Så bakas en cyklist – The True Story


Förord: När säsongens sista mållinje passerats följde ett två månaders oplanerat men välbehövligt blogguppehåll. Det är hög tid att knyta ihop årets projekt medelst en rosett, närmare bestämt den årskrönika jag skrivit för senaste numret av Bicycling. Den kräver sin kaffekopp, för den är lång något djävulskt. Och då har jag ändå utelämnat cirka 95 % av det jag ville få med. Det kan jag trösta er med. 

Att kasta sig in i cyklismens förtrollade värld visade sig svettigt, blodigt, krampaktigt och alldeles alldeles underbart. Men hur sammanfattar jag resan på ett rättvist sätt? Jo, jag berättar om människorna. De som gjort Cykelbageriet till något jag kommer minnas tio, tjugo och (nåja) hundra år. De som förvandlat ett embryo av cykelintresse till en nästintill manisk passion. På bara ett år.

8 november 2016
En ljudlös entré. Med samma graciösa ankomst som vid Dödens första uppenbarelse i Sjunde Inseglet pryder de nu hallmattan vid min arbetsplats på Fiskartorpets västra flygel. Andreas och Åsa. Båda i avsaknad av lie eller annat vapen till förmån för varsin cykelhjälm under armen. Jag bjuder dem på kaffe. Det känns rimligt, och är förmodligen vad Max von Sydow hade gjort. Inspirerad av stundens allvar inleder jag snart.

– Vem är ni?
– Vi är Bicycling.
– Kommer ni för att hämta mig?
– Vi har redan länge gått vid din sida. Eller ja, vi har ju bokat möte.
– Det vet jag.
– Är du beredd?
– Min kropp är rädd, inte jag själv (ganska ologiskt svar, men så sa Max i filmen)

Åsa och Andreas lutar sig långsamt framåt i gemensam rörelse. Uppfordrande blickar driver upp pulsen till zon 2. Vad är detta för galenskap? Jag måste köpa mig tid.

– Vänta ett ögonblick!
– Så säger ni alla, men vi lämnar inga uppskov. Vill du köra Långloppscupen 2017 eller inte?

Innan jag fått chans att svara är avtalet påskrivet, och den manlige redaktören (Andreas Danielsson, reds. anm.) stövlar målmedvetet nedför spiraltrappan till kontorets källarvåning. I nästa sekund har han oprovocerat och medelst yviga armrörelser inlett en monolog om hur det minsann såg ur förr i tiden. ”Nu ska jag berätta för er kära vänner. Att i hörnet där hade jag mitt trumset”, säger han och pekar på undertecknads arbetshörna, som i modern tid tyvärr ersatts av ett mer konventionellt skrivbord. ”När vi startade tidningen Kadens här 2003 (Bicyclings förlaga, reds. anm), då fanns minsann plats för kreativitet. Vi skapade ett ’House of Blues’ med musikstudio, fotoavdelning och en rekorderlig verkstad. Och en MTB-slinga byggde vi utanför knuten förstås. Den har du väl kört?”.

Sanningen var att jag aldrig hade gjort det. Trots att lera från cykelslingans användare bokstavligen stänkte mot kontorets husvägg hade jag inte ännu satt mina hjul på den lokala stigen. Och apropå sanningen var de två liemännen tillika redaktörerna heller inte i första hand inbjudna för att sälja in cyklismens salighet till just mig. Men när de av ren artighet råkade frågade om jag gillar cykling, ja då svarade jag ja. Och på den vägen var det. 

Projektet ”Så bakas en cyklist” skapades under sin egen resas gång. Bicycling och Långloppscupen letade en person som ville köra ”en sjuhelsikes massa cykling” 2017, och jag som under några år hade härjat runt i träsksportens mecka Adventure Racing (”terräng-triathlon” med navigeringsmoment) och roat mig med tävlingar på 1–7 dygn, tyckte att det vore trivsamt att fokusera på ”bara” en gren. Cykling till exempel, något jag gillat skarpt sedan jag köpte min första MTB 2013. Kanske kunde detta också lösa ekvationen med det ständigt övertrasserade semesterkontot. Men nja, med facit i hand blev det förstås inte så.


Stilsäker trio. Långlopps-Lasse, Andreas Danielsson och undertecknad vid vårt första möte – passande nog i långloppets hemstad Falun. 

Långlopps-Lasse
Tre månader senare befinner jag mig i en bil riktad mot Falun – långloppscupens huvudstad. Hastigheten verkar inte helt överensstämma med de skyltar vi passerar i det kompakta mörkret utanför, vilket jag snart gör chauffören uppmärksam på. Vi befinner oss i slutet av januari, och Chefredaktör Andreas har nu slutat vifta med nostalgiska armar till förmån för att styra bilen. Andreas ger mig lite bakgrundskoll på mannen vi snart ska besöka. Långlopps-Lasse Strand. Mannen som sedan 2000 samordnat, utvecklat och levt Långloppscupen, eller Mitsubishi MTB Challenge som den ska heta enligt sponsoravtalen.

Den resliga figur som öppnar lägenhetsdörren visar sig varm och inbjudande, och till bredden fylld av underfundighet. Innan vi hunnit hälsa har vi serverats en berättelse om Lasse fått oväntat besök av en fågel på sitt vardagsrumsgolv. På spisen står en thaigryta, och i Lasses kök finns plats för många anekdoter. Minnena spänner från landslagsverksamhet och elitcykling, via lokala trollkonstnärer, tidigare karriärsspår (såsom möbelrestaurerare) och musikaliska upptåg till hur långloppscupen föddes. Lasse hävdar bestämt att han är född på 1800-talet, vilket snart känns som den enda rimliga lösningen på ekvationen. Hur han annars lyckats klämma in så mycket galenskap på en endaste livstid är för mig en gåta.

Redan före cuppremiären känns Lasse som en gammal vän. Vi har ringts om stort och smått, sms:at fågelbilder till varandra och raljerat kring livets gåtor. Och det slår mig hur härligt det är när våra perspektiv möts, och att vi samtidigt kan ha så mycket gemensamt trots att vi tillhör olika generationer. När jag turnerar runt på sommarens tävlingar, med varierande mental och fysisk form, blir Lasse den där positiva energikällan som fungerar likadant oavsett tid och plats. Han som både kör startbilen, roddar i nummerlappstältet och langar vätska åt halva eliten. Samtidigt. Och ändå alltid har en hand över för en flaska till när jag frågar. 


Fem cyklister inom ett spann på tre till 33 års erfarenhet av cykling. Alla lika glada i tvåhjulingar.  

Emil Lindgren – en folklig kung
Kalendern visar 17 mars, och en av Sveriges bästa mountainbikecyklister har förärat Stockholm med ett besök. Två vänner och jag ska till vår stora förtjusning få ta del av Emil Lindgrens skills, paketerad i form av en kurs. Först ska vi – eller låt oss säga han – bara checka av ett av Stockholms mest mytomspunna mountainbike-moment. Emil börjar nu rulla mot kanten. Avgrunden. Och jag hinner tänka ”Nu dör han. Fan också”. Det är inte bara det faktum att jag kommer ha ett liv halvt på mitt samvete, jag har dessutom på kort stund fattat tycke för denna mycket ödmjuka, sympatiska och till synes helt orädda person. Hur ska vi förklara detta för hans familj? ”Joo, men det var livsviktigt att vi kunde genomföra den här teknikkursen, eftersom jag ska hobby-köra lite långlopp på min fritid”. Stelt.

Minuterna innan har Emil med oroväckande frenesi städat landningen ren från nedfallna småträd och annat bråte som bosatt sig under ”Yngwies Drop” sedan sist någon tog genvägen via denna åtminstone 55 grader branta och över 8 meter långa klipphäll. Det är vår, relativt blött och grisigt i backen, och höstlöven har under vinterns gång förvandlats till än mer slipade halkmaskiner. De tre av oss som just introducerats för Yngve (Malmsten, reds. anm., som droppet av oklar anledning döpts efter) följer med stora ögon Emils avvaktande och till synes kontrollerade rullande ner mot domedagskanten. Sedan går allting väldigt fort.

Jag hade koll på Emil Lindgren, långt innan cykelbageriet tog fart. I sociala medier följe jag fascinerat ett antal svenska elitcyklister och deras tillsynes glamourösa liv. För nog verkade de mest vara på läger mest hele ti’n? Och nog fanns egentligen inga bekymmer alls förutom att källar-Monarken skulle ha motion samt att de nya karbonhjulen landade i tid till nästa tävling. Kanske har jag en något mer nyanserad bild idag. När Emil landat oskadd från droppet bjuder han oss på en clinic som såhär i efterhand nog närmast kan beskrivas som en danskurs. För det var så det såg ut när vår regerande kung av Mojntänbajk visade hur en tvåhjuling ska föras. 


”Mina frågor till experten” under säsongen var många och kniviga, men frågan är om Emils frågetecken om min klädstil ändå var fler. 

Det gick inte en enda tävling utan att Emil kom fram till mig och hejade, peppade eller kollade läget. Ofta precis när jag gått i mål, och låg krampande på en gräsmatta, eller just innan start, när den extra motivationen behövdes som bäst. Vid målfållan hade Emil redan duschat, tvättat cykeln, ätit, druckit kaffe, tagit påtår och packat bilen. Samt pratat med hundra andra personer, som undrade vilka däck han kört på under dagen, eller hur en med enkla medel får upp sitt VO2max till 80+. Emil är prestigelös i sin närvaro på Sveriges cykelscen. Den som säger annat lär ha träffat honom i ett ögonblick av besvikelse över ett resultat.

Men Emil är inte unik. För när sommaren kommer till ända har många av dessa välbesökta Instagram-konton förvandlats till vänliga ansikten. Personer som sliter med sina versioner av vardagspussel, prestationsångest, livskval och inte minst ekonomisk stress. Som förmodligen har fler likheter än vi tror med oss Svenssonz. Och för varje gång jag under sommaren får ett ”Hej!”, ett ”Lycka till!” eller ett ”Bra kört!” av en person från elitled, så övergår de sakta från läskiga maskiner till människor av kött och blod. Och för en liten liten stund, som vid tillfället när Jenny Stenerhag hejar glatt för först gången, kan jag blunda för resultatlistan och låtsas att vi är lika hon och jag. För vad gör väl en timme hit och dit?


Sveriges Långloppsdrottning Jennie Stenerhag ska alltid starta några meter före pöbeln. Det är sedan gammalt.  


En gång fastnade jag och super-Jennie på bild samtidigt. Det var ett stort ögonblick, som dock inte varade så länge pga att hon fem min senare var ca 10 km före mig. 

Magiska medtävlanden
Men varför skriver hon mest bara om personer av manligt kön, tänker du nu. Den bittra förklaringen är att cykel-Sverige består av cirka 80 % män. En glad överslagsräkning förstås. Kollar du i en start- eller resultatlista från Långloppscupen eller Cykelvasan ser det betydligt värre ut. Tack vare landsvägscyklingen, som jag hobby-gissar är mer jämställd (läs fortfarande katastrof), jämnas siffrorna dock ut.  Detta ska förstås ändras. Det är bara ingen som ännu kommit på exakt hur det ska gå till. Men tro mig, i skrivande stund gnuggas cykelhjälmsbeklädda geni(?)knölar runtom i landet. Och – we’re in for a change.

Medan vi väntar eller agerar (du väljer) ska jag passa på att hylla de kvinnor jag faktiskt HAR fått tävla med och emot under säsongen. I min tävlingsklass D30 fanns ett antal personer som ett flertal eller samtliga tävlingar. Personer jag lärt känna mer eller mindre bra på cupen.  Och som alla visat sig minst lika målmedvetna som jag var från den stund då vi tillsammans ställde oss på startlinjen till första deltävlingen Billingeracet i Skövde i maj. Drivna och envisa personer som alla har heltidsjobb, i vissa fall ett eller flera barn och som brinner så mycket för sin ofta sent-i-livet-påkomna idrottssatsning att de reser land och rike runt under sommarhalvåret för att göra vad de tycker är roligast här i livet – att tävla i cykling.

Jag minns särskilt två tillfällen då dessa starka tjejer lyft mig till en nivå jag inte trodde fanns just då. Långa Lugnet, ett av säsongens tuffare lopp tack vare högsommarvärme och ovana ben. Tävlingen då jag bokstavligen krampaktigt lyckades hänga mig fast vid andraklungan under första tredjedelen av loppet. Ett gäng jag i teorin är svagare än, men som med sin enorma pepp (”NU KÖR VI! NU HJÄLPS VI ÅT ATT HÅLLA UNDAN!) hjälper mig göra säsongens bästa lopp placeringsmässigt (9:a totalt, 2:a i D30). Eller när jag efter en längre tids sjukdom var åter i nummerlapps-mode lagom till tio mil långa Bockstensturen, men hamnar i ett vakuum på grund av avgrundsdåliga ben. När tankar på att bryta loppet plötsligt ersätts av rop från peppade tjejer som rullar upp bakifrån och gormar ”KOM IGEN NU HANNA! NU ÄR DU INTE SJÄLV LÄNGRE!”. Kanske finns en outtalad regel om att hjälpa varandra framåt på vår resa. Kanske är vi för få för att motsatsen ska vara ett alternativ. Det enda jag vet är att min tacksamhet över prestigelösa medtävlande tillika nyfunna vänner är stor och hjärtlig.


En av många härliga medtävlanden, Ingrid Kjellström, som efter säsongen konverterat från medtävlande till vän och träningskompis. 

Mäkta mersmak
Det hann bli november igen, och i skrivande stund har jag med 1,5 månads perspektiv på säsongen hunnit vila upp både hjärta och hjärna efter cupens sista tävling. Jag har låtit upplevelsen sjunka in, och känt efter längst in i magen (där magkänslan sitter, reds. anm) om hur jag såhär i efterhand känner för det här med cykling, och en eventuell fortsättning på det spåret. En helt överflödig aktivitet egentligen, då jag redan efter första tävlingen i maj insåg att jag är kär i cykelsporten. Och visst är det rimligt att tänka att saker blir roligare med sponsorer, ett paketerat projekt och hjälp på traven i olika former och färger. Så är fallet, och det har varit rakt igenom lyxigt att som Svensson få leka elitcyklist för en säsong.

Men när jag känner lite på den där triggerpunkten i magen så har det nästan ingenting med just det att göra. Nej, känslan sitter djupare än så. Den handlar om att jag hittat en sport som gör att jag för första gången i mitt liv kan vakna en timme innan klockan ringer. Full av adrenalin för att få ställa mig på en startlinje några timmar senare, eller spendera en hel dag i skogen på två hjul. Så kanske var det inte Döden som kom för att hämta mig den där novemberdagen för exakt ett år sedan. Det var ju för böveln paradiset själv som kom på oväntat besök. Och jag tror det är här för att stanna.  

So long,

Hanna

PS. Men ska hon inte skriva om tävlingarna, kanske du tänker. NÄ! De finns ju alla (förutom en) detaljerat beskrivna och utvärderade på bloggen i tidigare inlägg. (OBS långa inlägg, häll upp kaffe igen!). DS.

PS2. Så hur gick det i Långloppscupen? Jag slutade fyra i min klass (D30) tillslut. Lite sämre än jag hoppats, men med tre andraplatser (så KUL att få stå på en prispall i vuxen ålder) och en vinst i ovanstående mänskliga kontakter blir slutbetyget fem av fem framgafflar.

TACK! Till er som tjoat längs spåret och langat flaskor med varierande innehåll, till fantastiska arrangörer för att ni genom volontärarbete skapar proffsiga och roliga tävlingar med magisk atmosfär, till funktionärsbarnen som står i slutet av banorna och kastar godis på en, till er som läst bloggen och artikelserien (och kommenterat), till oslagbara medtävlanden, och tack (men nej tack) till alla män som oprovocerat gett mig kurser i cykelsporten som jag inte anmält mig till. Och sist men inte minst. TACK till Bicycling, Mitsubishi MTB Challenge, Bianchi och 8848 Altitude för att ni låtit mig leka proffs för en sommar. En helt fantastisk sommar. 

Efterord: Och vad ska hon göra NU då? Jo! Inför 2018 finns spännande planer som innefattar ett nytt projekt, en hel drös av nummerlappar och en ambition att locka fler tjejer till cykling. Håll utkik här på bloggen, som både ska återuppstå och leva vidare. Nu kör vi – HURRA! 




Velothon Stockholm – en onödigt spännande historia


Söndag. Jag vaknar klockan 05.00, och undrar varför ingen förvarnat om solförmörkelsen. Inser snart att det är hösten som anlänt. Klär mig tidsenligt (dvs apatiskt) och äter en macka i sällskap av tända ljus, allt med känslan av stundande julotta snarare än cykeltävling. Det duggregnar ute. Anländer 06.30 till okänt industriområde i Jordbro, och får i sann spontanstartsanda veta på plats att banan består av 8×4 km-varv + transport till Sthlm. Typ GP-lopp-början. Just det där jag beskådat dagen innan, det där jag tycker verkar svinläskigt. Noterar att nattens spöregn inte helt oväntat gjort asfalten blöt. Perfekt! Som tur är lyckligt omedveten om mitt (icke)val av däck.

Jag använder den lokala skogstoaletten cirka sju ggr innan start. Förutom ett gäng poliser som ska spärra av trafiken lyser den stora publiken med sin absoluta frånvaro just i Jordbro. Skönt, tänker jag. Att starta i Dam Elit för att testa att ”tävla landsväg på riktigt” känns alltmer som en dålig idé. När ångesten tycks ha nått sitt klimax fälls följande citat på startlinjen: ”Järnvägsövergång nr 2 kändes lite sketchy”, och ”Vi har ju faktiskt mästartröjor från både (veteran)VM och SM i det här gänget”. VARFÖR I HELVETE KAN JAG INTE BARA TÄVLA I MOTIONSKLASS SOM ALLA NORMALA MÄNNISKOR? Tänker jag. Sedan går starten. 


Valde bara bilder där det såg ut som att jag låg och drog hele ti’n. Foto: Bang Engström

Det trycks på rejält ut på första varvet, men efter några kilometer har hjärtat förstått vad som skett. Det är inte en hjärtattack, det är bara ett lopp efter den sedvanligt halvtaskiga uppvärmningen. Jag håller låg profil och tänker att jag inte behöver presentera mig i onödan. Som jag förvarnats om är det ju en ”ryck och stöt”-sport av rang, och det inträffar tydligen i symbios med att jag plockar upp vattenflaskan. Snart är jag inne i även det, och kan börja andas för första gången på en halvtimme. Vägen är hyfsat ojämn på sina håll, och till skillnad från när du kör med ”din” klunga (typ Vättern) förekommer ju inget pekande på hål eller lyktstolpar. Jag lyckas placera framhjulet i ett par gropar, med en obehaglig smäll som utfall, och är övertygad om att ramen gått i två lika stora bitar. Men cykeln verkar ha varit med förut.

Efter åtta varv och ett spurtpris (till någon annan alltså) rullar vi ut på autobahn mot Stockholm, med cirka 25 kilometer kvar till målgången i Zinkensdamm. OJ vilken känsla att cykla på avstängda vägar. När det är min tur att dra cyklar jag i mitten och till vänster istället för inträngs i högerspår, bara för att jag kan. Nog för att även Vätternrundan bitvis är bilfri, men på något sätt är det mäktigare nu, när jag susar fram i en tjejklunga. Samarbetet med att växeldra fungerar bitvis ganska dåligt, och utan att vara någon expert känns vi som ett relativt avvaktande gäng, och det görs inga direkta offensiver för att ta upp jakten på de två i täten, som leder med två minuter cirkus (en klunga ska ju kunna ta in rätt snabbt om den kan samla sina krafter, har en lärt sig i teorin när en såg Emma Johanssons OS-final senast).

Vid 15 km till mål börjar rondellerna ta vid. Asfalten är fortfarande blöt sedan nattens spöregn och morgonens dugg. Men nu när jag fått testa det här med hög fart i rondeller och kurvor (tack vare Team Mustasch på Vättern) tycker jag inte att det känns läskigt längre. Trodde jag i alla fall. Glad i hågen tar jag mig an den första, varpå mitt bakhjul är en millisekund från att släppa allt kontakt med jordens yta, och servera mig en härlig kroppstatuering i asfalt. Någon bakom ropar till av panikblandad förvåning (helt förståeligt med tanke på hur nära man ligger). Jag eller cykeln har med minusmarginal rätat upp ekipaget, och lätt överrumplad fortsätter jag cykla. Dock lite skakis, då jag inser att jag har rejält dåligt grepp och nu ska forcera X antal rondeller och kurvor innan jag kan andas ut i mål.


Det gäller att ha glada kläder i regnet. Foto: Bang Engström

Jag får ett par släpp till, och inser även att jag får undvika att stå upp och cykla, då bakhjulet bara spinner när jag försöker. ”Hur kunde jag INTE reflektera över att byta däck?”. Eller rättare sagt; hur kunde jag inte ens tänka på att man KAN byta däck även på en landsvägscykel? Det är visserligen första gången jag cyklar landsväg på blöt asfalt. Alltid ska man lära sig någonting nytt den hårda vägen. Jag blir betydligt mer avvaktande sista biten, och får gång på gång göra onödigt kraftiga igångdrag för att komma ikapp de andra efter mina bromsningar – numera modell självbevarelsedrift. Jag har dessutom och helt självklart gjort min beskärda del av dragjobb, och det börjar kännas i benen. Om inte annat börjar det kännas i benen att jag cyklat med en massa räääserbrudar i en och en halv timme.

I högerkurvan från Liljeholmsbron upp på Hornsgatan lyckas jag aldrig täppa igen luckan efter min senaste fegbromsning, och hur jag än trampar kommer jag inte ikapp när tempot nu skruvas upp rejält sista hundra metrarna innan mål. Samtidigt som övriga korsar målsnöret svänger jag upp på målrakan, och in i mål 18 sekunder efter resten av klungan, som spurtade om placering 3-8. Jag slutar på en niondeplats i ett väldigt litet startfält. Men lika glad är jag för det, och för att vara i mål utan större incidenter än så.

Så vad var grejen med att köra landsvägslopp egentligen? Jo. Kanske förvånar det många MTB-cyklister, men jag har upptäckt att jag faktiskt tycker att landsvägscykling är SJUKT kul. Fast på ett helt annat sätt än MTB. Farten är ju iofs gemensam, men i övrigt är det två olika sätt att tävla på. Landsvägscykling är också tekniskt på sitt sätt, men det handlar mycket om ren och skär åkstyrka. Och för mig, som är rätt stor på jorden för att vara tjej, så är det kul att testa vad ben och hjärta kan klara när du tar bort faktorer såsom höjdmeter och terräng. Dessutom finns en tävlingsnerv och ett strategiskt spel som jag helt klart går igång på. Så även om MTB fortfarande ligger mig närmast om hjärtat är jag helt klart sugen på mer asfaltskänning. Ska bara byta däck först och dra ner lite på däcktrycket. Eller byta väder.

So long,

Hanna


Post Bockstensturen & Pre VELOTHON Stockholm


För exakt en vecka sedan.

Jag befinner mig i ett vakuum. Startskottet har gått, och den stökiga men traditionsenliga ”det är viktigt att jag får komma före dig exakt här för sedan har jag bara 9,9 mil på mig att köra om”-proceduren har avklarats med sedvanlig frustration. När startbilen släpper och tempot dras upp faller jag ner i ett slukhål. Jag trampar och trampar, men kommer icket framåt pga att någon verkar ha placerat min Bianchi på en osynlig trainer. Hur jag än vevar med benen tappar jag stadigt position i klungan av adrenalinstinna cyklister modell tävlingsklass. Tidigare tävlingar har jag kunnat haka på helt okej under den första inledande milen, som inte sällan går på asfalt/grusväg i alldeles för högt tempo, för att sedan falla igenom och inta en mer realistisk position i fältet. Men icket. Den uteblivna träningen och de två sega perioderna av sjuka (som jag tjatat mer än nog om ) har urholkat benen på all form av fart, och ersatt den med en slags gummimateria från oklar leverantör. Inget en vill inleda ett samarbete med, för att tala klarspråk.

Först en strid ström av omcyklare. Därefter stötvisa grupper. Sedan enstaka omkörningar. Jag vänder mig om, och ser till min fasa att jag nu endast har ett fåtal cyklister bakom mig. Motionsklassen som startade sju minuter efter tävlingsklass har ännu inte hunnit upp oss, och jag befinner mig helt klart i ett vakuum. Extra förnedrande är att första delen av tävlingsbanan är dragen över grusvägar på ett mer eller mindre öppet fält. Varför jag bitvis har full översikt över tävlingsklungan, som likt en liten armé av myror ringlar sig fram i horisonten. Jag har nu två alternativ. Eller jag har ju egentligen hur många alternativ som helst, som exempelvis att svänga av på närmaste gårdscafé för en välbryggd kopp kaffe ackompanjerad av en nybakad bulle. Men i mitt tunnelseende verkar det främst finnas två spår. Att cykla livet ur mig för att hinna ikapp den svans som brukar bildas av ”de som råkade starta lite över sin förmåga”. Eller att vänta in de som förhoppningsvis fortfarande ändå befinner sig bakom.


Jag ser ju ut att lipa av trötthet. Men egentligen var det ganska kul. Foto: Martin Rimby. 

Jag väljer alternativ två. Och sväljer samtidigt insikten om att de 95 kilometer jag har framför mig lär bli relativt tunga utifrån hur de första fem känts. De mörka tankarna smyger sig på. ”Ska jag bara skita i det?”, ”Jag kommer ju ändå inte ta mig i mål utan ben” och ”varför i H-VETE ska jag tävla när jag inte hunnit testa kroppen ordentligt innan?”. Till råga på allt har mitt styre dagen till ära försetts med Långloppscupens kamera, den som för varje deltävling ska dokumentera loppet i en film som läggs ut både i originallängd och i ett sammandrag. Jag förbannar Oscar Ekstam, som egentligen är världens snällaste person, för att han övertalade mig till detta. Hur kul kommer den här filmen bli liksom. En person cyklar ensam över en åker. Skit också. Som tur är fångas jag sekunden senare upp av ett gäng peppade tävlingsbrudar som förvarnar med ett ”KOM IGEN NU HANNA! NU ÄR DU INTE SJÄLV LÄNGRE!”. De släpper vänligt in mig i ledet, och motivationen återvänder i takt med att min egen fart oundvikligen skruvas upp. Tacksamheten över prestigelösa medtävlande når inga gränser, och jag slås återigen av hur många grymma personer jag fått tävla med och emot under sommaren.

Det som nu gått från tävlingsmodus till ett ”fokus genomföra med värdigheten i behåll” utvecklar sig till en av de härligaste tävlingarna hittills. Då jag nu tvingas hålla nere farten lite för att hushålla med krafterna kan jag istället njuta lite mer av banan, något jag kanske inte hunnit ta mig tid till när jag haft fullt sjå med att hänga någons bakhjul och/eller hålla krampen i schack. Långa, vackra och slingrande singletracks varvas med grusvägspartier och mer stökiga stigar. Banan är en av de minst tekniska i cupen enligt min hobbybedömning, men har samtidigt en stor del ”platta” stigar, vilket gör att det hela tiden händer något i loppet. Varbergspubliken skämmer bort oss med hejarop när vi passerar gårdar och bostäder, och det finns få saker som peppar som ett svingulligt litet barn som bjuder en på hemmablandad saft i farten. Jo, det skulle vara mannen som i ett mycket kritiskt skede bjuder på en skvätt öl (de 1400 höjdmetrarna började ta ut sin rätt på en ovan kropp), som just då känns som det goaste jag någonsin druckit.


Glad att vara i mål. Samt har genast glömt att det var jobbigt att tävla. 

De tio milen till trots upplever jag tävlingen som relativt kort tidsmässigt, kanske för att jag denna gång slipper kramp. Den sista milen går via den lokala cykelklubbens ”teknikbana”, och ringlar sig sedan fram på en ås längs havet, med utsikt över Varbergs vackra fästning. Och plötsligt är jag i mål, efter fem timmars cyklande. På fjärde och sista plats av rekordfå startande i Damer 30. Femton minuter efter tvåan. Oändligt mycket tid men samtidigt ingen skada skedd. Jag är i mål, jag fick mina värdefulla cuppoäng och framförallt – jag har återigen bevisat för mig själv att pannbenet är det starkaste benet i kroppen. Och är det inte konstigt ändå, hur de där mörka tankarna från i början av loppet plötsligt känns så avlägsna. För visst tusan var det aldrig någon tvekan om att jag skulle fullfölja loppet? Nope. Dagens bedrift var dock att hålla svordomarna nere med hänsyn till Långlopps-filmens eventuella tittare. Hur det såg ut får ni se sociala kanaler inom kort.

NU ska jag åka och hämta en ny nummerlapp. Tävla är ju högst beroendeframkallande, och i jakt på den där farten i benen inför cupens avslutning (Västgötaloppet 23 sept) tror jag att just tävling är bästa metoden. Så igår slängde jag in en spontananmälan till landsvägsloppet Velothon Stockholm, som jag spanat på sedan det gick av stapeln förra året. Unikt i sitt slag, med avstängda vägar ändå ut till Nynäshamn. Med min sedvanliga förkärlek för vatten över huvudet valde jag att köra tävlingsklass. ”Damer Elit” kör 60 km istället för 160. Det blir mitt tredje landsvägslopp, och jag ska erkänna att jag är rätt rejält nervös. Asfalt är hårdare än rötter, och jag kommer ha fullt schå med att inte bli totalt avhängd av dessa schvenigt snabba damer. Starten går i Jordbro vid 07.30-snåret, och målgången mitt i Sthlms-smeten – närmare bestämt vid Zinkensdamms IP kl 09-ish (för de snabbaste). Så tar du söndagspromenaden på Söder imorgon kan du väl heja lite om du ser mig kravla mig fram längs målrakan. Läskigt och utanför komfortzonen, precis som med Vätternrundan i Team Mustasch. Med skillnaden att jag denna gång får klara mig utan 40 lagkamrater och istället stå på egna hjul. Spännande!

Är du också sugen på att spontanköra Velothon (160 eller 60 km, motion- eller tävlingsklass) så går det fint att anmäla sig på plats vid expoområdet vid Zinken idag fram till kl. 20). Läs mer här vetja

Hepp hepp!

/Hanna 


Dags för asfaltshärj på VELOTHON Stockholm imorgon. Cykla är ju kul oavsett underlag. Foto: Cykelrundan.se


Höstens första pannlampstur häromdagen. Härlig tur med LMXCC-gänget, som kör MTB på torsdagar kl 18.30 i Cykelcafé Le Monds regi. Haja på om du bor i Sthlm vetja! 


Bockstensturen – give me the god damn nummerlapp


Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN tävling igen. Att efter två månaders uppehåll och fyra missade tävlingar få dra på sig nummerlappen igen känns ungefär som en fotmassage efter fem dagars non-stop tävlande i multisport. Sedan Ränneslättsturen i Eksjö, som var min senaste cuptävling, har två rejäla svängar sjuka i kombo med semester och övrigt civilt liv tryckt på pausknappen för både tävling och träning under merparten av juli och augusti. Strava-kontot är länsat på mil, och även om jag senaste veckorna smugit igång med lite aktivitet så är jag förmodligen i sämre form än vad jag var vid säsongens start. Men! (Nästan) lika glad är jag för det, för imorgon är det dags för Bockstensturen i Varberg. ÄNTLIGEN.


Fjällcykling i norska Geilo. En överkomlig upplevelse. 


Hälsade på härliga multisportbruden Emma Lockhart, som bosatt sig i fjällparadiset Geilo. 

Och jag är faktiskt inte bitter. Längre. När jag missade Cykelvasan däremot, och blev snuvad på nummerlappen för tredje gången i rad. DÅ var jag bitter. Så bitter att jag stängde säsongen mentalt, och började blicka mot 2018. ”Jahapp, vad finns för kul i agendan nästa år…”. Nu har jag dock haffat mitt förnuft och laddat om mentalt. Så nu är jag mest bara rastlös och tävlingssugen. Och till skillnad mot status vid senaste tävlingen (läs sliten kropp och med en skrumpen hjärna i behov av semester) är energikontot nu fulladdat efter en andra omgångens semester i Norge förra veckan. Nordens Nya Zeeland levererade i vanlig ordning storslagen natur, krispig luft och underbar livsglädje under vår nio dagar långa roadtrip. Med cyklar på taket, vandringskängorna snörade och tältprylar i bagaget körde vi en hyfsat spontan men maxad sväng runt Hardangervidda med omnejd. Odda, Husedalen, Trolltunga, Jondal, Bergen, Voss, Eidfjord, Geilo, Oslo och så hem till plattlandet igen. Norge alltså – what’s not to love?


En bra jäkla tältplats vid Trolltunga, Hardangervidda.

Frågan är nu om jag minns hur man tävlar. Eller ens hur man cyklar snabbt. Den senaste tiden har bjudit på typ ett (1) hårt pass, en intervallsväng mellan sjukorna som mest bara tog ner självförtroendet samt medförde att lungorna sköt ut sig själva medelst en sån där fallskärm de använder i militärflygplan. Lungorna kände sig beskjutna. ”Åååkej! Först ignorerar du oss i 1,5 månad, och sedan förväntar du dig exakt samma relation som innan!?”. Så ja, ärligt talat vet jag inte riktigt var vi har varandra inför morgondagen. Har även försökt anropa benmusklerna, som även rent visuellt verkar ha dragit sig tillbaka (kan vara noja, men nog tusan tappar man i muskler på en sån sväng). De har inte återkommit, men jag ska försöka peppa dem med ett väckningspass när jag är framme i Varberg ikväll. Wish me luck.


En av få cykelturer i augusti, men en väldigt fin sådan. I extremsportmeckat Voss. 

Så vad kan jag rimligtvis förvänta mig av morgondagen? Bockstensturen är ju lägligt nog (NOT) cupens längsta tävling med sina tio mil. De 1400 höjdmetrarna är inget extremt för en så lång distans, men de ska ju på något sätt ändå forceras för att nå målsnöret. Jag har en liiiten aning om att det likt under Billingeracet, då jag också var osäker på formen, kommer bjudas på en rejäl krampfest. Jag är nämligen urusel på att ”ta det lugnt första halvan då, så kan du ju trycka på sen” – som rådet från omtänksamma personer lyder. Jag kan liksom inte planera så. Hur klarar folk det ens? Jag blir svinstressad i starten och vill ju haka på de konkurrenter jag i slutändan hoppas slåss om placeringar med. Att släppa iväg dem och köra söndagscyklingen, i hopp om att de ska krokna längs vägen – svar NEJ. Men även jag inser mina begränsningar, och med detta i åtanke klurar jag på en strategi. En gyllene medelväg kanske, vem vet? Det enda som jag faktiskt VET är att det kommer bli jobbigt något djävulskt imorgon. Och att jag längtar efter det. Människor (läs iaf vi nummerlappsknarkare) är märkliga varelser ändå.


Här ska jag bo! Hittade vad som ser ut att vara ett mysigt vandrarhem, i en fästning i Varberg. 

Så vad blir målet imorgon? Jaa, vad ska jag säga. Min premiär i Mitsubichi MTB Challenge inleddes ju över all förväntan, och jag ledde cupen i min klass (D30) efter tre tävlingar. Sedan har det dalat rätt rejält, av förklarliga skäl. Nu handlar det inte om någon cuptotal, men jag är tokladdad att göra bästa möjliga av de två återstående. Vi är bara 16 tjejer totalt i tävlingsklass denna gång (till skillnad mot 30-40 i början av säsongen), så det märks att folk börjar bli trötta i benen efter en lång säsong. Men jag skippar faktiskt resultatmålet den här gången. Det blir liksom inte relevant, med den uppladdning jag haft. Jag kommer oavsett vilket köra så snabbt jag kan, men utifrån det läge jag får ett hum om först när starten gått.

Just ja! Rolig aka läskig pryl. Har blivit tillfrågad att köra med Långloppscupens kamera imorgon. Den som det senare görs en sammanfattande film ifrån. Det känns ju hyfsat utelämnande att fölk ska se hur jag kör, hur trött jag är och hur jag kommunicerar med mig själv (läs svär) under tävlingens gång. Men samtidigt kanske en grej som hjälper en att hålla fokus lättare. Dessutom ska ett batteri bytas någonstans längs vägen. OMG. Låt oss bara hoppas att krampfesten inte slår till alltför tidigt så att jag hamnar i ett random dike. Isf får jag nog kasta över kameran till någon annan likt en stafettpinne. Medtävlande – be prepared!

Oj, nu börjar de välbekanta fjärilarna flyga runt i magen. Som jag saknat dem <3

Hepp hepp!  

/Hanna

PS. Läs cupens uppladdningssnack med arrangören av Bockstensturen vetja. DS.


Okej då, en till från Norge. Ett glädjeskutt på klassiska Trolltunga. 


En av två roadtrip-vänner, Sofia. En sån där livspeppad en. 


Cyklistbageriet rullar vidare. Del 6 av artikelserien ”Så bakas en cyklist” finns i nya Bicycling som landade häromdagen. Cykla och köp!


Cykelvasan och/eller livet


13 augusti 2016 – Berga By, Sälen

Klockan är 07.00, och ett fåtal plusgrader har behagat ansluta till den nervstinna skaran människor vid startområdet i Sälen. För första gången i Cykelvasans världshistoria ska damernas tävlingsklass släppas iväg före herreliten. Ja, före hela jäkla skiten (läs ca 13 000 åkare).  TV, radio, tidningar och all världens media (nåja, Dalarna Tidningar och ev. tillfälligt rikstäckande reporter) har samlats för att bevittna det historiska ögonblicket. Det intervjuas i främre led, och speakern är sömnigt upprymd över den stora dagen. Vi ska så småningom blir drygt 40 personer i startfållan. 40 damer som vill (och får) leda vasaloppsloket när möjligheten nu ges. Resten av de damer som seedat sig till tävlingsled har valt att ställa sig i något av de ”vanliga” leden, förmodligen för att ge sig själva större valmöjlighet bland ryggar att haka på. Det kommer snart bli tydligt varför detta kan vara en fördel.


Inte ofta det är såhär tätt på första parkett i något av Gustav Vasas nummerlappsevent.

Nu är det nog dags att ta plats i fållan? En kvart innan känns rimligt. Den som är bättre bemedlad, relations-, resurs- eller erfarenhetsmässigt, har till startområdet medtagit en assistent i mänskligt format. En person som på olika sätt kan hjälpa dig innan, under och efter loppet så att du blir en bättre och snabbare cyklist. Och varmare. De här personerna kan nämligen behålla sina överdragskläder på till sista stund innan de smidigt sträcker över till medhjälparen, medan vi andra (tre) sedan länge lämnat in vår prydligt numrerade påse i en gigantisk lastbil, i hopp om att eventuellt få återse den vid mjölksyrefestens slut. Den korta uppvärmningens effekt har snabbt lämnat benen, men trots visst huttrande är jag så fruktansvärt glad och stolt över att stå just där – just då. Bredvid ett helt gäng för mig (vid det tillfället) okända och till synes orimligt snabba cyklister. Här står jag under ”Lycka till i Fädersspår”-skylten, den skylt som jag från min position i led typ 95 året innan endast hade kunnat identifiera medelst en robotkikare från framtiden.


Året innan, alltså 2015. Personlig cykelvasapremiär och relativt mycket mer armbågstätt.

Starten går. Ganska odramatiskt egentligen. Vi rullar fram bakom startbilen (eller var det en motorcykel? Eller ingenting alls?), och trampar på uppför den lååååånga startbacken, som chockat många miljoners ben sedan Cykelvasans start. Den ser ju inte ut att luta något alls i princip, men ändå är den djävulskt jobbig. Mestadels beror jobbigheten nog på den uteblivna uppvärmningen i kombo med adrenalinpåslaget aka maxpulsen som alltid kommer som en käftsmäll efter startskottet. Utan att knappt veta vem Jennie Stenerhag är ser jag henne och värdiga konkurrenter pinna iväg i en orimligt hög fart, medan jag själv kämpar för att klamra mig fast vid den större andraklungan. Det går relativt okej, även om jag stundtals tänker att jag kanske inte kommer klara det här tempot i särskilt många mil. Men det är ett senare problem.


”Dameliten” sprätter iväg 2016. Vi var väl sisådär 50 pers, kontra 650 i herrarnas tävlingsklass. Foto: MyNewsDesk.com

Vi hinner cykla en dryg mil innan oturen hinner ikapp mig. Det har känts rejält trögt en stund. Jag hinner tänka ”vad konstigt att jag blev såhär tvärtrött…” när jag ungefär samtidigt hör med något ansträngd stämma bakifrån ”Eh, tjejen, du har punktering”. Ber till övre makten att hon pratat med någon annan, men med en snabb titt över axeln konstaterar jag att hon är sist i ledet. HELVETE. Här känns alla världens svordomar befogade, men vi nöjer oss så. Som jag laddat. Som jag längtat. Som jag peppat för detta. För min (som det känns då – ENDA) chans att starta i superdamernas startled. Det här händer INTE mig. Jag fortsätter cykla ett tag för att gå igenom mina alternativ. Tappar snabbt klungan, men fortsätter framåt i envis tro om att detta kan lösas i farten. Är det inte bara några ynka kilometer till depå? Men nej, det funkar inte. Det går liksom jättedåligt att cykla på ett helt tomt däck, och snart kommer även fälgen instämma i den saken.

Svar ja – jag körde tubeless. Och ja –  jag hade bra däcktryck för ändamålet. Jag hade nog bara en djävulsk otur. Eller så var jag inte tillräckligt uppmärksam för vassa stenar. Oavsett vilket sitter jag nu här, bändandes i spaken som ska lossa hjulet, men som just idag inte vill rubba sig. Samtidigt som damelit-klunga 3 av 3 svischar förbi ser jag en man längre fram vid spåret, och ropar desperat på hjälp. Jag cyklar fram till honom och han får enkelt loss den, varpå jag inser att jag dragit åt fel håll (skyller på att jag just hade bytt cykel och att dennes konstruktion var annorlunda). However. Något jag inte vet vid det här laget är att det inte är tillåtet att ta emot servicehjälp utanför angivna ”tekniska zoner”, så följande är egentligen en kriminell handling – dock preskriberad. Den snälla äldre mannen är vid det här laget lika stressad som jag, så med visst fipplande lyckas vi få i en slang. Problemet är min pump. Den är ungefär lika effektiv som att smälta havsisar med hårtork. Till min stora lycka har den främmande punka-assistenten med sig inte bara en utan TVÅ kolsyrepatroner. Vilket är tur, då han i ren panik lyckas skjuta ut den ena i luften, varpå spänningen stiger ytterligare. Ska han lyckas på andra försöket? Själv har jag knappt rört vid en liknande mojäng, och uppenbarligen än mindre reflekterat över att själv medbringa patroner (nowadays – yes). JA! Det går vägen. Väl uppe på cykeln hasplar jag ur mig cirka 1000 tacksamma ord till den okända hjälten, och fortsätter så tills mannen sedan länge är ur höre.


Ändå många träd som ska forceras under 94 kilometer. Foto: Vasaloppet.se

Hur lång tid punkteringsproceduren tog? När jag jämförde mina tider i depån innan och efter med de jag cyklade med innan punkteringen visar statistiken på dystra siffror. Jag förlorade mellan 10-15 minuter allt som allt (först velandet, sedan bändandet, sedan pumpandet…), Efter punkteringen fick jag i princip cykla resterande åtta mil solo, vilket inte är någon superhit för farten. Men här handlar det ju, som så många gånger annars i livet, att bara bestämma sig för att borra ner huvudet och köra på – trots att livet inte känns sådär jättehärligt just för tillfället. När jag äntligen började cykla ikapp några enstaka cyklister återvände peppen, och när herreliten började swisha förbi ett par mil från mål fick jag ju till och med underhållning på kuppen. I mål hade jag placering 40 av 47 i tävlingsklassen, och tiden 3.39, vilket var en kvart bättre än året innan då jag körde för första gången (och visserligen ägnade mig åt en miljon omkörningar från bakre led).


Missnöjd men egentligen nöjd inombords, så försökte alltså bara spela cool.

Det är alltså dags för revansch. Eller? När jag skrev det här inlägget igår avslutade jag med att ”jag knappast är i någon toppform efter sjukan senast och en del frånvaro från cyklingen pga semester och annat. Men att jag är så SJUKT glad över att känna mig tillräckligt frisk (förkyld sedan ett par dagar) för att kunna tävla igen i helgen och det känns SVINhärligt att bara få köra det här loppet. Oavsett resultat.”. Typ så.

Så kul ska vi dock inte ha det. För när jag vaknade idag fredag, 1,5 timme innan planerad upphämtning av Ingrid Kjellström för en härlig roadtrip norrut, hade förkylningen bestämt sig för att ställa in Cykelvasan 2017. En halvdålig känsla i halsen, en allmän hängighet och en febertermometer som visar några töntiga tiondelar åt fel håll. Men allt detta självklart nog för att inte utsätta kroppen för en sådan urladdning som ett långlopp innebär. Hjärtmuskelinflammation har jag aldrig varit särskilt sugen på, även om jag nog varit och nosat på riskzonen några gånger i mitt tidigare, än mer dumdristiga liv. Man vill ju ändå leva.

Men besvikelsen är total. Efter förra sjukomgångens två missade lopp, och all rastlöshet och frustration som kommer av att inte kunna träna eller göra de aktiviteter man vill när sommaren sprudlar utanför dörren. Då är tålamodet inte så långt. När jag precis har kommit igång med cykelträningen, efter semester och annat, och så sent som måndags med känslan att ”jodå, det finns en form där under ytan, det kommer gå fint på lördag!”. Då blir Cykelvasan än mer efterlängtad, ett lopp som redan innan är en av årets absoluta höjdpunkter. Cirkusen runtomkring tävlingen är bland de bästa jag vet, med oslagbar stämning, många bekanta ansikten och en rakt igenom härlig atmosfär.

Kanske tänker du ”men hallå, hon måste ju lära sig att ta hand om sig!”. Ja och nej. Efter en rejäl sväng antibiotika tar immunförsvaret stryk för en tid framöver. Ett bakslag är ingen jätteöverraskning. När jag väl började träna kände jag mig frisk som en nötkärna. Men ofta är det ju fler faktorer än så som spelar in. Sömn, kost, träningsbelastning, you name it. Allt det där saker jag tar ställning till dagligen och försöker balansera på bästa sätt. Men vi är ju inte mer än människor. Så nu tillåter jag mig att bryta ihop och komma igen. Igen. Om tre veckor är det dags för nästa tävling i Långloppscupen – Bockensturen i Varberg. Då jävlar.

So long, 

Hanna


Dansa (läs cykla) och pausa


Jag vet inte hur DU känner, men jag tycker i alla fall att det känns prioriterat att (näst efter cancer förstås) utrota alla förkylningar och influensor. För gott. Det enda de åstadkommer är ju att beröva en på både resor, tävlingar, träningspass och sociala aktiviteter. Medan allt de behagar ge tillbaka är hög feber, sprängande huvudvärk och en slemmig hög med snor. Samt karensdagar. Känns detta som en rimlig deal? Jag tänker osökt på att ge och ta. Om du får något bra måste du ge något bra tillbaka. Du kan ju inte ge något DÅLIGT tillbaka. En princip som dessa infekterade och giriga varelser knappast har anammat. Ändå låter vi dem löpa fritt som om det vore helt acceptabelt att bete sig på det sättet. Förjävligt. Måste bara tänka vad det är jag gett nu igen. God sömn, bra mat lagad från grunden, en stressfri vardag och maximal återhämtning? Eller var det ett halvårs pressande av kroppsstackaren, lite sådär lagom på marginalen? Kanske bor svaret i de senaste veckornas pausande. För ska du orka dansa måste du faktiskt pausa, i alla fall enligt Penetoz.

Men! Det viktiga är nu att inte vara bitter över den senaste tidens sjukdomssvacka. Och att jag INTE ägnar det här inlägget åt hur fruktansvärt synd det var om mig när jag för tre veckor sedan drabbades av en influensaliknande domedagssjuka. Hur jag under natten efter det senaste inlägget drabbades av 40+ graders feber, som sedan krampaktigt höll sitt grepp om mig under fyra rekordlånga dygn (på riktigt alltså – nytt pers). Hur jag i min ensamhet fick krypa längs golvet från sängen till toaletten eller köket (fast jag kunde förstås inte äta något för jag var såklart för sjuk) för att inte svimma av sjukdomsyrsel. Samt hur min mamma Kia ”Hjälten” Näslund kom flygandes med expressflyg (nåväl, nattåg) från norraste norr den tredje dagen, för att rädda livet på sin lilla dotter (läs sitt 30-åriga och åtminstone på pappret vuxna barn).

Jag tänker inte snöa in på huruvida jag kunde vrida ur lakanen av svett i de Alvedon-forcerade feberdalarna, för att sekunden senare linda in mig själv i samtliga av hushållets ull-  och dunprodukter (inklusive sovsäckssortimentet) i en enda mänsklig puppa av ynklighet. Hur jag medelst ambulans (läs taxi i normalfart) tvingades åka till närmsta akutmottagning (en semesterlugn Närakuten med noll drama) för att konstatera att min sänka var ORIMLIGT hög (det hör man ju själv att det är livsfarligt, en sänka är ju låg). Varpå en doktor skrev ut sin 453 499:e penicillinkur för året, så att de anbitiotika-resistenta bakterierna kan växa sig än starkare och farligare för samhället, samtidigt som individen jag kunde bli kvitt min feber på ett par dygn och krypa ut ur puppan. Och en halv vecka senare bli relativt frisk. Detta tänker jag INTE skriva om. Jag vill bespara dig sådant martyrskap.

Istället väljer jag att blicka framåt och i nuet. Augusti liksom. Även känd som årets friskaste och mest vitala månad enligt OECD:s senaste rapport. Och vara en optimist, som ju tro det eller ej (för dig som läser bloggen) är mitt grundläge. Fram till för en knapp månad sedan har ju långloppsprojektet faktiskt gått över all förväntan. För mig, som hade kört cirkus fyra MTB-lopp innan vi satte igång, var det ju svinkul att jag kunnat placera mig på en prispall för typ första gången i mitt liv. Vilken fest liksom! Och när alla tävlingar rullat på med bra resultat är det lätt att glömma hur mycket som kan gå fel. Jag har ju till exempel inte haft en endaste punktering (oh, don’t go there…), krasch eller cykelhaveri ännu (peppar, peppar). Jag har ju EGENTLIGEN haft flow. Fram till förkylning, influensa, och två missade tävlingar. Och exakt vem, jaa VEM, kommer bry sig om detta om hundra år? Förutom de som får influensa utan tillgång till fungerande antibiotika då kanske.

Min poäng är att NU laddar jag om för dans igen. Cykelträningen är igång igen, och igår slog jag till och med på stort och körde ett tröskelintervallpass på Monarken jag lånat. HELVETE så jobbigt! Hade tappat typ 20 watt till min tröskelnivå, men vi får hoppas att det är övergående. Jag skrev genast ett krismail till Emil Lindgren (som kanske är jordens ödmjukaste vad gäller att ta sig tid att dela med sig av kunskap), som lugnade mig med en invecklad historia om blodets volym och hur det där löser sig om man bara börjar cykla igen.


Första turen efter sjuka känns ju all träning jobbigare, men också roligare. Perspektiv är bra skit.

I helgen väntar bröllop för en väldigt nära vän (och premiär som toastmaster, wish me luck!), och oturligt nog ännu ett missat långlopp (det enda jag hade ”planerat” att missa). Jag känner mig utvilad och glad efter tre veckors semester, och obotligt pepp på att träna och tävla igen. Kanske är det inte så dumt med en paus ibland? Nästa helg blir det ääääntligen nummerlappsevent med självaste Cykelvasan, som även den ingår i Cykelbageri-projektet. Förra året premiärkörde jag i tävlingsklass, men fick punktering tidigt, med tre timmars ensamcykling som följd. Hur lång tid den tog att laga ska jag avslöja i mitt ”inför Cykelvasan”-inlägg. I september väntar de två sista långloppen, och jag är rekorderligt tävlingssugen nu att jag dessutom tänker klämma in landsvägsloppet Velothon däremellan. OM kroppen känns pigg och kry. Dansa – pausa. Så var det ja.

Let’s dance!

/Hanna

PS. Och lycka till i helgen ni som ska köra Finnmarksturen – jag hejar på er! DS.


Semestern bjöd på en veckas come back på bitchvolley-planen, en sport jag pausat lite till förmån för träsksport (samlingsnamn för multisport, cykling osv). Härliga tider!


Celeste-pärlan och jag, vi börjar bli riktigt goda vänner nu. Vi är ett lag liksom. 


En vis mörksugga och en tjuv i tofflor


Tyst som en inbrottstjuv i duntofflor smyger den sig på. Först diffust. Så diffust att den kan förväxlas med en air-condition-torr hals efter en längre bilresa sommartid. Vilket med lite flyt kunde varit fallet för undertecknad, då fyrhjulskosan i tisdags styrdes mot familjehäng ”hemma” i Jämtland. Av invand och reflexmässig noja slår jag genast på sökar-mode, och avvaktar aktsamt varje litet steg från kroppens sida. Vaknar mitt i natten mot onsdag. Sväljer. SKIT OCKSÅ. Nog är det någon som smusslat ner en bit sandpapper i halsjäkeln ändå? Och visst känns kroppen lite hängig? Lite som att den jobbar med ett hemligt sidoprojekt på sin egen kant. Ett projekt som slukar energi. Ett domedagsförkylningsprojekt.


Får man ingen fisk i Ånnsjön kan man njuta av utsikten över Jämtlandsfjällen. 

Onsdag morgon, och jag börjar genast kalkylera över tidplanen. Få se nu – torsdag, fredag, lördag. Om jag vilar i dagarna tre, då borde chanserna vara goda att kroppen är på banan på söndag. Längre än så kan det ju rimligtvis inte behöva ta. Naiviteten flödar. Jag intygar mig själv om att Mörksuggejakten i Rättvik, till ryktet en favorit i Långloppscupen, icket står i riskzonen. Dock bör en liten men betydlig detalj föras upp till ytan. Begreppet vila kommer alltid förbli en definitionsfråga. Till Ånn, några mil utanför Åre, åker min familj (läs färäldrar och bröder) och ett gäng familjevänner varje år för att flugfiska sig igenom ljuvliga dagar och ljusa nätter. Det faktum att sommaren i sin vanliga innebörd råkar spänna över endast cirka en dag just i Jämtland medför dock att temperaturerna sällan är dubbelsiffriga. Så inte heller denna gång. I cirkus nio grader, duggregn och snålblåst placerar jag således mig själv medelst ett flugspö i en båt och inväntar hälsan. Samt en eventuell fisk.

När jag vaknar torsdag morgon känns kroppen betydligt mer i fas. Kanske var det falskt alarm? Jag är ju frisk för bövelen. Leve den helande fjäll-luften! Genast börjar ett överambitiöst dagsschema svetsas samman, och snart är eftermiddagens cykeltur planlagd. Jag och mina bröder, varav en delar passionen för cykling och den andra gärna hakar på det mesta som innehåller fart och natur, beger oss till Storulvån för att cykla fjällstig. Vi får en fin men utmanande tur mot Blåhammaren, en av tre hållpunkter i Jämtlands mest klassiska och stundtals överbefolkade vandringstur ”triangeln”. Lederna är inte anpassade för cykling, och utmanar med smala spänger och stenblock som aggressivt reser ragg (läs står med vassa sidan mot). Men cyklingen är både rolig och obotligt vacker, och jag njuter av att kunna göra en favoritaktivitet ihop med mina kära syskon. Tyst erkänner jag dock för mig själv att den här kroppen jag släpar runt på dagen till ära, den känns ovanligt ansträngd i sammanhanget. Kanske var den möjligen inte precis exakt frisk som en nötkärna ändå. Darn.


Vid Ulvåtjärn på väg mot Blåhammaren, med Snasahögarna i bakgrunden. 

Ni har alla upplevt det någon gång. Fenomenet kallas bakslag, och infinner sig när planeterna ”Naivitet” och ”Otålighet” står i perfekt relation till varandra. Fredag morgon känns halsen sämre igen (högoddsare) och en lite mer övertygande krasslighetskänsla har flyttat in i kroppen. Hejdå Mörksuggan, vi hörs! Jag bestämmer mig för att ta beslut lördag morgon, men jag vet redan utgången. Besvikelsen slår till som kallvattnet från en underdimensionerad varmvattenberedare. Packningen är ju packad. Cykeln servad. Huvudet laddat. JAG VILL JU TÄVLA! Jag slår mig ned i ett light-depressivt tillstånd för att tycka synd om mig själv en stund. Men så plötsligt landar en liten figur på min högra axel. När jag tittar närmare ser jag att det är en liten mörksugga som sitter där och blänger på mig. Inte för att jag någonsin sett en sådan förut, men långlopps-Lasse (Strand, reds. anm) har samma morgon beskrivit dem för mig.

Mörksuggan är en mytologisk varelse från Dalarna som användes för att skrämma barn som ville ränna ute för länge på kvällarna. Enligt folktron äter Mörksuggan upp stigen man färdas på om man inte skyndar sig hem. I mitt fall åt den suggjäkeln upp stigen redan innan jag hunnit börja cykla. 

Suggan: ”Du, Näslunds. Om du inte slutar lipa äter jag upp alla stigar du någonsin tänkt cykla på.”

Jag: ”AHH, PANIK! Sorry Suggan, jag lovar sluta. Tycker bara det känns så jävla trist att missa en tävling som ska vara bland de roligaste. Var liksom så förbannat pepp på denna!”

Suggan: ”Sluta svära Näslunds, annars äter jag upp dig också. Var istället glad över att du fått köra de fyra första loppen och gått i mål utan varken punktering, skador eller andra haverier. Dessutom med relativt goda resultat, du är ju för fan ingen elitidrottare.”

Jag: ”Mjo det har du rätt i, Suggan. Kroppen har ju egentligen ställt upp nåt djävulskt. Ibland med rätt taskiga förutsättningar. Kanske mår den bra av lite vila?”

Suggan: ”Vad sa vi om svordomarna, Näslunds? Häll nu upp en kopp te så ses vi nästa år.”

Sagt och gjort, vi går vidare. Eller snarare backar tillbaka till Eksjö förra helgen. Ränneslättsturen var enligt min bedömning den finaste banan såhär långt in i Långloppscupen. De på förhand utlovade ”50 % stig” kändes minst så mycket, och dessutom var stigen sådär skönt flowigt snabb, sådan stig vi kanske saknar lite av i Stockholmsområdet, till förmån för härdande klipphällar och rötter. Den här tävlingen var första gången vi åkare bjöds på spårval, och jag var barnsligt nöjd över att jag trots utebliver banrekande tog mig i kragen och valde de svårare men kortare partierna. Hur det såg ut när jag i styrfart tog mig an mitt livs första ”stenkista” eller med skräckblandad förtjusning guppade nerför ”droppen” i det svåraste partiet, det lämnar vi åt era fantasier. I Eksjö hade jag en bättre känsla än på Lida Loop, även om jag saknar det där extra sprättet jag hade på de första två deltävlingarna (då jag knep två andraplatser i D30). Men Eksjö resulterade i en fjärdeplats i min klass, och över målsnöret iförd en betydligt piggare kropp än vid de tidigare tre loppen. Dessutom blir återhämtningsperioden (åtminstone muskulärt) kortare för varje tävling. Någonting ska man ju ha för att man tävlar okristligt ofta.


Krampmode precis efter Ränneslättsturen. Egentligen var jag pigg och glad faktiskt.  

I skrivande stund susar mina konkurrenter, varav ett flertal numera snarare känns som vänner (den lilla långloppscirkusen för med sig mer än bara tävlingsupplevelser), fram över stigarna kring Rättvik. Och det känns faktiskt helt okej. Om två veckor väntar Snorberg, eller jag menar förhoppningsvis Norberg. Fram till dess ska jag se till att ta hand om kroppen på bästa sätt. Efter två strödagar jobb kommande vecka styr jag kosan mot alperna med min vän Räkan aka Lina. Vi tänkte sysselsätta oss med en lagom dos kaffe, vandring och utförs-cykling. Efter att flygmaskinen nått Geneve rattar vi vår överprisade hyrbil mot Chamonix, och därefter vidare till Aosta Valley i norra Italien. Enligt rykten himmelriket för cykeltokiga. Eventuellt blir vi kvar där tills hyrbilsfirman måste hämta oss personligen.

So long!

/Hanna

Fångade en röding på fluga. Händer cirka var fjärde år, dvs så ofta jag fiskar. Säger mer om att Ånnsjön är ett av Sveriges mest tacksamma fiskevatten, än om mina fiskeskills. (OBS! Håller fram den för att den ska se större ut).


Ränneslättsturen och den ultra-ultimata uppladdningen


Om knappt 12 timmar går starten för det fjärde nummerlappseventet i Mitsubichi MTB Challenge. Ränneslättsturen i småländska Eksjö. Och jag har haft den ultimata uppladdningen i veckan. Sovit 8-9 timmar per natt. Haft det sådär härligt sommarlugnt på jobbet, och kunnat ta avslappnande fikapauser (say whaaaaat). Pillat mig i naveln och sträck-kollat serier på kvällarna. Tränat enligt schemat däremellan, och vilat enligt plan. När fredagen närmare sig packade jag min väska inför avfärd mot Eksjö lördag morgon. Jag ville vara på plats i god tid för att kunna köra igenom centrala delar av banan. Känna in tävlingen i lugn och ro så att säga. Underlaget, knixiga partier, status i terrängen. Jag hade en sådan där extra bra natts sömn till idag. När jag hade checkat banan idag såg jag till att stretcha lätt, fixa iordning cykeln och hämta nummerlappen. Avnjöt därefter en riktig gourmetmiddag på stadshotellet ihop med några bekanta som är här och ska tävla. Nu tidig sänggång. Skönt.

Du som känner mig har redan genomskådat att allting ovan var ljug. Förutom att tävlingen går i Eksjö, det är faktiskt sant. Men låt oss börja om.


Ser ju riktigt trevlig ut den där Smålands-turen. Foto: Oscar Ekstam/Långloppscupen. 

Om nästan exakt 12 timmar går den fjärde deltävlingen i Mitsubichi MTB Challenge av stapeln. Ränneslättsturen i småländska Eksjö. Och jag har haft en sådär bra uppladdning i veckan. Sovit 6-7 timmar per natt. Haft det lite oväntat hetsigt på jobbet till följd av att min chef tagit (extremt välförtjänt) semester och vi sedan tidigare är en kvinna kort. Det har känts lite som ett TV-spel där det konstant dyker upp en ny grej så fort man fightat ner den förra. Kanske för att många går på semester nu, och liksom vill få klart. Händerna har fortsatt strulat, så har vilat dem så mycket som möjligt. Jag har cyklat sporadiskt, typ till och från jobbet, förutom härlig tur med Velo & Oxygen i tisdags (en serie guidade MTB-turer jag fått äran att hålla i tillsammans med Jesper Lundqvist under sommaren). Övrig tid har lagt på att planera en möhippa för en av mina närmaste vänner. Jäklarns vad mycket det är att tänka på! Fredagskvällen ägnades åt en fyratimmars-handling, och i morse var det skarpt läge när hippan inleddes med brunch hos mig. En graffittikurs och många skratt senare damp jag ner hemma med speedat huvud för att tvätta cykel, hämta hyrbil och panikpacka. Bilkörning medelst kaffe. En pastasallad från random bensinmack blev dagens gourmetmiddag, och nu har jag preciiis landat på stadshotellet i Eksjö. Och snart ska jag sova några välbehövliga timmar innan start.

Och vet ni vad? Den dagen jag önskar att byta dagens uppladdning mot ljus-versionen ovan, då får ni rycka mig i örat. För precis exakt såsom den här veckan har varit, så är livet. Åtminstone om jag får välja. Det har sina upp- och nedgångar, sina vardagsutmaningar, sitt ibland lite maxade tempo. Men det har framförallt underbara människor, som är värda endast det bästa. Och när vi efter dagens hippa fick se hur hennes lycka och uppskattning liksom fick hela henne inklusive korv-med-bröd-dräkt att lyfta från golvet. Då finns ingenting viktigare än vänskap och kärlek. Och med risk för dubbelmoral nu. Men när de vännerna dessutom ger en dispens och tycker att det är okej att avvika från slutet av möhippan ”för att de där tävlingarna är viktiga för dig”. Då känns det ganska överkomligt att inte ha provkört tävlingsbanan. Och Malin – tack för att vi fick kidnappa dig idag!


Från Lida Loop. Som gjorde skäl för sitt namn! Foto: Ulf Öjebo

Men när tusan ska hon sova då, tänker du? Jo, snart. Om Ränneslättsturen i Eksjö har jag enbart hört positiva ord. Banan ska vara schveinigt fin, och i tävlingsarrangörens uppladdning utlovas 50 % stig/skogsbilväg (YEEEEES!). Dessutom ska terrängen vara förhållandevis torr, även om jag tror det först när jag ser det med tanke på vattenfestivalen de drog av härnere i fredags.  Så hur känns kropp och knopp? Med tanke på ovan är svaret ”oklart”. Till skillnad från inför Lida Loop, som blev lite av en besvikelse då framförallt huvudet inte var med (slutade 6:a, och ville lite mer än så), försöker jag intala mig att inte ha så stora förväntningar. Kanske fick jag lite hybris efter de två första deltävlingarna och tillhörande andraplatser. Samtidigt – visst måste en få sikta högt? Annars blir det ju inte mycket av.

Ni som hört Sara Sjöströms sommarprat vet var jag är på väg. Hennes teori, som känns oerhört vettig, handlade om vikten av att få överraska sig själv. För att hålla liv i motivation och driv. Därför håller hon sina egna förväntningar nere, för att förhoppningsvis kunna känna att hon överträffade dem. Tyckte det lät vettigt på nåt sätt. Inga övriga paralleller till Sara Sjöström här, men nog tusan känns det som att hon om någon lär ha en mental träningsplan att inspireras av. Imorgon väntar Ränneslättsturen, aningen mindre än Saras nummerlappsevent. Men de fjärilar jag har i magen innan start verkar inte fatta skillnaden mellan OS och lokala cykellopp. De fladdrar likt förbaskat lika vilt ändå. 

Ränneslättsturen – siffror och mål
Längd: 78 km
Antal höjdmeter: ca 700 hm
Mål D30: topp-5 (9 anmälda)
Mål totalt (alla damklasser): topp-15 (41 anmälda i damklasserna)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 (plats 1 efter tre omgångar)
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Då kör vi igen – hepp hepp!

/Hanna

PS. Kuligt nog har jag lyckats hamna på översta raden i cupens poängställning för D30. Tveksamt om det håller i sig efter morgondagen, men det är värt att uppmärksamma innan dess! DS. 


Race-rapport: Vilda Vättern med Team Mustasch


Är vi framme snart? Nacken värker. Men det har den ju gjort i ett par timmar nu. Värre är det med tåjäkeln, eller snarare klumpen som stortån sitter fast i. Håller den på att sprängas en gång för alla? Kanske lika bra ändå.  En långt gången Hallux Jäkla Valgus är bristfälligt kompatibelt med trycket från ett par aningen för hårda landsvägsskor, som ej testats ordentligt innan. Briljant av mig. Smärtan börjar spränga igenom de två värktabletter jag fått tag i längs vägen. Skynda, skynda in i mål, tänker jag desperat. Jag växlar med knuten näve nu. Det funkar ju i riktning nedåt på klingan, men att komma åt den lilla spaken för att växla upp är nästintill omöjligt när fingrarnas motorik lagt ner. Vad gör jag? Jag kan ju inte bryta pga. att jag inte kan växla. Eller? Varje gång jag tar upp en gel eller motsvarande hälsofrämjande föda känns det som att jag har en funktionalitet motsvarande två klumpar istället för händer, och när pappret ska ner i ryggfickan tar det cirka en halvtimme att träffa rätt. Personen bakom måste undra vad tusan jag håller på med. Eller har hen också tappat både känseln och all värdighet vid det här laget? Förmodligen.  

Välkommen till Vätternrundan – 30 mil i en statisk position iförd en landsvägsovan kropp. Varav de första 12 milen med Team Mustasch i ett snitt av 44 km/h, krampaktigt hållandes i styret för att inte flyga av cykeln av bara farten. I skrivande stund, en dryg vecka efter tävlingen, fungerar min högerhand fortfarande bara cirka 80 % bra. Det var den som tog mest stryk, kanske för att den fick fortsätta växla och krångla med gelpapper även efter sin sorti. Jag knappar i vanliga fall på relativt snabbt på tangentbordet (tack till MSN/ICQ för 10 000 träningstimmar som 15-17-åring), och nu uppskattar jag hastigheten till typ hälften av normalt. Naprapaten hade väl sett liknande förut, men ”kanske inte riktigt såhär mycket”. Tydligen har nerverna klämts vid handleden av förklarliga skäl, och det kan ta ett par veckor till oklart antal månader för kroppen att återställa samtliga nervkopplingar och full funktionalitet. Låt oss hoppas på det tidigare alternativet. Det positiva i det hela är att vänsterhanden får bekänna färg, och träna på saker den brukar avrådas från. Kul för den! Så ja, därav uteblivet bloggande.


Benrullarstund kvällen innan start. Följande dygn körde ca 30 000 cyklister här. 

Vätternrundan var en bonusgrej. Landsvägscykling var inte det jag skulle pyssla med just i år, men jag är den första att erkänna att jag på kort tid börjat gilla det skarpt. Dessutom är jag kass på att säga nej till utmaningar. Min samarbetspartner Bianchi är en av krafterna bakom Team Mustasch, och bjöd in till en ”wild card”-plats i ett gäng på cirka 40 svinsnabba cyklister, varav ett tiotal från proffslaget Team Tre Berg Postnord (som senast igår tog en trippel i landsvägs-SM på linjelopp). Laget skulle åka runt Vättern på tiden 7.15 till förmån för forskningen om prostatacancer – den vanligaste cancerformen i Sverige, och jag skulle få åka med. Så länge jag orkade. Men hur långt var det? 5 kilometer? 15? 50? Mina cirka fem landsvägspass i år, och typ 15 totalt i livet, gav inte riktigt känslan av att ”nu har jag förberett mig så gott det går”. Några timmar innan start är jag mer nervös än vad jag sammanlagt varit för de tre långloppen jag kört hittills. När lagets ”coach” Erik Abrahamsson börjar surra om hur viktigt det är att jag inte åker av i starten, då den är stökigast, börjar jag tvivla på riktigt. Vad har jag gett mig in på? Jag förses nu med en slags personlig assistent, en briljant person vid namn Mattias Carlsson som ska säkerställa att jag inte trillar av klungan av misstag.


Före start. Det man inte vet mår man inte dåligt av etc. 

Starten går fint. Jag ska inte säga lugnt och fint. Bara fint. Att dra iväg med ett gäng proffscyklister med ett gemensamt mål för dagen ger en susande känsla i magen. Även kring öronen susar det friskt. De befarat ryckiga första kilometrarna med rondeller och dylikt känns oväntat okej, kanske tack att jag åtminstone fått ett fåtal träningsvändor med snabba Le Peloton i Stockholm. När motorcykeln ”släpper” tänker jag att tempot ska dras upp rejält, men när jag kollar ner på cykeldatorn inser jag att vi redan håller 45 km/h. Och aldrig tidigare har så relativt hög fart på en cykel känts så ”långsamt”. De 39 personerna jag omger mig av är så skillade att det aldrig upplevs varken ryckigt eller obehagligt. Allting går liksom smooth, och jag kan snart släppa ner axlarna från öronen och börja njuta av upplevelsen. Vädret är fläckfritt, och även om prognosen lovat än mindre vind så är den absolut överkomlig. Nog för att jag inte direkt hanterade själva vindmotståndet i det här läget. Istället ligger jag för tillfället tryggt och lugnt bakom Annie Thoréns hjul, som i sin tur åker bakom en väldigt reslig man (bra vindläge för oss mao) som även agerar ”grindvakt”. Fick lära mig att det kallas så, han som sitter i mitten av klungan och avgränsar de som ”bara rullar med” (läs jag och de flesta som ansökt om platser i laget) från de som gör grovjobbet (läs Team Tre Berg plus ett fåtal dödliga). Samt ropar kompetenta saker åt olika håll. Det där verkade han göra med bravur. Samtidigt sitter killarna i Tre Berg och göra Instastories eller dylikt, som om att vi är på random söndagsutflykt. Det här verkar stabilt. So far so good.


Bildbevis på att jag var med en stund. Foto: Stefan Bodin

Vi bränner över kullerstenen i Gränna (ca 7 mil in i loppet), och vidare mot Jönköping. Jag tackar mina ben för att jag fortsatt sitter kvar. Även om jag inte tränat cykling särskilt länge har jag fått höra att jag har en ”bra tröskel ändå” (265 watt, för den som bryr sig om sånt), den nivå av ansträngning där man börjar producera mjölksyra. Bra för att vara tjej och icke-elitidrottare åtminstone. Att cykla förhållandevis platt utan inslag av teknisk stig eller höjdmeter blir ju förstås mer fördelaktigt för mig som är stor (181 cm/72 kg). När min personlige assistent Mattias oberört glider upp och kollar läget med mig känner jag mig så förbaskat stolt över att han fortfarande har någon att kolla läget med 2,5 timme in i loppet. Men som i alla solskenshistorier (?) lurar molnen i horisonten, och de sista två milen före depån vid 12 mil-nånting blir riktigt slitiga. Kombinationen av ”lite för lite energi och vätska kvar” (hur det är möjligt frågar jag mig fortfarande, men jag hets-åt tydligen i ren glädje) och vid det här laget ändå en begynnande trötthet i benen blir det allt svårare att täppa till luckan till Annie på platten. Uppför däremot har lagkaptenerna bestämt sedan tidigare att det ska hållas igen rejält, vilket visade sig vara en framgångsrik strategi för att senare få med sig hela 30 cyklister under 7 h 15 min.


Genom Jönköping, strax innan jag börjar krokna. Foto: Henrik Aronsson

Det är först i depån jag märker att fingrarna sagt upp sig, då jag i panik får be en stackars tjej vid vägkanten om assistans med att lägga i min energi i ramväskan. Jag är trött nu. Och mycket riktigt. Väl igång igen höjs farten aningen som följd av nytankad energi i laget, och jag börjar åter glappa. Efter några otroligt tappra och välvilliga försök med händer i ryggen från lagkamraterna får jag frågan om jag är helt tom? Yes. Ingen tvekan. Jag får släppa nu. Besvikelsen lamslår mig för en liten stund. Jag ser gänget försvinna bort i horisonten (läs över ett krön). Det blir tyst. Knäpptyst. Det svischande ljudet av 39 par högprofilshjul i karbon (gissa vem som inte hade såna?) är nu ett minne blott. Nu är det du och jag, cykeln. Min fina, fina Bianchi Oltre XR1, som låtit mig svischa med i ett gäng jag nog aldrig trott jag skulle få cykla en ynka kilometer med. Men hur fin cykel jag än har går det inte att undkomma att farten avtar väsentligt. Jag mår dessutom lite illa nu, i nån slags kombo av hög ansträngning, anspänning och socker. ”Hm, undrar om jag behöver…”.  Jag svänger av vid nån slags vägkrog, stöttar mig på knäna och avvaktar eventuell spya. Precis exakt då svänger en bil in, och det visar sig vara en av lagets servicebilar. De lyckas övertala mig att jag ska dricka lite vanligt vatten, äta en banan och sen ge mig på’t igen. Även om jag hatar dem lite i smyg just då (jag skulle ju bryta!?) så är jag evig tacksam i efterhand.

Jag cyklar läääänge innan jag blir omkörd av ett lagom snabbt gäng. Förmodligen drygt fyra mil. Då jag fått tipset att hålla huvudet kallt när jag kör solo lägger jag mig i knappa 30 på platten, och bara matar på i nån slags jämn fart. Diverse sub-7 grupper hinner dra om, och deras fart känns totalt orimlig när den dyker upp bakifrån på det där sättet. Men så kommer som kör aningen mindre toksnabbt, kanske i 40 km/h eller strax under. De är snälla och låter mig haka på utan knussel, och jag sitter med längst bak i full fokus för att inte tappa dem. Illamåendet går snart över och jag lyckas börja äta igen. Livet återvänder. Jag kan till och med njuta lite bitvis, innan nästa utmaning uppenbarar sig. Det är min Hallux Valgus-knöl som hör av sig. Den som till vardags är rätt from men i ett par cykelskor gärna sparkar bakut efter en timme eller två (och därför ska opereras i höst, reds. anm). Jag inser snabbt att den här smärtan nu kommer accelerera i jämn fart de kommande 12 milen. Och de där värktabletterna jag skulle ta med, de ligger i min plånbok. Där gör de ju en jäkla fin nytta, tänker jag ganska bittert. Och tycker lite synd om mig själv.  


Team Mustasch körde vidare utan mig och det gick nog fint ändå. Foto: Johan Linhart

Mina nyfunna vänner är även de av kött och blod, och stannar med 8 mil kvar vid sin depå för att uträtta behov och fylla på energi. Själv lyckas jag ofattbart nog missa Mustaschdepå 2 som jag noga räknat ner till i cirka två timmar, och åker istället in på Vätterns ordinarie depå strax efter. Jag åker fram till tältet och börjar ropa desperat runt efter valfri smärtlindring. INGEN har. Hur är det möjligt? Nog för att depån redan stängt (pga att vi startar bland de sista och sub-grupperna har egen langning), men ändå. Jag ser mig själv utifrån där jag haltar runt och snörvlar och kvider. Kanske är det inte inte årets mest värdiga framträdande, men just nu skiter jag i vilket för jag har SÅ JÄVLA ONT. Tillslut hittar jag en snäll man som med stressat skakiga händer skramlar fram två Ipren. ”DU ÄR EN HJÄLTE!” hinner jag ropa när jag glider iväg på cykeln, tillsammans med en lagkamrat Oscar från Mustasch-gänget, som även han trillat av klungan. Hoppet om att ta sig i mål lever, och när jag med grötigt huvud försöker räkna lite på tiden så börjar jag inse att det kanske inte behöver bli så fasligt dåligt ändå. Om vi bara hittar en ny klunga nu.

Jag och Oscar växeldrar i ett par mil innan vi blir ikapp-cyklade av ett nytt gäng. Den här gången väntar en lite mer ryckig resa, då de är fler ”outsiders” i klungan och många är trötta. Jag ligger längst bak och slirar, och får kämpa för att orka hålla hjulet framför. Men på något sätt är det skönt med ett tydligt fokus just nu. Vi knaprar några mil till, men då mina händer inte längre är att lita på vår jag tillslut släppa dem av ren överlevnadsinstinkt. Med bortfallen känsel/motorik är det svårt att styra bromsarna med precision, och de sista fyra milen blir en kombo av ensamcykling och random gästspel i klungor. Däribland skidåkaren Johan Olssons gäng från Motala CK, där det bjuds på livesändning från medåkande motorcykel. Han är ju ändå en kändis. Med en mil kvar får jag släppa även dem, och cykla den sista biten själv. Den går på en fantastiskt vacker och smal landsväg, som slingrar sig fram över ängarna med Vättern som utsikt. Jag roar mig med att peppa och heja på de jag kör om, och på vissa nummerlappar läser jag ”02.00”. Den här personen startade alltså 10 timmar före mig, och är fortfarande igång. Vilken hjälte! Vissa håller knappt styrfart. Någon går med cykeln på platten, medan andra verkar kliva av när det är uppför. En och annan har satt sig i diket. Jag börjar förstå vad de menar med ”Vättern är Klassikerns tuffaste lopp”. Tro faan det om du åker cykel i 18-20 timmar utan vana.


Trött men glad. Här fungerade fingrarna sådär, men en selfie klarar man även utan händer. 

I mål kommer jag tillslut, på tiden 8.14, som ändå får betraktas som en bra tid för en premiärrunda runt Vättern. Stina Sjöberg som brukar köra Långloppen kommer förbi i målfållan och grattar, och utlöser en känsloreaktion utan dess like. ”Jahapp, här står jag och hulkar inför en halvt främmande stackars person”. Väl framme vid Mustasch-tältet är fokus att få av skorna och avlägsna den intensiva tåsmärtan, och det blir en härlig andra omgång på gråtkalaset. Nåväl. Känslor ska ju kännas. Några av lagkompisarna har hängt kvar, och jag får veta att 26 st av dem lyckades köra in på tiden 6.52. En fantasitid! Och bäst av allt. Lagets andra tjej tillika en av Sveriges främsta triathleter, Annie Thorén, var med hela vägen fram. Vi lärde känna varandra för några år sedan genom hennes gästspel i multisporten, och jag kan helt och fullt glädjas med hennes helt makalösa prestation, då jag vet hur mycket hårt jobb hon lägger ner på idrotten. Hon har just tangerat det kvinnliga tidsrekordet på Vättern. Har sällan varit så imponerad. Respekt!

I efterhand kan jag känna mig både glad, nöjd och stolt över att jag forcerade mig själv in i mål trots diverse kroppsliga haverier. Jag tackar mitt pannben för att jag matade vidare istället för att skita i allt, köpa en glass och ringa en vän. För mig är det vad som betyder något i det långa loppet. För varje gång jag vägrar ge upp så stärker jag det där benet i huvudet ännu mer. Och dessutom blir de vanliga benen starkare på kuppen. Win-win tror jag det kallas. Om jag kommer köra Vättern igen? Absolut (svaret efter målgång var förstås ”Absolut INTE. Aldrig mer”. För om ett år kommer tvivlen längs banan vara ett minne blott, händerna kommer vara läkta, och jag kommer vara mer motiverad än någonsin att slå min första Vättern-tid. Det är så det funkar med oss nummerlapps-knarkare. Och just nu känns det som världens härligaste beroende.

So long,

Hanna

PS. Nu undrar du om jag supit bort Långloppscupen? Absolut INTE. Jag är mer MTB-peppad än någonsin efter gästspel i landsvägsvärlden. På söndag väntar Ränneslättsturen i Eksjö, tävling numero 4 av 9 i cupen. Ett inför-inlägg dyker in senare i veckan, och då kommer också en sen men kort resumé av senaste cuptävlingen Lida Loop, där jag blev 6:a i D30 och hade en ganska tung dag i cykelskorna. Mer om det inom kort-kort. DS.

Min fina morfar Sven, som gick bort i prostatacancer år 2000. 


Race-pepp: Lida (i) Loop


Var med nu! Det här kan bli mitt kortaste inlägg någonsin. Vilket i och för sig inte säger någonting alls, då snittlängden på mina vanliga inlägg motsvarar en kortare roman. Nåväl. Hej! Klockan är 20.25 och jag har precis lagt mina tävlingspinaler i en liten hög, precis som jag brukar. Huruvida det är viktigt för mig med rutiner innan tävling är lite oklart. Jag har lagt mig till med några, som att äta amerikanska pannkakor till frukost på tävlingsdagar, lägga fram grejerna på kvällen, köra ett kortare pass dagen innan och fin-tvätta cykeln efteråt. Typ det. Och det har jag gjort nu. Känns fint. Åt faktiskt på riktigt pannkakor till frukost redan idag, så jag är överjordiskt redo helt enkelt.


Det är tydligen kutym att starta långlopp i en skidbacke. Så även imorgon! Foto: Lidaloop.se

Lida Loop coming up! Att lida i en loop, eller snarare tre loopar, det är vad jag ska spendera morgondagen med. Men mest troligt kommer jag också ha rätt kul när jag snurrar runt. Åtminstone om jag kommer till start i tid, för det gjorde jag nämligen ICKET i natt, när jag för andra gången i rad drömmer mardrömmar dagarna innan om att jag missar starten. P A N I K. Tänk dig själv att se fältet dra iväg, och själv inte vara i närheten av startklar. Såsom ofta med drömmar är det lite luddigt varför och hur jag kunde missa start, men jag höll på att rodda med någonting, som i att cykeln hade gått sönder precis vid fel läge. Ve och fasa. Ska bädda in cykeln i bomull när jag lägger den i startfållan imorgon. Japp, så får det bli.


Rekade banan i måndags, men hoppas att jag var ute och cyklade navigeringsmässigt just här. Annars väntar limbodans för tusentals deltagare. Risk för köbildning. 

Lida Loop är Långloppscupens enda tävling på hemmaplan (min norrländska själ knorrar alltid lite när jag säger så, men den får faktiskt inse faktum – jag trivs svinbra i Stockholm). En 65 km lång och sisådär 800 höjdmeter jobbig tävling runt Lida Friluftsgård i Tullinge/Botkyrka i söderort. Jag har provkört banan en aning, men inte hela. Mest den lite mer tekniska andraloopen, som innehåller en hel del stig och är skönt flowig. Ryktet säger att Lida Loop har mindre andel stig än Billingeracet och Långa Lugnet, och att höjdmeterna är ska vara aningen färre. Detta bäddar ju för att vi krampfantaster kanske kan chilla lite med vår fetisch, åtminstone en liite längre bit in i loppet. Å andra sidan lär det gå rejält fort imorgon, och det kommer vara avgörande hur braig du är på att cykla rulle a la landsvägsmaffian på de långa partierna av grusväg. Funderar på att ta med hundkopplet vi brukar ha i multisporten, och kroka fast i lämplig elitåkerska. Säkert poppis.


Typ såhär ser loppet ut. Iaf om man heter Emil Lindgren och är snabb som satan. 

Så vad tror vi om det här loppet då? Jooo men vad tusan. Nu har jag ju hunnit få rutin på det här med långlopp (okej inte i jämförelse med Stenerhags och Wengelins ca 7867 starter, men jämfört med mina egna fyra som blivit sex). Kroppen känns utvilad och pepp, då jag tagit det piano i veckan pga en smärre landsvägstur a la 18 mil och 1400 höjdmeter i tisdags. Landsvägscyklister btw; ”Vi tar en lugn och skön nationaldagstur”. Yeah right. Var rekorderligt sliten på onsdagen, så det fick räcka med ett kort litet pass först idag. Vad gäller underlag och sånt bös så åsk-regnar det i detta nu. Kanske kan en hoppas på lite lera imorrn så man får se lite coolare ut på bilderna!? Har ju varit på tok för sofistikerat första två loppen. Känner mig bättre förberedd både mentalt och fysiskt den här gången, och det ska helt enkelt bli SVINKUL att tävla igen! Har ju kommit på att jag gillar det.


Då och då hamnar jag lite vilse och cyklar på en väg. Så var fallet i tisdags. 

Tar vi en titt i startlistan så är det den längsta hittills både i Dam Elit och Damer 30 (klassen jag kör), även om den fortfarande inte är i närheten så lång som den borde vara. Det känns som ett sjukt starkt startfält, och även om jag inte heller denna gång har koll på så många namn i min klass så blir det här med att sikta på en definitivt svårast hittills. De två bruudarna som vunnit före mig på Billingen och Långa Lugnet är båda med, och därefter en rad namn som klingar starka ben (läs har noll koll egentligen). Så drar till med en målsättning om topp-5 i D30, och en topp-15 totalt. Precis som förra gången. Hur som. Det bästa en kan göra är att pinna på med långbena över stock och sten. Sen ser man hur det går.

Lida Loop – siffror och mål
Längd: 65 km
Antal höjdmeter: ca 800 hm
Mål D30: topp-5 (10 anmälda)
Mål totalt (alla damklasser): topp-15 (54 anmälda)
Mål Långloppscupen totalen (D30): topp-3 
Livspepp-mål: att ta mig i mål utan incidenter, och känna ”JIHAAAA VAD KUUUUL!”

Hepp hepp!

/Hanna


Oklart om det var jag eller en galen ingenjör som var och rekade Lida-banan i måndags. 


Svinhärligt gäng som drillade mig i klungkörning på nationaldagen. Inför Vättern. Gulp.