Nyårslöften / bucket-list till år 2020
Nyårslöften – glödheta och även livsfarliga såhär års. Det är tok för lätt att se sig själv snabb som en blixt framåt våren efter ett glas champagne på nyårsafton. Dessutom har jag jinxat saker som tidigare skrivits på bloggen – skulle egentligen cykla mitt tredje Winter Challenge just nu men var för klen / sjuk. Och detta har jag skrivit om massa gånger på bloggen under hösten… hur som helst, kan inte hålla mig – här kommer min lista med löften / drömmar inför 2020.

Äventyr på närort, underskattat. Här, Ulricehamn fotat av Chris Lanway.
- Köra skjortan mig på Cape Epic: 2020 års stora äventyr och utmaning är Cape Epic tillsammans med Hanna Näslund – vilket är superhäftigt men också nervkittlande. Jag kan bara göra vad som står i min makt med träning och förberedelser fram till avresa till Sydafrika i mars. Därefter tror jag att mental inställning och förmåga att hantera hinder på vägen som värme, trötta ben och mekaniska problem är ännu viktigare. Försöker därför ladda upp med massa träning givetvis men än mer att komma i en mental balans och inte skruva upp förhoppningar och förväntningar alldeles för mycket. Och utöver resan söderut vill jag
- Gräva mer där jag står: (inspirerad av cykelpodd med Elna och Helena) jag körde ett 30-tal tävlingsstarter under 2019, från Alta i Nord-Norge till Hässleholm i Skåne. Det är ganska många och jag ångrar inte en enda resa men vill år 2020 dra ner på mil i bil och istället få ut mer av tävlingar och träningar i södra Sverige (Cape Epic är undantaget). Till exempel arrangemanget Västgötacup är ett utmärkt exempel på äventyr på närort. Cykla hårt en timme och sen tjata och käka körv med likasinnande i två timmar – svårare än så behöver det inte vara. Även Elnas vinterläger på närort slår jag ett slag för här.

Lassalyckan i Ulricehamn, fantastisk skog. Här, undertecknad med idol Sara Öberg fotat av Chris Lanway.
- Ha mer klubbliv: sedan jag flyttade söderut till Ulrichehamn och Jönköping har lite av en ny värld öppnat sig för mig. Livet med klubbar där folk i alla åldrar samlas för att göra det dem gillar tillsammans oavsett typ ambitionsnivå eller märke på utrustning. Där pengarna går oavkortat till verksamheten och för att den och utövarna ska utvecklas. Varför har ingen berättat om allt fint som sker i klubbarna runt om i landet på veckobasis för mig tidigare? Varför har jag cyklat så många år utan att tillhöra en riktig klubb? Jag vill inte svartmåla Stockholm men måste också tyvärr säga att kulturen av klubbar (med tanke på hur många som cyklar) där ingen enskild person försöker tjäna pengar eller likes samtidigt saknas där. Det står på min bucket-list att bli en klubbräv som typ anordnar tipspromenad varje söndag när jag blir äldre.
- Fortsätta utmana mig själv på cykeln: jag körde SM i XCO + en del andra XCO-lopp 2019 och var så himla nervös många gånger. Jag blev varvad av fenomenet Jenny Rissveds på banan i Östersund men var ändå eventuellt lyckligast av alla som kom över mållinjen. Vågade pressa mig själv och mina gränser mycket mer än tidigare – bästa sättet att utvecklas på och dessutom att ta mentala lyckohopp samtidigt.
- Bli medlem i en ny klubb: om en månad kan jag berätta för alla om min nya klubb, som jag jobbat på under hösten med några personer och under en organisation som jag sett upp till under många år. Vi kommer inte finnas till på det sättet att det drivs tipspromenader, men vi kommer finnas med syfte att inspirera alla att cykla mer i hela Sverige. Snart får ni se!

På bild: min knäppiscykel som snart rullat fyra vintrar.
- Mindre influenca: har under de senaste åren sett för många exempel på så kallade influencers som köper sig till följare på Instagram och på så vis även sponsorer inom cykel-Sverige. Får ont i hjärtat av att tänka på hur folk kan vara villiga att såra varandra / offra relationer i jakten på fler likes, sponsorer och gratis prylar. Vi är en liten klick med cyklister i landet speciellt kvinnliga sådana och att då vissa väljer att köpa sig till framgång på nätet framför att värna om varandra ger mig ont i magen (därför har jag också bantat ner på vilka jag följer på Instagram och bloggar etc senaste veckorna, även det var en stor lättnad. Livet är för kort för att scrolla igenom det som ger dålig magkänsla). Och jag vet att även jag kan kallas influencer av de facto att jag har en blogg som just du läser just nu. Allt jag någonsin skriver här vill jag ska vara äkta och inspirera till cykel på riktigt, aldrig någonsin med någon baktanke. Snälla, ryck mig i armen om det skulle uppfattas så.
- Banta mera: snackar då inte om vad jag stoppar i munnen. Har under hösten skänkt bort och sålt mängder av cykelprylar och kläder och känner hur jag blir lite lättare för varje pryl som lämnar mitt hem. Jag behöver faktiskt inte jackor för alla olika väderlekar eller cyklar heller för den delen. Jag har reparerat och lagat de saker och cyklar som jag vill ha kvar och som jag gillar (min CX är inne på sin fjärde vinter nu, älskade knasboll till cykel som klarar nästan hur mycket salt som helst).

- Fortsätta heja på min kropp: 600 timmars aktivitet, 1200 mil och 150 000 höjdmeter har min kropp tagit mig igenom under 2019. Första sjukdagen kom 27 december. En del justeringar framförallt att jag lever i en mycket lugnare rytm, använder sociala medier mindre och tar mig själv och vad jag äter på mindre allvar tror jag har varit vinnande koncept. Tack kroppen för att du tagit mig hit nu fortsätter vi in i 2020. Gott nytt år!