Anekdoter från Australien – del 2: Snöstormen på Buffalo-berget


Tidigare detta år skrev jag om min vilja att vara som Mathieu van der Poel efter Amstel Gold Race 2019 och hur jag senare under våren, i mina försök att vara som van der Poel, kom till insikt med att jag enbart tycktes kunna vinna cykeltävlingar efter uppgörelser med tvåan. När jag begav mig till Sydney för en termin av utbytesstudier på the University of Sydney trodde jag att det var ett konstaterande som likaväl skulle kunna ristas in på min gravsten där och då: ”Här vilar Marcus Johan Persson, de uppgjorda segrarnas okrönta mästare”. I slutändan skulle dock mina fem månader i Australien få en av de kanske absolut minst sannolika utgångar som den mänskliga fantasin överhuvudtaget är kapabel att koka ihop. Hör och häpna, det du nu ska läsa är anekdoten om hur jag vann en cykeltävling i australiensisk snöstorm – helt utan att ingå någon form av uppgörelse med mina konkurrenter.

Efter rökarkvällen på Heffron Park, som jag skrev om för några dagar sedan, kom en mekaniker att tala om för mig att bromsytan på mina tolv år gamla hjul var förbrukad och att jag borde göra något åt saken för att inte skada mig själv eller någon som cyklar nära mig. Detta i synnerhet eftersom jag var anmäld till det tre dagar långa etapploppet Tour of Bright i bergen norr om Melbourne, Victoria. Således kom jag att efterlysa ett bättre hjulpar för tiodelat i min cykelklubb, Randwick CC. Några timmar senare vaknade jag upp efter en tupplur och insåg att tre olika personer hade erbjudit sig att låna ut cyklar till mig, cyklar som både skulle ge mig elva växlar och fungerande bromsar. Tack vare Allan Smith i klubben kom jag så att byta ut min tolv år gamla Cannondale mot en Argon 18 med Ultegra och Fulcrum-hjul. Medan min Cannondale mest hade rasslat när jag pressade över 400 watt så gav den nya cykeln mig känslan av att jag faktiskt hade tryck i påkarna. Några dagar senare lyckades jag bli Eastern Creek-klubbmästare i Randwick CC. Detta betyder att jag numera kan titulera mig som klubbmästare i en australiensisk cykelklubb, men min framfart på cykel i landet Down Under slutar inte här.

Macquarie Pass indikerar att bergsgeten som en gång var kanske har återvänt

Dagen efter klubbmästerskapen i Eastern Creek hängde jag och min klubbkamrat Richard på ett gäng som skulle ta sig via den australiensiska östkusten söderut till Wollongong och därefter uppför den tolv kilometer långa klättringen till Macquarie Pass. Med 8 % i snittlutning över de första åtta kilometerna, och 6 % över de totalt tolv kilometerna upp till paj-bageriet på toppen, så skulle denna klättring ge träning inför Tour of Bright. I Bright skulle nämligen två av klättringarna, Tawonga Gap och Mount Buffalo, vara åtta respektive tjugo kilometer med en snittlutning på runt 6 %.

Med i gruppen som styrde mot Macquarie Pass den morgonen fanns också den starke klättraren Paul, vanligtvis tävlandes i A-klass och i viktklassen under 60 kg. Trots att jag kände mig ganska trött efter en ganska tung träningsvecka – och att Paul satte upp ett klart respektabelt tempo på 5,5 w/kg uppför backen – så lyckades jag gå med honom över de dryga trettio minuterna som det tog för oss att nå toppen. För mig innebär detta att jag förmodligen tryckte 400 watt över de första åtta kilometerna och 380 watt den dryga halvtimmen som det tog till toppen. 

När jag började cykla år 2007 så var jag tretton år ung och hade ännu inte kommit in i puberteten. Detta innebar att jag under mina första år som cyklist kom att vara en småväxt cyklist som främst kunde göra sig gällande uppför. Det här gällde främst när jag tränade med mina vuxna klubbkamrater i Jönköpings CK och min tre år äldre storebror som i princip var 188 cm lång och hade skostorlek 45 när han fyllde 15 år. Och tro mig, jag missade sällan en chans att försöka att utnyttja min fördel uppför och försöka ställa av dem som annars brukade slänga i 53×11 och braka iväg från mig när terrängen var platt.

Jag minns att jag läste en intervju med Fredrik Kessiakoff någon gång för längesedan där han sa något i stil med att den som ser sig själv som en duktig klättrare – och således gillar att köra uppför – ofta också är duktig när det bär iväg uppför. Med andra ord, att vara en duktig cyklist uppför är i grund och botten mentalt. Allt för många cyklister koncentrerar sig blint på vikten som den enda och i särklass viktigaste komponenten hos en god klättrare. Jag skulle vilja säga att huvudet är en betydligt mer grundläggande egenskap för den som vill utmärka sig i backar och berg. Många cyklister som egentligen har de w/kg som krävs för att sitta i förstagruppen tenderar att kapitulera redan innan klättringen startar. Eftersom uppförsbackarna under mina första år på cykeln ständigt var min chans att ställa av andra cyklister kom en positiv klättrar-mentalitet att bli djupt inristad i mig: Jag har alltid sett mig själv som bra på att köra uppför så därför gillar jag backar och berg samt trivs när vägen lutar uppför. När jag skulle ut och träna under mina första år som cyklist så var backintervaller i backarna kring Jönköping min absoluta favoritträning.

Sedan så jag flyttade till Skåne hösten 2015, något som att kom att leda till ett antal radikala förändringar. För det första så har jag runt 40 kilometer från Lund till närmsta motlut som är värdigt att kallas för backe, närmare bestämt Söderåsen. Detta innebär att det är ganska svårt att få till en högintensiv träning med många höjdmeter då ett sådant pass kommer att landa på minst 100 kilometer. För det andra så har jag inte sett någon direkt anledning till att träna specifikt på klättring eftersom det inte finns mer än någon mullvadshög i Danmark, där jag under de senaste fem åren har kört nästintill samtliga tävlingar. För att kunna inkassera prispengar har jag behövt bli en bättre kantvindscyklist och således har jag så sakteligen brutit ner min klättrar-identitet.  

Med andra ord så har jag tappat huvudet för att köra uppför och istället anslutit mig till den skara med cyklister som är slagna redan innan vägen lutar uppför. Hursomhelst, när jag hängde på Paul uppför Macquarie Pass två veckor innan Tour of Bright insåg jag att jag fortfarande har kapaciteten att köra uppför – så nu behövde jag bara försöka att hamra in den tanken i mitt huvud igen. Särskilt eftersom jag vet att när min FTP börjar nå 380 watt så kan jag rent utav göra hyfsade resultat i den danska A-klassen, något som säger en hel del om vad jag skulle kunna göra i australiensisk B-klass i Tour of Bright. Så istället för att leva på ett riskorn om dagen och försöka nå någon form av tävlingsvikt – som så många svenska cyklister tror behövs för att prestera uppför – var det allra viktigaste för mig de sista dagarna fram till Tour of Bright att titta på Youtube-klipp med Tom Dumoulin samt intala mig själv att jag kunde cykla uppför precis som honom om jag bara utnyttjade min relativt höga tröskel och körde uppför i ett jämt och högt tempo. Det kan också hända att Mathieu van der Poels vinst i Amstel Gold Race smög sig in i bland Youtube-klippen. Restaureringen av bergsgeten Marcus Persson hade börjat.

Etapp 1: Buckland Valley ITT, 17 km

På fredag eftermiddag började så Tour of Bright med ett 17 kilometer långt och platt tempo i Buckland Valley. Temperaturen låg på 33 grader och i solen på startrampen så steg min cykeldator upp till skräckinjagande 41 grader. Jag kan inte säga att jag är något jättestort fan av att tävla i extrem hetta och som svensk – där en säsong ofta innebär max en till fyra tävlingar i över 25 grader – är jag inte heller det minsta van vid saken.

På vägen upp mot startrampen utspelade sig dessutom komedin om ”Cykelsporten och dess kommissarier” i fyra olika akter: För det första så finns det en regel i Australien om att alla hjälmar måste ha ett AUS/NZ-klistermärke för att försäkringen ska gälla. Det är i grund och botten en regel som är införd för att cyklister ska köpa hjälmar genom nationella importörer istället för att beställa från t.ex. Wiggle i Storbritannien. Min hjälm med CE-märkning kunde således inte godkännas eftersom jag tävlade på min australiensiska licens. Hade jag tävlat på min svenska licens, som är UCI-godkänd, så hade jag däremot kommit undan. Nu fick jag istället låna Allans hjälm för att överhuvudtaget kunna starta etapploppet.

Komedin slutar dock inte här: För det andra så finns det en regel i delstaten Victoria om att man måste tävla med rött och fast baklyse som ska synas minst 200 meter. Av denna anledning fick jag också genomgå en lampkontroll innan start. Många av de cyklister, som tack vare sina aero-sadelstolpar tvingats fästa baklyktan under sadeln istället för på sadelstolpen, fick reprimander för felaktig placering av cykellyse. Emellertid gjorde kommissarierna ingen mätning av tempocyklar, förutom att kolla om det gick att dra ett kreditkort mellan ramen och hjulen. Några cyklister fick inte starta etappen på sina tempocyklar eftersom kommissariens MasterCard gick emot deras svulstiga Continental-tuber. Avslutningsvis så blev var och varannan cyklist tillsagd att rulla ner strumporna innan de äntrade startrampen. En av kommissarierna sprang faktiskt runt med ett litet måttband för att se till att denna mycket viktiga regel implementerades korrekt. Ironin i att en sport – som kämpar med näbbar och klor för sin trovärdighet och unkna relation till doping – har en så stelbent och korkad syn på regelverk kan inte beskrivas som något annat än oerhört underhållande.

Nåväl, efter att jag väl passerat genom denna helvetestratt av regler så gjorde jag en ganska god start på tempoloppet. Eftersom jag inte hade min egen cykel och inte ville repa Allans styre så startade jag utan tempobågar samtidigt som många av mina konkurrenter hade fullfjädrade tempocyklar och hala hjälmar med visir som andades Luke Skywalker i sin X-wing Starfighter. Enligt mellantiderna var jag topp-10 till vändpunkten men hettan hade redan då tagit ut sin rätt. Det som händer när jag tävlar i värme är att munnen klibbar igen, halsen blir slemmig och min puls ligger konstant 10–20 slag över det normala samt vägrar att gå ner även om jag slår av på tempot. Antagligen är det likadant för alla i värmen, men jag antar att skillnaden återfinns i att de som är vana vid hetta vet hur de ska handskas med det – samt gör det mer framgångsrikt. Jag började istället tänka på de två kommande dagarna och bestämde mig således för att slå av på takten och ta det lugnt på hemvägen. I slutändan kom jag så att bli 23:a, 3:34 efter vinnaren. På vägen hem stannade jag och Richard på Bright Brewery och drack öl med Allan och Allans fru för att återställa vätskebalansen samtidigt som vi skrattade gott åt nedrullade strumpor.

Etapp 2: Bright – Tawonga Gap, 91 km (7,5 km 6%)

Dagen efter var det så dags för den första linjetappen: 91 km till Tawonga Gap med en 4 km lång stigning på 4 % till Rosewhite Gap halvvägs genom etappen. Mellan de två stigningarna bjöd etappen på platta vägar genom dalgångarna. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle lägga upp loppet taktiskt eftersom det inte fanns några lag som skulle kontrollera tävlingen i B-klassen. Vad jag däremot misstänkte var att mitt ganska mediokra resultat på tempoloppet hade gett mig två fördelar: 1) Det fanns andra cyklister som var betydligt mer intresserade av att hålla en potentiell utbrytning på kontrollerbart avstånd in till sista klättringen samt 2) ingen visste vem svensken i Randwick CC var och det enda resultatet de kunde gå på sa att jag var ganska medelmåttig.

När det så gick iväg en grupp på fem-sju cyklister efter några kilometer så backade jag in på sista hjul och spenderade stora delar av etappen med att äta bars och titta på naturen. Väderprognosen för dagen sa 15 grader och risk för regn, men på ett mirakulöst sätt lyckades vi kryssa mellan de mörka molnen. På ett ställe gick det att se brandrök från en av skogsbränderna i regionen som förmodligen hade släckts under de föregående dagarna. Innan den första stigningen tog jag av mig min väst och avancerade sedan upp till femte hjul. Där stannade jag uppför backen och utför, sedan återgick jag så snällt till sista hjulet när vi nådde dalgången på andra sidan. Utbrytningen hade splittrats uppför och en av de cyklister som hade varit med där kom ner till mig för att växla några ord. När vi såg de resterande fyra-fem cyklisterna i täten var de inte mer än en eller högst två minuter framför. ”Alla i utbrytningen är körda”, sa han till mig och så förstod jag att de kvarvarande kämparna i täten förmodligen skulle vara ett enkelt byte när vi väl nådde Tawonga Gap.

Det fanns dock ett problem: Jag hade startat min cykeldator under de neutrala kilometerna som inte var inräknade i de distanser som angav när klättringarna slutade och startade i tävlingsguiden. Således visste jag inte riktigt när stigningen till Tawonga Gap skulle börja. Jag visste inte heller riktigt när den skulle sluta men Allan, som hade cyklat uppför stigningen i fråga tidigare, hade sagt att det skulle komma en brant kick de sista två kilometerna. Utifrån den första stigningen och spurtpriserna uppskattade jag att min cykeldator visade två kilometer fel, men det var nog snarare 2,5 km för när klungan svängde höger in i stigningen så hade jag inte hunnit avancera längre upp än till 20–30 hjul.

De första kilometerna fick jag så avancera uppåt men det visade sig att mitt eget tempo var så högt att det gick utan större bekymmer. Efter någon kilometer satt både jag och Richard topp-10 och jag bidade min tid då jag räknade med att tävlingen skulle explodera när vi kom till de sista två kilometerna som Allan hade förvarnat om. Något försiktig väntade jag så till det återstod fyra kilometer innan jag kontrade på en stöt. Jag hörde hur de andra frustade för livet bakom mig så istället för att slå av när jag insåg att de var kvar på mitt hjul fortsatte jag att hålla högt tempo. Eftersom de lät mer ansträngda än mig tänkte jag att de rimligtvis också borde frukta de sista två kilometerna mer. Efter tag var vi så bara fem cyklister kvar i täten.

Emellertid visste jag inte hur många av de som vi passerat i stigningen som hade tillhört utbrytningen i vår klass samt var vår ledarbil var. Så jag fortsatte att köra i spets på gruppen och väntade på de sista två kilometerna. Plötsligt stod det så en skylt som angav 1 km kvar i vägkanten och jag insåg att den där branten som Allan berättat om nog inte var mer extrem än där vi befann oss. Därför försökte jag helt enkelt bara hitta en avslappnad rytm och något senare passerade vi skylten för 500 meter. När jag sedan såg skylten för 250 meter och insåg att vi kunde se mållinjen därifrån så var det någonting inom mig som sa att de andra skulle förivra sig och gå tidigt – precis som i den beryktade spurten på Östgötaloppet. När målbanderollen syns så tenderar de flesta cyklister att överskatta sin förmåga samt underskatta avståndet. Så var fallet även denna lördag uppför Tawonga Gap och även om de andra fyra cyklisterna i tätgruppen passerade mig i full spurt 250 meter från målet, så kunde jag komma tillbaka och passera dem med mindre än hundra meter kvar.

Sanningen är att jag inte visste om jag hade vunnit när jag korsade mållinjen på toppen av Tawonga Gap, så istället för att sträcka upp händerna i luften så står istället min vänstra armbåge rakt ut på fotot från målgången. När jag mötte upp klubbkamraterna några sekunder senare så funderade jag fortfarande på om vi hade passerat alla från utbrytningen och sett ledarbilen. De andra frågade hur det hade gått och jag kunde inte säga mer än att jag trodde att jag hade vunnit. Emellertid verkade de andra övertygade om att jag faktiskt hade vunnit och genom live-resultaten kunde vi några minuterna senare konstatera att så var fallet. Mathieu var i extas då han dessutom hade kört 60 km i soloutbrytning och vunnit ett spurtpris i Masters A-klassen. För att inte falla omkull fick han hålla i min cykel. Själv hade jag svårt att hitta ord och gjorde inte mycket mer än att dricka Cola. Matt gav mig smeknamnet ”the Swedish iceman” på grund av min tillsynes känslokalla reaktion på segern. Vad vi inte visste då var att dagen efter så skulle jag vara snöman till mer än bara min emotionella utstrålning.

Etapp 3: Bright – Mount Buffalo, 39 km (18 + 2 km 6%)

Tack vare min etappvinst så tog jag ledningen i bergspritävlingen på tio poäng och avancerade upp till en femteplats i totalen. Vinnaren av tempoetappen var emellertid en av de fem cyklisterna i tätgruppen så jag var fortfarande 3:34 efter. För den avslutande etappen var således min plan att ta tillräckligt poäng i bergsprisen efter 27 respektive 34 kilometer och om möjligt, återupprepa gårdagens etappseger. Eftersom jag visste att de duktiga klättrarna skulle spara på sina ben till klättringen, samt att vi skulle kunna hämta in fler minuter än det gick att skaffa sig försprång på de 20 kilometerna innan vi började köra uppför, så vägrade jag återigen att ta någon vind i klungan.

Jag och Richard visste dock inte riktigt när stigningen började så när vi passerade monumenten på väg in i nationalparken Mount Buffalo så blev vi något tagna på sängen och startade i princip klättringen från sista hjul. Eftersom det återigen sattes upp ett jämt och stadigt tempo var det som tur var inga större problem att avancera långsamt men hade de andra valt att attackera som galningar så kunde vi mycket väl fått få betala dyrt för detta misstag.

Någonstans runt fem kilometer in i klättringen så började det regna och det var också då som jag gick upp i täten för första gången. Vid det här laget hade också gruppen reducerats till sju-åtta cyklister. Något förvånande var det ingen som riktigt utmanade mig när jag ställde mig upp och ökade tempot innan det första bergspriset, så jag gick först över linjen och kunde ganska ohotat inkassera sex poäng till. Därefter fortsatte jag att hålla högt tempo över några kilometer. 

Med runt tio kilometer kvar övergick så regnet till snö och då började även de andra i tätgruppen att röra på sig. Efter två-tre attacker var vi så bara fem cyklister kvar och jag upprepade ett mantra för mig själv som sa att snön och regnet gynnade mig eftersom jag var svensk. Till råga på allt så började dessutom en betydande vind piska berget när vi stundtals kom ut ur skogen och blev exponerande. Sakta men säkert försvann känseln i händerna samtidigt som bröstet kokade inifrån. Jag gjorde så ett sista försök några kilometer innan bergspriset, men detta utan framgång. Emellertid fortsatte jag att hålla högt tempo och kunde så passera över det sista bergspriset först och säkra min vinst som kungen och bergen.

Återigen hade Allan berättat för oss att efter det sista bergspriset så skulle det komma en utförslöpa på cirka två kilometer innan vi kom ner till en damm och därifrån väntade sedan knappt tre kilometer uppför till målet på en parkeringsplats. När jag gick över bergspriset som vinnare var all känsel i mina händer borta sedan några kilometer tillbaka. Jag fick därför ta min högerarm för att skapa moment, kunna dra reglaget inåt och skicka upp kedjan på stora skivan. Väl utför så var det omöjligt att säga om man bromsade eller inte eftersom det inte gick att känna reglagen. Mellan två av serpentinerna tittade jag över styret bara för att se om min frambroms fortfarande fungerade. Rädslan över att den australiensiska asfalten skulle vara såphal fanns givetvis också där samtidigt som tanken slog mig att jag faktiskt kunde ta det säkra före det osäkra, låta de andra gå och vara nöjd med min seger i bergspristävlingen. När vi kom ner till det öppna landskapet innan dammen så kom plötsligt vinden åt oss ordentligt och jag kände hur jag fick stickningar i armar och ben. Det var omöjligt att säga om stickningarna kom från snön och vinden som piskade huden eller om jag var på väg att få hypotermi. Emellertid bestämde jag mig för att det var lika bra att köra för etappsegern då det skulle hålla mig varm. 

När vi så gick in i de sista tre kilometerna av stigning så växlade åtminstone två av mina konkurrenter ner på lilla kakan igen. Rädd för att inte kunna växla upp igen innan spurten så stannade jag på stora. En annan detalj var att många, i motsats till mig, valde att ta av sig sina solglasögon för att få bättre sikt i snön och regnet. Eftersom temperaturen sjönk ner till minus två uppemot toppen så började deras ögonlock frysa till is under de sista kilometerna medan jag besparades denna obehagliga upplevelse. När jag så såg skylten för 250 meter kvar så avlossade jag spurten på stora skivan och med solglasögonen på vilket innebar att jag hade alla förutsättningar och växlarna på min sida. Parkeringsplatsen var uppdelad med kravallstaket så först var jag lite osäker på vart jag skulle. Dessutom hade vi en Master-cyklist som delvis blockerade vägen framför oss, något som innebar att jag fick slå av på trycket några sekunder och försöka lista ut vart jag skulle ta vägen. Några tramptag senare såg jag mållinjen och kom ihåg min miss med att göra målgest från dagen innan. Helt bortfrusen i alla kroppsdelar förutom bröstet fick jag så upp händerna i sista stunden på toppen av ett Mount Buffalo som sakteligen höll på att täckas i snö den 1 december – Australien första sommardag.

Flashbacks till dagen i Hanstholm som satte punkt för min storebrors cykelkarriär

Vad som sedan kom att utspela sig efter målgång är en historia i sig. Egentligen var det planerat att samtliga cyklister skulle cykla nerför berget när sista cyklist för dagen hade gått i mål, något som skulle ske cirka en timme efter vår målgång. Även om arrangören inte hade räknat med snöstorm så hade samtliga klasser därför fått möjligheten att skicka med torra och varma kläder i ledarbilarna. Dessutom så hade ett litet fik på toppen dörrarna öppna för frusna cyklister.

Efter målgång var jag ganska säker på att jag skulle dö i något dike eftersom jag fortfarande trodde att vi var tvungna att cykla ner. Dessutom så hittade jag inte ledarbilen på parkeringen förrän en av mina konkurrenter i tätgruppen, som var från Skottland, sa att den stod några hundra meter bort. På väg dit såg jag hur några cyklister bytte om ute på parkering och övertygades återigen om att jag snart skulle frysa ihjäl i ett dike. När jag väl fick tag på mina kläder pekades jag dock till fiket några hundra meter bort och cyklade dit. Ett äldre par fick hjälpa mig av med kläderna och en kvinna från Sydney CC frågade om jag mådde bra och skulle överleva. Jag kunde ge dem det lugnande beskedet att det mest var mina upptinande händer med Raynauds syndrom som gjorde något fruktansvärt ont nu när jag väl kommit in i värmen.

Hela fiket var fullt med blöta och kalla cyklister, som mest var det säkert runt 100 personer i lokalen. Med jämna varv stormade det in någon stackare som, precis som jag, hade gråten i halsen. Snart anlände också Richard och gav mig det lugnande beskedet att han inte tänkte cykla nerför berget ens för allt smör i Småland. Vi skulle antingen hitta någon att åka med eller vänta på att vår klubbkamrat Adam – som hade fått bryta p.g.a. punktering – skulle komma och hämta oss.

Den enda gången jag har sett något i paritet med de scener som utspelade sig efter målgången på Mount Buffalo är på 3 dage i Nord 2017. Då körde vi tre linjelopp i 0-2 grader och snöblandat regn. Även om de tävlingarna var längre så var nog förutsättningarna på Mount Buffalo minst lika extrema eftersom de flesta cyklister var sommarklädda. Från 3 dage i Nord 2017 så minns jag särskilt den första dagen i Hanstholm som den allra värsta och precis som på toppen av Mount Buffalo fylldes omklädningsrummen med vuxna cyklister som grät efter målgång. Det var också den dagen i Hanstholm som min storebror styrde ner bland fisketrålarna i hamnen vid Nordsjön, spydde och sedan bestämde sig för att sluta cykla.

Hur ett snöigt Mount Buffalo kan värderas över Bondi, Bali och Barriärrevet

När Richard den 16 oktober frågade mig om jag ville åka med och köra Tour of Bright hade jag ännu inte bestämt vad jag skulle göra efter den 11 november då min sista hemtentamen skulle vara inlämnad och resultera i att jag hade sju lediga veckor i Australien. Skulle jag sätta mig på flyget till Bali? Lära mig att surfa och bli kungen på Bondi Beach? Köpa en hatt, börja kalla mig själv för Marcus Dundee och åka ut i vildmarken? Ta dykcertifikat och se det Stora Barriärrevet innan det tynar bort? Nej, nej, nej och åter nej – i slutändan föll valet på att åka till Bright och köra ett etapplopp på cykel.

Jag skulle vilja säga att det jag uppskattat allra mest med cyklingen under de senaste åren är att tävlingarna allt som oftast tenderar att resultera i riktigt bra historier om de kombineras med gott sällskap och avslappnad atmosfär. När vi kommer hem till Malmö med CK Ringens klubbuss efter en helg på de danska fälten så är det allt som oftast med historier som kommer ältas i många månader framöver. En del av dem resulterar också i långa blogginlägg. Även om samtliga av de tidigare uppradade äventyren som jag hade kunnat göra i Australien är fantastiska så är jag – för min egen del – tveksam till att jag skulle skriva knappt 4 500 ord kring något av dem. Anekdoten om Tour of Bright och snöstormen på Mount Buffalo är utan tvivel en att berätta för barnbarnen som man brukar säga. Med facit i hand skulle jag dessutom säga att snön gjorde det hela mycket bättre.

När de ansvariga på Lunds universitet radar upp anledningar till att åka på utbyte så nämner de ofta de vänner, kontakter, kunskaper och erfarenheter som en termin i ett annat land kommer att ge – vad som implicit kan summeras som att bygga internationella nätverk och gynna karriären. Det är antagligen få som under sin tid i utlandet har vunnit på en bergstopp i australiensisk snöstorm – inte ens Mathieu van der Poel. I mitt testamente till varför andra studenter bör åka till the University of Sydney på utbytesstudier ska jag skriva: ”Du kan vinna en cykeltävling i snöstorm. Det är episkt! Tveka inte utan ÅK!”


Anekdoter från Australien – del 1: Rökarkvällen på Heffron Park


Tisdagen den 12 november är Sydney täckt i rök från de många skogsbränder som rasar i delstaten New South Wales och temperaturen står på 36 grader trots att en betydande vind som vanligt sveper fram över Heffron Park i Maroubra. Jag ska köra mitt första ”Tuesday Night Heffron” och tar mig fram till det lilla klubbhuset med nummerlapparna. Motståndet ska vara hårdare än de tävlingarna jag tidigare kört i Sydney så jag frågar en av arrangörerna, John Sunde, vilken klass jag ska köra: A-klassen eller den något snällare B1-klassen för cyklister som befinner sig någonstans mellan A och B. Utan att säga något pekar John på startlistan för A-klassen som innehåller New South Wales absolut bästa cyklister, några av dem rent utav kapabla att placera sig på Continental-nivå. Mannen som står med nummerlapparna ser tveksam ut. Han synar min cykel: En Cannondale SystemSix från 2008. Ramen är i hälften kolfiber, hälften aluminium och inte kompatibel med däck bredare än 23 millimeter. Växelgruppen är 10-delad Shimano 105 med vajrar som inte bara går utanför ramen utan också framför styret. Utväxling 52×12. Lågprofilshjul med fler ekrar i ett hjul än vad ett modernt hjulpar har sammanlagt. Bromsytan på fälgarna är sedan länge bortsliten och ger mig kanske tre gånger så lång bromssträcka som ett par skivbromsar.

”Är du säker?”, frågar han. Det dunkar housemusik ur högtalarna och inne i rummet med nummerlappar dricks det öl, men plötsligt bryts den glada feststämningen av en seriös ton. ”Har du kört några tävlingar innan i A-klass? Hur gick det?”, fortsätter mannen med nummerlapparna när han ser att jag blir tveksam. Jag vet inte var jag ska börja min replik: Ska jag säga att jag vet att motståndet är hårdare idag, men att jag hängt med i A-klassen innan utan problem och rent utav blivit tvåa två gånger på en tolv år gammal cykel köpt för 500 AUD. Eller ska jag säga att jag tävlat i 13 år, har ett antal UCI-tävlingar i mina ben och en gång lyckades droppa Chris Anker Sørensen i gatstensbacken på Jutlander Bank GP, så ett kriterium borde rimligtvis inte vara några problem på en bra dag. Samtidigt viskar den komfortabla delen av mig inombords att jag vill köra B1. Så jag vänder mig till John igen. ”Är du säker på det här?”, frågar jag. Han tar ett steg framåt och pekar på startlistan för A igen, nu med blicken på mannen med nummerlapparna. ”Den här killen ska köra A. Han är bra”.

Från Lund till Sydney via Tarravägen (och tillbaka igen?)

Emellertid börjar den här anekdoten inte tisdagen den 12 november i ett rökigt Sydney. Nej, en mer lämplig startpunkt är nog någonstans i mitten av maj när vårterminen löper mot sitt slut i Lund och jag nyss har inkasserat en seger i den danska B-klassen. Under våren har jag – utöver att nästintill klassa upp mig från B- till A-klass på de danska cykeltävlingarna – studerat på heltid, suttit i styrelsen för en av Lunds nationer, jobbat som timanställd på universitetet och haft en del andra små projekt i farten. För att hinna med allting har mina dagar varit fullpackade från frukost klockan 06:00 till läggdags 22:00. Några dagar i månaden bryts dessutom denna dygnsrytm abrupt av festande. Någon frågade mig en gång hur det var möjligt att studera heltid, träna runt femton timmar i veckan och varit djupt engagerad i en studentorganisation samtidigt. Svaret är att det inte går. Det är bara en ständig kamp för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Förr eller senare dränker man sig själv.

Efter en tävlingshelg i mitten på maj så vaknade jag upp på måndagen med någon form av virus som jag inte skulle bli helt frisk från förrän mitten av juli. På sätt och vis så var det skönt, för när jag inte kunde träna så fick jag mer tid att lägga på skolan. Samtidigt försökte jag, med en kandidatexamen i bagaget, att söka sommarjobb som inte skulle innebära en återkomst till kyllagret i Jönköping. Dessvärre helt utan någon framgång och efter ett tag så började min motivation att tryta: Vad var meningen med att leva på fulla cylindrar från morgon till kväll om det överhuvudtaget inte gav någonting tillbaka?

Jag har alltid varit en morgonmänniska. Om alarmet står på 04:00 eller 05:30 spelar ingen större roll, jag går rakt upp ur sängen utan större bekymmer. Det är förmodligen en indoktrinering efter år av tidiga distanspass helg efter helg där jag ofta haft en timmes extra cykling för att ta mig till samlingspunkten. När motivation kördes i botten mot slutet av våren kunde jag emellertid plötsligt börja snooza i en till två timmar. Vissa dagar stängde jag av larmet och vaknade upp vid lunchtid. Även om jag var pigg när jag väl hittade motivationen att ta mig upp ur sängen så förstod jag mycket väl att det var på väg utför samt att jag skulle behöva omprioritera saker och ting efter sommaren.

Det hade också varit möjligt att inleda denna anekdot i Tarravägen på linje-SM 2019. På grund av det ovan nämnda viruset kom jag till start med bristande och högst ojämn träning över de föregående veckorna. Dessutom var jag inte hundra procent frisk och mina luftrör kändes fortfarande igenproppade. Trots det lyckades jag så påpassligt att finnas med bland de främsta när det blev hårdkörning redan på det första varvet i kantvinden. Mitt högst tvivelaktiga hälsotillstånd gjorde dock att pulsen for i taket och jag hade blodsmak i munnen. När vi nådde toppen av backen den andra gången så bestämde jag att det enda vettiga var att slå av på takten och bryta.

Vad jag senare insåg när jag begrundade resterande del av loppet i Tarravägen var att jag stod inför något av ett vägskäl. Med tanke på att jag skulle åka till Sydney och studera så kunde jag antingen försöka hitta någon form av lösning för att hålla träningen uppe – och återvända till Sverige i god form – eller så kunde jag på ett ganska naturligt sätt hänga upp tävlingshjulen och istället lägga min fulla tid på studier samt framtida arbetsliv. Jag bestämde mig inte där och då utan lät istället tanken vila. Viruset blev dessutom värre efter SM och jag kom inte att bli helt frisk förrän mitten av juli. Innan jag begav mig till Sydney fick jag två veckor av träning med en frisk kropp men det gav mig ingen egentlig insikt i frågan om jag skulle fortsätta cyklingen eller inte.

Vad som hade kunnat vara ett heartbreak utför Heartbreak Hill

Väl framme i Sydney så började mina tankar luta åt att lägga ner cykelkarriären. Den främsta anledningen var trafiken. För någon som inte varit i en större stad än Köpenhamn och är van vid fem minuters cykling samt noll till tre rödljus för att sig ut ur Lund oavsett tid på dygnet så måste Sydney beskrivas som en rejäl chock. Hursomhelst, efter några dagar så började jag bli ganska otålig och trött på att trängas vid turistmål, så när jag såg ett par bilder från ett lokalt kriterium i Heffron Park började jag kolla på begagnade cyklar för under 1 000 AUD.

Någon dag senare hittade jag den: En Cannondale SystemSix från 2008 i samma storlek som min Cannondale hemma i Sverige – och således även med samma geometri. Cykeln var förmodligen bara körd i solsken och utöver bromsytan i nyskick. För priset 500 AUD (ca. 3 300 kr) kunde jag helt enkelt inte motstå frestelsen att köpa cykeln även om jag fortfarande var osäker på hur mycket jag skulle cykla. Om inte annat så skulle jag ha en riktigt retro cykel att glida på till närmaste café.

Ett annat hinder var den australiensiska licensen som gör att du är försäkrad både under tävling och träning. Licensen behövs även för att täcka tredje part om du till exempel skulle smälla in i en bil under klubbträningen – något som är ganska vanligt förekommande. Av denna anledning ville några klubbar i Sydney att jag skulle köpa en elitlicens á 2 500 kr för att överhuvudtaget få testa en träning. Från en tidigare klubbkamrats cykelkompis så fick jag dock tipset om Randwick CC och de svarade lyckligtvis nog att jag var varmt välkommen att testa en eller flera träningar innan jag köpte licens. Några veckor senare köpte jag en licens och bestämde mig för att köra min första tävling på Heffron Park för Randwick.

Istället för att som på tävlingarna i Danmark, hitta på tusentals ursäkter och med försiktighet köra B-klass, så gick rakt in i A-klassen i Sydney. Trots att min form inte var den bästa så kunde jag känna mig fullt tillfredsställd med att gå i mål sist i klungan efter att ha vridit mig själv ut och in. Med den erfarenhet som jag har så visste jag dessutom innerst inne att om jag bara ger det sju, tio eller max tolv veckor så kommer min form att vara så pass bra att jag kan köra för en placering på podiet. Emellertid så var jag fortfarande inte helt bestämd över hur mycket jag ville cykla, men för stunden njöt jag av hur roligt det var att köra på en tolv år gammal cykel mot Sydneys bästa cyklister och visste i bakhuvudet att det skulle gå bra om jag valde att träna kontinuerligt.

Det hela kom dock att ställas på sin kant tisdagen den 3 september när jag kraschade på en klubbträning utför Heartbreak Hill i Rose Bay. Med ett par värdelösa Mavic-däck och tveksamma bromsar så tappade jag kontrollen över cykeln i det vatten som rann över vägen i utförslöpan i en hastighet av 50 km/h. Jag lyckades räta upp och bromsa in cykeln ganska hyfsat trots allt, men i slutändan fanns inget annat alternativ för mig än att tippa över vägräcket och lägga sig på trottoaren. Facit: En oskadd cykel, söndertrasade kläder, några ytliga skrubbsår och en sträckning i insida lår.

Den första tanken som slog mig var att jag är i princip helt ensam och 16 000 kilometer hemifrån. Jag har nog sällan känt mig så ensam i denna värld som de första sekunderna när jag, sittandes på trottoaren, synade min hjälm för att kunna konstatera att jag lyckligtvis nog inte hade slagit i huvudet. Som tur var fick jag fantastisk hjälp av mina nya klubbkamrater i Randwick CC och Pedro B eskorterade mig rent av hela vägen hem till dörren. Överlag hade jag klarat mig bra, men efter någon timme var sträckningen i låret så illa att jag fick krypa för att överhuvudtaget kunna ta mig till köket. Först på torsdagen kunde jag halta mig fram ett hundratal meter i sträck utan problem och ta bussen till universitetet. Helt återställd blev jag inte förrän två veckor senare.

Varje gång jag kraschar så är det alltid samma tankar som far igenom huvudet: Vem hade jag varit om jag inte hade lagt stora delar av min tid, energi och pengar på cyklingen? Ofta rasar tankarna igenom huvudet redan under de första tjugo sekunderna när jag sitter på asfalten. Många gånger har den alternativa bilden av mig framställts som så lockande att jag varit beredd att kasta in handduken. Under de senaste åren har jag allt mer ofta börjat se mig själv som en fikacyklist med en ny samt skinande ren cykel utan spår från repor och krascher. Jag sitter på ett fik med Rapha-kläder och njuter av ett träningspass där jag inte behövt vända mig själv ut och in för att uppnå specifika värden på wattmätaren under förutbestämda och exakta tidsintervall. Jag har allt mer och mer övertygat mig själv om att det vore ett ganska trevligt liv och dessutom med mer tid för att studera eller göra något annat som anses vara bra för det framtida arbetslivet, för karriären. När jag 16 000 kilometer hemifrån fick krypa till köket med ett lår som inte gick att lyfta for dessa tankar om en alternativ framtid återigen genom mitt huvud och kändes mer lockande än någonsin. Således började jag planera hur jag skulle smyga ifrån den bild av mig själv som en A-klasscyklist som de andra i Randwick CC börjat få.

Emellertid var detta lättare sagt än gjort för dagarna efter min krasch så försedde mina nya klubbkamrater mig med två par ordentliga däck, nya klubbkläder och startade en koll för att se om någon var villig att låna ut en mer modern cykel till mig. Där och då bestämde jag mig slutligen för att löpa linan fullt ut och träna för A-klass. Helt enkelt av den anledningen att andra personer, som jag knappt kände överhuvudtaget, trodde på mig. Precis som John Sunde skulle göra två månader senare den där tisdagskvällen på Heffron Park så struntade de i att jag hade en tolv år gammal cykel och pekade istället på startlistan för A-klass och sa: ”Den här killen är bra”.

Dagen då Marcus Persson spelade sina kort rätt och inkasserade 50 AUD i prispengar

Knappt två månader av träning senare, lördagen den 26 oktober, så tävlar jag i 33 graders hetta på Heffron. Det har känts som att min form är på väg under de senaste veckorna men denna eftermiddag så knäcker hettan mig med drygt fem minuter kvar av tävlingen. Jag har egentligen tänkt att bege mig till biblioteket och studera hela söndagen men något besviken över hur värmen förstört mina ben så anmäler jag mig klockan 22:00 på lördagskvällen till SUVelos kriterium på Heffron med start på söndagsmorgonen.

Väl till start nästföljande dag, och med temperaturen nere på desto mer behagliga tjugo grader, så väljer jag att tävla defensivt. Startfältet är drygt tjugo man starkt vilket är större än tidigare veckor och dessutom finns ett gäng spurtstarka cyklister som borde vara mer intresserade av att hålla ihop fältet än mig. Förutom någon liten forcering i täten så håller jag mig lugn under de första 35 minuterna av 45 och bidar min tid. När någon så slår av på farten efter en attack 35 minuter in i loppet så kontrar jag stenhårt, drar upp cykeln i 55 km/h över de två små guppen på baksidan av Heffron-varvet och finner mig snart i täten med cyklisten som vann lördagens lopp.

Vi börjar gå runt men jag inser ganska omgående att han är den starkare av oss och att klungan inte är mer än ett tiotal sekunder bakom. På sista varvet gör jag därför exakt som Claus och Søren gjort med mig när jag har vunnit i Danmark: Jag säger åt min kollega i utbrytningen att köra för sitt liv och om vi håller undan så kommer jag inte att spurta förbi honom. Sedan kör vi för allt vad vi har och utan hämningar, men på upploppssträckan så tröttnar den andra killen. Hade det varit världsmästerskapen hade jag inte visat honom någon nåd och helt utan något som helst samvete spurtat förbi honom för att ta segern. Nu var uppgörelsen redan gjord och jag satt bestämt ner och lät honom gå först över linjen.

Tolv år gammal cykel hit och dit. Jag har också 13 års erfarenhet av att tävla på cykel och även om materialet inte är det bästa så räcker det ibland med en attack i rätt läge, starkt sällskap och dansk taktik för att bärga hem en andraplats i New South Wales A-klass. Två veckor senare, söndagen den 10 november, blev jag tvåa igen i ett linjelopp ute vid West Head.

Tillbaka till rökarkvällen på Heffron

Hur gick då mitt första ”Tuesday Night Heffron” efter att John Sunde slängt in mig i A-klassen? Jag gick i mål längst bak i A-klungan som då var reducerad till ungefär femtontalet cyklister. Sett till konkurrensen uppskattar jag det ungefär som att gå i mål topp-10 på ett svenskt elit-GP – och detta på den tolv år gamla Cannondalen. Det är alltså än idag fullt möjligt att placera sig väl med en tiodelad växelgrupp, utvändiga vajrar och riktiga skithjul.

Den kanske största insikten jag har nått genom mitt halvår på en gammal cykel är hur genuint roligt jag tycker det är att tävla trots att jag en del dagar vet att jag inte kommer kunna vinna tävlingen. När jag den där rökiga tisdagen fick slita för att gå i mål med klungan kände jag mig mer levande än när jag många gånger kört för en seger. Mest av allt ville jag motbevisa mannen med nummerlapparna som tvivlat på mig och istället ge svar på tal att jag faktiskt var bra och hörde hemma i A-klassen. Att tävla på en tolv år gammal cykel mot eliten i New South Wales är rent av bland det roligaste jag har gjort och jag kan gladeligen rekommendera det: Att som en total outsider, på vad många ser som en daterad skräphög, tävla sig till någon form av respekt saknar motstycke. För att kompensera för cykeln har jag behövt använda min erfarenhet, taktiska sinne och teknik på ett sätt som jag tidigare inte förstått att jag behöver göra. Jag skulle vilja säga att jag under dessa månader på en tolv år gammal cykel har bevisat för mig själv att jag inte bara är vältränad utan också någorlunda duktig på att tävla på en cykel.

När de ansvariga på Lunds universitet radar upp anledningar till att åka på utbyte så nämner de ofta de vänner, kontakter, kunskaper och erfarenheter som en termin i ett annat land kommer att ge – vad som implicit kan summeras som att bygga internationella nätverk och gynna karriären. Det är antagligen få som under sin tid i utlandet har ställt till med oreda på en tolv år gammal racercykel bland regionens främsta cyklister. Mer exakt var sådana bravader ska placeras på LinkedIn-profilen, eller hur de länkas samman med positiva egenskaper i ett personligt brev, förefaller fortfarande oklart. Vad som däremot står klart är att tvivlarna bland nummerlapparna är många samtidigt som de som går i god för att man förtjänar en chans när det verkligen behövs tycks vara färre. Under mina månader i Sydney hade jag turen att stöta på fler än vanligt när jag satt på en cykel.


Varför att bli en duktig cyklist förmodligen handlar om mer än bara träning (och tävling)


För den som inte känner mig personligen så befinner jag mig för närvarande – och för ett halvårs framtid – i Sydney på utbytesstudier. När jag häromdagen tog en paus i mitt läsande på den nionde våningen i biblioteket (jag går alltid till översta våningen för att stimulera höghöjdsträning) så kollade jag Facebook och såg att en av mina klubbkamrater i CK Ringen hade postat en länk i klubbens grupp. Först vart jag något förvånad då klockan inte kan ha varit mer än 06 i Sverige. Förvåningen ledde såklart till nyfikenhet över vad detta, i den svenska tidszonen, okristligt tidiga inlägg kunde handla om. Kanske kunde jag, som satt vaken mitt på dagen i Australien, fynda en begagnad pryl när de andra låg och sov? Dessvärre var det ingen annons med saker till kompispris utan en länk till en studie som behandlade frågan huruvida högintensiv träning eller volym är bäst. 

Artiklarna som svarar frågan kring högintensivt eller volym följer ungefär samma mönster som de otaliga artiklar som behandlar allas våra favoritfrågor såsom: Socker eller sötningsmedel? Fett eller kolhydrater? Är ett glas vin om dagen bra? Kan skillnader mellan män och kvinnor förklaras med genus eller kön? Studierna tycks göras på löpande band och med resultatet att den ena motsäger den andra. Förespråkarna för den ena sidan skär allt som oftast pipor i vassen genom att slå studier som stödjer deras tes i ansiktet på meningsmotståndare. Inte minst har förekomsten av dessa studier spätts på med förbättrade och utökade möjligheter att kunna analysera stora mängder data samt kontrollera för olika variabler statistiskt.

Vad det beträffar frågan kring högintensivt eller volym så vill jag argumentera för att sanningen förmodligen ligger någonstans däremellan. Med detta sagt menar jag inte att ett träningsprogram som kombinerar de båda delarna till femtio procent är det bästa, utan mitt argument är att träning och prestation helt enkelt är för komplext för att förstå och förklara med ett svar. Med andra ord, om du funderar på frågan huruvida högintensiv träning eller volym kommer ge dig den bästa utvecklingen som cyklist så är svaret att du inte behöver välja sida. Dessutom riskerar du att göra dig själv en otjänst om du tror att rätt träning är det enda som behövs för att göra dig till en bra cyklist. Låt mig förklara hur jag kommit fram till detta högst pragmatiska ställningstagande.

Finns det en verklighet oberoende av människan (cyklisten)?

Det är givetvis så att dessa studier som undersöker frågan kring högintensivt eller volym försöker utesluta så många variabler som möjligt och använder sig av slumpmässiga urval för att öka sin validitet och signifikans. Jag betvivlar inte det faktum att de metoder som används för att analysera statistik och fysik mycket väl kan vara så pass raffinerade att svaren på frågan ger en mycket god indikation kring vilken sorts träning som tycks fungera med störst förtjänst. Här vill jag dock poängtera att min text inte utgör någon vetenskaplig kritik eller respons på dessa studier. Den här texten är en reflektion och tankeställare för den som är intresserad av cykelträning och träningsstudier. Jag anser att en sådan reflektion ibland kan vara väl så påpasslig då en allt för snäv tolkning av vad som mycket väl kan vara korrekta resultat i dessa studier riskerar att förbise andra faktorer som också påverkar cyklisters prestationsförmåga.

Det som jag motsätter mig beträffande studierna kring högintensivt eller volym är alltså att dessa studier skulle lämna ett hundraprocentigt svar på frågan vilken träning som är bäst för varje individ oavsett miljö, eller ge ett recept med garanti för succé. Den korta förklaringen till varför det absoluta svaret på frågan högintensivt eller volym aldrig kommer att uppnås återfinns i konstaterandet att cyklister inte lever i ett vakuum – något som den naturvetenskapliga forskningen med sitt positivistiska och rationella förhållningssätt ibland tycks ta för givet. Cykling är en del av det som ibland refereras till löst som ”livet”, något som innebär att livet ständigt påverkar cyklingen och vice versa.

Tar vi detta till en mer konkret nivå så är mitt argument att andra faktorer än träning spelar roll för en cyklists prestationsförmåga. Jag har framförallt en känsla av att sociala och externa aspekter gång på gång ignoreras av idrottare som ivrigt söker efter framgång. När cyklister ställs inför frågan vad som behövs för att prestera som cyklist stannar de ofta vid 1) träning samt 2) kosthållning. Vid vissa fall infogas det även att 3) rätt material, krävs. Att blint koncentrera sig på dessa två eller tre faktorer är i många fall ett så pass allvarligt misstag att det avslutar karriärer i förtid och släcker de mest ambitiösa av drömmar.

Svaret på frågan vilken träning som är bäst är förmodligen kontextuellt. För att ge ett dagsfärskt exempel så kan jag berätta att cyklingen i Lund och Sydney skiljer sig åt ganska markant. I Lund tar det högst tio minuter att ta sig ut ur tätorten, jag passerar någonstans mellan noll och tre trafikljus samt i genomsnitt femtiotalet bilar per träningspass oavsett tidpunkt på dygnet. I Sydney är förutsättningarna annorlunda: Det är hundratals med trafikljus, bilar överallt efter klockan åtta på morgonen och för att överhuvudtaget ta sig ut ur Sydney behöver du köra runt fem mil på stora vägar. Av denna anledning är ett av de bästa ställena att träna på Centennial Park, där det finns en varvbana på ca fyra kilometer, eller att hålla sig till klubbträningarna som vanligtvis börjar runt 06 på morgonen. Det här betyder att jag inte kan träna på samma sätt i Sydney som i Lund för att prestera så bra som möjligt som cyklist. Jag har kanske läst att volym är den bästa träningen, men om jag envetet skulle bestämma mig för att köra tre till fem timmar på varvbanan i Centennial Park varje dag så skulle jag förmodligen vara dum i huvudet och lida av motivationsbrist efter tre veckor. Här kommer vi återigen fram till konstaterandet att på lång sikt så är kontinuitet förmodligen den i särklass mest grundläggande komponenten för framgångsrik träning.  

Andra faktorer än träning, kosthållning och material spelar alltså en viktig roll för din prestationsförmåga och utveckling. Det här är förmodligen en mycket betydelsefull insikt för alla idrottare och kanske i synnerhet för ungdomsledare. Vad ungdomar gör i skolan, hur de trivs där och med sina vänner kan i många fall vara av högsta vikt för utvecklingskurvan och längden på deras cykelkarriärer. För träningsledare räcker det inte att ha järnkoll på högintensivt eller volym även om dessa studier och dess resultat skulle vara korrekta. Faktorer som tycks ligga bortanför träningspasset kan i många fall bli minst lika avgörande. Det du gör samt vad som händer omkring dig när du klickar ur pedalerna efter träningspasset påverkar dig och utvecklingen av din prestationsförmåga.

För att ta ännu ett exempel så kan den som tränar med wattmätare nuförtiden läsa ut träningspassets intensitet via värden såsom TSS och Intensity Factor. Alla dessa värden ger givetvis en god bild av hur hårt träningspasset har varit och hur lång tid det kommer ta för dig att bli återhämtad, men ungefär en miljard andra faktorer kommer också att spela roll: Står eller sitter du på arbetsplatsen? Har du en stressig dag? Hur många timmar sover du på natten? Passerar dagen med ett leende på dina läppar eller är barnen jobbiga och din partner på humör för gräl? Det här är bara några tänkbara faktorer som kommer avgöra hur du kommer känna när du sätter dig på cykeln dagen efter. Inte bara dagen efter, utan också på lång sikt och det är därför som flexibilitet förmodligen kommer leda till större framgång än att enträget hålla sig till en plan ristad i sten. När allting kommer omkring så tar det tid att bli en bra cyklist och en av anledningarna till detta är att du måste lära känna dig själv.

Har vi tillräcklig förståelse för alla faktorer och deras samspel?

Även om en del av studierna kring högintensivt eller volym försöker använda sig av genetiska variabler så är det omöjligt att svara på frågan huruvida detta görs i tillräcklig utsträckning. Människor svarar olika på träning eftersom de har olika sammansättningar av gener. En del personer svarar förmodligen bättre på högintensiv träning och andra på volym. Vissa utvecklas snabbt och andra får arbeta hårdare. Det är dock viktigt att poängtera att generna fortfarande står i relation till kontexten. I vilken utsträckning debatterar forskare hejvilt om men jag far åtminstone inte med osanning om jag säger att inte heller gener existerar helt oberoende av miljön.

Det är också möjligt att gener står i komplexa relationer till varandra samt omgivningen. Studier som tittar på träning och försöker isolera genetiska variabler tittar förmodligen på exempelvis muskelsammansättning. Ett konstaterande kan då bli att en cyklist som har muskelsammansättning av explosiv karaktär bör fokusera på volym i träningen. På en generell nivå lever dock alla cyklister som har en explosiv muskelsammansättning förmodligen under vitt skilda förutsättningar. För någon så kanske träningsprogrammet med volym fungerar utmärkt eftersom den trivs med att åka ut ensam och filosofera eller har ett gäng träningskompisar som alltid bidrar till roliga distanspass. För andra är de långa passen kanske pest och pina även om det är de som ger mest rent fysiologiskt. Mitt argument är att om träningen upplevs vara tråkig eller är svår att hålla kontinuerlig så leder den mer ofta till motivationsbrist och utebliven utveckling än maximalt ökad prestationsförmåga. Det givetvis också möjligt att en del individer har anlag att lättare få motivationsbrist av ensidig träning än andra.

Ignoreras fundamentala slutsatser i sökandet efter enkla och raka svar?

Enligt mig är det i särklass främsta argumentet till att lita på studier kring träning övertygelse. Jag vågar slå till med det galet vågade påståendet att om du är övertygad att din träning kommer göra dig till en snabbare cyklist så har det någonstans mellan fem och hundra procents större möjlighet att lyckas. Oavsett om du har läst en vetenskaplig avhandling kring att mirakulösa tjugosekunders-intervaller gör dig stark, eller har hört från någon hårdnackad proffscyklist att sextimmars distanspass är det bästa, så kan det essentiella för din utveckling vara att bara tro på det. Den fundamentala anledningen bakom att detta fungerar är att det får dig att komma ut och träna. Principiellt är detta argument således återigen ett argument för kontinuitet: Vad du gör spelar föga roll – det viktiga är att du kommer ut och tränar, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Huruvida du väljer att tro på studier kring träning eller någon annan träningsfilosofi är förmodligen en fråga av sekundär art.

Gör cyklister sig själv en otjänst att ställa frågan hur de ska träna för att bli bäst?

När studierna kring högintensivt eller volym svarar på frågan kring huruvida högintensivt eller volym är bäst så används ofta effektutveckling (watt), syreupptagningsförmåga (vo2) eller förekomsten av någon kroppslig substans (t.ex. mitokondrier) som måttstock. Det är värt att återigen poängtera att även om goda värden i dessa aspekter är nödvändiga för att bli en bra cyklist så är de inte tillräckliga. Så länge som den främsta tävlingsformen på landsvägscykel är linjelopp, med allt vad det innebär, så kan den bästa träningsmetoden egentligen bara mätas med måttstocken hur många tävlingar cyklisterna i studien har vunnit. Svaret på frågan vem som är den bästa cyklisten är alltid relativt.

Här finns också en annan viktig insikt: Eftersom den bästa cyklisten fortfarande är den som vinner tävlingar så är det bästa sättet att träna på förmodligen att tävla. Det här gäller inte bara aspirerande proffscyklister utan även motionärer och goda amatörer eftersom det inte finns någon annan träningsform som kombinerar både hög intensitet och volym på ett sådant fördelaktigt sätt som tävling.

Även om du skulle träna enligt den, i laboratorium framtestade, metoden för bästa utveckling av din prestationsförmåga och bli superstark på rekordtid så är detta inte synonymt med att du skulle vara en bättre cyklist. Jag har många gånger i min karriär varit en betydligt bättre cyklist rent fysiskt än vad min meritlista säger. Problemet är att jag länge varit mentalt oförmögen att tävla på cykel. Emellertid har min mentala förmåga förbättrats de senaste åren och förklaringen återfinns i sociala förändringar som framförallt gjort mig mer avslappnad på tävlingar. När jag åker till en cykeltävling idag så har jag allt som oftast roligt och dessutom är det allra roligast när förmågan finns att sätta sig i spets samt stanna där. Rent vetenskapligt har mitt träningsprogram och mina levnadsvanor under de senaste åren försämras avsevärt, men resultaten indikerar paradoxalt nog att jag faktiskt är en bättre cyklist.

Landsvägscykel är, när allting kommer omkring, en allt för komplex sport för att determinera i ett laboratorium. För den som vill bli en duktig cyklist så finns inte hela sanningen att läsa sig till bland hyllmetrarna av böcker på Fisher Libarary i Sydney. Ja, det är förstås såtillvida du inte går upp till den nionde våningen för att bedriva höghöjdsträning. 


Jag ville bara vara som Mathieu van der Poel


Cadel Evans visar vem som bestämmer år 2009

Det är mindre än en mil kvar av herrelitens linjelopp på cykel-VM i Mendrisio år 2009 när Joaquim Rodríguez attackerar på fel sida av en refug i utförslöpan. Cadel Evans – då känd som ”the man who never attacks” eller ”den eviga tvåan” – inser faran och sätter snart efter Rodríguez när refugen öppnar upp sig. Tillsammans med Alexandr Kolobnev lyckas Evans ansluta, men redan i nästa andetag är även den resterande delen av gruppen ikapp. Mycket tack vare en Fabian Cancellara som är i sitt livs form på hemmaplan. Det är i denna stunden som Cancellara gör något högst besynnerligt, närmare bestämt slår åt sidan samtidigt som Rodríguez, Kolobnev och Evans fortsätter att köra. Snart har en lucka på några hundra meter öppnat upp sig i finalen av linjeloppet.

Bara dryga minuten senare går tät-trion in i sista stigningen och de verkar vara smått osams om vem som ska göra arbetet. Cadel Evans tar tillfället i akt och stöter stenhårt. Sedan kör han för fulla pannor och ingen ser honom mer den dagen förrän på prispallen. När Cadel Evans korsar mållinjen som världsmästare höjer han enbart sin näve mycket stillsamt. ”The man who never attacks” har tystat sina kritiker med råge.

Cadel Evans vinst i Mendrisio år 2009 var länge det värsta jag sett i cykelväg. Av denna anledningen så ville jag alltid vara som Cadel Evans när jag tävlade: Emot oddsen, invänta rätt läge, skaka på huvudet när de andra inte vill köra och sedan gå solo in till mål bara för att runda av kalaset med en mycket diskret segergest. Det var också på detta sätt som jag lyckades vinna SM i kortdistans för juniorer år 2012. Emellertid blev det inte fler segrar på nio år efter denna replik på Cadel Evans vinst i Mendrisio.  

Drygt sex år senare kom dock min nästa vinst i en cykeltävling. Möjligtvis fanns det inslag av Evans på vägen till segern: Två cyklister kommer loss med 27 kilometer kvar, varav den ena redan efter en kilometer deklarerar att vi inte kommer hålla undan för fem danska ören. Jag vägrar att lyssna och kör sedan så hårt att vi både håller undan samt att min utbrytarkollega ger mig segern i respekt. Det sistnämnda är dock en detalj som vi inte får bortse från, ty eftersom jag fick segern var det aldrig någon riktig vinst. Nej, min vinst var snarare en belöning för att jag hjälpt min konkurrent till en andraplats. Segrar måste i allt väsentligt vara mer värda och mer på riktigt om de tas än om de fås.

Hur Mathieu van der Poel kommer in i bilden

Knappt tio år efter Cadel Evans seger i Mendrisio – och mer än ett halvt år efter min gåva till seger i Amager – så sitter sex cyklister som klistrade framför TV:n på Golfsvinget. De sex cyklisterna är medlemmar i CK Ringen ur olika åldrar och de tittar på Amstel Gold Race 2019. Tidigare under dagen har de själva cyklat den första etappen av 3 Dage i Nord.

Från att Julian Alaphilippe och Jakob Fuglsang attackerar med 36 kilometer kvar av Amstel Gold Race, tills att det är en kilometer kvar, så ser det ut som att någon av dem går mot en solklar seger. Men under den sista kilometern så kommer Michał Kwiatkowski – som har jagat i ungefär 35 kilometer – ikapp samtidigt som en större grupp närmar sig med stormsteg bakom. I spets på gruppen är den holländske mästaren, tillika världsmästaren i cyclocross, Mathieu van der Poel. Tidigare har det sett ut på bilderna från denna större grupp som att van der Poel har tagit ett betydande ansvar och det är också han som tar den sista förningen när de närmar sig de tre i ledningen med 500 meter kvar. Van der Poel drar sedan igång spurten innan han når de tre i täten men lyckas ändå accelerera en tredje gång och tar vad som femhundra meter tidigare såg ut att vara en helt omöjlig seger.

Det är inte bara det värsta jag sett i cykelväg, utan även i idrottsväg – någonsin. Jag hade aldrig varit något stort fan av van der Poel tidigare, han är från Nederländerna och kör för något lag som jag inte har några speciella band till. Trots det både grät och skrattade jag den dagen i soffan på Golfsvinget så att jag var helt matt efteråt. Det är den i särklass mest imponerade och rafflande idrottsprestation jag någonsin bevittnat med mina egna ögon.

Det var då som jag bestämde mig för att släppa Cadel Evans vinst i Mendrisio 2009. Jag bestämde mig för att bli som Mathieu van der Poel.

Hur MP blev tredjegruppens MvdP

Hade det varit möjligt att beställa vita byxor till CK Ringens ställ så hade jag nog gjort det. Nu fick röd/orange spegellins i glasögonen, långa strumpor och cykelhandskar räcka för att jag, till att börja med, åtminstone skulle känna mig som van der Poel. Redan dagen efter hans vinst i Amstel Gold Race försökte jag givetvis också att tävla som honom när den andra etappen på 3 Dage i Nord gick av stapeln i Hanstholm.

Från start hade jag inte benen att sitta med på alla attacker och missade därför lite oturligt både första och andra gruppen som gick. Halvvägs in i loppet var det därför mer än femton cyklister loss när jag bestämde mig för vara med och splittra det som återstod av fältet bakom. Något senare var vi cirka femton cyklister i en stor tredjegrupp som jagade de elva cyklister som nu fanns kvar i första- och andragruppen. Dessvärre verkade tolv av de cyklister som fanns i min grupp vara helt ointresserade och två lite halvt intresserade. Därför kom jag att dra helt ensam i två varv, stundtals med hjälp från de två som var lite halvt intresserade. På sista varvet verkade det dock som att alla plötsligt ville köra om den ärofyllda 12:e-platsen och en vild attackfest bröt loss. Jag satte mig på femte hjul för att kunna kontrollera och tog de luckor som behövdes för att hålla gruppen intakt. I sista backen körde jag sedan av alla förutom en från hjul. Den siste cyklisten som satt kvar på mitt hjul spurtade jag dessutom ner två kilometer senare.

Den dagen var jag som Mathieu van der Poel. Fast i andragruppen. Eller snarare tredjegruppen. En tredjegruppens Mathieu van der Poel.

Jag är nog inte ens tredjegruppens Mathieu van der Poel

Sista etappen på 3 Dage i Nord bjöd på en plattare historia runtomkring Klarup och återigen så missade jag dagens första grupper med något morgontunga ben. Dessutom blev inte benen så mycket bättre efter några suicidala försök att brygga, så i slutändan kunde jag inte ens återupprepa bedriften med att vara tredjegruppens Mathieu van der Poel. Istället inkasserade jag en 21:a plats vilket innebar att jag blev 7:a totalt över de tre dagarna i norr (blev 5:a första dagen). Allt som allt var det en godkänd insats med tanke på att det tidigare överhuvudtaget varit ett glädjeämne att ta sig i mål på Norra Jylland. Men innerst inne bar jag fortfarande på önskan att få vara som Mathieu van der Poel när klubbussen dundrade hem över stora Bält.

Jag är nog inte Mathieu van der Poel

Helgen därpå var det dags för Roskilde CR STARK-løbet utanför Lejre och väderprognosen utlovade regn och cirka femton grader. Med tanke på att jag hade varit en av de starkaste som till vardags tävlar på Själland under den föregående helgens tävlingar på Jylland, så bestämde jag mig redan innan start för att jag skulle sitta med på allt som gick. Precis som det första av sex varv, på den 22 kilometer långa banan, närmade sig sitt slut så lyckades jag påpassligt sitta med på hjul när två cyklister kontrade på det femtiofjärde attackförsöket för dagen. När det var min tur att gå fram så satte jag in två rejäla förningar i uppåt 60 km/h och två-tre minuter senare så var vi bara två i täten (den tredje cyklisten fick punktering). Luckan hade dessutom öppnat upp sig ganska bra och fortsatte att växa när vi passerade mål.

Efter cirka fyra kilometer på varvet, när du kommer in i den fina lilla byn Kisserup, så ges det ett utmärkt tillfälle att blicka bakåt för att se om någon närmar sig. När vi så passerade här efter 26 kilometer, och knappt en mil efter att vi fått lucka, så såg det ut som att det var hårdkörning ett tjugotal sekunder bakom oss. Jag hoppades således på att en mindre grupp skulle kunna komma ikapp och fortsatte att mata på. Det var ganska uppenbart att jag var starkast och tog mest ansvar, men jag kände inte heller att benen tog för mycket stryk för stunden. När vi kom till Kisserup på varv tre så syntes inga andra cyklister bakom, något som jag tolkade som att vi hade mer än en minuts försprång. Trots detta kändes det som att 65 kilometer kvar till mål var långt när vi passerade mål och gick ut på det fjärde varvet.

På det fjärde varvet så syntes återigen inte någon till bakom oss i Kisserup. Något senare, med mellan fem och sex mil kvar av tävlingen, så deklarerade min utbrytarkollega att jag skulle få vinsten om jag drog med honom hem till en andraplats. Eftersom jag, sedan min ovan nämnda vinst i Amager, vet att danskar står vid sitt ord så kom jag att köra ännu mer och hårdare efter att denna uppgörelse accepterats. Även på det femte och det sjätte varvet så var det tomt bakom oss när jag blickade över axeln i Kisserup.

Strax efter Kisserup, med ungefär två mil kvar att köra, så började min kollega i utbrytningen förmodligen känna att väggen var på ingång. Dessutom var han så kall om händerna att han fick be mig om att ta ut gel ur hans ficka samtidigt som jag puttade på honom för att hålla farten uppe. Med femhundra meter kvar så sa jag att ”jag går nu”, och för de som stod på start- och målrakan kom det åtminstone att se ut som att jag hade lyckats gå solo sista kilometern. Fulla av beundran för den starke svensken så trodde åskådarna att jag lyckats med det episka konststycket att vinna i ensam majestät efter att ha dragit en majoritet av tiden i en två cyklister stark utbrytning i över 110 kilometer. Det som åskådarna på upploppsrakan fick se var bedrift väl värdig både Cadel Evans och Mathieu van der Poel.

Sanningen var en annan. Återigen så hade jag fått en seger. Det tycks likt förbannat vara det enda sättet för mig att vinna cykeltävlingar på. Jag är inte som Mathieu van der Poel – om inte möjligtvis i tredjegruppen. Men jag är Marcus Persson: De uppgjorda segrarnas mästare.


The Kick – eller säsongspremiär i Slagelse


Nu har den första helgen i april passerat och detta innebär att även vi som är olyckligt lottade att bedriva en väderkänslig sommarsport på nordliga breddgrader precis har haft tävlingspremiär. Tävlingspremiären är således ämnet för denna text, men innan jag går vidare med att avhandla den glamourösa tillställningen utanför ett vattenreningsverk söder om Slagelse så finns det en fråga som måste besvaras. Frågan är relaterad till ett tidigare inlägg och handlar närmare bestämt om vilken låt som egentligen blev årets Ganja – vilken låt kom ständigt att avsluta vinterns svettiga träningspass? Den som har läst detta tidigare inlägg undrar säkerligen också om 2019 års låt bekräftade eller dementerade de aspekter som jag tagit fram för att identifiera en sådan låt. Var låten mellan tre och fyra minuter lång? Hade den ett hårt drop? Var låten repetitiv? Var texten minimal och intetsägande?    

Det ska sägas att jag förmodligen har kört mer trainer än någonsin tidigare denna vinter, något som skett på bekostnad av distansträningen. Uppskattningsvis har jag nog snittat fem dagar per vecka och av denna anledning har jag föredragit en varietet av spellistor beroende på vilket pass jag kör, dess intensitet och mitt eget humör. Sedan måndagen den 12 november kom emellertid Maurice Wests ’The Kick’ att bli ett återkommande inslag under de sista tre minuterna av träningspasset. Jag var inget stort fan i början, men efter ett tag insåg jag att denna tung-gungare var så stereotypisk, nästintill självironisk, att den trots allt hade fullgod potential. När jag sedan började undersöka de fyra aspekterna – längd, drop, repetition samt text – insåg jag låten var som klippt och skuren för att bli den låt som skulle spelas sist varje träningspass.

Går vi in på detaljerna kring ’The Kick’ så kan vi konstatera att längden är 2:56. Det är i det kortaste laget men passade ändå denna vinterns upplägg då jag kom att koncentrera mig på kortare och hårdare intervaller. Beträffande droppet så är det inget snack om saken, en solklar 1,0 på en skala 0,0 till 1,0. Repetitionen gör en inte heller besviken och hamnar även den på 1,0. Avslutningsvis kommer vi till texten som i detta fall läses upp av en man med extremt manlig basröst. Texten är minimal, repetitiv och inkasserar låga 0,1 poäng på skalan 0,0 till 1,0 där låga värden är att föredra. Som om inte detta vore nog så kom dessutom texten att etsa sig fast i mitt huvud. Eftersom ni inte ska behöva spendera knappt tre minuter av ert liv på att lyssna på ’The Kick’, men ändå förstå poängen i denna text, så kommer här låttexten i dess helhet:

It’s what everything evolves around in dance music.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

De tre raderna är alltså egentligen allting ni behöver veta om Maurice Wests ’The Kick’ och vi kommer få lov att återkomma till dem senare. De 18 orden är nämligen mer insiktsfulla, och bär på en djupare mening, än vad många tror vid den första anblicken.  

Tävlingspremiären i Slagelse

I april 2016 körde jag min första tävling i den danska B-klassen efter att ha flyttat ner till Lund under hösten 2015. Det var halvt kuperad och något blåsig historia utanför staden Næstved. Som sig bör på tävlingspremiären så ville de fyrtiotalet startande i B-klassen testa sina ben och under den första timmen avlöstes attack på attack i vad som upplevdes som ett aldrig avtagande inferno. Visserligen hade somliga hybris och lyckades stöta bort sig själva, men andra satte in flertalet hårda attacker och lyckades rent av med konststycket att kontra på sina egna stötar. Ni hör, det var en helt vild tillställning och de vildaste av dem alla var två herrar från DCR-Ballerup. En av dem kom senare att gå loss tillsammans med mig och bidra till att jag, dagen till ära, tog mina första poäng i Danmark. Hursomhelst så kör den andre av de två cyklisterna från DCR-Ballerup, precis som mig, kvar i B-klassen och är fortfarande lika vild som de där dagen i Næstved. Jag tror att hans genomsnitt på antal attacker per tävling ligger på minst trettio och vi kan hädanefter kalla honom för #18.

Årets tävlingspremiär i Slagelse var flyttad till en platt bana ute vid kusten med förhoppningen om att kantvinden skulle vara den avgörande faktorn i loppet. Nu var det istället en vindstilla dag i Danmark, någonting som bara händer en av 365 dagar om året. Någon som däremot är mer konsekvent än den danska vinden är #18 och direkt efter att tävlingsledaren hade startat igång oss med ”tillykke” kom den första attacken.

Jag var inte riktigt säker på hur bra ben jag skulle ha efter någorlunda tveksam kontinuitet i träningen den senaste månaden. Vi skulle köra fyra varv om 29 kilometer (116 km) och att någon skulle släppa iväg någon annan under första varvet höll jag knappast för troligt eftersom alla borde ha pigga ben. När vi passerade efter det första varvet avancerade jag emellertid mot täten och kände att det var lite för roligt att tävla för att inte sätta in en stöt. Så jag satte in en attack när det stannade av. Kom loss en liten stund. Följde med i två-tre ryck och testade sedan en ny attack. På den attacken så kontrade förra vårens dominant i B-klassen, vi kan kalla honom för JJ, så jag satte fart igen och såg till att neutralisera hans försök.

Därefter kom det andra och tredje varvet att fortsätta med diverse attackförsök. Ingenting lyckades, men det viktiga att ha med sig är att jag och #18 fanns med på i princip allt. Fanns inte jag med i en grupp så bryggade #18 upp och fanns inte jag med i en grupp där #18 var så kastade istället jag loss och anslöt. På väg ut på det sista varvet sjönk vi för en kort stund tillbaka i klungan och givetvis lyckades fem cyklister smita iväg i omgångar när farten stannade av något och de i spetsen av klungan började titta på varandra. Tävlingarna i B-klassen har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en tendens att avgöras på detta sättet: Först är det en kavalkad av stenhårda attacker och när de stannar av så går fyra-fem cyklister loss genom att de fortsätter trampa när resten tittar på varandra. Det kan tyckas som att det vore enkelt att gå med i dessa avgörande lägen, men faktum är att krävs någonting extra: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

Givetvis försökte både jag och #18 att skapa en mindre grupp för att kunna ansluta till de fem cyklister som nu hade fått ett hyfsat försprång. #18 lyckades först gå loss med fyra andra och hamnade för en stund mittemellan klungan och förstagruppen. När denna andragrupp blev infångad med 25 kilometer kvar så hade vi inte mer än femton sekunder upp och då försökte jag givetvis, i sant danskt manér, att stöta ikapp. Förhoppningen var nog att få med sig någon mer, men istället hamnade jag ensam en stund och dessvärre fanns inte formen för att fullfölja en sådan bryggning. Det saknades alltså någonting för att kunna gå ensam upp till en grupp på fem cyklister: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

När klungan kom ikapp mig så stannade det återigen av och med 15 kilometer kvar så hade avståndet till de fem i täten växt till trettiotalet sekunder. Det var då som jag och #18 slöt en tyst överenskommelse: Om inte vi fick gå loss så skulle ingen annan heller få gå loss denna vindstilla dag. Jag såg dessutom min enda chans att vinna tävlingen sakta segla iväg. Chansen att någon annan skulle köra in de fem i täten var faktiskt mindre än att jag skulle ha ben till att kunna vara med och köra in utbrytningen och sedan få ett bra läge att sätta in en sista attack. Av denna anledning så började jag och #18 att köra partempo i spets på klungan och med 1 500 meter kvar så kom vi ikapp de fem. Jag kände att det trots allt fanns en liten chans att jag fortfarande skulle kunna ha lite krut i benen om bara rätt tillfälle gavs, men innan jag han tänka färdig så kom den gamle gode JJ flygande. Alla i klungan insåg direkt faran och kastade sig efter honom, men med en kilometer kvar så slog han åt sidan när han insåg att han inte hade fått någon lucka.

Jag tror det måste ha rört sig om ungefär en sekund, förmodligen mindre, då det perfekt läget för en klassisk kilometerattack öppnade upp sig. JJ slog åt vänster, han på andra hjul slog åt höger, båda frihjulade och där satt jag så påpassligt på tredje hjul. Så jag slängde faktiskt i en tyngre växel, men när kedjan hoppade ner skrek benen att formen inte var där ännu. Den väl använda metaforen med löskokt spaghetti har sällan beskrivit känslan bättre i mina ben. Så jag ställde mig aldrig upp och satte inte in den där sista attacken. I bakhuvudet klingade ett bekant mantra när jag snabbt passerades av femton cyklister:

It’s what everything evolves around in road cycling.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

Allting i cykelsporten kretsar kring att vinna. Men för att kunna vinna behöver du någonting som gör att du kommer före alla andra i mål: The Kick.


Reflektioner från en cyklande student


I november 2018 rapporterade Folkhälsomyndigheten att nästan varannan student uppger besvär av ängslan, oro eller ångest. Eftersom jag själv är student, och dagligen befinner mig i den miljö där nästan hälften av alla personer uppges uppleva ängslan, oro eller ångest har jag själv tagit mig tiden att reflektera över varför det är så. Då det enbart är en reflektion, och ingen avhandling eller liknande, så är inte syftet att allting ska stämma – förmodligen kommer jag att fortsätta utveckla mina reflektioner i frågan efter att denna texten är färdigskriven. Vad jag däremot hoppas är att texten kan föda en vidare reflektion hos de som läser den.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: Stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd.

En sociologisk eller psykologisk förklaring?

I Folkhälsomyndighetens publicering av ovan nämnda undersökning så nämner de att universitet och högskolor måste arbeta med såväl psykologiska interventioner på individ- och gruppnivå, som interventioner på organisatorisk och strukturell nivå för att förebygga psykisk ohälsa. Individ- och gruppnivån skulle kunna översättas till mikronivå och den organisatoriska nivån till mesonivå. Denna översättning till mikro- och mesonivå leder oss till resonemanget att det saknas ett sociologiskt perspektiv, på makronivå, där individen kan förklaras utifrån samhället. Den ökande ohälsan bland studenter kan då inte förstås enbart utifrån individen och i relation till utbildningsväsendet, utan måste också sättas in i samhället som stort. Självklart finns det de som hävdat att den ena sidan av myntet – vare sig det gäller individen eller samhället – kan förklara allting. Argumentet i den klassiska sociologen Emile Durkheims Självmordet är just att ett självmord alltid kan förklaras utifrån samhället.

 

Sanningen återfinns antagligen däremellan. Det brukar vara så.

Hej och välkommen

Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor när de ideella studentföreningarna står på Halsaingefärashotgillet för att värva nya medlemmar. Det kan vara viktigt att engagera sig ideellt under sin studietid för den framtida karriären. Ideellt engagemang kan vara skillnaden mellan det första jobbet eller den där häftiga praktikplatsen när du och de andra sökande i övrigt har samma meriter. Den som ”bara” studerar bör räkna med att få dra det kortaste strået på arbetsmarknaden. Heltidsstudier utgör trots allt bara av fyrtio till trettio timmar per vecka, så givetvis finns det luckor att fylla. Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor. Många av dem har inte öppnat sin kurslitteratur och än mindre börjat lära sig det nya sättet att studera. En del har inget fast boende än, andra sover på en soffa. De allra flesta kommer spendera mellan tre och fem år i Lund men redan efter fjorton dagar så upplevs en tyst förväntan om att de redan ska börja lägga fundamentet för framtiden. En ryggsäck hängs över deras axlar och i takt med att examinationerna gör sig påminda och de sociala medierna skvallrar om jämnåriga som redan har arbete, fru, hus och barn så blir den allt tyngre.

 

I slutändan krävs det mer än god bålmuskulatur för att hålla upp en sådan ryggsäck.

Reflektioner från en tysklandsresa

Det svenska juniorlandslagets buss rullade iväg från en rastplats i Tyskland på väg mot Regio Tour 2012 när jag fick ett SMS från min pappa. Han hade skrivit något i stil med ”målet är inte det viktiga, utan resan” eller kanske rent utav kopierat Karin Boyes ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.  Jag tyckte i vart fall att det lät som en riktig klyscha, funderade på vad pappa hade fått det ifrån och vad han egentligen ville ha sagt. Det fanns då fan inget nöje i att sitta bältad i en buss på autobahn och med träsmak i baken. Tyckte han att det var viktigare att suga in den outhärdliga bilresan genom norra Tyskland än att försöka hänga på en vilt satsande Søren Kragh Andersen nerför en slingrande väg genom ett vinfält i Alsace? Jag kastade iväg telefonen över baksätet.

 

När Sven-Åke Nilsson var min tränare brukade han alltid säga att det viktiga med träningen var att må gott, därefter skulle framgångarna komma av sig självt. Jag förstod aldrig innebörden av de orden då. De säger att visdom kommer med åren.

Skillnaden mellan att komma igång och kontinuitet

För några veckor sedan snubblade jag över en nyhet från Lunds universitet där Lindgärde (2019) rapporterar om Sofia Bunkes forskning. Bunke menar bl.a. att rimliga mål och planer är det bästa sättet för att komma igång med träning. Jag kan eventuellt köpa denna slutsats till viss utsträckning, emellertid tror jag inte att mål är den bästa strategin på lång sikt. Den här vintern har jag nämligen inte varit motiverad att träna överhuvudtaget. Jag har saknat mål för såväl vinterns träning såsom säsongen 2019 och som mest planerat några dagars träning framöver. En del dagar har jag funderat på om jag verkligen vill lägga femton timmar per vecka när jag förmodligen bara kommer kunna tävla fram till juli. Trots detta har träningen rullat på mer friktionsfritt än någonsin tidigare. Några fredagar har jag rent av funnit mig själv på trainern klockan 21, och detta efter fyra pass på trainern tidigare under veckan. Det enda jag har känt är egentligen att jag gör det för att jag mår bättre efteråt. Hjärndödheten till trots har jag dessutom kunnat uppskatta en del kvällar i bastun, även kallad Metro Gym, med ny musik och vetskapen om att en kall bärs eller en god måltid gör sig bäst efter ett träningspass.

 

Mål är eventuellt det bästa sättet för att komma igång med något. Tillfredställelse är förmodligen en bättre väg till kontinuitet.

Den eviga jakten på mål – och vad som hände när jag slutade med dem

En gång i tiden hade jag faktiskt en hel radda med mål för min cykling: Långsiktiga mål, stora mål, mål med säsongen, delmål, resultatmål och prestationsmål. Det var inte alltid roligt att cykla, men då skulle jag tydligen tänka på målen och så skulle allt bli bra. Sedan så flyttade jag till Lund och andra faktorer än cykling kom in i livet. Det var av denna anledning som jag ganska snart började överge målen. Den intuitiva tanken kan vara att detta borde resulterat i nedprioritering av cykling och totalt förfall, men istället blev det bara fantastisk mycket roligare att cykla. Utan mål kunde jag komma till en tävling med bra ben, bara för att smälla på några dödsdömda attacker från start. Dessa vilda attacker resulterade sedan i fascinerande historier som kunde återges med en nypa salt efter målgång. Tidigare hade jag haft en tendens att alltid sätta ribban på 2,40 och riva. Efteråt vägrade jag att se – och kunde aldrig finna någon glädje i – att jag hoppat 2,39 när jag rev. Av denna anledning tyckte jag att det mesta var ett elände när det kom till cykling. På vägen till och från tävlingarna med CK Ringen så blandades österrikiskt joddel med ukrainsk polka, skånska visor, klarinetter från Balkan och Glenns eviga tuggande. Det var värt hela resan även om en elak punktering kom en kilometer efter start.

 

Vid en närmare eftertanke har jag under de senaste 3,5 åren haft noll mål med min cykling och uppfyllt lika många. Det har aldrig gått bättre än vad det gjorde i år.

Den eviga jakten på mål – och vad som händer när du inte når dem

Problemet med mål är inte målen i sig, utan det som händer när målen inte kan nås. Anledningarna kan var tusen: Du har inte tid, du har inte orken eller så var det bara kort och gott svårare än vad du uppskattade. När detta händer finns det en risk att allt annat i världen upplevs som oväsentligt. Det spelar egentligen ingen roll att du tagit dig från punkt A till B eftersom du inte kan nå C. Särskilt inte när det känns som att det finns en förväntan att du ska nå punkt D. Tanken slår dig att ”alla andra verkar åtminstone nå punkt D” och när du går in på Instagram, eller träffar någon som allra hastigast, så bekräftas dina värsta farhågor.

 

Problemet med mål är att de allt för enkelt förvandlas till förväntningar på dig själv. Ibland är det inte ens dina egna förväntningar, men det känns likt förbannat som att de är det. När du inte kan nå förväntningarna på dig själv är frågan om du överhuvudtaget ens är dig själv.

Det här är (inte) en cykeltävling

Jag minns den här dagen väldigt tydligt, fast egentligen var det bara en dag i mängden: Jag hade samma underställ, jag mötte samma arbetskamrater på samma tid på vägen mot omklädningsrummet och jag satte mig på samma plats för genomgången innan skiftet. Det var den första veckan under mitt tredje år på sommarjobbet. Måndagen hade gått bra trots andelen nya och oerfarna plockare på lagret, men nu var det tisdag vilket betydde att det fanns betydligt fler rundor som behövde köras. Det här lagret är ett lager som alla andra: Vi har lite för mycket att göra och ingen har tid att städa efter sig trots att det sinkar flödena på lång sikt. Egentligen finns det inte ens tid att nicka till arbetskamraterna bland kranarna. För stunden vill du inte vara proppen som skapar kö i gångarna. Den här dagen hade driftledaren samlat oss för genomgång innan skiftet. Återigen konstaterades det att vi aldrig någonsin haft så många listor och så stora beställningar: ”Tisdagens arbetsbelastning betyder givetvis att vi kommer behöva jobba ännu snabbare, vara på tårna, inte skapa några köer, inte ställa trucken en sekund innan rast och köra klart en runda även om det innebär tio minuters obetald övertid. Om ni ska vara nöjda när ni går hem så ser vi helst att ni plockar några ton, gärna mer”.

 

Den dagen fick jag förmodligen hårdare direktiv och tydligare mål innan skiftet än när jag några dagar senare samlades med CK Hymer för en genomgång innan en UCI-tävling. Men det var som sagt bara en vanlig dag på jobbet.

En historia om normalfördelningen

Jag har en god vän som läser ett ämne där en hel del matematik och formler är inblandat, men då han önskar att vara anonym så kommer han härefter gå under det fingerade namnet Com Truise. Vi var ute och sladdade i en bil härom veckan, jag och Com Truise, och när vi skulle parkera för att uträtta ett ärende om fem minuter så insåg vi att det, precis som på alla andra parkeringar i Lund, var P-avgift. Som de CSN-beroende studenter och rebeller som läser politisk litteratur sent om nätterna vi är, så bestämde vi oss för att inte betala. Vi hade parkerat på stället i fråga några gånger tidigare och lyckats gå under P-vaktens radar. ”Men för varje gång så ökar givetvis sannolikheten för böter”, konstaterade jag. Detta var ett felaktigt påstående, menade Com Truise. Normalfördelningen, eller slumpen, är möjligtvis jämt fördelad över långa serier – men när experiment görs med normalfördelning så förekommer ofta långa ”streaks”. Det är alltså vanligt att få flera sexor, flera fyror eller flera ettor i rad.

 

Om slumpen är en faktor i våra liv så betyder det att vi, på lång sikt, borde leva ett drägligt liv. På kort sikt är det därmed fullt möjligt att allting går jävligt bra eller fruktansvärt uselt.

Rasande stillastående och situativ identitet

Den tyske sociologen Hartmut Rosa menar att vi lever en tid av samhällelig acceleration: tekniken, sociala förändringar och livstempot är tre sorter av accelerationer som Rosa identifierar. Detta leder till upplevelsen av ett rasande stillastående ”där förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga och återkommande cykler eller att kanaliseras i kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar” (Heidegren & Wittrock 2013:14). Till följd av detta har kortsiktiga och tillfälliga lösningar kommit att dominera det samtida samhället, något som resulterar i såväl en situativ politik som situativa identiteter. Vad det beträffar den situativa politiken så innebär det att politiker agerar kortsiktigt för att få fler röster i nästa val, stärka opinionen eller öka sina siffror i förtroendemätningar. Den situativa identiteten betyder på samma sätt att din identitet skapas kortsiktigt och tillfälligt, t.ex. i form av mål: Betyget som du vill ha på nästa kurs, arbetet som du måste ta för att det ska se bra ut på ditt CV eller nyårslöftet att börja träna. I det rasande stillaståendet uppmanas vi att ständigt sträva uppåt, men när vi tittar över axeln upplevs vi vara kvar på samma plats.

 

När målen inte uppnås på lång sikt börjar marken krackelera och avgrunder ligger öppen. Det situativa är allt för bräckligt.

Hartmut Rosa och alienationen

Den tidigare nämnda Rosa menar att den samhälleliga accelerationen gör att vi upplever minskade möjligheter till självbestämmande (Heidegren & Wittrock 2013:17). Samtidigt finns det i moderniteten ett löfte om just individens och kollektivets självbestämmande. Följden av denna mycket frustrerande klyfta är olika former av alienation – känsla av främmandeskap. Den första formen av alienation är den från rummet vilket innebär att vi upplever platser som icke-platser vilka vi inte känner någon tillhörighet till. Den andra formen av alienation är den från tingvärlden. Detta betyder att ting ständigt, och dessutom i allt snabbare takt, ersätts med nya. Den tredje formen av alienation är den från vårt eget handlande, något som uppstår när vi t.ex. sitter och scrollar i timmar på sociala medier. Anledningen bakom att detta upplevs som främmande är att vi samtidigt befinner oss i en situation där: ”Överhuvudtaget tycks det som om människor inom de flesta yrken inte längre har tillräckligt med tid åt sina egentliga huvuduppgifter, eftersom de istället måste ägna sig åt annat, medan de flesta människor i alla utvecklade länder uppger att de nästan aldrig har tid att göra det de verkligen vill” (Heidegren & Wittrock 2013:17). Den fjärde formen av alienation är den från tiden och den uppstår när livet tycks dela upp sig i episoder som inte längre hänger samman på ett meningsfullt sätt. Den femte formen av alienation är den från andra människor. Istället för vänskap ingår vi i relationer som vi kan aktiverar eller avaktivera om vi behöver eller befinner oss i ett visst sammanhang. Varsamt framväxande vänskap och känslosamma farväl undanbedes vänligen men bestämt och gör oss förmodligen ensammare än någonsin trots de massiva nätverk vi arbetar upp (Heidegren & Wittrock 2013:17).

 

Tillsammans kan dessa olika former av alienation leda till självalienation som enligt Heidegren och Wittrock (2013:18) innebär utmattning och utbrändhet. Allting klingar smärtsamt bekant.

Mills svin och den mycket olyckliga övertolkningen

Den liberala filosofen John Stuart Mill ska någon gång ha uttryckt sig i stil med att ”(d)et är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin”. Utifrån liknande tankesätt, och i kanske något enstaka fall även det specifika citatet, har sedan olyckliga övertolkningar spridit sig med allvarliga konsekvenser. En vanlig missuppfattning är bland annat att framgångsrika elitidrottare, eller framgångsrika studenter för den delen, skulle vara de som aldrig blir nöjda. Detta stämmer inte, utan vägen till framgång ligger snarare i balansen mellan nöjdhet och missnöjdhet. Världens bästa cyklister upplever förmodligen en nöjdhet när de vinner en tävling, men en annan dag kan det vara missnöjdheten som driver dem ut att träna i ihållande regn. Det är inte extremen, utan den gyllene medelvägen och balansen som betalar tillbaka allra bäst i det långa loppet. För att uppnå kontinuitet gäller det att se lösningar där andra ser hinder och återvändsgränder. Emellertid kan lösningen ibland vara så enkel som att bara luta sig tillbaka och vara närvarande i stunden. Den som ständigt är missnöjd kommer enbart att knäcka sig själv när tiden får göra sin verkan.

 

Enligt min ovan nämnda vän Com Truise finns det en lärare på Lunds Tekniska Högskola (LTH) som brukar nämna principen att sträva efter Good Enough. Det är högst oklart huruvida det handlar om någon form av levnadsfilosofi eftersom vi befinner oss i de nordöstra delarna av Lunds campus, men ibland är Good Enough kort och gott bara Good Enough.

Och en avslutande överläggning

Studenter lever på en skör tråd och med stora ambitioner. När tråden väl går av, och den utlösande faktorn bakom detta kan variera, så är de sociala skyddsbarriärerna oftast minimala: En misslyckad tentamen kan innebära att pengarna slutar komma, ett lägre betyg kan innebära att drömmen om en praktikplats försvinner. Dessutom befinner sig många i början av sina vuxenliv och flera mil från familjen och vännerna som de har känt hela ditt liv. Personerna i din omgivning kan många gånger vara så nya att du inte känner dig säker att anförtro dem kring dina bekymmer. Så fasaden hålls uppe och trycket byggs på. Fler studenter än någonsin befinner sig idag under den allt större press som eldas på av de stora ambitionerna, något som föga förvånande också medför konsekvensen att fler hamnar i psykisk ohälsa. Samhället har förflyttat en större mängd personer till en osäkerhet, men morgondagen lovar guld för den som är målmedveten och ständigt strävar uppåt. Det finns därför ingen tid att stanna upp, reflektera en stund, ta några djupa andetag eller unna sig lyxen av vara tillfredsställd eller ens Good Enough.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd. Varför inte en om förebyggande av psykisk ohälsa?

*****

Heidegren, C-G. – Wittrock, J. (2013). ”Inledning: Social acceleration och rasande stillestånd”, i Rosa, H. Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer. Göteborg, Daidalos: 6–21.

Lindgärde, K. (2019). Sätt rimliga mål för träningen. Lunds universitet. [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.lu.se/article/satt-rimliga-mal-for-traningen. Hämtdatum: 2019-02-14.