Beundrarbrev, genrepens genrep och #levförfan


Stockholm, 18 december, 17:05.

Jag börjar skriva ett privat meddelande på Instagram:

”Hej jag heter Ingrid, och det här låter creepy, men jag är din hemliga beundrare..”

Trycker på ”skicka”. Hjärtat slår hårt i bröstet, vad håller jag på med?
Skriver beundrarbrev till personer som jag aldrig mött innan. 

Vem det är jag skrev till kan ni läsa i slutet av detta inlägg, men först tänkte jag berätta om några fina ögonblick från de senaste veckorna. De har varit beståndsdelar i mina genrep till VinterVättern/Abloc Winter Challenge. Men det är egentligen bara en parantes – dessa ögonblick vill jag inte vara utan. Oavsett om jag mig runt en sjö 28 december eller inte.  

Café LeMond, 10 dec, 09:00

 Gnesta bike

Alla vägar går till Gnesta? Foto: Richard Persson

Har 10 minuter på min Garmin när jag anländer till Café Lemond. Benen känns som smörkola och de där 10 minuterna måste växa till 5 timmar under dagen enligt min plan. Känns som en omöjlig uppgift. Kanske ska åka hem och äta lussebullar istället för att frysa fingrarna av mej Söder om Stockholm idag? Hinner jag tänka.

Snabbt försvinner drömmarna om lussebullar när jag öppnar dörren till caféet. Där inne står redan tio cyklister och värmer upp inför dagens tur. Vem hade kunnat tro att så många människor vill cykla till ”Metropolen” Gnesta en kylig dag i december? Plötsligt känns de där fem timmarna inte så farliga att ta sig igenom längre.

Festive500

Sörmland dreaming Foto: Emil Holt

Humble Konditori, Gnesta 13:34

”Nio mil på dubbad cykel genom skogen i minusgrader är den bästa kryddan” – citat hungrig cyklist.

Äntligen depåstopp på Sörmlands bästa (?!) fik! Ett antal cyklister ramlar in och stirrar hungrigt på alla bakverk som finns bakom disken.

Det stackars cafébiträdet i Gnesta fick servera mer än vad hon kanske väntat sig denna dag. En av mina medcyklister beställer in en större macka än vad som ens finns på menyn. Någon tar in flera stycken beställningar och undrar om det är möjligt att ha pepparkaksdeg i fickan på cykelfärden? (om någon har provat detta – meddela mig gärna utfallet).

Skärholmen 17:00

Min Garmin är way beyond fem ackumulerade timmar. Jag hade kunnat avsluta dagens tur, och ta tåget hem, efter 12 avverkade mil i Södertälje någon timme tidigare. Men det fanns liksom ingen anledning. Vi hade vinden i ryggen och en nyvunnen vän berättade spökhistorier samtidigt som vi cyklade på öde vägar i endast skenet från våra lampor ett par timmar tidigare. Det var en magisk stund som aldrig hade behövt ta slut.

Men nu står jag och min kompis Emil i en trafikkorsning, något borttappade, fryser och börjar längta hem. Vi var 20 cyklister som mest under dagen. Nu är det bara vi två kvar ute i förorten. Jag börjar bli riktigt tjurig och arg på mig själv eftersom jag knappt hittar hem, 15 km ifrån mitt eget hus! Men Emil har alltid koll och lotsar oss sista biten in mot stan. Tack så himla mycket Emil, för att du gjorde mig sällskap där och då!

40 min senare är jag hemma och konstaterar att jag firade andra advent på bästa möjliga vis.

17 december, 11.00, Uppgränna

Vättern Vinter

En bra dag längs Vättern Foto: Calle Andersson

Jag har föreställt mig hur fint det skulle kunna bli när vi ska cykla runt Vättern den 28e december. Hur det inte ska kännas mörkt eftersom snön på marken får allt att lysa upp. Hur ljudet av dubbar mot asfalt låter som musik i öronen (också eftersom snön ligger på marken). Att det ska vara kallt, men precis sådär lagom kallt så att luften känns frisk i lungorna.

Och plötsligt händer det. Drömmen utspelar sig mitt framför ögonen på mig. Jag cyklar med en grupp människor, precis vid Vättern, och det är Vintercykling 2.0.

Det finns fikapauser och så finns det… fikapauser Foto: Calle Andersson

17 december, 13.00, Strax utanför Ödeshög

Tänk om nån skulle säga till dej när du cyklat i minusgrader ett par timmar:

”Hej, ska jag tända upp en brasa åt dej så att du får värma dej? Vill du ha något varmt att äta och en lättöl till det? Jag passar på att koka kaffe med. Och kaffe kan man såklart inte dricka utan att äta kaka!”

Ovan nämnda är något som jag brukar fantisera om när jag fryser och det är långt kvar hem.

Ovan nämnda, slog magiskt nog in, i söndags!

Jag var ute och cyklade med LaLePrestanca, som är en fantastisk cykelklubb från Jönköping. Mitt under turen bjöd en av klubbmedlemmarnas mamma hem oss på just öppen brasa med lunch! Drömmar slår in! Igen.

Tack tack tack alla inblandade! För en av årets bästa dagar på cykel. 

Tillbaka till Stockholm, 18 december.

Mobilen vibrerar i min ficka.
Jag har fått svar på mitt meddelande!

Jag skrev såhär:

Hej, jag heter Ingrid, och det här låter creepy, men jag är din hemliga beundrare..
Jag är, liksom du, en hängiven cyklist. Skillnaden mellan oss är nog dock att du har betydligt hårdare pannben än mej och jag är mer av en gnällspik än vad du är.

Jag försöker ligga i hårdträning till VinterVättern nu. Jag tänker på dej när gnällspiken i mig vaknar till liv i skallen. När någon tå fryser eller när jag börjar gå tom efter ett antal mil. Jag tänker att du är en sån som säkert aldrig skulle klaga vid ett sånt tillfälle. Och då brukar allt kännas bättre. Jag brukar klara av att cykla några fler mil. 

Jag skickade meddelandet till ”RandoJanne”. En människa som jag, som sagt, aldrig pratat med i IRL. Men som med sin blogg och historia – som cancersjuk men ändå ständigt positiv cyklist – lyckats beröra mig otroligt och indirekt gjort mig till en starkare cyklist under de senaste veckorna.

Det har liksom klarnat ganska mycket i min skalle – jag inser att jag är en lyckligt lottad människa som ens har möjlighet att sätta mig på min cykel varje dag. Som ens kan välja det liv jag vill leva. Och som försökt – och lyckats, med mina mått mätt, bra med detta under de senaste helgernas cykeläventyr till exempel.

Mindre gnäll och mer #levförfan. Mitt nya mantra!

In och läs Jannes blogg och skänk en krona eller två till Barncancerfonden samtidigt.
Kanske istället för att köpa massa prylar såhär i juletider? 

Och tack alla ni andra som cyklat med mej de senaste veckorna! För att ni gjort mig sällskap och klappat mej på axeln och sagt ”VinterVättern kommer gå i medvind för dej Ingrid!”. Oavsett hur det går just den 28 dec har vägen dit varit värd varenda sekund. Foto: Calle Andersson


Nästa år: då jävlar


Snöblandat regn, cykel med dubbar som väger ett ton, mörkt efter lunch … det finns många anledningar till att ogilla vintersäsongen på cykel. Men det finns även anledningar till att tycka att det är den bästa tiden på året – för människor som är drömmare, liksom jag. Såna som jag som blåser upp stora drömmar i skallen när de sitter på trainern eller cyklar 15 km/h på vintercykeln. Jag vet inte vad andra drömmer om: men i mina drömmar finns inslag av prispallar, bruna och starka ben och berg som inte alls är tunga att cykla upp för.

(Rubriken uppstod med inspiration/ett härmande från Cykelwebbenpodden. In och lyssna. Äntligen en svensk podcast om cykling. Högt och lågt om cykling, lagom längd på avsnitten, mycket självdistans hos de som pratar. Precis my cup of tea).  

Killarna i Cykelwebbenpodden snackar om att svenskar är bäst i världen på Vinterträning. Dvs trycka magiska watts på Monarken lagom till jul. Och posta detta i alla möjliga forum. Något som sedan inte återspeglas i resultatlistorna framåt våren? (jisses vad jag skrattade när jag hörde detta).

För egen del stämmer detta någorlunda bra. Jag är bra på vinterträning. På att få den gjord. Tidiga morgnar på trainer och helger ute i skogen. Men sen brister det. Ingen magi har ännu synts till på Monarken (nej: min Zwift-gubbe rättare sagt). Och de sorgesiffror som mina ben levererar är sekretessbelagda. Endast jag och min coach (Marcus, som jag kommunicerar med genom Guided Heores och Daily Plan – mycket bra träningsplattform för övrigt) får se dem.

Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget höjt på ögonbrynen, och ser ett visst glapp mellan mina drömmar att hamna på en prispall och låga wattsiffror.

Men! Nu kommer vi till poängen med att jag älskar vinterträning: det är så långt till sommaren! Man hinner! Hinner med allt. Öka massa i watts, öka massa i benböj, öka massa i uthållighet. Det är så långt till sommaren att INGA drömmar är för stora. Våga drömmar stort! Det kommer göra varje minut av vinterträning enklare att uthärda.

Exempel på drömscenarium i min skalle. Cykla i berg på Mallis. Godis i skallen när man sitter på trainern. Denna bild är från just Mallis feb-17. Foto: Hagen Bender.

Jag har fått frågan om hur man överlever på cykeln utomhus vintertid, och tänkte passa på att dela med mig av några tips. Kanske kan jag inspirera någon som endast sitter på trainer vintertid att våga sig ut i friska luften? Även det vore ett drömscenarium.

(Dessa tips ska jag själv även ta med mig till Abloc Winter Challenge – om fyra (!) veckor ):

– Lager på lager på lager med kläder. Man hörde det redan på dagis och det låter alltid lika osexigt : men det fungerar. Förslagsvis merinounderställ som grund och sedan jobba på det.

– Lager på lager tar plats och då är det bra med en jacka med stora fickor – alt faktiskt en liten väska – så man får mer utrymme för att skala av och på dessa lager.

– Ta med extra handskar och mössa/buff när du ändå är på G med att packa och klä på dig mycket kläder. Ovärderligt att kunna byta till torra saker när andra svettats/snöats ner.

– Skaffa en bra mössa att ha under hjälmen. Jag har numer en med skärm som även går ner i nacken. Den var dyr men värd varenda krona.

– Eftersom du redan är extra tung av kläder vid det här laget: se till att även din cykel är tung. Dubbdäck, skärmar och kompislapp. Vänj dig vid dessa VAPEN tidigt. Du är inte snabb med dem här och nu i december, men tänk dig kontrasten till 23 mm däck i vår sen?! Du blir stark av en tung cykel. Samt varmare också eftersom det går åt mer energi att cykla runt på den.

– Lampor och reflexer. Gå inte utomhus utan dem! Det blir alltid mörkt snabbare än vad du tror. Jag skrattade åt folk med reflexväst för några år sedan. Numer inser jag att det är min livs-försäkring.

– Energi – går åt massa extra vintertid. Det är populärt att ”lära sig köra på bara vatten” – men tro mig – att gå tom efter 2-3 h när det är kallt ute kan ge jobbiga konsekvenser på både kropp (fingrar och tår… brr!) och själ.

Något mer ni undrar över? Hojta!

Gällande snacket om drömmar ovan. Nej – inga drömmar är för stora. Jag har någonting på G som är i storleksordningen: jag ska göra grejer med fina människor som jag endast beundrade på Instagram för ca ett år sedan. Det ni! Stay tuned.


Inför Vinter-Vättern 2017


Vad tänker ni på när ni tänker på julen och egentligen mellandagarna 2017? Äta helgens elfte portion av julbord? Tömma andra lagret av Aladdin-asken? Köa till mellandags-rean pga besviken på årets julklappsskörd? 

Mina tankar och aktiviteter kring mellandagarna brukar låta enligt ovan. Tills jag plötsligt hittade ett annat event som väckte min uppmärksamhet.

OBS, det är inget fel med att tömma chokladaskar över mellandagarna. Men jag tror att jag rekommenderar det här:

Abloc Winter Challenge , 28 dec 2017 (i folkmun: Vinter-Vättern)

Foto: Abloc Winter Challenge 2015, vid Hammarsundet

Distans och tur: 347 km. Mestadels mindre, böljande och vackra vägar runt Vättern i vinterskrud.

Utrustning: Lampor, skärmar, kompislappar, dubbdäck och reflexer. Ta med rejält ombyte i väska i servicebil.

Beskrivning: Minnen för livet och de är precis lika hårda som de är underbara. 2015 tog det 17,5 timme, snöstorm, klass-1 varning och det kändes allmänt vansinnigt. 2016 gick det betydligt snabbare, denna gång även i 2 grupper. Strålande sol och perfekt temperatur. Exakt så som det är att cykla på vintern… Vi hoppas återigen på vinterväder och vi hoppas såklart att du vill dela denna upplevelse med likasinnade. Vintercykling är makalöst härligt och vi hoppas kunna inspirera fler till detta.

Nåväl, datumet är nästintill heligt och är som sagt 28 december med första start kl 05.00 från Hovrättstorget mitt i central Jönköping… Bakom varje grupp finns service, mekaniker, mat, cykelställ, ja, det mest finns där. Utöver det så är det 3 fikastopp planerad med kaffe, fika och all typ av energi som du vill plocka med dig. Sedan tillkommer en second breakfast i Karlsborg bestående av bla nutella våfflor. Med ca 10 mil kvar serveras varm mat, tända ljus, ombytesmöjligheter och chokladbrownie. Att vi dricker kaffe av bästa sort behöver knappt sägas.

(valda citat från eventets hemsida)

Foto: Lobuche peak i Nepal, 6119 möh, Foto: Quentin Fiard.

Jag ska alltså cykla runt Vättern i mellandagarna.

Jag har anmält mig till utmaningen med skräckblandad förtjusning.

Till förtjusningen hör:

– Det finns ingenting som ger mig lika starka kickar av endorfiner som att cykla tidigt på morgonen. Gärna i frisk luft och när solen går upp (Instagram-moments). Och i ett gott sällskap (vi kommer köra i klunga runt Vättern).

– Det är precis nu, i oinspirerande november, som det behövs ett roligt mål i träningskalendern.

– Att cykla många mil är en annan grej som jag gillar – få andra saker sprider ett sådant lugn och en sådan glädje i min kropp (ehm, kanske inte svarar samma sak om det är -10 grader och ishalka den 28 dec).

– Senast jag cyklade runt Vättern gick detdåligt (jag bröt då jag överskattade min egen förmåga under ca km 1-50/300, år 2013). Har inte riktigt slickat mina sår och tagit revansch ännu. Dvs resultatet Vättern-Ingrid 1-0 behöver justeras. Klarar jag det här har jag lyckats.

– Det kommer bli en upplevelse för livet för mig och de som jag cyklar med. Det är under den här sortens turer jag tidigare skapat de minnen och knutit de kontakter som egentligen gjort mig till det cykel-freak jag är idag. Sådana chanser måste man ta.

– Det ryktas om många fika-pauser (och följebil). Även något jag är mycket svag för!

Till skräcken hör dock:

– Jag har varit i helt ok cykelform under fem års tid. Plötsligt har det nu gått många veckor sedan jag cyklade mycket. Anledningen till detta ser ni bildbevis på ovan: jag har varit i Nepal och klättrat i berg (det var fantastiskt!). Såg detta som en del av en formtoppning till VinterVättern – dvs att få höghöjdsträning. Men istället för att ta med mig röda blodkroppar hem från Nepal tog jag med mig en magsjuka och vissa andra åkommor som stjälpt, snarare än toppat, formen…

– Till och med min pappa, som är en sån som kör Vätternrundan (i juni) även om han vaknar och är sjuk typ (det är galenskap) ifrågasätter detta.

– Det kommer, oavsett väder och vind, göra mer ont än det mesta jag någonsin upplevt. Det är en grej att sitta och säga att man gärna cyklar långt – en helt annan grej att vara trevlig mot sig själv, och framförallt andra – när man är stelfrusen, har ont i rumpa och knän och har lågt blodsocker.

Foto: SM i CX 2016 i Eksjö. Då cyklade vi också i snö. Foto: Jonas Wiking.

Its on! Jag har återhämtat mig från Nepal och har ingenting att skylla på längre. Jag måste och ska ut och cykla. Vänja mig vid en cykel tyngd av skärmar och dubbdäck och av att fortsätta le i händelse av nedkylda kroppsdelar. Det kommer inte bli lätt men jag är säker på att det kommer bli värt det. Stay tuned!

Och signa upp er till eventet! Finns platser kvar!


Where the magic happens


Plötsligt hände det. Lite tidigare än vad jag hade tänkt egentligen. Jag bestämde mig för att runda av tävlingssängen på cykel 2017. Och helt otippat var då som min säsong började blomma. Man kan faktiskt säga att vissa av mina drömmar började gå i uppfyllelse i samma stund som jag slutade träna efter ett träningsschema på ett Excel-ark.

Jenny Rissveds

Jenny Rissveds med ett överlyckligt fan efter en Peloton-morgon på Café Lemond. Foto: Kalle Lööw

Som till exempel den mörka Peloton-morgon då jag såg en liten tjej på en Scott-cykel dyka upp i Hellas-skogen söder om Stockholm klockan 6. Tyckte att jag kände igen henne – dels för att vi inte är så många tjejer som gärna cyklar i lera i ottan – och dels för att jag sett hennes ryggtavla framför mig tidigare (SM i CX 2016). Jo visst var det Jenny Rissveds som kommit till Peloton-träningen!

Jag önskar att jag kunde säga att vi tränade ihop. Men det vore att ljuga. Hennes rygg försvann snabbt framför mig i skogen. Men den gjorde passet enklare att uthärda. ”Om du skyndar dig snabbt i mål hinner du kanske ta en bild med Jenny på frukosten!” – de orden ekade i min skalle under 1 h med mjölksyrastinna ben.

Jenny cyklade lite fel (tur för mig) och jag kunde (läs: med skakiga händer fråga om hon ville ställa upp på ett foto) ta en bild med henne. Kände av hennes stjärn-stoft på mina axlar flera dagar efteråt! Vilken tjej! Så stark och ödmjuk.

Södertälje 20mila grus. Foto: Anders Jansson

Ett annat exempel är när jag äntligen tog mig tid att köra ett brevet med Stockholm Randonneur. Det var under en av de mest regniga lördagar i september som vi cyklade 20 mil, mestadels på grus, i jakten på att fånga stämplar på ett gult kort. Det låter exakt lika smutsigt och grisigt som det var. Ändå är det en av mina bästa dagar på cykel i år.

Det händer något när ett 20-tal lertäckta cyklister sitter tillsammans på en pizzeria och någon säger vad alla tänker : ”herregud, jag kan inte lägga upp en bild av det här på Facebook, alla skulle tycka att jag var galen”. Följt av att hela gruppen brister ut i skratt. Det är en fantastisk stämning som inte går att återkalla på något annat vis. Tack alla människor som gjorde mig sällskap under denna dag! Kommer aldrig glömma den.

järva

Järvafältet en tisdag i oktober – high on sunsets!

OS-medaljörer och rando-lopp i all ära: mycket magi finns även att hämta en hel vanlig tisdagskväll några mil utanför Stockholm. Bara man tar sig tiden att ge sig iväg: till Järvafältet till exempel. Bara man tar sig tiden att se sig omkring och rikta fokus från annat än de intervaller som måste avverkas eller de watts man förväntas trycka. Har haft flera sådana morgnar och kvällar på cykel senaste veckorna. Och de har fyllt mig med mängder av energi.

järvafältet

I skrivandets stund är jag på väg på ett helt annat äventyr. Jag ska åka till Nepal och vandra Mount Everest Basecamp Trek. Alltså ingen cykel är inblandad i min semester (!) utan jag ska promenera med sex stycken vänner och klara mig på vad som ryms i en ryggsäck på cirka 12 kg under 18 dagar. Det är olikt allt annat jag gjort tidigare men jag ser oerhört mycket fram mot resan.

Har även en annan sak på G – denna cykelrelaterad – som är så magisk att jag får gåshud. Den kan sammanfattas med att den kommit till liv genom de fantastiska människor jag mött på cykeln under det senaste året. Många pusselbitar jag letat efter har fallit på plats – plötsligt ser jag vart både jag och cykelsporten borde vara på väg. (Man kan även säga att just träningsscheman på Excel-ark hör hit – missförstå mig rätt i detta inlägg – visst älskar jag att cykla runt och plåta kor, men att träna mig starkare och snabbare är en faiblesse jag aldrig kommer kunna släppa. (Tackar bla min eminenta tränare Marcus Streijffert för det!) Hoppas på att kunna berätta mer inom sinom tid. Tills dess får ni gärna följa mej på Instagram @ingridkjell .


Hammarby Hill XC RR – krig och bad i lera


HHXC – helgens snackis bland MTB-cyklister i Stockholm senaste helgen! Hammarby Hill XC alltså. En historia som såg lekande lätt ut då solen stod högt på himlen – men om man skrapade på ytan dolde sig något annat! Ett lerbad och en tuff historia. I alla fall för undertecknad.

Vi tar det från början. Hellasgården är en oas för folk som gillar skog, blott ett stenkast från Stockholm. Där anordnade OK Ravinen det 40 km långa MTB-loppet och det kryllade av glada cyklister vid starten i lördags. Jag stod i första startled (pga råkar ha en elitlicens…) och gjorde mitt bästa för att hänga på i startens klassiska start á la MTB-manéer (dvs utan att vara alls uppvärmd pga man måste lägga cykeln i startfållan I TID innan start för att få en OK startposition).

Det var dumt. Jag kunde hänga på under de få kilometrar som gick på grus, men så fort banan vek av in i skogen (mestadels på Hellas blåa, gröna och vita spår) var det svårt att fortsätta låtsas se ut som om jag hade koll på läget. Som tidigare nämnt – lerbadet – tog vid. De senaste veckornas regn hade inte torkat upp i skogen. Såväl hällar som rötter var snorhala. Varför har ingen sagt att det är bra att öva på att cykla även i regn? (Med vänlig hälsning LVG-cyklist som helst inte cyklar när jag måste tvätta cykeln efteråt).

 Hammarby Hill

Bang Engström var där och fotograferade fina bilder! Jag var väldigt fokuserad. Även på de mer lättåkta partier!

Jag försökte trampa på och hålla hjul till de smidiga cyklisterna framför mig men det dröjde inte länge förrän jag fick börja fuska och sätta ner fötter här och där för att inte vurpa. Och sen vurpade jag. Såklart. Ett antal gånger. Inget allvarligt – tacka hjälmen och min inte så höga fart för det –  jag var hyffsat hel (men inte så ren…) efter varje smäll. Största smällen tog dock min självkänsla. Den sjönk ner i botten. Precis som min hastighet. Snart började motionärer (som startade senare) att komma ifatt mig.

Och jag ville bara lipa och bryta efter första loopen! (10/40 km).Kände mig så himla usel rent ut sagt.
Men efter att jag brutit ihop smått samlade jag mig igen och funderade på hur mycket bättre det skulle bli att bryta? Skulle jag då sitta och dricka sportdryck i målområdet och vänta på mina vänner och tycka synd om mej själv?

Ingen bra idé. (Det skulle bli dålig stämning i bilen på väg hem sen. Jag skulle vara fånigt bitter på de av mina vänner som gick i mål. Och jag hade faktiskt inte ens några stora blodiga sår att skylla på. Bara fåniga blåmärken).

Motade iväg alla väldigt töntiga tankar och bet i. Försökte köra snabbt på de lättkörda grusvägar (som jag faktiskt behärskade – tro det eller ej!). Och se övriga stigar som en utmaning. Och väldigt väldigt bra och lyxig träning (med funktionärer och sportdryck tillgänglig!).

Någon utomstående skulle antagligen inte ha noterat det – men själv noterade jag att jag tog små små framsteg. Blev lite bättre på att ta mig han hala hällar och vattenpölar bit för bit. När ¾ delar av loppet var avverkat började jag faktiskt ha kul (det kom även med att en vänlig cyklist berömde min blogg när han körde om mig. Tack! Jag log fånigt i skogen efter det).

Så jo, jag tog mig i mål! Efter att ha genomlevt ett krig i lera och inte minst ett mentalt krig med mig själv.
Var då väldigt glad. Och smutsig!

Tack OK Ravinen för en väldigt bra anordnad tävling!

Jag börjar inse att övriga lopp i Långloppscupen faktiskt kan kallas för motorvägar i liknande med detta.
Och det var kul att träffa på så många olika cyklister i skogarna! Såväl såna som försöker se snabba ut som jag (i aero-kläder) som såna som gled runt på enduro-cyklar (killed it) som små barn. Älskar sånt!

Jag kommer tillbaka till detta lopp absolut! Måste bara slicka mina sår (läs äta glass och materialdopa mej med bättre däck för ändamålet) och träna på att tackla blöta hällar.


Velothon Stockholm – dubbel skräll


Vilken cykelhelg i Stockholm! Velothon har blivit ett återkommande inslag i cykelkalendern, bra folkfest och början på slutet av säsongen för de flesta cyklister. För egen del innebar helgen dubbel skräll – både lördag och söndag – voilá!

 velothon damer

Velothon GP, ladies, Foto: David Bragmark

I lördags körde vi GP inne på Zinkensdamm på en utmanande bana, ca 2 km lång och med 25 damer till start.

VARFÖR anmälde jag mig?

Frågan ekade i skallen på mig och fjärilarna levde rövare i magen innan start. Det kändes inte heller bättre då damernas start blev uppskjuten 30 minuter på grund av de flertalet olyckor på banan som regn och hala kurvor ställde till med.

Tur att jag kunde myscykla runt i Tanto och fika (klämma gels) med mina lagkamrater innan start.

MEN VAD TUSAN INGRID?!

Såklart du kör. Du har chansen att cykla mitt i stan, på avstängda gator och med en stor skara vänner i publiken.

Den lilla delen av mig som är modig hade övertaget i min skalle precis innan startskottet skulle gå.

Den fick även hjälp av den bloggläsare som kom fram och snackade med mig i startfållan. Han sa att han följde bloggen samt att han trodde att jag hade en kroppsform som skulle passa sig bra på dagens bana. Oklart vad han menade (jag får bra fart pga lite rund som en köttboll ?!) men jag blev paff!

Samt också väldigt glad eftersom den sortens snack sällan går i startfållan (det brukar mest vara ämnen som ”ska jag ta en till gel nu?”, ”exakt hur många meter är banan?” och ”har du sett den jävla svängen där framme?” som avhandlas. OBS väsande.). Tack du peppande bloggläsare från Sköndal!

velothon gp 2

Foto: KalasFotografen

Jag borde sluta tänka så mycket och lägga mer energi på att gasa. Tanken slår mig ofta och dagen till ära lyckades jag med bedriften. Det var jättekul att köra GP. Dels för att banan bjöd på en lagom mix av backar, skog (Tanto!) och publik. Och för att jag hamnade i en trevlig grupp med klubbkompis Madeleine Ståhl och Catharina Rutgersson från Göteborg. Vi var den sista gruppen som fick gå i mål (dvs blev inte varvade på banan) och därav min SKRÄLL i rubriken.

Det är ett av mina få lyckade GP-lopp för i år men inte minst så hade jag roligt i 40 minuter.

velothongp

Varvning på Velothon GP, notera hur mysigt jag ser ut att ha det… Foto: KalasFotografen

Vissa kanske inte tycker att det är så SKRÄLLIGT att hamna sist på en resultatlista, men jag tycker det.

Många av de andra damerna i fältet hade nyss kammat hem VM-guld (Anna Svärdström, veteran-VM i linje) och SM-guld (Ida Erngren, kortbana).

Min meritlista är TO BE UPDATED kan man säga – det vill säga rätt tom i sammanhanget – och det viktigaste jag gjort i cykelväg i år skulle egentligen ske dagen därpå, under ”riktiga Velothon”.

Velothon tjejklungan

Tjejklungan utanför Årsta Havsbad, foto: Bang Engström

I söndags hade jag nämligen den gedigna uppgiften att leda tjejklungan tur och retur till Nynäshamn. En sträcka på strax över 15 mil. Ni ska veta att jag började cykla med Tjejklungan i april. Det var då en tapper skara tjejer som dök upp på mina träningar trots regn och slask. Och i början av säsongen hade vi en snittfart på cirka 22 km/h i tre mil.

Jag har aldrig tänkt i termer av att det skulle bli ”omöjligt” för någon av tjejerna att cykla runt Velothon. Men jag såg utmaningen! Och jag har med glädje sett hur de tjejer, som många av dem i april var gröna inom cykling, tagit steg i riktning mot den startlinje vi stod på i söndags morse.

velothon 4

Jag ledde en av två grupper tillsammans med eminenta kompanjonen Johanna Penton. (Stjärnorna Anna Nyhlén och Ena Cupina ledde den andra gruppen). En grådaskig morgon på Södermalm (där starten gick) gick sedan över till en klarare dag. Ungefär så kan man även beskriva hur loppet fortskred för vår grupp som var 16 starka tjejer stor.

Det var lite ryckigt och nervöst i början, mycket adrenalin i omlopp precis som många andra cyklister. Vi höll oss till planen – att cykla i en stabil fart i 30-ish-tempo. Efter depåstopp efter fyra mil och vändning nere i Nynäshamn (ca 7,5 mil) var jag säker på att vi skulle klara av tidsmålet (5h50min) med råge och jag började slappna av mer och mer. Det blev dessutom glesare bland medcyklisterna ute på banan (hej gå ut för hårt?!) och vi hade medvind på vägen tillbaka till stan. Samtliga i gruppen skötte sig utmärkt – trots att det var flera som inte cyklat en så läng sträcka som 15 mil innan och att de började tappa energi i de många backarna över Södertörn.

depå

Vi tog ett sista depåstopp efter 11 mil. Stor eloge för bra depåer med glad personal och utbud på sportdryck och chokladbollar!

Tack alla funkisar som under dagen hjälpte till med att servera såväl öl som sportdryck och hålla vägarna tomma från bilister som inte gillade det där med avstängningarna. Avstängda vägar = guld!

velothon 3

Vi rullade in i Stockholm på 5 h och 7 min! Det vill säga – vi slog vår måltid med skräll!
Och den andra gruppen cyklade också in med sin måltid (6h30min) slagen med många minuter.

En otrolig lättnad för en ledare (moi) som verkligen önskade att tjejerna skulle klara av loppet och framförallt ha en bra dag i sadeln.

Jag tror att vi lyckades med dessa mål för samtliga av de damer som cyklade med oss.

Kanske kan jag lägga ner säsongen – då ett av årets viktigaste mål är uppnådda nu?

Säsongen är NÄSTAN slut för min del. Ska bara klämma ett par tävlingar till ur benen – och inte minst avslutningsmiddagar…! (viktigt att fira all slags framgång). To be continued.


Höstens godbitar


Det finns många goda anledningar till att fira att hösten är här. Framförallt för att den cykling som får det att bita i kinderna får mig att känna mig mer till liv. För att inte tala om hur jag njuter av när både jag, och mina cyklande vänner, slappnar av mer på hösten. Fokus flyttas från snitthastigheter, att förbättra sin watt och att samla mil inför vissa lopp. Det känns som att folk plötsligt vågar släppa blicken från sin Garmin och alla mått på prestation och istället hinner se sig omkring och inte ha så bråttom när de är ute och cyklar.

Magisk pannlampecykling i Hellas, 7 september. Foto: Vera Strandell Almé

Men med det sagt menar jag inte att man bara ska cykla ett par mil för att få fika under hösten!

Det finns många fina tillfällen till att få upp pulsen och tävla även framöver. Säsongen är inte slut.

Nästa helg är det Hammarby Hill i Nackareservatet i Stockholm. LÄNK HÄR. Jag har inte kört loppet tidigare pga att jag har hört att det är lite mer tekniskt än andra långlopp på MTB (och jag är en legitimerad osmidig landsvägsråtta. MEN! Jag övar upp balansen/MTB-skillzen lite bit för bit). Men jag har även hört mycket gott om loppet – det verkar ha många av långlopps fördelar. Rolig bana i skogen och möjlighet för cyklister i alla åldrar och med olika mål och ambitioner att ställa sig på startlinjen nästa lördag (finns bansträckningar upp till 40 km). Känns därför som den ultimata utmaningen att köra detta lopp nästa helg (16 september).

LMXCC = Le Mond XC Club. Varje torsdag från Café Lemond! Foto: Frej Lindström

Började träna skarpt inför loppet igår. Hängde på Le Monds nystartade ”MTB-utskott” och körde stig i Hellas. Hade glömt bort hur man tar sig över stock och sten med en cykel (senast jag körde MTB var under Cykelvasan)… men blev även påmind om att cykling i skogen är fantastiskt kul. Speciellt i ett så gott sällskap som jag hade med Le Mond! (kolla in Facebookgruppen här). Det hann bli rejält mörkt under tiden vi var ute (eventuellt mer mörkt än väntat pga gruppen på 8 fick vänta på någon cyklist… eh mej). Tur att jag hade stark pannlampa med mig! Kommer defintivt köra mer skog med lampa framöver – det är som meditation – fullt fokus.  

Hoppas vi ses på Hammarby Hill nästa helg (och Velothon i helgen).


Det är aldrig för bra för att vara sant


Det har nästan varit för bra för att vara sant! Under juli och augusti har har jag haft pang-pang ben som burit mig genom RAAS (Race Across Skåne – kolla denna fina film för inspo), Cykelvasan och Rapha12hills . När jag tänker tillbaka på hur kul och hur bra det faktiskt gått för mig kan jag inte vara annat än tacksam. Tacksam över att benen har hållit och vindarna för det mesta varit med mej. 

12hills – jag krängde uppför backar och log (nästan hela dagen). Tack Anna Jansson för pics!

OK jag tar tillbaka det där. Det är aldrig för bra för att vara sant! Men ibland går det inte att krossa naturens lagar – det finns en gräns för vad ett par ben klarar av. I mitt fall var det ett par hektiska veckor som avslutades med en sporadisk övernattning på en äppelodling i Frankrike som fick droppen att rinna över bägaren. Eller snarare – det var där och då jag bröt mot naturens lagar (genom att sova under bar himmel iförd endast balklänning) i den mån att jag dagarna efter fick jag betala priset med en dunder-förkylning.

Tänker inte beskriva min sjukdom djupare än att berätta om den uppfinningsrika person jag blir när jag ligger på soffan hemma. Förutom att tycka hemskt synd om mej själv är jag också duktig på att 1 – laga diverse häxbrygder av de naturläkemedel som jag googlar fram som magiska för stunden. Gurkmeja, macche-té, vitlök. Hit me! (antagligen förvärrar jag sjukdomsförloppet genom att chocka magen. Men… placebo. Jag tror på placebo). 2 – smida planer för hur mitt Nya Liv, livet då jag rest mig från soffan, ska arta sig.

Det kommer bli ungefär såhär:

 Jag ska fortsätta basera kosten på alla dessa nyttiga naturläkemedel. Stora gröna glas med betskt innehåll morgon, middag, kväll. Dessa ska ersätta de där glasen med vin som jag aldrig kan tacka nej till annars – på AW:ns, på middagar, när anledningarna till att fira finns där. Jag ska även utesluta gluten och laktos från min matsedel. (Senaste råden säger ju att man kan DÖDA halva tarmfloran om man äter dessa GIFTER annars?!).

Jag ska för övrigt aldrig glömma bort att äta massa PROTEIN efter varje återhämtningspass. Kanske borde jag alltid ha kokta ägg med mej i fickorna på cykeltröjorna? Som jag ska äta istället för den (OBS LAKTOSFRIA) glass som jag annars har för ovana att hetsäta (direkt ur lådan…) efter långa distanspass. Jag ska även investera i en smart klocka som mäter varje steg och rörelse jag tar och som tvingar mig i säng i vettig tid varje kväll.

Nu är jag frisk sedan några dagar, och vad tror ni?
Är det en väldigt frisk och glad vegan med dyr klocka på armen som numera tackar nej till alla AW:n och fikastunder som sitter och skriver den här texten?

Frågan är om en av mina drömmar – som oftast kan skalas ner till önskan att TRYCKA HÖGRE WATTZ – skulle slå in snabbare om jag levde efter the Masterplan skriven ovan.

 

Exempel på hur jag (ofta) och gärna hetsäter gifter i form av gluten. Är (tro det eller ej!) ändå en hyffsat pigg ung dam. Tack Anna Jansson för bild!

Jag tror inte det. Jag tänker till exempel på mina senaste turer på cykel. De har slutat med att jag blivit kvar på någon bar i stan och cyklat hem lite för sent får att få de där heliga timmarna av sömn.  De har slutat med att jag och mitt sällskap har delat pizza, krämiga kaffe och många skratt tillsammans efter avslutat pass. De har även slutat med att jag har pushat mig själv lite för hårt (fast jag hade väldigt kul) och kommit hem till – just det – glasboxen – som jag tömt med ett leende på läpparna.

Jag vet inte vad det kallas, men det är väl kanske Hitten by livet?

Som man inte alltid kan räkna ut och planera för, men som är så fantastiskt kul så länge man tar möjligheter och håller skratten vid liv. Kanske slutar det då med att man vaknar under ett äppelträd istället för att man kan notera nytt FTP-rekord vissa helger.

Frisk och pepp blickar jag nu framåt mot avslutningen av säsongen.

I helgen leder jag tjejklungan under Velothon och det kommer bli grymt. Vinka och heja gärna på mej och damerna om ni ser oss! För många av dem är det deras första lopp någonsin så det är ett STORT ansvar vi har som medcyklister under loppet (att få dem att vilja köra fler lopp).

Den 16:e september ska jag köra Hammarby Hill, också här i Stockholm. Verkar vara ett bra arrangerat och lagom stort lopp! Peppen!

Därpå ska jag lämna in min cykel för säsongen (landsväg då) och istället börja använda isyxor och stegjärn till vardags…! OK – det var att ta i. Jag kommer att åka till Nepal med sikte på Mt Everest Basecamp under större delen av oktober. Kommer bli ett stort äventyr! Och om jag kommer hem helskinnad satsar jag på att ta upp en ny cykelsäsong på CX efter det. Stay tuned!


RR Rapha 12hills – Vättern deluxe


Det finns flera myter om cykling i närheten av Vättern. Den ena lyder ”i händelse av cykling runt Vättern gäller det att cykla så snabbt man kan genom Jönköping och endast stirra in i framförvarandes cyklist hjul”. Den andra : ”cykling i närheten av Vättern utförs bäst i början av juni”. Och en till: ”Det är platt i närheten av Vättern!”. Det finns såklart många fler – men dessa tre ovan slår jag hål på här och nu. De stämmer inte.

Jag vill istället formulera mig såhär : kör Rapha12hills under sensommaren i Jönköping, det kommer vara backigt och benen kommer bränna, men du kommer tycka det är värt det på vartenda backkrön (12)!  Efter att du har gjort det kommer du antagligen aldrig mer köra Vätternrundan stirrandes på något annat än de fina utsikterna i området.

Skinnersdal

Jag skrev om 12hills förra året. In och läs för mer information! Med andra ord var jag mer nervös inför årets upplaga. Detta för att jag hade en av årets bästa dagar på cykel under 12hills förra året – skulle årets event kunna matcha upp till det? Dessutom vann jag damklassen år 2016 och även det var en prestation jag ville kunna klämma ur benen igen. Klockan 11 i lördags rullade vi ut ur Jönköping – i riktning mot backarna.

1/12 : Precis som 2016 gick starten uppför Muur de Skinnersdal. Precis som 2016 blev det vilda västern när 220 cyklister spann loss i gruset i jakten på att nå först till stämplingen på toppen.

Rapha12hills

”Det är ju egentligen ingen tävling men…”… men jag försökte behålla lugnet till toppen av backen, även fast jag tappade bort min kära lagkamrat (Ena Cupina) i virrvarret av hetsiga cyklister.

2/12 Muur de Georgs tarm – till botten av backen hade jag och Ena hunnit återförentas och precis lyckats få ner puls och stresspåslag på hyggliga nivåer igen. I cirka 1 min. Sedan hann jag inte tänka mycket mer, utan stod och bände upp för denna ”tarm” som mäter 26 %(!) som brantast.

3/12 Mont Taberg – eventuellt en av de mest klassiska backarna i närheten av Jönköping och backen ser ut som en elak klippa på håll. Var lite nervös här pga mötte lokala cyklister med något slugt i blicken och jag misstänkte att de körde en mycket snabbare rutt än oss andra turister?

4 + 5 / 12 Col D´Åsa och Col Sandseryd – två nya backar för året. Col D´Åsa avslutades på ett grusparti och gick över bondgårdar. Sådant som jag får rysingar av. In a good way – älskar det.

6/12 Muur de Ebbarp – till den här backen var det två mil att cykla och som jag tidigare nämnt insåg jag att de lokala cyklisterna ledde med 1-0 gällande kartläsning. Träffade ett gäng med killar från ”Cykellistan” som jag glatt tog följe (ehh lade mej på hjul bakom) med. De berättade trevliga historier – som att de tex fyllt sina brevlådor med alla gels som fanns i hemmet i händelse av bonk utanför dörren! Klyftigt! Tack killar, ni hjälpte mig och Ena massor under dagen.

Ebbarp herself då? Sportgrus deluxe! Och hejarklack deluxe – med fyra barn som langade vatten till alla cyklister. Tack, det var guld värt! (och roligt att de gillade att pilla på min cykel – jag tror och hoppas att de tigger till sig fina cyklar av sina föräldrar inom kort).

7/12 Col de Labbarp – ännu en ny backe i sammanhanget. Och med ett avslut över sten och grus i klass med snäppet mer tekniskt än Cykelvasan. En glad överraskning. Men vid det här laget började det knorra ordentligt i fika-tarmen och det var en hungrig skara cyklister som rullade ner till Vätternstranden och drack kaffe och fyllde på fickorna med godis.

8/12 Col de Bråneryd – här satte jag kaffet i halsen. Ännu en bändar-backe. Ännu en gång var jag livrädd att råka klicka ur pedalen – då hade jag rullat många meter ner för branten som en annan skalbagge…

9/12 Alp de norra Kleva – ännu en legendarisk backe i Huskvarna som inte lämnar någon oberörd.
Här träffade vi en snäll funkis med en påse fylld med läsk och godis och som dessutom trodde att jag och Ena ledde damklassen. 100 wattz till in på kontot – check!

10 & 11 / 12 Muur de Lyckås och Col di Kularp. Jag gillar ju att hylla #sportgrus men när benen börjar checka in för dagen och man hör cyklister som poppar slangar (punkor) på löpande band känns #grusfan mer nära till hands. Dessa backar var episka grusbackar, precis lagom långa men jag saknade min CX.

… jag saknade min CX eftersom jag med en backe kvar att checka av smällde min tub. Smällde även min punka-spray så att större delen av innehållet hamnade i en kohage och inte i tuben. Fantastiskt nog så täpptes hålet igen och jag kunde fortsätta cykla, nu dock med betyligt mer stress att klara av tidsspärren (7h).

12/12 Port de Fingals – inventerad backe – psykoligiskt tung backe då man fick cykla ner för att stämpla och sedan upp till toppen igen. Dock mycket vacker stämplingsplats med sjökontakt.

Från sista kontrollen bar det av hemåt i motvinden och ännu en gång hade vi turen att hänga på ett gäng cyklister som var taggade på att panga på ett lagtempo sista milen in i mål. Det var tur – hade jag varit ensam hade jag lagt mig i ett dike (nej – Ena hade plockat upp mig såklart!). Bet ihop och rullade in för sista stämpling med cirka fem minuter till godo!

Och då kom dagens mest efterlängtade tidpunkt – efterfesten! Med hamburgare! Och öl! Och prisutdelning!

Mission completed – jag och Ena vann damklassen. Och jag blev inte det minsta besviken med årets upplaga av 12hills. Snarare tvärtom. Det blir bara bättre och bättre!

Tack La Lepre Stanca för ännu ett otroligt bra arrangemang (också fotocred!). Tack för att ni lägger en bana som passar alla cyklister och för att ni ger 1000 goda anledningar till att åka till Jönköping utan att cykla runt Vättern. Tack Ena för att du fanns vid min sida hela dagen och tog hem vinsten i damklassen med mig! Och matade mig med godis när jag började bli vissen. Tack alla fantastiska cyklister som förgyller mina helger med er energi och era historier.  Det gör mig till en person som ler brett under veckodagarna av alla goda minnen.


Cykelvasan 2017 – the story


Jag har varit sent ute när det gäller Cykelvasan. Sent ute med att fatta hajpen. Sent ute med att skriva RR. Sent ute med att gasa på i den ökända startbacken. Alltså var det ett omtumlande lopp för mig. Många känslor som växte från 0 till 100 under 3h20 min. Från att jag trodde att jag var ute på någon slags söndagsrunda, till att jag blev avhängd och insåg hur häftigt loppet var och fick revanchlust. Vi tar det från start.

cykelvasan

Damstarten på Cykelvasan, Foto: Henrik Öijer

Rullade i lördags morse ner från Högfjällets vidder och var något bitter. Tänkte att jag gärna hade stannat uppe i fjällen och cyklat många mil på vidderna istället för att köra grusvägsrace tillsammans med 13 000 andra cyklister. (De där tankarna är mest grundade i nervositet och flyktkänslor). Men 7,15 stod jag i startfållan tillsammans med 66 stycken andra damer, med gels instoppade i sport-BHn med och hög puls. Var taggad, men inte tillräckligt för att hänga med i den klassiskt hetsiga MTB-starten. Eller – jag hade inte wattz nog i benen för att göra det. Jag jagade den snabba klunga på cirka 15 damer som körde först upp för backen. Ville skrika ”men hallå – vänta på mej ?!”. Men hade nog inte ens kunnat göra det pga all min energi gick åt till att flåsa.

Hamnade i en andragrupp med ett tiotal tjejer – bland andra Anna Svärdström och Jessica Ericsson, två starka lvg- tjejer från Stockholm. Bra –  då kunde jag lita på att det skulle bli ordning i gruppen. Fick igång ett bra samarbete i gruppen och var så fokuserad på att hålla hjul – speciellt nedför fick jag hålla  då en norsk tjej (Erna Opseth) gasade på som om hon stulit sin cykel. Perfekt sällskap för mig (som har svårt att släppa bromsen utför). Upptäckte knappt att cyklister föll av och att vi plötsligt bara var fyra stycken kvar i gruppen. ”Smidigt – överlev nu för tusan Ingrid” – fick jag peppa mig själv med. Fick dessutom rapporter om att vi hade fjorton tjejer framför oss, vilket var en lägra siffra än jag anade, och som lät som godis för öronen.

Försöker fejka att benen mår tipptopp halvvägs in i loppet. Tillsammans med Åsa Wallinder, Erna Opseth och Hanna Millved. Foto: Niclas Brus

Samarbetet i gruppen fortsatte klockrent – jag fick nästan rysningar emellanåt. Det är häftigt att cykla snabbt i grupp med tjejer där alla tar sitt ansvar. Och det var inte enkelt för mig, flera gånger tänkte jag ”om någon höjer tempot i backen nu trillar jag i diket”. Inne i Evertsberg hade vi dessutom några tjejer hack i häl på oss, men vi lyckades veja undan – även det mycket på grund av de andra tjejernas förmåga att köra på nerför (jag gjorde allt för att INTE tänka på de filmer jag sett av folk som kraschar i backarna nedför under Vasaloppet ski-edition).

Kilometerskyltarna tickade ner och jag längtade efter att smärtan skulle vara över. Det finns liksom inte så mycket tid att vila när man kör lagtempo på grusvägar. Men jag blev samtidigt lite ledsen över att vi skulle behöva göra upp om någon slags placering. (Ja, det är fånigt att spurta om plats 15, men är tävlingshornen väckta till liv går det inte att bli av med dem). Jag hade gärna sett oss cykla in som ett lag över mållinjen. Men med några kilometer kvar slog vi av på tempot och med några hundra meter kvar stack Hanna med mig på rullen. Och jag är ingen spurtare av rang men rullade in på en 16e plats på tiden 3,20,19.

Här finns resultat.

Jag är väldigt nöjd med tävlingen. Såklart att jag ville hänga med vinnaren Jennie Stenrhag uppför första backen EGENTLIGEN. Men den lilla del av mig som är rationell inser att det krävs flera wattz av benen innan jag är där, på toppen av backen på Jennies rulle. Glädjen från loppet grundar sig mycket i det fina lagarbetet jag fick med tjejerna jag körde loppet med! 

Några tankar kring CykelVasan:

– Det är något speciellt med loppet. Med hela eventet. Med musiken de spelar i starten. Med de glada funktionärerna i alla depåer. Med den stora grupp av människor från hela landet och i alla åldrar som tagit sig till Dalarna för detta. Jag visste det inte innan. Men nu har jag fått gåshud en gång och jag kommer vilja uppleva det igen.

– Fantastiskt arrangemang bakom loppet. Allt funkar tipptopp från det att man hämtar sin nummerlapp tills det att man får sin mat vid målgång. Det fanns till och med langning av flaskor i depåerna – super! (jag vet att många tycker att Cykelvasan är något dyr. Men efter att ha upplevt loppet kan jag inte hålla med om det).

– Att köra som tjej i tävlingsklass måste vara en VIP – upplevelse. Inga trånga stigar eller depåer! Eller farliga situationer med stora klungor. Jag är tacksam. Över att arrangören satsar på oss tjejer. Och över att jag inte är kille i detta fall, faktiskt… en eloge till alla er som kör i de lemmeltåg som bildas i startleden efter oss tjejer.

– Det är ett lättåkt lopp men att säga det är enbart till för landsvägscyklister tycker jag är fel. Jag körde på heldämpad MTB och är nöjd med det valet.

– Cykelsporten i Sverige! Om än inte så stor än så växer den och den klick av människor som rör sig inom den – så mycket glädje och passion! Älskar att se så många i rörelse – oavsett om de kör Cykelvasan på tre eller sex timmar.