Blogg

RR Pearl Izumi MTB – Skandisloppet


Jag skulle tävla mot Rissveds i helgen egentligen och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte var nervös. Det började pirra smått i magen tidigt i veckan eftersom jag är en novis på MTB och dessutom inte hade chans att reka banan inför Skandis MTB innan start. Höll dock alla orosmoln på avstånd under lördagen genom att köra en sportgrus-fika-tur med fingänget ur Rapha Cycling Club. Boostade både skratt- och kolhydratsdepåerna.

Hur som helst – söndag morgon kom och tyvärr stod inte Rissveds på startlinjen. Men där stod jag och huttrade i det oväntade regn som föll. Hade som mål att vara med ordentligt i starten och försöka ta plats tidigt. Tog rygg på starka Jessica Clarén och smög under repet till topp-startgruppen. Startskottet gick och jag glömde snabbt att jag frös och att jag skulle ta plats. Det var cirka 130 herrar och 20 damer som startade i tävlingsklass.

Den första kilometern gick snabbt på asfalt men sedan körde vi in på en stig och uppför en brant backe och där tog det snabbt stopp av folk som började springa uppför och sedan gick det trögt framåt i ett lemmeltåg av cyklister på stigarna.

Önskar att jag hade vågat släppa mer på bromsen för att hinna med de tåg med cyklister som sedan gick iväg ut längs Fyrisån och söderut. Istället blev jag ensam en stund på platten tills nästa flock av cyklister kom. Där kom Maria Carlsson som jag känner till sen tidigare. Och snart kom ett par andra tjejer i Uppsala och Östra Aros kläder ikapp (Li och Maria). Det är första gången som jag kör en MTB-tävling i en grupp med flera tjejer och det var roligt. De lokala tjejerna verkade känna cirka hela funktionärsstaben så jag försökte suga åt mej av de hejarrop som de fick. Hörde även att vi låg i topp-5 av damerna, vilket var bättre än jag trodde.

 

Men jag började bli trött tidigt in i loppet, fick hoppa av cykeln när vi skulle upp för slalombacken i Sunnersta. Tror att jag slösade mycket energi på att inte känna igen terrängen och bromsa runt som ett kylskåp på de mer tekniska delarna. Vilket även är precis vad jag behöver: cykla ut i det okända och jaga andra cyklister. Vågar betydligt mer då än när jag mesar runt på egen hand.

På de mer lättåkta partierna tog jag en hel del ansvar och tog vind samt försökte agera någon slags coach i gruppen. Blir rätt irriterad när jag hör hur jag har ett tiotal cyklister bakom mig och få vill känna vinden i ansiktet?! Fick lite dåligt samvete över att jag skrek och tjoade på folk (ehm.. herrarna..) att komma upp och hjälpa till, men kunde i stundens hetta inte låta bli.

 

In på de mer tekniska delarna på det andra varvet misstänker jag att de lokala tjejerna försökte lura sig av oss som inte var lika hemma vid stigarna som de var. De hade en lucka precis innan den (efter 90 min cykling) förskräckliga skidbacken – men den lyckades vi plocka in. Och då återstod cirka en mil av loppet och jag insåg att ”för tusan Ingrid, tappa inte bort den här chansen nu!”. Det är sällan som jag blir så hetsad inför en målgång – jag brukar få slåss mot känslan i mej som vill att alla ska rulla i mål tillsammans (och sen fika efteråt ;).

Gav allt på att inte bromsa bort mig på stigarna och skötte mig, med mina mått mätt, väl! Kyrkan i Uppsala närmade sig och sista delen körde vi genom stan och uppför slottsbacken. Jag hade inte många watts kvar i benen och var sen med att positioner mig – men rullade in som sjunde dam och på tiden 2,14-ish – vilket jag är nöjd med då jag hade som deadline att hinna till damernas GP-lopp som startade strax därefter!

 

Resumé: bra arrangerat lopp med en kontrastrik bana – i såväl urban miljö som stig och grus. Även plus för att det bjöds på vettig mat och lättöl vid målgång! Tack Skandisloppet för bra arrangemang! Och tack till er herrar som kom och klappade oss tjejer på axeln efter loppet – hedersvärt!

Foto: HappyRide och MTBfoto.se


Blogg

Försöker ta Rissveds rulle i Uppsala i helgen!


Helgen har svischat förbi! Ungefär samtidigt som jag började känna att det var OK att gå i trappor igen efter Lidingöloppet MTB kröp det även i mig efter lusten att tävla igen. Ni vet känslan av när det är måndag morgon och man behöver något mer än en kopp kaffe för att vakna till liv och få dagarna fram till helgen att kännas kortare?

Jag kollade upp om man ännu kan anmäla sig till loppen som går i Uppsala i helgen – Pearl Izumi MTB Skandisloppet och Shimano LVG Skandisloppet. Det går! Via www.skandisloppet.se .

Jag fattar faktiskt inte varför jag anmält mig tidigare då de är riktigt fina lopp på nära avstånd från Stockholm. För två år sedan körde jag loppet på landsväg, vilket jag speciellt minns då jag och SubXX hade en egen följe motorcykel hela loppet igenom + att fika-depåerna var av riktigt hög klass (viktigt)!

I år tänkte jag dock tävla på MTB. Det ska OS-medaljören Jenny Rissveds också göra! Så om jag bara tar hennes rulle i starten så borde jag komma snabbt i mål?! 

Skoja bara! Jag kommer kanske se Jennys rygg ca 10 sekunder i starten. Sedan får jag nog klara mig på egen hand altenativt ta rulle på någon som rullar fram i min egen takt.

Senast jag tävlade mot Jenny Rissveds var på SM i CX i höstas och då var det snö, bild nedan. Ska enligt prognosen bli ca +20 grader varmare i helgen (+15 deg o sol). Perfekt race-väder!

Efter loppet ska jag heja på mina favorit-ladies i SCK som ska tävla i Skandis-GP på söndag eftermiddag. Det är SWE-cup och det lär bli ett riktigt tufft lopp. Jag ska skrika mig hes och ta bilder i solen! Alltså ser det ut som jag går en perfekt helg till mötes! 


Blogg

RR Lidingöloppet MTB


Jag har rejsat! Och det är jag otroligt glad över eftersom 1 – Lidingöloppet MTB är ett fantastiskt arrangemang, 2 – jag har saknat tystnaden o nervositeten i startfållan, startskottet, den höga pulsen = race life, 2 – jag har gått och gruvat mej hela våren över årets debut – nu är den gjord!

Men vi tar det från början. Det var gó stämning nere på Lidingövallen sen klockan 07.00 i lördags morse. Oskar Ekman höll låda som speaker och överallt kryllade det av förväntansfulla cyklister i alla åldrar. 

Dagens enda misstag skedde för min del ca kl 11.55 då jag stod i startled 1D. Där fanns nästan inga andra damer? Frågar några funkisar som tillrättavisar mig till detta startled och ser ungefär samtidigt hur någon annan tjej börjar hoppa över repen till startled 1B – där de flesta andra tjejer antagligen stod. Vid den tidpunkten vågade jag inte mig riktigt på att börja trassla mej framåt i leden. Skulle antagligen fastnat i ett rep (pga fumlig & nervös) samt missa slå på min Garmin kl 12.00 (hemska tanke ;). Står lydigt kvar och hör startskottet men kan inte komma iväg omedelbart utan får köa under de första 2-3 km. 

Swish – swish – älskar ljudet av många snabba cyklister som ger sig iväg samtidigt. Foto: Peter Holgersson. 

Det var stökigt i början men så fort backarna på grusstigarna tog vid började fältet att sprida ut sig. Jag kan erkänna att jag var extra nervös över partiet på Bosön – vilket är det knixigaste under hela loppet. Det fina med att tävla är dock att man tycks få super-powers och de stenar som jag tyckt sett ut som stora stenblock under träning såg jag knappt när jag var inne i tävlingsbubblan?! Fantastiskt.

Snabbt var den läskiga delen över och vi fortsatte att sätta fart över best-parts of Lidingöloppspåret – Karins backe och Aborrebacken. Kul att det fanns en hel del publik ute i spåret, som spelade hårdrocksmusik, och hejade på ett vis som fick varenda åkare att känna sig som en super-hero.

Kul på grus på LL-spåret. Foto: Peter Holgersson. 

Jag hamnade i en grupp av ett gäng herrar när vi vände ner mot vattnet på öns sydsida. Insåg att det var där jag kunde nyttja mina landsvägs-skills och ligga på hjul över asfalten. Tack killar för draghjälp! Och förlåt för att jag eventuellt sedan bidrog till att ni förlorade X antal sekunder när jag sedan låg som en bromskloss under de mer tekniska partierna.

Fokus 110%. Foto: Peter Holgersson. 

Fältet spred ut sig igen då vi började tugga uppför och in på fler stigar runt Kottlasjön. Jag har mycket utvecklingspotential tekniskt men de bark-täcka lagom flowiga stigarna älskar jag att köra på. Och det blir inte sämre av att Kottla-sjön är en sådan vacker oas mitt i alltihop. 

Fick nys på en av de få tjejerna jag såg i spåret ungefär halvvägs in i loppet. Det gav mig mer energi. Att få draghjälp av män i all ära men… att se en tjej som kör för allt vad tygen håller är coolare. Speciellt Marie (? läste jag på hennes rygg) var en fena på att bomba nedför och jag försökte släppa bromsen och hänga på så gott jag kunde. 

In mot varvning i målområdet började jag dock bli riktigt trött och tappade flow. Mutade mig själv med tankar som att jag cyklat de sista ca 15 km många gånger innan och det har aldrig varit så jobbigt?! samt att jag visste att en after-bike var på G så fort jag tog mig över mållinjen och vidare hem. 

Det började bli mer utspritt bland åkare under den sista milen av loppet. Något som jag var glad åt när det är dags att tackla Bosöns något knixigare parti igen. Det går enklare än väntat igen – hurra! Och när det var över sökte jag ryggar att fästa blicken på igen på för att ha något att fokusera på istället för att lyssna på mina trötta tankar och gnällande ben. 

Kö för fika efter målgång! Foto: Henrik Öijer

Voilá – äntligen såg jag mållinjen framför mig och hörde Oskars (speakerns) muntra stämma inne på Lidingövallen. Mycket glad – över att få köra musten ur mig på ett så bra arrangerat lopp – med många peppande funktionärer i var och varannan kurva.

Jag kom på plats 13 (tid 2.39.40) av 60-70 damer (25-ish i elit) i ett starkt startfält. Jag förstår det som att det var fler damer till start i år än tidigare år och det är glädjande. Hoppas att trenden fortsätter hela säsongen OCH att Lidingöloppet (och andra lopp) kan matcha det med att arrangera egen damstart, vilket gör en mer rättvis och säker tävling för tjejerna.

Idag (söndag) planerar jag inte att göra många knop, utan att börja samla energi till tisdagen då vi rejsar StockholmsCup på ArlandaTT igen!


Blogg

Äntligen vår och kul på hjul!


Ingen har kunnat undgå att det har varit en FJÄDRANS vår. Botten blev för min del nådd under helgens Rapha-Prestige i Köpenhamn. Ca 3 mil in i loppet (på 21 mil) fick jag och mitt lag (Team Dike) stanna vid vägkanten och överväga att  knacka på hos random bonde för att värma våra fingrar. De var så frusna att vi knappt kunde hantera bromsreglagen.

Men det är en annan historia som jag ska berätta om senare och OBS – den incidenten var den sämsta på ett lopp/äventyr som annars var fantastiskt. Och en botten som jag där och då tog ett rejält avstamp ifrån. Puss&hej misärvår! Därifrån fortsätter det bara UPP, UPP och in i den fina våren som äntligen (peppar peppar) verkar kommit för att stanna.  

Maj är här och under bara loppet av en vecka händer följande KUL-på-hjul-aktiviteter runt om i Stockholm.

1 – Lidingöloppet MTB i helgen. Race på hemmaplan för mig! Dessutom barkar det mot en riktig folkfest då deltagarantalet är 45% fler redan på anmälningslistan. Och vädret verkar bli strålande. Jag känner en skräckblandad förtjusning inför loppet. Det är inte många meter som kommer gratis eftersom det är mycket kuperat. Och med 25 damer anmälda i elitklass (!!!) kommer tempot bli högt från start. Bara att tänka WATTSUP! och glädja sig åt att det inte blir långt att ta taxi hem efter loppet för egen del om jag har svårt att gå ;).

1 – Stockholmscupen har dragit igång. Plötsligt bjuds det upp till hög fart och puls nästan varje tisdag under veckorna framöver. De som inte har provat på att köra ett GP på 30 minuter och som inte minns hur trött och glad samt hur bra träning man kan få av det ombedes prova på snarast! Igår räckte det till och med blott 10 min för att undertecknad skulle bli trött. Jag gjorde en attack som höll till en utbrytning under några varv.

Några varv som kändes som mils långa?! Trots att de blott mätte ca 1,6 km. Och som krävde att jag låg och återhämtade mig som en klubbad säl i klungan en stund efteråt. Men det var roligt så länge det varade! Bra inledning på tävlingspremiären dessutom.

Cirka 25 minuter senare korsade min goda vän och lagkamrat Ulrika Högberg mållinjen som vinnare, följt av Hanna Johansson – även hon en av mina lagkamrater ur SCK och Susanne Löffler från #STHLMMESS.

 

BAM – där gick startskottet för ett katt- och råttaspel om den rosa vinnartröjan. Det kommer att pågå till slutet av augusti då den sista deltävlingen äger rum på Skeppsholmen.

Trots risk för hög fart och hög puls hoppas jag inte att någon känner sig skrämd att delta. Its all just for fun och personligen är mitt mål med dessa race att få bra träning och experimentera lite med såväl mina ben som med taktik. Får hellre ett bra pass och kommer sist än att fega 30 min i klungan för att sen spurta på slutet. Men var man gör som den vill, jag hoppas det blir fortsatt många startande på varje tävling!

3 – Min lilla dröm om att få ihop tjejträningar och en grupp med tjejer till Velothon Stockholm 10 september börjar falla på plats! Den 10 maj håller jag i första träningen och jag hoppas att många tjejer kommer dit. ANMÄLAN HÄR!  Vi kör från Velo Oxygen i Sickla.

Syftet med dessa träningar är i början att vi ska köra ihop oss gällande teknik och säkerhet på cykeln. Ingen kommer bli avhängd och ingen är i för dålig form för att vara med! Hoppas vi ses!

Och glöm inte… vi gör ju allt det här för att livet blir så mycket roligare. Hade igår ett av årets bästa pass med Tove Langseth i gryningen. Allt som krävdes var en tom väg, några vilda djur och oss två som gärna ville känna våra hjärtan slå lite hårdare innan vi skulle vidare på jobb inne i stan. Magiskt. 

Fotokudos: moi + Michael Berggren


Blogg

Äventyr långt bortifrån terrorn


Jag har en illusion av mej själv som den perfekta äventyrscyklisten. En som kan strunta i allt vad medelfart och aerodynamik heter och istället ge sig ut på vägarna med en väska på cykeln och med tid över till att se mig omkring istället för att desperat hålla mig kvar vid cyklisten framförs hjul.

 

Fick det perfekta tillfället att prova på om bilden av mej själv är sann förra helgen. Stockholms Explorerklubben bjöd till en micro-randonné-helg söder om stan. De kallade det SEK credit-card-ride och använde hashtaggen #travellightgofar.

Passade mig utmärkt då jag ska erkänna att jag (ännu) är lite skrämd inför att packa cykeln så pass tung att sådant typ ett tält får plats. Den här gången tog vi in på AirBnb (i Lilla Paris, strax utanför Nyköping. En oas!).

 

Vi lämnade Stockholm till ljudet av ambulanser i fredags eftermiddag. Det var riktigt omtumlande och hela gruppen var illa berörda av vad som hände inne i City. Men vi kom överens om att ändå lämna staden bakom oss (och det är jag glad över eftersom mitt dagliga pendelstråk går precis igenom stan…). 

 Vi hann fram till metropolen Gnesta precis tajmat så att både vissa nödvändiga butiksinköp + energipåfyllning på pizzera hann utföras. Det verkar för övrigt vara röj på torget i Gnesta under helgerna och vattnet i sjön är redan så varmt att man kan bada (?!), bild ovan.

 

Med tyngre väskor fortsatte vi turen söderut. Strax efter 19,30 började det bli mörkt och jag var först obekväm vid att cykla på inslag av grusvägar med endast skenet av våra lampor som ljuskälla. Men snart förvandlades obekvämligheten till facination. Jag har nämnt det tidigare, men att cykla vid tidpunkter som man inte är van vid – som efter solnedgången – öppnar upp för en ny dimension av cykling. Vägarna och omgivningarna upplevs annorlunda. Och ljuden! Och inte minst möjligheten att få se vilda djur. Under helgen såg vi ett hundratal dovhjortar ute i naturen.

 

Dovhjortar i all ära – det var ändå fantastiskt skönt att komma fram till kvällens destination efter 12 mil cykling. Hela gänget satt och berättade rövarhistorier och käkade lösgodis framför en öppen brasa resten av kvällen.

 

Lördagen skulle vara a big day out. 22 mil var inladdade på GPS:en och enligt första kartläsare Hagen skulle dessa gå på 1% * grus. Det visade sig redan efter ca 5 cyklade kilometer att det blev *++, det vill säga istället cirka 20-30% av turen som gick över grus. Jag gillar grus, bara jag får värma upp först. #SPORTGRUS!

 

Tiden och kilometrarna går snabbare över grus, tycker jag. Plötsligt var vi någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. Och på vägar som jag aldrig varit i närheten av tidigare.

 Vi körde ett pit-stopp på en mack i Stigtomta (tömde nästan butiken) och fortsatte sedan vidare hem norrut. Ibland körde vi snabbt i snygga led, ibland spred vi ut oss på grusvägarna. Jag älskar det. Och jag älskar att cykla med folk, som liksom jag, tycker att möjligheten att ta schysta foton eller peta i sig en kaka extra, går före en hög medelhastighet.

 

Lördagen försvann snabbt och jag hade aldrig tråkigt. Det var ett äventyr och även om benen var schak-matta under slutet av dagen satt jag och log på pendeltåget på vägen hem (ja jag fuskade sträckan Södertälje-Stockholm).

Tack Stockholms Explorerklubben och alla inbladade för helgen! Det öppnade upp många nya dörrar för min cyklings del. Ska försöka ta mig upp på fler sådana turer när möjlighet ges. Det är enklare vad man kan tro att ordna men minnena som kommer med varje kilometer stannar länge.

SÅ hur är det då med Äventyraren – Ingrid, blott en illusion eller ej?
EN som är på gång skulle jag säga!
To be continued!

Tack Hagen Bender och Adam Krabbe för alla fina bilder! 


Blogg

Magiskt läger och krossade fördomar


Tro det eller ej – men jag har varit på träningsläger! För ca 711:e gången för säsongen. Det bästa med det här är: Jag plockar russinen ur kakan av ett cyklist-proffs-liv. Dvs cyklar panget ur benen på dagarna och kommer sedan hem till ett dukat bord med mat på kvällen. (Förutsättningarna för just detta drömliv fick 10/10 på Riviera Strand i Båstad där vi bodde nu i helgen).

Nackdelen med det här? Inga, förutom att såväl nära och bekanta som eventuella tävlingskonkurrenter tror att jag skulle kunna snyta typ en Vätternrunda på 8 h ur näsan (benen) alla dagar i veckan. Alltså, jag borde ha cyklat mig till en god form med alla dessa läger på kontot.  

Nog babblat om min forms vara eller icke vara och över till helgens bravader. Vi var nästan 50 cyklister från SCK som åkte ner till sydligare breddgrader för tre dagars cykelträning. Som tidigare nämnt är jag numera team manager över damelit-laget och jag gjorde mitt bästa (läs: satt på Strava och kollade efter segment samt snackade med vänner från bygden) för att lägga bra och utmanande rundor till helgen.

Sju damer var representerade och vi körde igång på fredag morgon med att cykla grönbetes-endorfinerna ur benen genom att panga av 3*20 min lagtempo med 5 min vila mellan varje intervall. Det gick faktiskt så pass bra att det blev ett improviserat battle mellan de två grupper vi delat upp oss i. Vi började köra om varandra och tävlingshornen växte snabbt fram i pannan på samtliga cyklister. SÅ KUL!

Så pass kul att vi till och med råkade köra upp och ner för Hallandsåsen en gång extra. Och tjejerna skötte sig exemplariskt med mina mått mätt – alla tog i efter sin egen förmåga (jisses vad starka de alla gått och blivit under vintern… : ) men såg även till att ingen blev avhängd.

 

På lördagen körde vi ett längre distanspass – ”många olika nyanser av Hallandsåsen”. Vi körde alltså upp och ner för denna mytomspunna ås från alla möjliga håll. På köpet fick vi flera episka klättringar (smala, branta – 20%-ish och grusiga) samt besök i några ko-hagar (det tar kart-läsaren på sig, bild ovan) och en stämningshöjande dimma (tänk irländsk höst). När alla började bli mosiga i benen, ca 2,5 h och 1000 höjdmeter in i passet, brände vi av 10 st spurter. Även denna gång delades vi in i lag och körde skyltspurtar. Otroligt vilket lyft träningen kan få av sällskap och skyltar! Tips 2.0.

Under söndagen körde vi tillsammans med herrarna ur klubben. Jag kan erkänna att jag var något skeptiskt inställd till detta. Jag hade anat – efter att ha se killarna hasa fram i hotellkorridorerna på kvällarna – att de ”hets-kört” under större delen av sina pass under helgen. Som ni kan ana från mina beskrivningar av mina pass ovan (dvs man kör intervaller och vilan mellan dem på SEKUNDEN planerat. Man kan kalla det struktur. Eller kontroll-behov) så gillar jag att köra hårt när jag kör hårt och lugnt när jag kör lugnt. Att hålla på och smygtävla eller jaga högt snittempo flera timmar om dagen – sånt ger mig kalla kårar.

MEN det visade sig faktiskt att jag hade fördomar om ca 41 stycken män. Vi fick ett riktigt bra pass tillsammans, herrer och damer. Jag hade ju glömt hur skönt det är att ligga i en stor klunga och liksom bara sugas med i farten bakom alla stora ryggar/vindskydd. Tack SCK! Och förlåt för mina fördomar…

Och det där med att tupp-köra… den delen av passet visade det sig faktiskt att jag själv stod för. Jag fick feeling i passets och helgens sista klättring uppför Hallandsåsen. Körde ett ryck och fick med mig ett par till tjejer, samt ett tiotal herrar på en slakmota på ca 4 km. När det bara var vi tjejer som låg framme och tog vind så började jag gorma lite på de som låg på hjul bakom och det hela slutade i ett magiskt improviserat lagtempo där jag tror och hoppas att alla som var med fick blodsmak och endorfiner på köpet. Perfekt avslut på en bra helg!

Och början på den kommande säsongen!
Det glädjer mig att se att många har skött sin vinterträning och jag tror att klubben kommer bli ännu vassare och synas i många sammanhang – såväl på tävlingsbanorna som runt Vättern osv.

Missa inte att klubben nu finns på Instagram


Tack Jimmie Håkansson för hjälp med foto!

 


Blogg

Skvaller från ett läger i Spanien


Jag har precis varit på läger – en resa som höll på att bli ett sangria-läger för min del. När jag ivrigt slet upp min cykelväska vid ankomsten i Sotogrande (Andalusien) upptäckte jag nämligen att flygbolaget hade transporterat min cykel utmärkt hela vägen fram. Den som begått ett misstag var endast jag själv. Jag hade glömt min sadelstolpe hemma! Således såg jag mig själv få hänga vid poolen och dricka just sangria under en vecka. Jag drabbades av panik – hur kunde jag göra en sån tabbe?

Det är helt OK att ni skrattar åt mej på grund av det ovan nämnda. Se och lär av mitt misstag. Tips: byt inte jobb i samma veva som du ska på läger och byt heller inte sadlar och sadelstolpar på dina fem cyklar varje vecka. Det är som upplagt för misstag…

Fem minuter efter det att jag nästan brutit ihop var problemet löst och en spansk gentleman letade fram en hyrcykel till mig.

Därför kommer här inte en bildstudie i en spansk sangria-konst, utan en dagbok från ett träningsläger som jag just varit på tillsammans med sex damer ur Stockholm Cykelklubb.

Dag 1 – 40/20-intervaller, sportgrus och kohagar:

Vi valde Andalusien framför andra resemål på grund av att allt är lite mer där än på andra orter. Bergen är högre, den spanska kulturen är starkare och chansen att cykla 10 mil utan att möta annan cyklist är större.

Det sprätte i samtliga cyklisters ben när vi kom till den första backen där planen var att riva av 18 st 40/20-intervaller. Ingen hade problem att komma upp i maxpuls – problemet var nog snarare att komma ner i puls mellan varven. Som kalvar på grönbete. ”Nu kör vi smart, det är inte en tävling”. Har ni hört den förut? Har ni brutit mot era egna ord ca 5 s efter ni sa dem förut? Jag med!

Således hade jag blodsmak och endorfiner upp till öronen 20 min in i passet (smart va?!). Plötsligt fick jag dock fokusera mer på vägen och mindre på mitt flåsande då vägen övergick från ”fin spansk asfalt” till grusväg – ”sportgrus”. Kartläsaren (som i övrigt är världens bästa) hade råkat dra dagens bana något längre över ett naturreservat än vad som var planen.

Vi fick inte optimala 5 min mellan varje intervallset – men vi fick chansen att ta selfies med kor samt joina ”CK Kohage” under den timmen som vi cyklade på grus. Helt rätt prioriteringar i min mening.

Dessutom kan jag rekommendera att man cyklar vilse ibland eftersom kaffe smakar extra gott om man varit rädd för att vara många mil från kaffe under en stund.

Dag 2: lagtempo, sura upstötningar och ”something just like this” på repeat

Dag 2 inledde vi åter igen hårt genom att köra 2*20 min lagtempo i riktning mot bergen. En tjej fick stanna vid sidan av vägen och .. hämta andan kan vi säga för att inte skrämma känsliga läsare. Alltså kan man även säga att tjejerna körde bra – målet var att tänja på gränserna och börja jobba upp fart i benen.

Efter lite vila körde vi 20 min backtempo och för första gången på länge kände jag att jag fick flow-WOW och kunde ta i utan att må dåligt. Kanske var det gelen jag tryckte, kanske var det sällskapet eller så var det utsikten – för den var fenomenal. Det var som att ”Something just like this” spelades på repeat i min skalle i 4,5 h.

Pricken på i:et var sedan när vi åt lunch och min BFF Ulrika H beställde in en öl till mej (OBS – alkoholfri ;). Det var high-life 2.0.

Sista halvtimmen hem hade jag dock inte Coldplay på repeat i skallen – då ven motvinden i öronen då vi skulle ta oss hem längs kusten. Jag glömde käka efter den där ölen och i min endorfin-topp. Därför ville jag typ skrika till alla som drog starkt där framme att slå av på farten till ca 20 km/h under de två mil som verkade evighetslånga.

Efteråt insåg jag ju att bonken hade stått mitt framför mig – då jag hetsåt (blandningen av macka och hemmagjord bar som jag hade kvar i min ficka) likt en hungrig varg när vi kom hem.

Dag tre: nationalpark, brak-lunch och backhets

Dag tre körde vi hederlig distans med inslag av spurt-intervaller. Vi körde åter igenom en nationalpark och det var vackert, så vackert. Dessutom var det även kyligt – och då bränner man extra mycket kalorier? Det inbillade vi oss då vi satt länge och åt lunch och hann beställa in flera omgångar med kaffe och andra godsaker.

Jag tror att vi hade gjort oss förtjänta av brak-lunchen, men den låg tung i magen tills den sista backen för dagen. Det var en seg backe som aldrig tog slut och jag kände ännu en gång hur krutet fanns i benen. Efter att ha tagit det lugnt större delen av dagen försökte jag mig nu på en liten utbrytning och var mäkta nöjd när jag trodde att jag seglat förbi klättaren Cissi.

Men tji fick jag! Hon satt tyst på mitt hjul när jag själv andades tungt och tog ett foto över axeln för att se hur långt bakom hon var (svar: 0,5 – se bild ovan).

Tre av fem cykeldagar är nu redogjorda för och jag tänker spara lite på smaskigheterna – de sista och mest äventyrliga dagarna till ett senare blogginlägg.

Men jag vill redan nu tacka er tjejer: Ulrika*2, Madde, Cissi, Camilla och Maarit för en fantastisk vecka i Spanien. Tack för att ni höll humöret uppe trots att det emellanåt var tungt, tack för att ni gick med på att ta kaffe-raster varje dag, tack för att ni hjälpte mej när jag trodde att jag skulle bli utan cykel hela veckan.

Fotokudos: moi! (yes jag körde även intervaller med en kamera på axeln – man blir stark med extra vikt har jag hört!)


Blogg

Save the dates – brudar!


Jag har några roliga saker på gång – främst för det kvinnliga könet. Så killar, ni kan sluta läsa nu! Nej skojar bara.

EN grej som jag vill säga först av allt är följande: jag tycker inte att man som kvinna måste cykla med andra kvinnor för att sätta sig på en cykel, eller tror att tjejer cyklar långsammare än killar för att de just är tjejer. Jag är trött på att höra ”tänk att XXX cyklade så snabbt runt Vättern FASTÄN hon är tjej” eller ”hur kan hon som är så liten vara så stark” ?  

Men jag vet att det finns MÅNGA möjligheter att komma igång och cykla med olika klubbar där herrar dominerar – och det är fine – själv cyklar jag majoriteten av mina pass med killar och även det har fördelar.

För vissa tjejer tror jag att tröskeln upp till att sätta sig på en cykel när man är ovan kan kännas lite lägre om man vet att man till exempel vet vart och när man kan cykla med andra tjejer i samma situation. Och det är de tjejerna som jag vänder mig till nedan. Jag vill gärna öppna upp flera olika portar och möjligheter för ALLA som inte är så vana vid att cykla. Så här listas några av dessa möjligheter:

2 – Nästa helg – den 18 mars – är det Rapha Braver than the elements.

Tjejer över hela världen sätter sig på hojarna och firar att våren och säsongen är på ingång. Det går att cykla från centrala Stockholm – event här.

Update: Braver Than The Elements körs även från Malmö, länk här.

3 – Den 23:e juli är det Womens 100 över hela världen! Förra året cyklade 8000 damer minst 10 mil vardera. Och i år hoppas jag att det blir ännu fler som samlas för att bräcka det rekordet och jag kommer att hålla i det i Stockholm. Stay tuned!

3 – Den 10 september är det tävlingen/motionsloppet Velothon Stockholm och arrangören har kommit med vissa uppdateringar. Bland annat kommer de ha en separat elitklass och en startfålla speciellt för tjejer – både för den långa (160 km) och den korta versionen (60 km) av loppet. Jag har en liten plan på att leda en grupp med tjejer som är relativt nya till gruppcykling. Detta för att jag tror att den sträcka som loppet är kan kännas enklare om man har några att teama ihop sig med.

Här finns mer info om Velothon.

Bonus: Jag kommer i år att vara team manager för Stockholm CK:s damlag. Det vill säga för det lag och den klubb som jag tävlat för under 2016. Vi har spetsat till oss och fått in ett par nya namn i ligan – Clara Säll och Eva Lindskog. OBS – det är alltså mig ni ska kontakta när de står på pallen och vill ha deras autografer! Nä – skoja bara – jag kommer cykla och tävla själv med. Mer info om detta kommer!

Mitt främsta mål är ständigt att fler ska börja cykla – killar som tjejer. Precis som alla gillar olika färger på cyklar så tror jag att alla har olika preferenser när det kommer till hur och vem man vill cykla med. Hajar ni?

Och VARFÖR vill jag att flera ska börja cykla? Jo för att jag är fast beslutsam vid att mitt liv fått mer fart och färg sen jag började cykla för cirka 5 år sedan. Både privat och i yrkeslivet! True story – välkomna att bläddra bland mina gamla blogginlägg om ni tvekar.

Undrar man något om ovanstående – vill vara med på något event, undrar något om SCK:s damlag eller har andra funderingar – kontakta mej! ingrid.kjellstrom@gmail.com

Bilderna ovan är tagna av Gustav Gerdes och är från 2013 när jag hade några FAB-turer med damerna i SubXX. Tack Gustav för bilderna och tack SubXX för att ni gav mej den bästa möjliga inskolningen till att bli cyklist.


Blogg

Mallorca – highlights & behind the scenes


För en vecka sedan kom jag hem från Mallorca och det pirrar i magen. Det pirrar i magen på grund av alla fina minnen som jag tar med mig därifrån (och som får mig att sitta och flina framför datorn) – samt på grund av att jag fått ännu mer lust och energi till att bege mig på fler cykelresor med inslag av äventyr.

Jag kör en klassisk best-of-lista från min senaste vecka på Mallis – och bjuder även på några behind the scenes. Voilá!

– Mytomspunnen hatkärlek: Sa Calobra – en av Europas mest omtalade och plåtade klättringar?

Jag var redan kvällen innan vi skulle cykla Sa Calobra nervös pga 2 anledningar: 1 – att jag skulle blivit mycket långsammare än tidigare gånger. 2 – att mitt sällskap skulle få stå och frysa på toppen och vänta på mej.
 
Nu undrar alla HUR SNABBT jag cyklade uppför backen. Åh vad jag önskar att jag kunde skriva en fin historia om hur jag persade och blev QOM på Strava.

Tyvärr är det enda rekordet som jag kan skryta om följande:
jag cyklade långsammare än mina två tidgare försök. Om man ska se det positivt kan man se det som att jag blivit äldre och visare och inte längre ser varje backe som en tävling där jag kör allt jag har och knappt kan ta mig hem efteråt. Den här gången tog jag det rätt chill (och passade på att instagramma under tiden ;).

Det negativa: jag är långsammare än för fyra år sedan.
Finns inte så mycket mer att säga än: fika mindre och träna hårdare om du inte ska bli avhängd i vår!

Behind the scenes: jag såg till att mitt sällskap stannade och fikade på botten av backen och så smet jag iväg tidigare än alla andra uppför. Jo, de körde in mig snabbt, men de behövde inte vänta (och frysa) lika länge på toppen som befarat.

– Favorit-backe: Puig Major från södra sidan! Åh vilken fin åkbacke för cyklister som är halvsega, liksom jag. Genom att klättra ”Piggen” når man till den högsta punkten som är möjlig att cykla till på ön.

 

.. och så får man möjligheten att träffa på djur under turen. Får (och tidigt på säsongen – lamm!) finns över hela ön. Och söta ponnies och åsnor finnes på vägen norrut (mellan Piggens topp och Sa Calobra).

Behind the scenes: jo jag fick cykla ensam uppför större delen av klättringen. Musik i en hörlur i ena örat gjorde resan något lättare. Boney M!

– Sevärdhet: Formentor på norra delen av ön. Åk dit för fina foton! Och för att bli förtrollad av utsikten och glömma att backarna på vägen dit är ganska jobbiga.

Behind the scenes: undvik att fika där om du inte är hemskt kaffesugen. En cola kostar ca 3 ggr mer i fiket där än överallt annars på ön. 

– Proffs-tips: ta bussen! För att slippa cykla samma transportsträckor om och om igen. Vi tog bussen från syd till norr två gånger och det var så värt det. Värt att ”bara” behöva cykla 14-15 mil för att få köra de bästa klättringarna istället för 20 mil. Livet är fört kort för att cykla skitmil (eller – ”skit” finns aldrig på Mallis, men man kan ju välja sina krig).

– Inte läsa vägsymboler: delar av MA-10 längst kusten var avstängd pga tunnelras. Jag hoppas de har fixat det tills alla åker ner under påsken. Annars… var lite kreativ, flirta med spanska vägarbetare osv för att få acess till en av de finaste vägarna på ön. 


– Att göra annorlunda: cykla jättetidigt eller jättesent. Jag lovar att Mallis får en annan skepnad om man är ute på vägarna när solen går upp eller ner. Väldigt värt att gå upp i ottan eller stanna ute sent. OBS – packa lampor. Och kanske en eller annan varm väst!

– Hem:

HSM Linda Playa (i Peguera) hette hotellet som vi bodde på. Där fanns allt man kunde önska sig i form av bland annat buffér med stort urval av efterrätter och kvällsunderhållning (tex papegoja- och dansshower). Bara på ett par dagar lyckades mitt sällskap bli god vän med såväl kocken på buffén.

Behind the scenes: jag lyckades även bli utkastad från buffén pga kom dit lite för hungrig utan skor. Men oroa er inte – jag är inte bannlyst från hotellet utan jag och kökspersonalen är i dagsläget vänner.

Lärde mig även även att cava är perfekt frukost inför långa dagar i sadeln. Jag fick höra ett bubblet som serverades var alkoholfritt – och trodde på det  och drack av det i tre dagar – tills jag läste på flaskan att så inte var fallet. Ingen skada skedd! Jag var pigg och glad varje dag! Kanske även mer avslappnad då jag körde utför.. 🙂

Sällskap: ”the dirty 6” – Andrea, Neil, Emil, Wulf, Johan. Tack killar för att ni stod ut med mina krav på fikapauser och för att ni alltid plockade upp mej när jag tappade hjul och var trött. Och för att ni var glada och höll mitt humör på topp hela veckan. See u soon – I hope!

Tack även Johan Björklund för alla fina bilder!


Blogg

PRO-tips från Mallorca


Jag är precis hemkommen från en vecka på Mallorca. Har 100 upplevelser och intryck jag skulle vilja skriva och berätta om. Men jag tänker berätta om mitt bästa tips för de som ska cykla på Mallorca: ställ klockan tidigt som attan på morgonen. Det kommer vara mörkt och kallt , men tro mig, det är värt det. En cykelupplevelse utöver det vanliga.


 

Mörkt på Mallorca innan solen går upp. Foto: Frederik Tue.

När några av killarna kom med idéen att fånga soluppgången vid kusten under min sista dag på Mallorca tyckte jag först att de var galna. Sedan kunde jag inte låta bli att hänga på . Det var jobbigt att gå upp tidigt och det var ännu jobbigare att ligga på rulle bakom de 11 starka cyklister som rullade upp för dagens första klättring kl 06.00.

Mallorcas västra kust, strax innan kl 7. Foto: Bastian Marks.

Jag ville skrika: ”SAKTA ner, VI HAR JU INTE ÄTIT FRUKOST ENS?” – men det var indirekt förbjudet att gnälla då alla visste att vi hade en tid att passa och 1500 höjdmeter att klättra. Räddningen för min del blev de hängivna fotografer som var med i gruppen – då de slog av på tempot för att knäppa bilder kunde jag låtsas att det var dem – inte jag – som höll nere på farten.

MA-10, öde i soluppgången, Foto: John Braynard.

När jag var uppvärmd uppslukades jag av situationen – av att bara höra ljudet av andetag och se skenet av ljuslyktor framför mig. Runt klockan 7 började solen att gå upp vid horisonten och alla adjektiv är överflödiga.

Foto: John Braynard.

Det var en av de häftigaste upplevelser jag upplevt på cykel. Vi var helt ensamma på vägarna och omkring oss fanns bara havet och bergen. Att jag var trött efter en tuff veckas cykling, att jag var kaffesugen, att jag hade mjölksyra upp till öronen – alla de tankarna försvann snabbt ur mitt huvud.

 Foto: Frederik Tue.

Vi mötte dock på vissa hinder på vägen, bildbeskrivning nedan:

Tunnel-failure. Foto: John Braynard.

Längs kustvägen MA-10 (i närheten av Estellencs) har en av tunnlarna rasat och gjort vägen minst sagt svårframkomlig. Jag tänker inte berätta hur vi kom förbi passagen – men jag rekommenderar äventyrsanda och ett gott sällskap för den som vill cykla förbi i dagsläget!

Foto: John Braynard.

Vid Banyalbufar vände vi inåt landet och hem söderut igen. Temperaturen sjönk till 3 grader och det var kyligt men samtidigt fortsatt häftigt med frosten som låg över gräset och morgonsolen som sken varmt över bergen.

Foto: Bastian Marks

Den tysta överenskomelsen fungerade bra och vi blev inte sena. Vi kom tillbaka hem till hotellet strax efter 9 med en rulltid på cirka tre timmar. Stormade in på hotellfrukosten, alla hungriga som vargar. Hungriga vargar med trötta ben och något drömskt i blicken. Jag vet dock att alla i gruppen skulle göra om samma sak ungefär när som helst som tillfälle ges nästa gång.

Och jag hoppas att det blir en nästa gång snart! Mina sista dagar på ön cyklade jag tillsammans med ”galningar” – medlemmar ur RCC = Rapha Cycling Club, som har medlemmar över hela världen. Det är kul att träffa folk som inte pratar samma språk som en själv men som man ändå snabbt kan kommunicera enkelt med då man delar samma inställning kring att världen upplevs bäst från en cykel.

Stay tuned! Kanske kommer jag även snart skriva om hur det gick när jag cyklade uppför Sa Calobra tredje gången i mitt liv.