Mallorca dag 1.


Jaha, så nu är vi på Mallorca. Jag flög ner med 50 glada laxar från Stockholm i tisdags för en veckas cykling. SAS skojade till det och lämnade 12 av våra cyklar på Arlanda men David löste det galant. Redan på morgonen efter levererades 12 hyrcyklar så vi kunde sticka iväg. Gårdagens runda blev en platt historia ner till Petra och tillbaks utmed kustvägen till Alcudia. På vägen dit bestämde vi att ta en sväng ut till Cap Formentor för att klappa getterna. Vi lyckades spränga både ben och lungor på flera ställen. Jonas Bohr tog dagsbästa KOM på första stigningen till Cap Formentor och jag lyckade knipa femte bästa tid. Ute vid fyren träffade vi en helstökig liten get som sprang omkring och snodde mackor och kakor från folk. Idag regnar det så just nu sitter vi på rummet och planerar alternativa rundor. Det lutar åt att vi kör söderut och tar en sväng upp till San Salvador. Men det hänger på regnet. Mors!  


En liten sommarkatt. Canyon Aeroad. Första Veckan.


Ibland ska man väl ha lite tur också. I sommar har jag fått förmånen att gränsla en Canyon Aeroad 9.0. Det är Canyons halvnya aero-spjut som kom i en uppdaterad design förra året. Den har tagit otaliga segrar i proffsklungan. Den modellen jag har är utrustad med Dura Ace Di2-växlar och Mavic Cosmic pro carbon-hjul. Resten är Canyons egna topnotch-prylar i kolfiber där till exempel styre och styrstam är ett enda stycke. 

Den första rundan på cykeln var klubbträning med Stockholm CK. Jag hann precis skruva på flaskställ, pedaler och ställa in sadeln innan jag cyklade ut till Ekerö. Väl där sorterades jag in i snabbsnabb-gruppen som skulle köra intervaller på FRA-slingan. Gruppen bestod av idel snabbcyklare. Bland annat Daniel Godman, Sebastien, Per Kumlin Robert Barkensjö och Jensa Rencratz (som har blivit svinstark under vintern) och en annan snabbing som jag bara såg ryggen på men jag tror det var Sebastian Grip. Jag blev avhängd på tre av fyra varv innan jag gav upp och cyklade hem. 

Andra rundan var på Fredrikshofs torsdagsträning från Brostugan. Jag hängde med snabbgruppen som skulle köra en sväng till Bergshamra med några temposträckor. Gruppen bestod till större delen av Stockholm CK-cyklister, bland annat Cissi och Camilla från vårt elitlag och Amir på sin nya jättesnabba cykel. Nu kändes Aeroaden lite bättre. Jag kände mig mer bekväm med reglagen och geometrin som skiljer sig en hel del från min gamla cykel. Den här är kortare och lägre. Om den skulle kännas för kort så är det lätt att förlänga med en längre styrstam. Rundan gick i alla fall riktigt bra. Jag vill passa på att tacka Hovet för riktigt bra uppstyrning på grupperna och träningen. Jag känner fortfarande av pollen i halsen. Så fort jag gasar på så tjocknar det i halsen. Det brukar oftast lösa sig framåt juni. Fram till dess är det bara att bita ihop och gnälla på bloggen.

Igår var det dags för en lite längre tur med brorsan. På schemat stod 5 timmar distans med 3 stycken 20-minuters intervaller. Vi fick även med oss Stefan Jonsson från Bålsta/Canyon/CK08. Vi rullade iväg mot Enköping och fräste om kring på vägarna runt Grillby innan vi cyklade genom Enköping och kom ut på vägen mot Hummelsta, som nästan är bilfri nu sedan nya motorvägen öppnade. Här var det var dags för den första intervallen. Vi körde igång ett lagtempo och pulsen steg sakta upp mot 90% av max. En timme senare var det dags för nästa. Pulsen upp till 90% och benen brann. Efter 4 timmar släppte vi av Stefan i Kungsängen. Nu hade det börjat regna, trots att SMHI hade lovat uppehåll hela dan. Tempraturen låg inte inte heller på utlovade 12 utan på snordroppande 4. Fördelen med kyla och regn är att man slipper ha så mycket kläder i ryggfickorna eftersom man har tagit på sig allt man hade med sig. Nackdelen är att man blir skitig och fryser som en hund.

Den sista intervallen tog vi på vägen genom I1. Det blev ganska precis 20 minuter från start till slut. När intervallen var slut var också benen slut. Helt slut. Morsning good bye. Den sista biten till Bålsta rullade vi av och kände oss nöjda med dagens runda. Nu har jag kört strax över 30 mil sedan jag fick cykeln i tisdags. De första intrycken är riktigt bra. Jag åker till Mallorca om en vecka. Efter det lär jag ha en hel del intryck att dela med mig av, både om Mallorca, cykeln och proffslivet i stort.

Som ni ser så har jag bytt den medföljande Fizik Arione-sadeln till min Gilles Berthoud i läder. Originalsadeln funkade inte alls för mig. Den känns som en dåligt uförd rektoskopi efter bara nån timme. Men så är jag lite petig och gnällig också. 


Randopremiär för herr Mölleborn.


I lördags var det dags för Barkarbys 20-mils brevet. Vi körde den här rundan första gången förra året och redan då slog vi deltagarrekord med 68 startande. I år hade vi 80 anmälda innan anmälan stängdes. Nu har jag inte hämtat startkorten i målet än så jag vet inte exakt hur många som körde. Men det bör vara några fler än sist. 

Klungan rullade iväg genom förorterna och vips var vi i Sigtuna där första kontrollen var. Vi stämplade snabbt och väntade tills alla i gruppen var klara innan vi stack vidare. Efter Sigtuna kom vi ut på de fina vägarna förbi Uppsala och tog sikte mot nästa kontroll i Järlåsa. Här delades gruppen av och nu var vi ett ett gäng på tio gubbar som rullade på i en fin kedja. Hälften Randonneur Stockholm och hälften Stockholm CK. 

Jag kände mig pigg i benen och kroppen och milen flög förbi. Jag är van att cykla ensam så jag blir alltid lika överraskad hur lätt det går i en bra klunga. Någon timme senare var vi redan framme i Skokloster där dagens näst sista kontroll var. Där tog vi bara ett snabbt stopp, jag hann i alla fall dricka en Cola och fota den gamla macken som nu är ett café. 

Nu var det bara 4 mil kvar. Benen var fortfarande pigga och gruppen körde lugnt och fint ihop. Vi hade en tjock Australiensare med ett tag men han tappade taget efter Skokloster. Inte ens mina uppmuntrande ord ” come on fatty fatty” hjälpte.  

Spurten för Barkarbyskylten blev lite knas när en bil stökade i sista rondellen. Niklas den räven slank förbi och knep skylten. Om inte bilen hade kommit så hade jag självklart tagit spurten, men det visste ni ju sen tidigare. Efter 6:26 kastade vi in korten i baren och och beställde varsin öl. På Lilla Barkarby blev det livat värre när ölen fortsatte att dansa in på borden. Jag lämnade efter någon timme när jag hade druckit mig mätt. När jag kom ut möttes jag av ett totalt kaos bland cyklarna. Vi hade lyckats klämma in 30-40 cyklar på uteserveringen, som var stängd som tur var. Nöjd som en brax vinglade jag hem på cykeln. 

Tack för en strålande dag!


Stockholm CK gör Båstad.


Jahopp, då har jag varit på min första resa med Stockholm CK. Jag har ju kört lite spinning och cykelrundor med dem under vintern/våren men nu var det dags för en riktig träningshelg i Båstad. Vi var ca 30 gubbar som åkte ner tillsammans med vårt dam-elitlag i en buss. Damerna skulle träna ihop laget inför säsongen. Jag och brorsan hade inga speciella förväntingar utan var beredda på att det kunde bli vad som helst. 

Vi lämnade Stockholm klockan 06 på fredag morgon så jag fick gå upp 03:40. Men det fanns gott om tid till att sova på bussen. När vi kom till Hotell Riviera Strand i Båstad lastade vi snabbt ut cyklarna, slängde in väskorna på rummen och dressade om till cykelkläder för att hinna klämma 7,5 mil snabbcykling innan middagen. Redan från början tog Emil från CK Sumo täten. Det skulle visa sig att han var så där overkligt monsterstark jävel som kan slita sönder en klunga från täten. Brorsan hade också bra klipp i benen. Jag gjorde allt jag kunde för att hänga med. Ibland gick det bra men lika ofta slutade det med att jag såg dem segla vidare när jag själv dränktes av mjölksyra. 

Hotellet vi bodde på var ett nyrenoverat spa-hotell. Riktigt fräscht med bra mat och en bra spa-avdelning där vi låg och flöt efter cyklingen. På lördagen var det dags för en längre runda på 14 mil. Även då hamnade jag i snabbgruppen. Vi fick till en riktigt härlig snabbrunda där folk droppade en efter en. Efter några timmars hård kördning på fantastiska vägar var vi bara tre kvar innan Emil och Daniel från vårt elitlag parkerade mig i den sista backen. Även denna dagen avslutades med en kall öl och ett varmt bad. I badet började några hetsa att vi skulle ta ett dopp i havet. Helt plötsligt var jag själv indragen i det där och någon minut senare sprang vi alla ut i havet och doppade oss. 

På söndagen lyckades vi klämma in en sjumila backrunda i på Hallandsåsen. Mitt mål var att köra slut mig fullständigt inför bussresan så det var fullt ställ i varje backe som gällde. Det där snacket om att skåne är ju helt galet. Här bjuds det på härligt långa backar som verkligen suger musten ur benen. Att man sedan har ett gäng ryggar att jaga och att ett annat gäng jagade mig själv gjorde att både pulsen och hastigheten trissades upp för varje backe. Efter rundan lastade vi snabbt in cyklarna i släpet bakom bussen och gick till rummen och duschade och bytte om. Sen var det dags att åka hem. 

I bussen hem hann vi lyssna på när Emma Johansson tog andraplatsen på Flandern runt samtidigt som folk laddade upp bilder på face book som lajkades friskt. Vilken helg! Nu är cykelpeppen på topp och jag är verkligen glad att jag gick med i den här klubben i vintras. Här finns så mycket glädje och energi att det räcker för att pigga upp även den suraste randonneurbloggargubben i Hässelby! Om tre veckor åker vi till Mallorca. Men innan dess ska det köras randonné. Redan nu på lördag kör vi Barkarbys 20-milare. Pepp pepp!

Lastning i svinottan. 

Foto: Jonas Brögger

Foto: Neil Davey

Foto: Jonas Brögger


Träningshelg med Stockholm CK, och lite solo.


Vilken påskhelg det blev! Stockholm CK bjöd in till träningsrundor varje dag. Jag valde att hänga med på två av dem. På fredagen körde vi en sväng på Ekerö. För min del var det första vettiga passet på bra länge. Vi har haft influensor, magsjukor och förkylningar som har studsat i familjen sen februari. När väl sjukdomarna var slut så kom pollen som ett brev på posten. Hur som helst. Fredagsrundan blev riktigt bra ändå. Det blev lite spridda intervaller med mjölksyra, skrikande ben och pipande luftrör. Galet härligt. 4,5 timmar till träningsdagboken. 

På lördagen var det dags för Roslagen. Vi möttes upp i Roslagsnäsby och fräste ut på vägarna i Roslagen. Även den här gången blev det fin gruppcykling med inslag av blandade intervaller och skrikande lår. Det var en blandning mellan Pelotonmänniskor och Stockholm CK. 4 timmar till dagboken. Check.

På söndagen vilade jag och fyllde på fettdepåerna med påsklunch hos Lindas föräldrar. Jag var fortfarande mätt när jag vaknade på måndag morgon. Linda skulle bort på dagen så jag passade på att köra ett solovarv runt Mälaren. Jag var seg i benen redan från början så jag visste att det skulle bli kärvt på slutet. Men om man vill bli snabb på långa lopp så duger det inte att träna kort. Det ska väggas och nötas pannben tills kroppen har fattat galoppen. I Enköping slog hammaren till. Innan dess hade jag haft bra energi och tryck i benen. Lagom till Enköping mötte jag motvinden också. Det känns alltid värre när man är energilös och eländig.

Nu gällde det bara att komma hem. Torka tårarna och bita ihop. De sista 5-6 milen trampade jag mig fram på hörntänderna. Benen var helt färdiga. Till slut lyckades jag släpa mig innanför dörren hemma. Där stod Linda och var skitsur för att jag hade cyklat så mycket under helgen. Jag önskade att jag kunde hålla med men jag hade haft en strålande helg. Sen tog jag en tupplur i solstolen på altanen. 

Nästa helg åker klubben till Båstad. Då lär det bli åka av. 


Kompiskamp, höjdprofiler och tångräkan Mölleborn.


Ni kanske kommer ihåg att jag gav mig på kompiskampen i början av vintern. Jag gjorde ett första test som gick hyfsat men sen blev det inget mer. Hela december gick åt att kämpa mot mina egna demoner och att överhuvudtaget komma upp på cykeln och träna så kompiskampen lades åt sidan ett tag. Men igår var det dags igen. Innan jag korkade upp vinet och dukade fram fredagstacosen till ungarna så klämde jag av en liten kompiskamp. Jag har gått ner fyra kilo sedan toppnoteringen i julhelgen och träningen har rullat på fint. Jag har kört fem pass i veckan med blandad intensitet och längd. Allt från 30 minuters lunchpass till längre distanspass. Jag har även hängt med på Stockholm CKs stenhårda spinningpass som leds av Daniel Godman. De passen är så hårda att jag räknar ner varje minut tills de är slut. 

Jag fick till ett riktigt bra test igår. Jag lyckades till och med lägga in en liten effektökning den sista minuten. Snittet slutade på 280,75 watt. Med min nya vikt på 64 kilo så blir det 4,39 watt/kilo. Riktigt nöjd med det. Det är absolut inte omöjligt att höja effekten med 20 watt till sommaren samtidigt som vikten kan filas ner några kilo till. Nu är jag pepp på att klämma ur de där sista 20 watten som saknas. Handsken är kastad så att säga. 

I år kommer jag lägga lite energi på att skrapa av onödig vikt på kroppen. Om man tar en titt på höjdprofilerna på tre av loppen jag ska köra i sommar så behöver man inte vara nån kärnfysiker för att lsita ut att jag har en del att tjäna på att väga lätt. Jag har som mål att vara nere på 60 kilo när jag åker till Mallorca i slutet av april. Än så länge har det gått riktigt bra. Men det lär kärva till sig när grillsäsongen sätter igång.

  

Mallorca 312 – 4300 höjdmeter.

Jotunheimen runt – 4600 höjdmeter.

Tour de Mont Blanc – 8000 höjdmeter.

/Peppmölle


Mallorca. Känsliga läsare varnas!


Förra veckan tävlade proffsen på Mallorca. Det var en fin samling av de bästa lagen som gjorde upp om Challenge Mallorca med olika etapper runtom på ön. För oss som har cyklat där tidigare var det ren njutning att se hur proffsen hanterar de backar och vägar man själv har harvat sig igenom. I slutet av april åker jag till Mallorca igen. Vi är ett gäng på 50 personer från Stockholm CK som få lite solbränna på armar och ben. Några av oss kommer också köra Mallorca 312 som jag har skrivit om tidigare. Nu gäller det bara att hålla i träningen och se till att inte fetman vinner kampen under vintern. Jag kan lova att de här klippen kommer gå varma ute i Hässelby under vintern. Här har ni 2 timmar Mallorcacykling att vila ögonen på. Vassego!


Och där trillade PBP-medaljen ner i brevlådan.


Igår damp äntligen PBP-medaljen ner i brevlådan. I paketet fanns även en tidning med all möjlig statistik från loppet, stämpelkortet och en DVD-film. Medaljen var den största av de tre jag fått än så länge. Jag gav den till min son som blev strålande glad. Sen frågade han om han kunde få alla mina medaljer när jag dör. Barn är så himla bra på att peppa en. Jo men visst ska han få medaljerna. Om jag inte blir tvungen att sälja dem till en skrot för att få ihop till pensionen. 

Hursom helst. När medaljen var testamenterad och den torra statistiken var genomläst så var det dags att se filmen. Jag försökte få Linda att titta på den men när jag hade påpekat att precis den byn de cyklade genom just nu var jättefin för tredje gången gick hon ut i köket och diskade istället. Om jag ska vara ärlig så var filmen riktigt trist. Men det var endå kul att se lite bilder och få tillbaka några minnesfragment från sommarens bästa cykling. Som jag längtar till 2019! 


Anmäld till Jotunheimen runt!


Som jag skrev tidigare så har energin och träningsglädjen äntligen kommit tillbaka. Idag var jag till och med så peppad att jag anmälde mig till Jotunheimen runt. Det får bli mitt ”stora” lopp för året. Det roliga med Jotunheimen är att man kan köra det som en långt härligt äventyr men man kan också köra det som ett riktigt lopp. Mitt mål är att hänga kvar i förstaklungan så länge som möjligt. Förra året fick jag nåt knas med kroppen och tappade de snabba grupperna direkt efter start. I år kommer jag förhoppningsvis vara bättre förberedd och framförallt vara mer fokuserad på loppet. Om ni har lite tid över så kan ni läsa om när jag och brorsan körde Jotunheimen runt förra året. 

För er som inte nöjer er med 43 mil och 4500 höjdmeter utan vill ha nåt lite mastigare att sätta tänderna i så öppnades i dagarna anmälningarna för två andra små praliner. Sverigetempot och 1001 Miglia Italia. Sådärja, kom inte och säg att det inte finns några utmaningar för i sommar! 


När livet knackar på.


Inte för att någon egentligen bryr sig, men här har det varit lite tyst ett tag. Och det finns faktiskt en anledning till det. Träningen och peppen för 2016 gick spikrakt uppåt strax innan julen. Motivationen var på topp och vikten var på väg ner i lagom takt. Men sen, från en dag till en annan så kom livet och knackade på och sa att det fanns andra saker som ville ta plats i huvudet. 

Den korta versionen. I somras köpte vi ett hus i Bålsta. Ett fint hus ca 100 meter från vattnet. Flytten var planerad till nästa vinter. För några veckor sedan klubbades det igenom att NCC skulle få bygga en industrihamn i Kalmarviken. Ett stenkast från huset. Hamnen ska ta hand om 4 miljoner ton sten och avfall från Förbifart Stockholm. Lastning och lossning kommer pågå dygnet runt men stenkrossen får ”bara” köras mellan 07-22 sju dagar i veckan. Fan vad gemytligt och härligt. Vem har inte drömt om att köpa ett hus bredvid en stenkross?

Jag hade tvekat lite inför flytten men nu med industrihamnen så hamnade allt i ett annat läge. Om vi skulle rycka upp ungarna och flytta från ett hus och område som vi trivdes i så skulle inte närmaste grannen vara en stenkross i alla fall. Till slut gjorde vi som vi brukar och gick på magkänslan och hoppade vi av flytten. Redan idag känner jag att det har kommit tillbaka lite utrymme i huvudet för träning igen.

När man tänker efter, varför skulle vi ens flytta från vårt lilla radhus i Hässelby där vi har bott i 10 år och fött upp två ungar? Vårt härliga Hässelby där man med 99% säkerhet blir rånad om man somnar på nattbussen eller riskerar att få inbrott i radhuset när man går ut till brevlådan för att hämta morgontidningen. Mitt härliga Hässelby som ligger på vingelavstånd från Lilla Barkarby? Mitt härliga Hässelby som jag har bott i sedan -74? Nä, om jag ska flytta någonstans så blir det till Mallorca. Någonstans utmed Ma-10. 

I lördags kördes förresten Tour de Ötzi. Sveriges första brevet för 2016. Det var 30 cykelsugna hjältar som kom till starten i Barkarby. Jag hade som sagt för mycket skit att klura på så jag nöjde mig med att ta hand om start och mål. Efter lunch fick jag nog av att sitta hemma så jag cyklade mot Bålsta (alltid Bålsta!) för att se om jag kunde möta gänget. Jag hittade förstaklungan på Shellmacken i Bålsta och slog följe med dem tillbaka till Barkarby där vi sedvanligt skålade för en fantastisk runda. Jag måste erkänna att jag blev väldigt avis på gänget som hade kört hela vägen. Jag ville också ha samma känsla i kroppen som de. Vara så där härligt slutkörd och känna av skav och värk på de mest svåråtkomliga ställena på kroppen. Nästa gång så.. Nu har jag inte tid att älta den där flytten längre. Hmm Älta? Är det fint där?