Gjorde jag fel?


För 7 år sedan flyttade jag och lite senare bytte jag även arbetsplats. Detta innebar att jag fick en ny väg till/från arbetet. Då upptäcker man brister och fördelar med den nya vägen. Några av bristerna på den nya färdvägen är kraftiga sättningar i gång- och cykelvägen som gör att det bildas stora vattensamlingar vid nederbörd. Vid den här tiden på året är det inte tillräckligt varmt för att vattnet ska dunsta bort och vid minusgrader fryser då vattensamlingen till is och täcker då stora delar av gång- och cykelvägen.

Inte särskilt bra att det är så här – varken ur komfort- eller säkerhetssynpunkt. Så jag felanmälde detta första året jag började cykla denna väg. Jag felanmälde problemet även andra året, och tredje året. Efter fjärde årets felanmälan slutade jag – jag tröttnade på att anmäla och aldrig se någon åtgärd. Uppenbarligen gör ansvariga en annan bedömning än jag gör och de anser att detta tillstånd är ok för gående och cyklister.

Häromdagen när jag cyklade hem låg en kvinna på marken vid denna plats. Jag stannade och gick försiktigt fram till henne. För jag vet ju att under det tunna snötäcket ligger en isbana dold. Hon har halkat på den glashala isen, hon har slagit sig och har ont. Jag uppfattar henne som lite yr och hon tror att hon slagit i huvudet. Jag ser inga synliga skador på huvudet eller blod men hon har en tjock mössa som kan ha lindrat fallet. Jag ringer efter ambulans och medans vi väntar på ambulansen tar jag av mig jackan och letar efter mer kläder i ryggsäcken för att försöka värma henne. Liggandes i mitt knä är en främmande människa som är skadad och har ont. Vi håller varandras händer och försöker trösta. Det är en stark och samtidigt skrämmande känsla – en känsla av hjälplöshet. Till slut kommer ambulansen och oerhört professionella yrkesmänniskor tar över. Vi kramar varandras händer och sen är det över – ambulansen åker i väg med kvinnan. Jag står där helt ensam. Jag märker att jag fryser väldigt mycket då jag varit utan jacka en längre stund. Jag sätter mig på cykeln och börjar sakta rulla hemåt. Tankarna far runt i huvudet. Efter en stund börjar jag rannsaka mig själv. Skulle jag fortsatt felanmäla platsen år ut och år in? Hade platsen varit åtgärdad om jag gjort det? Och därmed hade kanske denna olycka inte hänt? När jag sen kom hem, duschat och kommit mer till ro blir jag arg – arg på mig själv för att jag överhuvudtaget tänker tankar att jag skulle kunnat agerat annorlunda. Att jag på något sätt skulle vara ansvarig för detta. Jag som har felanmält platsen i så många år.

Nyss fick jag en liten julklapp. Jag fick beskedet att kvinnan mår bra.


Stolpvaccin – nu!


År 2017. En tid av kvalitetssäkringssystem. Av ISO. Interngranskningar. Externgranskningar. Kontrollsystem. Nollvisionen. Handböcker, råd och riktlinjer. Välutbildad och kvalificerad personal. Ska vi tro på alla dessa system, dokument och ord har det aldrig varit bättre, mer kvalitetssäkrat, mer värde för pengarna. Eller…


Ännu en stolpe som ”hittat” ut i cykelbanan. Foto: Thomas Ros

Alla dessa system, handböcker och utbildningar hindrar i varje fall inte stolpar från att hamna i cykelbanorna. Inte en gång, inte två, stolparna hamnar där hela tiden. Om och om igen. Man kan ju undra över vad vi håller på med. År 2017…

Relaterade inlägg:


Det blir ingen Hjulklapp…


En cykelstrategi

Lägre moms på cykelreparationer

Stadsmiljöavtalen

Elcykelpremie

Nya ”cykelutredningar”

Det är väl ok saker

Kommer de ha någon betydelse för ökat och säkert cyklande?

Nej det kommer de inte ha. Ökad och säker cykling handlar om helt andra saker. Det handlar om att tillgodose cykeltrafikens basbehov. Och när det gäller cykeltrafikens basbehov är ”cykelskulden” stor, mycket stor. Vi kan ju studera de länder som har nått framgång när det gäller cykel, i grunden inte särskilt märkliga saker – vi har ju ”tränat” på dem när det det gäller biltrafiken i decennier.

Det är basbehoven som får fler att välja cykeln. Och ser till att det cyklas under trygga och säkra förhållanden.


Cyklingen rasar på landsbygden. Varför kan man undra? Kan det ha med basbehoven att göra? Foto: Leif Larsson

Detta vet självklart vår ”cykelminister”. Det som är tråkigt är att vår infrastrukturminister inte vet om detta, eller inte bryr sig. Och så länge cykelfrågorna inte sorterar under infrastrukturministerns ansvarsområde kommer vi inte se någon ”cykelrevolution”. Krister Spolander har gjort en genomgång av förslaget till ny Nationell plan för transportsystemet – en dyster läsning för cykel. I bästa fall kommer det ta runt 40 år innan vi har acceptabel cykelinfrastruktur på plats. I bästa fall…

Under tiden får cykeltrafiken leva på smulor från bordet – och förbli ett trafikslag på undantag.

Relaterade inlägg:


Danmark kopierar Stockholm!


Det trodde jag nog inte att jag skulle få skriva. Men nu är det så! I Danmark ska nu Vejdirektoratet i samarbete med 13 av landets kommuner införa cykelboxen för att motverka högersvängsolyckor. Cykelboxen är ju något som vi införde i Stockholm för över 10 år sedan.


En dansk cykelbox! Foto: Tonny Schnoor © (c) DR

Införandet av cykelboxen i stor skala är det absolut bästa jag genomfört i mitt yrkesliv – en åtgärd som räddar liv. Eller som man säger i Danmark: https://www.dr.dk/nyheder/regionale/fyn/cykelbokse-skal-redde-liv

Så bra av det danska Vejdirektorat. Ni kommer att rädda liv.

Relaterade inlägg:


Cykeltrafiken måste väck – för biltrafikens skull. Del 2


Fick ett mail som gör mig lite konfunderad.

Mailet är från planarkitekten för projektet Mälaräng som jag skrev om nyligen. Han informerar mig att gång- och cykeltunneln under motorvägens avfartsramp kommer att utgå och att pendlingsstråket då måste flyttas.  

”När det gäller den övriga cykelkopplingen med en GC-tunnel längs pendlingsstråken norr om trafikplatsen med en passage genom en tunnel är lösningen inte längre aktuell”

De studerar nu en annan dragning av pendlingsstråket: 

”studera en koppling söder om trafikplatsen där cykelstråket på ett parti går parallellt med den planerade lokalgatan ”Hantverksgången”.”

 Resultatet blir att det kan se ut så här:


Eventuell ny dragning av pendlingsstråket (grönt streck) då gc-tunnel utgår.

Hur ett pendlingsstråk med god standard ska korsa Murmästarvägens körbanor och rymmas på dessa lokalgator är i dagsläget oklart, mycket är så att säga redan intecknat på dessa gator:


Lokalgata med eventuellt pendlingsstråk.


Hantverksgången som nu även ska inrymma ett parallellt pendlingsstråk

Ytterligare en koppling som påverkas av att gång- och cykeltunneln nu utgår är cykelförbindelsen mellan Bredäng och Segeltorp/Fruängen. Den passerade ju tidigare genom gång- och cykeltunneln och vidare på ramp upp på bron över E4/E20. I dagsläget finns inget svar på hur den nu kommer att gå.

Jag får även information om att projektet kommer göra en detaljplan som inte omöjliggör att staden kommer tillbaka i ett senare skede och bygger en bättre cykellösning: 

”Detaljplanen för Mälaräng omöjliggör inte en sådan flyover”

 

Relaterade inlägg:


Cykeltrafiken måste väck – för biltrafikens skull


Håll ordentligt i styret. Nu blir det åka av. Nu blir det en svängfest av sällan skådat slag. Upp och ner, hit och dit, kors och tvärs. Ta god tid på er, för det kommer ni att behöva. Det blir en insane cykeltur, lite som bergochdalbanan på Gröna Lund, fast till skillnad mot insane kommer denna cykeltur gå långsamt och ta lång tid.

Det planeras ett nytt exploateringsområde och en ny cykelförbindelse över E4/E20 i södra Stockholm – Mälaräng. Det blir en cykelförbindelse av sällan skådat slag (se gult streck). Jämför med hur vägen tar sig fram och går över E4/E20. Varför är cykelförbindelsen planerad på detta häpnadsväckande sätt?
Svaret är mycket enkelt: cykeltrafiken får på intet sätt störa eller påverka biltrafikens framkomlighet och kapacitet har projektet bestämt. Därför måste cykeltrafiken väck och ledas på villovägar.

Vi kan också se att någon anpassning av bebyggelsestrukturen inte görs för att underlätta för cykelinfrastrukturen, så gör man inte. Det görs för gator och vägar – inte för cykelvägar. Fast ett undantag finns, en öppning – en tunnel – i en av fastigheterna. Med en placering och utformning som garanterar tvära svängar och dålig sikt. Blir lite som i Solna:


Foto: Tobias Östberg

Inte blir det särskilt mycket bättre när vi studerar dragningen av det så kallade pendlingsstråket – det som ska vara det bästa av det bästa enligt stadens framkomlighetsstrategi och cykelplan:

Det lila strecket är pendlingsstråket. Som svänger lite hit och dit. Bland annat genom en tunnel under av- och påfartsramper. Med en 90-graders anslutning, det vill säga det kommer bli dålig sikt och usel svängradie vid tunnelmynningen. Sen är stråket inklämt mellan en fastighet och avfartsrampen. Ungefär som cykelvägen och tunneln vid Mikrofonvägen. En utformning som ledde till massor av olyckor och problem. Vad lärde vi oss av misslyckandet vid Mikrofonvägen frågar jag mig? Svaret: det spelar ingen roll vad vi lärde oss, för sådan kunskap väger nämligen lätt när det gäller att upprätthålla en gammal planeringsprincip – att sätta biltrafiken i fokus. Då är det helt ok att göra om samma ”misstag”.

Stråket skulle ju kunna gå så här i stället (grönt streck):

Om man vill, om man prioriterar, om man följer politiskt beslutade styrdokument vill säga. Men då finns det en teknisk utmaning – en högspänningsledning. Lös det då är mitt svar. Det har ni ju lyckats med när det gäller biltrafiken. Men det som nu planeras för cykeltrafiken är den enkla vägen, den billiga vägen, en väg där cykeltrafiken inte stör biltrafiken. Och där vi är som längst från de politiskt beslutade målen.

Detta är alltså år 2017. En tid då stadens styrdokument för stadsbyggnad och transportsystemet är samstämmiga sedan flera år tillbaka. Cykeltrafiken, tillsammans med gångtrafik, ska vara central i planeringen av staden och dess transportsystem. Cykeltrafiken ska prioriteras högst. Och det är beslutat över partigränserna. Har nog aldrig tidigare varit så i stadens historia. Detta borde ju få tydliga och synbara avtryck när staden växer och förändras kan man ju tycka – nu blir det fina, gena, raka och breda cykelvägar – men icke sa Nicke.

Så här illa blev det ju inte ens på SCAFT-tiden! Den planeringsprincip från 60-talet som så ofta hånas nu för tiden. Jämför vägarna med cykelvägar. Vägar som är raka, gena och utformade för effektiv transport. Cykelvägarna är precis raka motsatsen, och går stick i stäv med väl dokumenterad kunskap om hur man planerar och bygger attraktiv cykelinfrastruktur. Varför blir det då så här, trots de fina orden och de politiskt fattade besluten?

För att vi fortsätter göra som vi gjort de senaste 50-60 åren när vi planerar och bygger nytt – vi sätter bilen i fokus. Här ställer Trafikverket krav på kapacitet för biltrafiken. Projektet tillmötesgår dessa krav, trots att det går stick i stäv med stadens beslutade styrdokument. I ett skede av projektet görs en så kallad ”trafikanalys”. Ni får ta ordet ”trafik” med en nypa salt, för ”trafik” innebär i dessa fall bara biltrafik. Självklart är motsvarande inte gjort för gång- eller cykeltrafiken. Cykeltrafiken klaras av med några meningar i rapporten. ”Trafikanalysen” kommer till slutsatsen att man inte klarar att följa de beslutade styrdokumenten. För projektet menar att här är det viktigare att ta hand om biltrafiken och dess kapacitet. En framtida biltrafik som baseras på en prognos. En prognos som i grunden är en gissning men tas för sanning och därmed blir självuppfyllande – standarden ökar för biltrafiken och därmed ökar bilkörandet – predict and provide tror jag fenomenet kallas. ”Trafikanalysen” får alltså den konsekvensen att trafiksystemet utformas utifrån analysen och inte utifrån vad stadens styrdokument säger ska göras. En analys som villkorar att cykeltrafiken inte på något sätt får störa biltrafiken – cykeltrafiken måste bort. Vi ser här tydligt att när det gäller biltrafiken är man redo att göra de ansträngningar som anses krävas – trots att det går stick i stäv med styrdokumenten. Dessa ansträngningar är man väldigt sällan redo att göra när det gäller cykeltrafiken – trots att det går stick i stäv med styrdokumenten. För cykeltrafiken måste väck – för biltrafikens skull.

Så, när projektet slagit fast vad biltrafiken behöver, då får cykeltrafiken det som blir över. Och då kan vi ju se och lätt räkna ut: det som blir över, det blir sällan särskilt bra. Lösningen för cykeltrafiken liknar ju mer en rördragning till bergvärmepumpen: vi får klämma in cykel där det går, vara lite kreativa med hur vi böjer cykelvägarna – cyklisterna kommer ju till slut ändå fram, på något sätt, nån gång…


Förebild för dragning av cykelvägar?

Samtidigt liknar biltrafikens system mer avloppssystemet – stora, tjocka och tämligen raka rör. Här accepteras inte smala rör, tvära krökar och dåligt fall – för då blir det ju ingen fart på skiten.

Sen har vi ett annat intressant faktum. Bara någon kilometer söderut från denna plats investerar vi si så där 30 miljarder kronor i biltransportsystemet. I en förbifart, som ju enligt namnet ska leda förbi en hel del biltrafik från denna plats. Men mycket vill ha mer och kapaciteten för biltrafiken måste öka – för det säger prognosmodellerna – hela tiden…

Ett annat faktum är att norr om denna plats, på just detta pendlingsstråk, har staden (Trafikkontoret) genomfört stora investeringar för att förbättra standarden på stråket. En ny cykelbro har byggts. Cykelvägen har breddats på en lång sträcka (2 km) och inom kort byggs en ny cykeltunnel genom tunnelbanans banvall vid Västertorp. Så ser vi nu denna dålig lösning. Bygger vi så här dåligt för att vi senare ska komma tillbaka och bygga om och bygga bättre? Har vi inte lärt mer av tidigare misstag?

Det här är ju inte första gången vi ser hur cykeltrafiken fullständigt trängs undan och får ta det som blir över i stadsbyggnadsprojekt. Nedan har ni en lång lista med tidigare misslyckanden. Sannolikt är det inte sista gången heller. Tidigare har då förklaringen från staden varit att planeringen av dessa områden gjordes innan de nya styrdokumenten som lyfter fram cykel – därför blev det inte så bra för cykel. Så vad ska man skylla på denna gång, när planeringen är gjord med de senaste styrdokumenten som utgångspunkt? Biltrafikens framkomlighet och tekniska utmaningar?

Det vill säga: ”vi arbetar bara efter styrdokumenten när det passar och är enkelt”. Vi kommer också får höra från projektet att det blir ju lite bättre än hur det var tidigare för cykeltrafiken. Men ”bättre” behöver inte betyda att det blir särskilt bra, det har ju bara med utgångsläget att göra. Och det är usla förhållande för cykeltrafiken här i dag. Som på detta sätt blir lite mindre usla. Knappast är det den ambitionsnivå som beslutade styrdokument har. Detta är inte attraktiv, funktionell och prioriterad cykelinfrastruktur –  detta är smulor från bordet.

I dessa projekt finner vi de yrkespersoner som ska vara bäst, de med rätt utbildning, de med kompetens och erfarenhet. Inte ens de fixar detta. Det gör mig orolig. För då handlar det inte längre om kunskap och kompetens. Det handlar om något helt annat – det handlar om frusen ideologi. För det går självklart att göra helt andra lösningar än de vi nu har framför oss. Det är inte särskilt tekniskt svårt. Det kanske kostar lite mer eller kanske mindre, men andra lösningar är fullt möjliga. Lösningar som ligger i linje med de beslutade styrdokumenten. Men då handlar det om att vilja, om att prioritera, om att inte acceptera rådande planeringsprinciper inom trafik- och stadsplanering. Det handlar om att målstyra och inte prognosstyra. Det är tydligt att inblandade i detta projekt inte haft det som utgångsläge. Utan här härskar gamla tiders planerande –  där fokus är på biltrafiken.

Det kanske är bäst att jag avslutar med detta, så ingen tror att jag är motståndare till att staden växer och bygger bostäder. Jag är kanske naiv, men jag tror det går att bygga bostäder, massor av bostäder, och bra cykelinfrastruktur – samtidigt. Jag väntar fortfarande på det tillfället…

Relaterade inlägg:


Stockholm visar vägen!


Runt om i Stockholm, på ett antal gator i stan, dök dessa vägmärken upp för några dagar sedan:


En ”otillåten” skyltning. Inte tillåtet enligt Transportstyrelsen att ha denna tilläggstavla till förbud mot infart. Foto: Enrico Barsetti

Det har varit ett önskemål i över 20 år att kunna undanta cykeltrafik från förbud mot infart och enkelriktning. Se till exempel denna skrivning i den Nationella cykelstrategin från år 2000:

En framsynt skrivning. Om en dåligt cykelanpassad trafiklagstiftning och de negativa konsekvenserna för cykeltrafiken. Vi kan i dag, nästan 20 år senare, konstatera att denna anpassning av trafiklagstiftningen fortfarande lyser med sin frånvaro.

Det som då händer, när lagstiftaren och dess myndigheter inte agerar och inte är i samklang med utvecklingen, är att de som ligger i framkant och vill utveckla, de som vill skapa bra förutsättningar för cykeltrafiken i våra städer – till slut tar de saken i egna händer. Som Stockholm nu gör.

Vi kan se motsvarande utveckling i Tyskland och flera andra länder. Ett antal kommuner och städer som går i förväg då lagstiftaren uppvisar ovilja och okunskap vad gäller rådande förhållanden och önskvärda förändringar – de tar saken i egna händer och tvingar fram en förändring. En förändring som i dessa länder nu är en självklarhet.

Jag är övertygad om att det kommer bli samma utveckling i Sverige. Så all heder åt Stockholm för att ni tar saken i egna händer och inte accepterar en handlingsförlamad lagstiftare. En lagstiftare som i decennier lovordat och skrivit vackra ord om cykeltrafik. Jag tycker det är dags att vi nu lämnar dessa vackra ord bakom oss och i stället agerar.

Relaterade inlägg


Nederländerna – på cykel i världens bästa cykelland, del 5


Snabbcykelväg – Snelfietsroute RijnWaalpad

Runt om i Nederländerna pågår en utbyggnad av så kallade snabbcykelvägar. Det handlar till stora delar om att knyta ihop städer och orter med funktionella och effektiva cykelvägar. Detta genom gena, breda och attraktiva cykelvägar som löper över längre sträckor. Där cykeltrafikens framkomlighet prioriteras genom att skapa planskilda passager och väjningsplikt för motorfordon vid passager i plan. Allt för att skapa ett cykelflow – en cykling med så få stopp och inbromsningar som möjligt – det ska rulla på.

Ett exempel på en sådan snabbcykelväg är RijnWaalpad mellan städerna Arnhem och Nijmegen. Tidigare fanns det en cykelförbindelse mellan dessa städer. Den var cirka 18 kilometer lång och var många gånger av dålig standard och sträckning. Efter ombyggnation till snabbcykelväg är nu sträckan kortad till 15,8 kilometer, en avsevärd förkortning av sträckan vilket innebär flera minuter i restidsförkortning. Detta har möjliggjorts genom köp av mark och genom flertalet planskildheter (broar och underfarter).

Utmed cykelvägens sträcka finns cirka 12 000 arbetsplatser och prognosen är att cirka 2 000 cyklister per dygn kommer att använda sig av cykelvägen.

Kostnaden för denna snabbcykelväg på nästan 16 kilometer var 17 000 000 euro. På stora delar av sträckan är det nu en 4 meter bred, dubbelriktad, cykelväg. Cykelvägen är inte helt klar då det finns avsnitt man ännu inte fått till en lösning med tillräcklig standard. Men förhandlingar pågår för att även lösa dessa avsnitt.

Här följer lite bilder från snabbcykelvägen. Någon liknande cykelväg, på en sådan lång sträcka, och med broar, underfarter och med prioritet i korsningspunkter, finns inte i vårt land.

Karta över snabbcykelvägen. I både Arnhem och Nijemegen finns två olika alternativ att ta sig in och ur städerna. Detta för att öka flexibiliteten och underlätta för fler att cykla:

På väg från Nijmegen mot Arnhem. Cyklar över bron Snelbinder, på en bred och fin cykelväg – en snabbcykelväg. Njuter!

Den gröna förbindelsen – en ny bro för att skapa en gen och snabb förbindelse över trafikleden:

Prioritet för cykeltrafiken i många passager genom att korsande biltrafik har väjningsplikt:

Så rakt som möjligt och där det svänger är det kurvor och radier som gör att du inte behöver bromsa ner farten. Beläggningen på stora delar av stråket är otroligt jämn och fin, av en klass och standard vi sällan får uppleva i Sverige:

Den funktionella och väl utformade cykelvägen lockar även motionscyklister, och alla får plats:

En ny tunnel, eller ska vi kanske säga underfart. Raka anslutningar, liten nivåskillnad och genomsiktlig. För att det ska vara funktionellt, tryggt och enkelt:

Stora delar av stråket har fått en särskild design vad gäller belysningsarmaturen – i form av länkar i en cykelkedja:

Här kan ni följa med på en cykeltur över bron Snelbinder och cykelvägen som går genom huset vilket är en del av snabbcykelvägen RijnWaalpad.

På cykel i världens bästa cykelland, del 1
På cykel i världens bästa cykelland, del 2
På cykel i världens bästa cykelland, del 3
På cykel i världens bästa cykelland, del 4

 

Relaterade inlägg:


Det ska fan inte vara lätt!


Har ju skrivet en rad inlägg den senaste tiden om cykling i Nederländerna. Ledstjärnan i deras utformning av cykelsystemet är att det ska vara lätt att cykla. Det ska vara tydligt vad som gäller för trafikanterna. Det ska vara förutsägbart. Det ska vara tryggt. Det ska vara säkert. Barn ska klara av systemet. Detta genomsyrar verkligen deras cykelsystem.

Så kommer jag då hem. Till en annan värld. Till andra förhållanden. Där det uppenbarligen ska vara svårt. Där det ska vara komplicerat. Det ska vara osäkert och otryggt.

Se denna bild från Kungsholms strand i Stockholm. Nu vill jag att ni redovisar de trafikregler som gäller i denna punkt. För samtliga trafikslag. Och sedan beskriver ni hur interaktionen mellan trafikanterna ska gå till. Ni får även använda er fantasi och tänka in en buss som då och då står inne på hållplatsen. Lycka till!


Foto: Ulf Eriksson

På samma plats har vi alltså ett övergångsställe. En busshållplats. En dubbelriktad cykelbana. Någon form av cykelfält (fast inte riktiga cykelfält). Någon form av korsning och utfart för cykeltrafiken. Allt detta väljer man att klumpa ihop på en och samma plats. För trafikanternas skull?

En jävla sörja är vad det är!

Edit: 171121

Tänk så bra cykelpassagen tvärs över gatan syns. En så kallad självförklarande trafikmiljö. För alla.


Foto: Ulf Eriksson


Så jobbar (viss) media


I går kunde vi läsa i Vi i Vasastan att de nya cykelbanorna på Torsgatan i Stockholm kommer att kosta 85 000 kronor per meter. 85 000 kronor per meter. Sug på den siffran. En otrolig kostnad. Så här stod det ursprungligen i artikeln:

”Nya cykelstråket mellan Norra Bantorget och St Eriksplan blir dyrt. Riktigt dyrt. Närmare bestämt 85 000 kronor metern.”

Men det är en lögn. En stor fet lögn. Eller i dessa dagar kan vi ju kalla det alternativ fakta. Och det var den ”vinkeln” på artikeln som redaktionen valde. Ett medvetet val och beslut. Ingen slump.

Någon på redaktionen tog totalsumman för investeringen, 85 miljoner kronor, och delade den med meter cykelbana som ska byggas. Och vips så blev det visst 85 000 kronor metern för cykelbanan.

Eller…

Det var bara att i artikeln ”glömde” man nämna att även detta ska göras på gatan:

  • 10 miljoner ska Trafikverket betala staden för återställning efter bygget av Citybanan. Oj, där sjönk kostnaden direkt till 75 000 kronor metern för cykelbanan!
  • Breddade gångbanor
  • Nytt ytskikt (asfalt) på hela gatan
  • Gamla träd ersätts med nya samt renovering av trädgropar
  • Nya träd planteras
  • Gatan får ny dagvattenhantering
  • Ny belysning på gatan
  • Effektbelysning av berget upp mot Vasaparken
  • Ny och högre stödmur mot bangården
  • En korsning byggs om helt och signalreglering tas bort
  • En busshållplats tas bort
  • Ett nytt svängmagasin för högersvängande bilar in på Odengatan ordnas

Jag undrar vad meterpriset för cykelbanan är nu? Det kanske en seriös journalist kan ta reda på?

Först när några ”cyklister” påtalar dessa lögner på tidningens facebooksida görs det ”förtydliganden” i artikeln.

Så varför gör tidningen så här? Alla fakta finns ju där, svart på vitt, i tjänsteutlåtandet. Tog några sekunder att klicka fram på datorn. Och det här är en tidning och redaktion som är mycket bekant med kommunal verksamhet och var faktauppgifterna finns någonstans.

Min slutsats är att redaktionen vill få till klick på sin artikel – därför ”vinkeln” på artikeln och rubriken. Och för detta är man beredd att ljuga skägget av sig.

Så tråkigt och så oseriöst. Detta behöver vi verkligen inte år 2017.