En våt cykeldröm: Trafikverket 2.0


Jag har en dröm. En dröm om ett nytt Trafikverk. Ett verk som tar uppgiften med ökat och säkert cyklande på stort allvar, med bred kompetens och professionalism. Detta med full uppbackning från en infrastrukturminister som säger att cykling är ett kommunalt och statligt ansvar.

Vi kan ta en titt lite längre söderut hur det skulle kunna vara. Vi tittar på vårt grannland Danmark. Deras statliga Vejdirektorat har nyligen genomfört ett nationellt försök med att cykla höger vid rött – med stor framgång. Så nu är det möjligt för kommunerna och staten att införa detta i Danmark. Motsvarande skulle jag vilja se från Trafikverket 2.0. Att utveckla och göra framsteg.

Cykla höger vid rött. Se så enkelt detta gick att lösa i grannlandet Danmark!

Vi skulle kunna se motsvarande när det gäller vinterväghållning av cykelvägar. Detta gissel och elände för cykeltrafiken och en stor anledning till många cykelolyckor och dålig framkomlighet. Här skulle Trafikverket kunna utföra ett pionjärarbete och leda utveckling i landet. I stället för att enskilda kommuner ska försöka lite här och där så skulle en central och nationell aktör kunna ta det ansvaret. Trafikverket 2.0 slutar med att ”följa utvecklingen” och börjar ”leda utvecklingen”.

Sen har vi eländet med vägarbeten. Där cyklister tillhör de mest olycksdrabbade. Och där Trafikverket och Väg- och transportforskningsinstitutet genomfört en rad studier på området vad gäller vägarbeten, cyklister och trafiksäkerhet – så kunskapen finns. Även här skulle Trafikverket kunna ta  taktpinnen och visa vägen mot säkrare och framkomligare vägarbeten för cyklister. Genom utbildningsmaterial, genom kurser, genom krav samt genom att vara en förebild vid sina egna vägarbetsområden. Helt enkelt peka ut en väg så vi slipper livsfarliga spjut utmed cykelvägarna, kilometerlånga omvägar vid vägarbeten eller att cyklister helt plötsligt ska bli fotgängare när vägarbeten ska genomföras.  

Vi skulle kunna se samma positiva utveckling när det gäller byggnation av ny cykelinfrastruktur. När vi nu år 2016 vet så mycket mer och har så mycket bättre kunskap om cykeltrafik än tidigare. När vi har styrdokument, planer och målsättningar som tydligt sätter cykeltrafik i fokus. Här skulle Trafikverket kunna visa hur modern, funktionell och säker cykelinfrastruktur byggs. Det handlar om att räkna rätt från början och att sluta sminka grisen – det handlar om att hantera cykeltrafiken precis på samma professionella sätt som verket hanterar biltrafiken – det är Trafikverket 2.0.

Sen har vi ju avslutningsvis 2+1-vägar och cykeltrafik. Där vi nu får fler och fler indikationer på att cyklingen på landsbygden fullständigt rasar. Här skulle vårt nya Trafikverk, med stöd av en cykelvänlig infrastrukturminister, kunna ta ett helt nytt grepp. Ett grepp som skulle innebära så väl bättre trafiksäkerhet för biltrafiken och ökad och säker cykling. Ett lämpligt utgångsläge är Trafikverkets egen studie som visar cykelpotential utmed 120 mil 2+1-vägar. Sätt igång och bygg cykelvägarna utmed dessa 120 mil. Det är att lyckas med mer än bara en av samhällets målsättningar – det är vägen mot bättre trafiksäkerhet för alla och ett mer hållbart transportsystem – inte bara det ena.


2+1-väg och cykelväg. Se så enkelt det går att lösa funktioner och säkerhet för alla! 

Har vi cykelgudarna på vår sida kanske den nya nationella cykelstrategin är det beslut som får vårt Trafikverk att ta ett litet steg mot Trafikverket 2.0…

 

Relaterade inlägg:


Så bygger du farlig cykelinfrastruktur


”Lösningen innehåller många av de fel man kan göra när man utformar en GC-tunnel.”

Så inledde jag mina granskningssynpunkter när jag fått ta del av ritningarna över den planerade gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen i södra Stockholm:

Sedan listade jag upp alla de fel och brister som tunnelförslaget innehöll. I stort sett inga av mina synpunkter tog Exploateringskontoret hänsyn till, utan byggde tunneln med alla dessa fel och brister. Så snart tunnel stod klar började olyckorna ske, många olyckor. Så många att den lokala cykelhandlaren i området hörde av sig till mig och undrade vad vi höll på med. Han fick frekventa besök av kunder som skadat både sig själva och sina cyklar.

Detta är en av de mörkaste stunder i min yrkeskarriär. Låt oss gå tillbaka i tiden, mer än 10 år. Jag jobbade då på TrafikkontoretDet är inte helt lätt att beskriva sådana här plan- och exploateringsprocesser. Kort kan man säga att Stadsbyggnadskontoret tar fram ett planförslag över området som ska exploateras, och med hjälp av Exploateringskontoret utvecklas sedan ett förslag på hur trafiksystemet ska se ut i området. Många gånger sker detta arbete i nära samarbete med Trafikkontoret, men inte alltid. 

Sedan ska trafiksystemet stämmas av och godkännas av Trafikkontoret, som ju är den förvaltning, som när allt är färdigbyggt, tar över och förvaltar trafiksystemet. Med andra ord så väger Trafikkontorets ord tungt i dessa fall – det är så att säga svårt att bygga ett trafiksystem som Trafikkontoret säger nej till. I varje fall om det gäller biltrafiken.

Jag blev inkopplad på projektet någon gång under 2004-2005 för att granska och lämna synpunkter på det som planerades för cykeltrafiken. Det planerades bland annat en gång- och cykeltunnel under Mikrofonvägen, då befintlig passage för gående och cyklister var oreglerad i plan över fyra körfält. En riktigt otäck passage, för er som minns. Bygget av tunneln och investeringen motiverades med trafiksäkerhet – det skulle bli så mycket bättre för gående och cyklister, framförallt för skolbarnen, som skulle ta sig till och från Västbergaskolan.

När jag fick ta del av tunnelförslaget reagerade jag på hur illa utformat det var. Förslaget innehöll i stort sett alla de fel en gång- och cykeltunnel kan ha – trång, smal, tvära och branta anslutningar nära tunnelmynningarna samt mycket dålig sikt. Jag skrev ihop mina granskningssynpunkter och informerad Exploateringskontoret om de stora bristerna. Vi hade även ett så kallat granskningsmöte. Jag informerade även mina chefer om dessa brister.


Gång- och cykeltunneln under Mikrofonvägen

Och vad hände? I stort sett ingenting. Synpunkterna avfärdades med alla möjliga invändningar och jag fick inget stöd från mina chefer. Tunneln byggdes med alla sina fel och brister. Kort efter färdigställandet började olyckorna ske. Nu, mer än tio år senare, har fler personer skadats här än under motsvarande period innan tunneln byggdes. Då passagen skedde i plan, oreglerat, över fyra körfält…

Några år efter tunneln var färdig utredde staden vad som kunde göras för att förbättra förhållandena, men varken Trafikkontoret eller Exploateringskontoret ville ta kostnaderna för detta, så inga åtgärder genomfördes. Senare har ansvariga försökt sminka grisen på platsen genom massor av färg och målning och en marginell förbättring har uppnåtts.


Grisen är nu sminkad…

Men alla de grundläggande och omfattande bristerna och farorna i tunnel kvarstår. Och allt ansvar för att det ska fungera säkert och tryggt på platsen läggs helt och hållet på trafikanterna – inga inbyggda marginaler eller trafiksäkerhet där inte.

Varenda gång jag passerar denna plats tänker tillbaka på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Måste ärligen säga att jag inte vet. Jag följde de rutiner som fanns. Jag tog fram den kunskap och fakta som fanns om gång- och cykeltunnlar och trafiksäkerhet, och jag informerade ansvariga om detta. Upprepade gånger påtalade jag för mina chefer vad som skulle hända om tunneln byggdes på det sätt som planerades. Inget spelade någon roll…

Man kan väl säga att jag på ett sätt fått en form av upprättelse på senare tid. I Cykelplan 2012 finns nu en cykelbro som ska gå över Mikrofonvägen. Den hade ju aldrig kommit in i cykelplanen om uppfattningen var att nuvarande gång- och cykeltunnel var bra och funktionell. Cykelbron finns i planen för att tunneln är minst sagt usel.

Trafikkontoret har nu utrett hur det kunde gå så fullständigt fel i detta projekt. Slutsatsen i den utredningen är:

”Att resultatet inte blev trafiksäkert nog har flera förklaringar. Lösningen i sig med en tunnel kan fungera för cyklister även om det blir en omväg i pendlingsstråket. Däremot är tunnelns utformning med siktproblem m.m. ett resultat av anpassning till befintlig miljö, att kostnaderna inte fick dra iväg samt att landskapsgestaltningen delvis fick styra.”


Rapport: Erfarenheter cykel 2015. Om ni studerar bilderna på rapportens framsida så ser ni att det är platser jag bloggat om tidigare…

Svart på vitt: det ska vara så billigt som möjligt. Även gestaltningen är viktigare. Människors framkomlighet, trygghet och säkerhet är underordnat. Känner du igen detta?

Jag kan dock inte släppa att priset för allt detta är att människor kommer till skada och far illa. Det är ingen lek det vi håller på med. Det är kött och blod och allas rätt att komma hem helskinnade. Motivet att bygga tunneln var trafiksäkerhet – men en trafiksäker tunnel ville staden inte kosta på att bygga.

Är detta då något unikt, ett undantag i arbete? Nej, tyvärr inte. Det upprepas hela tiden – det är ett systemfel av stora mått. Gång på gång får vi exempel på hur cykeln sätts på undantag när våra städer växer, se bara länkarna nedan. De är bara ett litet axplock, och det finns många fler. Martin Emanuel beskriver det så väl i sin avhandling Trafikslag på undantag: det handlar om cykelns låga status i samhällsplaneringen – något ansvariga tar lite hänsyn till, och det blir som det blir. Allt kokas ned till att handla om pengar och estetik. Grundläggande funktioner som säkerhet och framkomlighet är som bortblåsta när det kommer till cykeltrafik

I stället är det lättare att komma med pekfingrar till de som cyklar. Säga att de måste visa hänsyn, ta det lite lugnt och inte fara fram som dårar. Själv funderar jag mer på om det inte är hög tid att vi som planerar börjar visa de som cyklar hänsyn och omsorg. På riktigt.

Relaterade inlägg:


Jävla Cyklistbloggen (m.fl.)


Var fanns Cyklistbloggen när jag var aktiv som tjänsteman på kommunens trafikkontor? Vem förde då fram synpunkter från de som cyklar varje dag. Vem protesterade när borgarrådet och handelskammaren skulle skrota cykelbanorna och förpassa cyklisterna till bakgatorna?

Och den där murveln på Expressen som skriver om cykel lite då och då, var han ens född då?

Och du Jon, var gömde du dig och alla lokala cykelombud? I den oklippta busken längs cykelvägen kanske. Var fanns alla djuplodande och reflekterande inlägg från Trafik i stan? Alla filmer från cykelbanan av Gbgcyklaren, låg de och skräpade i filmarkivet eller? Sammanställningarna av infrastrukturpropositioner och riksdagsmotioner mm av Cykelpendlaren gick heller inte att finna. Sen ska vi ju inte snacka om alla dessa facebookgrupper, vilken sten hade ni gömt er under? Då knep ni minsann käft, då kom det inga dagliga rapporter från cykelbanorna.

Hade ni funnits då hade ni underlättat mitt yrkesliv en hel del. Då fanns ni inte där – så allt är ert eget fel! 😉

Och nu hoppas jag att ni förstår att detta är en hyllning till allt det enorma och fantastiska arbete ni lägger ner på att göra vårt transportsystem lite mer cykelvänligt. Lita på mig, ert arbete har effekt och påverkar.

Fast jag är ändå lite sur på att ni inte fanns då…

Relaterade länkar:


Tack Stella Fare!


Och Svante och ni andra i Stockholmspartiet. Ni har tagit mycket skit genom åren och ni får inte mycket beröm eller uppskattning idag för ert tidiga och grundläggande cykelarbete.

Utan er insats i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade vi inte haft samma förutsättningar som vi har idag för cykel i Stockholm. Då fanns knappt några cykelbanor eller cykelfält i innerstaden. Då fick vi inte ta körfält och parkeringsplatser för biltrafiken för att bygga cykelbanor. Och cykelbanorna blev då som de blev. Idag får vi ta körfält och parkeringsplatser och cykelbanorna blir mycket bättre. Utan ert ”förarbete” hade detta aldrig varit möjligt – låt oss inte glömma det.

Det tar tid att förändra en stads transportsystem. Och utmaningen är inte så mycket det trafiktekniska som det mentala. Det sitter i huvudet, det är där motståndet och hotbilder målas upp. Och ur munnen kommer sedan alla dessa fördomar och floskler om vad det skulle innebära om man bygger cykelbanor genom att ta lite utrymme för biltrafiken.


Seriös journalistik? Vi arrangerar en bild. Vi tar inte reda på fakta – vi chansar hej vilt. 

De omtalade och bespottade cykelfälten blev till slut en bok:

 

Och hur blev då utfallet vad gäller olyckor på dessa ”farliga” cykelfält? Från rapporten Utvärdering av cykelbanor och cykelfält 1998 – 2006, Trafikkontoret 2007:

”En gata där förbättringen av cyklisternas säkerhet är särskilt påtaglig är Hornsgatan där antalet cykelolyckor minskat från 25 till sex under den studerade perioden.”

Jag kommer alltid minnas och uppskatta ert arbete – de första små tramptagen mot en cykelvänligare stad. Så sug i er, det är all time high vad gäller antal cyklister i Stockholm idag.

Kunde ni tro och ana denna utveckling 1998?

Relaterade inlägg:


Har Stockholms Handelskammare tappat tungan?


I maj spände Handelskammaren musklerna i en historisk kovändning:

Efter decennier av hårdnackat motstånd till utbyggnad av cykelbanor i Stockholm så säger Handelskammaren:

Hur ska vi möta boomen” – Bygg, bygg bättre, bygg mer, bygg fortare. Handelskammaren menar till och med att den regionala cykelplanen snart riskerar att vara omodern.

När sedan den viktigaste cykelbanan av dem alla – snabbcykelbanan – skrotas av Trafikverket är det dödstyst från Handelskammaren. Jag upplever sällan (aldrig?) att de är dödstysta när andra för regionen avgörande infrastruktursatsningar hotas, försenas eller inte blir av. Särskilt inte satsningar som Handelskammaren själv vurmat för.

Så jag ställer mig frågan:

Är verkligen Stockholms Handelskammare seriösa när det gäller cykel?

Om så vore fallet, hur kommer det sig att de nu tappat sin tunga i denna fråga? Det brukar de ju sällan göra annars. För mig är denna totala tystnad från Handelskammaren ett trovärdighetsproblem. I allra högsta grad. 

Uppdaterad 2016-10-07
Handelskammaren har via twitter låtit meddela:

 Relaterade inlägg:

 


Fälla cyklist med lastbilen ett obetydligt brott


“Brottet är med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”.

Detta fångar samhällets syn på cyklister och cykeltrafik på ett bra sätt tycker jag. Och det visar med all tydlighet hur lång vägen är innan vi på allvar kan säga att även cyklister omfattas av den så kallade nollvisionen. Istället har vi en trafiksäkerhetsorganisation som lägger stor del av sin kraft och resurser på cykelhjälm när det gäller cykel och trafiksäkerhet – det är lösningen när man lemlästas av lastbilsförare.

Jag twittrade för några dagar sedan om hur polisen i England börjat arbeta med tillämpningen av lagen om att motorfordonsförare ska passera cyklister med ett säkert avstånd:

 

Några dagar senare fick jag ett mail från en läsare: 

”Hej!

Varning för lång historia nedan 🙂

Jag såg en tweet av dig tidigare idag angående att brittisk polis har inlett förundersökningar mot bilister som passerat för nära cyklister. Som av en slump fick jag just idag hem ett brev från polisen med beslut angående en händelse för ett par veckor sedan då jag blev prejad av en lastbil vid just en alldeles för nära passering. Skillnaden i attityd från polisens sida är som natt och dag…

Själva händelsen inträffade när jag var på väg hem från jobbet en eftermiddag för några veckor sedan, jobbar i Malmö och cykelpendlar från Lund. Min pendlingsväg är överlag väldigt säker, men just första biten ut ur Malmö hamn går på en hyfsat trafikerad 40-väg (där så låga hastigheter som 40 km/h är sällsynt) utan cykelväg i närheten. Således är enda alternativet att cykla på vägen. 

En lastbil med släp som låg precis bakom mig valde att påbörja en omkörning i vänster körfält (som endast är för vänstersväng och slutar i en mittrefug 50 meter längre fram). När han var halvvägs förbi mig var han tvungen att helt återgå till höger körfält för att undvika refugen. Höger körfält är smalt och rymmer definitivt inte en tung lastbil och cykel samtidigt i bredd (https://www.google.se/maps/@55.611825,13.0034808,3a,75y,92.09h,80.26t/data=!3m6!1e1!3m4!1s7RJE9cGbNtJkRayrT_ro0Q!2e0!7i13312!8i6656?hl=en).

När jag inser vad som håller på att hända har jag en rullande “vägg” som närmar sig från vänster och en trottoarkant på högersidan så jag kan inte bara gira höger. Jag har egentligen bara ett alternativ och det är att få ner farten, slänga mig till höger och hoppas på att varken jag eller cykeln hamnar under lastbilens hjul. Som tur är ramlade jag bra och kom undan med andan i halsen och lite obetydliga skrapsår.

Chauffören såg vad som hände och stannade längre fram så jag och ett vittne som kom längre bak kunde prata med honom. Jag var rätt skärrad så fick inte fram så mycket (men vittnet gick däremot hårt åt honom). Hans försvar var att han “trodde att han skulle hinna förbi” och att vi “cyklade på vägen ju”. Men jag får ge honom att han åtminstone stannade och frågade om jag klarade mig oskadd. 

Rejält skärrad men mest glad för att jag kom undan med livet i behåll tog jag mig till polisstationen och lämnade in en anmälan. Jag hade inte sinnesnärvaro nog att ta chaufförens eller vittets uppgifter på plats men fick åtminstone en bild på lastbilen med registreringsnumret synligt. 

Och idag kom alltså beslutet om att lägga ner förundersökningen. Jag hade så klart inte väntat mig något annat, men formuleringen i skälet till nedläggningen är ändå ganska anmärkningsvärd. Beslutsfattaren motiverar det med att “Brottet är med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”.

En händelse där jag med en gnutta mindre flyt hade kunnat mista livet benämns som “obetydligt”. Möjligen i strikt juridisk mening men inte fan kändes det obetydligt där och då. Hela formuleringen känns som en enda snäsig uppmaning att inte anmäla liknande, obetydliga, händelser igen. De kunde väl åtminstone hänvisat till bristande bevisbörda och besparat mig förnedringen. 

Så för att återkoppla till din ursprungstweet känns det som vi har en rätt lång väg kvar att vandra i Sverige.

Ursäkta den långa utläggningen men jag hade uppenbarligen ett behov av att skriva av mig, nu råkade det bara bli du som blev måltavlan 🙂

Hälsningar,
XXXX” 

Här ser vi alltså ett exempel på polisens och rättssystemets trafiksäkerhetsarbete – det är ett obetydligt brott att med sin lastbil fälla en cyklist. Det är en olyckshändelse – shit happens ni vet.

Inget om att du har ett stort ansvar när du ska köra om någon, du har ansvar att det sker på ett säkert sätt så att ingen olycka sker. Om så inte sker får det konsekvenser för dig. Nej ingenting om detta, bara att tuta och köra. Som att leka plockepinn med cyklisters liv och hälsa.

Kanske dags att se över delar av vår trafiklagstiftning och polisens så kallade trafiksäkerhetsarbete kan jag tycka.

Relaterade inlägg:


Nu ska cykelbanorna och cykelfälten tas bort


Så lät det för exakt 10 år sedan. Efter valet 2006 blev det en ny majoritet i Stockholm och bland det första som det nya trafikborgarrådet fattade beslut om var att cykelbanorna och cykelfälten på Sturegatan, Karlavägen och Folkungagatan skulle tas bort – skyndsamt.

Sturegatan
Karlavägen
Folkungagatan

Borgarrådets uppfattning var att cykelbanorna hindrade pulsen i staden, dvs framkomligheten för biltrafiken. Det sas även att busstrafiken blev stående på grund av cykelbanorna. Vidare så påstods det att parkeringsplatser och lastzoner försvann i stor omfattning. Det kom även utspel om att räddningstjänstens verksamhet var hotad – husen skulle brinna ner. Om cykelbanor ska byggas så var beskedet nu från politiken att de ska byggas på lokalgatorna – för cyklisternas bästa som det uttrycktes. Allt detta hårt uppbackat av Stockholms handelskammare.

Jag arbetade då på Trafikkontoret i Stockholm och fick i uppgift att hantera detta uppdrag. Ett av mina mest omfattande och viktigaste uppdrag under mina 10 år på Trafikkontoret. Här handlade det om avgörande principer för det framtida cyklande i Stockholm. Det vi gjorde var att försöka ta fram så mycket fakta som möjligt om förhållandena – helt enkelt att kunna svara på borgarrådets påståenden. Samt att redovisa konsekvenserna av att i framtiden bygga cykelbanor på lokalgatorna.

Sagt och gjort, massor av fakta plockades fram och redovisades. Och vi har ju svaret hur det gick om vi nu ger oss ut i staden 10 år senare. Cykelbanorna och cykelfälten är kvar, de skrotades inte. Den principiellt viktiga frågan att cykelbanor ska byggas på lokalgator blev det heller inget av. Vi kan uttrycka det som så att fakta, kunskap och klokhet segrade över tyckande, okunskap och floskler.

Det är en fascinerande resa som jag har fått varit med om, aldrig kunde jag väl tro att så många människor skulle cykla som det gör idag i Stockholm. Jag känner mig stolt och lycklig över att ha varit en liten del i huvudstadens omvandling till att bli mer cykelanpassad, och dagligen se alla dessa människor som cyklar. Det vi upplever idag, bara 10 år efter att cykelbanor skulle skrotas och cyklister förpassas till bakgator, är att nu skrotar vi parkeringsplatser och körfält för biltrafiken. Det cykelvänner, det är stort, mycket stort! Och Stockholms handelskammare har gjort en kovändning av monumentala mått – nu ska cykeln få en framträdande plats i staden! Vi går mot en ny och ljus cykelframtid!

Nu är det snart helg, då tänker jag fira 10-års jubiléet med bubbel! Skål tamejfan!

Relaterade inlägg:


Strategi eller stålar


För mycket ord och för liten handling – det är slutsatsen när Svensk cykling efterlyser den Nationella cykelstrategin i Dagens samhälle den 22 september.

I artikeln ifrågasätter de tidigare styrdokument och strategier – något som alltså ännu en strategi ska lösa. Det ska alltså vara nya och finare ord som ska leda vägen framåt. Denna gång ska strategin fungera, så låt oss skriva en till.

Tillåt mig tvivla.

Det finns en sak som fungerar för ökat och säkert cyklande, och för att få ut mer och bättre asfalt att cykla på: pengar. Det har det gjort för biltrafiken i årtionden – vi ser inte särskilt många bilstrategier där inte.

Se bara vilken fart det tagit i Stockholm. Där arbetar man för fullt med att sätta sprätt på cykelmiljarden. Och se vad lite som händer i exempelvis Solna – de har en miljon i cykelbudget. Jag upprepar: en miljon.

Istället för att lägga tid och pengar på att ta fram fina strategier borde man gå ut och åtgärda de problem som redan är kända. Det behövs ingen strategi för det. Det behövs pengar – i nationell plan, i de regionala planerna och i kommunernas budgetar. Detta har Krister Spolander visat med all tydlighet i bland annat rapporten: Det statliga sveket mot cyklisterna. Planer utan pengar är bara papper mellan pärmar, 2013.

Av samma anledning skrotade Trafikverket snabbcykelvägen – det saknas pengar. Ingen strategi kan lösa detta. Trafikverkets egen genomgång, Ökad och säker cykling – Redovisning av regeringsuppdrag 2011, visar tydligt varför den förra nationella cykelstrategin havererade – det avsattes inte tillräckligt med medel, varken personella eller ekonomiska. Det har vi ju svart på vitt, mindre än en procent av medlen i nationell plan avsätts till cykelinvesteringar, och det räckte som sagt var inte ens till en snabbcykelväg.

Det var också en av de viktigaste slutsatserna som kom fram i den annars undermåliga Cyklingsutredningen: cykelskulden i vårt land är stor. Och det fixar inga ord, det fixar bara stålar.


Relaterade inlägg:



Stolpskotten i Solna


Nybyggd så kallad cykelbana i Solna, Järvastaden. Vi kan ju även kalla detta finn fem (eller ännu fler) fel. Hur de lyckas med detta är ju häpnadsväckande. Eller är det det? Sett till Solnas historik på cykelområdet är det ju precis detta som man kan förvänta sig. Och vilken tur, som vanligt har de lyckats med ytorna för biltrafiken!


Foto: Bernhard Huber 


Foto: Mikael Ström 

Men vi kan vara lugna – allt är frid och fröjd. Solna har ju en ny cykelplan. Och hela 1 miljon i cykelbudget. Hurra!

Bilder & tips: Clara Attermo

Relaterade inlägg:


Nacka gör det Trafikverket inte klara av


I går kunde vi läsa PM Nilssons ledare i Dagens Industri: Saltsjöbadens cykelsatsning är ett föredöme

Jag upprepar, en ledare i Dagens Industri. Om cykel, om nödvändigheten och det stora värdet av att satsa på cykel. Detta är en milstolpe. Och vad som gör det extra roligt för mig på ett personligt plan är att detta var mitt första uppdrag som konsult. Att hjälpa Nacka Kommun med utredningen och ta fram ett förslag på cykelförbindelse mellan Saltsjöbaden och Värmdövägen. Och det var inte helt enkelt att ”sälja” in denna lösning hos kommunen. Men genom samtal, goda argument, fakta och kunskap så fick vi en samsyn på lösningen. Så nu har första delen av vad som kan bli regionens (landets?) första snabbcykelväg färdigställts – bra jobbat Nacka! Nu ser vi med spänning fram mot resten av sträckan!


Första delen av en snabbcykelväg mellan Saltsjöbaden och centrala Nacka. Foto: Jon Jogensjö

Nacka kommun visar också, till skillnad mot Trafikverket, att det är fullt möjligt att skapa gena och funktionella cykelförbindelser. Om man vill och prioriterar det. För det är så enkelt, man måste vilja och ha kunskapen. Då går det. Något för regeringen och Trafikverket att reflektera över.