Oh fyfan, här har de krockat. Igen.

Och givetvis ska alla stanna för att kolla vad som hänt.

(Glenn ”Glennan” Nilsson i telefonsamtal med mig 2017-10-20).

En gång var jag så väggad att stannade vid ett majsfält utanför Skurup. Tog en majskolv. Sedan malde jag ner den till majsmjöl mellan min kassett och kedja, samlade upp det finmalda mjölet i min cykelkeps, blandade det med regnvattnet. För det regnade och var tre grader den dagen. Sedan stekte jag majsmjölet genom att hålla min cykelkeps mot hjulet tills det blev tortillas och de åt jag så att jag kunde cykla min sjunde timme den dagen.

En gång var jag så väggad i Häckeberga att jag stannade vid en åker, tog en nyskördad sockerbeta och åt den liggandes i diket. Sedan cyklade jag hem.

David Silverman (2010:38–43) beskriver i sin bok ’En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning’ hur den som forskar med en kvalitativ metod måste försöka genomskåda fyra impulser som han menar är en produkt av den västerländska populärkulturen: 1) behovet av likformighet 2) behovet av bra historier 3) behovet av fart och spänning, och till sist 4) behovet av avslutning. Precis som i inledningen av denna text, gestaltas 2) behovet av bra historier, med hur vi stannar in vid olyckor för att kolla vad som hänt. Vi gör det även om en av tjugo råkat ut för en olycka när de gjort just detta (Silverman 2010:40–41). För en bra historia tycks sättas framför ens egen risk att själv åka ut för en olycka. Bra historier värderas över livet.

En släkting till mig brukade alltid berätta en historia om en korvkiosk vid en motorbana. Enligt historien stod korvkiosken i en sluttning varpå han och hans vänner välte den nerför sluttningen. När mina föräldrar sedan återberättade historien hade en person som sålde korv placerats inne i kiosken, och efter att den rullat nerför sluttningen kom denna stackars korvförsäljare ut med korvgrytan på huvudet. Vid vuxen ålder skulle det emellanåt avslöjas att det senare var en stor lögn, och vidare var min släkting överhuvudtaget inte inblandad i vältningen. Däremot hade han eventuellt sett några andra, eller sett några andra försöka, välta den berömda korvkiosken.

På vägen mellan Hyssna och Borås, efter att ha kört så det dånade i den lilla röda kanonkulan och fällt de väl bevingade orden ”en del kör bara snabbt, jag kör snabbt och säkert”, kände Anton att det var dags för en historia. ”Har ni hört den om kärringen och taxichauffören?”, frågade han mig och Adrian. Båda svarade nekande. Eftersom jag utgår ifrån att ingen som läser detta hört historien, kräver tillfället att jag berättar den så att vi kan komma till denna utvikningens poäng. Hör och häpna:

Det var en gång en kärring som skulle åka med en taxi från sjukhuset. Hon hoppade in i en taxi och taxichauffören körde iväg [här brukar Anton alltid köra ljudeffekten VROOOM, för att göra historien mer effektfull]. Taxichauffören tänker att han ska driva med kärringen lite, så när han får syn på en gubbe, som är på väg ut på ett övergångsställe säger han till kärringen: ”Kolla nu när jag kör över gubben”, och så trycker han gasen i botten men svänger undan i sista stund. Efter ett tag känner taxichauffören att hans lilla skämt kanske gått för långt, så han berättar sanningen om att han svängde undan för kärringen. ”Det är lugnt, jag klippte honom med bakdörren”, svarar kärringen.

Varken jag eller Adrian skrattade, så Anton kände sig tvungen att förklara sensmoralen i historian. En tror nämligen att taxichauffören är den sjuka, men egentligen så är det kärringen. Trots den omtänksamma förklaringen förblev våra rektioner tämligen likgiltiga. ”Den är bättre när min farfar drar den”, försökte Anton styra upp situationen med tillslut. Det var då vi tillsammans fann det enda bra i en annars inte så bra historia: Att alla förväntar sig just en bra historia. Där och då bestämde vi oss för att berätta historien för andra varje gång vi jobbade på nationer i Lund. Upplägget var simpelt, vi bygger upp spänningen genom att fråga andra om de hört historien under kvällen och sedan drar vi den inför alla precis innan vi går hem.

Genomförandet av ovan nämnda plan säger oss en hel del om behovet av bra historier. För under kvällens gång lyckades vi alltid bygga upp en förväntan, på somliga gick det rent av att se i ögonen. Men ack hur snabbt denna förväntan hastigt övergick till ett frågande uttryck när historian löpte mot sitt slut utan en uppenbar poäng, när alla väl insåg att allting bara slutade i ett antiklimax och en inte så bra historia. Det ska villigt samt med en viss självdistans nämnas att jag hade, och som nämnts tidigare även har, reagerat likadant. Emellertid kan vi konstatera att, när allting kommer omkring, är historien om en inte så bra historia en bra historia.

För den som känner att matandet av en inte så bra historia, för att göra det till en bra historia, är något tjatigt kan jag komma med några gyllene tips över hur du förvandlar en inte så bra historia till en bra historia:

• Lägg till/ta bort en/ett av någonting varje gång. Exempel: Om du kör av din vajer till bakväxeln med tio kilometer kvar till mål på en tävling, berättar du historien som sådan första gången. Nästa gång blir det med elva kilometer kvar till mål. En vacker dag blir det att du startade med trasig vajer på en tävling som mätte 200 kilometer.
• Kom med oväntade motiv varför du gör saker. Exempel: Om du fortsätter på ovanstående historia med den trasiga vajern, kan du göra tillägget att din tränare sagt att du skulle göra styrketräning så du körde de 200 kilometrarna på 53×11 och vägrade gå ner på 39 tänder fram.
• Upprepa det som går emot dig. Exempel: Du startade med trasig vajer, du hade fått direktiv om styrketräning, men efter fem kilometer kraschar du och måste byta till reservcykel. På den sitter du för lågt, den väger tio kilo och har 55×11 som utväxling. Växlarna funkar, men du skulle ju köra styrketräning – så du fortsätter vägra växla. Dessutom hade du glömt ta med dig mat till tävlingen så allt du hade i dina fickor vara blöta cornflakes. Men efter 100 kilometer tyckte du de var så vedervärdiga att du slutade äta dem.
• Avsluta med ett bra slut. Exempel: Givetvis vann du tävlingen solo. För när alla började kolla på varandra med nio kilometer kvar, och hade 55×11 i, tyckte du det var så onödigt att börja frihjula att du bara fortsatte. Efter en minut tittade du bak över axeln, upptäckte att ingen var bakom dig och fortsatte köra i ensam majestät mot segern.

Vips, så har en tämligen ointressant cykelhistoria blivit till en bra historia. För de flesta av oss har antagligen kört av en bakväxelvajer men fullföljt tävlingen någon gång – men aldrig från start, med order om att köra styrketräning, och bytt cykel för att sedan vinna solo. Låt oss börja avrunda denna text om bra historier med ett lysande exempel när Glenn berättar om du glorifierar en tävling i den danska A-klassen.

En gång fick jag punktering precis innan ett kantvindsparti på en tävling i Danmark. Riwal hade gått upp med tolv man i täten. Det fanns ingen neutral service, men jag hade med mig slang och pump så bytte själv. Sedan körde jag upp till fjärdegruppen själv. Men där gick det för långsamt, så jag stötte ensam upp till tredje gruppen. Därifrån bryggade jag med två killar från ColoQuick upp till andragruppen. Punktering igen, tillbaka till tredjegruppen, men lyckades snart kasta loss och köra tillbaka upp till andragruppen. Väl där tog jag upp lite torkad rostbiff ur min bakficka. Sedan fick jag pace av en örn som jag matade med rostbiffen, upp till förstagruppen på tio man.

(Glenn ”Glennan” Nilsson)

Avslutningsvis vill jag säga att en av de två historierna i inledningen faktiskt ska vara sann. Emellertid är det inte sannolikheten i bra historier som bör ifrågasättas. Det är det ständiga behovet av dem. De vardagliga, de tråkiga och de inte så bra historierna är minst lika viktiga och utgör en lika stor – om inte större – del av våra liv. 

”En gång var jag så väggad att jag väggade. När jag kom hem tog jag en dusch, sedan somnade jag i soffan”.  

Silverman, D. (2010). En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning. Lund, Studentlitteratur. 

Foto: Michael Gehrisch, catchlight.se. 

Häromdagen snubblade jag av en slump över en debattartikel av Monika Sattler på cyclingtips.com. Sattler skriver att media idag framställer cykling som den nya golfen, en statusmarkör. Detta har i huvudsak medfört två konsekvenser menar Sattler: 1) fokuseringen på dyra kläder och rätt material har ökat samt 2) de klungor hon reser runt för att cykla med har blivit allt mindre inkluderande (Sattler 2016). Syftet med den här texten är att, i så god utsträckning som möjligt, föra en diskussion vad de förändring Sattler observerat beror på.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman (1925–2017) menar att den moderna människan lever ett i ett konsumtionssamhälle med en konsumtionskultur. Detta skiljer sig från det traditionella samhället där människan levde i en produktionskultur (Bauman 2001). Skillnaden mellan å ena sidan konsumtionssamhället, å andra sidan produktionssamhället, illusteraras kanske främst genom indelningen av samhällsklasser. I produktionssamhället, som Marx beskrev det, avgjordes en människans klass genom ägandet. I konsumtionssamhället, däremot, avgörs en människas klass genom konsumtionen.

För 135£, cirka 1 400 SEK, kan den som känner för det bli medlem i Rapha Cycling Club – RCC. Medlemmen åtnjuter ett antal förmåner, däribland möjligheten att köpa Raphas exklusiva RCC-kit som finns i varumärkets utmärkande rosa, svarta och gråa färger. Detta måste ses i kontrast till anledningarna bakom att gå med i en lokal cykelklubb. I den lokala cykelklubben bygger fördelarna på att kollektivet tillsammans får en större budget att tävla på och tillsammans kan göra träningarna bättre – fördelar som helt och hållet saknas i RCC. Här bygger istället fördelen på en kollektiv identitet, en kollektiv identitet som markerar en viss status. Få vill antagligen kännas vid det, men Rapha och RCC är ett lysande exempel på hur konsumtionssamhället formar människan. 

En annan följd av konsumtionssamhället som Bauman (2001) framhåller är komodifiering. Komodifiering innebär att individen själv blir både till en säljare och vara. Den som någonsin varit på en arbetsintervju vet vad som menas med detta. Komodifiering hänger också samman med hur det idag blir allt viktigare att bygga en identitet på nätet – det vill säga sälja sig själv (Turkle 2012, 2014). Återigen stoltserar det engelska klädmärket med lysande exempel. För några veckor sedan lanserades nämligen deras nya kollektion för cykelcross och på bilderna som ska marknadsföra kläderna syns cyklister som springer med cykeln över hängbroar, mekar med en öl i handen och tvättar sig en flod efter passet. Med elva års erfarenhet från tävlingscykel kan jag på rak arm dementera den bilden. För mig är cykelcross mer händer utan känsel, grus i käften en hel vecka efteråt och lera upp till skrevet efter en ofrivillig tur i lerpölen. En objektiv bild av cykelcross tordes gå att finna någonstans däremellan. Emellertid är detta sällan bilden som Rapha, eller cyklister överlag vill gestalta via sociala medier. 

Enligt Thomas Scheff är skam en s.k. mästeremotion vilket innebär att allt vi gör, det gör vi för att undvika skam. Alla andra emotioner regleras av skam – vilken emotion vi väljer att visa beror på hur vi utifrån erfarenheter tror att vi förväntas agera i en viss situation. Skam är en emotion som kännetecknar att de sociala banden hotas, menar Scheff. Här står vi inför två val, antigen försöker vi anpassa oss till det normala och reparera skadan, eller så väljer vi att degradera oss själva (Wettergren 2013:40–43). Du kan antingen välja att slänga dina urtvättade och grånande cykelstrumpor för att köpa det trendigaste eller så fortsätter du, men då är risken stor att du aldrig blir tagen på allvar.

En utmärkt konkretisering av hur flera sociala skiktningar (i detta exempel ålder och kön), samt skam, samspelar kommer från Fanny Ambjörnsson (2013) och hennes exempel med färgen rosa. Ambjörnsson menar att vi i livet följer ett livslinje där var sak har sin tid och plats. Den som inte följer livslinjen kommer ständigt att ifrågasättas, och eventuellt straffas. Det finns en tid i livet då du förväntas leva utan partner, en med partner och en förväntad tid i livet när du skaffar barn. På samma sätt finns det även en tid då tjejer förväntas gilla färgen rosa. Ambjörnsson beskriver att detta är tiden innan förskolan och därefter börjar tjej efter tjej undvika de rosa kläderna. De som släpar efter tvingas mer eller mindre välja mellan att överge färgen rosa eller bli stämplade som barnsliga (Ambjörnsson 2013:96–100). Något sådant vill givetvis även små barn undvika, de som verkligen vill känna skam när möjligheterna att undkomma finns går att räkna på en hand.

På samma sätt anpassas nya cyklister efter normen. Efter några veckor rakas benen, kalsongerna innanför cykelbyxorna överges, den nya styrlindan är färgmatchad, tubsockarna skickas ut i yttre omloppsbana och byxorna blir dyrare och dyrare för varje inköp. Det går att argumentera för att även cyklister följer ett livsschema inom sitt utövande av sporten. Vilka normer som styr det, och hur vi ser på de som avviker är emellertid ett val vi måste göra tillsammans. Idag är situationen som sådan, att när cykelsporten under Tour de France når ut till så mycket folk som den kan i Sverige sitter rikets två mest kända cykelkommentatorer och diskuterar när hjälmen ska lämnas på fikapausen, om glasögonen ska vara av eller på samt vilka lag som misslyckats med sina strumpor. Jag vill således hävda att den inkludering Sattler efterlyser sällan varit särskilt stark inom cykelsporten, men det är först nu ekonomiska resurser blivit ett så betydande inslag i den många gånger tysta exkluderingen. Vidare går sällan den ökade betoning av ekonomiska resurser att ålägga några få individer eller ett klädmärke. Det är ett samhälleligt fenomen vilket jag lämnar åt er själva att ta ställning till.

Jag minns än idag hur jag en solig vårdag i början på min cykelkarriär finkammade badrummet efter en engångshyvel. När jag väl hittat en ställde jag mig i badkaret och började sakta men säkert raka benen för första gången. Jag skar mig på knäna och blodet rann långsamt ner i badkaret som fyllts med hår medan vårsolen strålade genom fönstret. Den makabra situationen till trots var jag nöjd, för varje drag längs med benet kände jag mig allt mer som en tävlingscyklist. För tävlingscyklist hade jag inte riktigt varit innan, en sådan behövde nämligen raka benen. Riktiga tävlingscyklister var sällan sena med att påpeka detta och redan dagen efter att jag själv stått där i badkaret – med blodet långsamt sipprandes längs benen – skulle jag själv ansluta mig till den skaran som tog varje chans att konfrontera ett par lurviga ben. Ty, i jakten på acceptans är det allt för enkelt att förlora sig själv.

Ambjörnsson, F. 2013. ”I tid, ur spår, i otakt: reflektioner över temporalitet, genus och sexualitet”, i YMER: Antropologi och tid http://ymer.bokorder.se/sv-se/Book/2623/antropologi-och-tid.

Bauman, Z., 2001. ”Consuming life”, Journal of Consumer Culture 1(1): 9–29

Sattler, M. 2016. “Opinion: Keep the golf out of cycling”. Cyclingtips.com. Debattartikel. 2016-11-07. [Elektronisk] https://cyclingtips.com/2016/11/opinion-keep-the-golf-out-of-cycling/. Hämtdatum: 2017-10-13.

Turkle, S. 2012. Connected, but alone. (Föreläsning). Tillgänglig: https://www.ted.com/talks/sherry_turkle_alone_together

Turkle, S. 2014. The networked primate. Intervju med Sherry Turkle.                  

Wettergren, Å. 2012. Emotionssociologi. Stockholm, Gleerups.

Den 17 april 2017 körde jag, Miha, Glenn och Jonathan tillbaka mot Sverige över stora Bältbron. Fyra dagar tidigare hade vi på samma bro kört in i ett grått moln som såg ut att sträcka sig till horisonten, och under den Mordor-liknande himmelen hade vi stannat sedan dess. De tre tävlingarna vi hade kört den helgen hade gått av stapeln i temperaturspannet noll till tre grader, kompletterat med ihållande regn och inslag av snö. Precis som vi körde av bron, och lämnade molnen bakom oss, uppenbarades den tämligen iögonfallande synen av dubbla regnbågar över Själlands kust. Men jag stannade kvar i regnmolnet.

Efter en bra säsong 2016 ådrog jag mig under hösten någon form av virus, eller återkommande förkylning, som mer eller mindre fördröjde min säsongsstart fram till januari. Väl vid denna punkt hade jag emellertid insett att det var ganska roligt att dricka öl och festa till solen går upp. Det var så roligt att träningen, lite för ofta, fick stryka på foten och när väl säsongsstarten kom var jag antagligen inte riktigt i den form jag behövde vara. På premiären i Slagelse steg jag av efter ett varv och satte mig istället i bilen för att läsa artiklar till min B-uppsats. Dagen efter brydde jag mig inte ens om att åka till tävlingen. Jag hade länge levt fast övertygad om att jorden skulle sluta snurra när jag stannade hemma från en tävling, något som antagligen var sammankopplat med mentaliteten att försöka tävla så mycket som möjligt. När en DNS (did not start) blev verklighet på grund av sjukdom kunde jag våndas i dagar över tävlingen som, högst ofrivilligt, inte hade blivit av. Men när jag under denna våren valde att stanna hemma insåg jag att jorden faktiskt inte slutade snurra bara för att jag, helt och hållet frivilligt, stannade hemma.

Några veckor senare gick jag loss i den avgörande utbrytningen och blev åtta i Sorø. Anledningen bakom det plötsligt omvända resultatet var att jag egentligen var i godkänd form och tävlade med tio års rutin. Mitt problem var först och främst mentalt. Det gör ont att göra upp om de främsta placeringarna i en cykeltävling, så mycket ska gudarna veta, och är du inte beredd på att få ont finns där inte mycket att hämta. När jag behövde ta i, fanns helt enkelt inte huvudet där en del dagar under våren. Jag ville hellre vara någon annan stans. Det är nämligen som så, att ta en öl i en bar, veva med nävarna i luften på ett dansgolv eller läsa 200 sidor i en bok är betydligt mera smärtfritt än att sitta bakom en dansk vildhjärna på 500 watt när det blåser från andra sidan Atlanten. Eller, för att beskriva det mer koncist, det är enklare. Och under våren upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon som straffade mig när jag väl bröt en tävling eller, som tidigare nämnts, stannade hemma. Att sluta cykla när det gjorde ont var helt sonika en bekväm och enkel utväg. Det är enkelt att bryta en tävling och enklare att överhuvudtaget inte ens åka dit.

Trots att jag någonstans började bli medveten om mina mentala bekymmer på cykeltävlingar tog jag mig hela vägen till Jylland för att mötas av de ovan nämnda, katastrofala, väderförhållandena. Första dagen gav jag upp, andra dagen likaså. Det kändes bra när vi satt i bilen innan start, när jag stod i starten och de första metrarna. Men när jag väl behövde gå på rött slog jag helt enkelt åt sidan bara för att stiga av nästa varv vid målpassering.

Den tredje dagen lyckades jag, något förvånande, blixtra till igen. I det första kantvindspartiet hamnade jag i andragruppen. Därifrån bryggade jag med två andra cyklister upp till förstagruppen på sju-åtta man bara för att få punktering några varv senare. Förstagruppen höll undan till mål samtidigt som jag stod mitt ute på den jylländska landsbygden i väntan på kvastbilen. Kvastbilen dök inte upp efter det att alla klasser passerat på ett varv så jag tog mig till närmsta korsning för att fråga om någon kvastbil överhuvudtaget existerade. Det gjorde den, sa de, men eftersom de kom från hemvärnet – och inte tävlingsorganisationen – hade de inte en blekaste aning om när den skulle komma. Så där stod jag i snöblandat regn och tre grader enbart iklädd tröja, armvärmare och kortbyxa. 45 minuter efter punkteringen dök så en dansk familj, vars barn tävlade i ungdomsklassen, upp eftersom de var ute och åkte ett varv runt banan. De tyckte antagligen oerhört synd om mig där jag stod och skakade, för innan jag hann säga att jag ville åka tillbaka till starten hade de slängt upp min cykel på taket och begravt mig i under filtar i baksätet. Efter att de kört mig till start och mål fick jag sitta en timme under filtar, med bilen på högsta värme och en tröstande Miha vid min sida, innan jag kunde gå och duscha.

Några timmar senare satt vi där i bilen på väg hem över stora Bält. Reflekterandes över punkteringen insåg jag att min tre år gamla cykel var i skridande behov av reparation. Utöver att däcken proppats fulla med flintsten på både höjden och bredden så behövde jag byta pedaler, klingor, kassett, kedja, trissor och vajrar. Kostnaderna för detta, tillsammans med utgifterna för de fyra fruktlösa dagarna på Jylland skulle bli uppemot 10 000 kronor. Det är en utgift som får de flesta med en students ekonomi att darra och gråta när de skiter. Tillsammans med min bristande motivation blev den stora utgiften droppen som fick bägaren att rinna över. Där och då växte beslutet att, på obestämd framtid, ta ett uppehåll från cykeltävlingar fram. Hemkommen från Jylland parkerade jag cykeln i hörnet av mitt rum och där stod den mer eller mindre orörd fram till den 5 juni. Under perioden 17 april till 5 juni tränade jag föga skräckinjagande 25 timmar. För när jag inte heller tävlade kände jag inget överdrivet behov att prioritera träning.  

Den 2 juni slutade terminen i Lund och den 5 juni började jag sommarjobba på Arlas kyllager. Även sommaren 2016 hade jag jobbat på kyllagret och pendlade då de 45 kilometrarna, som det är tur och retur, en majoritet av arbetsdagarna. Tillsammans med en del kompletterande träning var det ett recept som 2016 tog mig till uppskjutna placeringar under sensommaren. Således visste jag redan den 5 juni att, om jag cyklar till jobbet varje dag under mina sju arbetsveckor så kommer jag återigen vara med där uppe på tävlingarna, men det är resa som kommer göra mer ont än någonsin tidigare. Boendes hemma hos mina föräldrar över sommaren visste jag emellertid att jag inte hade mycket bättre för mig än att träna och arbeta på dagarna, så jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde göra det.

Förutsättningarna var inte de bästa, men det bör med en viss självdistans erkännas att de hade kunnat vara värre. På Arla fick jag skåp ute i en barack vilket innebar att jag varken hade tillgång till dusch eller torkskåp. På regniga dagar fick jag således gå direkt från en blöt cykeltur in på kyllagret för att jobba och ta med mig en extra uppsättning kläder i väskan till hemfärden. Det kan tyckas att en varm dusch vid hemkomst hade varit tröst nog i detta fall, men då badrummet renoverades fick jag en del nätter stå i en mörk utedusch där strålen vandrade med vinden.

Det var inte bara träningen som började den 5 juni, utan också odlingen av den numera klassiska kyllager-mustaschen. Under mina första veckor på Arla 2016 odlade jag nämligen en sådan och den fick då pryda min överläpp på det regniga Cykel-SM i Västerås där jag blev 22:a. Jag övertygade därigenom mig själv att det var kyllager-mustaschen som gjorde att jag kunde hålla värmen i såväl kyllagret som över 180 regniga kilometer i Västerås. Den 5 juni påbörjades därför återigen odlingen av kyllager-mustaschen, som denna gången blev mustigare än någonsin. Och återigen lyckades jag hålla värmen på både kyllagret såväl som cykeln. 

Oavsett tidigare nivå och uppehållets längd krävs det emellertid att träningen trappas upp med en viss logik – annars är risken överhängande för såväl fysiskt som psykisk överbelastning. De första veckorna cyklade jag således bara till och från kyllagret utan att köra några intervaller eller liknande. Därefter ökade jag gradvis mängd och belastning under mina två månader med jobb. Det kan tyckas löjligt, men under mina tre sommarmånader var wattmätaren min bästa vän, och det av flera olika anledningar i kronologisk följd. För det första kunde jag se hur dålig jag blivit efter ett högst volatilt halvår träningsmässigt. För det andra kunde jag dag för dag se hur jag blev lite starkare. För det tredje kunde jag i slutet på juli se hur jag närmade mig värden som jag haft när jag var som starkast året innan. Motivation är ibland det ständiga sökandet efter resultat, och för den delen bekräftelse. Detta var också exakt det som wattmätaren gav mig dag efter dag. Vad som annars kan vara en diffus väg mot målet konkretiserades i siffror och GPS-filer.

Även om jag och min f.d. klubbkompis, tillika driftledare, Rickard sedan länge bestämt att vi skulle köra Randers Bike Week på Jylland den 3–6 augusti drog jag mig lite för att göra en tidigare comeback i Trampenlinjet den 23 juli utanför Lund. Anledning bakom detta var att den 21 juli var min sista arbetsdag och då tänkte jag minsann ta det lugnt över helgen. ”Mina andra anställda jobbar 45 veckor om året Marcus, du jobbar sju”, sa Rickard till mig när jag argumenterade för att stanna hemma. Där och då insåg jag bekvämligheten i mitt eget liv och blev så arg att jag gick ner på lagret för att köra trucken så att det fladdrade i kyllager-mustaschen, plocka mjölkpaket som aldrig förr fram till 23:30 samt avslutningsvis cykla hem och sätta mig framför datorn vid 01:00 för att anmäla mig till Trampenlinjet – fortfarande lika upprörd över konfrontationen med min egen ynklighet.

En dag stod jag i baracken och bytte om till cykelkläder när en ny kollega klev in. Nyfiken över min sportiga mundering fick jag frågorna ”hur mycket tävlar du?” och ”hur duktig är du?”. Det var frågor som jag under de senaste fem-sju åren hade haft två standardiserade svar på: ”jag tävlar varje helg” och ”jag blev 22:a (3:a, 5:a, 1:a, 14:e, 17:e, 24:a) på SM”. Där och då insåg jag emellertid att jag stod inför valet att lämna ett betydligt mindre imponerande svar, eller svara i dåtid. Jag valde det senare. Det var något som inombords gav grogrund till en viss frustration. För jag visste likt förbannat att det var ett självmant beslut att inte längre kunna svara i presens på frågorna. Det framstod inte vara en cykelkarriär som lagts på is, utan en identitet som sakta eroderades och förpassades till en del av mängden.  

Efter en månad med facit 3-DNF-DNF-2-14-13-7-4-7, varav de tre senaste tävlingarna fram till sista kilometern sett ut att resultera i ännu mer, kan jag konstatera för mig själv att de tre månadernas träning tagit mig tillbaka till en nivå där jag är med och tävlar på riktigt i den danska B-klassen. Att jag skulle kunna ta mig tillbaka fysiskt med tre månaders träning var, som tidigare nämnts, lika självklart som att sju veckor utan rakning skulle resultera i en mustasch. Den stora utmaningen handlade om att hitta tillbaka mentalt.

Det är en speciell känsla att avancera förbi för täppa luckan efter Chris Anker Sørensen, uppför en gatstensbacke i centrala Aars, efter nästan fyra månaders tävlingsuppehåll – återigen tillbaka på Jylland 120 dagar efter att slutet på tävlingskarriären faktiskt sett ut som en realitet. Emellertid är det inte en speciell känsla för att prestationen i sig är det största som någon någonsin åstadkommit – utan först och främst för den brutala och smått skrämmande insikten i det mentalas vitalitet: Hur psyket förverkligar idrottare, samtidigt som avsaknaden har potentialen att förgöra dem.

Onsdagen den 21 juni 2017 vinner Lisa Nordén, silvermedaljör i triathlon vid OS i London 2012, SM-guld på damernas tempolopp över 24,6 kilometer i småländska Burseryd. I segerintervjun efteråt, samt på sociala medier, ifrågasätter hon cykelsportens jämställdhet. ”Kära cykelsport. Kan nån förklara för mig varför herrarna kör DUBBELT så långt som damerna? Borde man inte sikta på iaf samma tävlingstid?” och ”Mvh en som kommer från en sport med lika tävlingsdistans OCH prispengar. #jämställdhet”, skriver hon på Twitter. Reaktionen blir som när du häller en hel flaska tändvätska på midsommargrillen och snart går cykelsverige lös på sociala medier. Kommentatorfälten visar sig ganska snart kunna delas in i två läger: De som tycker att Nordén gör rätt i att lyfta frågan och de som menar att herrarna ska köra 50 kilometer tempo och damerna 25 för att så är det. Den senare kategorin lutar sig tillbaka på ett argument som tycks baseras på tanken att vi lever i den bästa av världar.

Att vi lever i den bästa av världar är vad professor Pangloss envetet hävdar i Voltaires ’Candide’. När den satiriska klassikern börjar lever den unge Candide ett bekymmersfritt liv på ett gods i Tyskland. Efter att baronen ser Candide kyssa Kunigunda måste Candide emellertid ge sig ut i världen. Trots de olyckor som Candide råkar ut för, och allt elände han stöter på i världen, håller professor Pangloss bestämt kvar vid att vi lever i den bästa av världar.

Låt oss återvända till cykelsporten och dess jämställdhet. Det som Nordén menar skulle bidra till jämställdhet inom cykelsporten består av två delar: a) samma distanser för herrar och damer samt b) lika prissummor. För den som funderar över saken både en och två gånger blir det snart ganska klart att de två delarna också är argument som nämns när diskussionen handlar om hur dopingen inom cykelsporten ska minskas. Den extrema fysiska utmaningen det är att cykla uppemot 200 kilometer, ibland tre veckor i rad, och det faktum att det går tjäna en hel del pengar på kuppen är säkerligen två bidragande orsaker till att dopingen är så intimt förknippad med cykelsporten. Det är faktiskt inte helt omöjligt att om damerna idag hade cyklat samma distanser och vunnit lika mycket pengar som herrarna, så skulle också doping vara lika utbredd bland damproffsen.

Det kan också vara värt att ställa sig själv frågan vad som egentligen utlöser reaktionen i Nordéns uttalande. Detta görs enklast genom att ställa en annan fråga, nämligen vad har herrarna att förlora på att damerna tävlar lika långt och får samma prispengar? Svaret är ingenting. I synnerhet inte om det är som så många vill hävda: Att herrar cyklar snabbare och därför även har högre underhållningsvärde och attraherar alla sponsorer. Det förefaller som att Nordéns förslag är vad som brukar kallas paretooptimalt. Ingen får det sämre, men alla får det bättre – vad som i vardagstermer brukar kallas för en win-win-situation. I slutändan verkar det som att herrcyklister, trots att de så gärna och så ofta som möjligt påpekar att de cyklar snabbare än sina kvinnliga motsvarigheter, lever med en rädsla att bli utkonkurrerade.

När vi väl konstaterat detta kommer följdfrågan: Vad är det som är så farligt med att testa? Arrangera ett SM där damer och herrar tävlar över samma distans och dela ut samma prispengar för att sedan utvärdera i efterhand. Att testa nya saker och utvärdera efteråt är ett ganska väl beprövat koncept år 2017, att det inte blivit föremål inom cykelsporten ger en liten indikation om sportens bakåtsträvande anda.

Angående prispengar brukar ofta argumentet att en prispeng per startande är det allra mest rättvisa framföras. Det är en fullt förståelig ståndpunkt, men den som står för åsikten bör vara medveten om följande: Inom cykelsporten finns långt fler manliga än kvinnliga utövare. Samtidigt tyder det mesta på att cykelsporten skulle främjas av just fler kvinnliga utövare. Att reglera prissummorna till en och samma nivå skulle kunna vara en av många åtgärder för att påbörja den långa vandringen mot en bättre balans inom cykelsporten. Den som inte förstår logiken bakom resonemanget bör även tro att sänkta lärarlöner är en lösning på lärarbristen. Nordén säger själv till DN att: ”Jag skulle kanske kunna omskola mig och köra i ett lag. Men som tjej har man väldigt dåliga ekonomiska förutsättningar som cyklist”. Både män och kvinnor tycks utöva idrott dels för att de tycker det är roligt, men också för att de vill tjäna pengar på det. Kanske är det cykelsporten som först måste visa att kvinnor kan göra detta? Om damcyklisterna eller pengarna ska komma först är lite som frågan om hönan och ägget – ingen kan svara på rak arm. Samtidigt blir den som inte undersöker och testar saken närmare inte mycket klokare.

Det finns anledning och tro att om antalet kvinnliga cyklister ökade, skulle också de totala prissummorna inom cykelsporten öka. På lång sikt skulle alltså herrcyklister antagligen tjäna på jämställda prissummor.

Förra veckan åkte jag snålskjuts med en Vätternrundan-klunga från Jönköping till Habo på vägen hem från kvällsskiftet vid 23:30. Längs med vägen de två milen stod mer människor än jag sett på någon sanktionerad cykeltävling i Sverige. I Trånghallabacken stod en barnfamilj. ”Varför är det inga tjejer som cyklar”, hördes en flicka i tioårs-åldern säga. På samma arrangemang, fast 16 timmar senare hade samma fråga varit minst lika befogad. Om jämställda prissummor och distanser är två anledningar lämnar jag obesvarat. Poängen med denna text är inte heller att komma fram till vem som har rätt eller fel i dessa frågor. Meningen är däremot att visa att den som tror att vi lever i den bästa av världar, likt professor Pangloss, är ute på tunn is. Den som slår upp en historiebok kommer ganska omgående att ställa sig själv frågan: ”Hur kunde de ens tänka så”. Den som inte tror att framtidens människor kommer ställa samma fråga när de ser tillbaka på oss är naiv och självgod.

På tal om historier så kanske en del av er undrar hur det går för den gode Candide. Han hamnar efter diverse strapatser i det gyllene Eldorado, där alla är lyckliga, men väljer att lämna det för att gifta sig med Kunigunda. När Candide kommer hem har emellertid Kunigunda råkat ut för både det ena och det andra, vilket lett till att hon blivit såväl arg som ful. Candide gifter sig med Kunigunda ändå och säger avslutningsvis till professor Pangloss att: ”Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård”. Med detta syftade Voltaire på att människan måste forma sitt eget liv istället för att hålla fast vid tanken att vi lever i den bästa av världar. Ett resonemang som gäller även för den som inte är villig att ifrågasätta sin egen åsikt.

”Det är inget fel på förutfattade meningar så länge man är beredd att ifrågasätta och ompröva dem”.

(Sagt av en docent i kulturgeografi och universitetslektor vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid en föreläsning).

****

Johansson, M., 2017. ” Nordén vann SM – och kritiserade jämställdheten”. DN.se. Nyhetsartikel. 2017-06-22. [Elektronisk] http://www.dn.se/sport/norden-vann-sm-och-kritiserade-jamstalldheten/. Hämtdatum: 2017-06-23. 

I september 2016 medverkade jag i en artikel på Sydsvenskan.se om trafikklimatet mellan cyklister och bilister. Detta efter att en bilist utanför Oskarshamn avsiktligt tvärbromsat när han kört om en klunga och följaktligen orsak en krasch. Videon till artikeln fick titeln ’Kriget på vägen: bilister mot cyklister’. I ingressen skriver Arvidsson (2016) att ”(i)rriterade bilister som tutar och sprutar spolarvätska. Arga cyklister som hytter med näven och kastar vattenflaskor på bilarna. Tonen hårdnar i trafiken”.

Historien med den kastade vattenflaskan hämtar han från mig då jag berättar om en incident som jag och min bror råkade ut för en sommardag för några år sedan. På den tämligen otrafikerade vägen över Hökensås ligger jag och min bror jämsides och pratar när en bilist, som helt klart färdas över hastighetsbegränsningen på 70 km/h, närmar sig bakifrån lutad över tutan för en omkörning. Problemet är att vi också befinner oss i en dold kurva, så när bilisten påbörjar omkörningen får han se att vi har möte med en motorcyklist. Bilisten får tvärbromsa, men väjer också för motorcyklisten – alltså rakt mot mig och min bror. Min bror reagerar då genom att kasta sin vattenflaska på bilen vars bilist efter detta försöker preja oss av vägen innan han stannar. På vägen hem blir vi sedan omkörda av samma bilist två gånger till. Första gången cyklar jag om min bror med femtio meter mellan oss. När han passerar mig försöker han långsamt putta mig ut i diket. Därefter åker han fram till min bror och gör samma sak. Den andra gången han kör förbi oss passerar han i en hastighet över 100 km/h och med några centimeters marginal. Att minimera denna historien till att min bror kastade en vattenflaska på en tutande bilist är inget annat än en grov felcitering.

Jag trött på den triviala debatten kring trafikklimatet där antingen cyklister eller bilister ska åläggas skulden för allt ont. Ge mig ett argument för att någon av uppfattningarna skulle stämma. Här och nu kan jag ge er två argument som bevisar att ingetdera av påståendena är korrekt. För det första kan jag berätta att jag dagligen ser cyklister bryta mot trafikregler och begå diverse trafikföreteelser i Lund. När jag på vägen till skolan ser studenter slänga sig över en korsning mot rött vet jag också att det eventuellt senare kommer bli jag som får står kast för deras beteende. På en landsväg kan jag någon dag senare bli passerad av en uppretad bilist som lämnar några centimeter till godo och nästan kastar ner mig i diket tack vare draget som uppstår när en bil passerar med mindre än en halvmeters marginal i 90 km/h.

Samtidigt skulle jag, med ganska stor säkerhet, våga säga att 99 procent av alla bilister jag möter beter sig neutralt eller tillmötesgående i trafiken. Visst händer det som ovan nämnt ganska ofta, men merparten av de bilister jag möter visar emellertid respekt. Hur ofta du som cyklist försätts i farliga situationer hänger delvis på dig själv. Sedan jag började utgå från att jag alltid behöver stanna vid cykelöverfarter har det antal arga bilister jag möter minskat drastiskt. Det faktum att ens situation i trafiken bygger på ömsesidighet tordes inte underskattas.

Det mest korrekta svaret på frågan kring vem som ligger bakom allt ont i trafiken tordes vara att det omöjligen går att säga om det är bilister eller cyklister. Att måla upp situationen som en konflikt mellan bilister och cyklister leder således ingen vart, förutom till en större konflikt. Att dela en länk på sociala medier med en kort text där den ena eller andra beläggs skulden för alla olyckor som händer gynnar sällan trafikklimatet. Att däremot själv visa respekt och tänka på sitt eget beteende är en betydligt bättre startpunkt om relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras. Här bör det dock nämnas att människor begår misstag, den som tror att vi ska kunna kringgå alla olyckor i trafiken är således naiv. Emellertid är en strävan mot ständig förbättring aldrig fel.

Tyvärr verkar det ibland som att de mest banala lösningar på dilemman godtas: ”gå ut ur EU så blir allting bra”, ”bygg en mur mot México, så blir allt bra” eller ”få bort alla cyklister ur trafiken så blir allt bra”. Vad få bär med sig i bakhuvudet är att vad som identifieras som problemet, och vad som definieras som lösningen, är en fråga om makt. Carol Bacchi (2010) skriver om just detta och menar att när någonting definieras som ett problem måste vi ställa oss följande frågor:

1. What’s the ‘problem’ (e.g. of ‘problem gamblers’, domestic violence, pay

inequity, health inequalities, etc.) represented to be in a specific policy?

2. What presuppositions or assumptions underpin this representation of the

‘problem’?

3. How has this representation of the ‘problem’ come about?

4. What is left unproblematic in this problem representation? Where are the

silences? Can the ‘problem’ be thought about differently?

5. What effects are produced by this representation of the ‘problem’?

Consider three kinds of interconnected effects: discursive effects,

subjectification effects, lived effects.

6. How/where has this representation of the ‘problem’ been produced,

disseminated and defended? How could it be questioned, disrupted and

replaced?

(Bacchi 2010: 7-8)

Låt oss exemplifiera genom att använda de sex stegen på argumentationen att cyklister är problemet bakom det allt hätskare klimatet i trafiken. Problemet definieras utifrån en generalisering där allt och alla på två hjul tillskrivs självmordsbenägenhet och okunskap kring trafikregler. Denna generalisering tar ibland dessutom avstamp i någon form av specifika attribut t.ex. en medelålders man i tighta kläder på en tävlingscykel. Var bilden av cyklister som farliga i trafiken kommer ifrån är nästintill omöjligt att slå fast. En tanke är dock att bilister börjat uppleva större problem med cyklister i takt med att bilarna blir snabbare och accelerera snabbare. Dessutom ökar givetvis stressmomenten i takt med att all sorts trafik ökar, framförallt i städerna. Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs på av såväl media som det faktum att bilister emellanåt stöter på cyklister som inte följer lagen eller försätter bilisterna i prekära situationer.

Flertalet saker problematiseras inte i antagandet. Förmodligen är det som så att den procentuella andelen bilister som följer lagen är större än motsvarande andel bland cyklister. Anledningen bakom detta är att stora delar av cyklisterna saknar kunskap om flertalet trafikregler eftersom de inte har körkort. Generaliseringen av cyklister som problemet får konsekvensen att bilister misstror alla cyklister. När tidningar dessutom börjar prata om ”kriget i trafiken” leder detta till en ond spiral som eldas på kontinuerligt. På så sätt funkar generaliseringen, och saknaden av problematisering, som en katalysator.

En annan sak som inte problematiseras är det faktum att bilister är skyddade trafikanter. Om en bilist och en cyklist råkar samman i en olycka löper cyklisten större risk att skada sig alvarligt. Förhållandet dem sinsemellan är emellertid tvådelat. Cyklisten bör, på grund av sin utsatthet, visa en viss försiktighet. Bilisten bör, på grund av sin skyddade situation, visa på en viss respekt. För att ta sig fram i trafiken krävs det ibland att du tänker åt andra.

Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs för det första på av verkligheten. Om jag skulle gå upp och ställa mig i korsningen mellan Tuna- och Tornavägen i tjugo minuter nu skulle jag antagligen bevittna ett antal olagliga trafikföreteelser. Emellertid skulle de komma från såväl cyklister som bilister. För det andra förstärks och försvaras bilden av cyklister som farliga genom media. Hursomhelst så är den vitala poängen i detta stycke det faktum att vissa trafikanter, oavsett färdmedel, ibland bryter mot lagen eller försätter sig själva och sina medtrafikanter i fara. Ett återkommande farligt beteende i trafiken tycks vara något individuellt och det är en slutsats som vi också hade landat i om vi analyserat bilister som problemet.

Poängen med att ifrågasätta problem på detta sättet är inte ett försök att predika för någon hårdragen post-modern och relativistisk uppfattning där alla problem i slutändan nonchaleras. Däremot leder vetskapen om hur makt och definitionen av problem hänger ihop till en ökad medvetenhet och analysförmåga. Det här med medvetenhet är synnerligen intressant. Medvetenhet är nämligen vad som krävs för att kunna förhålla sig kritiskt till sin omvärld, men också vad som krävs från både bilister och cyklister för att främja en säker trafikmiljö.

Referenslista

Arvidsson, B., 2016. ”Hätskare ton mellan bilister och cyklister”. Sydsvenskan.se. 2016-09-09. [elektronisk] http://www.sydsvenskan.se/2016-09-09/hatskare-ton-mellan-bilister-och-cyklister. Hämtdatum: 2015-05-18.

Bacchi, C., 2010. Foucault, Policy and Rule: Challenging the Problem-Solving Paradigm. Aalborg: Institut for Historie, Internationale Studier og Samfundsforhold, Aalborg Universitet. DOI: 10.5278/freia.33190049.

Återigen är det dags att fundera en kort stund över livet. Definitionen av kort stund är här fem minuter, 1 000 ord inklusive någon utsvävning i dina egna tankar. Vill du på egen hand fortsätta reflektera över meningen med livet rekommenderas cykeln, på vägar med lite trafik, eller till fots. Här vill jag dock höja ett varningens finger: om du möter någon du känner och missar att hälsa fungerar sällan ”jag var djupt försjunken i tankar över meningen med livet”. Som jag skrev förra gången, reflektion upplevs tyvärr allt mera vara en bristvara och att fundera över frågor där klara svar saknas anses vara irrationellt slöseri med både tid och kraft – funderingar som inte leder någonvart är förgäves.

Vi rör oss denna gång från Sören Kirkegaards religiösa förhållningsätt till det etiska. Etikern reflekterar över goda och onda val, men detta betyder inte att etikern konsekvent är god. Anledningen bakom detta är att etikern har ett själsligt (inre) mål med livet – vänskap, äktenskap och familj är några exempel på en etikers mål. För att hitta något slags stoff till denna text började jag således fundera över goda exempel på etiker, men döm om min förtvivlan när jag efter fyra dagar insåg att det helt och hållet tycktes vara förgäves. Det är förbannat svårt, nästan omöjligt, att hitta en etiker i dagens samhälle. När den intuitiva förtvivlan hade lagt sig insåg jag dock att misslyckandet med att finna en etiker i själva verket var en framgång.

Något annat som är förbannat svårt, nästan omöjligt, är nämligen att hitta flaggvakter och funktionärer när cykelklubbar ska anordna en cykeltävling. Jag har tidigare skrivit om engagemang i ideella föreningar som en konflikt mellan olika frihetsbegrepp. Kort sammanfattat var min poäng då att ett medlemskap i en förening kan bygga på republikansk eller negativ frihet. Republikansk frihet, å ena sidan, innebär att medlemmen endast är fri genom att utföra sin plikt. Den negativa friheten, å andra sidan, bygger på avsaknad av hinder. Jag menade då att i takt med en förändring i synen på frihet, från den republikanska till den negativa, har föreningar fått det allt svårare och engagera medlemmar utan att erbjuda något konkret i gengäld. Emellertid uppstår här en fråga kring vad det republikanska idealet erbjuder som föder viljan till att fullfölja sin plikt – och i svaret på den frågan finner vi ett av etikerns föreslagna livsmål: vänskapen.

Etikerns livsmål förstås kanske bäst i kontrast till estetikern. Estetikern, vilken vi kommer återkomma till i nästa inlägg, har ett yttre mål med livet. Strävandet efter det yttre målet ter sig i form av självförverkligande, njutning och bekräftelse. Av denna anledning förefaller det som omöjligt att ställa en estetiker ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra. Säg vad betyder ideellt engagemang i ett CV när du kan göra en klassiker och hur många likes ger bilden ”en dag som funktionär” i jämförelse med ”träningspass innan frukost”. Vår etiker däremot, vars mål med livet är vänskap, klarar att se bortom dagens horisont. För etikern är den gemenskap som föreningen bidrar med i livet, resterande 364 dagar om året, motiv nog till att spendera en hel dag ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra.

Här framstår vår etiker vara en mycket rofylld och trevlig person, rent av en eftersträvansvärd förebild i jämförelse med estetikern. Det är inte konstigt att en del nu börjar fundera över varför det, trots etikerns uppenbarliga trevlighet, är så förbannat svårt och hitta dem i dagens samhälle. Maslows behovshierarki ger oss ett alternativ till förklaring. Intuitionen bakom hierarkin är enkel – när en viss nivå av behov är uppfyllda tar vi steget till nästa. På den första nivån finns våra fysiologiska behov som mat och sömn. På den tredje nivån återfinns vår etikers vänskap. På de efterföljande fjärde och femte nivåerna följer emellertid bekräftelse och självförverkligande. De empiriska bevisen bakom behovshierarkin har ifrågasatts och Kirkegaard menade att estetikern på sikt står mellan valet och begå självmord, ironisera allting eller utvecklas till en etiker – något som tyder på en omvänd hierarki. Hursomhelst, låt oss leka med tanken att behovshierarkin i viss utsträckning stämmer – då innebär det att allt eftersom samhället kan tillgodose våra behov kommer fler individer utvecklas från etiker till estetiker. Med andra ord: samhället kommer genomgå en transformation från kollektivistisk till individualistiskt.

När jag för ett och halvt år sedan flyttade till Lund kände jag knappt en människa i hela Skåne. Snabbt blev jag medlem i två föreningar och idag skulle den som analyserar min närmsta bekantskapskrets ungefär dra slutsatsen att den till en majoritet består av personer från olika ideella sammanslutningar. Estetikern skulle trots denna vackra, och nästinintill sagolika, redogörelse om vänskap fortfarande ställa mig frågan: ”vad tjänade du på det hela”? Svaret är att på de tusentals obetalda timmar jag lagt ner i dessa ideella sammanslutningar har jag dessutom: fått höra historien om BasHenkes liv, lärt mig att har man damm så är man rik av Glenn, blivit något av en expert på att koka soppa samt mycket mer. Detta har i sin tur resulterat i såväl bekräftelse som självförverkligande. Därmed kan vi göra ett konstaterande som vänder tillvaron upp och ner: även om etikerns primära mål är vänskap, kommer det på sikt skapa förutsättningarna för självförverkligande och bekräftelse. Det är alltså högst tvivelaktigt om jag verkligen är den godhjärtade etiker jag från en första början utger mig för att vara. 

Således kan vi konstatera att etikern uppenbarligen blott tycks vara en estetiker i förklädnad, dessutom dum nog att inte ta betalt för sina tjänster. Vid en första anblick kan det tyckas vara en pessimistisk, snudd på konspiratorisk, och föga inspirerande slutsats men fallet är snarare det omvända. Med vetskap om den samhällsförändring vi kunde tycka oss utröna tidigare i texten innebär nämligen den svårdragna gränsen mellan etiker och estetiker – mellan kollektiva och individuella motiv – att de båda kan manipuleras till det ena och det andra. En estetiker kan övertygas engagera sig ideellt eftersom det i slutändan kommer gynna bekräftelsen och självförverkligandet. Det är alltså inte omöjligt att sluta samman människor i en förening och arrangera en cykeltävling – bara svårare.

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här och när jag väl återigen gör det är tanken att avhandla något så djupsinnigt som meningen med livet. Redan här bör det poängteras att jag inte har för avsikt att finna meningen med livet, något sådant vore både överambitiöst och naivt. Trots min frånvaro på denna hemsida är fallet inte som sådant att jag suttit på en sten i en grotta, levt på ett riskorn om dagen, fått en uppenbarelse och sedan återvänt som en långt mycket mer upplyst människa. Snarare tvärtom. Världsläget idag tyder dock på att en del människor borde stanna upp några minuter och fundera över frågan. Att fundera utan att finna svar är nämligen inte så farligt som många tror, reflektion upplevs tyvärr i allt större utsträckning vara en bristvara. I detta, antagligen fruktlösa men likt förbannat intressanta, sökandet efter meningen med livet kommer vi löst utgå från Søren Kirkegaards tre stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet. Enligt Kirkegaard utvecklas människan från det första till det sistnämnda, men här kommer vi istället vända på pannkakan och börja med det religiösa förhållningssättet.

Slätterna öster om Falköping är en central punkt för min släkt. Farfar gick i skolan vid Utvängstorps Högre Allmänna Läroverk och det var där han lärde sig allting som behövdes för att leva ett drägligt liv. Det var också i trakterna som farmor och farfar hade sin sommarstuga till vilken jag och min storebror en gång tog med oss våra skolcyklar och cyklade runt på grusvägarna runtomkring. Jag minns att jag hade sett en Specialized Stumpjumper i en cykelkatalog och tyckte den röda cykeln var hur häftig som helst. Min skolcykel var också röd, så jag låtsades att det var en Specialized Stumpjumper. Fullt upptagen av att fantisera om hur snabb jag kände mig körde jag på en stor sten i kurva och cykeln tog plötsligt kurs mot diket och bakomvarande slänt på det lösa gruset. Vad som hade kunnat bli ett hårt och långt fall räddades emellertid av en tall som jag lyckades sätta min axel mot samtidigt som jag fått ner farten på mitt ekipage förhållandevis väl. Då räddningen sällan berodde på överdriven teknik uppstår frågan huruvida renodlad tur eller övre makter räddade mig från skrapsår och andra skavanker den dagen. I den frågan har jag inga klara svar, men när vi för detta inläggets huvuddel återvänder till slätterna öster om Falköping står de övre makterna åter i centrum för handlingen.

Jag minns än idag hur jag i den oförstörda junioråldern en vintermorgon gav mig ut i strålande solsken och med ett leende på läpparna. Mina ryggfickor var fyllda med hembakade energikakor som jag omsorgsfullt hade slagit in i aluminiumfolie. Vädret såg lovande ut och det fanns ingen anledning och tro något annat då samtliga prognoser från såväl norska som svenska väderinstitut lovade uppehåll hela dagen. När jag slutligen vände mitt ansikte söderut sex mil hemifrån beskådade jag till min stora förvåning en isande blåsvart himmel. Jag förstod då att min färd hemåt på cykeln skulle bli en kamp mellan mig och väderelementen. Fast det var inte då jag bestämde mig för att trotsa Gud.

Jag hade inget annat val än att ta mig hem genom snöstormen. Vinden vände och piskade snart rakt upp i mitt ansikte på de öppna fälten. Snön packades långsamt ovanpå mina kläder för att sedan smälta. Längs med ryggraden kände jag långsamt hur det rann vatten. När jag skulle äta av mina hembakade energikakor, som jag så omsorgsfullt slagit in i aluminiumfolie, vägrade all folie att släppa. Eftersom alternativet att få slut på energi var så mycket värre valde jag där och då att helt enkelt äta upp mina energikakor med delar av aluminiumfolien kvar på. Det gick en timme utan att jag skådade en enda människa, ett enda fordon, ett enda djur. Jag var ensam i världen när vindstyrkan och snöfallet ökade än mer samtidigt som känseln försvann i det sista fingret. Det var då jag bestämde för att trotsa Gud.

Demonstrativt stannade jag mitt ute på en åker och ställde ifrån mig cykeln. Med mer än halva kroppen bortdomnad av kyla beordrade jag Gud att uppenbara sig. Jag skrek de fulaste orden jag kunde. Ingenting hände. Inom mig spreds någon form av melankolisk besvikelse. Någon gång i min barndom hade jag fått höra om en man som ifrågasatte Gud så pass att han uppenbarade sig. Därför trodde jag faktiskt att det existerade en chans att han skulle uppenbara sig. Säg hade inte denna texten fått betydligt bättre spridning som så varit fallet?

När jag väl stått ute på åkern i en minut eller två fick jag nog och bestämde mig för att byta taktik. ”Om du inte kan ta i med mer än detta är det lika bra att du dödar mig”, skrek jag till vad jag trodde var Gud. Ingen svarade. Jag skrek igen. Frustrationen över att Gud varken kunde döda mig eller uppenbarade sig fick mig att sakta att återfå värmen. Således satte jag mig på cykeln och skrek igen, och därefter fortsatte jag att skrika tills jag kom hem. Det råder av denna anledning vissa oklarheter kring huruvida Gud a) inte finns eftersom han inte uppenbarade sig eller b) finns, bara att han vägrade att uppenbara sig och räddade mig i snöstormen genom den värme som frustationen av icke-uppenbarelsen alstrade. Det är möjligtvis inte heller detta som är poängen med att berätta denna historien. Snarare är fallet som sådant att det är en ganska bra historia och dessutom ligger den till grund för att jag cyklar än idag. Någonstans finns nämligen en sjuklig längtan inom mig att återigen hamna långt hemifrån under katastrofala förhållanden och återigen få konfrontera Gud. Ingenting tyder för den delen på att ett andra möte skulle bringa någon klarhet i frågan över Guds egentliga existens, men så länge det är fallet finns det inte heller någon anledning för mig att avsluta min cykelkarriär.

Det var ungefär här, mellan Folkabo och Bäck i sydlig riktning, som jag stannade med min cykel i höjd med träden strax till höger om vägen och klev ut i fältet.