Cykla med era barn!

Cykla med era barn!


Cyklat har jag och min 11-åriga dotter nu gjort fem dagar i sträck. Cirka 2 – 2,5 mil varje dag. Totalt blev det 12 mil på dessa fem dagar. Från förort i södra Stockholm till Södermalm och simläger på Eriksdalsbadet. Härliga stunder tillsammans.

Vi cyklade i rusningstid på morgonen. Sen var det simläger i 6 timmar och sen cyklade vi tillbaka i eftermiddagens rusningstrafik. Vi har cyklat mycket tillsammans tidigare, haft mängder av teknikövningar och lek med cykeln så jag känner väl till min dotters färdigheter på cykeln. Men vi har inte tidigare cyklat de stora cykelstråken med många andra cyklande i rusningstid. Inte heller har vi cyklat i innerstadstrafiken. Men nu var det dags!

Teknikövningar på cykel i tidig ålder!

Hade noga tänkt igenom ett antal olika vägar beroende på dagsform och trafiksituation. Det mesta av färden gick på gång- och cykelbanor men en hel del även på gator med blandtrafik. Det är tydligt att när man cyklar lite längre sträckor så är systemet nästan uteslutande inriktat på vuxna trafikanter – det är inte ett omhändertagande, tydligt och enkelt system – inte ens för vuxna.

Det är en fröjd att cykla med min dotter. Hon är skicklig på cykeln och behärskar den väl. Enkelt och säkert manövrerar hon den i låga hastigheter, när det är trångt och bland mängder av andra trafikanter. Hon bromsar och växlar galant. Hon vinglar nästan aldrig och placerar sig väl till höger på cykelbanan. Hon har lätt för att cykla nära mig vilket gör att vi blir som en enhet vilket underlättar när vi ska svänga, när vi ska över gatan och så vidare.

Cykelflow! Vi var inte de snabbaste på cykelbanan – men snabbare än de som satt i bilkön!

I och med att hon hanterar cykeln väl underlättar det möjligheten till uppsikt och interaktion med andra trafikanter. Andra cyklister visade stor hänsyn och omtanke på vår färd – vi var ju så att säga inte bland de snabbare ekipagen på cykelbanan! Endast ett fåtal passerade eller agerade med små marginaler.

Värre var det med vissa bilförare – och det var uteslutande förare av ”hantverksbilar”. Och män. De bröt mot trafikreglerna. De körde aggressivt, nära och utmanande – varför? Vad vill de uppnå med ett sådant beteende? Att vi ska försvinna? Sluta cykla? Inte helt enkelt att förklara det för en frågvis 11-åring.

Motlutet vid Globen är långt och segt…

Det är med ett leende på läpparna som jag tänker tillbaka på denna härliga cykelvecka. Hoppas jag har många fler framför mig!

 

Relaterade inlägg:

 


Nya skyltar – nu blir det ordning och reda!

Nya skyltar – nu blir det ordning och reda!


Kommer ni ihåg Stockholms bästa cykelbana som blev matservering?

Stockholms bästa cykelbana – numera matservering. Foto: Jon Jogensjö

Nu är det slut med detta!

Staden har tagit i med hårdhandskarna – kommunikationsavdelningen har gett reklambyrån i uppdrag att ta fram nya skyltar:

 

De gamla skyltarna var ju blå, så då är det ju inte konstigt att det inte funkade så bra. Nu med de nya cerise rosa skyltarna kommer säkert allt bli mycket bättre! De nya är ju mycket mer trafikmässiga och effektiva!

Fattar ju vem som helst att det inte skulle funka med blå skyltar! Foto: Jon Jogensjö

Samtidig – är det inte lite konstigt att staden tackar för något som inte görs? Eller är det kanske ironi, sarkasm eller vad? Jag blir i varje fall inte klok på det. Men fina skyltar är det – gillar färgen bättre än på de gamla. Verkar vara lite mer påkostade också än de tidigare skyltarna…

Ska vi kolla på menyn eller mobilen. Eller stadens nya fina cerise rosa skyltar? Foto: Jon Jogensjö

Relaterade inlägg:


Ledarskribent ber om ursäkt

Ledarskribent ber om ursäkt


Chefredaktören Daniel Breece fick till slut svar från Erik Helmerson angående hans tweet om landsvägscyklister. Så här löd svaret från DNs ledarskribent:

Jag ville inget annat än att vara lite rolig. Tänk en ståuppinledning: ”Vad är grejen med att folk är så sura på landsvägscyklister?” Och jag tycker man får skämta även med grupper som löper risker.
Men nej, du var inte ensam, vilket betyder att jag misslyckades med min formulering. Jag ber om ursäkt för detta.
Ha en fortsatt fin sommar
//Erik

Nu hoppas vi bara på en lite mer offentlig ursäkt och att den ursprungliga tweeten kanske kan få bli ett minne blott – om det nu ändå bara var ett totalt misslyckat skämt.

Relaterade inlägg:

 


En mobbares svar

En mobbares svar


Allt var ett skämt. Inget att bli upprörd över. Får man inte skoja lite? Det borde man ju förstå att det var ett skämt. Problemet är hos mottagarna.

 

Det blev reaktionen och svaret från DNs ledarskribent Erik Helmerson när det hettade till och många reagerade på hans tweet om landsvägscyklister:

Var ju ba på skoj ju!

Ja det är alltid ett skämt när det hettar till och många reagerar – felet är som vanligt hos mottagarna som inte fattar. Vad Erik Helmerson uppenbarligen inte fattar är att detta är livsfarligt för människor som cyklar. Detta och liknande pumpas ut år efter år och vi ser konsekvenserna – ett cyklisthat och människor som skadas när bilförare prejar de som cyklar, tvärnitar framför de som cyklar, kastar saker på de som cyklar. Det tycker Erik Helmerson är lämpligt att skämta om – att ytterligare elda på cyklisthatet.

Det är en mobbares svar.

Relaterade inlägg:


Jag är rädd

Jag är rädd


Jag har cyklat stora delar av mitt liv. Självklart som barn. Sen blev det som träning och komplement till mitt jolleseglande och även med en del tävlande på landsväg. Sedan när kappseglandet avslutades blev det mer om mer tid i sadeln och på vägarna – i Sverige och utomlands. Så många äventyr och härliga upplevelser. Som att cykla i Cirque de Navacelles – det borde ni göra!

 

Med familj, barn och arbete blir det inte längre så mycket tid över för långa landsvägsrundor. Endast kortare pass lite då och då. Utan mål eller mening – bara att få komma ut och njuta av att cykla – på en bra cykel, i fina och sköna kläder.

Men det är inte så roligt längre. De senaste åren har det alltid varit en eller flera incidenter när jag är ute på landsvägarna. Jag är alltid ensam när jag cyklar, aldrig i grupp. Jag följer regelverket, jag cyklar där jag får, jag placerar mig där jag ska placera mig på vägen. Ändå, fast jag gör allt ”rätt”, är det en eller flera bilförare som av någon anledning ska ”läxa upp” mig. De hänger på tutan. De kör om mycket nära. De kör om när vi möts så jag får cykla ut mot diket för att klara mig. De struntar i högerregeln och kör ut mitt framför mig. De spolar spolarvätska just när de kör om eller när vi möts. De kastar frukt och allt möjligt efter mig. En del vevar ner rutan och skriker och gapar allt möjligt.

Detta har alltså blivit min vardag när jag ger mig ut på vägarna. Så mycket har det påverkat mig att jag numera faktiskt är rädd. Varje gång jag hör en bil närma sig bakifrån spänner jag mig – är det nu det smäller?

Mitt i allt detta dyker detta upp på twitter. Från en ledarskribent på DN, med en plattform på över 20 000 följare. Som får gillande och glada tillrop:

Ja men då så, här har vi förklaring. Ingen tycker om mig, alla avskyr mig när jag cyklar på landsvägen. Inte för att jag riktigt förstår varför. Jag jobbar, försörjer mig och min familj. Försöker bidra med något bra till samhället. Jag uppfostrar mina barn. Betalar skatt. Betalar även sådan där ”bilskatt” – så allmänna vägen borde jag ju få använda. Jag följer trafikreglerna. Jag försöker helt enkelt sköta mig så gott jag kan.

Så är det min blotta existens på cykeln som föder detta hat, denna avsky? Och gör att vissa tar sig rätten och utsätter mig för livsfara?

Det har gått så långt att jag cyklar endast väldigt tidiga mornar, på mycket noga utvalda vägar där sannolikheten att råka ut för något är mindre. Inte så roligt för det begränsar mitt cyklande ännu mer och mina upplevelser. Men jag vet faktiskt inga andra råd för hur jag ska kunna göra det jag älskar på ett säkert sätt – jag vill komma hem till mina hjärtklappningar. För de älskar mig, de orkar försvara mig. Fast jag inget gjort. Annat än cyklat min cykel.

Så tack, verkligen tack Erik Helmerson, för att du nu bidragit till att göra min situation ännu lite värre. Jag hoppas du känner dig nöjd med din insats…


Var tog skyddsremsan vägen?

Var tog skyddsremsan vägen?


Dörrning – sedan decennier ett väldokumenterat trafiksäkerhetsproblem för de som cyklar. Och sedan decennier finns en lösning på många platser för detta trafiksäkerhetsproblem – skyddsremsan. En remsa mellan parkerade fordon och cykelbana – till skydd för de som cyklar. Finns i många handböcker och skrifter som rör cykelinfrastruktur och trafiksäkerhet – det är så att säga basic kunskap som många i branschen förväntas ha, eller enkelt ska kunna tillgodogöra sig.


Redan för 15 år sedan redovisades skyddsremsan i stadens dåvarande utformningshandbok Cykeln i staden 2005

Enligt trafiksäkerhetsforskaren Irene Isaksson-Hellman på IF är det också vanligare att de som cyklar i Stockholm och Malmö råkar ut för dörrning än vad det är i Göteborg.

Så låt oss studera hur det blev med skyddsremsan i ett område där nya hus färdigställdes för några år sedan i södra Stockholm. Hur blev cykelbanan och skyddsremsan?

Hus skulle byggas där det tidigare låg en friliggande gång- och cykelbana. Den nya dubbelriktade cykelbanan är cirka 1,70 meter bred. Alltså klart under minimåttet på 2,5 meter för en dubbelriktad cykelbana:

 

Någon skyddsremsa mellan parkerade bilar och cykelbanan finns inte. I stället ligger cykelbanan dikt an parkeringsraden med bilar. En redan för smal cykelbana. Så om man säkert ska kunna mötas på denna cykelbana, utan att riskera att dörras eller krocka med mötande, måste en cykla på gångbanan. Det kanske inte är så bra – både en för smal cykelbana och ingen skyddsremsa – om man säger sig arbeta för säker cykling…

Självklart hade detta kunnat lösas på ett annat sätt. Om man vill ha en säker och funktionell cykelbana.

Några alternativa lösningar:

1, Smalnat av körbanan för att skapa yta för skyddsremsan.

Här fanns yta att ta av för att göra en skyddsremsa

2, Förgårdsmark – se på ytan mellan husen och gångbanan. En dåligt växande gräsyta. Fyller ingen egentlig funktion, och den har dåliga förutsättningar för sin existens och kräver underhåll. Om den tagits bort hade ytan kunnat användas som skyddsremsa.

Något som ska föreställa gräs. Eller kanske mer av ett impediment…

3, Bilparkering – en rundvandring kring dessa nybyggda hus avslöjar var prioritet var i detta projekt när det gäller trafik. Det är parkeringsplatser – överallt. Innan och efter husen. Mellan husen. Bakom husen. Och framför husen på gatan. Med en annan inställning och parkeringsnorm hade det varit möjligt att frigöra lite yta. Yta för att göra en vettig och säker cykelbana – med skyddsremsan.

Massor av parkeringsplatser innan, efter, mellan, bakom och framför husen. Kanske kunde lite av denna yta använts till en skyddsremsa?

4, Flytta gatuparkeringen. Om man nu inte har viljan eller förmågan att skapa en skyddsremsa och bygga bort faran med dörrning för de som cyklar – så kan man ju reglera bort den. Det hade ju varit hur enkelt som helst att flytta gatuparkeringen – till andra sidan gatan – och därmed avsevärt minskat risken för dörrning.

Ytterligare en positiv sak som kommer av att flytta de parkerade bilarna till andra sidan är att sikten förbättras – avsevärt.  Både för de som cyklar och för de fordonsförare som svänger in till området. I dag döljs ju de som cyklar, särskilt barn, bakom de parkerade bilarna. Och ni vet, dyker upp så där plötsligt – från ingenstans – för de fordonsförare som svänger in till området.

Varför inte växla plats och ha gatuparkeringen på andra sidan gatan där det inte är någon cykelbana? 

Jag undrar: är inte säkerhet och framkomlighet viktig för de som cyklar när staden växer och bygger nytt?  I en stad som säger sig prioritera ökad och säker cykling…

 

Relaterade inlägg:

 


Död asfalt – The Arrogance of Space

Död asfalt – The Arrogance of Space


Nybyggda bostäder i södra Stockholm. Färdigställda för cirka 1 år sedan. En cykelbana. En cykelbana som är cirka 80 centimeter bred. Som i stadens cykelplan är utpekat som ett huvudstråk, och att cykelbanan då ska vara minst 1,5 meter bred.

I och med att det är uppförsbacke säger även stadens handbok att cykelbanan ska vara bredare då hastighetskillnaderna mellan cyklisterna blir större och man behöver kunna cykla om varandra. Och man vinglar också mer uppför – större vingelmån behövs. Därför ska cykelbanan alltså vara bredare än 1,5 meter.

Man vet att cykelbanan är för smal när cykelsymbolen inte får plats.

Men icke sa Nicke, cykelbanan blev istället smalare än vad både plan och handböcker säger den ska vara – den blev endast 80 centimeter bred. Cykelbanan blev till och med smalare än vad den var innan husen byggdes. Det blev alltså sämre än tidigare – i staden som säger sig prioritera cykel.

Det är nu vi brukar få höra från staden att stadsbyggande handlar om ”kompromisser”, om ”avvägningar”, att det inte går att göra ”optimala lösningar”. ”Alla kan inte få allt”.

Det är inget annat än kvalificerat bullshit. Det är floskler man gömmer sig bakom. Gömmer sig när man struntat i vad styrdokumenten säger och gjort ett minst sagt uselt hantverk. När man nonchalerat grundläggande funktioner för ett trafikslag. Det trafikslag som staden säger sig prioritera högst.

Här är fem sätt som hade möjliggjort en anständig och funktionell cykelbana – var för sig eller i kombination med varandra. För ytan finns där, det handlar mer om att vilja, att ha förmågan, att ha kompetensen. Fem sätt för att lyckas med en vettig och funktionell ”kompromiss”:

1, Smalare körfält. Körfälten hade tillsammans kunnat smalnas av cirka 50 centimeter. Hastighetsbegränsningen på sträckan är 30 km/t:


Körfälten hade kunnat göras smalare för att göra cykelbanan bredare

2, Smalare grönremsa vid träden. På så sätt hade hela gatan kunnat förflyttas för att göra en breddare cykelbana:


Grönremsan hade kunnat gjorts smalare för att göra cykelbanan bredare. Observera att cykelbanan är bredare på denna sida.

3, Ingen eller smalare förgårdsmark. Det nämns ofta att staden bygger innerstad utåt mot förorterna. I innerstaden är det ovanligt med förgårdsmark – varför då här? Genom smalare eller ingen förgårdsmark går det att få en bredare och anständig cykelbana:


Ingen eller smalare förgårdsmark = bredare cykelbanan

4, Flyttat husen längre in från gatan – cirka 1 meter. Finns hur mycket yta som helst bakom husen. Hade husen placerats endast 1 meter längre in så hade ju det löst sig – 1 meter… :


En meter längre in i skogsdungen med husen = bredare cykelbana

5, Värst av allt – en yta med död asfalt. Som verkligen visar att man varken vill eller klarar uppgiften. Mellan körfälten finns en yta på cirka 1 meter. En yta till vad? För vem? Till vilken nytta? Den ytan hade löst nästan allt – om man omfördelat ytan till förmån för cykelbanan. I stället ligger asfalten bara där – till ingen som helst nytta – the arrogance of space:


Här ligger den – död asfalt. Fyller ingen som helst funktion. Det kunde ha blivit en anständig cykelbana av denna yta i stället…

Så nu står vi här – ännu en gång. Med ännu en usel cykelbana i ett nyproducerat bostadsområde. Cykeltrafiken fick det lilla som blev över. Det är lite av ett signum för staden. Trafiknämnden och Trafikkontoret kämpar på och bygger nya cykelbanor och rustar upp befintliga cykelbanor till en acceptabel standard. Sen har vi Exploateringsnämnden och Exploateringskontoret som fullständigt omkullkastar alla fina planer och målsättningar – och gång på gång lyckas med bedriften att producera minst sagt usel cykelinfrastruktur.

Det är tragikomiskt. Trafikkontoret betar av objekt efter objekt i cykelplanen med hjälp av cykelmiljarden. Sen kommer Exploateringskontoret och fyller på planen med nya undermåliga cykelobjekt. Det blir lite av ett nollsummespel – en bygger bra, en bygger skit.

Det här är en mycket tydlig och talande bild över hur Stockholm och flera andra kommuner hanterar cykeltrafiken i stadsbyggandet – det är ett trafikslag på undantag. Stick i stäv med alla fina ord om cykel i diverse styrdokument. Det är inte ett stadsbyggande för att skapa förutsättningar för en hållbar stad och ett hållbart transportsystem – det är en process förenklad till att producera hus och upprätthålla befintlig trafikmaktordning.

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

 


Bästa cykelbanan – nu matservering

Bästa cykelbanan – nu matservering


Stockholms bästa cykelbana är sedan några säsonger tillbaka en serveringsbana för foodtrucks. Så här ser det numera ut på cykelbanan – ett virrvarr av köande och strosande kunder till foodtrucksen. Dagarna i ända.


Vattenfestivalen 2.0 – cykelbanan på Rålambshovsleden – Norr Mälarstrand. Foto: Jon Jogensjö

 

Och allt detta med stadens goda minne. För det har ju varit så här i några säsonger nu. Stadens agerande för att bringa lite ordning har hittills varit detta:

Påkostad och tydlig skyltning! Foto: Jon Jogensjö

Några inplastade A4:or. Som vilket skolbarn som helst kan knåpa ihop och tejpa upp.

Återigen ser vi hur svårt det är att freda den lilla begränsade yta som är avsatt för cykeltrafiken i staden. Att en cykelbana kan få användas till lite vad som helst – det ska man väl tåla om man cyklar är många gånger inställningen. Som att detta försvinner i mängden av allt annat skit som placeras och finns på cykelbanorna.

Det är alltså så här staden väljer att prioritera cykeltrafiken – en matservering på cykelbanan. Aldrig att vi skulle se samma flathet från staden om detta utspelades på Rålambshovsledens eller Sveavägens körbanor – aldrig. Men att detta är närvarande på cykelbanan är ok.

Sen får vi höra alla möjliga undanflykter och floskler om hur svårt det är att komma tillrätta med problemet. Det är inte alls svårt – om man vill. Då förbjuder man foodtrucksen att stå där helt och hållet – punkt slut.

Men icke sa Nicke – det vill man inte. Och fy på dig om du som cyklar klagar. Vimmel och folkliv är ju så mysigt – på cykelbanan.

Jag undrar en sak: för några år sedan byggde staden om cykelbanan – detta skulle bli framtidens cykelbana. För att förbättra framkomligheten och trafiksäkerheten. För 34 miljoner. För att sedan tillåta detta? En väldigt dyr matservering kan jag tycka.

Här kan ni ta del av Cyklandeombuds omfattande följetång och genomgång av detta ”fenomen”.

Relaterade inlägg:

 

 

 


Ny miss i kommunikationen Trafikverket?

Ny miss i kommunikationen Trafikverket?


Det byggs mycket i Göteborg. Ett projekt är E 45. Inte lätt att hålla koll på allt när mycket sker. Lätt att något går lite fel. Som att de som cyklar riskerar att bli skalperade eller av med huvudet. Ja ja, det går ju inte att göra allt rätt och bra, lite skit får man räkna med – på cykelbanan. Det brukar förklaras med att det blev ”miss i kommunikationen”. Jag kanske har fel men jag upplever att denna miss i kommunikationen är avsevärt vanligare på cykelbanan än på körbanan.

Ducka! Foto: Erik Vikström

Foto: Johanna Wagnborg

Undra hur resonemanget gick bland arbetsledare och personal när de monterade upp denna stolpe och skylt? I vilket fall som helst så är problemet nu fixat – dock först efter att de som cyklar uppmärksammat projektet på den uppmonterade giljotinen. Den hade de ju själva missat – ni vet det där med miss i kommunikationen. Kanske dags för Trafikverket och deras entreprenörer att gå någon form kommunikationsutbildning?

 Den nedre sektionen monteras bort för ökad fri höjd. Foto: Erik Vikström

 

Relaterade inlägg:

 


Trafikverket – är ni nöjda?

Trafikverket – är ni nöjda?


För snart ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur Trafikverket lyckats placera en trafiksignalstolpe mitt i cykelbanan. Samt gjort cykelpassagen så smal att det inte går att cykla dubbelriktat på passagen.

En ”kommunikationsmiss”! Foto: Nils Bryntesson

Trafikverkets förklaring till det inträffade var att det blivit en ”kommunikationsmiss” och att de upptäckt detta vid besiktningen av byggnationen. Och då kommit fram till att det är låg säkerhetsrisk att en stolpe står mitt i cykelbanan. Så inga ändringar eller åtgärder var nödvändiga – stolpen står bra där den står.

När det sedan gäller den smala cykelpassagen så får man inte plats att mötas då får man väl cykla på övergångsstället menade verket vidare. En liten konstig inställning kan jag tycka. Bygga in en konfliktsituation på detta sätt. Särskilt i skenet av att Trafikverket är satt att genomföra och leda regeringsuppdraget ökad och säker cykling.

Till slut reagerade en chef på Trafikverket: så här ska Trafikverket inte utforma och bygga:

Kort därefter fick jag beskedet från Trafikverket: de ska nu utreda placeringen

Och så har nu skett. Utredningen är klar och ute på platsen har det skett förändring. Stolpen är flyttad – den står inte längre mitt i cykelbanan:

Stolpen är flyttad! Foto: Fredrik Falk

Hur blev det då med cykelpassagen som var för smal? Där har inget hänt. Trafikverkets grundmurade uppfattning är uppenbarligen att man ska cykla på övergångsstället – cykelpassagen på den dubbelriktade cykelbanan ska inte vara dubbelriktad.


En dubbelriktad passage. Drygt 1 meter bred. Kantsten och stolpen i mittrefugen gör den faktiska bredden ännu smalare. Så vid möte ska du enligt Trafikverket cykel på övergångsstället. Och där finns ju ytterligare en liten sån där obehaglig kant – det ska inte vara lätt att cykla enligt Trafikverket. Foto: Nils Bryntesson

Sällan (aldrig?) vi ser sådana lösningar från Trafikverket när det gäller biltrafiken: här gör vi så smalt att ni inte får plats att mötas. Följt av rekommendationen: Men hej, när ni får möte kör upp på övergångsstället så löser det ju sig!

Det här är bara dumsnålt av Trafikverket – det hade varit hur enkelt som helst att bredda upp passagen genom att korta av mittrefugen och flytta stolpen. Här hade verket all möjlighet att göra en acceptabel och funktionell cykelpassage – inget överdådigt, inget extravagant – bara en grundläggande utformning för trygg och säker framkomlighet – för alla. På en prioriterad regional cykelväg. Men icke sa Nicke.

 

Relaterade inlägg: