Zwift Gran Fondo. Nästan som på riktigt.


I söndags tog jag mod till mig och anmälde mig till Zwifts Gran Fondo-serie zFondo som går en gång i månaden hela vintern. Förra gången körde jag mellanvarianten på 72 kilometer. Det tog mig 2,5 timmar att komma runt. I söndags kände jag mig lite fräsigare och startade i den långa som innebär 144,4 kilometer, två varv runt The Pretzel. 

Starten gick nere i hamnen längst ut på en pir. Dagen till ära hade vi alla fått nya Canyon Aeroad, som jag faktiskt körde en säsong för två år sen. Det var en riktigt bra cykel så jag hade på känn att det här skulle bli en fin dag i Watopia. Den 140 man stora klungan rullade förväntansfullt iväg. Redan där var det några stressputtar som stack iväg. Jag höll mig långt bak för att inte ryckas med i några dumheter. 

Det tar bara någon mil innan man kommer in i första backen som är Watopias högsta och längsta backe. Riktigt jäkla snyggt gjort måste jag säga. Man går från lågmark upp till alpmiljö genom byar och vidare upp i snötäckta kringelikrokvägar. Som en extra pralin tar man vägen runt telemasten. I den backen får man växla ner till lättaste växeln och gneta sig upp i 7-8 km/h. Sen går snabbt som satan nerför. 98 km/h lyckades jag pressa upp min Aeroad till. 

Efter 72 kilometer har man kommit halvvägs. Då har man ett varv kvar. För att spara energi tog jag det lugnt nerför och passade på att rulla när det gick. Här någonstans blev jag omkörd av en annan svensk, F. Akerman. Jag låg 1-2 minuter bakom honom och höll ett lagom tempo för att inte skrota ihop. Nu började benen kännas ganska möra. Jag räknade med att det skulle ta nästan 5,5 timmar totalt och att jag hade minst en timme kvar. 

Timmarna och milen tickade på förvånansvärt bra. Det finns ganska mycket att titta på i Zwiftvärlden. Vid bergspriset på högsta berget står en get. Bara en sån sak. Eftersom jag visste att jag skulle ha att göra ganska länge så lyssnade jag på en ljudbok under tiden. Kepler Paganinikontraktet. Under tiden som kriminalkommisarie Joona Linna jagade mördare och vapensmugglare så började jag fundera på den där F. Akerman. Skulle han verkligen få komma före mig? Nu hade vi hållit på i 4,5 timmar och hade bara sista backen kvar. Den är rätt dryg och tar ca 30 minuter att ta sig upp för. F. Akerman låg 1:30 före mig och om jag inte kom ifatt honom innan toppen på backen så skulle det bli svårt att komma ifatt, men jag hade ett ess i rockärmen. Med några snabba klick på telefonen så bytte jag ljudboken mot Armin van Buuren. A state of trance. Nu jävlar. 

Jag ökade trycket och såg att jag började ta in på honom. Armin dundrade på i lurarna. Strax innan bergspriset såg jag F. Akermans rygg. Äntligen. Vi höll ihop hela vägen ner och samsades om förningarna. Det är faktiskt helt otroligt hur verklighetstroget Zwift är. Eller så var det bara min slutkörda hjärna som överdrev intrycken. På bilden nedan ser vi mig på min blå Aeroad och F. Akerman på hans giftigt gröna. Det verkar som att han glömde hjälmen utmed vägen dock. Det är ju livsfarligt att cykla utan hjälm. LIVSFARLIGT!

Efter berget är det bara en mil kvar och relativt platt. Vi höll fortfarande ihop. När det var 6-7 kilometer kvar ökade jag lite igen. Då märkte jag att F. Akerman tappade nån meter. Jag ökade lite till och han tappade ännu en meter. Så ska en slipsten dras! Jag höll farten den resterande biten och efter fem timmar och tjugo minuter var jag äntligen i mål. Nöjd att jag hade fullföljt loppet och att jag höll undan från min virtuella motståndare F. Akerman också.

Jag missade att ta en bild från målgången så den här bilden på mig och brorsan från Alpen-Traum får duga istället. Om en månad går nästa zFondo. Då står jag garanterat på startlinjen igen. 

/Johan 


Saker som rubbar mina cirklar.


En sak som höll mig från att byta bort min Moanark till en motordriven trainer kopplad till Zwift tidigare var att jag var orolig för att tekniken skulle svika mig och hålla på att strula. Fördelen med Moanarken är just enkelheten. Det finns inget som kan strula där. Ställ in önskad motstånd och kör dig vimmelkantigt trött. Den säkerheten sålde jag för några veckor sedan och hoppade på det högteknologiska tåget. Zwift ska det vara för jag är så cool tänkte jag. Jag bloggar ju liksom. Mitt liv kommer bli så fantastiskt när jag byter ut min gamla Monark till Zwift. Det där coola som alla skriver om på facebook och delar bilder och filmer på. Monark är helt ute. Adjöss Monarken och välkommen trainer och Zwift. 

Ikväll hände just det jag som jag var orolig för. Zwift funkade inte. Något elektroniskt var trasigt i servern. Det gick inte att logga in och det funkade inte att ominstallera eller trycka hårt på knapparna eller att svära åt appen eller dubbelklicka eller nånting. Där satt jag, svettig av irritation, och glodde ner på telefonen där Zwift-appen blängde tillbaks som för att jävlas med mig. Jag gjorde några tafatta försök att använda Elites egna värdelösa app men det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Sen klev jag av cykeln och gick gav upp. När jag bytte om började jag tänka på gymmet och allt som jag stör mig på där. 

Jo jag har ju börjat gå på gym på lunchen. Och vilka andra går på gym tror ni? Precis, idioter. Herrejösses vad mycket jönsar och idioter som går på gym. Något som verkligen rubbar mina cirklar är när folk sätter sig på en maskin och bara sitter där och skrollar facebook, tinder, badoo eller bara sitter där som ett flarn och fotar sig själv för att lägga upp på instagram. Självklart utan att röra vikterna eller ens försöka göra någon nytta. En annan populär grej är att använda flera maskiner samtidigt. Helst tre eller fyra. Gärna tillsammans med en samling hantlar också. Här gäller det att vila ordentligt mellan övningarna så det ger minimal effekt och maximal irritation. Några som gör detta till fulländning är gymmets PT-samling. Det pallas upp med bänkar och ställs fram kettlebells så man tror att hela crossfitlandslaget ska ha träningsläger men nä, allt detta är till för att en medelålders kontorsråtta ska träna sina rotatorcuffar. Det blixtrar i mina tinningar. Jag ger upp och går mot duschen.

I omklädningsrummet är det tydligen fritt fram att göra vad som helst. Folk blandar proteindrinkar så det drälls pulver på golvet och på bänkarna där man lägger kläderna. Proteindrinkarna dricker de i duschen så inte musklerna ska hinna förtvina innan kontorskläderna har åkt på igen. Det är även populärt att gå omkring naken och sprätta. Gärna naken framför spegeln när man fixar frillan. Första veckan jag tränade såg jag en kille som använde fönen till att torka underredet med. Toaletten ska vi inte snacka om. Hur svårt kan det vara att pricka toan när man pinkar? Eller jo, om man ska blanda en proteinshake och föna sig i röven samtidigt som man pinkar så kan jag förstå att det stänker utanför.   

Nu hoppas jag att Zwift är uppe och rullar imorgon igen. Och framför allt att det håller på söndag då jag ska köra ett gran fondo på 14.5 mil. Det kan nog kännas både i benen och huvudet. Det lär bli anledning att skriva om det senare. 

Tjena!


Han lever han lever! Jösses han lever!!


Oj, vad var det som hände? Jag cyklade och bloggade som att det inte fanns någon morgondag. Sommarens cyklingar var några av de bättre. Skrivandet gick som smort. Förberedelserna för LEL rullade på och kroppen började kännas riktigt långcyklig. Helt plötsligt slog det mig att jag inte kände någon utmaning i det längre. Att cykla långt kan jag. Jag kan cykla flera dygn utan att sova. Att cykla snabbt kan jag också om jag skärper till mig. Inte snabbast men snabbt. Men något som jag inte hade gjort än var att dra upp en gädda med min grabb Viktor. En förmiddag i somras när jag satt på altanen med ett glas rosé i näven slog det mig att det var precis det jag skulle göra. Jag skulle testa att sätta familjen före mig själv och cyklingen. Så fick det bli. Jag strök LEL och skruvade ner cyklandet till 1 på en 11-gradig skala.

Nu har sommaren gått och jag har dragit några gäddor med Viktor och haft det toppen med familjen. Nu börjar det faktiskt rycka lite i cykeltarmen igen. Men jag måste ändra på nåt för att få tillbaka glädjen helt. Ledorden för nästa år kommer vara ”Oförberedelsecykling och äventyrlig lycksökare” (fritt snott från Happyridetråden om PBP 2019). På minimal träning ska jag genomföra loppen på maximal tid. Det är ju faktiskt roligare att nästintill dö och bli svintrött och gråtfärdig efter en 40-milare än att borsta av dammet från cykeltröjan och åka hem och klippa gräsmattan som om inget har hänt.

För några veckor sen sålde jag Moanarken och köpte strax efter en trainer som jag kopplade ihop med Zwift. God damn vad kul det är med Zwift! Jag fastnade som en glupsk gädda på ett Svartzonker McHybrid efter första rundan. Jag har redan några roliga grejer på gång till nästa sommar men jag måste sälja in det hemma innan jag kan skriva om det på bloggen. Annars finns risken att det blir sånt jäkla liv här hemma att jag aldrig mer får titta på en cykel. 

Ha det toppen! Vi kanske ses i Zwiftvärlden.  

/Johan


Ändrade planer. Inget LEL för mig.


Årets mål har hela tiden varit LEL. Jag har varit så sjukt taggad. Cyklingen har gått hyfsat trots nyckelben och pollenallergi. Jag har kört de långloppen jag hade planerat och hade förberett mig bra. Meningen var att jag och Calle skulle ha åkt till London igår. Vi hade köpt flygbiljetter och bokat hotell. Men sen hände nåt.

Den senaste månaden har jag känt att jag hellre vill spendera sommaren med familjen än att vara ute på vägarna och samla mil. Vi har vår första sommar i nya huset på Ekerö. I våras köpte vi en båt och ungarna älskar att vara ute och fiska eller bara fräsa runt planlöst. Helt plötsligt så fanns det annat som tävlade om tiden. Ska jag bränna varje helg på att cykla eller ska jag lägga tiden på familjen och göra något som vi alla tycker om? Svaret var inte så jättesvårt men det tog ändå tid att komma fram till det. Efter Vätternrundan fick Calle problem med ena knät. Det är något som han har dragit på sig under vintern och våren då han tränade stenhårt med siktet på vetaran-VM. Sen åkte han på några förkylningar på raken och vips så var det målet bortblåst. 

Om man ska korta ner det hela. Om vi hade åkt till England och startat så är det högst troligt att han skulle ha blivit tvungen att bryta någonstans halvvägs. Eller i bästa fall fullföljt med med risken att dra på sig något riktigt allvarligt med knät. LEL är inget man bara cyklar igenom. Även om vi skulle ta det lugnt så är det ändå 140 mil i regn och motvind. 4-5 dagar nonstop. Jag ville inte åka dit med dåligt samvete för familjen och en brorsa som skulle gnälla över sitt knä i fyra dagar. Det måste kännas rätt. Min sista semestervecka kommer inte spenderas i ett regnigt England/Skottland med dåligt samvete. Den kommer spenderas ute på sjön med ungarna och Linda. Det känns rätt. 

Jag har inte slutat cykla. Jag kommer tillbaka inom kort. Cykling är ändå för jäkla roligt när allt stämmer. De långrundorna jag har gjort i sommar har varit helt suveräna allihop. Det är så det ska kännas. Det ska inte skava och kännas dåligt nånstans. 

Lycka till alla ni som kör LEL! En del av mig ångrar mig redan. 

  


Lite vandring. Polens högsta berg Rysy.


”Last year two people fell right here. The first guy was struck by a stone on his head and fell on his friend. Both died.”

– Thanks Thomaz, I´m so scared right now that I´m about to shit my pants.

Vår bergsguide Thomaz hade den besynnerliga vanan att så fort vi stannade för att vila berätta om alla dödsfall på berget. Det dör tydligen en handfull människor varje år på berget. Ibland färre ibland fler. Men det var inte därför vi var där. 

Mitt gamla grabbgäng har en tradition att samlas varje år för att vandra och bestiga en lagom hög topp. Roligast blir det om det är landets högsta topp. Första året tog vi Kebnekaise. Året efter tog vi Zugspitze som är Tysklands högsta. Sen hade vi ett viloår där vi åkte till Vemdalen och vandrade. Förra året tog gänget Scafell Pike som är Englands högsta. Jag kunde tyvärr inte vara med då eftersom jag var i Norge och bröt Jotunheimen runt. 

I år var det alltså dags för Polens högsta berg, Rysy. Det är 2500 meter högt och det går att vandra upp för den största delen. De sista 400 höjdmeterna är det via ferrata. Vi är inga riktiga bergsklättrare så via ferrata är det tuffaste vi ger oss på. Som vanligt hade vi festat alldeles för hårt kvällen innan så jag blev andfådd bara av att gå på asfalten den första milen. Som grädde på moset hade jag yrsel. Det är typ det sämsta man kan ha när man går omkring på höga berg. 

Efter den första milen på asfalt kommer man till en sjö. Där börjar vandringsleden. När man har gått förbi den sjön kommer man till en backe som leder upp till den andra sjön. Det är ca 200 höjdmeter mellan sjöarna. Bara den backen kändes bra i låren. Backen till den andra sjön är den gröna delen på bilden ovanför. Några hade tydligen dött redan här enligt guiden. 

Efter den andra sjön börjar den riktiga utmaningen. Därifrån går det konstant uppför i 1000 höjdmeter till toppen. Vi vandrade på och lyssnade på hur många som hade dött i varje krök eller avsats. Efter ett tag blev det så bisarrt att vi inte kunde låta bli att skratta när Thomaz berättade om hur någon hade ramlat ner och spruckit mot en sten. Nästa år lär han berätta om hur det gick till när jag tog ett felsteg och dunsade ner till botten av berget och dog, tänkte jag och försökte fokusera på stenen framför mig för att mildra yrseln. 

Halvvägs upp stannade vi för att ta på oss hjälmar och selar. Vi passade även på att äta varsin påse frystorkade mat som vi hade med. Fredrik avslutade lunchen med en espresso. Klart classy. Vi tråcklade på oss hjälmar och selar. Nu var det dags för via ferrata. I Polen kör de inte med vajrar som det brukar vara. Av tradition kör de med kedjor. Det är lättare att hålla i än vajrar men det gör också att de flesta kör utan selar. Det är väl därför det dör så många. Vi såg några med jympaskor och mjukisbyxor. Självklart utan säkerhetsutrustning eller förstärkningsplagg. Vi såg även en hel del skärrade tjejer som satt och grät medan deras pojkvänner försökte trösta dom. Vid ett tillfälle kom en kvinna tumlande ner för berget. Som tur var så dunsade hon in i en stor sten så det tog stopp efter några meter. Hon klarade sig bra men lär ha behövt ett par nya kalsonger. 

Min yrsel fortsatte så det var rent vidrigt att kravla runt på klippblocken. Thomaz berättade om någon som hade fallit baklänges här och dött. Klart soft. Så himla bra pepp. Jag kanske skulle göra detsamma bara för att slippa det här? 

När vi närmade oss toppen var det någon som hade stått på näsan och droppat blod på klipporna. Det var inga mängder så det var nog ingen fara. Mest en påminnelse att hålla koll på var man satte fötterna. Nu rullade dimman in också. Inte långt kvar. Bara 50 höjdmeter till. 

Jag hade bara fokus på att nå toppen. Sten för sten höjdmeter för höjdmeter. Till slut var vi där. Äntligen! Det satt en del människor på toppen. Mer än jag trodde. Då sa vår guide Thomaz att vi skulle gå en bit till så vi kom till toppen på den Slovakiska sidan. Den toppen var till och med några meter högre. Vi skulle bara behöva gå ner en bit och sedan klättra upp på den toppen. Jag trodde att han skämtade så jag sa ”great idea!”. Han skämtade inte.

Äntligen på toppen! 

När vi hade krälat upp för de sista stenblocken och satt oss så tog vi en gruppbild och garvade åt vad vi just hade utsatt oss för. Just där tyckte jag att det var det vidrigaste jag gjort. En sån utdragen vidrighet med yrsel och hjärtklappning och dödsångest. När vi sedan vände och började klättra neråt så släppte allt det. Yrseln och ångesten var som bortblåst. Vandringen ner var bara ett rent nöje. Nu kunde jag slappna av och njuta av utsikten och äventyret. 

Några timmar senare var vi nere vid den första sjön igen. Nu var det bara några kilometer kvar till restaurangen där vi visste att de sålde öl. Vi hade tjatat om ölen hela vägen ner. När vi satte oss ner och skålade så kändes det så otroligt skönt. Ännu ett berg avklarat och nu väntade en brakfest på hotellet i Zacopane. Utan guiden Thomaz hade vi vänt halvvägs. Trots hans berättelser. 

Tack grabbar för en fantastisk helg!

/Johan


Att fika sig genom Vätternrundan.


I lördags var det äntligen dags för Vätternrundan. I vintras fick jag ett infall av hybris och anmälde mig till en sub 7-grupp. Efter vinterns och vårens vansinnigt dåliga träning och nyckelbensbrott så bestämde jag mig för att hoppa av det. Jag siktade istället in mig på Stockholm CKs sub 8-grupp. När helgen närmade sig så kände jag inte längre för att stressa runt på 8 timmar utan lockades mer av Thomas Sandells fikatur runt sjön där ambitionen var att ta sig runt på 10 timmar och stanna i varje depå för fika. 

Genomgång innan start. Thomas  och Thomas går igenom vilka etikettsregler som gäller vid fika. Hjälm av, keps på. 

Vädret var som upplagt för en skrattfest. När vi samlades klockan 05 på torget var det redan så varmt så man kunde stå i kortbyxor och korttröja. Det var ganska disigt och fuktigt i luften. Enligt SMHI skulle det lätta upp under dagen. Det skulle till och med bli sol! Vår grupp rullade iväg i snygga raka led. Farten var bra. Det tog bara en timme och tjugo minuter innan vi stannade på första stoppet. Det var dagens längsta etapp på hela 47 km. 

Första stoppet i Ödeshög efter 47 km. Dagens längsta etapp. 

Det var fortfarande riktigt dimmigt. Man såg inget annat än vägen och framförvarande rad av cyklister som gradvis försvann i dimman. Jag cyklade bredvid Thomas Sandell och sa att det kändes som om Stockholms CK:s Karoliner cyklade ut i strid, knä om knä. -Ja exakt, Lützen 1632. Svarade han direkt. Vi var tydligen precis i samma tankar. 

Stockholms CKs Karoliner cyklar knä om knä genom dimman. 

En timme efter första stoppet var det dags igen. Den här gången i Ölmstad. Dimman hade börjat lätta lite och solen kämpade för att ta övertaget. 

Återsamling och debriefing efter fika i Ölmstad. 

I Jönköping var det äntligen dags för ett av monumenten, köttbullar med mos och lingonsylt. Vi parkerade cyklarna och gick i samlad trupp på stadiga ben ner till matsalen. Utanför låg det utslagna cyklister och folk som såg ut som att de var inne på tredje varvet. Nån hade spytt upp sina köttbullar utanför matsalen. Ingen vidare start på en lång dag. Köttbullar som är så gott.

Köttbullar och mos i Jönköping. Nån hade spytt utanför matsalen. Själv tyckte jag att det var rätt gott.

Efter Jönköping kommer de beryktade slakmotorna. De var precis lika slaka och motiga som jag mindes dem. Tidigare år har jag legat med mjölksyra upp till tinningarna här. I år kämpade jag för att hålla nere den senaste lunchen som hade travats ovanpå de två tidigare fikorna. Väl i Fagerhult var det så himla trevligt att jag snabbt glömde bort den trista vägen. En buske bakom depåtältet såg lite torr ut så jag pinkade på den. 

Tummen upp i Fagerhult. 

Nästa stopp var Hjo med Vätternrundans piece de resistance, dagens andra monument, den omtalade och smått mytomspunna lasagnen som jag inte sett röken av tidigare år när jag bara har stressat förbi. Nu klapprade vår fikastinna grupp ner till hamnen där mattältet var beläget. En liten kille i serveringen lade snabbt som en vessla upp tallrik och bestick på en bricka så kvinnan bredvid kunde sleva upp den åtrovärda lasagnen som sedan toppades med saltgurka. Vilken fullträff. Michelinstjärnan kommer med posten.   

Är det inte här man äter lasagne? -Hjo! 

Någon mil innan Karlsborg slog Oledolyckan till. Någon gick på hjul och klungkraschen var ett faktum. Vi låg i 40 km/h och helt plötsligt hör jag ljudet av krossat kolfiber och tomult. Jag hinner precis bromsa in och snabbt tacka min lyckliga stjärna att jag inte drogs med. Tyvärr fick fyra cyklister bryta här. Jonas, Bosse, Henrik och Andrew. Vårt gäng skötte sig perfekt. Alla tog en uppgift. Några såg till att trafiken bromsades och några tog hand om de skadade och några såg till att cyklarna lastades på brytarbilen. 

Kaos i vägkanten. Det sämsta som kan hända. 

Jonas cykel hade gått av på mitten så den lades smidigt in i bakluckan på brytarbilen. Bosse hade råkat värst ut så han åkte med ambulansen. Ambulanskillen sa att det här var den värsta rundan han hade varit med om. De åkte i skytteltrafik mellan olyckor och akuten. Enligt honom var det för bra väder så folk cyklade för snabbt. Det var bättre när det regnade tyckte han. Jag tycker nog att det är bättre med fint väder så länge man håller sig på hjulen.

Du, den modellen är inte hopfällbar.

Cyklar och cyklister lastas i respektive fordon. 

När vi hade fått ordning på olyckan och alla var omhändertagna så fortsatte vi, lite mer dämpat än innan. En urgammal tradition lyder; efter en klunkrasch så fikar man. Påpassligt nog låg Karlsborg mindre än en mil bort. Här fikade vi igen och pratade mer om olyckan. Vi beslutade att hålla igen lite på tempot och istället komma i mål hela och rena. 

Det som händer i Karlsborg stannar i Karlsborg.

Mellan Karlsborg och Boviken minns jag inte så mycket. Vi cyklade väl och hade det trevligt i värmen. Vindarna var milda och det var mindre trafik än vad vi hade räknat med. I depån länsade vi ett lastbilsflak på Loka och sen stack vi vidare. Stefan Ljungberg, wattmonstret från Cykloteket fyllde fickorna med bananer. Han sa att han skulle ha de till söndagsrundan. 

Boviken. Hur kul som helst. 

Vad händer efter Boviken? Ja vägen fortsätter över Stora Hammarsundet. Inte mycket mer än så. Vi höll fin fart och helt plötsligt dök skylten med ”Depå 5 km” upp i vägkanten. Fika igen? Helvete. 

Passing the Great Hammer sound. 

På varje kontroll ser man de där små släta bullarna som jag tror heter Solbullar. Jag har glömt varför jag inte brukar äta dom. I Hammarsundet tog jag mod till mig och plockade åt mig en. Tillsammans med en kopp kaffe blev det en strålande kombination. Ännu ett lyckat fikastopp på vår resa.

Kaffe, solbulle och en liten läckerbit i Hammarsundet.

Fem minuter efter vi hade lämnat Hammarsundet kom jag på varför jag inte äter solbullar. Halsbrännan kom farande som brev på posten. Vilken tur att jag inte tog en bulle till som jag hade varit sugen på. Då hade jag nog dött den värsta utdragna halsbrännedöden i mannaminne. Det var inte så långt kvar till nästa stopp i Medevi. Inte ens två mil. Här stannade vi och tramsade runt lite på gräsmattan. Stefan plockade på sig ännu mer bananer. Vad ska han med alla dessa bananer till?

Le triplette de Medevi. 

De sista två milen in till Motala leddes av Martin Schreiber och Tom of Finland. Martin och Tom tog en förning på en mil innan de byttes av. Sedan var de uppe igen av någon anledning. När det var strax under milen kvar sa jag till Martin att han skulle köra oss i mål. Han sträckte upp en tumme och ledde oss snabbt och snyggt till Motala. Innan de sista svängarna innan målet tog Thomas och Thomas täten på sina Rolo. Vad tiden slutade på är ganska oviktigt. Vid kravallstaketet efter medaljutdelningen stod Linda med ungarna och vinkade. Vi tråcklade oss genom folkhavet och tappade bort resten av Stockholm CK-gänget som skulle till en hamburgerbar på torget för fira. 

Motala med bästa fanklubben!

Stort tack till hela fikaklungan. Det här gjorde vi bra. Om man bortser från olyckan så blir det en 10-poängare. Och tack till systrarna Holmertz som tog hand om oss på bästa sätt. 

En annan riktigt kul grej var att Calle och några från klubben klarade sub 7 tillsammans med sitt gäng. 6:52 stämplade de in på. Verkligen grymt. Men då missade de å andra sidan lasagnen i Hjo. 

/Johan


Dan innan Vätternrundan.


I fredags cyklade jag med ungarna till skolan. När jag hade kramat dem och sagt hejdå så fortsatte jag mot Motala. Planen var att jag skulle cykla ner dit, cykla ett varv runt sjön och cykla hem igen. Den planen sprack lite då jag hade glömt att berätta om det hemma. Det slutade med att jag fick stryka hemcyklingen och istället åka bil hem efter Vätternrundan. Men det blev riktigt lyckat ändå. Vättern kommer jag skriva lite om senare. 

Cykeln packad och klar. Som vanligt så var den packad för att klara ett dygn på vägen. Lampor, batterier, mat och extrakläder. Mest för att testa grejerna inför LEL men också för att man aldrig vet vad som kan hända. Ett par tjocka handskar eller en extra underställströja kan vara guld värd när man väl behöver det. 

De fina vägarna börjar ganska snabbt på södra sidan stan. Inte så jäkla trafikerat heller som ni ser. Det var bara den ståtliga cykelryttaren från Randonneur Stockholm och Stockholms CK som syntes på nejden. 

Randonneur Stockholm-tröja och Raphas brevetbyxor. På cykeln hänger Raphas brevetväskor. Fan till och med strumporna är från brevet-linjen. Det bara lyser randonné om gubben. 

Tunnbrödrulle i Sparreholm. Det gäller att ta vara på pralinerna här i livet. Ibland kan en tunnbrödrulle och en cola vara just en sån pralin. 

Apropå pralin, så här ser det ut i Stjärnhov. Alltså centrala Stjärnhov. Här händer det grejer. 

Den här vägsnutten brukar jag se när jag åker tåg till Göteborg. Tänker alltid på cykling när jag tittar ut där. Nu tänkte jag på tåg istället. 

Den här slingan Igelfors och Grytgöl var helt magisk. (Bilden kan vara tagen nån annanstans också. Det fanns så mycket snyggt så minnet blir lite suddigt.) 

Jo men vi cyklar väl mot det där mörka. Det ser kul ut. Jag tror jag vet vad den byn heter..

Humorn här liksom. 

I Igelfors tog jag skydd i ett vedförråd, åt en påse nötter och hällde i mig en drickyogurt och en cola. Livet som randonneur är bra flashigt ibland. Just där kändes det lite motigt men när jag hade fikat klart och kom ut på vägen igen så var det bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Ryck upp dig gubbe, tänk på att du kunde ha suttit på kontoret nu. Några timmar senare när jag kom ut på 34:an i närheten av Motala blev jag ikappkörd av Amir och ett gäng från Stockholm CK. Amir hängde ut genom passagerarsätet och ropade och hejade. Det fick mig på ännu bättre humör. 

10 timmar efter jag hade släppt av ungarna i skolan var jag framme hos systrarna Holmertz i Motala. Här blev jag mottagen på bästa sätt, precis som förra året. Efter två portioner lasagne och två folköl gick jag ner på stan och hämtade startlapparna för Vätternrundan, men den rundan skriver jag om imorgon. 

/Johan


See you in Motala!


God morgon. Imorgon är det dags för Vätternrundan igen. När jag anmälde mig så kände jag mig tuff och tänkte att sub 7 skulle vara något att testa igen. Men när våren och verkligheten kom ifatt mig insåg jag snabbt att det det inte var rimligt. 7:30 känns görbart men att skala av de sista 30 minuterna kräver en hel del extra pulver i benen. 

Istället kommer jag antingen hänga med Stockholm CKs sub 8-gäng eller så tar jag det lite softare med deras sub 10-gäng som har som mål att stanna på varje depå för att fika. Däremellan är det fullt spett som gäller. Det lutar åt den sistnämnda. Av flera anledningar. För det första så känner jag inte för att stressa runt sjön för en tid som jag redan har tagit. För det andra så har jag aldrig stannat i depåerna tidigare. Jag tror att det är där man upplever den riktiga Vätternrundan. Och för det tredje, eftersom vi startar klockan fem på morgonen så går vi i mål tidigare på dagen och därigenom vinner en hel del dricktid. Jag ser fram emot att läska upp ordentligt på torget innan vi går ner och tittar på när snabbgrupperna kommer i mål. 

Lycka till alla som ska köra, både ni som kör för första gången och ni som ska sätta personligt rekord i någon subgrupp. Nu ska jag snart dra på mig kläderna och cykla ner till Motala. Vi ses där!

/Johan


Göteborg – Stockholm IRL.


Om ni har läst papperstidningen Bicycling så har ni kanske sett att jag är med i Daniel Breeces serie Min bästa helg. Min helg handlade om att jag åkte ner till Göteborg med KBCK och cyklade hem. Efter jag hade pratat med Daniel så tyckte jag att den idén var ganska bra så jag började klura på om jag inte skulle göra verklighet av den. Sagt och gjort, två dagar senare bokade jag en tågbiljett till Göteborg. 

Tågresan gick bra. Jag hade packat ner cykeln i wellpapp så den blev ett stort och otympligt paket. Konduktören var hjälpsam och trevlig så jag fick stuva in paketet vid kaffemaskingen på 1:a klass. X2000 till Göteborg tar bara strax över tre timmar så jag hann precis somna till och sedan peppa upp med tre snabba koppar kaffe innan jag var framme.

På perrongen packade jag upp paketet och mekade ihop cykeln. Sen var jag klar för att cykla hem. Det hängde regn i luften. Enligt SMHI skulle det regna hela vägen hem. Det var lite halvbökigt att hitta ut ur stan. Men efter lite trixande så var jag på väg. För att slippa släpa på onödig vikt på tåget så hade jag inte fyllt vattenflaskorna så det måste jag göra innan jag kom ut på landsvägen. Vid en föreningslokal strax utanför stan stod det två kvinnor med varsin unge hängandes på axeln. Jag frågade om det fanns vatten i huset. Det visade sig att det var bröllopsfest i lokalen men jag kunde smita in på toan för att fylla flaskorna. Sen var jag på väg. 

Den rutten jag hade gjort i gpsies var egentligen bara en slarvskiss. Jag hade knappat lite snabbt för att se hur långt det skulle bli. Vissa vägval var direkt livsfarliga och en del andra var bara mindre bra. Det skulle visa sig senare. I Borås började det regna. Innan dess hade jag hjälpt till att putta igång en Ferrari. Jag bara cyklar runt och hjälper folk i nöd, precis som Bicycle repairman

Vägvalet var rätt bra fram tills jag kom ut på väg 40 några mil innan Jönköping. Det var tydligen en hårt trafikerad 2+1 väg. Klockan var runt midnatt. Det var mörkt och det regnade. Jag var tvungen att hålla mig på de 20 centimetrarna asfalt utanför väglinjen. Jag lovade mig själv att om jag överlevde det här så skulle jag få en korv när jag kom till Jönköping. Jag överlevde och köpte mig en korv. Sen vidare ut i natten och regnet. 

Jag betade av ganska många mil under natten. När solen gick upp var jag i Hogstad som ligger precis halvvägs. En stund såg det ut att bli sol. Sen mulnade det igen och förtsatte regna. Jag hade räknat med att äta i Linköping men den vägen jag hade dragit gick i ytterkanten av stan så allt jag cyklade förbi var nattstängt. Nästa chans till mat och vatten var Norrköping. Nu började jag bli rätt hungrig. Jag visste att det finns en nattöppen Mc Donalds innan Norrköping när man kör motorvägen. När jag väl såg det gyllene M:et så tvekade jag inte en sekund. ”En Big Mac & company plusmeny tack.”

17 mil kvar nu. Bara slutspurten. Efter Norrköping hade jag tydligen dragit rutten utmed Bråviken. Antagligen var det orten Getå som lockade. Den vägen är rätt fin och den avslutas med en bra backe upp till ett kafé där man brukar stämpla på Södertäljes 30-milare. Milen rullade på och under tiden jag cyklade så kollade jag på Facebook och blev peppad av alla kommentarer och tummar som trillade in. Jag såg att det gick bra för flera i Stockholm CK som tävlade i Stockholms fyradagars. I Sillekrog tog jag en sista korv innan jag spände vaderna för de sista sju milen hem. Jag hade bjudit in några kompisar på grill och vin vid 14:30 hemma så jag kunde inte sitta och slöa för länge på macken. Dessutom luktade jag så illa så jag kände mig inte helt bekväm med att sitta bland barnfamiljer och andra oskyldiga. 

En timme senare, exakt 20 timmar efter jag lämnat Göteborg kom jag till färjan i Slagsta. Jag ringde Linda och sa att jag skulle vara hemma 14:25 och att det skulle vara kul om ungarna var ute så de kunde ta emot mig. Så där som de gör i filmer.

En sista sprätt upp för backen mellan Jungfrusund och Skärvik sen var det bara backen förbi Sandudden kvar innan jag kunde rulla in på grusuppfarten hemma. Ungarna stod i studsmattan och hoppade precis som alla andra dagar. På altanen stod Linda och Stefan och Ania. Jag fick en kall öl som jag nästan svepte. Det enda som höll mig från att svepa den var att Linda säkert skulle kommentera det. Men jäklar vad gott det var. En iskall Bitburger. Det är precis vad man vill ha efter en cykeltur. 

/Johan


40 mil i medvind och en skvätt regn.


I fredags var det dags för Barkarbys 40-milare. Det här är min favoritrunda från Barkarby. Starten går 23:00 så man börjar med nattcykling upp till Gävle. Dit brukar man komma lagom till solen går upp. Sedan har man hela dagen på sig att ta sig tillbaka till Barkarby igen lagom till Lilla Barkarby öppnar. Förväntningarna var höga, men oj vilken runda det blev!

Det var hela 40 startande. Det är ganska mycket för en 40-milare med kvällsstart. Vi rullade ut genom Barkarby, Stäket och Upplands Väsby. Tempot var sansat så det var inga problem att hänga med. Mellan Upplands Väsby och Märsta delades klungan upp till några mindre grupper. Vår grupp var fortfarande stor. Natten susade på utan några konstigheter. Vi hade vinden i ryggen och gamla E4-an från Uppsala bjuder sällan på några större överraskningar. Framförallt inte när det är mörkt. Den här gången blev vi dock lite överraskade av regn. Något som SMHI hade missat helt. För min del gjorde det ingenting. Nu fick jag chansen att testa min nya regnjacka och de nya väskorna. Väskorna höll tätt och jackan var supermullig. 

När vi kom till Circle K-macken i Gävle stod det redan ett gäng där. De hade smitit vidare vid ett bajsstopp tidigare under natten. När vi hade fikat klart så rullade vi vidare i samlad grupp igen. Mot Sandviken. Nu märkte vi att vinden hade vänt så vi hade medvind på tillbakavägen också. Helt magiskt. Efter sandviken är det några mil på helmulliga vägar. Med vinden i ryggen blev det 10 poäng. Eller vänta, 12 poäng! Douze points! 

När solen gick upp kom värmen tillbaka. Regnet hade spolat bort all pollen och morgonluften var full av syre. Vi stannade och tog av oss nattkläderna. Strålande sol, kort-kort och efter ett tag var det dags för kontroll och fikastopp i Östervåla. En halvtimme senare satte vi fart mot Uppsala. Fortfarande vinden i ryggen. Jag var fortfarande pigg. Det kändes inte att vi hade cyklat 35 mil. Allt bara rullade på. 

Gruppen höll ihop den sista biten mellan Uppsala och Barkarby. Några få utbrytningsförsök gjordes men de hämtades in. Jensa försökte sticka i Märstabacken men han blev stoppad vid ett vägbygge några kilometer senare. När det började närma sig skyltspurten vid Barkarbyskylten stack Mange iväg tätt följd av Jensa. Jag var inte på hugget så la mig inte i spurten. Däremot kom Toni bakifrån med full fart. När han smet förbi så hakade mitt styre fast i hans sadelväska så mitt framhjul tvärställdes. Kraschen var oundviklig. Jag flög upp nån meter i luften och landade hårt på gräset bredvid cykelbanan. Det gjorde makalöst ont i högerlåret och när jag tittade på det så såg det helt missformat ut. Första tanken var att lårbenet var av. En stund senare konstaterade vi att det bara var en lårkaka och skrapat.

Axeln och nacken hade fått sig en ordentlig smäll. Jag visste inte riktigt hur det stod till så jag började tänka på alla cykelplaner som kanske hade gått upp i rök. När vi rullade de sista 500 metrarna till Barkarby gjorde det ont överallt i kroppen. Jag snackade inte så mycket utan såg nog mest sur ut. Sur för att den här perfekta rundan skulle få ett sånt snöpligt slut och sur för att det hade kunnat gå riktigt illa. Efter några Belpils på Lilla Barkarby så kom humöret tillbaka. Vilken superrunda vi fick! 

/Johan