L´étape du Tour på Zwift med Rapha.


Idag var det dags för uppvärmningen inför Tour du Zwift som kommer gå i januari. Den smygstartades med L´étape du Tour. Banan de hade valt var Four Horsemen som innehåller alla (ALLA) backar man kan hitta i Watopia. Den är kortare än Mega Pretzel där man kör de flesta backarna två gånger. Idag skulle vi bara köra backarna en gång men som kompensation bjöds vi på bonusbacken upp till masten och dagens pralin, Alpe de Zwift. 

I startfållan stod 2717 nyrakade och sprättsugna cyklister och väntade på att starten skulle gå. Jag rättade till min nya SZR-handduk på styret så den skulle fånga upp mina tårar optimalt. I cykelns vattenställ hade jag en flaska med elektrolyter och en flaska vanligt vatten. På bordet bredvid (typ följebilen) hade jag en flaska med sportdricka, en flaska vatten och en några gel om det skulle bli riktigt jobbigt. 

Starten går och jag glänser omkring med min nya Trek Madone som jag för dagen bestyckat med Zipp 202. Alla som startade fick varsin Rapha Lightweight-tröja. Det dröjde inte länge innan folk började skämta och håna Rapha och deras reor, överprisade produkter och bajsnödiga marknadsföring. Å andra sidan så har jag hela cykelgarderoben full av deras produkter och för dagen var klädd i deras ljusblå lightweighttröja som faktiskt är jäkligt skön i verkligheten. 

Vi började med att beta av den första lilla backen på Hilly route. Sen var det dags för vulkanen. Där kom jag ifatt brorsan som såg julfet men taggad ut. Jag sprätte förbi och av gammal vana andades jag genom näsan så han skulle förstå att jag inte ens tog i. Sen vände det neråt och jag började fippla med telefonen för att hålla koll på alla sociala medier. Precis då passade han på att köra om mig. Så lågt. 

Nästa backe var Col du Zwift. Vi tog vägen genom borgen. Jag höll mig lugn och fin så jag inte skulle spränga mig. Det är annars ganska inbjudande att köra över sina begränsningar här och sedan ligga och gråta över styret resten av rundan för att man inte kunde tygla sig. Efter Epic KOM svängde vi åt vänster upp mot telemasten. Det är en riktig surbacke som jag alltid har varit alldeles för trött för tidigare. Eftersom jag hade hushållit med mina krafter uppför Col du Zwift så kunde jag faktiskt hänga med bra här. Jag hade avancerat från ca 1200 till runt 700 innan vi gick in i backen upp till masten. 

Jag höll utkik efter brorsan hela tiden men han verkade ha pinnat på ordentligt så han syntes inte till. Jag hittade i alla fall ett bra gäng att köra ner för Epic KOM mot infarten till Jungle loop och Alpe du Zwift. När man kliver in i Alpe du Zwift vet man att man har ca en timme uppför. Här finns det alla möjligheter att köra sig sönder och samman så man knappt kommer upp. För min del så gick det rätt ok. Jag körde om fler än som körde om mig. Jag hittade en del svenskar som jag försökte hänga med. Jag fick även en ”Ride on” av Eric Min som är VD på Zwift. Han hade nog hittat mig i startfållan och sen bestämt sig för att just den där tönten från Sverige skulle han ge en virtuell klapp på axeln när han ser som sämst ut. Det funkade.

Backen är lång och det är här det mesta avgörs. Jag höll som i backen tidigare mitt eget tempo. Halvvägs upp var de snabbaste redan på väg ner. Sånt kan ju verkligen få en att tappa lusten men jag är mycket väl medveten om hur jävla råkass jag är så jag svalde en extra gång och lät mina krokodiltårar falla ner på Zwifthandduken. Just här tog batteriet i hörlurarna slut också.  

Jag gnetade på och kom till sist över krönet. Den senaste halvtimmen hade jag hållit ganska jämnt tempo med en svensk som heter D. Horner från TUG. Vi hängde ihop bra hela vägen ner för berget. Här gällde det att ta i så lite som möjligt utan att tappa gruppen. När vi hade kommit ner för berget svängde vi höger för ett varv på Jungle loop. Efter det var det bara närmaste vägen ner till målet i hamnstaden. Gruppen höll bra tempo eftersom det bara var 14 kilometer kvar och det började dra ihop sig för avslut. Några minuter senare närmar vi oss ännu en svensk som också körde för TUG (Team Utan Gränser). Jag tror han heter P.Forssell. Den där jäveln ska jag ta tänkte jag och efter en stund var vi ifatt. D.Horner tappade en aning den sista biten i djungeln och strax efter det släppte även P.Forssell. De verkade faktiskt ha nått sin gräns till slut. 

När vi kom ner till sista bron vid rondellen kom vi ifatt en annan svensk, H.Ling. Jag hade tampats med honom uppför Alpe du Zwift men varit tvungen att släppa. Nu var jag ifatt. Vi höll ihop med en Brittisk kille som jag glömt namnet på. Jag tror det var han som höjde tempot den sista halvmilen. Jag och Ling hängde med. Jag såg på Ling att han inte tänkte släppa iväg oss. Han hade varit alldeles för stark uppför alpen för att låta oss sprätta iväg på slutet så där. Kilometerna tickade ner snabbt och till slut var vi nere vid hamnstaden där målet var. 

Jag är både kass på att spurta och att hålla tempo så jag gjorde det enda jag kunde göra, jag spurtade med 300 meter kvar. Det gick rätt bra trots att benen ryckte och krampade. Med 50 meter kvar kom H.Ling upp jämsides och hånflinade åt mig. En virtuell pump i framhjulet hade suttit fint här. Sen gick han om och jag kunde inte förmå mig själv att göra något åt det. H.Ling tog 602:a platsen från en riktigt trött storbloggare. Jag tackar för en fin uppvisning av moral. Jag kan ändå nöja mig med att jag körde om brorsan någonstans på Alpe du Zwift och höll undan till mål. Sånt värmer en lillebrors hjärta mer än alla glüweins i världen. 

Vilken jäkla dag det blev. Hur toppar man det här liksom? Min fru Linda kom genast med svaret, IKEA. Vi saknade tydligen garderober hemma. 

Nu lär jag inte skriva nåt här förrän nästa år så jag får passa på att önska er ett riktigt gott nytt år!

/Johan 


Zwift och syltryggen Mölleborn.


Ja jäklar vilken tunnpannkaka jag har blivit. Bekväm och väderkräsen som värsta 90-talisten. Just nu pågår Rapha festive 500 för full men det är inget jag kommer ägna mig åt. Förr i tiden när vi drog igång Ötzi-rundorna och var ute och gnuggade mil i vilket väder som helst hade jag ändå lite råg i ryggen. När man ser mig nu skulle man kunna tro att jag är en dålig kopia tillverkad i sockervadd.

Men det var inte min tunnpannkakighet det här skulle handla om. Jag tänkte slå ett slag för min räddning i vintermörkret, inte vin och ost utan Zwift. Det är för jäkla smidigt att gå ner i källaren och välja bland alla gruppcyklingar, tävlingar, träningspass och utmaningar som finns där. Det går lopp och gruppcyklingar dygnet runt. Den svenska gruppen SZR, Swedish Zwiftriders, arrangerar både tävlingar och gruppcyklingar. På typiskt svenskt manér körs helgcyklingarna alldeles för tidigt. På facebook hittar man all information om SZR.  

Jag har några pass som jag försöker hänga med på. Favoriterna är SZRs joyride på måndagar, där väljer man grupp efter förvalt tempo och kör med den gruppen i en timme. Riktigt kul och bra uppstyrt av ledarna. Tyvärr krockar den ibland med jobb och ungarnas aktiviteter men när jag väl hinner så lyckas jag alltid köra mig dundertrött. WBRs långa lördags och söndagspass är en annan favorit. Där håller de ihop gruppen riktigt fint så länge man håller 3 watt/kg. Där kan man också räkna med att bli ordentligt slutkörd efter några timmar. 

Min senaste upptäckt är Zwifts egna träningspass. Det finns över tusen färdiga pass som går att ändra och kombinera till förbannelse. Du kan enkelt hoppa på ett 12-veckors program eller välja enstaka pass eller lägga upp helt egna träningspass om du vill. Jag är en sucker för sweetspot så mina favoriter än så länge är TSS short, medium och long. Självklart finns de klassiska 2×20 med. Om man tycker att passet ser för hårt eller soft ut så är det bara att ändra effekten, antingen när man väljer passet eller under tiden man cyklar. När du har valt det passet som du vill köra så är det bara att sätta igång och trampa. Det står tydligt vilken effekt du ska hålla. Om du har ERG-mode inställt behöver du bara hålla jämn kadens så sköter trainern resten.

Det här med att träna efter sitt FTP utvärdera sin träning med regelbundna tester då? Det är inbyggt i Zwift. Om Zwift upptäcker att du har hållit en högre snittwatt i 20 minuter än du gjort tidigare så kommer Zwift höja din FTP och anpassa dina träningsprogram efter det. Det finns flera olika FTP-test att välja mellan men oftast kommer höjningarna när man tävlar eller kör nån riktigt hård gruppcykling. 

Det går till och med att köra randonné i Zwift. Tidigare i veckan var det ett gäng från SZR som cyklade 30 mil. De höll på i över 8 timmar. Jag har som längst cyklat 16 mil. Det finns de som har suttit i 24 timmar också. Det är alltid nån dåre som ska testa gränserna för vad som är görbart. En vacker dag ska jag testa var gränsen går för mig med men nu ska jag nog gå ner och köra nån timme innan jag växer fast i soffan. 

Hoppas ni får en riktigt bra avslutning på året och att ni startar nästa år på bästa sätt.

God jul och gott nytt år! 


Zwift Gran Fondo, fars dag, singles day and the whole shabang!


Min nya cykelsatsning gick ju för jäkla bra. En vecka hann jag köra innan jag blev dödsförkyld. Idag var första gången på två veckor som jag kunde cykla, innan dess har jag legat i sängen och fått sista smörjelsen varje dag. Och vad passar inte bättre då än Zwift Gran Fondo runt Mega Pretzel? Jag gav det till mig själv som farsdagspresent. Om Linda hade sagt nej så hade jag cyklat ändå men då för att fira Singles day. Man kunde välja mellan tre distanser. Jag tog den längsta för att vara säker på att bli jättetrött. För er som inte har Zwift så är Mega Pretzel den längsta banan som finns i den virtuella världen. Den är 11 mil lång och går över varenda backe som finns i Zwiftvärlden. 

Det var strax över 600 startande i min grupp. Det delades ganska snabbt upp i olika klungor och jag hamnade i mitten runt plats 300. Det här är ett Gran Fondo och inget race så det handlar bara om att genomföra loppet och ha det kul på vägen. Om det hade varit ett race så hade jag självklart vunnit. Jag började medvetet ganska lugnt men kände mig ändå rätt pigg och kunde hänga med bra trots 6 helt cykelfria månader då jag bara har ätit ost och de två sista veckorna med en fruktansvärd dödsförkylning. 

Som vanligt när jag cyklar längre inomhus så lyssnade jag på en ljudbok. Den här gången var det Röde Orm. Den är för jäkla rolig och när man hör om Orm och Tokes äventyr så känns några timmars inomhuscykling ganska futtigt. Röde Orm funkar bra att cykla till. För några veckor sen lyssnade jag på 1984 av George Orwell. Då ville jag bara kliva av cykeln och ge upp. 1984 är fantastiskt bra men som pepp för Zwiftcykling funkar den inte så bra. Den gamle och havet funkar inte heller och Dostojevskijs Brott och Straff är helt hopplös.   

Rundan tar ungefär 3,5 timmar så jag hade laddat upp med fyra flaskor vatten varav två var preppade med sportdricka. I yttersta nödfall hade jag en snickers och två gel inom en armslängd från cykeln. De behövde jag aldrig sträcka mig efter utan det räckte prima med drickat. Tiden gick ganska snabbt och milen tickade på så där härligt som de kan göra utomhus. På Mega Pretzel kör man igenom hela Watopia så det blir väldigt omväxlande jämfört med att sitta och gnugga mil efter mil runt London eller ännu värre, Richmond. Det tillsammans med Brott och straff i lurarna så slår misärindex i taket.

På sista varvet in på Jungle loop tröttnade jag på Orm och Toke så då bytte jag till Armin van Buuren för att få en sista pushen in i mål. Nu var vi en liten grupp på tio cyklister som turades om att ta vinden. Man gör ju egentligen inte det men håll med om att det låter lite bättre. Med Armin i lurnarna kände jag energin komma tillbaks. En mil innan mål började en britt och en kille som kan ha varit slovak rycka och stöta. Jag tänkte inte låta dem sticka iväg så jag följde med på vartenda ryck. Tempot höjdes och mina ben ryckte av kramp så fort jag ställde mig upp. När det är 500 meter kvar så kommer han som skulle kunna vara slovak farandes, britten hängde på och jag var tvungen att ställa mig upp för att inte tappa. Sen var det bara fullt ställ som gällde.

Jag går om slovaken och strax efter glider jag förbi britten. Sen håller jag stumt de sista 200 meterna för att ta hem spurtsegern! Vilken jäkla spurtkanon han är den där Bigmollo! Jag hamnade väl på plats 240 av 600 men det är inte det som räknas. Det viktigaste är att man visar moral och inte låter nån spurta förbi en på slutet. Sen föll jag ihop på golvet. Helt trasig. Det var amputeringsläge på benen och lungorna sved som efter en skogsbrand. Det här blev en alldeles prima farsdagspresent. Jag önskar att jag hade kunnat fira min egen pappa idag men han blev tagen av cancer för 16 år sen. Jag är rätt säker på att han såg hur jag vann över britten och slovaken och var stolt över vilken fin inomhuscyklist hans son har blivit. 

Grattis alla pappor på er dag!


Dags att vakna herr Mölleborn!


Peekaboo! Jag är tillbaks! Jag är som herpes. När man tror att man äntligen blivit av med mig så dyker jag upp igen. 

Nu blev det så där tokigt igen. Ännu en säsong med stora planer och långa lopp som slutade pladask. Allt gick enligt plan och jag var fett pepp på att åka till Alperna och köra mig vimmelkantigt trött. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel så ville jag inte det längre. Vips så strök jag Alperna och ställde in cykeln i källaren. Det sista jag gjorde på cykelfronten i somras var Täbys 60-milare. Rundan var bra på alla sätt. Vi var en grymt bra grupp med idel trevliga människor. Vädret var på topp och vi fick en bra tid (22:36 om jag minns rätt). Det som inte var lika kul var att min skadade hälsena blev inflammerad igen. Jag försökte lösa det med silvertejp men inte ens det hjälpte.

Hälsenan blev jättetrasig så jag kunde inte cykla på tre veckor, där någonstans tappade jag lusten för att fortsätta. Sedan dess har jag åkt båt, druckit vin, ätit ost, tagit jägarexamen, klippt gräsmattan och mustat äpplen. Jag har lite delade känslor för sommaren som var. Å ena sidan var det jättetrist att det inte blev något långlopp i Alperna. Å andra sidan hade vi (familjen) en riktigt bra sommar. Samtidigt är jag nöjd att jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag innerst inne ville göra.   

Som ni säkert har märkt så är sommaren över och det börjar det dra ihop sig för ett nytt år. Och vad är då så speciellt med 2019? För oss randonneurer är det dags för vår olympiad, Paris-Brest-Paris. I dagarna kom nästa års brevetkalender ut. Det har varit lite blandad information om PBP under året men det här ska vara den senaste uppdateringen om Paris-Brest-Paris 2019. Några viktiga ändringar från 2015 är att starten går från Bergerie Nationale i Rambouillet istället för Guyancourt. Jag lär skriva mer om det senare.   

PBP tänker jag inte missa. Det finns nog inget som kan få mig att inte köra. Så se det här som början på min resa mot PBP 2019. Och en vinter med ny energi och ett klart mål i bloggen igen. PBP 2019.

On y vas! Bon courrage!

/Johan


Vamos a la Öregrund. 30 mil från Barkarby.


För fyra år sen när jag satt och ritade brevetloppen från Barkarby så var tanken med 30-milaren att man skulle cykla genom ett soligt Roslagen och komma fram till Öregrund lite småhungrig. Man skulle sladda ner i hamnen och sätta sig på någon av restaurangerna vid vattnet och äta lunch. Sedan skulle man susa hem genom det böljande landskapet och avsluta det hela med en öl på Lilla Barkarby. 

Igår blev det precis så. Vädret var helt perfekt. Vindarna var näst intill perfekta och gruppen bland det bästa man kan plocka ihop. I försnacket på Happyride.se hade vi snackat ihop oss om att vi skulle cykla i sansat tempo och äta pizza i Öregrund. När starten gick delades det snabbt upp till flera grupper. En snabbgrupp som leddes av Amir, en pizzagrupp och nägra ännu lugnare grupper.

Det här var min första brevet för året, om man räknar bort Södertäljes 20-milare som jag bröt halvvägs, så det var kul att se alla bekantingar igen. Vi cyklade och tramsade som aldrig förr. I Knutby stannade vi på Ica Knuten som vanligt och som alla gånger tidigare skämtade vi om pastorn och Kristi brud. Jag köpte ett halvt kilo vingummin som jag tryckte ner i ryggfickan. 

I Öregrund letade vi upp den minst fullsatta restaurangen. De allra flesta beställde pizzor men jag, pizzagruppens namn till trots, beställde en angusburgare med pommes. En kille, som jag är lite osäker på vad han heter, berättade att han hade börjat cykla ganska nyligen för att han hade dött för tre år sen. Japp. Hans aorta hade spruckit och i samband med det hade han helt enkelt dött. Läkarna hade sågat upp bröstkorgen och sytt ihop hjärtat och bytt lite prylar. När han vaknade så kom han på att han skulle bli randonneur. Meningen med livet liksom. Sen gick samtalet över till bävrar och bävergäll.

Vägen tillbaks till Knutby gick lika smidigt som innan och vi återanvände skämten om pastorn och Kristi brud. Vi är ju så himla roliga. De sista åtta milen till Barkarby susade på i ett sansat men inte alltför lusigt tempo. Solen började gå ner och gav ifrån sig ett makalöst kvällsljus. Kortbyxor och korttröja, en god portion mil i benen, ett tramsigt gäng och en strålande kvällssol. Cykling när den är som bäst.

I den brantaste backen lossnade Oskars växelvajer. Jag och Sebbe stannade och skruvade ihop den snabbt. Oskar höll i cykeln, jag skruvade och Sebbe fick i uppgift att störa oss så mycket han kunde under tiden. Manövern tog någon minut för mycket så vi hamnade på efterkälken från resten av gruppen. Efter 30 mil bredsladdade vi in utanför Lilla Barkarby. Några hade redan satt sig på uteserveringen med varsin öl. Slå upp den perfekta cykeldagen i ett lexikon och du hittar en länk till det här blogginlägget. 

Formen då? Hur värdelös är lillbrorsan Mölleborn egentligen? Det kändes faktiskt riktigt bra. Jag saknar allt som kan liknas med power och fart men de höll ihop fint hela vägen. Idag är jag lite trött i benen men har inte ont någonstans. Nu ser jag fram emot att öka distanserna tills jag hittar gränsen för vad jag klarar av. 

Vamos! 


Talang 2018


Jag var ute och cyklade idag och man kan väl sammanfatta det så här…

Nästa tävlande är Johan Mölleborn från Ekerö som hävdar att han är Sveriges sämsta cyklist. Välkommen upp på scenen Johan! Skriker Pär Lernström och försöker få igång publiken. Jag går ut på scenen och publiken tystnar. 

David Batra: Johan, berätta om dig själv. Vad är det vi ska få se idag?

”Tack! Jag är som sagt Sveriges långsammaste cyklist. Jag har tänkt visa det genom att cykla på en trainer här på scenen.” Säger jag och monterar min cykel på trainern. Jag är klädd i Raphas senaste kollektion från topp till tå.

Bianca Ingrosso: Alltså, jag spyr. Hur ser du ut människa, tror du att det är maskerad eller? Du ser ut som en semla med två tändstickor som ben. 

”Don´t let her put you down Johan. I´m sure you have some talang!” Säger LaGaylia tröstande. Sedan döljer hon en skrattattack genom att vrida bort ansiktet och låtsas nysa.

Alexander Bard försöker se ointresserad ut men hans trånande blickar lyser ändå igenom. Mina byxor sitter tight i grenen.

Jag välter mig upp på cykeln och vevar igång pedalerna. Långsamt långsamt börjar de röra sig. Redan efter två tramptag blir jag andfådd. Några sekunder senare känner jag hur ett par svettdroppar pressas ur pannan på mig som när man pressar en lime i en caipirinha. Jag tittar upp och ser Bianca hålla för ögonen med ena handen. Sakta skakar hon på huvudet och trevar med den andra handen efter den röda knappen på bordet. 

David Batra – Alltså Johan, jag blir inte riktigt klok på vad det är vi ser just nu. Du ser ut som en deg som sakta jäser på den där stackars cykeln. Jag säger inte att det är dåligt men jag kan inte för mitt liv förstå vad det här ska vara bra för?

Jag är så andfådd att jag inte kan svara så jag tittar håglöst på honom och hoppas han ska se lidandet i mina ögon. Det bottenlösa lidandet. Jag fortsätter att pressa pedalerna, varv efter varv. Benen är så makalöst svaga så varje tramptag känns som att bestiga Mount Everest trots att motståndet är på noll. En minut till sen är det över, tänker jag. En minut av mitt liv så kan jag vinna den här tävlingen. Vinna genom att vara bäst på att vara sämst. De senaste veckorna har jag laddat med tro på dig själv-böcker, ostmackor och spanskt lantvin på box. Det har gett mig en skev men oslagbar självbild. 

There is no tomorrow! Kämpa Johan skriker Pär från scenkanten samtidigt som han håller sig för magen och vrider sig av skratt. Bianca reser sig och springer ut med båda händerna för munnen. LaGaylia tittar förvånat på henne, sedan på mig, sen ner i bordet. Jag ställer mig upp och tar två tramptag, två Mount Everest, sen sätter jag mig igen. En halv minut kvar, det ska gå. Det är tufft. Jag tappar energin och slutar nästan trampa. Sen minns jag några tankeövningar som jag lärt mig från tro på dig själv-böckerna och kommer igen. Jag håller ut, jag kör tiden ut, jag passerar med två sekunder. Sen slutar benen röra sig och jag faller fram över styret som en säck potatis. 

LaGaylia tittar på mig och ser ut att fundera på vad hon ska säga. Sen sträcker hon på sig och tittar på David som blir tvungen att säga något. ”Vad hände på slutet Johan? Du blev lite rödare i ansiktet.”

-Jag spurtade.

”Aha”.

Tystnad i salen. Nån knappar på sin telefon. En annan ammar sitt barn. Annars helt tyst. 

Nu ställer sig Alexander upp och utbrister: Det här var tamigfan det bästa jag sett. Du är så provocerande dålig Johan! Du är nog sämst i Världen! Jag älskar det! Av mig får du med beröm godkänt! 

David tittar uppgivet på Pär. Sen släcks det ner i salongen och folk beordras att lämna sina platser. Programmet Talang har sänts för sista gången. Här tog det slut.  


Långfredag. 20 mil med Jesus. Nästan..


Nu är ju inte jag någon professor i träningslära, men om jag hade varit det så hade jag nog sagt direkt att 6 månaders vila från cykeln inte skulle vara den optimala uppladdningen för 20 mil med dubbdäck. Nu är jag ju inte professor som sagt så jag testade ändå. 

På långfredagen firar man att Jesus korsfästes för 2000 år sedan. Eftersom man inte får korsfästa folk hur som helst längre så firar vi i Randonneur Stockholm dagen genom att cykla långt. Det var ca 30 vårsugna cyklister som träffades på Cirkle K (egentligen Statoil men någon dåre tyckte att Cirkle K lät mer beskrivande av vad man kan köpa på macken). Åsa vinkade iväg oss och 30 ystra cyklister rullade iväg. Jag och en till var de enda med dubbdäck, dagens töntar liksom. Efter någon kilometer kommer man till Kumlabacken. Jag släppte direkt och slog följe med Bengt och två till. Vi rullade på fint och kom efter ett tag till lantbutiken i Torö. Det var några år sen jag var där senast. Nu hade de byggt om den lilla butiken till en riktigt mullig lanthandel med färskdisk och en tjusig köttkyl. 

Efter Torö fick vi vinden i ansiktet. Benen började genast gnälla när det gick uppför eller lite för snabbt. Ganska snart tappade jag mina tre resekamrater. Nu var det alldeles tomt i benen. Jag vet att Jesus hade det värre på korset men just nu höll jag också på att bli uppspikad på cykeln. Sakta men säkert. En spik för varje tramptag. Det fanns inget att trycka på med. Mina ben kändes som yrvakna huggormar som någon hade klubbat ihjäl och kört i en matberedare och sen korsfäst på en fet gubbe från Ekerö. 

Jag led vidare och började tappa hoppet för dagen. Om jag var så här slut redan nu, hur jävla vrålslut skulle jag inte vara om tio mil? Jag började se bilder av mig själv styckad och hängande i köttkylen i lantbutiken på Torö. När jag svängde mot Kagghamra stod min forna trio där och såg molokna ut. På en skylt stod det att färjan över Skanssundet var stängd. Vi skulle få cykla en omväg genom Södertälje på några mil för att komma runt vattnet. Precis vad jag ville. Eller vänta! Skulle vi cykla förbi Södertälje? Där stod ju min bil…

Nu gav jag upp allt det där med att lida som Jesus och bestämde mig för att cykla raka vägen till bilen och åka hem. Sån briljant idé! Jag har aldrig trott på vare sig gud eller Jesus så varför skulle jag behöva lida för att han kaxade mot romarna för 2000 år sen. Jag sträckte mig efter telefonen i ryggfickan och satte igång motorvärmaren så bilen skulle vara varm och skön när jag kom fram. Om Jesus hade haft en chans att rymma med en varm Volvo så hade han nog också tagit den. Vilken jäkla randonnépremiär och come back det här blev!  

Jesus – Bigmollo. 1 – 0.

 

Glad påsk på er!


Randonnée vad är dé? Del två.


Ur armod föds stordåd, inte av överflöd. Det kan vara ett bra ordstäv att ha i bakhuvudet när det kärvar till sig på vägen. När man är ute på randonnée får man räkna med en viss portion misär. Det gäller att uppskatta de små sakerna. Att svepa in sig i en reflexväst en kall natt kan vara det finaste du kommer uppleva den natten. När den första solstrålen träffar dig i ansiktet efter en dag i regn och mörker. Att hitta en glömd hamburgare i ryggfickan när man står och pinkar i vägkanten klockan 4 på morgonen. Att värma sig under en handtork på en bensinstationstoalett. Passa på att uppskatta de då, de där små pralinerna som randonnée kan bjuda på.

I den här delen tänkte jag gå igenom de praktiska delarna av randonnéelivet. När man är ute på vägarna och härjar. Nu står du där, på din första brevet och har precis hämtat ut ditt gula stämpelkort. Starten går om en kvart och du ser dig omkring. Vilken samling original. En del ser ut som de ska köra Tour de France och en del som att de ska korsa Sibirien och hela spektrat där emellan. Gör inte misstaget att döma hunden efter håret. Den där skinntorra gubben med de utslitna cykelbyxorna och den där runda damen som du knappt tror kan cykla har säkert kört fler randonnéemil än du trodde var möjligt. 

Se till att ha dina prylar i ordning. GPS:en är laddad och tankad med rutten. För att underlätta navigeringen kan du kolla igenom rutten innan start. Det kommer du ha nytta av senare. Ha alltid lampa och reflexväst med dig. Även på de korta loppen. Om du får problem på vägen så kan det ta mycket längre tid än du tänkt dig. Att cykla i mörker utan lyse och reflexväst är inte alls så kul som det låter. Kör med kläder som du har kört med tidigare och som du trivs i. Ha alltid med dig förstärkningsplagg. Regnjacka, arm och benvärmare eller en extra underställströja. I nästa del kommer jag skriva om vilken utrustning man ska ha med sig.

Nu går starten. Tänk på att det inte är en tävling. Du cyklar så snabbt eller långsamt du vill. Klungan brukar dela upp sig ganska snabbt. Häng inte med stressputtarna i täten om du tycker att det går för snabbt. Försök hitta några andra att gruppera dig med. Du har gott om tid på dig att bli trött. Mellan kontrollerna äter du och dricker precis som vanligt. Lita inte på att gruppen kör rätt så håll koll på vägen. Nu kör de flesta med gps så det är lätt att hitta. Tänk på att du ska klara att genomföra loppet själv. Det finns inga garantier att du kommer ha sällskap hela vägen.

Dags för kontroll. På stämpelkortet står det vilken ort du ska stämpla i. Om inget annat är angivet så kan du stämpla var du vill på orten. Enklast är att stämpla på en bensinmack, matbutik, fik eller pizzeria i samband med att du äter eller fyller på vatten. Det kan vara bra att förklara för personalen varför du vill ha en stämpel och en signatur på ditt kort. Ett bra tips är att ALLTID stämpla först. Sen kan du gå på toa eller fylla vatten. När du är trött och sliten är det lätt att glömma det annars och då får du antingen cykla tillbaka eller riskera att inte bli godkänd. Stämpla, fyll vatten, gå på toa. Om det är mycket folk på kontrollen kan det vara bra att bestämma att man tar ett kort pinkstopp någon kilometer efter kontrollen. På så sätt slipper man slösa tid på att vänta på folk som köar utanför toaletten. Tänk också på att det är ditt ansvar att hänga med när gruppen sticker, inte tvärtom. 

Prata med varandra i klungan. Om du får problem eller behöver sätta på dig en jacka så är det bara att säga till så löser ni det i gruppen. Om du ligger med en grupp som du vill fortsätta cykla med så är det bra att kommunicera med varandra om ni behöver göra något speciellt på nästa kontroll. Tex göra nummer två eller om du behöver äta något ordentligt, laga något på cykeln, lämna in V75, lägga upp en bild på facebook, förslagsvis när du gör nummer två.

Nu kommer mörkret. När det börjar skymma stannar ni och tar på er reflexvästarna, om de inte redan var på, och fixar i ordning lamporna så ni är redo för natten. Under tiden ni stannar kan du plocka fram varma handskar, långärmad tröja eller jacka, arm och benvärmare så du har de nära till hands om det blir kallare. Försök att hålla nere stoppen på natten eftersom det oftast är ganska kallt. 

Om det är din första nattcykling så har du något riktigt läckert att se fram emot. Att cykla genom sovande byar med en tyst liten grupp är något alldeles extra. När solen börjar kika fram på morgonkvisten är det som att födas på nytt. Från att man har varit som tröttast så skänker solen ny energi och spåren av natten sopas bort. Den värsta perioden är i gryningen precis när det skiftar från natt till morgon. På natten kan man koncentrera sig på ljuskäglan på vägen. Allt annat är svart. I gryningen smälter allt ihop till en grå gröt. 

Solen är uppe och en ny dag börjar. De första bilarna syns och allt är som vanligt igen. Själv sitter man på cykeln och känner sig rödmosig och kaffesugen. För att överleva natten kan man ta hjälp av olika koffeinprodukter. Kaffe såklart, gel med koffein, bars med koffein eller rena koffeintabletter som man kan köpa på apoteket eller på de flesta kosttillskottsbutikerna på nätet. 

Se till att ta hand om dig på kontrollerna. Kolla så du har dricka. Känn efter om du behöver något mer att knapra på till nästa kontroll. Gå på toa och tvätta av dig. Det kan göra underverk att skölja av saltet i ansiktet. Om det har varit extra varmt eller regnigt kan det vara bra att även tvätta av underredet för att förhindra skav. 

När du kommer in på den sista kontrollen stämplar du och lämnar stämpelkortet där, om inget annat har sagts. Vänta dig ingen målgång med flaggor, konfetti, medaljutdelning och en skrikande speaker. Mest troligt är att målgången är på en bensinmack och du får köa bakom en barnfamilj som ska köpa varsin korv. Det är bara Randonneur Stockholms Barkarbysektion som erbjuder målgång på en belgisk pub. Grattis! Du är nu en randonneur! Vill det sig riktigt väl så såddes ett litet randonnéefrö och du är ett steg närmare finna meningen med livet. Nämligen att cykla långt.  


Randonnée vad är dé?


Randonnée är franska och betyder typ utflykt eller vandring eller nåt sånt. Jag är ingen språkexpert men om man slår ihop randonnée och cykling så blir det något som liknar cykelutflykt. Cykelutflykt låter ju rätt tramsigt så vi använder det franska ordet randonnée istället för att få lite flärd över det hela. Vad är randonnée då? Berätta för oss du lärde randonnéegubbe! Berätta allt du kan!

En människa som pysslar med randonnée kallas för randonneur. Ett randonnéelopp kallas brevet eller BRM som står för Brevets Randonneurs Mondiaux. De här loppen arrangeras av klubbar som är anslutna till ACP, Audax Club Parisien, som är det styrande organet (fniss) för randonnéecykling i världen. I Sverige är det Randonneur Sverige som håller i trådarna. I Stockholmsområdet är Randonneur Stockholm som arrangerar all randonneurverksamhet. Katten på råttan, råttan på repet alltså. 

Hur gör man randonnée? Det är ganska enkelt egentligen. Du behöver varken en specialcykel, licens eller klubbkläder. Du anmäler dig till en brevet och dyker upp till start. Vid starten får du ett gult kort, brevetkort, som du ska ta med och stämpla på några förutbestämda kontroller. Vid målgång lämnar du in kortet till arrangören och du kan åka hem. Det heter brevet på grund av de speciella korten man har med sig. De här korten tillhandahålls av ACP (det stora organet ni vet) och skickas till respektive landsorganisatör som i sin tur delar ut de till de klubbarna som arrangerar brevets. 

När ett lopp är genomfört så sammanställer organisatören resultaten (OBS! Det är ingen tävling så man tar inte fram någon resultatlista utan man registrerar bara tiden för bokföringen.) och skickar det till Randonneur Sverige som i sin tur sammanställer alla resultat och skickar vidare till ACP. Varje genomfört brevetlopp får då ett eget homologinummer som man kan ha nytta av om man ska köra ett lopp som kräver att man kört en viss sträcka. 

Brevetlopp arrangeras i olika distanser. Det är 20, 30, 40, 60 och 100 mil. En brevetserie är 20-60 mil. 100-milaren är mest för skoj. När man har genomfört en hel serie (ej 100 mil) så kan man kalla sig super randonneur. Ett brevetlopp har en max och en min-tid. Det finns även max och min-tider på kontrollerna. Min-tiden är inte så mycket att bry sig om. Man får pinna på ordentligt för att vara för tidig i mål eller till en kontroll. I värsta fall får man vänta tills kontrollen öppnar eller så får man sluttid som stämmer med min-tiden. Om man däremot tar för lång tid på sig så blir man inte godkänd. Det går alltså inte att masa sig runt en 20-milare på 14 timmar. Då blir man inte godkänd och får inget homologinummer och kan alltså inte tillgodoräkna sig rundan för en superrandonneurmedalj. Hårda bud.

Maxtiden för loppen är:

200 km – 13,5 h

300 km – 20 h

400 km – 27 h

600 km – 40 h

1000 km – 75 h

Som ni ser är tiderna väl tilltagna. Det är som sagt inte någon tävling. Dessa tider gäller i alla väder och i all typer av terräng. Det är tex samma maxtid på Randonneur Stockholms vinterrunda Tour de Ötzi i snöstorm som för en fin sommarrunda. 

Stämpelkortet är nästan lika viktigt som själva cyklingen. Se till att förvara det på ett säkert ställe och håll det skyddad mot regn och svett. Om du tappar det blir du inte godkänd på rundan. För varje brevet kan man välja om man vill ha medalj eller inte. Det kryssar man i på kortet och betalar 50 kr extra för det. Medaljen får man när randonneursäsongen är slut. Den postas oftast hem tillsammans med brevetkortet.

Vi går igenom de olika delarna på framsidan på kortet. 

(1) Här fyller du i namn, adress och din klubb. Det är oftast ifyllt av arrangören.

(2) Här väljer du om du vill ha medalj eller inte.

(3) Glöm för guds skull inte att signera kortet. Det kan i värsta fall betyda att du inte blir godkänd. 

(4) Distans, datum, arrangörsklubb och startplats.

(5) Här fyller arrangören i sluttiden.

Det är på den andra sidan av kortet som magin händer. Det är här man samlar stämplarna. 

(1) Distans till kontroll

(2) Ort för kontrollen

(3) Adress för kontrollen 

(4) Öppettider för kontrollen

(5) Plats för stämpel

(6) Klockslag för stämpling

För att hitta vilka datum som gäller för loppen så går ni in på Randonneur Sveriges Brevetkalender. Här hittar ni även kort information om startplats, arrangörsklubb och kontaktpersoner. De flesta arrangörsklubbarna har egna hemsidor med egen information om loppen. Där hittar ni bäst information och det är där ni anmäler er. 

Det finns hur mycket som helst att skriva om randonnée men nu har ni fått en introduktion så ni vet vad det handlar om. I nästa inlägg tänkte jag gå igenom utrustning och ge lite tips om vad man ska tänka på när man ska vara ute och cykla i ett dygn. Hoppas ni tyckte det gav nånting.  

/Johan 


Alpi4000. Det börjar bli verklighet.


Knack knack!

-Vem där?

Det är jag, verkligheten. 

-Helvete!

Ungefär så där lät det i mitt huvud när jag gick igenom gps-rutterna för Alpi400 som jag ska köra i sommar. Jag har en fäbless för att rita och mecka med gps-filer och när arrangören släppte filerna så var de upphackade för varje kontroll. Sånt klarar jag bara inte av. Det blir För. Många. Filer. Min ADHD slår till direkt. Jag måste ha det sammanfogat till fina portionsbitar. I det här fallet blev det lagom med 3-4 etapper i varje portion. 

När jag hade kommit halvvägs i ritandet sköljde det över mig som en kalldusch, helvete vad det här kommit bli jobbigt. Det är totalt 145 mil och nästan 25000 höjdmeter. På de första 53 milen klämmer man av 9000 höjdmeter och på de sista 25 milen, när man redan har 120 mil i benen, ska man släpa sig över 6000 höjdmeter. Det är väl tur att det är en lång nerförsbacke från toppen av Stelvio ner till Bormio så tårarna hinner torka innan målgången.

Min plan var ju att cykla omkring och tramsa i Zwift och under vintern och randonnéa lugnt och fint i sommar och sedan glassa runt det där loppet och njuta av utsikten. Jag får nog tänka om och lägga manken till istället. Först och främst ska jag nog ta mig till en naprapat för att knäcka ut ryggen som har varit på gränsen till ryggskott de senaste månaderna. Nästa steg är att reda ut varför mitt Zwift håller på och stökar. När det väl är löst finns det inget som kan stoppa mig. 

Till er som har börjat tröttna på mitt snyftande och zwiftande säger jag bara; håll ut! Inom kort kommer jag skriva en serie inlägg som handlar om randonné. Hur det funkar, vad man ska tänka på och hur man kommer igång. Det kommer alltså för första gången läggas ut något som faktiskt är läsvärt här. Tills dess, kör så det ryker!

/Johan