Den ocensurerade Strava-statistiken 2020
Blogg

Den ocensurerade Strava-statistiken 2020


Senaste veckan har det varit på tapeten att visa upp sin statistik från 2020:års träning på sociala medier. Givetvis kan en inte gå miste om detta gyllene tillfälle att få skryta lite över sina egna siffror.

Jag har inte strösslat med min statistik tidigare år. Avvärjt det med det är inte antal cyklade mil som räknas, utan upplevelserna som kommer med dem. I år har jag ändrat mig. Dels för att det har varit tyngre för mig att samla mil i år, med en bulle i ugnen. I skrivandets stund, vecka 38, är mina fötter så pass svullna att det tar tid för mig att knäppa cykelskorna inför varje pass, till exempel.

Och dels för att jag har börjat fundera mer över hur en ska hinna träna som förälder framöver. Tittat med en mer blid blick på alla föräldrar där ute som ställer klockan tidigt, cyklar runt med barnvagn på släp, roddar barnvakt – för att få ihop sin träning. Och imponerats av den mängd arbete som i många fall ligger bakom folks startsträcka att ens hoppa upp på cykeln.

OBS detta gäller inte endast föräldrar! Utan alla som krigar mot vardagens bestyr, eller höga trösklar i allmänhet, för att få ihop sina kilometrar. Tänker extra på de cyklister som jobbat inom vården senaste året <3.

Därmed har min förståelse för strösslande med statistik ökat. Dessutom drog min kära vän och lagkamrat Hanna Näslund en rajd på Instagram förra veckan där hon lyfte att det är fint att lyfta sina bragder. Hurra! Detta har jag ordat om tidigare och det vänder sig främst till alla cyklande tjejer där ute. Män brukar ej ha samma problem med att visa upp sina siffror i tid och otid av någon anledning? Tex ringer min far alltid mig och rapporterar sin snittfart från varje avklarat pass. 

OBS all förståelse om en inte vill visa upp varenda kilometer en motionerar av olika anledningar! 

Här kommer min statistik, fresh out of Strava:

Nästan 700 tränade timmar över 320 dagar (ca 550 av dessa är på cykel): Jag är allra nöjd över att ha rört på mig nästan varje dag under år 2020. Detta för att : jag mådde illa större delen av maj – juli (gravidkrämpor). Varje gång jag tog mig ut och satte igång blodcirkulationen mådde jag så mycket bättre. Och varje avklarat pass under den här tiden hjälpte mig att klara av även nästa pass. Kontunitet is king! Skulle nästan vilja påstå att min envishet under dessa månader lagt grunden till att jag sitter här, i december månad, och ännu mår rätt bra som höggravid.

Det är inte oväntat att jag maxade mängden träning i april månad. Då hade jag ett enormt behov av att cykla ur mig all besvikelse över att Cape Epic ställts in månaden tidigare. Dessutom var det i slutet av april som jag plussade på en sticka. Sedan dess har träningsmängden stegvis minskat i takt med att bullen i ugnen växt till sig. 

Över 150 000 höjdmeter bestigna under 2020: tror det är all time high för min del. Med 15 kg extra i skrivandets stund. Det kan en väl ändå få skryta över?

Höjdmetrar har varit ett kärleksbarn of mine sen jag körde etapploppet Transalp 2018. Det var första gången som det gick upp för mig vilken energi de tar (ur ett par redan trötta ben…). Tycker höjdmeter är mer intressant än avlagda mil. Inte lika lätt att sitta på rulle uppförs :). 

 

2020 började jag äntligen lyfta en del skrot! Har väl snackat löst om detta en herrans massa år (även lyft en del också i och för sig), men inte förrän i år börjar det synas i statistiken. Tror att jag lyckats avvärja ryggsmärtor som gravid + delar av en stel höft med hjälp av detta.

 

Jag cyklade nya bansträckningen av Vätternrundan i april och det drog en massa kudos. Kommer aldrig sluta förvånas det stora intresset som finns kring Vätternrundan bland cyklister. Även när en inte ens rundar sjön med en nummerlapp på ryggen klickas det på like där hemma i stugorna.

 

Över 15 000 kudos under 2020. Här kommer det finaste med Strava in i bilden. Jag har haft Strava sen 2012. Har därmed samlat på mig en hel del följare och Strava-polare under åren. Vi har troligtvis snackat skit i en klunga under de senaste åtta åren, börjat följa varandra på Strava och inte slutat trots att vi typ glömt varandras namn. Men vi har ännu koll på varandra genom cyklingen och skickar ännu virtuella hejarop till varandra. Det är ju för fint.


Önskelista inför 2021
Blogg

Önskelista inför 2021


Snart är år 2020 slut, finns det någon som inte gläder sig åt det? Jag besparar er allt gnäll som vore fullt rimligt att radda upp å 2020 års vägnar , egentligen. Väljer att blicka framåt med en önskelista inför 2021 som såväl mina närmast sörjande och andra cyklister kanske kan finna inspiration i. 

Går i väntans tider här, har en fullbakad bäbis i magen (vecka 38!) som skulle kunna titta ut nu + – fyra veckor. Tror dock inte att bäbisen blir en julklapp utan snarare en nyårskaramell. Jag måste säga att jag är rätt duktig på att planera inför händelser som jag vet mycket om innan. Typiskt exempel ett cykellopp : då vet jag vet vart och när det startar, ungefär hur många timmar det kommer ta och hur ont de kan tänkas göra.

Träning pågår ännu (sent vecka 37).

Inför stundande förlossning vet jag att startskottet kan gå någon gång under kommande fyra veckor (stor risk att det sker mitt i natten. Tänk att bli väckt mitt i natten med en nummerlapp på ryggen och inse att startsignalen redan har gått ?!). Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta eller hur ont (antagligen extremt ont…) det kommer göra. Planeringsfreaket i mig ballar ur av all denna ovisshet! Jobbar i alla fall mycket mentalt med att se mållinjen (bäbis) framför mig.

Här kommer en önskelista inför 2021 med blandad kompott för en blivande förälder, förälder och cyklist.

  • Leverans av frisk bäbis i början av året. Say no more. Detta funderar jag på större delen av min vakna tid (ja, jag har också packat förlossningsväskan, monterat bilbarnstol, byggt ihop spjälsäng). Mitt BF är tidigt i januari. From nyårsafton tänkte jag börja laborera med diverse sätta-igång-drinkar. Men försöker också förbereda mig mentalt på att gå över tiden.
  • Cykelkärra: jag har köpt mängder med prylar till bäbis (om jag får skryta lite: har inte köpt nästan något nytt. Utan ca 90% begagnat). Dock hållit inne på köpet av denna viktiga pryl: cykelvagn som möjliggör träning med barn. Detta pga känns som jinxande att börja planera för distansrundor med bäbis på släp redan. Går allt bra på BB finns dock risken att en sådan kärra beställs hem snabbt efter bäbis ankomst.
  • Ny cykel som kommer i tid: jag sålde alla mina cyklar i höstas pga insåg att inget behov fanns för en höggravid kvinna med fina cyklar i garaget. Det tog inte lång tid förrän ersättare till mina trotjänare beställts dock. Nu hoppas jag att dessa kommer i tid, eftersom jag har hört att det kan bli förseningar av cyklar under nästa år? Pga komponenter som inte kunnat produceras och skickas i den takt som det ökade cykelsuget utvecklat sig? 
  • På tal om cykel – såklart min unge ska ha en Specialized Carbon Hotwalk. Den första barncykeln som tillverkas helt i kolfiber och som väger in på dryga på 2 kg. Med en wattmätare vore denna cykel komplett! OBS – ironi. Försöker ställa mig in på att min blivande unge inte kommer vara förtjust i cykelsporten pga kommer i tidig ålder tröttna på att höra om hur mamma och pappa möttes på en cykeltävling osv.
  • Nummerlappar: det känns som att vi är många som är villiga att betala ett högt pris för att få nåla en nummerlapp på ryggen nästa år. Ge mig bara lite startfållepirr, snälla! Jag vet att det jobbas febrilt ute bland cykelklubbarna för att lyckas med detta, då jag kör för Långloppscupen / Sweden Mountainbikes lag samt sitter i kommittén för Västgötacupen. Datum för race finns spikade – fingers crossed för att världens situation förbättras så att dessa kan gå av stapeln.

 

  • Nya cykelskor:  använder sedan några år tillbaka helst cykelskor från Shimano.  Nästa år lanserar Shimano landsvägsmodellen S-phyre i damspecifik modell. Dessa heter RC902 och kommer precis lagom till att mina gamla landsvägsskor behöver pensioneras.
    Gruppcykling 2.0 med Skoda Cycling Team 2018. Foto: Valentin Baat.

     

  •  Mera gruppcykling! Jisses vad svältfödd jag är på att få cykla i grupp – snacka strunt med alla i en klunga och även att ha ett snabbt hjul att ligga på. Jag har cyklat majoriteten av alla mina pass ensam sedan i somras, ute eller på Zwift då. Har på det senaste längtat efter just träningen inför Vätternrundan. Hoppas det kan bli något av just detta och genomförande av något av Vätterns lopp nästa år. Här skrev jag allt om min kärlek till Vätternrundan för något år sedan.

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer
Blogg

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer


Vad vore väl ändå ett långpass ute i december? Till ljudet av dubbdäck som knastrar, solen som gnistrar i snön och med den extrema nöjdhet som kommer efter avslutat pass på några timmar. För egen del är de enda utsikterna jag ser från cykeln nu en iPad med Zwift och en mage så stor att jag knappt kan se mina cykelskor längre. Jag är gravid i vecka 36 och har lagt utecykling på hyllan tills bäbis efterlängtade ankomst i januari. 

Bilden ovan är således inte aktuell utan tagen förra vintern av Henrik Öijer.

Nuläges-rapport vecka 36

Vecka 30–34 började jag trappa ner på träningen. Från kanske 10 till 7-8 timmar i veckan. De senaste två veckorna har jag skruvat ner på både mängd och intensitet rejält. Nu cyklar jag 5-6 h i veckan. Det handlar just nu mest om ett underhåll av kroppen. Lägga till träningen på ett sätt i vardagen så att jag mår bättre. För jag mår fortsatt bättre av att träna än att inte göra det – sömn, ömmande rygg, generell stelhet, svullenhet, humör – samtliga faktorer blir bättre av att jag rör på mig.

Vecka 36
Dagens kula – vecka 36. Kan ju även kallas julkula i dessa tider. Eller tempokula kanske ?!

En veckas träning försöker jag lägga upp såhär:

  • Främst fokus på att jag rör på mig minst en timme varje dag. Det kan innebära både promenad i makligt tempo eller…
  • Att jag får upp pulsen och kör någon form av intervall, detta försöker jag göra två gånger i veckan. Blir fortsatt en hel del sweet-spot intervaller.
  • Två gånger i veckan styrketränar jag. Fokus på baksidan av kroppen, säte och rygg. Detta går utmärkt att göra produktivt hemma (pga rådande restriktioner) med en kettlebell, några gummiband och en bosuboll.
  • I mån av energi försöker jag köra distanspass. Har blivit group-workouts på Zwift de senaste veckorna. Kör sällan längre än 2–2,5 h.

Vänlig hälsning till alla proffskommentatorer

Något jag funderat över de senaste veckorna är att många ”proffskommentatorer” har hört av sig till mig med synpunkter på min träning. I de flesta fall uppskattar jag detta, jag tar gärna emot konstruktiv kritik och tips och råd. Men i vissa fall har folk, innan de kontaktar mig, bestämt sig för att jag tränar för mycket för att vara gravid. Jag förstår att det kan se ut så för någon som enbart dyker ner i mitt Strava-feed och inte ser helheten.

Det handlar hela tiden om prioriteringar för vilken tid och energi som finns till träning. Oavsett om en är elitdrottare, motionär eller gravid. Jag prioriterar – ”krattar manegen” – för att kunna träna högt. Det har jag lärt mig under de senaste åren (när jag tävlat mycket). Nu måste jag dessutom vara extra varsam eftersom jag även har bäbisen i magen <3 att räkna in i ekvationen. Jag gör många aktiva val dagligen för att jag ska kunna skrapa ihop mina timmar med träning varje vecka. Till exempel:

  • Jag sover många timmar varje natt.
  • Jag äter mycket, har hittills gått upp ca 15 kg. Äter hellre lite extra för att säkerställa att jag orkar träna än att ligga i underkant. Speciellt innan och under träningspass.
  • När jag körde längre pass utomhus stannade jag alltid och pausade/fikade halvvägs in i passet. Har inte kört mer än tre timmar i rad på hur lång tid som helst.
  • Jag har tagit kontakt med en sjukgymnast. Fått individuella övningar för att kroppen ska hålla ihop efter nya förutsättningar (delade magmuskler, ökad belastning på ryggen). Detta hjälper mig mycket då jag har haft en del problem med övre delen av ryggen. 
  • Jag träffar en barnmorska varannan vecka som mäter och väger både mig och krabaten i min mage. Krabaten, liksom jag, ligger också i överkant på tillväxtkurvan.
  • Jag jobbar hemifrån och lämnar hemmet extremt sällan (pga rådande omständigheter). Stor kontrast mot tidigare, då jag alltid cykelpendlat till jobbet. Har mycket tid över till återhämtning efter träningen.
Perfekt att vara gravid och få ”’äta för två” i juletider. Här poserar jag med en mjuk pepparkaka (favorit).

Jag tror att en alltid ska försöka ha det i åtanke när en scrollar Strava eller Instagram. Det är en väldigt liten del av folks vardag som en ser, dessutom bakom ett filer på sociala medier. De som tränar många timmar eller trycker höga watt har antagligen gjort flera aktiva val för att hinna/kunna göra detta. Kanske kollar de mindre på serier, väljer att inte jobba över, skippar sovmorgonen på helgen ? Ingenting som är värt att ha kommer gratis osv. 

Avslutningsvis lite gnäll

Jisses vad jag saknar att träna inför Abloc Winter Challenge (OBS, vet ej om det blir av i år pga rådande omständigheter? Hoppas det blir av. För alla anmälda. Det är bensin för motivationen om vintern). Har tränat inför detta under de senaste tre vintrarna och jag älskar det verkligen. Med allt som hör därtill – samla distansmil på dubbdäck, frysa om fingrarna, komma hem och känna sig som queen of everything efter 4–5 h loggade på klockan.

I år sitter jag som en ledsen och bitter hund i dörren när min sambo ger sig ut på helgernas distanspass. ”Nej jag vill inte veta vart ni ska stanna och fika”, ”Va snittade ni över 28 km/h i fyra timmar?! Ni måste kört för hårt”.

OBS jag unnar honom detta. Vi båda är väl medvetna om att det kan bli svårt att cykla långpass innan ungen som kommer i januari fyllt 18 ?! Nej, skojar bara – planerar såklart för fullt för att cykla med barn i vagn nästa år. Peppar, peppar :). 


Ljuset i tunneln
Blogg

Ljuset i tunneln


Okej, nu börjar det bli tyngre här. Precis lagom till att Vätternrundan la upp en artikel på Cykla.se om mig och cykling under graviditet. Då började jag känna ”nej men vänta, jag är fejk, jag är ju inte alls den där hurtiga personen som det står om i artikeln…”. Hade då en tuff dag och en kort promenad runt den (lilla) ort jag bor i var all motion som jag orkade med för dagen.

För nu (gravid vecka 34) kommer de tyngre dagarna oftare. Vilopauserna på soffan tar jag mer frekvent och när jag ska träna krävs en minutiös uppladdning. En god natts sömn, stadig frukost, ett mellanmål innan jag ger mig iväg (oftast ger jag mig iväg ner i källaren för att köra trainer en timme) och ständig tillgång till sportdryck under passet.

OBS – detta är inte lika ansträngande som det kanske låter. Jag har gott om tid för att hinna fika och blanda sportdryck nu när jag är hemmavid 90% av all vaken tid (jobbar hemma och träffar knappt något folk utöver sambon och katten. Inget drömläge men inte så illa ändå under dessa corona-tider).

Funderar mycket på hur gravida kvinnor förr i tiden hade det. När de knappast blev sjukskrivna pga ryggsmärtor utan var tvungna att mjölka korna varje dag. Samt skulle laga mat till sig själva och hela familjen och take-away inte var ett alternativ. Och innan Netflix, serier och antagligen även soffhäng fanns som valmöjligheter till kvällsaktivitet för när de helt enkelt inte orkade något annat. Vi som är gravida i nutid borde egentligen inte få lov att klaga ?!

Ett särskilt tack

Äventyr med pensionärerna och ”vilda” djur.

Det där med att jag endast umgås med sambo och katt är en halv sanning. I artikeln på Cykla.se nämner jag att jag cyklar med ett gäng pensionärer nu för tiden. Dessa personer har egentligen fått för lite uppmärksamhet här på bloggen. Det är ju nämligen dem jag har cyklat mest tid med på sistone. Utan dem hade jag antagligen inte cyklat ute två gånger i veckan, 3–4 timmar varje gång, sedan september månad. Ingvar, Gunnar, Glenn, Göran, Rolle med flera. Tack så otroligt mycket för att ni bjuder in mig på era rundor!

Det ska även nämnas att det är ett krutgäng som jag cyklar med – de flesta har cyklat över 1000 mil i år och cyklar lätt ifrån mig i backarna. Trots att de är minst dubbelt så gamla som jag är! Verkligen imponerande, en kan bara hoppas om att vara i sådan form vid den egna pensionen.

Glenn och Ingvar

Det går alltid att lita på att ovan nämnda herrar 1) inte bangar cykling ett par gånger i veckan, nästan oavsett väderlek 2) alltid stannar och fikar på sina rundor 3) att de alltid väntar in alla i gruppen, oavsett dagsform 4) bjuder på roande samtalsämnen och anekdoter. Dessa punkter har varit absolut nödvändiga för mig på sistone. Nog för att jag sällan saknar motivation till att cykla. Men jag har inte varit sugen på att ge mig ut i höstrusket under exakt varje dag. Har dock aldrig ångrat ett enda pass som jag kört – det har gett mig en extra boost både till kroppens energi och mitt humör.

Njutbart med eget packat fika i en kohage.

På sistone har vi börjat ta med oss medhavt/corona-anpassat fika på våra turer. Det kan rekommenderas – en ryggsäck med termos och fikabröd väger inte mycket. Dessutom känner en sig plötsligt som mer av en äventyrare/friluftsmänniska än när en går in på ett café.

Känslan av en valross i slutspurt

Sista veckorna har jag mäktat med distansrundor på ca 3–4 timmar (bilden högst upp är tagen idag, på Torpa / Hofsnäs utanför Ulricehamn). Men jag tror att jag snart är inne på sista versen för detta nöje. Tänker inte cykla mer ute när dubbdäck krävs och det sliter mer märkbart på kroppen för var dag med längre turer. Hoppas dock på att kunna få min dagliga dos endorfiner med hjälp av trainern och Zwift in i det sista.

Känner mig som en valross just nu

Om allt går som planerat ska jag vara gravid mindre än 50 dagar till! Plötsligt har jag börjat se ”ljuset i tunneln”. Att jag inte längre måste förlika mig med min gravida kropp så länge till. Min kropp, som mer och mer känns som en valross till formen för var dag som går. Den är svullen, vankar fram och föredrar horisontalläge.

Det kommer bli tyngre innan det blir bättre och förlossningen kan bli hur tuff som helst – det är jag fullt medveten om. Men ändå, snart får jag träffa bäbisen i magen! (Den lilla busen som håller mig vaken med kick-boxning dygnet runt). Det är nästan så att jag kan börja lägga vinflaskor på kylning (jag längtar efter kallt, vitt vin!) och gräva fram mina finare cykelkläder igen (de som skulle spricka i sömmarna om jag drog på mig dem nu). Och inte minst (det här vågar jag knappt skriva): kan det bli aktuellt att börja drömma om äventyr på cykeln nästa år! Stay tuned 🙂 .


När den enda siffran som pekar uppåt är vikten
Blogg

När den enda siffran som pekar uppåt är vikten


November månad och den heliga uppstartstiden för cyklister är här.  Rapporter om max-20:or duggar tätt i mitt flöde. Det är nu alla vänder blad och siktar mot sin bästa säsong någonsin. Bilder av hur rekordtider runt Vättern slås, pallplatser tas och hur polare cyklas ifrån är frekventa målbilder i många cyklisters huvuden.

Jag älskar också grundträning. Det beror på att jag 1 – är en opportunist, expert på att måla upp storartade drömmar om framtiden i skallen på trainern under vinter, 2 – älskar att cykla många timmar, vilket ofta är en fördel under grundträningen.

Rimlig målbild – att cykla barbent med starka ben på Gotland om sommaren. Foto från i somras när jag cyklar med Tove Langseth.

I år är speciellt för mig då jag typ legat i grundträning sen i april månad (när jag blev gravid). Ett drömläge för den gnetare jag är, egentligen. Sedan dess har dock alla mina prestationsbaserade siffror sjunkit, av helt naturliga anledningar (bullen i ugnen som slukar energi).

Den enda siffran som har utvecklats uppåt är min vikt. Har i skrivandes stund gått upp 11 kg och med cirka nio veckor kvar att vara gravid finns nog en chans att jag går upp minst 15 kg totalt. Samtidigt har mitt FTP sjunkit, har inte mätt med exakt hur mycket. Men det krävs väl ingen högskoleutbildning för att räkna ut att mina watt/kilo inte direkt skrämmer någon på Zwift  (på Zwift är ett högt FTP/ watt/kilo det heligaste som finns). 

Det tog någon månad i början av graviditeten att acceptera att kroppen förändrades och att jag således blev svagare. En är så van vid att under en säsong ständigt utvecklas och bli snabbare och starkare. I år är det precis tvärtom. Jag blir sakta men säker i sämre form och detta kräver viss kalibrering av en prestationsinriktad hjärna. All förändring kräver sin tid att vänja sig vid, tror jag. Jag hade ett par break-downs, till exempel en gång då jag kom sist på en träningstävling i MTB i maj. Och det var väl inte jätteroligt att dra på sig jerseys i storlek XS i somras (tacka vet jag höstcyklingens mer rymliga cykelkläder jag använder nu).

Formkoll vecka 32 !

Har sakta men säkert fått vrida av motstånd och sänka mitt FTP i alla träningsappar – Zwift till exempel. Vissa dagar räcker inte ens det, då måste jag sänka motståndet under passet också. Tvärtemot vad jag trott har detta inte varit så fruktansvärt jobbigt för den där prestationsinriktade delen av mig på senare tid. Har kunnat notera att ”okej, det här klarar kroppen av idag” och sedan varit glad att jag kunnat trampa på en timme, om det varit min ursprungsplan.

Det låter fruktansvärt präktigt att vara en tacksam person på en trainer! Förlåt. Men jag tror att det handlar om att kontrasten till att cykla, mot att ligga på soffan, ha ont i ryggen och scrolla i olika gravid-grupper på Facebook är stor. Det sistnämnda gör jag redan i för stor utsträckning (om någon trodde att olika cyklist-forum och FB-grupper är nördiga är det inget mot gravid-grupper).

Att få cykla en timme och tänka på annat än att en är gravid är en lättnad. Då blir det inte så svårt att göra det bästa av situationen (missförstå mig rätt nu, jag längtar ihjäl mig efter att ungen ska komma ut. Men jag tänker redan på den ca 90% av all vaken tid. En paus är alltid välkommen).

I brist på progressionens   sötma har jag försökt fokusera på annat än watten på trainern på sistone. Sådant som jag många gånger förr tänkt att ”i höst ska jag verkligen lägga tid på…” – men så har det inte blivit av. Ofta för att jag cyklat massa distans istället… men i år har jag helt enkelt inga bortförklaringar. Här kommer några tips.

  • Prova ett nytt träningsupplägg: jag har precis börjat köra trainer via programmet TrainerRoad istället för med Zwift. TrainerRoad direktstyr också trainern (om den är smart) och kan även lägga upp träningsprogram baserat på olika prestationsmål – allt från långlopp till GP-lopp och GranFondos finns på menyn. Det är bara att välja ett datum som en vill vara i form så sköter programmet resten (nästan).Deras grundträningsfilosofi baseras mycket på Sweet spot-träning. Det är något jag aldrig provat innan, då jag kört mest polariserade intervaller (dvs antingen på tröskel eller högre alt lugn distans). Men just nu passar det min kropp bra. Att köra på sweet spot innebär ca 90% av sitt FTP och det känns precis lagom som tak för mig just nu. Programmet kan se trist ut (bild nedan), men det är mer underhållande än vad en kan tro.OBS – jag har inget samarbete med Trainer Road! Men kan även tipsa om deras podcast, deras blogg och forum. Finns mycket träningsfakta/nörderi att ta del av hos dem. Zwift i all ära, men det känns mer som vilda västern när TR är evidensbaserat.

 

  • Träna på att höja kadensen: bra för den som gillar lägre kadensa av naturen (det gäller undertecknad) – att försöka jobba på att bli trampeffektivare på högre kadenser. Lägger in intervaller med kadens 95+ på de flesta av mina pass. Utmanande för motriken! Tips på pass: 7*6 min med 1 min vila @ 85–90% av FTP, varannan minut under intervallerna högre rpm, resterande minuter ”naturlig kadens”.

 

  • Köra styrkeintervaller/låg kadensare: klassiska grundträningsintervaller, dvs att köra lite längre intervaller på lägre kadens (55–70 rpm, bra att börja göra detta i det lägre spannet om en är ovan). Har själv upplevt bra ”bang for the bucks” av dessa intervaller, då det är enkelt att få in mycket tid nära tröskelwatt + att det är bra för rundtrampet och rekryteringen av muskelfibrer. Tips på pass: 4*8 min med 2 min vila @90 % FTP, 60 RPM.

 

  • Accelerera i kadens: jobbigare än vad det låter! Men prova själv att köra: 2*20 min @ 85-90 % FTP, håll 70 i kadens som grund, öka sedan till 90 RPM och ca 105% av FTP varannan minut i 30 sekunder. Vila 5 min mellan seten. Känns plätt-lätt till en början, men efter några kadensökningar är det svårt att komma ner till lägre kadens och även behålla kadensen.

 

  • Styrketräna: äntligen styrketränar jag två gånger i veckan. Det har jag ”drömt” om i flera år som cyklist. Såväl gravida som cyklister är ofta svaga på baksidan av kroppen. Jag har tagit hjälp av en sjukgymnast som pin-pointat mina svaga delar (så värt varje krona). Nu jobbar jag en hel del med övningar som kräftgång, musslan och draken. Googla dem – de funkar även utanför ett gym såhär i Corona-tider!

Allt jag vill kan jag (nästan) göra
Blogg

Allt jag vill kan jag (nästan) göra


Hej gravidbloggen!

Tänkte idag lyfta några höjdpunkter från mina senaste veckor som gravid. Vill fokusera på vad som GÅR att göra som gravid, istället för att rabbla det som är förbjudet. Sådana listor finns ändå i överflöd för oss gravida. Jag kan rabbla de ostar jag ej får äta i sömnen! Inte intressant.

Är i skrivandes stund snart gravid i vecka 31. Kan med glädje skriva att de senaste tio veckorna svischat förbi. Hoppas att de resterande tio veckorna går lika snabbt. Eller gör jag det? När jag inför detta inlägg dök ner i mitt Strava-flöde insåg jag att det antagligen kommer dröja tills pensionen innan min statistik liknar de senaste åren igen. Alltså när jag cyklar långpass varje helg igen – ibland till och med lördag och söndag -, där jag tävlar 30 helger under en säsong (känns som ett minne blott just i år, men detta var möjligt innan år 2020), där jag alltid hinner med en fika efter träningspasset.

Observera att jag inte ångrar någonting – jag ångrar inte att jag cyklat många mil utan att dra in ett proffskontrakt under de senaste åren (obs ironi, har aldrig haft detta som mål). Eller att denna tid av livet snart är över. Livet som morsa kommer bli något helt annat. Det enda jag vet är att det inte kommer bli som det någonsin varit tidigare. Utmaningen blir väl att försöka uppehålla en liknande nivå på cykeln, trots färre timmar cykling och sömn på schemat. Som jag tidigare skrivit är jag även ödmjuk inför att det inte alls blir så – kanske ändras mina intressen till den grad att cykelstallet byts ut mot ett barnvagnsstall framöver? Time will tell.

Alltså har jag endast tio veckor kvar att leka det wannabe-proffs liv som jag trots allt unnat mig att leva de senaste åren. Borde förvalta tiden väl. Dålig tajming att dessa veckor infaller med årets tråkigaste period samt att jag tappar fart och finess på cykeln för varje dag som går. Att ägna mig åt det bästa jag vet – långpass med finfika inplanerat – har börjat bli tuffare med den minskade energi samt ökade vikt (+10 kg sedan i april) jag har. Speciellt tufft även för dem som cyklar med mig och måste vänta på mig i varje backe.

Här kommer en recap mina senaste tio veckor som gravid. Fokuserar på vad jag har kunnat göra under tiden.

Vecka 21 – körde backintervaller och betade av några av Ulricehamns brantaste partier, det var typ 15% som brantast. Det var inte en stilfull cyklist som lekte bergaget, men jag tog mig upp!

Vecka 22 – började köra gravelcykel. Hängde med ett riktigt rövargäng på 95 km och dryga 1000 höjdmeter utan att vara för mycket av ett ankare för övriga cyklister.

Vecka 23 – tränade med skidesset Hanna Falk, både på cykel och löpning på myr. Gick utmärkt, tror inte jag sinkade Hannas träning för mycket. Då ska tilläggas att det är en STOR fördel att träna med dem som vet hur ett distanspass ska köras (jämt och fint), jämfört med gemene motionär som tycker att backhets ska vara ett slående inslag på alla sorters träningspass – lugna som hårda.

Vecka 24 – körde lagtempo med snabbgäng och kunde till och med ta en och annan förning. Är allergisk mot att skriva ut snittfart egentligen men pga saknar wattmätare på min racer: tror vi snittade över 35 km/h i 50-ish kilometer.

Vecka 25 – hade finbesök av min lagkamrat Hanna Näslund, cyklade stig (OBS inte extremt teknisk sådan) både i Alingsås hos Allebike och på Lassalyckan i Ulricehamn.

Vecka 26 – vädret var bra så jag körde tre långpass på racer, mellan 8-12 mil långa. Blev givetvis lika många fikastopp. Härligt att en kan fika för två numer (?!).

Vecka 27 – körde sista backpasset på min racer utomhus, lyckades knipa ett par QOM. Gissar att dessa blev mina sista kronor på lång tid. Blir spännande att se hur stor förlusten av kronor blivit fram i vår igen, då jag kanske ger mig ut på QOM-jakt igen (just nu kollar jag inte den statistiken alls).

Vecka 28 – körde 85 km grus och 1000 höjdmeter i riktigt rule #9 väder. Hade dock sett till att ha med mig en första hjälpryttare för putthjälp i de brantare backarna.

Vecka 29 – körde gravelevent med Abloc, 90 km och 1000 + höjdmeter. Körde med den ”snygga” gruppen och hade en riktigt pangdag på cykeln. Bild ovan från ”målgång”. Älskar att ha på mig hängselbyxor nu för tiden.

I skrivandes stund är jag gravid i vecka 30, 31 imorgon. Någonting hände förra veckan, det där illamående jag kände i början av graviditeten kom smygande igen. Samt att krabaten i magen har lärt sig att sparka kraftfullt i riktning mot mina revben. Denna kombo av osköna känslor i magregionen har resulterat i att jag ”loggat” fler timmar på soffan än på cykeln på sistone. Under några tillfällen har jag dock lyckats köra trainer.

Vår trainer har numer en justerbar styrstam som är satt på max. Det är ingen snygg cykel men de pass som jag lyckas köra på den får mig att bli en så mycket gladare människa. Kommer försöka trampa på den in i det sista, inser mer och mer vilken endorfinjunkie jag är. Har till och med ett träningsschema som jag nästan följer. Mer om det nästa gång. Stay tuned!


Jag önskar att jag brutit mot alla regler tidigare
Blogg

Jag önskar att jag brutit mot alla regler tidigare


Oktober och hösten är kommen. Många har säkert plockat fram sina gravelcyklar och/eller bestämt sig för att göra karriär på Zwift. För egen del har jag höjt alla mina cyklars styren till högsta möjliga nivå för att sitta bekvämt som gravid, just nu i vecka 27. Jag cyklar fortsatt på både ute och inne – ungefär i samma mängd som tidigare höstar. Har kommit på några hacks – som mest gått ut på att bryta mot alla regler jag som cyklist varit nitisk kring tidigare – för att få cyklingen att rulla på. 

Det var många som hörde av sig efter mitt senaste inlägg om cykling som gravid. Roligt! Tänkte fortsätta min lilla berättelse vecka för vecka och avslutar några saker som jag önskar att jag visste om tidigare i graviditeten.

Gravid vecka 15-20 – bra flow

Större delen av dessa veckor hade jag semester och det gjorde susen för orken.  Jag loggade många bra långpass, bland annat ett på 22 mil i Östergötland med ett härligt gäng och ett annat på 5 h MTB i Rörbäcksnäs i Sälen (varning för smygskryt: satte QOM på den långa röda banan ”Vallsjörundan”). Vågade nästan säga att jag knappt kände av graviditeten emellanåt och hade bra flow.

Rörbäcksnäs – omtalat stigparadis och värt ett besök för alla typer av MTB-cyklister. Foto: Lennart Axelsson.

OBS att jag aldrig pressat eller pressar mig särskilt hårt – jag har hela tiden fortsatt haft ett öga på pulsen och flera gånger avbrutit pass tidigare. Jag har inte kört timme fyra av fem i regn eller någonsin varit nära att cykla in i väggen, mentalt eller fysiskt (läs mer längre ner). Känner helt enkelt att det aldrig funnits någon anledning till att köra mig själv sopslut, utan prioriterat jämn energinivå och jämnt humör.

Fantastisk dag i juli när jag körde 22 mil på Östgötaslätten. Här på väg upp för Omberg. Foto: David Alledal.

Jag tror att kroppen där och då – under andra trimestern – börjat anpassa sig till att vara gravid – kommit ikapp med hormoner, ökad blodmängd och vikt.

Någon gång runt vecka 17-18 började dock gravidkulan komma fram på riktigt och ungefär samtidigt kände jag att det började ta emot att köra mer stökig MTB.

Vecka 20 – 12/13 backar på 13 hills

I augusti varje år går mitt absoluta favoritevent på cykel – 13 hills, arrangerat av La Lepre Stanca i Jönköping. En tillställning där målet är att i par cykla 13 branta backar, på totalt ca 2500 höjdmeter, i Jönköping med omnejd under en dag. Men om en eventuellt inte tar sig upp för alla dessa backar är en ändå lika välkommen att skåla i öl när dagen är slut.

På dessa premisser bestämde jag mig för att köra 13 hills även i år – jag skulle cykla så många backar som jag orkad . Inte vara för hård mot mig själv om benen ej bar hela vägen, eller när jag i efterhand noterade att jag var långt från PR på alla segment på Strava.

Kan erkänna att den psykiska aspekten av detta kändes tuffare än den fysiska. Då jag ”vunnit” 13hills (damklassen) ett par gånger innan var det svårt att ha en prestigelös inställning till det hela. Med andra ord blev det en bra mental övning för mig – att träna på att var sak har sin tid. Den här hösten är jag gravid, tyngre och långsammare. Nästa höst är jag kanske något snabbare igen (?!).

13 hills
13 hills – hade när bilden togs klarat av 10/13 backar. Foto: okänd snäll kvinna som letade upp mig på Insta för att skicka bilden till mig.

Med hjälp av en bra lagkamrat (Johan Gustafsson), ett antal depåstopp (vi tajmade en dag när det var 30 grader varmt), en överhoppad backe och promenad i en backe: blev det en 10-poängare till dag i sadeln. Jag ska inte säga att det var enkelt. Att cykla backar som är mer än 25% branta, svider även utan extra vikt i form av en fripassagerare (samt några trivselkilon). Jag tog en backe i taget och ropade på min hjälpryttare (Johan) varje gång det gick något för snabbt mellan backarna.

Här kommer några saker jag önskar att jag visste i början av graviditeten:

  • Att inte lägga så mycket värdering i detaljer. Det finns så många oskrivna regler bland cyklister som jag inser påverkat mig. Att ett distanspass ska vara minst tre timmar långt, att ett tröskelpass ska innehålla minst 30 min över tröskewatt eller att en inte ska äta på pass under 1,5 h till exempel. Nu försöker jag zooma ut och glädja mig över all tid jag får ihop på cykeln – även om det inte genomförs enligt de normer jag haft i bakhuvudet många år. Istället försöker jag…
allebike
Bananpaus! Ett stående inslag i min träningsrepetoar nu för tiden. Här i Alingsås i samband med besök på Allebike.
  •  … vara snäll mot mig själv och vara kreativ och flexibel för att få till cyklingen. Bryta mot reglerna till förmån för att få till kontinuitet i cyklingen. Blir det en lång fikapaus i mitten av ett pass på ”bara” två timmar? Börjar jag dricka saft redan innan jag satt mig på cykeln? Är jag 20 watt från target på blott tre minuter långa intervaller? Inga problem! Ser varje avklarat pass som en del av ett pussel som jag lägger för att ha möjlighet till att kunna njuta av cyklingen så länge som möjligt in i graviditeten.

 

  • Att en inte alltid måste vrida ur trasan och bli jättetrött av träning. Jag har under många år haft en vilodag i veckan och då har jag försökt att ”gjort mig förtjänt” av den. Ofta kört plattan i mattan på helgernas långpass för att knappt kunna gå i trappor på måndagen. Och jisses vad jag är svag för att känna mig slutkörd och att logga många träningsmil på Strava. Att göra slut med den mentaliteten har kanske varit mitt största hinder. Men just nu är det helt enkelt inte värt att tänja på gränserna.
shimano
  • Det är enkelt att stänga av alla Strava-notiser, inte ladda upp alla pass på Strava eller att scrolla på Strava varje dag. Även om min logiska sida inser att jag vare sig kan eller bör ge mig ut och försöka kriga tillbaka de QOMs som ryker (rätt ofta), blir min känslomässiga sida emellanåt stressad när det händer. Därför har jag minskat min tid på Strava på sistone och laddar bara upp vissa av mina pass och öppnar appen ett par gånger i veckan.

 

  • Tidigare ville jag gärna ha ett datum för när det är rimligt att kunna cykla snabbt och kanske tävla igen. Numer känner jag att det inte spelar någon roll. Har fått en otrolig respekt för vad skapandet av ett barn gör med kroppen. Vet inte hur mitt liv ser ut när jag väl (peppar, peppar) har fött barn. Kanske försvinner mitt intresse för att fästa nummerlapp på ryggen eller att ta mig an stora utmaningar då. Time will tell ?.

Cyklist med bulle i ugnen
Blogg

Cyklist med bulle i ugnen


Hej! Kanske har ni sett mig på en film i Facebook-gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling. Där syntes jag förra veckan när jag var ute och cyklade, gravid, tjock och glad. Filmen väckte uppmärksamhet – jag fick många hejarop (tack snälla ni!). Men också några pikar – hur kan jag som (på filmen gravid i vecka 23) ta sådana risker som att cykla i grupp ? 

vecka 23
Gruppcykling vecka 23 – fungerar fint om en litar på dem en cyklar med. Foto: Lennart Axelsson.

Därför tänkte att jag skulle börja skriva blogginlägg om det jag själv har googlat efter X antal gånger de senaste månaderna. Om cykling som gravid. (Här skrev jag på Långloppscupens blogg om när jag gick ut som gravid – för er som vill läsa del ett).

Jag vet hur det är när en egentligen bara vill ha NÅGON mer historia med igenkänningsfaktor att läsa som gravid. Speciellt under den första tiden när en ofta ska vara hemlig om graviditeten. Därför vill jag skriva och lämna ett avtryck för att kanske kunna hjälpa någon annan gravid cyklist. Nu eller i framtiden!

OBS att det mesta som jag skriver inte på något vis är vetenskapligt, utan handlar om egna erfarenheter. Jag har lusläst den forskning som finns på ämnet konditionsträning som gravid. Har även pratat med flera starka mammor som jag känner om deras erfarenheter. Och av detta har jag plockat ”russinen ur kakan”. Det slutar för det mesta med att mitt ”träningsschema” styrs av min egna kropp på dagsbasis. 

Ännu en sak att nämna är att jag har cyklat mycket under de senaste åren, 500-600 timmar om året. Jag tror att det ger mig en bra grund att stå på, men jag tror inte det är främsta anledningen till att jag ännu (just nu, vecka 24) kan cykla på bra. Det tror jag mest är adresserat tur – för varje graviditeter verkar vara som rena rama lotteriet.

Däremot tackar jag alla mil på cykel lärt mig mycket om mig själv och om sporten. Att köra Vättern riktigt snabbt, att tävla i elitklass i långlopp under flera år, att köra 20 MTB timmar i norska fjällen i ett svep (Offroad Finnmark) – är några av de erfarenheter som lärt mig mycket om hur hårt jag kan pressa mig själv, vart gränsen går  och även vilka situationer som är mer riskfyllda än andra.

Tänkte dela upp mina inlägg utifrån olika gravidveckor, let´s go!

Vecka 5-8 (maj)

Så fort jag plussat trodde jag att alla skulle upptäcka något: att jag blivit rund magen och tappat fart. Visst la jag på mig något kilo rätt snabbt – men knappast något någon annan märkte. Och jag upptäckte att den sista pushen i benen försvann. Hängde upp mig på detaljer som att jag tappat några watt på mina intervaller eller sekunder på Strava-PBn. Men i övrigt flöt träningen på fint.

Nu i efterhand kan jag inte låta bli att önska att jag varit snällare mot mig själv; för jag var i fin form efter en gedigen vinterträning. Jag hade inga problem med att köra klubbträningar med toppenklubbarna Jönköping CK och IKHP, cykla längre distanspass, gå på teknikkurs med Emil Lindgren.

ikhp
Körde backintervaller med snabbingarna i IKHP i början av min aktivitet. Kände mig långsam, men tror inte att någon annan tänkte på att jag tappat ett par sekunder i backarna.

Jag läste på  om hur hårt jag skulle våga träna, och de vetenskapliga texter som finns säger ofta att en ska hålla sig under 90% av sin maxpuls. Jag började köra med dubbla pulsklockor för att hålla koll på detta (och gör det än). Men det är faktiskt inget större problem att hålla nere pulsen – kroppen kommer sällan upp i så hög puls. Som att ett eget skyddsnät  är påkopplat.

Vecka 8-12 – ett töcken av illamående med träning som bästa medicin

 

Runt vecka åtta drabbades jag av det klassiska gravidillamåendet. Ofta på morgonen eller om jag inte ätit nitiskt var tredje timme. Det var oskönt, speciellt när det small till när jag var ute och cyklade med andra . Kunde då inte berätta vad mina plötsligt ”trötta ben” och hetsdrickande av saft berodde på.

Men kroppen är fantastisk, och ofta mådde jag mycket bättre av frisk luft. Jag kunde ännu träna ca 12-13 timmar i veckan under dessa veckor. Utåt sett såg det nog ut som att jag tränade på som vanligt. Det som dock inte syns på Strava är att jag emellanåt cyklade distanspass i styrfart, blev puttad i vissa uppförsbackar och tog riktigt långa fikapauser för att få motionen och timmarna att gå ihop.

Nu i efterhand är jag glad över att jag hängde i – för jag tror att kontinuitet i träningen är viktigt. Mycket viktigare än att man kör sina intervaller på en viss intensitet  osv. Samt att det allra sämsta för mitt mående hela tiden varit att ligga på soffan – då hinner en tänka alldeles för mycket samt tycka synd om sig själv och då gror illamåendet mer än någonsin.

Team Mustasch
En 32-milare med Team Mustasch – det är helt omöjligt att klaga på det sällskapet.

 Vecka 12 – 320 km och en Vätternrunda på rulle

Vecka 12 cyklade jag ”Vätternrundan”, eller årets version av denna vilket för min del innebar 320 km med Team Mustasch i Göteborg med omnejd. Jag funderade mycket innan jag bestämde mig för att köra – men bestämde mig för att försöka eftersom jag inte hade några problem med distanspass vid den tiden + att ABLOC (teamet bakom Mustasch) supportade hela rundan och körde följebil bakom oss.

Team Mustasch

Att cykla nästan 10 timmar kuperat (nästan 3000 höjdmeter) under en av junis varmaste dagar lämnar ingen cyklist oberörd. Jag fick parera illamåendet med extra många gels och kakor vid depåstoppen. Tog inte heller mycket vind den dagen. Jag låg längs bak i klungan (vilket var en premiumklunga med massa starka och erfarna cyklister) och hade det gott. Fick en och annan knuff i backarna av min sambo men kan inte klaga över något alls med den dagen – kroppen fungerade bra.

 Vecka 13-15 – svacka

Återhämtningen från 32-milaren tog dock längre tid än vanligt, som att vi var två personer som skulle ta igen oss? Denna trötthet samt en flytt tog på mina krafter och under ett par veckor hade jag en svacka. Påbörjade intervallpass som jag fick avbryta pga stark känsla av att kroppen inte ville ta i. Illamåendet började dock släppa och det blev en del promenader under dessa veckor.

Dessa veckor blev det naturligt att jag slutade cykla med på hårdare gruppträningspass – ville eller orkade helt enkelt inte bli hetsad till att köra hårt då dagsformen var så svår att förutse.

Sommar Gotland cykel
Vykort från sommaren – som varit en riktigt bra cykelsommar även som gravid.
To be continued! Men kan nämna att sommaren varit bra. Var inställd på att sluta cykla racer och MTB någon gång i augusti, men i skrivandets stund fungerar all typ av cykling bra. Och all typ av cykling får mig att må bättre, precis som det varit sedan jag började cykla för en hel del år sedan.

Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag
Blogg

Laddar inför #minvätternrundan med Team Mustasch på lördag


Det är Vätternveckan! Och det kan ingen ta ifrån oss cyklister. Trots att många av oss inte kommer passera Motala, eller cykla runt Vättern. Jag hoppas att många med mig gör sitt bästa för att den vanliga feelingen ska infinna sig. Själv har jag precis fått hem mitt kit tills helgen. Bild nedan! Jag ska cykla med Team Mustasch på lördag under #minvätternrundan. Och kläderna är så snygga att jag hade kunnat ha det på mig hela tiden, hela veckan.

Snygga kläder i all ära – det bästa är ändå att Team Mustasch cyklar med ett gott ändamål – de stödjer mustaschkampen och prostatacancerförbundet. Här är en länk till deras insamling och här finns mer information om Team Mustasch och Abloc som ligger bakom teamet. Det känns otroligt fint att få cykla för ett sådant fint ändamål. .

I vanliga fall cyklar Team Mustasch ruskigt snabbt runt Vättern under Vätternrundan (samt att de har en sub9-grupp som inte har lika bråttom runt sjön). I år är upplägget något annorlunda, och Team Mustasch kommer köra tre olika klungor i helgen. En i Stockholm, en på Öland och en i Göteborg. Jag kommer cykla med Göteborgs-gänget. OBS – jag är inte med i ordinarie team som skulle cykla snabbt runt sjön. Jag är endast en salig fan-girl. Min pojkvän och några av de ca 15-20 andra cyklister jag kör med är med i ordinarie snabbgrupps-truppen

Utan särskilt mycket ansträngning har jag hamnat i klassisk Vätternrundan-feeling denna vecka. Haft en fjäril i magen hela veckan, kollat på SMHI:s prognoser orimligt ofta och funderat över världsliga ting som:  Hur många gels får plats i mina fickor? Hur mycket sportdryck kommer jag orka få i mig? Hur jobbigt är det nu igen att cykla mer än 30 mil? Faktum är att jag hyser stor respekt inför den tur vi ska cykla på lördag. Bild nedan.

Det tränade ögat noterar snabbt att rundans höjdmeter mäter nästan det dubbla mot ordinarie Vätternrundans. Phu ! (gräver hetsigt i en godispåse för att kolhydratsladda när detta skrivs). Trots att jag har ett antal långrundor i bagaget (som mest har jag cyklat 20 h i ett sträck på Offroad Finnmark 2019) pirrar det i magen. Men en ska inte klaga, för jisses vad jag saknat det där pirret emellanåt under våren.

Stay tuned! Det nämndes något om att Vätternrundan kommer att sända live från Team Mustaschs grupper i helgen.


Äntligen Vätternveckan
Blogg

Äntligen Vätternveckan


Vi går in i en vecka som är helig för många cyklister runt om i landet. Vätternveckan. I år är dock denna vecka speciell av flera olika anledningar. Tusentals cyklister kommer inte att samlas i Motala till helgen. Tusentals cyklister kommer inte att stå med pickande hjärtan i en startfålla fredag – lördag. De kommer heller inte att trängas på vägarna runt om Vättern och festa på banan och saltgurka  i depåerna längs banan. Inte heller blir det något skålande i lättöl i parken i Motala vid målgång.

Jag tror och hoppas att denna vecka kommer påminna om en alldeles vanlig Vättern-vecka på de sätten som det går. Jag vet att många kommer genomföra #minvätternundan under den kommande vecka. Flera kommer att trampa 315 km i ett sträck på lördag. Hoppas att detta medför många av de finaste elementen med Vättern – att folk cyklar i grupp (obs lagom stora), kämpar tillsammans ute på vägarna och binder de där alldeles speciella banden mellan sig. De där speciella banden som endast möjliggörs efter ett visst antal timmar som en grupp spenderar tillsammans.

Jag tänkte berätta lite om mina egna Vätternrundor genom åren – hur jag hatat och älskat Vättern under åren. Men hur min relation till sjön på senaste också förbättrats och varför jag tror att den även kommer göra det framöver.

Bild på mig och brorsan efter mitt första träningspass över 20 mil. Det var stort.

År 2012 körde jag en Svensk Klassiker. Köpte en cykel och kläder för ett par tusen på Blocket (hutlöst mycket pengar för en student) och tog mig an uppgiften med stor respekt. Läste på nätet att Vättern genomförs bäst i grupp och sökte mig till Fredrikshof och en Sub10-grupp. Några av mina bästa cykelpass någonsin var med den gruppen under våren 2012. Hur vi tillsammans lärde oss köra i klunga och tog oss an större och större distanser tillsammans.

Målgång efter Vättern 2012. Ännu ett av mina finaste minnen på cykel.

Vätternrundan 2012 visade sig sedan bli en av de värsta någonsin vädermässigt. Det regnade större delen av loppet och jag fick lära mig hur det är att cykla utan fingrar förmögna att bromsa eller växla. Tack vare att jag cyklade i en sådan fin, sammansvetsad grupp klarade vi vårt tidsmål och körde runt Vättern på 9.51. Det är antagligen ännu en av mina bästa prestationer cykelmässigt, även nu åtta år senare. Var nöjd med bedriften typ hela sommaren och tog gärna upp ämnet Vättern med samtliga personer jag stötte på under år 2012.

Övertaggad cyklist på Vätternrundan år 2013. 

År 2013 hade jag tagit stora steg som cyklist – skaffat en kolfibercykel, fina hjul och lärt mig ett och annat om att vattenflaskor ska matcha varandra (bild ovan – tidigare matchade jag sällan på cykeln). Jag ville extremt mycket och fick utlopp för detta i klubben SubXX. Lärde mig att cykla snabbare och säkrare tillsammans med många andra tjejer. Flera av dem är förebilder till mig än idag. Jag kommer alltid vara svag för att köra belgisk kedja med enbart tjejer – det går så mjukt och fint och ”tuppas” aldrig i gruppen.

Vi skulle köra på sub8 och jag tänkte sådär som många gör med Vättern – har vi medvind och om solen skiner så är detta genomförbart. Alltså – sub8 var ett väldigt högt satt mål för mig. Dagen då Vättern skulle gå av stapeln blåste en del kantvind. Trots att jag hade snabba hjul var jag rökt redan i Jönköping. Började se i kors i Fagerhult och tappade gruppen och stannade och lipade i ett dike. Jag hade hajpat detta så länge och skämdes så mycket över att folk där hemma kunde se på nätet att jag plötsligt cyklade 20 km/h. Var helt enkelt bonkad och kunde inte ta mig i mål, speciellt eftersom att vi startat sent på dygnet och det inte fanns några andra cyklister längs vägen att ta hjul på. Fick bryta och åka brytbuss. Sedan dess bryter jag aldrig lopp mer pga stämningen i den där brytbussen var miserabel.

Det tog lång tid för mig att smälta detta nederlag. Kunde knappt prata om Vättern utan att bli tårögd under en längre tid. Började tävla på cykel och blev en av dem som pratade om Vätternrundan som ”inte riktig cykling” och ”har man inte suttit i en tävlingsklunga vet man inte vad att cykla är”. Ett fånigt beteende, endast beroende av att jag inte kunde smälta att jag inte var tränad för uppgiften under mitt senaste försök (2013).

Detta beteende möter jag rätt ofta – cyklister som nedvärderar dem som kör Vätternrundan. Som att det vore en sämre form av cykling än någon annan. Tror inte att alla dessa, liksom jag, har en oplockad gås med Vättern. Men stör mig på att cykling kan delas in i olika ”klasser”. Så länge en cyklar och mår bra av det – är det en bra typ av cykling, tycker jag. 

Vättern bör upplevas även vintertid.

Det dröjde tills 2017 innan jag spelade tillbaka Vättern vs. Ingrid 0-1. Då körde jag Abloc Winter Challenge – ”VinterVättern” och hade en fantastisk dag runt sjön. Vi cyklade vi mer än 13 h och på dubbdäck. En oerhörd fysisk och psykisk prövning som fick mig att inse att det inte går att cykla oberörd runt Vättern.

Fullt fokus under rundan 2018. Foto: Valentin Baat.

År 2018 kom jag med i Skoda Cycling Team och hade ännu en fin upplevelse runt sjön. År 2013 var jag inte redo att cykla snabbt runt Vättern – men år 2018 var jag det med hjälp av gott stöd från teamet kring Skoda. Vi körde runt på 7h och 29 min.

Skoda Cycling Team 2018 . Foto: Valentin Baat.

Det är en snabb tid och såhär i efterhand kan jag knappt förstå att vi rullade med över 40 km/h i snittfart. Receptet bakom en sådan runda är: teamwork, bra planering och en A, B, och C-plan för allt som kan hända längs vägen.

Mitt blogginlägg om rundan finns att läsa här.

Riktigt glad och väldigt trött på Abloc Winter Challenge 2018.

Vintern år 2018 körde jag runt sjön tillsammans med Abloc igen. Den här gången tog jag mig åter igen vatten över huvudet då jag körde med en grupp som var något för snabb för min nivå. Bilden ovan är tagen i Gränna, och med start och stopp i Jönköping hade vi alltså ca 35 km kvar vid det laget. Jag behövde bli puttad i alla uppförsbackar den sista biten för att komma med gruppen in i mål.

Utsikten över Vättern var klockren även i april månad.

Senaste gången jag körde runt sjön var på långfredagen år 2020. Då provade vi den nya bansträckningen och det bloggade jag om här.

Det har alltså blivit 5,5 varv runt Vättern för mig. Och jag tror att det kommer bli fler varv – jag förklarade varför i mitt inlägg om kärlek till Vätternrundan-cyklister i detta inlägg. Kort summerat lyder det såhär:

Vätternrundan för folk samman – att slita inför ett gemensamt mål och att hjälpas åt genom den tunga vind som stundtals blåser över Vättern är som klister för goda relationer. 

Jag kommer att köra #minvätternrunda på lördag, med vilka och vart presenterar jag inom kort!