Jag vill inte vara rädd
Jag vill inte snegla på mina cyklar och sedan bestämma mig för att gå ut och springa eller åka och simma istället. Jag avskyr att jag numera känner lugn i simhallen men inte ute på vägen. När jag simmar kan jag fokusera på min träning, ett privilegium som bilisterna har tagit ifrån mig i trafiken. En del av mig vill montera en GoPro på hjälmen eller styret och dokumentera allt med stor nitiskhet, spara kommentarer, hot och namn från forum och facebook i ett stort arkiv som man kan leta i efter att jag eller någon annan någon blivit trängd, smädad eller påkörd. Bevis för att våldsmakaren redan innan hotat och visat låg respekt för liv och hälsa. En spalt i arkivet kunde innehålla bilmärke och registreringsnummer, tänker jag, samtidigt som en annan del av mig vet att sådana tankar bara förgiftar allt ännu mer och får mig att tänka på sådant här även när jag inte cyklar.
Jag avskyr att det alltid finns ett men. Om någon råkat ut för en olycka, om någon blivit nedträngd i diket eller blivit påkörd av någon som ansett sig ha bättre rätt till vägen, då finns där alltid ett men till svar eller försvar. Kanske vinglade cyklisten, kanske körde gruppen i bredd, kanske var cyklisten en av de där som alltid kör mot rött. Till och med i de allra värsta fallen, där någon dör, (och någon, det vet vi ju, är alltid cyklisten) så finns det ett men.
I texter, i artiklar och framför allt i kommentarer. Människor som till vardags klarar av att arbeta och umgås med andra människor som cyklar, äta lunch med dem och jobba tillsammans på ett projekt, blir som förbytta bakom datorskärmen och struntar i att både faster Ulla och de egna barnen cyklar för att ta sig från A till B. De måste bara få presentera sin teori, sitt men på ett sätt som aldrig skulle accepteras om det skedde i samband med andra olyckor eller brott.
Ibland lyfts möjliga sjukdomsfall fram som en långsökt förklaring till att någon blivit påkörd. Sjukdom hos cyklisten, bilföraren eller omvärlden undrar jag? Kanske är det en sjukdom att ständigt vara så stressad att man bara kan fokusera på vad man uppfattar som sina egna rättigheter, oavsett vad det kostar någon annan.
Jag drömmer om en kampanj där någon, (är det månne jag själv?) trycker upp en stor mängd väl synliga klistermärken med en cyklist och ett hjärta på, att sätta bakpå alla de bilar där det inte sitter en tidshetsande, cykelhatande person, och vid åsynen av det klistermärket kan den omkörda cyklisten släppa ner axlarna lite grann och veta att just den där omkörningen inte gjordes i affekt utan med respekt och kamratskap.
Det finns redan kampanjer med loggor, klistermärken och tryckta kläder, men de flesta är en uppmaning från cyklisterna till bilisterna; se oss, respektera oss. Jag skulle vilja komplettera dessa kampanjer med en utsträckt hand från alla oss som både är bilister och cyklister. Ett slags svar till cyklisterna, ni är sedda, ni är inte ensamma på vägarna.
Det räcker nu, det finns inga men. En bil är inget vapen och en bilförare är ingen domare.
Det är faktiskt punkt där.