Dubbelpremiär i kaospandemin!

Dubbelpremiär i kaospandemin!


En liten uppdatering från Corona-isoleringen. Sitter i mitt provisoriska hemmakontor där jag har jobbat de senaste tre veckorna. Arbetsdagen är slut och jag går över till att göra privata saker som att googla minigetter och lägga ut bilder på instagram. Jag är väldigt tacksam för att jag har en arbetsgivare som snabbt tog det där Kinesiska fladdermusviruset på allvar och skickade hem alla som kunde sköta sina uppgifter hemifrån. Det känns som att våren och sommaren 2020 har strukits helt. Alla resor och planer som man sett fram emot gick upp i rök.

Senast idag gick Vätternrundan ut med att de ställer in årets upplaga. Tidigare i veckan meddelade Sverigetempot att årets upplaga skjuts upp till nästa år. I lördags skulle Barkarbys 20-milare ha körts men ställdes in några dagar innan. Jag som hade tänkt ge min cykling ett välbehövligt kalsongryck med den rundan. Nu verkar det inte bättre än att alla brevetlopp i Sverige har ställts in tills vidare.

Nu undrar ni förstås hur det går med löpningen. Ja vad ska jag säga, det gick bra tills jag överansträngde mig igen för några veckor sen. Den här gången i ljumsken. Jag är som sagt ganska ny på att springa. En dag fick jag för mig att springa till jobbet och hem. Springpendla helt enkelt. Det är ca 17 km enkel resa. Det gick över förväntan men jag fick ont i ljumsken så jag vilade resten av veckan. Helgen efter hängde jag med Alex Flores, som vann Ö till Ö Swimrun world championship 2018, på en lugn distansrunda. Det blev 23 km terräng, skog och grusväg. Jag stumnade rätt ordentligt redan halvvägs och på hemvägen lärde jag mig den hårda vägen hur svårt det är att lyfta på fötterna när benen är stela av rigor mortis. Efter det har det gjort ont i ljumsken bara jag tittat ner mot skrevet. Sjukt märkligt att man som nybörjare inte ska kunna hänga med en världsmästare på ett löppass utan att få ont. Vem hade kunnat ana det liksom?

Nog med gnäll. I dag hörde Cissi av sig och ville cykla en runda på lunchen. Jag tackade genast ja och kom sen på att jag inte har cyklat på räsern sen PBP. Den har stått i källaren och väntat på att jag ska gråta av mig och få tillbaks något som liknar ett cykelsug. Vi stack ut i vårsolen och vårvinden. En kort runda men ändå väldigt härlig. Det är ju rätt mycket roligare att cykla räser på 25 mm däck än de där tunga jävla dubbdäcken som hänger på pendlarcrossen. Festligt nog kändes benen helt ok. Inte alls så superdåliga som jag hade befarat.

Det blev en alldeles finfin räserpremiär och nu sitter jag och bloggar på Bicyclings nya bloggplattform. Snacka om dubbelpremiär. Den här nya plattformen, WordPress, kommer förhoppningsvis bli ett lyft gentemot den gamla. Nu när jag har börjat cykla igen så får vi helt enkelt se vad som händer. Några lopp lär det inte bli den närmaste tiden men någon sorts cykeläventyr borde jag kunna få till.

/Johan


Det var väl självaste fan. Och hans moster..


Jag kickar igång det här inlägget med den tanken jag har i huvudet just nu: Men asså vafan..

Jag hade två planerade resor som har fått mig att klara av ”vintern”. Jag skriver vintern med ”” eftersom det knappt har varit någon vinter. Inte nog med att vi blev snuvade på en härligt kall och snöig vinter. Tack vare att temperaturen låg runt på plus så började hassel och al släppa pollen redan i januari. Det är såklart inget man tänker på om man inte är allergisk mot hassel och al som jag är. Men ändå, jag hade två roliga saker att se fram emot. En cykelresa till Mallorca och Amstel gold race. Som bonus slänger jag in Stockhom Maraton i slutet av maj som ligger i riskzonen för att ställas in. Det är upplagt för en rådeppig vår.

Om två veckor hade jag tänkt åka till Mallorca. Jag har sett fram emot den här resan hela vintern och har tänkt att den här veckan skulle kunna släta över min superdåliga cykeluppladdning och faktiskt få mig i form igen. Jag och brorsan hade tänkt att cykla, springa, dricka vin och äta kött i en vecka. Sånt som får en att komma tillbaks som en lyckligare och bättre människa. Sen kom Corona och gjorde kaos med världen. Den senaste veckan har jag velat fram och tillbaka om jag ska åka eller inte. Idag läste jag att Spanien har stängt gränsen och isolerat hela jäkla landet, så som Italien gjorde för några dagar sen. Så jag antar att de avgjorde åt mig. No Mallis for Möllo!

I vintras fick jag ett jäkligt mulligt erbjudande att hänga med på Amstel Gold Race och köra motionsloppet dagen innan proffsen. Jag har tänkt köra det här loppet i minst tio år så när jag fick frågan så var det inte supersvårt att tacka ja. Amstel skulle gå en månad efter min Mallorcaresa så det hade varit perfekt i planeringen. Komma till Nederländerna med lite lagom rödvinsstinna ben och köra mig sönder och samman i backarna för att sedan visa var skåpet ska stå på afterbiken. Så var planen innan Amstel Gold Race också ställdes in pga Corona. No Amstel for Möllo!

Vi får väl se hur det går med Stockholm Maraton som jag är anmäld till. Regeringen har ju satt en gräns på 500 personer vid folksamlingar eller evenemang. Det skulle verkligen vara supertrist om Stockholm Maraton ställdes in. Inte bara för mig men för alla andra som faktiskt kan springa. Och för hela Stockholm som missar en stor fest. 

Nu ska ni inte tolka det som att jag tror att mina vedermödor på något sätt mäter sig med de stackarna som lider eller kommer lida stort efter den pesten som sveper över världen just nu. Pesten är hemsk i att folk blir sjuka och dör men ännu värre kommer den ekonomiska pesten vara när det här är klart. Hur många bolag kommer gå under och hur många människor kommer stå utan jobb? De enda som verkar komma ut som vinnare är toalettpapperstillverkarna. Folk har blivit som galna i just toalettpapper. I vart och vartannat inlägg på facebook handlar det om att toalettpappret är slutsålt på ICA. Vänta bara tills Rioja är slutsålt på Systembolaget, då kommer jag få panik på riktigt!


Mysteriet i löparspåret. Helt galet mystiskt.


Som rubriken antyder så kommer inte det här inlägget handla ett smack om cykling. Om du bara vill läsa om cykling så bör du byta blogg nu, eller läsa något av mina gamla inlägg från den tiden då jag cyklade. Om du däremot tyckte om tv-serien Arkiv X eller den klassiska filmen Besökarna så kan du läsa vidare för här kommer ett utomvärldsligt mysterium som kommer få håren på nacken att resa sig. Huvva, som Anders Adamsson hade sagt.

Jag har ju börjat springa och har nu sprungit några varv på ett löparspår på Ekerö, närmare bestämt Jungfrusunds löparspår. Det är byggt precis som alla andra löparspår i Sverige. (Det finns faktiskt en tanke med varför man byggde löparspåren på det sättet). Det är backigt och jävligt precis som alla andra löparspår vilket passar mig perfekt eftersom jag ska springa nån typ av terränglopp senare i år. 

I Jungfrusunds löparmeny finns det flera spår att välja mellan. Det finns 2,8 km, 4 km, 5 km och en på 10 km. För att få till 10-kilometaren utgår man från femman och springer in på en ny slinga ungefär halvvägs på första slingan, vi kan kalla den extraslingan. Alltså en runda på rundan. Här kommer mysteriet. Håll i hatten. När jag springer femman så visar min pulsklocka 5 kilometer när jag är klar. Ganska logiskt. När jag springer 10:an så visar den 9 (!) Kilometer. Ta nu en paus i läsandet för att spärra upp ögonen och se förvånad ut. Det saknas alltså en hel kilometer. Håll ögonen uppspärrade. Värre blir det när man springer två varv, då saknas hela TVÅ kilometer.  

Under de senaste veckorna har jag sökt på Google och kollat kartor för att hitta en lösning till mysteriet. En vacker kväll i januari hittade jag en möjlig lösning. Sätt handen för munnen och se häpna ut. Det finns en krok på den där andra halvan, alltså den där märkliga 5-kilometaren man kopplar på den första femman, som skulle kunna lösa hela mysteriet. Kroken såg ut att vara ungefär en kilometer. Jag mätte med tummen på kartbilden jag hittade på datorn. En tumme = en kilometer. Det är sen gammalt. 

Idag gav jag mig ut i spåret, glad som en speleman och förväntansfull som Christopher Columbus när han seglade iväg mot Indien, som visade sig vara Amerika. Jag sprang den första biten på första femman sen lubbade jag över vägen till den andra slingan och letade upp den där kroken jag hade hittat på kartan. Jag såg stigen jag brukade springa in på men höll mig från att svänga in där. Jag hade ett mål. Jag skulle upptäcka något nytt. En ny värld. Jag skulle räta ut ett stort frågetecken som skulle hjälpa folks vardag. Jag skulle gräva djupt, hitta felet, lösa den oändliga gåtan och skritta bort i solnedgången i mina löpartights och inte förvänta mig något tack. Ett nytt kapitel i mitt liv kändes det som.

Jag sprang på den nya kroken och redan efter några meter kände jag hur äventyret stod bakom varje tall och varje liten krök på spåret. Vilken dag att upptäcka nya delar av Ekerö på! Fyra plusgrader och luften fullproppad med syre. Mina ben kändes som ett par kaniner som precis hade vunnit på Triss. Vilken känsla! Hur länge sen var det inte jag kände så här? Tankarna dansade iväg. Jag tänkte på mina fina katter hemma och hur kul det skulle bli att tömma diskmaskinen och hur jag ska leva loppan på pensionen som jag har sparat ihop. Det är ju inte så jäkla lång tid kvar ändå tills jag kan stämpla ut från kontoret och kicka av mig lågskorna och slänga in kavajen i ett hörn och låta den ligga där för alltid, eller i alla fall tills jag dör men då får nån vänlig jäkel klä mig snyggt och kamma min lugg åt rätt håll. Nitton år kvar bara. Inte till döden alltså. Hoppas jag. 

Löpningen och mysteriet då? Jag är tillbaks i spåret och tankarna. Jag älskar fan att springa. Att springa är som att komprimera cykling. Men man lämnar cykeln hemma. Det man upplever mentalt på 10 timmar på en cykel upplever man på två timmar löpning. När man springer kan man dra igenom hela känsloregistret på några timmar medan det krävs ett dygn på cykel för att gå igenom samma känslospektra från skratt till gråt och uppgivenhet till den härliga vinnarkänslan.  

Allvarligt, hur gick det då? Jo jag sprang den nya svängen. Hakade på den gamla femman och flåsade vidare utmed Jungfrusundsåsens backar. Sprang förbi träningsstället där man kan göra chins och dips och militärpressar och både en och två situps. Precis just där var jag oövervinnerlig. Jag var en maskin som matade på kilometer efter kilometer. Kort och tung. Tänk er en tvättmaskin som studsar lågt och långsamt genom terrängen. 

Två hundra meter kvar. Känslan av att vara en nykläckt kyckling finns kvar. Armarna upp mot himlen. Nu är det bara nerför. Håller långa kliv och försöker se smal ut. Springer förbi skylten med 10 km. Kollar nyfiket på klockan, hur långt blev det med den nya magiska kroken? Sjukt nyfiken. Stannar, pausar klockan och tittar upp mot himlen. Det drar in mörka moln och jag smakar på luften, det kan bli snö ikväll. Några minuter senare, efter en grundlig stretch mot ett träd tittar jag på klockan. 9,55 kilometer. Känner hur tinningarna svullnar och kinderna hettar. Var är mina 450 meter? vem har tagit mina 450 meter? Jag är helt tömd på idéer för hur jag ska kunna lösa mysteriet och få ihop 10 kilometer på 10-kilometersrundan. Kanske jag ska testa att springa motsols? Springa med vitlökar runt halsen eller fylla skorna med vigvatten. Jag står fortfarande med öppen mun och stirrar på pulsklockan. Jag håller er underrättade. 

/Running man