Bokslut 2016!


Nu när 2016 går mot är det läge att titta tillbaka på året. Ett år som för de flesta av oss kommer minnas som året då Bowie, Lemmy, Carrie Fischer, George Michael, Greg Lake, Leonard Cohen, Prince, Muhammad Ali, Gene Wilder, Paul Kantner, Greg Lake, Glenn Frey och Alan Rickman, för att nämna några, lämnade oss och vi i gengäld fick se en xenofobisk chauvinist vinna presidentvalet i Usa och Storbrittanien rösta för att lämna EU…

På ett personligt plan har mycket hänt med sjuka familjemedlemmar och släkt och några som lämnat oss.

För mig själv har det blivit mycket mindre cykel än jag hoppats, även om jag fortfarande nästan dagligen cyklar. Det är tydligt hur mycket jag behöver en morot, eller snarare piska, för att hålla igång träning, till fots eller på cykel. Vad jag dock fortsatt gjort är att ta mig tid för övernattningsturer:

Låt oss hoppas att 2017 blir på alla sätt ett bättre år. Ett år med mer cykling. Mindre hat och separatism.

Gott Nytt År på Er alla!


God Jul och Gott Nytt År!


Jag hade egentligen hoppats på rikligt med snö. Eller i alla fall ett frostskimrande landskap. Tanken var att jag skulle önska Er alla en smålustig God (H)Jul. Tanken var, vid sidan av en härlig kväll framför elden i skogen, att jag skulle kunna ta en riktigt härlig vinterbild och posta som en julhälsning till Er alla. Nu ville vädret inte vara på min sida och jag vaknade upp till dimma och lite småregn…

Hemkommen så möts jag sedan av nyheten om det som utspelat sig i Berlin, Zürich och Ankara och det slår mig att sällan har jag upplevt kontrasten mellan en kväll i naturens famn och det vardagliga livet så stor som jag nu gör. Men också att det trots, eller kanske på grund av, det som nu sker, är viktigare än någonsin att ta hand om de sina, men också varandra. Att det oavsett högtid, midvinterblot eller jul, hannukah eller ramadan, är fler saker som som förenar oss än det är som skiljer oss åt.

Så därför vill jag, med bildredigeringsprogrammets hjälp, önska Er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!


Kan man älska en Biltema-cykel?


Biltemacykel. Fultema. Kärt (eller hatat?) barn har många namn! Biltemacykel, en oxymoron, en självmotsägelse eller ett ord eller begrepp som är sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra eller är skenbart oförenliga. Så brukar det låta. Är det en riktig cykel eller en Biltemacykel? Jag har säkert under åren rört mig med liknande nedlåtande generaliseringar.

Jag spenderade en dryg vecka i Spanien häromsisten.* Med mig resan var en vikcykel av märket Yosemite från tidigare nämnda Biltema. En vikcykel inköpt begagnad för under tusenlappen. Visst den ska kanske inte jämföras med min Brompton. Jag sitter lite för lågt. Växlarna rasslar och är svårjusterade. Jag ”trampar ur” den väldigt lätt på platten och den är hopplöst svårklättad. Den blir inte heller speciellt liten ihopfälld. Men dra på trissor hur trevligt det var att utforska trakterna kring Torrevieja på den. På samma tid som jag går kommer jag nu tre – fyra gånger så långt. Ner till Cabo Roig. Till Guardamar. Runt saltsjöarna. Jag såg nya områden på ett nytt sätt. Jag såg, luktade och smakade på nya upplevelser.

Nu är ju det ingen nyhet, att man i cykelsadeln upplever mer än till exempel i bakom ratten på en bil. Det borde inte heller vara en nyhet att man i en billig cykelsadel gör detsamma. Jag är till och med övertygad att denna cykelglädje inte står i relation til prislappen. En tio gånger så dyr cykel behöver inte innebära tio gånger mer upplevelser, tio gånger mer cykelglädje. Kanske till och med tvärtom? Att den glädje jag fann i att långsamt rulla runt på den spanska kusten kommer ur de låga förväntningarna jag hade?

Så jag föreslår därför att vi slutar upp med Fultema-kategoriseringen och jag lovar Er och mig själv att hädanefter inte längre rynka på näsan åt ens den billigaste av cyklar. Alternativet är kunde ju vara mycket värre. Det kunnde vara en bil…

Hasta luego España! Me amo mi bici barato!


*Kalla mig hycklare. Jag pratar ofta om miljö och klimat. Samtidigt sätter jag mig på flyget till Spanien. För att göra saken värre köper jag mig fri från det dåliga samvetet och klimatkompenserar på Swedavias hemsida. Hyperpriviligerad som har råd med flyg och att köpa mig nattsömn samtidigt som jordens fattigaste ej har de möjligheterna och samtidigt är de som drabbas först och hårdast. Jag är medveten om detta och försöker i möjligaste mån göra klimatvänliga val. Men min kropp behöver efter olyckan värme…


Eremitcykling – så långt ifrån social cykling man kan komma?


Cykling är kanske den ultimata blandningen mellan lagidrott och individuell sådan. Jag tror att en av de största anledningarna till att cykling som sport har vuxit stort de senaste tio – femton åren är den sociala. Vi trivs i varandras närvaro, vi tränar och tävlar, fikar och snackar skit med varandra, men samtidigt är det väldigt individuellt, du och din cykel, dina prestationer i ett socialt sammanhang. Vi människor är sociala varelser. Vi behöver varandra för att må bra. Men det sagt så tror jag också att vi behöver ensamhet ibland. Jag vet att det är så för mig, speciellt sedan olyckan sex år sedan så behöver jag få komma ut, komma ifrån, komma bort. Om än bara för några timmar. Några timmar för att rensa tankar och ladda batterierna. Det är har nog alltid varit så, om än då allt viktigare efter min skada, att jag gillar ensamheten på cykeln. Ensam, men inte ensammen. Lite eremitcykling så att säga

Eremit (grekiska eremos, ensam) eller anakoret (grekiska anachorein, draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, vanligtvis av religiösa skäl.(*)

Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och i Nya testamentet Johannes döparenkan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är den helige Simeon (kallad ”pelarhelgonet”, därför att han tillbringade 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten. (WIKIPEDIA)

Bara några kilometer hemifrån, vid den bland klättrare rikskända Ågelsjön, finns ett stort klippöverhäng. En plats jag ofta passerat på träningsrundor till fots eller på cykeln. Men som också var en plats vid använde en termin då jag var ledare i Friluftsfrämjandet. Under den stora klippan finns mindre skrevor och en stor eldstad. Dit cyklade jag i måndags eftermiddag med förhoppningen att vid sidan av lugnet även få uppleva ”supermånen”. Det senaste lyste med sin frånvaro då det regnade hela natten. Men jag höll mig torrskodd där jag låg längst in mot klippväggen och lyssnade på skogens ljud.

P.S Om allt löser sig kan du träffa mig på Cykelmässan i Göteborg till våren. Då är jag där och pratar mikroäventyr och bikepacking

*Nja…


Kan vi älska ihjäl cykeln?


Ni vet den där känslan, när man för bekanta och andra en gång i tiden berättade att man cyklade till jobbet. Hela 11 kilometer. Enkel resa. ALLA dagar i veckan. I alla väder. Året om! Den där känslan att man hade förlorat deras uppmärksamhet redan vid alla dagar i veckan. Att man där blev avfärdad som galen cykelmupp. Att man senare vid kaffeautomaten eller över lunchlådan pratade de 15 milen man cyklat i helgen, om leriga stigturer, om Vätternrundor, kolfiber och spd-pedaler, enbart bekräftade det de redan misstänkte; man var förlorad, en avvikelse, någon man inte kunde ta på allvar.

Var i torsdags i Linköping på ett seminarium anordnat av Region Östergötland, med bland andra länets kommuner, Trivector och Trafikverket. Kom där att samtala med en representant från Trafikverket som ställde frågan; kan vi älska ihjäl cykeln? Är vi som övertygade och inbitna cyklister rätt representanter för att få fler att cykla?

Nu är ju inte det här en helt ny frågeställning, den dyker upp med jämna mellanrum. Men det är inte desto mindre en mycket intressant fråga.

Kanske ska vi vi vända på argumenten och frågorna? Kanske är det först då som vi når fram? I stället för att berätta om hälsofördelarna med att cykla, ska vi kanske titta på det från andra håll? Jag är övertygad om att väldigt få väljer bilen för att de vill bli sjuka.

Man väljer inte heller bilen för att man vill att miljö ska förstöras. Att man vill bli fattig. Man vill förlora tid i bilköer och letandes efter parkering. Att man vill avskärmas från sin omgivning. Men likt f-rbannat gör vi det!

Att vi som nyfrälsta cyklar omkring och sjunger velocipedens lov, iförda neongula kläder, speciella cykelskor och frigolitmössor, att vi fnyser åt ”Biltema-cyklar” och med ett leende kommer in till kontoren med rimfrost i ögonbrynen och istapp av snor hängande från näsan, må förvisso vara charmigt och ge oss ”cred” i den inre cirkeln av likasinnade, men vi vinner knappast några nya cykelvänner. 

Eller är jag som det så märkligt heter, ute och cyklar nu?


Jag cyklar mot RÖTT!


Vi har alla hört dem; kommentarerna och insändarna, krönikorna och Facebook-inläggen; ”Men cyklisterna då? De skiter i trafikreglerna.” Vi vet att forskningen visar att den samlade regelefterlevnaden är ungefär den samma ibland alla trafikantgrupper (tom något högre bland cyklister än billister). Vi vet också att riskerna för övriga trafikanter är långt mycket större då bilister bryter mot reglerna, speciellt i ljuset av undersökningen från Ulricehamn där 99.6% kör för fort. Men vi vet också att vi ska sopa rent framför egen dörr, att undvika att kasta sten i glashus och att ett ruttet äpple… …ja Ni förstår. Så varför erkänner jag då detta? 

För att det inte fungerar att vara laglydig! Rent bokstavligt; inte fungerar. INTE! På väg hem igår kväll utmed Ståthögaleden i Norrköping kommer jag fram till denna ljussignalkontrollerade korsning. Inte en sådan där rörelsesensorer (om än ofta felplacerade i relation till avstånd och hastighet, vilket leder till att man trots allt måste stanna) känner av dig utan en sådan med tryckknapp! Kommer ihåg min psykologilärare på 80-talet som pratade om ”dummy-buttons”, knappar utan annan funktion än att tända en lampa i ”skåpet”. Som filmen visar trycker jag upprepade gånger på knappen, lampan tänds, ljudsignal och så…      …ingenting! Va f-n? Ska jag behöva gå ut och hoppa på sensorerna i bilfältet? 

Så, jag cyklar mot rött. Jag erkänner! So shoot me!!!


And now for something completely different


Det har inte bivit så mycket cykling i sommar och höst. Bortsett från lite pendling till och från rehabträning och några övernattningsturer så har cyklarna inte alls rastats fullt så mycket som jag skulle önska. Hälsan, både fysiskt och psykiskt har inte varit på topp, jag saknat målsättning och det hela har blivit en ond cirkel.

Vad jag däremot har gjort vid några tillfällen är varit statist vid CrazyPictures inspelning av Den Blomstertid Nu Kommer. Skitkul! Absolut skitkul! Har Ni inte sett trailern ännu gör det! Premiär vintern 2017/18


Få med barnen ut på cykeläventyr


Sitter just nu på tåget på väg till Stockholm för att tillsammans med representanter för Cykelfrämjandet och Friluftsfrämjandet diskutera ett möjligt samarbete för att få ut våra barn på äventyr på cykeln. Inte så mycket träning och tävling utan mer upplevelser.

För två somrar sedan var jag och sonen ute på ett litet mikroäventyr tillsammans på våra cyklar. Visst vi har det väl förspänt med bara några hundra meter till skogen, även om vi denna gång cyklade två kilometer. Men sanning är samtidigt att de alra flesta har inte mer än halvmilen eller så till naturen.

Det var första gången som vi gjorde det och han var då tio år gammal. Jag tänker inte på något sätt säga att barnen bör vara si eller så gamla för liknande äventyr, det gäller bara att göra anpassningar. Kan de cykla kan de följa med på ett mikroäventyr, om så bara till närmaste park eller camping. Är övertygad att om vi redan från barnsben ger dem positiva minnen och upplevelser kommer de vilja fortsätta som vuxna. 

Sonen fick denna gång själv hantera sin sovsäck och sovkläder med mera i en ryggsäck och liggunderlaget fastspänt på styret. En alldeles utmärkt lösning. Skulle vi idag göra liknande tur så skulle jag nog rekommendera en pakethållare.

Om det blev succé? Absolut!

Jag är övertygad om att det finns ett växande intresse för cykelcamping, cykelhajk, bikepacking, bikecamping, nära äventyr, mikroäventyr eller vad vi nu väljjer att kalla det. Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg hur jag för några veckor sedan föreläste för en scoutkår om just detta. Det är ur denna kontakt som jag nu reser till huvudstaden för att se hur vi tillsammans ska locka ut fler i vår fantastiska natur.

Passa på att läsa detta inlägg från Momentum Magazine


XCYCLE – kan tilltron till tekniska hjälpmedel bli för stor


Sedan förra åter pågår EU-projektet XCYCLE. Det hela är en del i EU´s ramprogram för forskning och innovation. XCYCLE´s syfte är att ta fram tekniska hjälpmedel för att underlätta interaktionen mellan cyklister och bilister.

Det ska tas fram tekniska lösningar för att varna både bilförare och cyklister för incidenter. Till exempel sensorteknik som upptäcker och varnar när cyklister är i närheten av ett större fordon och förbättrade trafiksystem med mera. Dessutom ska det genomföras beteende-studier och så ska viljan att betala för tekniska lösningar och hjjälpmedel undersökas.

Allt detta är i och för sig bra, men jag kan inte hjälpa att tänka att vi lägger allt för mycket tilltro till tekniken. Gadgets, appar och prylar i all ära, men är inte det bästa att utforma vår trafik så att vi minimerar behovet av teknik, inte ökar det? Det känns lite som om det är vår tilltro till tekniken som satt oss på den trafiksäkerhetsmässiga pottkanten. Eller har jag fel?


Förbjud kepsen!


Som unga en gång i tiden ondgjorde vi oss över gubbar i keps, trafikens fara nummer ett! Nu är det unga i keps som riskerar både sig själva och oss andra trafikanter med olämplig trafikattityd. Kan bara dra en slutsats; förbjud kepsen!

Trevlig helg!