag, med en viss panik, insåg att det bara var några hundra meter kvar. Emellertid är möjligheterna ganska stora att jag även hade varit fullt kapabel till att distansera mina konkurrenter den dagen med bättre vetskap om hur klättringen faktiskt såg ut. Utan mer kännedom än Allans ord och några taskiga banprofiler så behövde jag nämligen gå på halvfart och ständigt spara på det där sista lilla av mig själv. Utifall att. Med den ständigt överhängande otryggheten kring vad som kom skall efter nästa serpentin gäckande innanför hjälmen är det svårt att ge allt: Väntar en ny brant? Eller en utförsbacke? En skylt som säger 200 meter kvar – ”spurta din idiot!”. Eller är det där bara ett bergspris?

Legenden säger att Michael Schumacher, förmodligen en av världens bästa formel-1-förare genom tiderna, cyklade runt den beryktade Spa-Francorchamps innan sin debut år 1991. Detta för att få en bild av banan och var han skulle behöva växla upp eller ner. Det tycks med andra ord alltid vara en fördel att veta vad som komma skall för att prestera – men trots detta argumenterar somliga för att omvända: Närmare bestämt att djupt rotad nervositet, ständig osäkerhet och en gnagande ovisshet kring morgondagen skulle dra fram de ljusaste av egenskaper hos människor. Emellertid är de som verkligen lyckats på lång sikt utan att ha gjort en ordentlig recon antagligen betydligt färre än det omvända. Trots detta förstärks spänningen och glorifieras prestationen av den oplanerade framgången på ett sådant sätt att det idag tycks upplyftas till det bättre alternativet. Samtidigt negligeras fördelarna med att veta vad som väntar efter nästa kurva till intet. Oron över vad som ska hända tär sakta men säkert och likt mig uppför Tawonga Gap så framstår det bästa alternativet på lång sikt som att stanna på halvfart och spara på det bästa av sig själv.

Har du tur så hinner du se 200-meterskylten och får spurta.