Mitt år i selfies
Blogg

Mitt år i selfies


Det börjar bli dags för en nyårskavalkad av det här pissåret och då ska man ju sammanfatta vad man har pysslat med. När jag gick igenom bilderna från året så blev jag varse om att jag verkar vara en narcissist av gigantiska mått. Mobilen var överfull av selfisar. Om jag hade varit psykolog så skulle jag nog klassa mig som en psykopat med narcissistiska drag. Ett riktigt psykfall alltså. Lägg till ett år av Corona så har ni den perfekta grogrunden till en ny Hannibal Lecter. ”It rubs the lotion on its skin..”

 

 

Nåväl. Vi börjar den här kavalkaden med en bild från nyårsafton 2020. Vi var på en brakfest med goda vänner och hela året låg som ett oskrivet blad framför mig. Jag hade lite spridda planer på löplopp och att köra lite mer äventyrsbetonad cykling. Jag hade en Mallorcaresa bokad, en resa till Amstel Gold Race och några andra roliga resor på gång. Bland annat en resa till Ibiza med jobbet och en kompis som skulle gifta sig i Spanien lite senare efter sommaren. På bilden har jag kanske inte just det i tankarna. Där har jag nog tagit några groggar för många för att kunna tänka något överhuvudtaget.

 

Januari.

Jag fortsatte det nya året med min nyfunna hobby, att springa. Det var rätt kul att göra nåt nytt efter 20 år med bara cykling. Löpstegen blev bättre och bättre. När jag började springa några månader innan så gick jag lite väl snabbt fram. Det slutade med en akut inflammation i knät. Sjukgymnasten tittade på mig med ett flin och sa att det var rätt typiskt när medelålders män som har förträngt att de inte är 20 längre och börjar springa. När huvudet är dumt får kroppen lida, som min löjtnant i lumpen brukade säga.

 

Februari.

Löpningen gick ganska snabbt överstyr. Jag och jobbarkompisarna hetsade varandra och helt plötsligt var vi anmälda till både Stockholm Marathon och Ultravasan 90 km. Jag upptäckte alltefter jag blev bättre på att springa att det var riktigt kul. Riktigt jäkla kul faktiskt. Nu började det skrivas om nåt virus som spreds från Kina. Corona hette det tydligen.

 

Mars.

Jag hade fortfarande ingen lust att cykla men löpningen rullade på. Så pass bra att jag testade att springa till jobbet och hem. Det var en härligt känsla. 34 km totalt. Jag överansträngde mig igen och fick nu ont i ljumsken istället. Viruset spreds i snabb takt men regeringen verkade inte riktigt förstå vad resten av världen pratade om. De var lika oförstående till smittspridningen som jag när det gällde sambandet mellan mina skador och att springa halvmaraton var och varannan dag som nybörjare. Vi blev ganska snabbt hemskickade från jobbet. Det är jag väldigt tacksam för. Även om jag cyklar till jobbet och inte åker kommunalt och trängs. Jag är glad att jag har möjligheten att jobba hemifrån och att jag har en arbetsgivare som tog ansvar för de anställdas bästa.

 

April

Det här var den nya vägen vi fick förhålla oss till. Den smala vägen. Nu började loppen ställas in lite här och där. Mallorcaresan och Amstel Gold Race ställdes in. Det blev en ny vardag med hemarbete och Coronarapporter på tv och i tidningar. Fortfarande ganska handfallet från regeringen. Flygen fortsatte att strömma in från områden där viruset härjade fritt. Ingen kunde förutse att smittade människor från smittade områden i världen skulle smitta andra människor i Sverige. Bara vi spritade händerna så skulle allt lösa sig.

 

Maj

Nu var allt inställt. Corona stängde allt. Varenda jävla lopp i hela världen ställdes in. Jag hittade en kul grupp på Facebook som heter Mälarö löparklubb. De sprang flera dagar i veckan och till slut hängde jag med på min första grupplöpning. Då skulle vi springa en trailmaraton. Det gick prima. Jag sprang inte så mycket mer efter det trots att det var kul. Man kan liksom inte springa ifrån att man egentligen bara vill cykla långt och dricka vin.

 

Juni

Veckan efter midsommar är sedan tio år vikt för grabbgängets årliga vandringsresa. Vi beslutade oss i sista stund att åka till Åre. Vi blev bara 5 av de ordinarie 12 som brukar åka. Åre kan vara lite sisådär med vädret och jag hade nån tanke om att vandringen skulle vara lite halv-beige. Men jösses vilken helg vi fick! Strålande väder och fantastisk vandring och garv så det säkert förlängde livet med tio år. Det kan ha varit sommarens höjdpunkt. Årets andra höjdpunkt var att det väntade ett paket med skor och kläder från Shimano. Jag hade blivit ambassadör för deras cykelgrejer. Ambassadören Mölleborn liksom. Jäkligt kul!

 

Juli

Fuck löpning, det är cykel som gäller. En dag fick jag plötsligt tillbaka cykelsuget. Jag fräste iväg till Södertälje och körde en 20-milare och kände direkt hur mycket jag hade saknat att cykla och framförallt randonnécykling. Det var såklart med guldklubben Randonneur Stockholm som jag var med och grundade för en massa år sedan. Henrik och Åsa verkade också ha fått nytändning för de spottade ut lopp efter lopp under sommaren. Coronasäkert såklart.

 

Augusti

Ett av Henrik och Åsas nya påhitt var en 120-milare med start i Södertälje. Det var egentligen alldeles för långt för mig eftersom jag var i halvknackig cykelform. Tanken på loppet växte dock och efter ett tag var jag heltänd på idén. Jag började testa och trixa med cykelväskor och bikepackingprylar för att kunna packa med tält och sovsäck på cykeln. Jag var på gång! Just som jag var klar med att preppa hojen med navdynamo, lampor och väskor så ramlade cykeln mot en solstol och sprack. Det var för många saker som gick emot mig för att jag skulle orka genomföra 120-milaren. En ny cykel köptes in. Jag bytte mitt gamla märke Canyon mot Trek. En sån där bekväm långcyklarcykel med inbyggd fjädring lite här och där.

 

September

Bikepacking och gravel är det nya svarta. Jag har nog sett varenda film på Youtube som handlar om bikepacking och gravel. Det var sånt jag ville pyssla med. Nu blev det inte så mycket bikepacking men en runda fick jag till i alla fall. Jag och brorsan sladdade iväg en kväll efter jobbet och körde några timmar grusväg innan vi slog läger vid en sjö. Det var en magisk runda. Jag hade precis blivit youtuber så jag filmade och klippte ihop en liten snutt om äventyret. Nu har jag fått en bättre kamera i julklapp så nästa års filmer ska förhoppningsvis bli lite bättre.

 

Oktober

Hösten är planeringens tid. Jag och brorsan pratade dagligen om vad vi skulle hitta på nästa sommar. Det fanns en hel del alternativ. LEL, 1001 Miglia och Sverigetempot bland annat. Vi hade nästan bestämt oss för Miglia när vi plötsligt slog en handbromsvändning och bestämde oss för Sverigetempot. För att inte kunna ångra oss så anmälde vi oss och betalade direkt. Sverigetempot är ju jättelångt så jag kommer ha ångest för det tills loppet är över. Det blir nästa års stora lopp och jag lär älta det under de kommande månaderna.

 

November

Ambassadör, ny cykel, nytt mål och nytändning! Nu jäklar är det bara att köra på. Jag hoppas det där jäkla viruset taggar ner lite så vi kan börja leva som vanligt. Med att leva som vanligt menar jag förstås att cykla långt och dricka vin och äta ost med vänner och bekanta. Snart är vi där igen och då jäklar det tas igen på allt det man har varit tvungen att avstå under pestens år 2020.

 

December

Well nu är vi här. Dags att runda av året och blicka mot ett 2021 som förhoppningsvis har lite färre virus och fler cykellopp att bjuda på än det här. I år vill jag verkligen passa på att tacka familjen och alla vänner och folk jag känner, alla som jag cyklat ihop med och ni som läser och kommenterar bloggen. Tack Shimano för att ni tycker att jag är bra ambassadör för era kläder och skor. Tack alla helt enkelt. Och tack till de som jobbar i vården och alla ni som ser till att samhället fortsätter fungera.

Jag har på känn att 2021 kommer bli något alldeles extra. Om jag bara ser på det jag har  planerat så ser det ut att bli ett episkt år. Med Kents låt ”Vi är för alltid” dånande i bakhuvudet så finns det inget som stoppar oss att nästa års randonnécyklande slår alla rekord som finns att slå. Gott nytt år!!

Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid
Dom kommer sjunga sånger om oss
Då som nu för alltid
Då som nu för alltid

 


Hjälp! Vad har jag mellan benen egentligen?
Blogg

Hjälp! Vad har jag mellan benen egentligen?


Rumpor, alltid dessa rumpor. Om det är något cyklister är fixerade vid förutom cyklar, forta hjul, däckstryck, styren, snabba glasögon, kläder, skor, cykelresor, FTP, kaffe, punkteringar, regn, motvind eller strumplängd så är det rumpor. Och helt osökt så tänkte jag skriva om sadlar.

Innan man börjar titta på ny sadel så kan man tänka på det en gammal chef sa till mig. ”Om man pekar finger mot någon annan så finns det alltid tre fingrar som pekar tillbaka på en själv”. Det finns oftast fler faktorer som spelar in än själva sadeln om man får problem med skav eller domningar. Även om man har världens bästa sadel så spelar det ingen roll om den är felvinklad eller om man sitter fel på cykeln. Här får man testa sig fram, millimeter för millimeter. Det kan vara byxorna som inte passar. För tunn eller för tjock padding, fel form på paddingen eller fel storlek på byxorna. Eller så kanske det är fel storlek på cykeln. Du kanske har fel reach så du sitter för framåtlutad eller för upprätt för din rumpas bästa. Eller så kanske du är för stel så du vinklar bäckenet fel. Om man är osäker på om man sitter rätt så ska man göra en riktig bikefit.

Nu är jag en sån där som litar på min egen förmåga. På gott och ont kan man säga. Även om jag har gått på några nitar så gillar jag att ta reda på vad som händer om man gör det ena eller det andra. Tyvärr kommer såna lärdomar till ett rätt högt pris ibland. För nån dag sen satt jag och kollade på en youtube-film om sadlar och bikefitting. Där tog de bland annat upp pedalklossarnas position och att en felaktig sadel kan öka trycket på fötterna och hälsenorna. Då plingade det till i huvudet på mig och jag tänkte genast på London-Edinburgh-London 2009. Med en kolfibersadel på 100 gram som var hård som en stekpanna. Jag fick såklart svinont i häcken och belastade då fötterna mer för att lätta på tyngden mot sadeln. Helt otippat så gjorde jag sönder hälsenorna så jag fortfarande har problem med dom.

Vilken jäkla inledning! Vad ska han skriva om egentligen gubbjäveln, tänker ni. Jo jag tänkte skriva om sadlar och att jakten efter den perfekta sadeln aldrig tar slut. Jag har oftast inga större problem med skav och domningar men man vill ju alltid optimera. Framförallt nu på vintern. När man faktiskt har möjlighet att sitta inomhus och testa vinklar och lägen på den sadeln man har. Det är oftast när man sitter inne (eller när man cyklar långt) som man märker att man domnar eller får ont eftersom man sitter mer still än när man är ute och kan ställa sig upp och vara mer aktiv på cykeln.

Jag vet inte hur många sadlar jag testat under åren. Många riktigt jäkla dåliga. Mitt värsta sadelminne är Selle Italia Turbo som jag monterade dagen innan Stockholm-Göteborg. Det var mitt första långlopp. Herrejösses vad ont i häcken jag hade. För det första var det dittils min absolut längsta runda och till råga på allt så passade inte sadeln mig alls. Jag minns att jag grät bitvis på slutet. Några år senare hittade jag Fizik Aliante som jag körde flera långa lopp på utan några större konstigheter, men jag fick alltid skav och ont på slutet av loppen. Dessutom tog de slut lite för snabbt. De var oftast slutkörda efter två säsonger.

För fem år sen tog jag klivet in i vuxenvärlden och köpte en Gilles Berthoud lädersadel. Men jösses vilken sadel. Det tog några hundra mil innan den var inkörd men sen var den som att sitta på en prinsesstårta. Vilken känsla. Jag tror jag köpte den 2014 och på PBP 2015 kommer jag ihåg att jag inte ens fick ont i häcken. Den var alltid varit riktigt bra, år efter år. Det är nu de mörka molnen rullar in. I höstas när jag spände fast cykeln på Zwiftmaskinen så fick jag helt plötsligt problem med domningar. Visst, man sitter ju mer still när man cyklar inomhus och framförallt när man ligger i tempobågar för det mesta så blir trycket helt annorlunda mot när man cyklar ute. Men ändå, det har aldrig varit ett problem tidigare så nu kickade min OCD igång ordentligt hos mig och sadelfrågan blev prio ett igen.

På några veckor har jag hunnit testa av ett gäng sadlar. Både gamla och nya. De flesta gamla kunde jag avfärda direkt. Oftast för att de var jäkligt gamla och hade gjort sitt. Jag köpte en Brooks Cambium B17 som jag hade läst mycket bra om. Den hade varit perfekt om den inte hade varit aningens för stor. B15 hade nog varit bättre. Innan jag sålde den på Happys köp och sälj så beställde jag en Pro Stealth som jag hade sett en del om på Youtube. Den är en sån där utskuren sadel som ska vara bra för just domningar. Både Specialized och Selle Italia har liknande modeller.

Efter en del trixande med sadelvinkeln så tycks den funka riktigt bra. Inga problem med domningar eller liknande och den verkar funka riktigt bra just när jag ligger i tempobågen. Däremot vet jag inte hur den kommer kännas efter ett dygn ute på vägarna. Jag får väl helt enkelt testa. Men tills dess vet jag iallafall att jag har en sadel som kommer funka toppen för mig inomhus i vinter. När sommaren kommer så får jag se om jag blir tvungen att fram den gamla fransmannen igen. Varför ändra något som kanske var rätt bra från början?

 

Anledningen till att jag håller på och ältar och grubblar så här är nog att jag längtar så till sommaren och att hoppa in i alla äventyr som väntar. Nu när man inte heller kan fuska fram lite konstgjord sommar på Canarias eller Mallorca så blir väntan ännu längre. Hur gör ni för att klara av vintern och längtan till sommaren?

/Johan


Sverigetempot here I come!
Blogg

Sverigetempot here I come!


Förra veckan överraskade jag mig själv genom att anmäla mig till Sverigetempot. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot det loppet. Min cykelform ligger just nu på en låg 4:a på en 12-gradig skala. Jag har cykelpendlat och larvat mig på Zwift men det är länge sen jag cyklade snabbt eller långt. Om 8 månader går starten och tills dess måste jag härda upp mig rätt ordentligt för att inte behöva gråta mig till sömns varje kväll i tältet.

I lördags tog jag första steget. Jag såg att det skulle vara mulet hela dagen och att det antagligen skulle bli regn på eftermiddagen. Eftersom ungefär 150 av de 210 milen på Sverigetempot lär vara dödstråkiga så passade det vädret perfekt. För att toppa tråkigheten valde jag att cykla ett varv runt Mälaren med genvägen över Hjulstabron till Strängnäs. Fördelen med Mälaren runt är att man inte kan fuska om man skulle bli trött. Det går liksom inte att gena över vattnet. Mälaren runt bjuder inte heller på några överraskningar i festlighet eller vackra vyer. Det roligaste på rundan är Strängnäs och det säger ju rätt mycket om hur kul resten är. 55:an mellan Enköping och Strängnäs borde nästan få Nobelpris i tråkighet.

Tråkigt.

Jag vaknade som vanligt ganska tidigt och gick ner till köket och bredde en skinkmacka och fyllde två flaskor med sportdricka. Sen drog jag på mig cykelkläderna. Shimano S-Phyre, det är riktigt bra grejer. Både kläderna och skorna. Jag körde vinterbyxorna och den lite tunnare höst-tröjan med en underställströja under. Över det drog jag på mig en rosa Rapha-väst för att få lite mer värme och för att synas bättre. Sen sa jag hejdå till katterna och stack ut i mörkret.

Jag gillar att lyssna på ljudböcker när jag cyklar. Så tänkte jag även göra idag. Nu visade det sig att mitt Storytel-konto var nerstängt pga jag inte hade uppdaterat kortnumret efter det gamla kortet gick ut förra veckan. Det var ganska kallt och blåsigt och jag var egentligen mer sugen på att ligga kvar i sängen och nu ville Storytel att jag skulle lägga in mitt nya kortnummer för att låta mig lyssna på en bok. Precis vad jag inte behövde just då. Tror ni att det gick bra? Efter tre misslyckade inloggningsförsök så spärrades kontot, dock tillfälligt. Någon timme senare när jag hade kommit till Stäket lyckades jag logga in och lägga in mitt nya kortnummer så jag kunde lyssna vidare på boken jag hade börjat med nån dag innan. Det var nån deckarhistoria med poliser och grejer. Rätt beige historia. Absolut inte värt stöket med inloggning och kortuppgifter.

5 sekunder från psykbryt.

SMHI hade lovat mulet och nästan vindstilla. De fick i alla fall 50% rätt. Det var mulet hela dagen men det var fan inte vindstilla. Det är ganska fult hela vägen från Ekerö till Bålsta. Den ena förorten avlöser den andra och kommunerna verkar tävla i att spärra av vägar och bygga om eller bygga nytt. Det var motvind också. Det kanske man inte kan beskylla kommunerna för, men ändå. Det var knappt något ljus heller eftersom molnen låg som ett grått lock så långt man kunde se.

Gubbe i frontalkrock med motvinden.

Jag kanske låter lite gnällig men det här var helt perfekta förhållanden på min uppladdning för Sverigetempot. Som en kickoff på jobbet som man försöker göra så trist som möjligt. Det är ett koncept jag ska försöka bygga vidare på. Tror det kan slå faktiskt. Den där boken jag hade stökat med visade sig vara riktigt trist och uppläst av helt fel uppläsare. Jag vet inte vilket jag störde mig mest på, motvinden eller boken. De öppna fälten efter Bålsta gjorde vad de kunde för att bryta ner mig. Jag låg i tempobågen och kom inte över 20 km/h i motvinden. När jag kom ut på 55:an och vinglade på den minimala vägrenen med bilar som swishade förbi med en decimeter från styret och med vinden rakt i ansiktet fick jag nog av boken. Jag skrek rakt ut som ett riktigt psykfall. -Håll käften jävla bokjävel. Jävla ljudboksuppläsarjävel! FAAAN!!

Jo men faktiskt.

Ett snabbt stopp på en busshållsplats och byte från ljudbok till Spotify och Armin van Buuren. Nu jävlar! Ny energi och nya tag i motvinden. Nån gång borde vinden vända också. Efter Hjulstabron var det en inavlad bilist som kom från mötande filen och skulle göra en vänstersväng. Alltså över den filen där jag kom cyklande. Hen tyckte att det var helt rimligt att tuta på mig och fullfölja sin vänstersväng. Nu gick det bra och jag tyckte ändå att det passade rätt bra ihop med upplägget med fulcykling för att härda pannbenet. Strax innan Strängnäs finns det en rastplats med en stor informationsskylt om Strängnäs. Där stannade jag för att pinka. Man vill ju inte vara pinknödig när man cyklar in i Strängnäs. Det var jag tydligen inte ensam om tänka. Grässlänten bakom informationsskylten var full av toalettpapper och servetter som folk att slängt efter att ha torkat sig i snippan och rumpan. Så himla mysigt. Helt i linje med mitt träningstänk för dagen.

Det var bajspapper all over the place!

Helt plötsligt var jag i Strängnäs och lika snabbt var jag förbi. Jag brukar oftast stanna vid en kiosk och köpa en cola och en glass men den här gången skulle jag få klara mig med det jag hade på cykeln. Det innebar att jag fick nöja mig med två flaskor sportdricka, en snickers och några gel på 20 mil. Jag hade en liten svacka, milt sagt, mellan Bålsta och den där toalett-Strängnäs-skylten som folk gillar att pissa och skita bakom men efter det fick jag igång en skön långcyklarkänsla. Efter Strängnäs blir vägarna ganska fina, vilket är lite trist.

Här står vi och ser när färjan seglar bort i fjärran. 

Vips så var jag och Södertälje och ett ögonblick senare stod jag vid färjeläget i Slagsta och såg hur färjan precis lämnade hamnen. Nu började det bli mörkt och det hade precis börjat dugga. Det gjorde inte speciellt mycket. Jag var supernöjd med dagen. Den hade blivit precis så som jag hade planerat. Lång och helt utan överraskningar. Nya cykeln känns jättebra och den gamla kroppen hänger med ett tag till. Det ska nog kunna bli en långcyklist av mig också.

Nu kör vi så det ryker!

 


Det går snabbt i bandy. Jag ska köra Sverigetempot!!
Blogg

Det går snabbt i bandy. Jag ska köra Sverigetempot!!


Ja ja, jag vet att jag skrev att jag inte skulle köra Sverigetempot i förra inlägget, men man kan väl ändra sig? Vad hände, tänker jag just nu. Vad fan hände egentligen? Sverigetempot är 210 mil långt och draget på eländiga Peter Tonér-vägar genom det ödsligaste Sverige har att bjuda på. Man lär väl se fler renar än människor de första hundra milen. Brorsan Calle var inte så himla svår att övertala heller så det kommer stå två Möllebornare på startlinjen. För att citera mig själv, det är bara dumhuvuden som cyklar Sverigetempot.

Nä men allvarligt. Det ska bli svinkul. Det här blir en riktig utmaning. Faktiskt min största utmaning hittills. Jag har inte bestämt ambitionsnivån än men så som jag känner just nu så kommer den ligga mellan rekordtid och maxtid. Mer exakt än så kommer jag inte i mina tankar. Jag har ungefär 8 månader på mig att grubbla över hur jag ska lägga upp det hela. 8 månader på mig att känna ångesten bubbla inombords. 8 månader på mig att nöta in kroppen och knoppen för utmaningen. Fasen vad läckert.

Starten går i Riksgränsen i början av juli. Det finns tre olika startgrupper beroende på hur snabbt man har tänkt att cykla. De som räknar med att köra det på maxtiden 210 timmar startar den 1:a jul. Dagen efter startar de som har tänkt köra det på under 180 timmar och den 3:e juli startar stressputtarna som inte tänker lägga mer än 150 timmar på det. Jag tror att jag anmälde mig i startgrupp 2. Det känns svenskast att vara lite mellanmjölk. Det svenska rekordet ligger på 104:57 och togs 2016 av Toni Arndt, Oscar Hellström och deras kompis Ian. Här kan ni läsa hur det gick till när Toni Arndt och Jonas Nilsson cyklade 2012 och även då satte rekord.

Nu börjar uppladdningen. Det kommer bli många timmar i källaren i vinter.

/Johan


Nu lägger vi det här året bakom oss och blickar framåt. Randonnékalendern 2021 är här!
Blogg

Nu lägger vi det här året bakom oss och blickar framåt. Randonnékalendern 2021 är här!


Idag stängde vi poolen för vintern och jag har börjat komma igång med Zwiftandet så nu kan man väl ändå säga att den här säsongen är över.  Jag har faktiskt lyckats klämma av två stycken 10-milare under helgen. Hade bra känsla i benen och huvudet. Jag kommer börja lite lugnt och försöka öka under vintern. Nu är jag supertaggad för nästa vår och sommar. Planerna börjar ta form och som grädde på moset så har nästa års brevetkalender kommit också. Den ligger än så länge på den här provisoriska sidan för brevetkalender 2021.

Anledningen till att den ligger där och inte på sin vanliga plats är att Bengt Sandborg har klivit av som svensk ACP-representant och alla rutinerna inte sitter som det ska än. ACP står för Audax Club Parisien och är den klubb som arrangerar Paris-Brest-Paris och ansvarar för alla breveter i världen genom BRM, Brevet Randonneurs Mondiaux.

Bengt har varit vår svenska representant i 20 år och har nu valt att lämna över det här krävande och relativt otacksamma uppdraget till nästa lyckans ost. Det är ett riktigt hästjobb att hålla ordning på alla svenska brevetarrangörer och alla brevetlopp som körs varje år. För att inte tala om ansvaret att få allt att stämma. Alla breveter som körs ska registreras och sammanställas och ges ett homologinummer som ska skickas till Paris. Nu när randonné är så jäkla poppis så blir det ett och annat homologinummer att hålla reda på. Vår nya lyckost är Daniel Ridings.

Jag tycker vi alla som kör randonné är skyldiga Bengt ett stort tack för att han har hållit reda på oss i 20 år. Klappa honom på axeln nästa gång ni ser honom. Man hittar honom enklast i klubbstugan i Täby när det är dags för Täbys breveter.

För min egen del så börjar planen för nästa år falla på plats. Den sista pusselbiten var just randonnékalendern. Nu kan jag peta in de loppen och breveterna jag vill köra i almackan. Som det ser ut nu så kommer jag försöka ta revansch på Södertäljes 120-milare. Den som jag hade tänkt köra i somras innan jag spräckte ramen. Sen blir det en brevetserie och med lite tur en 100-milare någonstans. Kanske Köpings i mitten på maj. Det är något med Peter Tonérs ödsliga breveter genom nedlagda bruksoryter som lockar.

Som avslutning lutar det åt 1001 Miglia Italia. Det blir tredje gången jag kör den men nästa år går den motsols vilket ändrar karaktären rätt ordentligt. Man börjar med bergen och avslutar med 40 platta mil. Jag har noll ambitioner på tiden. Förra gången jag körde så friade jag till Linda när jag kom hem. Den här gången kommer det nog inte bli lika dramatiskt. Jag vill ju bara åka runt och se läcker ut i Toscana.

/Johan


Bikepacking på en fredagkväll
Blogg

Bikepacking på en fredagkväll


I fredags packade jag cykeln full med bikepackingprylar. Sedan cyklade jag till jobbet i vanlig ordning, jobbade en hel dag och sa trevlig helg till mina kollegor, men istället för att cykla hem så cyklade jag mot Bålsta där jag träffade min bror Calle. Därifrån cyklade vi grusvägar ut till ett lämpligt ställe att slå upp våra tält på. Kvällen rundades av med grill och vin innan vi kröp in i tälten och frös hela natten tills vi vaknade. Sen var det fullt ställ med grusvägar igen. Det blev en riktigt härlig start på helgen. Jag har klippt ihop en liten film från äventyret. Det är tyvärr lite dåligt ljud men hoppas ni gillar den ändå.

 


Täby 30 mil. Nu med videopremiär!
Blogg

Täby 30 mil. Nu med videopremiär!


Jag är en sån där som kan sitta framför Youtube och titta på långcyklarfilmer hela dagarna. Tanken slog mig att jag faktiskt skulle kunna kunna göra egna filmer. Jag cyklar ju ändå en del skojiga lopp och så. Sagt och gjort, i lördags dammade jag av min gamla GoPro och satte kurs mot Täby där det skulle cyklas randonnée. Jag filmade några snuttar här och där och satte mig sen och klippte ihop en liten film av det hela. Det är den första filmen som jag någonsin klipper ihop själv och kameran är gammal (gubben också) så ha lite överseende med det. Varsågoda!

Hoppas ni tycker den är värd att titta på. Kommentera gärna, antingen här eller eller på youtube eller på facebook.

/Johan

 


Allmänt klurande om cyklar och utrustning
Blogg

Allmänt klurande om cyklar och utrustning


Med risk för att låta som en repig skiva så blev inte den här sommaren riktigt som planerat. Förutom viruset som fortfarande härjar så har jag haft en psykisk baksmälla från PBP. För några veckor sen började dock cykelsuget komma tillbaka. Det var då jag började leka bikepacker och testade att cykla lite långt igen. Jag körde Södertäljes 20-milare utan några större besvär förutom att jag fick ryggskott. Helt plötsligt var det riktigt kul och jag började få roliga idéer och känna igen mig själv igen. Det är liksom inte normalt att hellre vilja påta i trädgården och göra i ordning uppfarten på tomten än att cykla. Helt sjukt faktiskt. Nån borde ha lagt in mig på psyket, eller gett mig en örfil.

På slutet av semestern började det bubbla av cykeltankar i huvudet. Det som bubblade var Randonneur Stockholms 120-milare. En helt opretentiös 120-milare med stämpelkontroller på bensinmackar och caféer. Fasen vad nice att köra den med mina nya expertkunskaper inom bikepacking, tänkte jag. Ja fan jag gör det! Jag kör. Men först ska jag serva hojen ordentligt och se till att få lite mil i benen. Sagt och gjort. Jag servade hojen. Bytte däck och hängde på navgeneratorn och drog sladdar för lamporna. Efter några timmar var cykeln klar och allt var tipptopp. Glad i hågen gick jag in för att ta ett glas vatten. Halvvägs till köket hör jag en smäll. Jag hörde direkt att ramen sprack. Jag gick ut bara för att konstatera att jag hade rätt. Cykeln hade blåst omkull och ramlat med överröret på en solstol. Sprickan gick nästan tvärs över ramen. Så mycket den cykeln har varit med om och så dör den på en solstol. Det kändes lite som i filmen Gudfadern när Don Vito dör i apelsinlunden när han leker med sitt barnbarn. Vilket jäkla antiklimax. Det var verkligen någon som inte ville att jag ska cykla. Först ryggskottet som inte ens hade gått över och nu en spräckt ram. Vad skulle hända om jag ändå gav mig iväg på den där 120-milaren? Jag skulle väl få en meteor i ansiktet eller bli uppäten av en rabiessmittad järv eller nåt. Ok jag ger mig. Jag skiter i 120-milaren, jag fattar vinken. Luften gick ur mig igen.

 

Nu är jag tillbaks. Mer laddad än nånsin. Nästan manisk. Planen för 2021 börjar ta form. Jag har tänkt att köra mer bikepacking-betonat nästa år. Jag är ju ändå expert på det nu. Jag håller just på att bena ut vilka lopp och äventyr jag ska köra. Det går rätt många roliga lopp nästa år. Sverigetempot, LEL och 1001 Miglia. Den enda jag inte har kört av de tre är Sverigetempot så det är väl den som ligger näst på tur. Den borde passa för bikepacking också.

Nu när Don Vito var död så fanns det ett läge att köpa ny cykel. Jag hade några önskemål, eller krav, som jag har klurat på de senaste åren. Jag vill ha en cykel med skivbromsar så jag kan köra med finhjul oavsett väder. Det ska rymmas större däck. Helst upp till 40 mm för att inte vara begränsad på vad jag vill göra. Cykeln ska vara av ”endurance-modell”. Nu när gravel har blivit ett begrepp så är nog gravel-endurance namnet jag söker. Det finns ett gäng olika cyklar som passar in i den kategorin. De jag har tittat på är tex Canyon Endurace, Trek Domane, BMC Roadmachine, Planet X Tempest och Mason Bokeh.

 

Jag har tänkt köra 32 mm tubeless-däck på medelhöga kolfiberfälgar. Jag har tidigare kört 28 mm breda däck och det var stor skillnad mot 25 mm, som i sig var en stor skillnad mot 23 mm. Det funkar såklart att cykla långt på 23 mm också. När jag körde PBP på 48:53 så hade jag 23 mm däck på stötiga högprofilsfälgar. Det går, men det går också att göra det bekvämare och på så sätt snabbare. Det är lite som att äta okokt spagetti. Det går, men det går mycket smidigare om du kokar spagettin i 10-11 minuter innan. Det är nog så cykelindustrin tänkte när de tog fram de bredare däcken.

Självklart ska jag ha navdynamo så jag kan ladda GPS och telefon på vägen utan att behöva tänka på batterier. Det lutar åt ett Son Delux-nav. Lampan har jag inte bestämt än. Fälgen ska också vara medelhög kolfiber.

En annan idé är att gå över till SPD-pedaler för att kunna ha skor som man faktiskt kan gå i. Landsvägspedaler och skor är stabila och jättebra på alla sätt men när man behöver gå omkring så är de inte lika prima längre. Det räcker med att försöka gå in i en matbutik så märker man att de inte riktigt är gjorda för det. Än värre blir det när man ska försöka balansera med en bricka med kaffe, cola och köttbullemacka på ett nysvabbat cafégolv. Om jag ändå ska ta det lite lugnare och börja hålla på med tält och grejer så kommer SPD vara smidigare. Det skadar inte att prova i alla fall.

Landsvägsskor på nysvabbat cafégolv

 

Det kommer bli en sån jäkla köpfest i vinter! Än så länge har jag hunnit köpa cykeln. Jag hittade en Trek Domane på rea i en butik i Stockholm. Det blev den cykeln för att jag fick den för rimliga pengar och att jag kunde plocka med den hem samma dag. Det ligger ett par nya hjul i varukorgen i en webbutik som bara väntar på att jag ska klicka på köpknappen. Framhjulet med navdynamon kommer någon duktig hjulbyggare få knåpa ihop i vinter innan våren kommer.

 

Skorna har jag också löst. Det blev ett par Shimano RX8 gravelskor. Gravelskor är en blandning mellan landsvägsskor och mtb-skor. De har alltså en mtb-sula med SPD och överdelen från en landsvägssko. Plus att de har förstärkning i tårna eftersom den är gjort för grus och lite stökigare vägar. Snygga, bekväma och praktiska. Vilket jäkla kinderägg!

 

Jag har bara testat de någon timme än så länge så jag får återkomma med hur de känns lite senare. Jag får väl köra en genomgång av hela kittet allteftersom det kommer på plats. Det ser ut att bli ett riktigt kul 2021 i alla fall. Det gäller att sätta upp rätt mål och utmaningar och se till att ha kul på vägen dit. Det känns riktigt spännande att lägga till en dimension till med bikepacking-grejen. Om man dessutom har möjlighet att börja utforska grusvägar så kan det bli hur kul som helst.

Trevlig helg!

/Johan


Bikepacking. Nu är jag expert.
Blogg

Bikepacking. Nu är jag expert.


Det är lätt att bli expert när man har en egen blogg och får skriva vad man vill. Nu har jag blivit expert på bikepacking. Egentligen har jag inte ens gjort något som kan liknas med bikepacking men jag känner ändå att jag måste dela med mig av mina erfarenheter. Det här kan bli bra.

Jag har suktat efter bikepacking i flera år men aldrig kommit till skott. Jag har oftast cyklat tills jag stupat under ett bord på en kontroll eller bara cyklat utan att sova alls. Det är nya tider nu. Nu ska jag börja sova på nätterna. Skillnaden mellan bikepacking och traditionell cykeltouring är att man på bikepacking packar minimalt och bara stuvar ner det man måste ha med sig. Väskorna är mindre och smidigare och hängs med fördel på en räser till skillnad från cykeltouring där man hänger stora sidoväskor och styrväska på en touringcykel. Syftet är detsamma men bikepackarna har lite mer bråttom. Man packar lätt för att cykla långt. Det är iallafall så som jag ser det. Utan att ens ha gjort det, men är expert ändå.

 

Idag var jag ute och testade mina prylar som jag har samlat på mig. Det blev en tvåtimmars-sväng ut på Färingsö. Cykeln var packad för att kunna vara ute i några dagar. Jag hade allt förutom sprit/gas-kök med mig. Några nyckelfaktorer för att kunna packa lätt är att man har ett lätt tält, en lätt sovsäck och ett lätt liggunderlag. Det är liksom grunden. Man kan såklart sova i en bivvi eller hängmatta med tarp men jag har valt tält.

 

Jag har packat ner mina prylar i en sadelväska, styrväska, en toptube-väska och en ramväska. Då ryms allt utan att svaja eller skava. Det går att hänga på fler väskor eller ta bort någon om man så vill.

 

 

I styrväskan har jag tältet och liggunderlaget. Den väskan går ändå inte att öppna under färd. Om jag vill ha något under färden så ligger det i toptube-väskan eller ramväskan eller i de två flaskhållarna i tyg som hänger på styret. I de väskorna ryms gel, kakor och sportdrickapulver. Det går även att trycka ner en reflexväst eller regnjacka där om man vill. I toptubeväskan har jag batteripack, sladdar och telefon. Sånt som man vill kunna komma åt under färden. Ovanpå styrväskan har jag spänt fast tältpinnarna. Det blir ganska kompakt och smidigt.

 

 

För att slå läger behöver jag bara sadelväskan och styrväskan. I styrväskan ligger tält och liggunderlag. I sadelväskan har jag sovsäck och extrakläder, både  nattkläder och förstärkningsplagg som benvärmare och skoöverdrag. I ramväskan har jag regnjacka, reflexväst, pump och verktyg.

 

Det tar bara några minuter att slå upp tältet och blåsa upp liggunderlaget. Det är inte stort men gör sitt jobb. Tanken är att man ska sova några timmar på natten, inte slå läger och spela gitarr på kvällarna i en vecka.

 

Välkommen in. Det är bäddat och klart på Mölleborns hotell.

 

Här ska jag sova i natt. Självklart i de kläderna jag hade med i väskorna. Men ikväll har jag lyxen att kunna äta inomhus och ta en dusch innan jag kryper ner i sovsäcken. Sen ska jag drömma om framtida långcyklingar.

/Johan


Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.
Blogg

Comeback, ryggskott och Alejandro Fuentes Bergström.


Just nu pågår Hell Week i Södertälje. Det är Randonneur Stockholms som ska ta igen alla inställda brevetlopp. Tanken är att man ska köra en hel brevetserie på en vecka. Alltså 20, 30, 40 och 60 mil från måndag till söndag. Jag som har vilat från cyklingen sedan augusti förra året såg det som en bra nystart men nöjde mig med den kortaste distansen, 20 mil.

Starten går i Södertälje och vanligtvis brukar jag ta bilen till starterna men den här gången tänkte jag att gott kunde unna mig att cykla dit och hem för att få lite mer tid i sadeln. Sagt och gjort, jag gav mig av ganska tidigt på morgonen med en ljudbok i öronen. Start och mål var flyttad från sedvanliga Statoil till arrangörerna Henrik och Åsas hus för att inte fösa in människor i på bensinmacken i onödan pga Corona. Utanför huset stod upp mot 20 personer och småsnackade. Starten gick och vi rullade iväg. I första backen märkte jag att min framväxel inte fungerade. Den var sönder. Redan i Hall-backen släppte jag förstaklungan. Med min usla form skulle jag vara söndertuggad och utskiten innan stämplingen i Torö om jag försökte hänga med snabbingarna. Det bildades ganska snart en andraklunga på fem personer. Det var ett par, kille och tjej, på varsin Canyon Endurace, en kille på en snygg blå Tegnér stålcykel med styrväska och en annan kille som redan från början sa att han skulle bonka efter 10 mil. Jag ska reda ut namnen inom några dagar.

 

Vår grupp höll ett jämnt och fint tempo. Killen med Enduracen tog en av de längta förningarna jag varit med om. Från Södertälje till Torö. Sen fortsatte han hela vägen till färjan i Skanssundet. Det är ca 12 mil totalt. Klart bra förning.

Innan vi kom till vändningen i Torö mötte vi tätgruppen. Vi hade inga planer på att stressa så vi tog en fika på lanthandeln. Sen fyllde vi flaskorna och vände tillbaka mot färjan till Mörkö. Den första halvan till färjan är backigare än man tror. Min trasiga framväxel gjorde det inte lättare. Jag försökte att inte störa mig på det utan tänkte på Alejandro Fuentes Bergströms Post-it peppin. Det finns inga problem som är för stora för att lösas med en peppande text på en post-it.

Man försöker lägga i lilla klingan fram men framväxeln är trasig. Den är sönder.

Då ser man post-it lappen där det står ”Du är stark.” Ja, jag är stark faktiskt. Se filmen så förstår ni.

 

Du är stark faktiskt.

Ungefär här började jag få problem med ryggen. Jag kände direkt att det var ett ryggskott på gång. Jag får det när jag slarvar med träning och stretching. Det kändes helt ok så länge jag satt på cykeln men så fort jag skulle kliva av eller på cykeln så gjorde det magiskt ont. Ryggen var sönder.

Det var på håret att vi kom med färjan. När vi kom fram hade de redan fällt ner bommarna och var på väg att åka men färjekaptenen var snäll och fällde upp bommarna så vi kunde rulla på. Grymt nice. På färjan träffade vi på en kille som hade droppat av från förstagruppen. Han hade en teamdräkt från Nyköping. Han fick åka med. Nästa stopp var Trosa. Där skulle vi äta lunch. Vi hittade ett litet fik där man kunde sitta i en park och äta. En köttbullsmacka och en Cola i skuggan under ett stort träd blev det.

 

Efter fikat lämnade vi Canyonparet och killen som trodde att han skulle bonka eftersom han nu var helt säker på att han skulle bonka. Jag, Tegnér och vår nyfunna vän från Linköping fortsatte mot Gnesta. Efter några mil fina vägar var vi framme i Gnesta. Nu var ryggen helt paj. Jag gick omkring som en stel pinne som nån hade knäckt på mitten. Tjejen i kassan på Statoil tyckte att jag såg så rackig ut så hon gav mig en skraplott. Jag skrapade och vann inget. När vi stod utanför macken och glodde i solen kom det andra gänget rullande. Canyonparet och bonk-killen. Vi bestämde oss för att hålla ihop de sista tre milen till målet i Södertälje. Canyonmannen tog täten igen.

 

De sista milen snurrade på lika smidigt som innan. Min framväxel var sönder och min rygg var sönder men benen kändes förvånansvärt bra. Humöret var också på topp. Det var riktigt skönt att känna att kroppen kändes så pigg, förutom ryggen då. Till slut var vi tillbaks till Henrik och Åsas hus där vi stämplade korten för sista gången och la de i deras brevlåda. Vi tackade varandra för en strålande runda. Sen stoppade jag in ljudboken i öronen och cyklade hem igen. När jag kom hem efter 27 mil var jag överlycklig av att vara igång med cyklingen igen.

 

Vi får väl se vad nästa äventyr blir. Jag har några idéer som jag hoppas att jag kan genomföra men först måste jag få ordning på ryggen. Den här så pass sönder så att inte ens en post-it kan laga den.

/Johan