Blogg

Jag hittade en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång.


Den 30 juni 2016 blir 20- 50- och 1 000-kronorssedlar av den gamla designen ogiltiga i Sverige. Innan jag flyttade till Lund behövdes kontanter enbart vid fikarundor eller cykeltävlingar runtom i landet för att kunna köpa någonting ätbart i avkrokar där korterminalen ännu inte sett dagens ljus. Av denna anledning tror jag det är många cyklister som sitter inne på gamla sedlar som måste förbrukas eller växlas innan den 30 juni. Eftersom jag en gång varit i denna sits – alltså med sedlar som måste spenderas eller växlas – känner jag att det är min plikt och berätta en lärdomsrik historia fullpackad med sensmoral för att ingen annan ska begå samma misstag som jag.

Jag hittade nämligen en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång. Den gamla designen, med Selma Lagerlöf. Tjugolappen bara låg där på asfalten en morgon klockan åtta. Som vanligt (med undantag för Valborg) var Lund tomt vid detta tidiga klockslag. Således var det fritt fram för mig att ta tjugolappen när jag passerade den cyklandes på vägen till morgonens föreläsning, men någonstans tvekade jag. Tjugolappens placering på gatan var så uppenbar att det framstod som en stor gåta varför ingen plockat upp den innan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. Trots detta låg den likvida sedeln bara där och väntade på att återigen få hamna i en plånbok och uppfylla sitt syfte som allmänt accepterat betalningsmedel.

Det måste vara ett experiment, tänkte jag först. Jag kastade en blick mot fönstren på Ekonomihögskolan och förväntade mig att hitta en övervakningskamera eller några observerande forskare i de mörka fönstren. Det är garanterat någon som undersöker hur desperata studenter är mot slutet av månaden, resonerade jag för mig själv. Framför mig såg jag det klassiska busstrecket med en plånbok fäst i ett snöre och några busungar flinandes på andra sidan buskaget. Kanske rusar någon fram när jag plockat upp tjugan och tvingar mig att lämna tillbaka den? Sedan säger de att jag måste svara på en enkät om min ekonomi och mina konsumtionsvanor. ”Fyll i mailadressen här så kan du vinna en biobiljett”.  

Samtidigt funderade jag över vad jag skulle göra med den där tjugan om den – mot förmodan – inte var en del av ett experiment. Rationellt sett borde jag investera för framtiden. Köpa aktier och se tjugan växa med några procents avkastning per år. Det hade varit en fantastisk historia, att hitta en tjuga utanför Ekonomihögskolan, köpa aktier för den och sedan på ålderns höst lösa ut en tusenlapp. Nästan så fantastisk att Holger Crafoords Ekonomicentrum hade fått byta namn. När jag efter en minut eller två varken sett övervakningskameror eller iakttagande forskare bestämde jag mig slutligen för att stoppa tjugan i min ficka och cyklade vidare mot föreläsningen. Några timmar senare, när jag kom hem, hittade jag en femkrona som låg och skramlade i byrålådan. Planen var att under helgens distanspass köpa antingen fika eller falafelrulle för tjugolappen som en gång legat utanför Ekonomihögskolan.

Helgen passerade men tjugolappen låg kvar i min plånbok och såg allt tröttare ut. När onsdagen kom köpte jag en öl på nationen för tjugan som en gång legat utanför Ekonomihögskolan. Den kvällen kändes det som en fantastisk investering, möjligtvis en av de bästa jag någonsin gjort – men i efterhand kan vi konstatera att det förmodligen var det sämsta jag kunde göra med tjugan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. På Systembolaget hade jag till exempel fått två öl, alternativt en finöl, för samma tjuga. Jag har funderat på saken, och mitt agerande var inte rationellt någonstans. Därför hoppas jag att denna historia kan fungera som ett varnande exempel för den som måste bli av med sina 20- och 50-kronorssedlar av den gamla designen innan den 30 juni.  


Blogg

Danmark, Skåne och ockupationsmakten.


Vad som idag ska avhandlas är ett problem med tre parter: Skåne, Danmark och ockupationsmakten. Problematiken kretsar kring huruvida den första parten tillhör den andra eller tredje. Rätteligen tillhör – bör understrykas – då Skåne formellt tillhör ockupationsmakten. Frågan är infekterad och lite beroende på vem du frågar får du svar. Det är i denna brist på objektivitet som jag uppenbarar mig i vita kläder och med gloria runt huvudet. Uppväxt i ockupationsmakten, boende i Skåne och under helgerna frekvent vistandes i Danmark besitter jag möjligheten att leverera ett nyanserat svar: bör ockupationsmakten gräva bort Skåne eller borde skåningarna kanske rent av gräva bort ockupationsmakten? För att nå ett svar på frågan tänker jag helt enkelt svara på frågan om jag själv vill tillhöra Danmark eller ockupationsmakten. 

Det kan framstå som att jag redan tagit ställning i frågan då jag kallar Sverige för ”ockupationsmakten”, men om du överhuvudtaget reflekterat i dessa banor bör du tänka om en gång till. Det finns genom historien flertalet exempel på hur ockupationsmakten försökt tvätta bort skåningarnas skånskhet. Några av de mest uppenbara är rikssvenskan och det ständiga uppmålandet av skånskan som ”en dialekt ingen kan förstå”. Vidare finns den kulturella förnekelsen: hur många i ockupationsmakten firar Mårten Gås? Ålagille? Vem har ens ål på julbordet? Nej, i ockupationsmakten firas det midsommarafton och detta ska minsann göras i Dalarna bland röda stugor, oändlig skog och svärmar av myggor. Nedan följer ett citat som på ett utomordentligt sätt träffar det jag försökt förklara i detta stycke: 

”Vet ni någonting som är jävligt gott? Äggakaga. Varför kan jag inte köpa en äggakaga och äta någonstans!?”

Fredrik Bengtsson när Kentucky Fried Chicken öppnade utanför Malmö. 

Utöver detta har vi den geografiska likheten mellan Skåne/Danmark och Skåne/ockupationsmakten. Skåne är till 90 % rapsfält. Danmark är till 90 % rapsfält. Ockupationsmakten är till 90 % skog. Detta betyder att om vi skulle plocka upp en intet ont anande turist i Köpenhamn, tvinga på hen en ögonbindel som vi sedan tar av en gång i Danmark, en gång i Skåne och en gång i ockupationsmakten är chansen 99 % att hen skulle svara ett och två på frågan vid vilka tillfällen hen var i samma land.

För cyklister i Skåne finns ännu ett argument – och det är förmodligen detta argument som intresserar flest på denna sida: cykelargumentet. Skillnaderna mellan en cykeltävling i Danmark och Sverige är så stora att en ibland tycks befinna sig på andra sidan jordklotet.

Administrativt befinner sig Danmark i år 2016, Sverige i stenåldern. En tävling i Danmark (och det finns (riktiga) tävlingar varje helg, ibland både på Jylland/Fyn och Själland samma helg) kostar 70 – 100 DKK. Anmälningssystemet är enkelt för såväl klubbar som utländska cyklister. Uppstår problem får du allt som oftast hjälp inom ett dygn. Ett exempel ur verkligheten är att problemen med min svenska klubbövergång tog en månad att lösa, problem med lösenord när jag skulle köpa en dansk licens tog tre timmar. Vidare använder licensierade cyklister samma nummerlappar på alla tävlingar – något som också besparar arrangören arbete. Det enda cyklisten behöver göra innan start är att läsa in sitt chip. Vanligtvis ska den som lånar nummerlappar betala 50 DKK, men personalen har allt som oftast överseende med detta om du lämnar in din licens som säkerhet. Förmodligen eftersom de anser att det är viktigare med cyklister som tävlar (indirekta intäkter) än direkta intäkter till förbundet. Det bör dessutom nämnas att organisationen kring nummerlappar och chip sköts av DCU, och samma gäng finns på plats på varje tävling. Här skulle ett tänkbart problem kunna uppstå då Sverige är ett mycket större land – men något sådant skulle kunna lösas genom t.ex. de regionala förbunden.

”Danmark är väl platt. Det är väl inte jobbigt och cykla när det är platt?”

Varenda icke-cykelintresserad människa.

Sportsligt sätt är Danmark ett cykel-i-land och Sverige ett cykel-u-land. Oavsett hur platta tävlingarna må vara dyker det alltid upp 30 till 100 cyklister i de flesta klasserna och sedan blir det attackcykling och kantvindskörning fram till mållinjen som om samtliga hade eld i baken. Tack vare klassindelningen A-B-C-D tvingas dessutom cyklister till att utveckla sig taktiskt, tekniskt och fysiskt innan de kan avancera upp genom klasserna. Detta bidrar till jämnare och mer spännande tävlingar samt (som jag upplevt det) säkrare klungkörning.

Danmarks överlägsenhet inom cykel har alltid vägts upp av att Sverige åtminstone är bättre på ishockey. Detta var fram till våren 2016, då Danmark faktiskt kom före Sverige i ishockey-VM. Av denna anledning försvann också skåningarnas sista argument för att vilja vara en del av ockupationsmakten och avstå från billigare Tuborg. 

När en hel klubb-buss på mitten av Öresundsbron börjar vända ut och in på väskor och personliga tillhörigheter för att hitta pass eller legitimation blir en speciell och något bekant känsla påtaglig. Att behöva identifiera sig har alltid varit likställt med att åka in i ett främmande land för mig. Så även 2016 efter en tävlingshelg i Danmark, och därför är jag och min cykel på väg att emigrerat från ockupationsmakten. 


Blogg

Skånska slott #1


Någonting jag fascinerades över mina första cykelturer i Skåne var alla magnifika slott på diverse trevliga ställen. Under hösten och vintern började därför en idé om att cykla till alla slott i Skåne ta form. Eftersom hösten blev till vinter bestämde jag mig för att vänta till våren och temperaturer så pass behagliga att det går och stanna för fotografering, med tillhörande posering.

Med hjälp av undersökningar på internet tog jag fram en lista på 76 skånska slott. Under en distansrunda med CK Ringen fick mitt kommande projekt en mer djupgående mening när Glenn kläckte sin numera vida berömda tes: Har man damm på sin mark, så är man rik. Mina besök på de skånska slotten sker därmed i vetenskapligt syfte. Eftersom det är allmänt vedertaget att de som bor i slott är rika, måste det betyda att om samtliga 76 slott i Skåne har en damm på ägorna, så stämmer Glenns. Något sådant skulle innebära att den kan generaliseras och användas utöver slott.

Två kriterium gäller för att definitionen av en riktig damm ska uppfyllas, 1) den ska vara permanent, 2) den ska finnas på ägarens mark – en trädgård eller tomt räcker alltså inte. Det bör dessutom nämnas att det finns tre olika kategorier av dammar. Vad storleken på de olika typerna av vattensamlingar avspeglar lämnar jag fritt för tolkning.

  1. Vanlig damm.
  2. Vallgrav, ofta kompletterad med arga skyltar.
  3. Hel sjö.

Av hittills 36 besökta slott har 32 haft damm. Eftersom detta inte rör sig om naturvetenskaplig forskning kan vi tillåtas ha överseende med dessa tre undantag så länge vi kan förklara dem på ett godtagbart sätt. Det är till exempel fullt tänkbart att de svenska skatterna – och då i synnerhet den gamla goda arvsskatten – dränerat dessa fyra slottskassorna på varenda krona, samtidigt som slotten undgått statens giriga klor och står kvar som det sista av värde. Resultaten hittills indikerar alltså att det fullt rimligt och anta att den som har damm på sin mark är rik.

Sedan jag startade detta projekt den 28 februari 2016 har jag fått oerhört positiv respons. För första gången någonsin känns det som att icke cykelintresserade människor – ja, det finns sådana – har någon form av förståelse för varför någon överhuvudtaget skulle åka ut och cykla frivilligt. Gemene mans bild av cykel är annars att det går ut på att leka Tour de France. Målet med ett träningspass är att köra snabbt, gärna så att snoret hänger och vaderna krampar. Eftersom det ska så förbannat snabbt så drar sig cyklister inte för att bryta mot trafikregler, vara i vägen för bilister och köra över barn på cykelbanan. Allt detta i tighta kläder och med allmänt fånig uppsyn.

Nu handlar cykel också om att upptäcka nya vägar och beskåda fantastiska vyer på de endagars äventyr det ibland innebär att vara ute och träna. Det fina med cykeln är att du kan ta dig relativt långt för egen maskin. Visst hade någon kunnat åka bil till alla slott i Skåne, men det är ungefär som att värma en Gorby’s samtidigt som att ta cykeln innebär att själv laga maten. Skillnaden i den inre tillfredställelsen som följer är också ungefär motsvarande.

Kanske är det detta alternativa synsätt på cykeln som måste till för att öka dess popularitet? För säkerhets skull vill jag här påpeka att jag pratar om cykeln – inte tävlingscykeln. Trots att vi i föregående inlägg kunde konstatera att normala människor tränar på gym, tror jag att många skulle må bra av att emellanåt ta sin cykel och cykla till närmsta kohage – eller slott – utanför staden. Hade det inte varit för mina frekventa cykelturer skulle de tillfällen då jag satt mina 27 centimeter långa fötter utanför tätorten gått att räkna på en hand. Det är lätt hänt, ty när du som bor i Lund investerar dina surt förvärvade slantar i en biljett med kollektivtrafiken föredras det om destinationen är Malmö eller Köpenhamn – inte Häckeberga eller Övedskloster.

Något annat roligt är reaktionen från folk som passerar förbi när jag står och tar kort framför slotten. Mer än en bilist har varit vansinnigt nära att köra diket. Vid ett slott kom förmodligen ägaren hem där jag stod vid muren. Han stannande hundra meter därifrån, iakttog mig och laddade fasanbössan. Givetvis respekterar jag äganderätten även om det medför att bilder på en del slott får ersättas med bilder på arga skyltar och information om kameraövervakning. Vid ett annat slott – denna gång med arga skyltar – kom ägaren hem med sin hästtransport. ”Har du fått punktering”, frågade han. ”Nej”, svarade jag oförmögen att förklara varför jag parkerat på hans uppfart.

Avslutningsvis kan vi konstatera att jag dessutom fått ganska bra koll på det skånska vägnätet tack vare min hänsynslösa jakt på slott. Precis efter flytten var det inte alltid jag kunde känna i vilket väderstreck jag cyklade, vilket gjorde det betydligt svårare att hitta. Denna vilsenhet är nu ett minne blott och på köpet har jag hittat en hel del pärlor till vägar. Skåne är förmodligen det bästa landskapet i Sverige för den som vill cykla landsväg. Trots detta konstaterande, som delvis är en kompensation för att betala tillbaka till Glenn för tesen, vill jag understryka att hela den svenska landsbygden och naturen är fantastiskt vacker. Faktum kvarstår att den upplevs bäst med dina egna sinnen, och då för egen maskin på en cykel.


Blogg

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor.


Denna morgonen fastnade jag framför DN Åsikt då debatten handlade om cykelpendling. Som av en händelse dagen efter att jag, på väg hem från Lunds centralstation, cyklat med livet som insats på en cykelväg. Låt oss därför, till att börja med, titta närmare på den hädanefter ökända cykelvägen till/från Lunds centralstation:

Det rödmarkerade området med finare beläggning till vänster är cykelvägen. Direkt inser vi att två problem är vanligt förekommande: a) gångtrafikanter går i cykelvägen istället för på trottoaren och b) cykelvägen är för smal för att mötas. Det första problemet går inte att göra så mycket åt mer än att vi redan här kan konstatera att en del borde inse att de är en del av trafiken istället för ute i den. Det andra problemet – som uppstår för cyklister på väg till centralstationen – kan åtgärdas på två sätt: 1) du väljer cykelvägen men håller tydligt åt höger sida i färdriktningen, 2) du väljer vägen och färdas med cykeln på höger sida i färdriktningen. På vägen till centralstationen brukar jag välja det senare alternativet, men då har jag även motsvarande hastighet ett motordrivet fordon under sträckan. Igår cyklade jag från centralstationen på cykelvägen när jag fick möte med två cyklister (på cykelvägen) och en stadsbuss. För det första hade ingen av cyklisterna lampor, för det andra vägrade de att hålla åt höger. Således fick jag ta min cykel och köra ut i vägen där jag nästan plockade sidobackspegeln på bussen när en av cyklisterna helt plötsligt bestämde sig för att hen kanske trots allt ville vara på höger sida om mig i färdriktningen, men sedan ändrade sig lika snabbt.

Så åter till DN Åsikt vilken jag snart insåg, till min stora besvikelse, handlade om att hitta en grupp syndabockar bakom anarkin på landets cykelbanor, men självklart främst Stockholm (vänligen notera ironin). Debattörerna svänger omkring med en massa roliga förkortningar som Memils, Mekits och Gilycs. Bestämt måste det vara så att en utav grupperna kan hållas som för ansvarig bakom problematiken på cykelbanorna – och den gruppen vill man givetvis inte själv tillhöra. Det är ungefär med samma logik som en del vill ålägga en annan grupp människor med skulden för allt ont i samhället som stort. Sanningen ter sig inte bättre än att det förmodligen finns såväl Memils som Mekits och Gilycs som beter sig trafikvidrigt. Det intressanta blir då vad i deras beteende som gör dem farliga samt, givetvis, vad som kan göras åt det.

En gemensam nämnare som tordes finnas bland de som ofta utgör en fara för sina medtrafikanter är tron om att stå över lagen, vilket lätt kan misstas för att överhuvudtaget inte kunna lagen eller vara mentalt frånvarande i trafiken – samtliga lika farliga. En situation där detta blir uppenbart är när jag cyklar på vägen till LTH:

Röd linje visar den färdväg som varje cyklist med någon form av kunskap om trafikens regler borde välja. Den blå linjen visar den vägen som nio utav tio studenter väljer. Gärna med en hand på styret och hörlurar i öronen. Detta hade inte varit ett så stor problem om vi inte hade haft den gröna linjen som visar hur bussarna, vilka är ett frekvent inslag på denna sträcka, färdas i kurvan. På två månader har jag inte sett mindre än sammanlagt fem bussar och bilar som fått tvärnita när en student plötsligt bestämmer sig för att välja färdvägen: cykelbana – tio meter bilväg – cykelbana igen. Det är som att det finns en uppfattning om att det är acceptabelt att välja den väg som är bekväm för en själv, oavsett konsekvenserna för andra.

Stopp nu, du väljer ju själv att ibland framföra din landsvägscykel på vägen när det finns cykelbana, invänder en del bilister vid det här laget. Skillnaden är att jag är konsekvent i mitt användande, vilket betyder att jag inte hipp som happ kommer växla mellan cykelbana och väg när det passar mig, utan att visa hänsyn och närvaro i trafiken. Vad jag däremot kan krypa till korset med och erkänna, är att mitt beteende på vägen hem från centralstationen igår var farligt. Egentligen borde jag sänkt farten och i det närmaste stannat till höger. Trots att det kanske hade slutat med en cyklist i famnen, hade jag utsatt oss för en sammanlagd mindre fara. Således kan vi konstatera att improvisation, ignorering, brist på närvaro eller okunskap om trafikreglerna leder till anarki på cykelbanan, vilket i sin tur resulterar i en farlig cykelbana. Vem som står för beteendet, eller ens vilken grupp som främst representerar beteendet, är inte av intresse. Att argumentera om en sådan sak leder ingen vart.

Varför finns då intresset att svartmåla en grupp? Svaret är snabb identifiering, fördom och förenkling. Om vi utifrån klädseln visste vilka som var farliga på cykelbanan, skulle vi alltid kunna vara på vår vakt när vi mötte dem. Om vi däremot accepterar att Memils, Mekits, Gilycs och Sklipsycs (studenter med klirrande påse från Systembolaget i cykelkorgen) kan vara såväl farliga som exemplariska medtrafikanter, kan vi inte med enbart synen utröna vem som är ett potentiellt hot när vi möter dem på cykelbanan. Fördomar gör livet enkelt, men med detta sagt inte nödvändigtvis bättre.

Givetvis går det bevisa vilken grupp som de facto är farligast genom att titta på ålder i statistiken över olyckor och kartlägga hur cyklisterna i fråga varit klädda. Nu finns, såvitt jag vet, vare sig någon sådan undersökning eller kartläggning – således är det upp till var och en att bilda en uppfattning. Frågan vilka som är farligast på en cykelbana blir därmed ungefär densamma som vilken mat du tycker är godast – en fråga om preferenser och tidigare erfarenheter. Då är det i princip helt omöjligt att få ett objektivt svar såtillvida du inte har en icke-PK skidåkare som kan leverera en klarsynt analys.

Sedan skulle jag vilja presentera ett av de vackraste citaten jag någonsin läst, från en av åsiktsartiklarna: ”[…], boka in dig på ett gym och träna där. Sedan kan du cykla till jobbet som vi normala människor gör varje dag”. Normala människor tränar alltså på gym. Läs den meningen igen. Normala människor tränar på gym. Tro fan att andra tycker jag är annorlunda och svår när jag cyklar omkring bland de skånska slotten, men nu vet jag varför, normala människor tränar på gym. Det är nästan så att jag på rak arm blir övertygad att sälja min cykel bara för att promenera på ett löpband och kolla nyhetsmorgon med Peter Jihde – som en normal människa. Jag älskar normala människor.

Avslutningsvis – eftersom jag vet att de flesta som läser detta skulle kategoriseras som Memils på en cykelbana – vill jag, precis som Björn Lindberg (men också Niklas Thelning) i sin åsiktsartikel, uppmana till hänsyn och ansvar på cykelbanan från vår sida. Det är vi som vet hur en cykel ska framföras – såväl tekniskt som regelmässigt – alltså får vi visa det. Ansvar och hänsyn handlar inte om att cykla som en normal människa och träna på gymmet. Nej, det handlar om att inte ha bråttom. Du kan cykla fort för träningens skull på lätt trafikerade sträckor, men inte för att du måste hinna i tid. När du får bråttom uppstår nämligen viljan att improvisera, det är lätt att falla för en kompromiss och se sig själv som ståendes över lagen. Som när jag var på väg hem från Lunds centralstation igår och mötte två cyklister utan lampor på cykelbanan. Slutsatsen blir därmed att jag varken är en normal eller perfekt människa, och med den ödmjukheten brukar jag färdas på cykelbanan bland oskyddade trafikanter oavsett om jag klädd civilt eller för träning.

Lindberg, Björn, 2016. ”Trött på detta skyttegravskrig”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/trott-pa-detta-skyttegravskrig/. Hämtad: 2016-03-22

Thelning, Niklas, 2016. ”Istället för naturen möter jag en värre fiende”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/. Hämtad: 2016-03-22

Tiscornia, Alberto, 2016. ”Vilka är problemcyklisterna?”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. [Elektronisk] http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/villka-ar-problemcyklisterna/. Hämtad: 2016-03-22 


Blogg

Angående Vasaloppets problem med att arrangera ett rättvist upplopp för de främsta damerna.


Det fanns en tid då jag och min käre bror brukade göra skidspår i trädgården för att sedan åka runt där i cirka fyra timmar samtidigt som Vasaloppet pågick på tv den första söndagen i mars. Lagom till målgången gick vi in och tog plats i soffan. Denna tid är sedan länge förbi och detta år fördrev jag timmarna mellan start och målgång med att räkna i ett nationalekonomiskt matematikhäfte. Herrarnas final bjöd inte på någonting extraordinärt och jag övervägde om det inte hade varit fördelaktigt att studera istället för att bevittna målgången. Som tur var hettade det till när damerna kom in för målgång. Storfavoriten Britta Johansson Norgren, som hade haft en krympande ledning under loppets gång, fick sällskap av Katerina Smutná och Lina Korsgren med fåtalet kilometer kvar. Därefter bjöds det på en rafflande uppgörelse som inte blev mindre oviss – men mer orättvis – på grund av alla män som var i vägen och inte följde arrangörens uppmaningar om att lämna två till tre spår fria åt damerna. 

En del tycker vid det här laget att de fått nog av all uppmärksamhet kring damernas målgång på Vasaloppet. Scenariot var detsamma på Cykelvasan i somras. Damerna ska helt enkelt och vänligen vänja sig vid att det är en och annan man i vägen. Problemet är att jag aldrig någonsin sett ett giltigt argument för saken. När det kommer till frågor om jämställdhet tenderar stora grupper att lämna sin rationalitet och förmåga att argumentera därhän. ”Sluta gnäll, köp en 200 grams Marabou och tröstät för i helvete”, blir plötsligt en tillämplig undanmanöver för att punktera en diskussion.

Betänk nu följande scenario: Jörgen Brink, en av bröderna Aukland och John Kristian Dahl kommer in till Mora för ett svettigt avgörande med doft av vitlök. Plötsligt befinner sig tjugo damer i spåret och trots att arrangören gör allt i sin makt för att få damerna ur spår lyckas de mer eller mindre fälla avgörandet till fördel för en av de satans norrmännen. Skulle gemene man efteråt framställa Brink som rättmätigt förbannad eller kränkt? Svaret är troligen det förstnämnda – rättmätigt förbannad – vilket är ett långt mer positivt laddat ordval än kränkt. Fråga också dig själv om attityden gentemot diskussionen hade uppfattats som ett aldrig sinande gnäll från manliga skidåkare eller en debatt för att göra en onödigt orättvis situation rättvis.

Beakta nu följande citat av den skidåkare vars manöver i utkanterna av Mora försatte Johansson Norgrens ur spår, från Pontus Roos artikel på DN.se, den 6 mars 2016:

  1. ”– Ska jag vara helt ärlig var det knappt att jag visste att det fanns damer runt omkring mig. Jag ville bara spurta för att komma in topp 100, säger (…) till Ulricehamntidningen”. 
  2. ”– Jag säger inte att det inte var ojuste, men jag ville bara komma i mål. Visst vinglar jag till, men Vasaloppet är ändå ett stort motionslopp och sådant här händer hela tiden, säger (…) till Ulricehamntidningen”.

Det ligger någonting mycket paradoxalt över citaten. I det första andetaget är det livsviktigt att komma topp hundra – i nästa andetag är allting ett motionslopp, ingenting är så allvarligt och juryn borde ha överseende med dråpliga misstag. Såtillvida du varken ätit eller sovit ett dygn efter Vasaloppet – eller är schizofren – är det inte normalt att säga emot sig själv på detta vis.

Det tåls också att fundera på huruvida motionslopp och renodlad tävling skulle förorsaka olika uppföranden hos deltagande. Ordet sportslig är på svenska till och med synonymt med ärlig, schysst eller rättvis. Att uppträda sportsligt gäller oavsett vilken nivå du idrottar på. På upploppet i Mora finns det bara en sak som är sportslig (läs: ärlig, rättvis, schysst) om du kommer in tillsammans med de första damerna – nämligen att träda ur deras spår och kämpa för sin topp hundra i ett annat spår. Detta gäller oavsett om Vasaloppet anses vara tävling eller motionslopp. Ge mig annars ett argument för att djungelns lag plötsligt skulle gälla under motionslopp eller i stridens hetta. Om ingen av herrarna visste att de befann sig med de första damerna måste arrangören antingen bli tydligare eller så måste samtliga gå till optikern.

Avslutningsvis och på samma tema vill jag uppmärksamma följande citat av Vasaloppets sportchef Tommy Höglund:

” – De placeringar det handlade om på herrsidan när damerna kom var fortfarande topp-hundra, så det var fortfarande väldigt mycket elitfokus och tävlingsinstinkt, om man säger så. Jag vet inte om herrarna inte hörde signalerna eller om de struntade i det” (Edwinsson, 2016).

Vad jag har fått lära mig i livets hårda skola är placeringar av nästan tresiffrig storlek inte värda att skriva hem om. Oftast är det (hårda) män som vill poängtera detta, men i fallet Vasaloppet är topp 100 för herrarna helt plötsligt i paritet med topp tre bland damerna. Alla rationella slutsatser pekar på det motsatta och därför bör arrangören se till att årets fadäs inte upprepar sig. Varför inte rödmarkera två spår på upploppet och sätta samma färg på SVT:s skoter som följer första dam? Således bör alla herrar runt denna skoter veta att de inte ska använda de två spåren när de kommer till upploppet. Skulle de mot förmodan göra detta straffas de med en tveklös diskvalificering, kanske till och med böter. Jag lovar, problemet är inte omöjligt att lösa. Ta er samman, människan har varit månen. Annars finns risken att Vasaloppet blir en tillställning för män som vill skryta om, och blåsa upp, sina resultat – vilket förvisso ligger helt i linje med loppets historia. Ett sådant arrangemang är därtill ungefär lika exalterande som att nationalekonomiskt matematikhäfte.

*****

Edwinsson, Lisa, 2016. ”Arrangörsmiss kan ha kostat svenska favoriten förstaplatsen”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. [Elektronisk] http://www.dn.se/sport/arrangorsmiss-kan-ha-kostat-svenska-favoriten-forstaplatsen/. Hämtad: 2016-03-07.

Roos, Pontus, 2016. ”Hans misstag störde damspurten i Vasaloppet”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. [Elektronisk] http://www.dn.se/sport/hans-misstag-storde-damspurten-i-vasaloppet/. Hämtad: 2016-03-07.


Blogg

Kan du skriva om något annat än cykling?


Jag, RoboCop (hjulsugare) och en dammsugare, en student och en läkare eller två cyklister? 

”Du skriver mycket om cykling – kan du skriva om något annat än cykling?” Frågan är så absurd att den endast kan ställas av en bunt självgoda och belåtna personer som anser att cykel är så främmande att det omöjligen kan relateras till någonting som existerar i deras universum. Individer som anser att deras perspektiv är det rätta – eller åtminstone det som bör hållas framför andras. Ifrågasättande existerar enbart på pappret – eller som en halvdan riktlinje genom livet vilken det sällan går att leva upp till.

Det finns någonting som kallas alkemi. Alkemi baseras på antagandet om att alla ämnen och materia i grund och botten består av samma sak, vilket medför att det skulle vara fullt möjligt att framställa guld ur andra material och ämnen. För guld må detta vara omöjligt, men för mycket annat i livet stämmer det. Människor, idrotter, yrken och vetenskapliga discipliner hänger allihop tillsammans. Den som till exempel läser statsvetenskap kommer snabbt se dess nära släktskap med akademiska discipliner såsom sociologi, psykologi, historia och nationalekonomi. Snart kommer fler, mer avlägsna, släktskap att upptäckas. Precis som det går att se mönster från psykologin, biologin, fysiken, kemin och matematiken i cykling kan sambanden relateras på motsatt håll. Det går alltså att se mönster av cykling i matematik, men du skulle likväl kunna ersätta cykling med ishockey.

Dessvärre har många svårt att inse hur allting i världen hänger samman. Varför? Förmodligen av samma enkla anledning som världen ser liten ut när du flyger och får se den från ovan. Det sägs att de som skådat jorden från rymden grips av känslan hur hjälplös och liten människan egentligen är. Den som aldrig sett världen från ovan finner lätt sig själv i centrum med en oproportionerlig uppfattning av världen utanför.  

Cyklister anses idag vara annorlunda – reaktionen mellan att presentera sig själv som fotbollsspelare eller cyklist är milsvida åtskild. Detta behöver inte enbart medföra negativa konsekvenser men vi kan konstatera att föräldrarna på cykelbanan hugger tag i sina barn och kastar dem av cykelbanan när jag kommer cyklandes i 20 km/h. De synar mig som om de sett ett vilddjur med ett enda mål, nämligen att köra över deras barn – vända – och sedan göra över dem en extra gång med ett belåtet flin på läpparna. Samma barn springer några minuter senare och leker utan uppsikt på en väg där bilar passerar i 40 km/h. 

Är cyklister inte livsfarliga så är de dopade, enligt allmänheten. Jag orkar inte ens ta diskussionen längre. ”Har du aldrig spelat brädspel med din familj utan att fuska?”, brukar min fråga lyda till icke-cyklister som försöker avfyra tungt artellleri genom att nämna Lance Armstrong. Att alla människor med incitament att fuska skulle samlats inom cykelsporten förefaller omöjligt.

Åter till frågan huruvida jag kan skriva om något annat än cykel. Svaret är ja, jag kan skriva om allt annat än cykel – men aldrig enbart om cykel. 

Det här är nämligen en blogg om livet – och cykling är som livet. När du ska cykla ut på en träningsrunda kan du välja vart du ska åka. Att cykla långt, uppför eller i motvind kräver såklart större ansträngning. Vart du än väljer att cykla så gör du det på vägar som redan finns där, men du kan välja vilka vägar du vill för att nå ditt mål. Du kan välja om du ska cykla raka vägen, men den kortaste vägen är ofta stor och trafikerad – kanske ska du istället välja den mindre vägen även om det blir en omväg? Ibland kör du fel, en del vägar är tråkiga och andra slår din motivation i spillror med sitt dåliga underlag. Den som fortsätter att trampa når nästan garanterat sitt mål – förutsatt att detta var någorlunda realistiskt. En del kommer fram snabbt, men för de flesta tar det lite tid. Några cyklister kör i diket. De flesta gångerna kommer du tillbaka till samma ställe som du började på – som om allting vore förgäves. Nästa dag sitter du åter på cykeln.

I ovanstående metafor hade cykel kunnat bytas mot aktör, vägar mot strukturer och att cykla i diket mot avvikande beteende. Beskrivningen hade då sammanfattat cirka ett (1) högskolepoäng i en sociologisk grundkurs. Låt oss här ställa oss följande fråga: är det jag som skriver för mycket om cykel eller andra som tror sig veta för lite om cykel?

Detta är således ingen blogg om cykling – men cykel förkommer ofta som en gemensam nämnare i alla inlägg som ett tydligt bevis på hur allting hänger samman. Med detta sagt kan vi också konstatera att människor sällan blir mer främmande än du själv gör dem. 


Blogg

En del gillar blodpudding.


Cannondale EVO Hi-Mod Red Racing Edition

Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken – delad, som Platon en gång sa. 

Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han – omedvten om sitt filosofiska djup:”En del gillar blodpudding”.

Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var. 

När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna – enligt dem – kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.

När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden. 

Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer – med ett starkt behov att definiera sig själva som normala – som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell. 

Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal – alla vinner, ingen förlorar.

En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet – kanske rent av ingenting – och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.

Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven. 


Blogg

Replik på: När har prisjakten gått för långt?


Vad karaktäriserar marknaden för cyklar – och vilka konsekvenser medför det? Anledningen bakom att en sådan fråga behöver besvaras är den senaste ledarkröninkan här på bicycling. Inte nödvändigtvis eftersom jag anser att Åsa har fel utan snarare eftersom jag vill uppmärksamma samma fråga med en helt annan och alternativ ingång – vilket också gör det möjligt att presentera ett helt annat perspektiv kring problematiken med piratkopierade cyklar.

Inom den mikroekonomiska teorin finns fyra olika sorters marknader; monopol, oligopol, monopolistisk konkurrens samt perfekt konkurrens. En monopolistisk marknad utmärks av att det finns en stor aktör som dominerar marknaden, oligopol utmärks emellertid av ett fåtal stora aktörer. På en marknad med monopolistisk eller perfekt konkurrens finns flertalet olika aktörer och det är därför dessa två sorters marknader som är viktiga för att kunna analysera marknaden för cyklar – vilket är vårt mål med det här inlägget.

Det som skiljer marknaden med perfekt konkurrens – från den med monopolistisk – är att produkten anses vara homogen. Det klassiska exemplet på en marknad med perfekt konkurrens är bagerier. På en marknad med perfekt konkurrens är producenten inte kapabel att själv bestämma priset på sin vara. Detta beror på a) att det finns flertalet små aktörer på marknaden och b) att det är svårt och skilja på till exempel en limpa och en limpa. Motsatta förutsättningar råder på en marknad med monopolistisk konkurrens – här är produkterna heterogena. Eller, det ligger åtminstone i producentens intresse att utmärka sin produkt som någonting unikt. Konsekvensen blir att producenten är fri att prissätta sin vara och oavsett om priset är högt eller lågt kommer det finnas konsumenter som är beredda att betala – typexemplet är här marknaden för kläder.

Marknaden för cyklar är utan tvivel en marknad med monopolistisk konkurrens. Detta beror på flertalet olika faktorer. Det må ta eld i husen när jag säger detta – men cyklar är en vara med kraftigt avtagande marginalnytta. Detta innebär att det positiva värdet, mätt i nytta, avtar för varje köpt cykel. Vi kan till exempel räkna med att den upplevda nyttan av din första cykel är 200, din andra 100, den tredje 50 o.s.v. samtidigt som den totala nyttan blir 200, 300, 350. Det finns här fler faktorer som förklarar vilket antal cyklar vi väljer att köpa – men det blir överkurs för detta inlägg – därför nöjer vi med oss att konstatera att de flesta äger en till två cyklar. Vad som dessutom gör dessa cyklar speciella är att de håller över en lång tid. De flesta köper faktiskt inte en ny cykel varje år. Sådana förutsättningar gör det givetvis enklare för en producent att ta ut ett högre pris för sin vara eftersom efterfrågan blir relativt låg och marknade mättas snabbt.

Vi kan föreställa oss att vår marknad – med monopolistisk konkurrens – utgörs av cykelmärkena A och B. A säljer en cykel med de bästa komponenterna och tävlingshjul för 80 000, B säljer motsvarande cykel för 50 000. På en marknad med perfekt konkurrens bestäms priset på marknaden för varan av den traditionella modellen med utbud och efterfrågan. Detta hela marknadens pris kommer sedan också vara det pris som den enskilda producenten måste sälja till – oberoende dennes utbud och efterfrågan. En sådan prissättning finns inte på en marknad med monopolistisk konkurrens. Varje producent kan här istället marknadsföra sin egen vara som unik och blir därmed (relativt) fri att själv sätta priset. Att varumärken har en stark ställning på cykelmarknaden råder det inget tvivel om, det råder inte heller några tvivel om att det i många fall rör sig om identiska cyklar med stora prisskillnader.

Eftersom nationalekonomer antar att marknaden alltid styrs mot jämvikten vill de även hävda att en monopolistisk konkurrens i längden kan styras mot den perfekta konkurrensen. Detta betyder att förhållandet mellan A och B stämmer överens med något av följande alternativ: a) A tar för mycket betalt för cyklar, b) B tar för lite betalt för cyklar, c) A tar för mycket betalt och B tar för lite betalt. Eftersom teknologin att producera en cykel blir allt mera allmän och billigare kan vi tänka oss att det också kommer bli allt svårare för de etablerade producenterna att behålla föreställningen om heterogena varor – och i längden den monopolistiska konkurrensen. Logiken säger dessutom att vår cykeltillverkare A kommer göra allt i sin makt för att motverka en sådan utveckling genom allt starkare profilering och försök at kontrollera prisdumpning på marknaden.

Om det nu råder monopolistisk konkurrens på marknaden mellan olika cykelmärken är situationen en annan på marknaden mellan cykelbutiker. Cykelbutiken X och cykelbutiken Y måste förmodligen sälja samma cyklar till nästintill samma pris och detta pris sätts av marknaden. På en marknad med perfekt konkurrens är lönsamheten mindre än på marknaden med monopolistisk konkurrens varpå producenterna kommer försöka profilera sig – något som längden skulle leda till en monopolistisk konkurrens. ”To support your local bike shop”, är därför en lönsam strategi då cykelaffärens största möjlighet i att profilera sig återfinns i ett gott rykte, förstklassig service och trevligt bemötande.

Till syvende och sist är valet av cykel och cykelhandlare en fråga om tycke och smak. Jag har själv trampat på ett antal cykelmärken genom åren och två stycken cyklar har utmärkt sig. På ett cykelmärke fungerande aldrig bromsarna, min uppfattning av detta märke är därför att de gör förkastliga cyklar. På ett annat cykelmärke vann jag en gång SM-guld på kortbana som junior. Ett sådant minne skapar starkt positiva associationer och därför kör jag idag återigen på en cykel av detta märke. Dessutom är cykeln köpt hos en cykelhandlare som alltid erbjudit mig förstklassig service. Listan över andra tänkbara anledningar till att föredra ett visst cykelmärke kan göras lång: rätt pris, tilltalande utseende, rolig geometri, tradition eller viljan av att köra på samma cykel som proffsen.

Poängen med detta inlägg är att det finns flera sätt att se på saker och därifrån definiera någon slags ståndpunkt. När en marknad för piratkopierade cyklar anses vara ett hot för de etablerade producenterna beror det på fler faktorer än enbart konsumenternas snålhet och etik. Detta rättfärdigar överhuvudtaget inte piratkopiering – men låt oss säga att de etablerade cykeltillverkarna också har en hand i kakburken. Cykeltillverkarna åligger därför minst lika mycket ansvar som den enskilde konsumenten för att motverka marknaden för piratkopiering. Producenterna måste erbjuda bättre cyklar till mer marknadsmässiga priser, inte bara för konsumenternas skull – utan även för cykelbutikernas.


Blogg

Ettårs-jubileum – Läs det här för att bli smal på 10 minuter.


Det är idag exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bicycling. Därför tar jag tillfället i akt och publicerar åter min mest lästa text på internet, hittills. Precis nu som då är det mitt lättaste – men samtidigt tyngsta – inlägg någonsin, om ett ämne som aldrig tycks gå ur tiden.  

*****

De långsammaste benen jag någonsin haft, mars 2012.

Varje dag går solen upp och ner. Varje dag fylls vi med kostråd på nyhetssajterna. Varje dag möts vi av ”fitspo-konton” på Instagram med personer som tränar på gym, äter sallad som kaniner och ersätter riktig mat med pulver. Vill vi verkligen bli smala till varje pris och blir du verkligen en bättre cyklist av att gå ett halvår på Gandhis-diet?

Vintern 2011 och våren 2012 växte jag mina sista centimeter på längden. I samma period började jag också tänka på vad jag åt och hur mycket jag åt. Effekten lät inte vänta på sig eftersom jag dessutom tränade tio till tjugo timmar i veckan. I september 2011 var jag 185 centimeter lång och vägde 66 kg. I mars 2012 vägde jag ungefär 60 kg – det är detsamma som ett BMI på runt 17.5.

Jag var helt värdelös på att cykla. Jag var långsammare än någonsin uppför och min styrka på platten hade gått från nästan obefintlig till obefintlig. Men detta var inte det värsta – den restriktiva kosthållningen och hårda träningen gav mig överträningssymptom. Jag hade svårt att få upp pulsen över 80 %. Det fanns fler saker som var svåra att få upp. Jag var jävligt arg mest hela tiden utan någon egentligen anledning. Jag sov dåligt och vaknade ibland med kramp på nätterna. Jag fick ont i knäna. När jag tänker tillbaka på denna tiden har jag knappt något minne. De minnen jag har är förhöjda i ett dunkel – ungefär som ett långt blodtrycksfall. Det lilla jag minns från skolan är hungriga dagar, trötta dagar och dagar där mitt blodsocker var så lågt att jag nästan svimmade. Ja, jag var smal och deffad men jag mådde inte bra.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade där, men till en början trodde jag att några kilon mindre, per automatik, skulle göra mig till en bättre cyklist uppför. Jag hade glömt att det är cykeltävling även innan klättringarna, samt att det inte finns några berg i Sverige. Det hela förvärrades när jag började se ådror och definierade muskler på mig själv. Min logik blev då att ser mina ben ut som Wiggins, cyklar jag lika snabbt som Wiggins. Skillnaden mellan proffsen och en vanlig cyklist är att proffsen omges av dietister och tränare som har koll på deras värden och siffror. Jag kunde bara se att min vikt gick neråt – men samtidigt rasade watten ännu snabbare utan min vetskap och kroppen tömdes på näring. Det var alltså varken social eller psykisk ohälsa som försatte mig i det tillståndet utan bristfällig logik, en rad olyckliga sammanträffanden och en stark vilja att bli bäst.

Allting vände när min storebror berättade för mig på våren att han hade pratat med Gustaf. ”Marcus var bättre på att cykla när han var fet och glad”, hade Gustaf sagt. Det var då jag vaknade upp. Från mitten av maj började jag äta upp mig. Samtidigt kunde jag också träna ännu mer. I slutet på juni blev jag femma på linje- och tempo-JSM och några veckor senare vann jag kortbane-SM. Då vägde jag 64-65 kg. Idag kör jag ljusår snabbare på platten, utför och uppför. Jag är fortfarande en relativt tunn kille men jag kommer aldrig försöka gå neråt 60 kg igen.

Jag kan dela in mitt liv i två delar – före och efter 2012. Perioden som undernärd och övertränad gav mig en del perspektiv som i efterhand enbart gjort mig till en lite bättre och klokare människa. Idag känner jag min kropp bättre än någonsin tidigare. Framförallt förstår jag min kropp på ett helt annat sätt och kan snabbt avgöra om jag är sliten bara genom att kolla på pulsen. Det var alltså en resa som berikade mig – men samtidigt önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom den. Det som räddade mig från att inte få allvarliga ätstörningar, t.ex. anorexia, var mitt sociala skyddsnät och mitt psyke – samma faktorer som gjorde det möjligt att vända snabbt på steken.

Jag tycker verkligen inte att vi ska äta vadsomhelst, men det gäller att hålla isär begreppen. Att äta för att bli smal leder bara till ett helvete. Att äta för att vara hälsosam, däremot, kan vara klokt. Hälsosamt är inte detsamma som att vara smal eller leva långt – hälsosamt är att äta för att vara frisk och kunna prestera på så hög nivå som möjligt i vardagen. I ett hälsosamt ätande finns också en mental aspekt som det inte går att bortse från – det gäller att hitta en balans mellan välja rätt och inte tänka för mycket. Definitionen av vad som är hälsosamt är därför upp till var och en. Någonstans finns också en missuppfattning om att överviktiga skulle ha sämre självförtroende, och svagare vilja, än de som är smala. Detta stämmer givetvis inte. En människas kroppsform har inget att göra med personlighet och egenskaper – det är först när du inser detta som du verkligen kan leva hälsosamt. Vi är alla stöpta i olika former och du ska hitta den du trivs i. Att vara nöjd med sig själv är halva biten av att leva hälsosamt.

För seriösa cyklister vill jag även tillägga att begreppen äta för att vara hälsosam och äta för att vara vältränad inte är desamma. Att idrotta på elitnivå kräver ibland en oerhörd omsättning vilket innebär att den mest hälsosamma kosten kanske inte alltid går att kombinera med trettio timmars träningsvecka. Vad var och en ska äta tänker jag inte gå in på, men jag vet att vinsten av ordentlig träning – och framförallt tävling – är större än rätt kost. Det är nog endast ett fåtal som vet vad gröt är i Belgien, fransmännen föredrar sin ljusa baguette med marmelad och italienarna smuttar helst espresso men överlag är de tveklöst mycket bättre än oss på att cykla. Svenska cyklister kan sitta och äta fullkorn och dricka proteinberikad mjölk men vad hjälper det när vi inte ens tävlar en tredjedel av vad många gör nere på kontinenten? Vinsterna i w/kg är alla gånger större om du tävlar och tränar ordentligt – ett konstaterande som du kan bära med dig i bakhuvudet nästa gång du ställer dig på vågen. Vikt är bara en siffra och resultat på en cykeltävling är resultat på en cykeltävling.

Tunn, fin och nyvurpad efter Östgötaloppet 2012. 
Det var först ett år senare som jag kunde se hur tunn jag är på den här bilden.


Blogg

Legenden om Svartebacken


Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn.