Varför blir jag så tjock av att springa?


Hej hopp. 

Nu har jag sprungit några veckor sedan jag gick sönder. Jag har nästan följt min sjukgymnasts råd att springa 2 kilometer åt gången i några månader. Jag är uppfostrad att man alltid ska ta dubbelt så mycket som det står på paketet. Om det tex står att man ska ta en Ipren så tar jag alltid två för att vara på den säkra sidan. I den andan tänkte jag att om hon säger 2 kilometer så borde det vara mer än dubbelt så bra med 5. När jag märkte att det funkade med 5 kilometer så testade jag att höja till 10 och jag varken dog eller fick amputera benen. Jag antar att det är tack vare att jag är så otroligt ung som jag har så makalöst bra läkekött.

Löpningen har faktiskt rullat på rätt bra de senaste veckorna. Jag har fortsatt springa på löpband med en sko-podd kopplad till Zwift. Jag nått level 2 eller 3 och har uppdaterat både skor och löparoutfit. Om ni ser mig i Watopia så får ni gärna vinka. Jag är mest ute lunchtid men så fort jag har köpt ett eget löpband så kommer jag vara ute dygnet runt. 

Nu till mitt stora problem, och vad som kommer bli mitt första projekt 2020. Varför blir jag bara tjockare och tjockare av löpningen? När jag ser löpare i tidningar och på tv så är de ofta trådsmala. Men inte jag, jag ser ut som en korpulent liten gubbe som har blivit tvingad av sin fru och läkare att börja röra på sig. Jag kan nästan se mig själv växa i spegeln när jag står på bandet. Det var verkligen inte därför jag började springa. 

Sen jag kastade ner cykeln i källaren den där augustidagen efter PBP har jag gått upp nästan 10 kilo. Med tanke på att jag vägde runt 62 då så är det procentuellt helt astronomiska siffror. För er som inte orkar räkna men som ändå vill veta så är det 16%. Smaka på den siffran, 16% viktökning på några månader. Och då har jag ändå sprungit under tiden. Det är nästan 1% viktökning per löppass. I vanliga träningsbloggar skulle du läsa om 1% ökning av Vo2 per pass eller 16% ökning av tröskelwatt efter ett bra träningsupplägg. Men inte här. Jag vänder på den steken och bloggar om 16% fettökning på ett halvår. Om jag inte får stopp på det här så kommer jag behöva köras med pirra till löpbandet.

Well, det var väl det hela. Nu ska jag koka ihop lite tacos och öppna en flaska rött. Jävla löpning asså. 


I just felt like running..


Hoppla poppla. Det här blev lite längre uppehåll än tänkt. PBP satt djupare än jag trodde. Jag var mentalt sänkt i flera veckor efteråt. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det gick. Aldrig. Men man måste gå vidare. Livet är faktiskt mer än randonné trots att mitt senaste lopp kändes som gonorré. Vardagen gick vidare med lite sveda i hjärtat efter blundern i Bretagne. Resten av augusti gick åt till att älta. September också.

Jag har ganska lätt för att gå in 100% i saker och ting. En torsdag fick jag ett ryck och blev sugen på att börja springa. Jag köpte ett par löparskor på lunchen och en timme senare hade jag anmält mig till Stockholm Maraton. Dagen efter hängde jag med ett gäng bra löpare på lunchen. Vi höll tydligen 4:50-tempo på en 5-kilometers runda. Jag har aldrig mätt hastighet på det sättet så jag fattade knappt vad de snackade om. Krampen och värken benen var makalös. Det mjukades upp lite när jag cyklade hem. Den helgen såg jag ut som en uppstoppad järv när jag försökte gå omkring på tomten. Jag kanske ska tillägga att jag senast sprang för 5 år sen. Innan dess var 2004. 

På måndagen var det dags igen. Benen gjorde lite mindre motstånd men det gjorde fortfarande ont och krampen var nära hela rundan. Nu var vi på gång med löpningen. Jag och kollegan Flink drog igång en löparklubb och hetsade alla andra på avdelningen att hänga med och springa på luncherna. Vi kallar den Kenyanska löparklubben och har Kipchoge som förebild. Det var just då han slog världsrekord på Wien Marathon på 1:59:40 och blev första människa att springa ett maraton på under två timmar. Helt otroligt! Det går liksom inte att ta in.

Av bara farten råkade vi anmäla oss till Ultravasan 90 km. Nu hade jag sprungit två femkilometersrundor och kände mig redo för en ultramara. Klart rimligt. Inspirerad av löparfantomer som Alex Flores och Peter Oom så var det liksom inte några problem. Det är bara att springa. 

Fem kilometer på måndagen. Fem kilometer på onsdagen och fem på fredagen. Cykel till och från jobbet varje dag. Med varje dag kändes benen bättre. Andra veckan började löpningen kännas riktigt bra. Jag scannade Blocket efter löpband. Jag ville springa mer. Koppla upp Zwift till löpbandet och köra långpass på helgerna. Springa på kvällarna och ibland kanske springa innan jobbet. Jag var ville bara springa. Tredje veckan kändes det såpass bra att jag ökade till sju kilometer på måndag och onsdag. På fredagen var jag så pepp att jag drog av en mil på lunchen. Jag började tänka på att springa till jobbet. Det är två mil så det borde ta max två timmar. På lördagen kunde jag inte gå. Vänster knä var stelt och verkade vara trasigt. Jag tog det lite lugnt på helgen och på måndagen försökte jag springa igen. Det tog bara några hundra meter innan det gjorde så ont att jag var tvungen att stanna. Jag fick nästan åla tillbaks till kontoret. 

Under dagarna som kom så blev det bara värre och värre. Smärtan efter det första löppasset var ingenting mot hur det kändes nu. Nu var det mer som en påkörd grävling som man hade stoppat upp och kört på igen. Veckan efter blev det ännu värre. Det var en molande värk på kvällarna och sån smärta på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Några uppmuntrande kollegor på jobbet trodde att det kunde vara menisken som hade gått sönder. Det peppade mig med berättelser om deras egna operationer och hur stor bedövningssprutan hade varit. Efter det ville jag bara kapa av benet vid ljumsken och glömma alltihop. 

Den eftermiddagen bokade jag tid hos Idrottskliniken som håller till i samma hus som oss. Efter undersökningen kunde jag andas ut. Det var inte menisken. Det var en akut inflammation till följd av överansträngning. Ett skolboksexempel på hur det blir när en medelålders man får för sig att börja springa, som sjukgymnasten sa. Efter fem veckors vila och rehab har jag nu börjat springa igen. Nu kör jag på löpband för att slippa gå tillbaks om det skulle göra ont. Sjukgymnasten sa att jag ska köra lite kortare löppass under några veckor för att sen kunna öka. Jag ska också börja köra styrketräning för att få bättre stabilitet i knät. Man kan ju tycka att alla år som cyklist ska ha förberett benen lite mer än så. Problemet låg nog i att hjärta och lungor var i toppform men resten av kroppen hade sovit i fem år. Typ som att ha en växellåda från en Skoda på en Ferrari och kör fullt spett på Nürburgring. Växellådan symboliserar min knän alltså. 

Jag ska köra en vecka till med rehablöpning. Sen jävlar kör jag igång igen. Fullt fokus mot Maran och Ultravasan!! I dagarna kom Randonnékalendern upp också så nu kan man börja planera randonnéåret 2020. Jag har lovat hemma att inte köra Sverigetempot. Det svider lite för jag hade verkligen velat cykla den men om allt går som tänkt kommer jag köra en 100-milare i alla fall. 


Paris-Brest-Paris. Sämst när det gäller.


Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har laddat och peppat för PBP sedan 2015. Då körde jag tillsammans med min brorsa Calle Mölleborn, Toni Arndt, Niklas Wennberg och min engelska kompis John Barkman. Jag, Toni och Niklas kom in på 48:53. Andra bästa svenska tid nånsin. John ryckte på slutet för att vara säker på att slå det Brittiska rekordet. Han kom in två minuter före oss. Calle fick problem med hälsenorna och kom in strax efter oss men under 50 timmar. 

Inför årets PBP skruvade vi upp målet lite till. Det fanns en del saker vi kunde förbättra jämfört med 2015. Målet för årets PBP var att slå vår tid från 2015 och gärna att slå Krister Jönssons vinnartid 47:24. En enkel men ambitiös plan sattes ihop. Jag började samla mil och brevetlopp. Formen kändes riktigt bra under de långa breveterna. Peppen likaså. Sen kom sommaren och allt vad det innebär så jag missade de planerade 100-milarna som skulle vara nyckeln. Kroppen skulle nog hänga med ändå. Det mesta hänger på huvudet så länge inte formen är allt för dålig.

Dags för start. Vi rullade med bra i grupperna ut från Rambouillet. Vi behövde inte stressa utan det var bättre att vi cyklade säkert och stabilt. Det var planen. Ett jämnt tempo med korta stopp. Ingen stress på kontrollerna och ingen sovpaus, ingen! Efter 20 mil började Toni få problem i backarna. Han kändes inte lika overkligt stark som han brukar vara. Nånting var fel. Mitt i natten tappade vi bort honom i en backe. Vi försökte vänta men fortsatte efter ett tag utan honom. Toni bröt senare i Loudeac. 

Strax efter Loudeac (45 mil) började Calles hälsenor och knän strula. Vi fick hålla igen i backarna och fick därför släppa alla grupperna som kom ifatt oss. Innan vi kom till Brest mötte vi Niklas Wennberg som fortfarande låg i tätgruppen. Han hade vridit upp sitt mål till max. Han skulle hänga med tätklungan och siktade på en topp-10 placering. De körde otroligt hårt och Niklas verkade vara i dunderform. Verkligen imponerande. Vi tog en lugn stämpling i Brest där vi även träffade Krister Jönsson. Calles knä/hälsenestrul fortsatte. Under natten innan Loudeac gav jag efter för de bekväma tankarna som kommer när man är trött. Vi bestämde oss för att sova i Loudeac trots att vi hade bestämt att vi skulle köra genom natten. Vi sov nån timme i det stimmiga lunchrummet. Stoppet tog närmare tre timmar istället för beräknade tio minuter.  

Vi rullade vidare i vårt vakuum och tog det lugnt i backarna. Calles problem blev värre i takt med att backarna blev fler och fler. När solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Fougeres vid 90 mil sa Calle att han hade gett upp och skulle bryta på kontrollen. Jag hade ingen energi kvar för att försöka få honom fortsätta så vi delade på oss där. Jag fortsatte, gjorde en snabb stämpling i Fougeres och rullade vidare. Nio mil till nästa kontroll i Villaines la Juhel. Jag försökte få igång benen och huvudet. Det gick bra några mil men när värmen ökade och backarna blev ännu fler än tidigare så fick jag psykbryt. Det gick så fort så jag hann knappt tänka på vad som hände. Den negativa demonen som man fightas med hela tiden på såna här lopp tog över och vann.

Vi hade slarvat bort tid på att sova i Loudeac för att det kändes bekvämt just då. Calle hade brutit och vårt tidsmål var som bortblåst. Varför skulle jag fortsätta att mosa mig själv i 20 mil till. Mitt mål var egentligen inte att slutföra loppet, det var alldeles självklart att vi skulle göra det. Mitt mål var att slå min förra tid. Nu rullade jag in i Villaines på nästan samma tid som jag gick i mål 2015. Psyket var helt slut. Kroppen var överhettad och röven var sönderskavd. Fuck this shit. Jag tar tåget till Rambouillet och super ner mig. Jag är färdig med randonné tänkte jag och den onda demonen skrattade högt.

Sagt och gjort. Jag staplade in på kontrollen och sa att jag gav upp. De gjorde inget väsen av det utan skrev bara ”Abandonner” i stämpelkortet. Jag gick och satte mig på en stol och somnade. Nägra timmar senare fick jag skjuts av arrangören till närmaste tågstation. Strax innan det träffade jag Jocke Regenheim som vi hade mött på kontrollerna under det senaste dygnet. Han stämplade och cyklade vidare. Jag ringde Calle som hade kommit hem och bad honom komma och hämta mig i Le Mans. Nägra timmar senare var jag tillbaks på hotellet och tog en skön dusch. Sen gick vi ner och åt middag och drack vin tills jag somnade. 

Två dagar senare när jag körde bilen hem mitt i natten föll polletten ner. Vad i helvete hade jag gjort? Jag hade brutit PBP för att jag var trött och less. Jag var inte ens skadad. Jag bröt för att det var bekvämt. Det är så långt ifrån meningen med randonné man kan komma. Helvete vilken jöns. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv och mina beslut. Jag kan inte sockra till det på något sätt. Det är precis som det engelska uttrycket: Pain is temporary but quitting lasts forever, eller ”la douleur est temporaire, mais cesser de fumer dure pour toujours” som Google translate tycker att det ska heta på Franska sitter ganska bra. Det här kommer ta lång tid att smälta. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag är ansvarig för mig själv och mina beslut. 

 

Tre glada laxar innan start. Mustaschen är oljad och redo för äventyr.

Fint rull i solnedgången.

Härlig fransk gubbe på en kontroll.

Guide Michelin i Loudeac.

Fuck this shit, I´m going home.


En vecka kvar till Paris-Brest-Paris.


På söndag smäller det. Då går starten på PBP, Paris-Brest-Paris. Jag har varit mentalt laddad för det här loppet de senaste fyra åren. Inte för att jag har förberett mig något speciellt, egentligen ganska dåligt faktiskt,  men det har hela tiden funnits i huvudet. Det blir min fjärde runda och det ska bli superkul. Jag kommer köra tillsammans med Calle och Toni. Vi har kört några av sommarens breveter ihop. Vi körde även PBP 2015 och 2011 ihop så vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi vet hur vi fungerar när vi inte har sovit på två dygn och vi vet hur vi ska reta gallfeber på varandra när vi är trötta och hungriga. Det är rätt viktigt när man ska spendera två dygn tillsammans under ganska ansträngande förhållanden. 

Det är svårt att säga vad vi har för ambition med loppet. Det är så mycket som spelar in. Det kan vara regn och storm eller svinvarmt så man storknar. Vi ska försöka ta vår förra tid från 2015, 48:53. Vi kommer cykla i sansat tempo och stanna så ofta vi kan för att lukta på blommorna och frottera oss med byborna. Jag läste ju ändå franska i högstadiet så jag kan flera ord som jag kan charma fransoserna med. Bonjour, baguette, brie, pommes de terre, Jaques Cousteau, au revoir.

Jag har lagt ihop de 15 GPS-spåren som arrangören erbjuder till två spår. Ett för utvägen och ett för hemvägen. De heter helt sonika: PBP 1 och PBP 2. Det är bara att ladda ner och använda om ni vill. 

Om ni vill följa min framfart så kommer det uppdateras automatiskt på twitter (@bigmollo) eller på PBPs trackingsida. Jag har startnummer C086. Det kommer också finnas prickar att följa på Spotwalla. Tyvärr verkar den tjänsten dra mycket batteri från mobilen så jag får se hur länge jag använder den. Jag ska försöka uppdatera på Instagram och Facebook så gott jag kan. Vi startar i tredje startgruppen klockan 16:30 på söndag. 

randonneurs.se finns en lista på alla svenskar som startar. På happyride.se går redan diskussionerna heta i PBP-tråden. Det kommer bli full fart där när starten går. Göran S lär ta en ledande roll för att hålla alla uppdaterade med tider och info. Tråden har redan dansat iväg till sida 11 så ni kan gott bläddra fram dit för att slippa fyra års dravel. 

Allons-y! Nu kör vi!

/Le Triplettes de Belleville 


60 mil och klar för PBP.


Det är söndag och klockan är strax efter tio på förmiddagen när jag vaknar i sängen och känner mig som en mosad skalbagge. Jag försöker röra mig men mina ben gör så makalöst ont att jag flämtar till. Här kan man använda hur festliga beskrivningar som helst för hur mina ben kändes. 

– Det kändes som att man hällt flytande lava i benen och sen slagit på dem med en stekpanna.

– Benen kändes som ett rått ägg som körts i micron i tio minuter.

– Benen kändes som utbajsat äppelmos.

– Det kändes som om att Kim Jong Un hade provsmällt en kryssningsmissil i låren.

– Det kändes som att man hade försökt borra en Hallandsåstunnel i låren och sen fyllt igen med Rhoca-Gil.

– Benen kändes som Dresden i mitten av 40-talet.

”Vad fan har hänt? Var är jag? Vad har jag gjort egentligen? Varför denna outhärdliga smärta?”

Ah, just det. Jag hade precis vaknat efter Täbys 60-milare. Det sista kvalloppet för Paris-Brest-Paris. Fasen vad nice att ha den avklarad, tänkte jag och rullade ner på golvet. När jag ålade vidare ner mot köket så försökte jag minnas vad som hänt på rundan så jag skulle ha nåt att blogga om. 

Det var ljust och varmt redan när klockan ringde 04:00. Vid starten var det 15-16 grader så jag startade i kort-kort. Det är alltid lika kul att träffa de andra vid starten. Speciellt när det är en 60-milare och PBP-år. För då är det bara de mest dedikerade som ställer upp och alla har samma mål, Paris. Calle, min bror var där. Toni, den tjocka australiensaren var där. Jocke, novisen på randonné var där. Jens, som inte verkar förstå hur stark han är var där. Reimert, som kan snacka så öronen blöder var där. Gunnar, superhjälten från Järvsö var där. Ingvar, The Dictator och mästaren på att suga hjul var där. Bengt, Herr Randonneur Sverige var självklart där. 

Samling i Täby 06:00.

Vi rullade genom stan och förbi Södertälje och Järna. Vinden låg i ryggen så milen tickade på bra. Kontrollerna löpte också på utan några större besvär. Solen värmde skönt och fixade en nice bränna på armar och ben. Tempot var alldeles lagom och det kändes bara så enkelt allt ihop. Det var många starka cyklister i gruppen som hjälpte till med farthållningen. Det kändes redan nu att det här skulle bli en bra runda.

Fin rull på fina vägar.

Vädret var som sagt prima. Allt var frid och fröjd och jag satt och njöt av det fina vädret och vyerna. Då ropar Desmo (happy nick) till mig:

-Var är misären Mollo, var är misären? Det här håller inte!

En kvart senare hörde jag ett brak och såg Desmo ligga på marken i ett moln av damm. Calle gick också omkull och båda fick sina hjul krökta. Som av ett under så gick båda hjulen att rikta så vi kunde åka vidare. Det hade ju varit ganska snöpligt att behöva bryta en sån här fin runda. 

Ungefär halvvägs ligger Fellingsbro. Efter den följer den tuffaste biten på rundan. Till Grängesberg där nästa kontroll ligger är det ca 10 mil och kan upplevas som jävligt dryg och backig. Här väggade jag förra året och hade allvarliga funderingar på att sluta cykla för gott. 

Ingvar laddar med en räkbakelse i Fellingsbro. Utanför bild sitter Magnus och trycker i sig en tub majonäs.

SMHI hade antytt att det kunde komma lite regn här. Typ nån liten skvätt eller så men inget värre. De molnen som tornade upp sig i verkligheten sa något helt annat. De var fulla med dödsregn. Frågan var bara när vi skulle få smaka på det. 

Börjar ana oråd. Regnet hänger i luften.

Precis när jag satt och funderade på det så började det droppa. Sen ökade det till fullt regn. Då beslutade vi oss för att stanna och ta på oss regnjackorna. Vi som hade packat med såna alltså. Regnet hängde med hela vägen till Grängesberg där det avtog lite när vi gick in på en liten mack som även var kontroll. Här bytte vi om och drog på oss lite mer kläder. Jag hade en minnesbild från SMHI-appen att det skulle sluta regna i Grängesberg så jag blev snöpligt förvånad när det regnade ännu mer när vi gick ut från macken. 

Och där kom regnet. Men jäklar vilka Rapha-stekare! 

En gubbe är glad i sin regnjacka, en annan ser bekymrad ut med sina tunna armvärmare.

Halvvägs till Fagersta slutade det regna. Vi hann även överraskas av ännu en vurpa. Nu var det Reimert som gick på Manges bakhjul och stöp i backen. Han och Mange skulle sova på hotell i Fagersta så Reimert hade nog börjat drömma om hamburgare och öl redan. Väl i Fagersta stämplade vi på den enda kvällsöppna macken. Ett tag senare vinkade vi hej då till ortens ungdomar som hängde utanför macken och drog vidare mot Sala. Nu var vi riggade för nattcykling med tända lampor och reflexvästar. Natten susade på precis lika fint som på dagen. 

De gula västarna är redo för hemfärd i Fagersta.

Stället där det brann för några år sen. Fortfarande rätt mäktigt att cykla igenom. 

Suddig gubbe. 

Vid den här tiden på året blir det aldrig riktigt mörkt. Om det hade varit molnfritt hade vi knappt behövt lamporna. Efter lite irrande i Uppsala så hade vi bara sista etappen kvar. Den här biten brukar jag ha lite ångest för. Den är ganska backig och det är ofta blåsigt här. Nu gick det tacksamt nog riktigt bra. Vi sladdade in på OKQ8 i Täby och fick sista stämpeln på kortet. Jag får passa på att tacka alla i gruppen för ett riktigt bra jobb. Det flöt så fint hela tiden så man skulle kunna tro att vi har gjort det här förut.

Värsta nöjda gänget efter målgång.

Det sista kvalloppet innan PBP är klart. Så jäkla skönt. Det var även ett skönt formbesked att rundan gått så bra. Att benen kändes helt skändade när jag vaknade några timmar senare skyller jag på min pollenallergi. 

/Johan


Självdistans och bröllopsdag


Som randonneur och storbloggare är det viktigt att man har självdistans. I lördags vaknade jag tidigt och kände mig oerhört självdistanserad. Helgen 25:e maj är inte bara Elitloppshelg utan det är även min och Lindas bröllopsdag. Hur firar man sin bröllopsdag på bästa sätt? Jo, Linda åkte till Plantagen och jag cyklade ett varv runt Mälaren. Efter en snabb frukost drog jag på mig mina finaste kläder och min byggare Bob-hjälm och satte kurs mot Slagsta-färjan. Men det skulle dröja ett tag eftersom jag först skulle kika förbi Stäket, Bålsta, Enköping, Strängnäs, Södertälje och till sist Slagsta. 

 

Luften var fuktig och tung och låg de första 7-8 milen åt fel håll. Oftast brukar man kunna krypa ihop och gömma sig för vinden men nu verkade det som att den fastnade som kladdig sirap på mina kläder och höll mig fast. Det kan förstås bero på att jag är hopplöst svag i benen och lite för lätt för att komma framåt när det blåser motvind. Trots att jag är en riktig liten fetknopp så väger jag faktiskt bara 62 kilo. Jag är bättre när det är medvind och lite lätt nerför, gärna i solsken och på Mallorca. Just då briljerar jag. 

Strax innan Jakobsberg hörde jag Amir ropa. Han kom dundrande med sitt gäng från Sigge Cykel. Jag hakade på och la mig längst bak en stund. De körde samlat och snyggt. Jag har sett på Amirs Strava att de har kört ihop en hel del och det syntes. Snabbt, snyggt och välordnat. Vid Stäket kände jag att det var dags att släppa. Jag skulle ju få självdistans, inte ligga bakom ett gäng starkingar och se ut som nån randonnégubbe som åker snålskjuts.  Jag svängde upp på cykelvägen som går frän Stäketbron till Kungsängen och såg Sigge Cykel-gänget försvinna medan jag fastnade i den kladdiga motvinden igen. 

Det tar ett tag att lära sig uppskatta 55:an mellan Enköping och Strängnäs men när man väl har insett dess skönhet så sitter den. Vissa kommer aldrig till insikt. De kommer gå omkring hela livet och tycka att 55:an är supertrist. Det är trist för dem tänker jag. Jag kan ibland längta till 55:an. Tex när man cyklar på nån ful slingrig väg i Toscana eller när man sitter på nåt trist torg på Mallorca med en pa amb oli intryckt i ansiktet. Det magiska med 55:an är att den upplevs på två olika sätt om man kör till Enköping eller till Strängnäs. Testa så får ni se. Men förbered er på en livsförändrande upplevelse. Ett halleluja-moment helt enkelt. 

Strängnäs. Jag har aldrig riktigt förstått vad man gör här. De flesta man ser går bara omkring och glor. Ensamma eller i par. De står på torget och glor, de står i hamnen och glor, de står på bron och glor. Det finns ett torg, en kyrka och en korvkiosk som då och då inte ens säljer korv. Det känns som att man inte riktigt orkade bestämma vad människorna skulle göra när de väl hade byggt färdigt stan. Som en oinspirerad by i en Märklin-värld. Energin tog slut när landskapet och byn var klar. Det är märkligt. En positiv sak var att vinden vände strax innan Strängnäs så när jag susade förbi alla fantasilöst uppställda människor hade jag vinden i ryggen och kunde snabbt pipa vidare. 

Milen susade på och ett tag senare var jag i Södertälje. Därifrån är det bara några utsträckta tramptag innan man är i färjeläget Slagsta. En kort båttur och några backar senare så var jag hemma. Lagom till vi dukade upp bubblet på altanen så kikade solen fram. Det kändes ändå rättvist att man hade sparat finvädret till när vi skulle fira vår bröllopsdag än att ödsla det på mig när jag cyklade. Att cykla själv i halvtrist väder är bra träning för pannbenet. Att dricka bubbel i solsken med sin bättre hälft är belöning för allt gott man gör i livet (cykla randonné och sånt).

Trevlig helg!


Täbys 40-milare. En lång dag på cykeln.


PIP PIP PIP!! Jag öppnar ögonen och börjar glatt tralla ”upp och hoppa alla bagarebarn, det är bullfest bullfest hela dan” medan jag drar på mig randonnéstället och går ner till köket. Det är dags för Täbys 40-milare. Starten går 05:00 så väckarklockan var ställd på 03:00. 

Vid klubbhuset samlades ca 15 pers. Tempen var morgonsval och skön. Jag lyxade till det med knävärmare. De hade egentligen inte behövts men jag ville unna mig lite extra. När vi rullade iväg kände jag att jag var pinknödig. Nästa stopp var i Järna så valet var att släppa klungan eller knipa ihop. Jag knep ihop. Bengt ledde oss ut genom Täby och in genom stan som fortfarande låg och sov. Vår grupp susade genom gatorna från Norrtull till Hornstull utan att någon la märke till oss. En och annan taxibil puttrade förbi med kroggäster som var på väg hem. Vi var också på väg hem men först skulle vi cykla till Järna, Stallarholmen, Köping, Västerås, Uppsala och Täby. 

På första stoppet i Järna var vi fortfarande en stor grupp. Jag fick äntligen pinka, åh  och slapp sedan sitta som en uppstoppad järv på cykeln för inge pinka på mig. Vi stämplade och väntade så alla han göra sig i ordning innan vi stack iväg igen. 

Vi hade lätt vind i ryggen så de första 10-15 milen var väldigt behagliga. Mina värsta pollenbesvär har gått över så nu kunde jag andas fritt igen, till skillnad mot 20-milaren för några veckor sen. Medvind och pollenfri. Vilken dunderkombo!

I Stallarholmen hade en liten mack öppet för vår skull så vi kunde stämpla. När jag gick runt till baksidan för att låna toaletten såg jag att det även var en båtmack, där vi hade tankat båten förra sommaren. Jag får åka dit i sommar och tanka och köpa en glass och kanske låna toaletten igen. 

Vi susade på vidare. Nästa stopp var Köping. När vi rundade Mälaren i Kungsör fick vi den där härliga medvinden som hade gjort oss sällskap sedan Järna rakt i ansiktet. Om man tittar på kartan så behöver man inte så jättemånga högskolepoäng för att räkna ut att vi skulle få kant och motvind hela vägen till Uppsala. Det var bara att göra sig så liten som möjligt och undvika vinden. Vi kom överens om att hålla igen lite när vi tog förningar så inte gruppen bakom skulle behöva bygga ut en vinge över hela vägbanan. 

Några timmars motvindscykling senare kom vi till Uppsala. Vi stämplade, drog några dåliga skämt och cyklade vidare. Nu var det bara 65 km kvar så vi kunde nästan känna doften av nybakta mumiebullar på Shell i Täby. Magiskt nog fick vi vinden i ryggen igen. Det är verkligen precis så man vill ha det och vi var så väl värda det. Det var inte mycket som hände under de sista två timmarna och efter totalt 14,5 timmar var vi framme i Täby igen. Efter 20-milaren hade jag fått syn på en chipspåse med pizzasmak. Man är rätt svag för fett och salt efter en dag på cykeln. Nu låg den där på sin hylla och stirrade storögt på mig. Precis som en söt liten hundvalp på hundstallet, övergiven och törstande efter kärlek. Nu kunde jag inte motstå. Chipspåsen åkte med mig hem. Hälften av chipsen gick åt i bilen hem. 

Så där, nu har jag bara 60-milaren kvar innan jag är kvalificerad för Paris-Brest-Paris. Formen känns bra och allt går åt rätt håll. Det viktigaste är att det känns kul och att man är peppad på årets mål, och det gör det verkligen. 

Jocke tar en förning mellan Uppsala och Märsta.

När man kör randonné kan man bara lé. Det är sen gammalt. 

sextetten från Bellville.

Efter randonné kör man korvmätning. Det är sen gammalt.

Du åker hem med mig. Omnomnom..


30 mil från Södertälje. Glad påsk!


Då var det äntligen dags för en lite längre runda. Under påskhelgen bjöd Södertälje upp till en 30-milare i strålande väder. Henrik och Åsa tog emot oss i klubbkontoret vid kyldisken på OK/Q8 i Östertälje. Henrik har under vintern sparat ut till ett lika ståtligt som yvigt randoskägg som man kan tänka blir fullt av rester av äggmackor och energidricka efter en riktigt lång dag på cykeln. 

Efter en evighetslång väntan på toaletten på OK/Q8 var det äntligen dags att sticka iväg. Var var ett trettiotal cyklister som hade samlats för dagen. De flesta ansiktena var bekanta men det var även några nya. Jag, Calle och Toni hade snackat om att ta det lite lugnt och koncentrera oss på att se läckra ut. Starten gick och superrandonneuren Adam drog upp ett stadigt tempo från första metern. Jag var först lite osäker på om jag skulle hänga med eller om jag skulle släppa och ta det lite lugnare istället. Men när jag ändå var kvar i klungan efter någon timme så lät jag det vara. 

Vi rullade på i bra tempo och ganska snart var det dag för dagens första kontroll i Åkers styckebruk. Vi kilade snabbt in på Ica och fick varsin stämpel. Det var tydligen powerrando som gällde idag för ingen köpte något utan alla stod direkt efter stämpling redo vid cykeln igen. Lika bra fart till nästa stopp i Stigtomta där även det stoppet flöt på lika bra. Nu var det varmt och soligt så både långtröjan och västen åkte av. Kort-kort minsann!

Strax efter Stigtomta var det dags för stämpling på Oscarshälls café med strålande utsikt över Bråviken. Stämplingar på caféer tar alltid lite längre tid men i solskenet gjorde det inte så mycket att stå och vänta lite extra. Vid Bråviken har man kommit halvvägs. Härefter svänger man upp genom Kolmården och vidare mot Nyköping. Gruppen hade kapats av en del och tempot hade satt sig. Det tar oftast 10-15 mil innan folk har trampat bort det värsta sprättet i benen. Det var två tjejer med i gruppen som jag inte sett tidigare. De såg obesvärade ut på cyklarna och var grymt starka. De pratade engelska, osäker på om båda pratade engelska eller om det bara var en av dem. Eftersom det inte var så snackig stämning i klungan så var det omöjligt för mig att lista ut hur det låg till. Imponerande starka var de ändå.

Då och då noterade jag att vår grupp hade blivit mindre. Folk måste ha släppt utmed vägen. Det smidiga var att de hade släppt i tysthet och bara singlat iväg mot ensamheten utan att göra något väsen av sig. Eftersom ingen riktigt bryr sig så är det ingen vits att göra någon större scen när man tackar för sig och släpper gruppen. På den sista sträckan från Vagnhärad fick vi medvind från sidan. Ni som hänger på Happyride.se vet att detta är det värsta man kan utsättas för som cyklist i klunga. Även om jag tycker sida-mot är värre så blev ändå den här vinden i kombination med gruppens fartökning dödsstöten för mina ben. I en uppförsbacke med en mil kvar till mål tog det bara slut. Jag gjorde som de tidigare avhopparna och lät gruppen segla vidare utan att behöva höra mina dödsvrål. Som sagt, ingen hade brytt sig ändå. 

Några minuter efter förstagruppen hade stämplat kom jag in på OK/Q8 i Östertälje. 9:45 stannade klockan på och jag kände mig supernöjd. Kroppen hade känts riktigt bra hela vägen och jag är nu ett steg närmare Paris-Brest-Paris. Tack alla för en strålande dag på cykeln!

Naturupplevelsen blir maximerad när man cyklar. Sånt här upplever man knappast i en bil.

Utsikten vid Bråviken var bedårande. En fröjd för ögat helt enkelt. 

En rovfågel cirklade vid stranden och letade efter ett byte. Magisk naturupplevelse. 

Trion från Belleville. Oui baguette!


Täbys 20-milare. Dödskantvind med dödsmotvind till efterrätt.


Årets första brevet för mig. Ett sånt kalas det skulle bli. Täby ställde upp med ett trettiotal läckra gubbar och en tjej utanför klubbstugan i Täby. Vi rullade iväg i +2 och ett löfte om värme och sol under dagen. Det började lite lugnt och de första sju milen bara rasslade iväg. Vi hade nog lite medvind. Medvind fungerar som så att när man ska tillbaks till samma ställe så kommer man oundvikligen få motvind. Men först bjöds vi på lite kantvind för att mjuka upp sällskapet. Den kom direkt efter Hallstavik. Fan vad jag har dåliga minnen av Hallstavik och den gudsförgätna vägen därfrån till Uppsala. Den höll nästan på att ta död på min randonnékarriär innan den ens hade börjat. Men det är en annan story. 

Efter stämplingen på macken i Hallstavik tog vi vänster mot Uppsala. Nu kom vinden som en lätt roundkick på vänster kind. Härifrån är vägen spikrak i några mil. PDet var väl på 50-talet som nån livstrött vägplanerare drog ett streck på kartan från Hallstavikstavik till Uppsala. Härifrån skrivs inga romantiska sånger eller livsbejakande poesi. Däremot verkar det ha fött en hel del retarderade bilförare som tycker att cyklister ska hålla sig på cykelbanan, och om det inte finns någon cykelbana så ska de bara prejas ner i diket och dö. DÖ! Dö era jäfla lycrafleppon!

Kantvinden. Den jävla kantvinden drog och slet i kläderna för att få oss att stanna i Hallstavik eller för att vi skulle ge upp och lägga oss i vägkanten så kråkorna kunde kalasa på våra kroppar. Jag som är en liten plutt på 62 kilo blir ett riktigt lätt byte för kantvinden. Precis som en liten antiloopvalp som studsar runt på savannen, glad i hågen över att få vara med gänget och leka. Vips så kommer en lejonhona och biter en i halsen och  sliter en i stycken. Tråkigt. 

”Mon dieu vilken kantvind!” Tänkte jag innanför min jättestora hjälm.

– Är ni sugna på vind, här har ni nåt att suga på! Skrek vinden åt oss från himlen. 

”Meh vad onödigt, vi som hade det så bra. Men visst lite vind kan vi ta.”

– Grabbar, vill ni ha mer?

”Nej tack!”

– Här har ni ändå. Boom!

”Hygglo, men det räckte bra med första laddningen faktiskt.”

– Hörrni, jag glömde momsen. Här har ni 25% till. RAKT I ANSIKTET!! 

Precis som kor på vårsläpp så var det några ystra par vårben som gjorde kantvindskörningen till en riktig klungspräckarfest. Man kunde verkligen höra hur gruppen stretchades till max och brast som fiolsträngar. Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Er lilla gubbe klamrade sig fast trots att jag höll på att blåsa av vägen. 

När vi kom till Uppsala så var alla uppspelta över att vi var i Uppsala och att få spendera de sista timmarna med motvind rakt i facit. Nu var den stora klungan kraftigt bantad till en handfull vindpinade gubbar. Den gången jag höll på att sluta med randonné snöade det i Uppsala när vi kom dit så idag fanns det inte mycket som kunde stoppa mig. 

De sista milen till Täby rullade på utan några större incidenter. Jag var lite rädd att jag skulle bli uppäten av vinden på fälten mellan Uppsala och Märsta men det gick fint ändå. Till slut rullade vi in på Shell eller Ok eller Statoil eller vad macken heter i Täby för den sista stämpeln. Gruppen från Uppsala hade hållit ihop och kom in tillsammans. En sån fin liten skara gubbar. De flesta med PBP som mål för året så vi lär väl träffas igen under sommaren 

Bengt håller ordning på startkorten. 

Stadiga ryggar att hålla sig i när det är snålt om medvind. 

Jag blänker i min stora hjälm. Benen är tunna och ber om nåd.

Första kortet för året. Boom!

Tack för en riktigt blåsig brevetpremiär!

/Johan 


Mallorca I´m in love.


Jag vet inte om det är den tionde eller femtonde gången jag är på Mallorca men jag blir aldrig mätt på ön. Snarare tvärtom. Efter årets cykelvecka så är jag helt såld. Jag har tidigare bott i Alcudia, Palmanova, Valdemossa och på östkusten men i år testade vi att bo i närheten av Palma, närmare bestämt Can Pastilla. Det är en sån där klassisk strandpromenad med hotell och restauranger om vartannat. Det ligger dvärgkast från flygplatsen så taxin dit kostade som en lunch på Mall of Scandinavia. 

Hotellet var halvdassigt med trångt rum men där spenderar man ändå inte så många vakna timmar. Hotellet hade en bra frukostbuffé som fick smaka på vårt nordiska raseri varje morgon. Jösses vad man kan äta när man inte behöver plocka fram själv och ingen säger stopp. Först yoghurt och flingor, sen mackor med ALLA pålägg. Sen toppar man det med ägg, bacon och vita bönor i tomatsås tills magen bönade om nåd. 

Cyklingen då, jo den var helt makalöst bra i år. Vi hittade en massa nya (för oss) och snygga vägar på den plattare delen av ön. Sen körde vi självklart den klassiska kuststräckan på norrsidan åt båda hållen. Tipset är att köpa en cykelkarta på Hürtzeler. Den har man grym användning av både när man planerar rundorna och när man står ute i spenaten.

Vi hade som plan att hålla igen på tempot och istället satsa på tid på sadeln. På så sätt orkade vi vara ute 6-7 timmar varje dag inklusive lunch. Distansen blev runt 15 mil per dag. Totalt landade vi på 90 mil. Vi hade såklart kunnat vara ute någon timme till varje dag men det gäller att vara noga med afterbiken. Det är dagens viktigaste mål. 

Det var riktigt kul att komma ut och testa Zwiftbenen med riktig cykling. De benen kändes redo för randonné. Nu har jag precis passerat 400 mil (inklusive Zwiftmil) och på lördag går min första brevet. Täbys 20-milare. Den kommer jag ta i lugnt och fint tempo. Det lär väl dyka upp någon text här också så småningom. 

Cykelvägen in till Palma och Militärbacken som snabbt tar en till bergen. 

Kustvägen är rätt nice. 

Faktiskt riktigt jävla nice!

De platta delarna är inte så pjåkiga heller.

Smala, slingrande bilfria vägar finns det gott om.

Och små byar med berg som vy. 

Bergen och vägarna tar inte slut. 

Små gubbar med snabba glasögon finns det också gott om.

Skönt med nerförsbacke hela vägen till stranden.

På strandpromenaden väntar afterbiken. 

På kvällen flockas gubbarna på strandpromenaden igen. 

Redo för en ny dag. 

Jag längtar redan till nästa vår. Då kommer jag häcka i Santa Maria eller Binisalem. Det ligger mitt på ön mittimellan bergen och platten. 

Vilken start på säsongen det blev. Fett pepp!

/Johan