Nyårslöften – glödheta och även livsfarliga såhär års. Det är tok för lätt att se sig själv snabb som en blixt framåt våren efter ett glas champagne på nyårsafton. Dessutom har jag jinxat saker som tidigare skrivits på bloggen – skulle egentligen cykla mitt tredje Winter Challenge just nu men var för klen / sjuk. Och detta har jag skrivit om massa gånger på bloggen under hösten… hur som helst, kan inte hålla mig – här kommer min lista med löften / drömmar inför 2020. 

Äventyr på närort, underskattat. Här, Ulricehamn fotat av Chris Lanway.

• Köra skjortan mig på Cape Epic: 2020 års stora äventyr och utmaning är Cape Epic tillsammans med Hanna Näslund – vilket är superhäftigt men också nervkittlande. Jag kan bara göra vad som står i min makt med träning och förberedelser fram till avresa till Sydafrika i mars. Därefter tror jag att mental inställning och förmåga att hantera hinder på vägen som värme, trötta ben och mekaniska problem är ännu viktigare. Försöker därför ladda upp med massa träning givetvis – men än mer att komma i en mental balans och inte skruva upp förhoppningar och förväntningar alldeles för mycket. Och utöver resan söderut vill jag…
• Gräva mer där jag står: (inspirerad av cykelpodd med Elna och Helena) jag körde ett 30-tal tävlingsstarter under 2019, från Alta i Nord-Norge till Hässleholm i Skåne. Det är ganska många och jag ångrar inte en enda resa men vill år 2020 dra ner på mil i bil och istället få ut mer av tävlingar och träningar i södra Sverige (Cape Epic är undantaget). Till exempel arrangemanget Västgötacup är ett utmärkt exempel på äventyr på närort. Cykla hårt en timme och sen tjata och käka körv med likasinnande i två timmar – svårare än så behöver det inte vara. Även Elnas vinterläger på närort slår jag ett slag för här.

Lassalyckan i Ulricehamn, fantastisk skog. Här, undertecknad med idol Sara Öberg fotat av Chris Lanway.

• Ha mer klubbliv: sedan jag flyttade söderut till Ulrichehamn och Jönköping har lite av en ny värld öppnat sig för mig. Livet med klubbar där folk i alla åldrar samlas för att göra det dem gillar tillsammans – oavsett typ ambitionsnivå eller märke på utrustning. Där pengarna går oavkortat till verksamheten och för att den och utövarna ska utvecklas. Varför har ingen berättat om allt fint som sker i klubbarna runt om i landet på veckobasis för mig tidigare? Varför har jag cyklat så många år utan att tillhöra en riktig klubb? Jag vill inte svartmåla Stockholm men måste också tyvärr säga att kulturen av klubbar (med tanke på hur många som cyklar) där ingen enskild person försöker tjäna pengar eller likes samtidigt – saknas där. Det står på min bucket-list att bli en klubbräv som typ anordnar tipspromenad varje söndag när jag blir äldre.
• Fortsätta utmana mig själv på cykeln: jag körde SM i XCO + en del andra XCO-lopp 2019 och var så himla nervös många gånger. Jag blev varvad av fenomenet Jenny Rissveds på banan i Östersund men var ändå eventuellt lyckligast av alla som kom över mållinjen. Vågade pressa mig själv och mina gränser mycket mer än tidigare – bästa sättet att utvecklas på och dessutom att ta mentala lyckohopp samtidigt.

• Bli medlem i en ny klubb: om en månad kan jag berätta för alla om min nya klubb, som jag jobbat på under hösten med några personer och under en organisation som jag sett upp till under många år. Vi kommer inte finnas till på det sättet att det drivs tipspromenader, men vi kommer finnas med syfte att inspirera alla att cykla mer i hela Sverige. Snart får ni se!

På bild: min knäppiscykel som snart rullat fyra vintrar. 

• Mindre influenca: har under de senaste åren sett för många exempel på så kallade influencers som köper sig till följare på Instagram och på så vis även sponsorer inom cykel-Sverige. Får ont i hjärtat av att tänka på hur folk kan vara villiga att såra varandra / offra relationer i jakten på fler likes, sponsorer och gratis prylar. Vi är en liten klick med cyklister i landet – speciellt kvinnliga sådana – och att då vissa väljer att köpa sig till framgång på nätet framför att värna om varandra ger mig ont i magen (därför har jag också bantat ner på vilka jag följer på Instagram och bloggar etc senaste veckorna, även det var en stor lättnad. Livet är för kort för att scrolla igenom det som ger dålig magkänsla). Och jag vet att även jag kan kallas influencer av de facto att jag har en blogg som just du läser just nu. Allt jag någonsin skriver här vill jag ska vara äkta och inspirera till cykel på riktigt, aldrig någonsin med någon baktanke. Snälla, ryck mig i armen om det skulle uppfattas så.

• Banta mera: snackar då inte om vad jag stoppar i munnen. Har under hösten skänkt bort och sålt mängder av cykelprylar och kläder och känner hur jag blir lite lättare för varje pryl som lämnar mitt hem. Jag behöver faktiskt inte jackor för alla olika väderlekar eller cyklar heller för den delen. Jag har reparerat och lagat de saker och cyklar som jag vill ha kvar och som jag gillar (min CX är inne på sin fjärde vinter nu, älskade knasboll till cykel som klarar nästan hur mycket salt som helst).

• Fortsätta heja på min kropp: 600 timmars aktivitet, 1200 mil och 150 000 höjdmeter har min kropp tagit mig igenom under 2019. Första sjukdagen kom 27 december. En del justeringar – framförallt att jag lever i en mycket lugnare rytm, använder sociala medier mindre och tar mig själv och vad jag äter på mindre allvar tror jag har varit vinnande koncept. Tack kroppen för att du tagit mig hit – nu fortsätter vi in i 2020. Gott nytt år!

Den här tiden på året pågår ett frenetiskt arbete i stugorna – eller framförallt kanske källarna och garagen runt om i landet. Vi är många som sliter från trainers och testcyklar med bilder i skallen om hur mycket snabbare vi ska vara till säsongen 2020. Kanske finns det aldrig lika många förväntningar och drömmar i luften bland cyklister som såhär års?

Varje gång jag öppnar sociala medier blir jag matad av många killars wattsiffror, VO2 max, träningstimmar osv. Snälla, sluta inte med detta (tex Henrik Öijer och Johannes Sikström / Pulskurvan är mina favoriter på temat). Jag tycker det är intressant, jag älskar wattsiffror. Framförallt älskar jag folk som inte hymlar med att de lägger ner ett hårt jobb för att bli en starkare version av sig själva.

Tjejerna jag följer däremot – delar inte lika ofta med sig av sina siffror, vilket jag tycker är synd. Framförallt när antalet tjejer som börjar cykla ständigt växer och med det växer de tjejer som också börjar träna wattbaserat och på Zwift etc (blev påmind om detta när jag hittade ett inlägg som jag skrev från SM i Zwift 2018. Då var vi 11 startande damer! Till kommande Swe-Cup i Zwift gissar jag att det blir många fler som kör).

Jag har cyklat många år och tävlar i elitklass och vill absolut inte säga att jag är någon slags ”road-model” för detta, men jag har inget emot att visa mina siffror. Vill gärna att andra som börjar köra med watt får ett hum om vad som krävs för att typ sitta med i en elitklunga på landsväg. I somras skrev jag och mina wattsiffror från SM i långlopp och min goda vän och FD lagkamrat Sue skrev om sina siffror från landsvägs-SM här.

Sneak peak från mitt inlägg om SM / Finnmarksturen;

Snittwatt för hela loppet hamnade på 180 W, 205 W i NP. 2,9 resp 3,3 W/kg alltså. 22% av loppet låg jag över min tröskel och då på ca 300 watt. 

Träning pågår för att vara en pigg och glad person i mars på Cape Epic. Foto: Transalp, 2018.

Hur som helst – tillbaka till nutid när jag för närvarande sliter med att få upp watten inför Cape Epic som främsta mål. Jag har Michael Olsson och Train2Peform som coach till detta. I början av november gjorde jag ett FTP-test som lägger siffrorna för varje pass. Jag mätte upp ett FTP på en bit under 4 W/kg och denna siffra vill jag såklart putsa på. Jag loggar all träning via Todays Plan och kör alla intervaller med plugin till Zwift (fungerar supersmidigt). Alla pass längre än 1,5 h kör jag på en CX med dubb utomhus.

Jag kör alltid med wattmätare – även utomhus. Det är lyxigt att ha wattmätare på vinterhojen. För min del var det dock värt investeringen i en begagnad Stages-vev. Jag älskar siffror från träningen, det är lite som att dyka ner i en godispåse för min del. Jag är exemplet på en typisk akademiker som kanske borde lägga mer tid på cyklingen och mindre tid på prylarna och siffrorna. Det är helt ok att skratta åt mig – jag skäms inte över detta.

Jag kör varje träning i block om fyra veckor, där första, andra och tredje veckan har samma upplägg men blir tyngre och mer belastande för varje vecka som går. Vecka fyra har jag en lugn vecka för att ”hämta hem” träningen. Just nu kör jag en grundträning med liknande upplägg till början av februari. Sedan återstår cirka en månad av träning inför avresa till Sydafrika och det ska bli spännande att se vilken form av träning som jag kommer att få då.

Foto från ett distanspass i Ulricehamn 2018. Jag låg antagligen längst bak i gruppen och gapade att det gick för snabbt när fotot togs.

Jag kör tre intervallpass varje vecka och två distanspass. Veckovolymen hamnar på cirka 10–14 timmar per vecka. Jag kör en variation av intervaller som är tröskel-byggande samt styrketränar (1-2 ggr/vecka – drömmer om att kunna marka 100 kg, men detta hinns aldrig riktigt med i planeringen). Försöker köra kvalitétspassen så hårt att jag helt enkelt inte har råd med ”triss-pass” på distanspassen (jag är den där jobbiga personen längst bak i klungan som inte räds för att höja rösten när jag tycker att det går för snabbt på distanspassen. De bästa cyklisterna jag känner, dem som vinner tävlingar, kör inte snabba distanspass OBS :).  

Förra veckan, som var lugn och med ett intervallpass + tre distanspass, så hamnade min snittfart på ca 18 km/h (snittwatten på detta var dock ca 140 watt – jämfört med de 150 watt jag snittade runt Vättern 2018 när snittfarten var 40 km/h. Detta är en siffra jag ofta refererar till, men jag vill gärna slå hål på myten att elitcyklister alltid cyklar snabbt).  

Jag älskar att tävla på Zwift, men just nu gör jag inte det. Jag har börjat inse att jag bara har ett visst antal tävlingsstarter i mig per säsong. Dessutom har jag sett flera exempel på ”julstjärnor”, dvs folk som kommer i form lite för tidigt genom att tävla på Zwift. Det är jobbigt att vara i bra form och att uppehålla formen. Därför har jag inget emot att cykla långsamt utomhus och bygga en bred grund att sedan bygga form på. OBS, detta är individuellt, pallar folk tävla året runt är detta bara beundransvärt och jag får gratulera till en mer stabil skalle än vad jag har :).   

Glasspaus i Gränna december 2018. Foto: Abloc. 

Nästa vecka blir ingen vanlig träningsvecka för mig, eftersom jag ska cykla ett distanspass på cirka 32 mil den 28 december. Abloc Winter-Challenge, årets bästa långpass! Kommer att dela med mig så gott som jag kan av detta på Instagram – följ mig gärna här. I övrigt kommer jag stänga ner de flesta skärmar och sociala medier under jul och nyår – så god jul och nytt år så länge så ses vi på vägarna 2020!

Är Vätternrundan-cyklister de som får ta mest skit av alla cyklister i Sverige? Jag tänker alltså på dem som anmäler sig i sub-grupper till Vättenrundan och går in med stort engagemang för att klara sin måltid. Dessa cyklister klumpas ofta ihop till en homogen grupp (på forum etc) och som beskylls för att ”deras cykelsäsong är slut efter loppet i juni” och ”de har missuppfattat cykelsporten då de lägger alla sina ägg i en korg” (fel korg).

Jag vill med det här inlägget rikta kärlek till Vätternrundan-cyklister istället. Tycker att de har blivit underskattade hackkycklingar under lång tid. Och jag själv har varit en sådan som hackar – till exempel ifrågasatt att min pappa kör Vätternrundan år efter år ”när det finns så mycket annat kul han kan prova inom sporten”.

Men nu på det senaste har jag tänkt om. Min pappa börjar bli äldre till åren och är just Vätternrundan det som får honom (och många andra) att träna cykel året runt, då är det helt fantastiskt. Det vi cyklister har gemensamt är ju att vi vill se fler folk ute på vägarna, oavsett om de tränar för att tävla i elitklass eller sätta personbästa runt Vättern.

En fin bild på den ännu finare sub-grupp jag körde runt Vättern med 2018. Min runda med Skoda Cycling Team finns att läsa mer om här. Foto: Valentin Baat.

Det engagemang som finns i alla Vättern-sub-grupper runt om i landet är imponerande. Ett år innan Vätternrundan går av stapeln har det börjats drömmas och planeras runt om i landet. Olika subgrupper bildas, likt arméer som ska ut i krig. Det skissas på kläddesigner, träningsupplägg och träningsläger. Folk stiger upp i ottan och kör trainer eller stämmer träff innan solen går upp på helgerna för att köra långpass (och tackar ofta nej till andra aktiviteter och åtaganden i samband med detta). Serviceteam med bilar och folk som langar dryck till teamen längs vägen rekryteras. Avancerade beräkningar med indata som vind, watt och hastigheter utförs och många snillen spekulerar i milslånga trådar på Facebook.

Detta driv har jag knappt mött hos mina flitigaste kollegor på jobbet som faktiskt FÅR BETALT för sitt arbete. Vätterncyklister får betalt i form av rabatt på sportdryck eller en jersey i bästa fall – annars är det många kronor som plöjs ner i aerodynamiska kläder och hjälmar, wattmätare och träningsscheman i jakten på en bra sub-tid. Jag har heller aldrig, i något annat sammanhang, sett grupper om 30-40 st personer som strävar tillsammans mot samma mål, med samma brinnande motivation i sina blickar.

Och då har vi inte ens nämnt vad som händer efter loppet är genomfört. När alla i gruppen (i bästa fall) sitter i en park i Motala och sippar på lättöl som om att det vore livselixir. Vätternrundan för folk samman – att slita inför ett gemensamt mål och att hjälpas åt genom den tunga vind som stundtals blåser över Vättern är som klister för goda relationer. Jag har ännu kontakt med dem som jag cyklade Vättern med år 2012, 2013, 2017 (Abloc Winter-Challenge) och 2018. Även fast jag själv inte gick i mål alla år så har jag goda vänner spridda över hela landet tack vare Vätternrundan. 

Det går bra att köra runt Vättern även vintertid – genom Abloc Winter Challenge. Ypperligt tillfälle till att lägga god grund för juni månad. Foto: Abloc. 

De gånger jag inte fysiskt varit på plats i Motala för att köra Vätternrundan har jag ändå indirekt varit där. Har suttit med telefonen i ett hårt grepp i handen och uppdaterat resultat-appen med alla jag känner som deltar i loppet på minut-basis. Emellanåt nästan svettats lika mycket som deltagarna gör under kritiska minuter.

Det var när jag insåg detta besatta beteende hos mig själv som jag erkände för mig själv – jo men jag är en sådan där Vätternrundan-cyklist jag med. Jag älskar det mesta som har med loppet att göra. Att köra långa distanspass på vårkanten i grupp med andra cyklister som har samma mål som mig själv. Att sitta på Strava efter sådana pass och ta print-screens av höga snittwatt, -hastigheter och QOM:s som jag sedan lägger ut i stories ”i förbifarten” (läs: smygskryt) på Instagram. Att veckan innan loppet fundera tusen gånger över livsviktiga val som: vilka däck ska jag byta till, vilka rullar lättast? Ska jag ha en extra slang eller en extra gel i fickan? Vilken ny jacka måste jag köpa (till samlingen som redan är allt för stor…) nu när väderleksrapporten ser ut sådär?

Det spelar ingen roll att jag har kommit runt Vättern snabbt en gång. Besattheten går inte över. Jag hoppas att ni får se mig med en sådan där veteranväst i Motala om några decennier. Kanske kan jag börja mynta begreppet ”Vättern-tant”?  

Därför har jag bestämt mig för att köra runt Vättern även år 2020. Jag ska köra med en lokal sub-grupp från Jönköping som heter Team Narr Cycling och som stöds av en lokal chokladfabrik (Narr Chocolate Shop i Ödeshög, för den som kan Vätterns geografi). Ser mycket fram emot detta och att få lära känna en hel hög med nya cyklister från min nya hemtrakt.

Nu vet jag att alla sitter och funderar på HUR SNABBT SKA DET GÅ DÅ?!

Jag lämnar det som en teaser till framöver – då loppet ska bli längre och vi får möjlighet att cykla igenom metropoler som Zinkgruvan och Godegård med den nya dragningen. Detta får det nog att snurra i skallen på många sub-cyklister gällande vilka måltider som numer blir rimliga. Kom tillbaka till bloggen så får ni se!

Det låter extremt kaxigt – men hade jag haft ett visitkort så skulle jag ha titeln ”expert inom vintercykling” under mitt namn. Ni ska veta att det är en titel som kommit efter många års studier och experiment inom ämnet. Det har kostat tid och en del fysiska prövningar, både för mig själv och mina närstående. Jag har köpt X antal bonk-color på bensinmackarna runt om i landet, fått ringa efter nödskjuts hem och legat i fosterställning i duschen och gråtit när mina tår har tinat upp. Men nu har det alltså börjat ordna upp sig. Kommer mer sällan hem som en urvriden trasa från passen vintertid. 

Den kritiske läsaren kanske veta mer om mina meriter inom vintercykling? Jag har kört Abloc Winter Challenge – ”Vintervättern” – två gånger (här har jag skrivit om rundan 2017). Förra vintern flyttade jag från Stockholm till Ulricehamn och tränade samtidigt många timmar inför Offroad Finnmark (dvs inför 20 h non-stop MTB). Vintercyklingen gav mig både bra grund till tävlingen (kanske rentav även andraplatsen?), god lokalkännedom på mina nya jaktmarker och inte minst nya vänner i hemstaden.

En magisk kall morgon utanför Månsarp, Jönköping. Foto: Eskil Laago.

 Vad jag främst lärt mig under åren är:

• Det är riktigt bra träning att köra med dubbdäck. Den extra träning och hjälp till värmehållning som kommer med dem uppenbarade sig för mig när jag skaffade wattmätare vintertid. Hade till exempel samma snittwatt på 4 h med dubben i helgen som under Vätternrundan 2018 (rullsnittet skiljde sig dock en del – 22 km/h vs 40 km/h. ).
• Ladda batterier på lamporna en gång extra hellre än för lite (att ha iPhonens lampa som enda ljuskälla på mörka landsvägar är dödsdömt. Har provat detta pga missbedömning av rullfart med just dubbdäck på och det var bara idiotiskt).

Personerna på bilden gjorde mig sällskap under många pass vintern 18/19. Jag är evigt tacksam för detta. Ni vet vilka ni är. Tack!

• Det är lättare att få vänner på cykeln vintertid än sommartid. Kanske är vintercykling en av cyklingens främsta lagdicipliner? Ofta blir det som att gruppen man cyklar med tävlar mot årstiden och de utmaningar den ibland bjuder på, snarare än att det tävlas inom gruppen. Det har hänt flera gånger att folk även avslöjat djupt liggande hemligheter för mig typ timme 4 av 5 under ett pinande pass (ja det är lätt att bli extra känslosam när både temperaturen och energierna i kroppen är låga).

• Vintercykling är perfekt för att lära känna naturen som en cyklar i. Sommartid är det ofta så bråttom med allt. Bråttom med att köra intervallerna på exakt 4 minuter, bråttom med att skynda sig för att inte bli avhängd, bråttom med att skynda sig hem och ladda upp passet på Strava (först av alla om en kört i grupp för att få KOM). På vintern vet alla om att det typ är omöjligt att ta KOM:s – och plötsligt så hinner folk plötsligt se sig omkring på sina hemmavägar och uppskatta dem på ett annat sätt.

Glasstopp i Gränna km 300/340 Abloc Winter Challenge 2018.

• Vintercykling slukar energi. Jag har tidigare år ”bara kört på vatten” och tyckt att det är så coolt ”för vi kör ju ändå så lugnt och jag ska boosta fettförbränningen”. Det är mindre coolt när man någon timme senare saknar blod i fingrar och tår och är gråtfärdig och bonkad och måste ringa mamma för att få skjuts hem. I senaste Cykelwebbenpodden med Mattias Reck (om just vinterträning) berättar han att detta ”späkande” inte ens är något som World-Tour vinnare spetsar sin träning med. Men en vanlig svensk cyklist som ska köra Vätternrundan måste visst göra det för att lyckas? Blir så full i skratt av alla oss som tar sig själva på lite för stort allvar ibland. Hur som helst – lesson learned och numer har jag både fickor och flaskor fulla av energi när jag tränar ute. Stannar ofta och fikar med för den delen. VIKTIGT att ha ett mål med sin runda!

Här syns jag i en typiskt icke-matchande vinteroutfit – en blandning av märken och färger på kläderna (underställ, vinterjacka, väst, vinter-BIBS, MTB-shorts, merino-sockar, lobster-vantar, vinterskor och kronan på verket är en sliten fleece-mössa som jag fått från jobbet). Klädseln höll mig dock varm under ca 14 timmar under Abloc Winter Challenge 2018. 

• Det går inte alltid att vara snygg och stilren under vintercykling (vilket inte spelar så stor roll heller pga folk tar ej mkt bilder vintertid). Att typ ha på sig lager på lager á la köttbulle, bära Camelbak med en extra underställströja i och att bära reflexväst kan vara räddare i nöden (dvs, utrustning som inte median – cykel – influencern gärna syns på bild iförd i?). Extra tyngd ger ju även ökad träningseffekt.

Vill man prova på vinter-cykling deluxe så kan jag tipsa om Elna Dahlstrands träningsläger här nere i Småland 24-26 januari! Hon kommer att handplocka turer med de finaste vägarna från trakterna. Jag kommer vara med som ledare tillsammans med flera andra cyklister. Mer info finns här. Jag kommer också att cykla Abloc Winter Challenge även i år – och det eventet har faktiskt sålt slut! Så himla roligt. Hoppas att vi ses på vägarna framöver !

Mat och vad man stoppar i sig har aldrig varit lika mycket på tapeten som nu. Speciellt bland oss om tränar mycket – ibland får jag känslan av att dieten folk följer är viktigare än hur de tränar. Framförallt vegankost har lyfts mycket på sistone, delvis med anledning av dokumentären ”The Game Changers”. som handlar om elitidrottande veganer som nått toppresultat sedan de la om kosten *. Såg här om veckan tex någon som skrivit in ”vegan” i sitt namn på Zwift (rätt kul – ger det extra powers i datorspelet tro?). 

Jag har varit vegetarian sen 2003. Det var långt innan det gick att läsa om CO2-avtryck på matförpackningarna, innan ord som ”halloumi-ångest” fanns eller att veganism ansågs som en något heligt för vissa idrottare. Det var för övrigt innan jag själv ägnade mig åt någon form av konditionsidrott (jag red häst och var en djurvän) eller det fanns ett stort utbud av vego-produkter att köpa i matbutikerna.

*Intressant gällande denna film är att de som ligger bakom den antingen säljer veganska kokböcker eller ärtprotein. Ett inte helt opartiskt gäng?

Fika har alltid varit ett stående inslag i alla mina dieter.

Allt eftersom jag började idrotta och egentligen intressera mig för att bli snabbare började jag experimenterat friskt med olika vegetariska och veganska dieter (ni ska veta att det blivit enklare med åren när utbudet på vego-alternativ ökat i butikerna. För typ femton år sedan åt jag mest linser och bönor som jag fick blötlägga och göra egna inte alltid så lyckade ”biffar”, bullar och ihopkok).

Exempel på ”dieter” jag kört under åren: vegan som nästan bara äter gröna smoothies (häxbrygder), vegetarian som hetsar med att få i sig massa protein från olika kosttillskott, vegetarian som flyr laktos och gluten som synden.

Framförallt kan kort sagt säga att jag varit en oflexibel och rätt otacksam person vid många tillfällen. Blivit bjuden hem på middag till folk och ifrågasatt varför det inte finns veganska alternativ (för att jag just då är vegan för att jag läst något typ om att veganer cyklar lite snabbare än annat folk. Någon vecka senare kan jag gott och väl glömt av detta och ställt om till att bara vara vegetarian igen). Fått folk att panikåka till matbutiken eller ändra sina planer för att jag ska bli nöjd. Sådana manövrar är egentligen det allra sista jag önskar någon i sin redan stressade vardag. Att vara oflexibel och otacksam ligger längst ner på min bucket-list. (Förlåt alla som har fått stå ut med mig).

Egentligen är jag lyckligt lottad som egentligen kan äta precis vad som helst – jag är inte allergisk mot något (OBS – full förståelse för er som har allergier och därav måste vara ”oflexibla”). Av ovan nämnda ”dieter” jag följt finns det egentligen ingen av dem som har fått mig att må eller prestera avsevärt mycket bättre. Funny fact är att en av mina pallplatser på långloppscupen kom dagen efter att jag varit på bröllop och druckit en hel del skumpa.

Ett av mina bästa långlopp – en tredje plats på Lida Loop 2018 – körde jag dagen efter en fin salongsberusning i samband med ett bröllop. Minns att jag inte riktigt hann bli nervös innan jag stod halvsnurrig på startlinjen. Kanske ett vinnande koncept?

Senaste året kör jag något som jag kallar ”go with the flow”-dieten. Maten jag lagar själv är vegetarisk och jag väljer alltid det om det går. Men blir jag bjuden hem till någon som jag vet blir stressad över att typ behöva laga extra mat till mig – då kan jag äta fisk och kyckling och i vissa fall kött (tex från lokala bönder).

”Go with the flow”-dieten innebär egentligen att jag har slutat sätta upp flera förbud mot mig själv och min tillvaro. Värderar varje situation för sig och försöker tänka i det större perspektivet. Är det bäst att äta en kemiskt framställd bit soja (till detta skölvs många träd i vissa fall) eller vilt kött som en polare skjutit? Är det bäst att ta en skvätt röd mjölk i kaffet eller en skvätt mandelmjölk (som innehåller 10% mandel, resten vatten. Går för övrigt åt orimliga mängder vatten för att odla en enda mandel)? Är det bäst att äta svenska morötter eller sötpotatis (som rest långt från USA och numer säljer mycket mer än vanlig potatis pga blivit hajpad på instagam)? Jag fokuserar på att äta mat som inte rest långt, på att kasta så lite som möjligt (miljön kommer före min lilla värld där mina prestationer står i centrum) och på att inte lägga så mycket energi på att tänka på vad jag ska stoppa i mig.

Resultatet av min nya diet: jag har inte varit sjuk på mer än ett år (detta vågar jag knappt skriva ut – PEPPAR PEPPAR TA I TRÄD). Och jag tror mig ha varit frisk för att jag helt enkelt slutat ta mig själv och vad jag äter på så fruktansvärt stort allvar. Avdramatiserat det hela och stressar inte upp mig längre när jag tappar kontrollen (typ om vi stannar och fikar på en cykeltur och de inte har glutenfritt fika och havremjölk till kaffet). Tycker att det är synd att allt ska vara så svart eller vitt. Dokumentärer som visas med vegan-propaganda etc belyser bara elitidrottare som är hard-core-veganer eller all in köttätare.

Det finns inga filmer om oss som behöver tips och råd kring hur en ska tänka när det är som livet är mest. För oss som balanserar på en tunn tråd för att få både heltidsjobb och prestation på cykeln att fungera. Typ: vad ska jag äta när jag har ett jobbmöte som håller på tills 17 och sen en tävling på Zwift som börjar vid 18 (typiskt: inte läge att langa upp en grön smoothie ur väskan på mötesbordet)? Vad ska jag äta när jag kommer hem bonkad från ett kallt distanspass (typiskt: pallar ej ställa mig och koka bönor)? Eller vad ska jag äta när jag kör ett etapplopp i alperna dit vegetarian-propagandan inte nått ännu (och man måste äta 6000 kalorier om dagen för att palla med nästa etapp. Jo det hände mig. Kan avslöja att lösningen blev att bunkra extra mat under hotellsängen)?

Hör av er när det finns sådana filmer att kolla på så kanske jag kan värdera om min diet!

Hej bloggen!

Det är mer än ett år sedan jag skrev senast. Jag tänker skippa undanflykterna till radiotystnaden – men kan nämna att jag bland annat hunnit flytta längre söderut i Sverige (Jönköping), cyklat ett av världens längsta MTB-lopp (Offroad Finnmark) och tävlat flitigt på hemmaplan. Och nu är det meningen att det ska bli mer fart på den här sidan igen framöver.

Foto taget på mig och Hanna Näslund efter etapp ett/sju under Bike Transalp 2018. Det var typ där och då jag insåg att jag var smittad av etapplopsfebern. För alltid. 

Men : för att fokusera mer på framtiden.

I mars 2020 ska jag cykla Cape Epic med Hanna Näslund.

Det är väldigt svårt att beskriva hur lycklig jag är över detta. När vi cyklade Bike Transalp 2018 väcktes fröet till drömmen att få köra Cape Epic (jag blev obotligt förälskad i att köra etapplopp där och då). Men jag har knappt vågat prata om det högt, eftersom folk berättat för mig hur svårt och dyrt det är att få en plats varje gång jag nämnt namnet på det prestigefyllda MTB-loppet i Sydafrika. Med en del hårt arbete, tur och stöd från just Bicycling har vi ändå lyckats knipa en startplats och den15 mars 2020 kör vi!

Karta över Cape Epic 2020:s åtta etapper. Det ska motioneras en del i mars!

Skulle jag skryta över en spetskompetens som jag har är det att läsa på inför kommande utmaningar. Jag har under de senaste veckorna mer eller mindre doktorerat i ämnet Cape Epic :  Skrivit ut kartor och studerat höjdkurvor. Mailat med arrangören. Läst resultatlistor sedan 10 år tillbaka. Intervjuat folk som har vunnit tävlingen tidigare. Intervjuat folk som kört tävlingen många gånger tidigare (just dessa intervjuer tänkte jag dela med mig av senare, kanske vill någon mer ta del av dess så jag kan avslöja att personerna jag snackat med även har SM-guld och Vasaloppssegrar på sina meritlistor).

Stackars Hanna har blivit mail-bombad av mig along the way med information (som känns EXTREMT VIKTIG för mig när jag lyckats få tag på den) som ”det var några som var med i spurtstrid förra året, och de körde med Camelbak” eller ”jag tror att du måste köpa ett extra styre till din cykel”.

JA MEN HUR GÅR DET MED TRÄNINGEN DÅ? Kanske någon orolig läsare undrar. Har jag verkligen hunnit med att träna nu när jag lag så mycket tid på att googla och lära mig (den teoretiska delen) av sydafrikanska etapplopp?

Jo, i mina gedigna efterforskningar kring hur en cyklar MTB snabbt många dagar på raken ingick även en analys av vilken coach som jag tror kan hjälpa mig med detta. Jag har numera Michael Olsson och Train2Perform som har gjort träningsschema till mig och det ger möjlighet till att bli trött, så mycket vet jag cirka tre veckor in på schemat. 

Fortsättning följer, stay tuned !