Önskelistan!


Favorit i repris! Det börjar bli ett antal önskelistor nu. Det är fortfarande inte några märkvärdiga klappar jag önskar mig, tämligen basic saker när jag tänker efter faktiskt. Så häng med så tar vi oss en titt på vad som finns på listan till tomten:

Jag vill planera och utforma fler breda cykelbanor:

Jag vill ha cykelbanor separerade från gående:

Jag vill ha raka och gena cykelbanor:

Jag vill ha prioritet när jag cyklar över gatan:

Jag vill ha cykelanpassade trafiksignaler:

Jag vill kunna cykla höger vid rött:

Jag vill veta vart vägen bär:

Jag vill ha säkra och bra cykelparkeringar:

Jag vill kunna ta med cykeln i kolleketivtrafiken:

Jag vill ha bra belysning på cykelbanan:

Jag vill ha servicestationer för min cykel:

Jag vill att alla cykelbanor ska sopsaltas:

Jag vill ha bra drift och underhåll av cykelbanorna:

Harness Balance XT

Jag vill kunna cykla mot enkelriktat:

Jag vill ha (om det nu behövs) cykelvänliga bilisthinder:

Jag vill inte ha några idiotiska kantstenar på cykelbanan:

Jag vill ha det där lilla extra:

Cykelslangen

Hovenring

Cykeln måste fram – gör hål i huset!


Waaijerbrug


De Fietskathedraal

De Groene Verbinding


Nescio bron – Europas längsta?


Sölvesborgsbron – Europas längsta?

Så där, nu var listan klar. Inte så lång, inte så märkvärdig, tämligen basic. Saker som det dräller av i mer cykelutvecklade länder och städer. Så nissarna i den nationella cykelstrategin fixar säkert detta i en handvändning!

Önskar er en God Jul och Gott Nytt År!

 

Bildkällor: BicycleDutch, Fietsberaad, Chris Keulen, Copenhagenize, Tekniska Verken Linköping, OKQ8, Jon Jogensjö, Erik Stigell, Rasmus Hjortshöj, Husqvarna.



Varför går du här?


Kanske ser du inte skillnad på gång- respektive cykelbanan? Kanske du helt enkelt inte bryr dig. Kanske känner du inte till trafikreglerna? Att det faktiskt inte är tillåtet att gå på cykelbanan om det finns en gångbana i närheten. Bötesbeloppet för att gå på cykelbanan är 500 kr.

Det här är intressant tycker jag: bötesbeloppet för att gå på cykelbanan är alltså 500 kronor. Det är samma bötesbelopp för att cykla på gångbanan. Så lagstiftaren ser alltså lika på dessa två företeelser.

Jag ställde en frågan till Polisen i Stockholm: hur många böter har de utfärdat de senaste åren för att man gått i cykelbanan?

Noll var svaret. Men en hel del böter var utfärdade för att man cyklat på gångbanan…

Detta skeva förhållande kan inte bero på att cykling på gångbana är ett större trafiksäkerhetsproblem än gående på cykelbana:

Vi alla kanske skulle ta och visa lite större förståelse och mer hänsyn där ute i trafiken. 

Så om nu inte Polisen bryr sig om var du går kan du väl själv tänka på var du går…


Foto: Joakim von Scheele


Foto: Arne B


Foto: Arne B


Foto: Jon Jogensjö


Foto: Arne B


Foto: Jon Jogensjö


Foto: Jon Jogensjö


Foto: Jon Jogensjö


Foto: Lena Sundin

Foto: Mikael Ström


Foto: Daniel Helldén

Relaterade inlägg:


Sopsaltaren sveper fram över landets cykelvägar


När jag började skriva om sopsaltaren för snart fyra år sedan på bloggen var det två kommuner i landet som sopsaltade delar av sitt cykelvägnät – Linköping och Norrköping. Sedan dess har fler och fler kommuner upptäckt de stora fördelarna med sopsaltning och i dag är det 26 stycken kommuner som sopsaltar – från Malmö i söder till Umeå i norr sveper sopsaltaren fram och gör vintercyklingen säkrare och mer framkomlig.


Sopsaltaren i aktion! Foto: Stockholms stad

Denna utveckling kunde jag inte riktigt ana när jag började skriva om sopsaltning. Riktigt roligt och glädjande att så många upptäckt och använder sig av metoden. Och jag är övertygad om att ännu fler kommer börja sopsalta. För så här säger resultaten:

Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI):

”Sopsaltade stråken ger högre standard än osaltade cykelvägar”

”Väglagsobservationer visar tydligt att sopsaltningen resulterat i ett bättre väglag än traditionell plogning och sandning. Det har i princip alltid varit barmarksförhållanden på de sopsaltade stråken, även då det varit snö och is på cykelstråk som inte saltats. VTI:s mätningar visar också att friktionen i genomsnitt varit betydligt högre på de sopsaltade stråken jämfört med de stråk som inte saltats.”

”Förutom att de objektiva mätningarna visar att sopsaltningen ger en högre standard vintertid, har allmänhetens respons varit mycket positiv.”

”Som helhet kan sägas att försöken med sopsaltning av utvalda cykelstråk i Stockholm hittills varit mycket lyckosamma och att det finns goda anledningar till att fortsätta med metoden även kommande vintrar.” 

Utvärdering av 10-års sopsaltning i Odense Danmark:

 “Ten years experience of operational and experimental spreading of NaCI brine on bicycle lanes in the Odense City Council areas has shown that this is environmentally the best method of combating icy surfaces on bicycle lanes. In more or less all the commonly occurring winter situations it has been possible to maintain a high level of service on the bicycle lanes by sweeping off any snow and spreading brine. It is however quite essential to a satisfactory result that the brine is spread as a preventive measure – for example on the basis of an automatic ice warning system. Environmentally the method has meant a reduction in the amount of salt spread by about 70% compared with the spreading of dry salt, without any increase in the transportation work and without any other negative environmental impact. In financial terms the method is comparable to the spreading of dry salt, while compared with graveling it costs less than 66%.”

Anna Niskas (VTI) doktorsavhandling Vinterväghållning och cykelvägar  2002:

“Metoden med borste för snöröjning och saltlösning, eller befuktad salt, för halkbekämpning ger en högre standard än traditionell plogning och halkbekämpning med krossgrus. Metoden innebär att man slipper isiga spår och löst grus på bara ytor, vilket är de väglag som cyklister skyr mest. De skärpta standardkraven, med bl.a. ett startkriterium för snöröjningen på 1 cm snödjup, var en bidragande orsak till den förhöjda standarden.”

Resultat från Stockholm:

      • 40 procent färre singelolyckor med cyklister på de sopsaltade stråken
      • Antalet fallolyckor med gående på de sopsaltade stråken har mer än halverats
      • 30 procent fler cyklister på de sopsaltade stråken


Sopsaltning, säkrare och framkomligare för cyklister. Och gående! Foto: Jon Jogensjö 

En annan viktig erfarenhet som detta visar är vikten av en stor och central aktörs agerande. Linköping började med sopsaltning för snart 15 år sedan. Men metoden fick ingen större spridning i landet förens Stockholm började testa metoden under 2012. Tänk då vilken effekt det skulle få om en nationell aktör som Trafikverket tog taktpinnen vad gäller att utveckla och förbättra inom cykelområdet – ett Trafikverk 2.0.

 

Relaterade inlägg:


Vi fortsätter bygga bort cykeltrafiken


Låt oss planera och bygga massor av hus, och vi placerar husen den befintliga cykelvägen. Självklart finns inte något förslag på hur cykeltrafikens behov då ska lösas. Men förslaget på de nya bostäderna innehåller självklart lösningar för hur biltrafiken ska fungera i det planerade bostadsområdet.

Detta är ett scenario jag råkar ut för tämligen ofta i min yrkesroll. Man ställs ofta inför ett mer eller mindre fullbordat faktum, en naturlag – här måste husen stå. Det är välrenommerade arkitektbyråer som tar fram underlag till nya bostadsområden och detaljplaner utan någon som helst hänsyn till cykeltrafiken – detta trots att kommunens översiktsplan säger att cykeltrafiken ska ha en central roll när staden växer och byggs ut:

”… planeringen måste skapa en stadsmiljö och en struktur som stödjer en kraftig utbyggnad av kollektivtrafik, främjar gång och cykel och som leder till att användningen av bil begränsas.” (s 8)

”En grundläggande utgångspunkt måste vara att behandla cykeln som ett transportmedel, inte som lek eller rekreation. Det innebär bland annat att se till arbetspendlarnas behov under olika årstider och till behovet av säkra cykelförbindelser och parkeringsmöjligheter.” (s 21)

”Inrikta planeringen på ökad rörlighet för gående och cyklister. Gående och cyklister ska ges goda förutsättningar i hela Stockholm. Detta förhållningssätt ska vara en grundläggande utgångspunkt i planeringen för de samband och kommunikationsstråk som pekas ut i denna översiktsplan.” (s 21)

”De gemensamma målen är att ny stadsbebyggelse ska bidra till en mångsidig urban miljö där det är mer lockande att promenera och att använda cykeln för vardagsresor.” (s 42)

”Möjligheterna att röra sig i staden till fots eller med cykel på ett tryggt sätt ska vara en central utgångspunkt för planeringen.” (s 45)

Så nu sitter jag här med ett nytt bostadsområde som planeras i södra delarna av Stockholm. Och där cykelvägen, den enda cykelvägen mellan två stora stadsdelar, riskerar att helt och hållet försvinna – för där ska det byggas hus. Och det är inte första gången som det sker. Och jag behöver väl inte påminna om att för biltrafiken är det oförändrade förutsättningar, eller ska vi säga tuta och kör.

Nu vill man att kollegorna och jag lite så där i efterhand ska försöka fixa till något – vi kan kalla det sminka grisen – så att cykeltrafiken på något sätt ändå kan ta sig fram. Kommer det då att gå att göra något som blir bra för cykeltrafiken? Nej absolut inte, de grundläggande och avgörande förutsättningarna för cykel har ju planerats bort. Det kommer alltså bli sämre än det var innan, mycket sämre. I staden som säger sig prioritera cykeltrafik och vilja vara en ”cykelstad”.

Det är så tydligt att vi står inför stora utmaningar vad gäller att utbilda de personer och organisationer som på ett eller annat sätt är inblandade i byggandet av städer. Utbilda i hur man planerar och bygger för ett ökat och säkert cyklande. Det helt avgörande om detta ska lyckas är att cykelplaneringen är med från början, och inte något som katten kommer dragande med i efterhand. Så därför har jag ett förslag: i stället för att börja med att placera husen på cykelvägen – börja med att rita ut cykelvägen och placera sedan ut husen efter cykelvägens dragning. Jag undrar: när kommer vi få se sådana förslag?

I min värld går det att förena bostadsbyggande med högkvalitativ cykelinfrastruktur. Annars blir det ju som vanligt att cykeltrafiken sätts på undantag och grundläggande förutsättningar för ökad och säker cykling byggs bort. Stick i stäv med de fina orden om cykel och hållbart transportsystem som finns i stadens styrdokument.

Vårt nuvarande sätt att planera och bygga bostäder får ju istället helt motsatt effekt till alla de fina orden i styrdokumenten – vi fortsätter bygga och utforma för att vi främst ska använda bilen – för det är bilen som blir enkel och lätt att använda. Att använda cykeln blir svårt och besvärligt. Detta är inte hållbar stadsplanering 2016.

 

Relaterade inlägg:


Cyklar fortfarande på gångbanan – men är på långa listan!


För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag nästan dagligen cyklar på gångbanan och bakgrunden till varför jag gör det – det går inte att komma av eller på cykelvägen på annat sätt.

Är det inte parkerade bilar som står i vägen…

…så är det en 12 cm kantsten som ska forceras.

Nu har jag fått ett svar från staden och Trafikkontoret:

Hej Krister!

Tack för din synpunkt.

Vi sätter upp platsen på vår långa lista över planerade, kommande åtgärder.

Med vänlig hälsning
XXXX

nu finns platsen på långa listan, platsen ska om allt går väl åtgärdas! Trafikkontoret delar äntligen min uppfattning om att förhållandena på platsen inte är acceptabla – det tog bara tre år. Det är dock oklart hur och även oklart när platsen ska åtgärdas – men den är på listan!

Prisa Herren!

Under tiden fortsätter jag cykla på gångbanan. Häromdagen blev det höjda röster och irritation när en annan cyklist gjorde samma sak. Hon beskrev tydligt problematiken för de gående. De gående var inte på humör att lyssna och försöka förstå problematiken utan upprepade om och om igen regelverket.

Och visst, så kan vi ju förhålla oss till verkligheten – kliv av och led din cykel denna sträcka så är allt frid och fröjd. Jag kommer inte göra det och jag kommer fortsätta visa de gående stor hänsyn när jag cyklar denna sträcka.

Sen undrar jag en sak, handläggaren på Exploateringskontoret som från början fuckade upp allt detta. Någon som upplyser henne om klavertrampet och den extra kostnaden för staden och skattebetalarna? Att hon så att säga inte gjorde ett särskilt bra arbete och kanske behöver få feedback och lära sig något – kanske till och med genomgå Stockholms stads cykelutbildning!

Relaterade inlägg:


Cykeltrafik – något Trafikverket fullständigt skiter i


 

Vi hör det om och om igen från näringsministern – cykeltrafik är ett kommunalt ansvar. Och vi får svart på vitt veta vad detta får för konsekvenser – en statlig myndighet som fullständigt skiter i cykeltrafiken. År efter år ser vi samma usla förhållanden på cykelvägen utmed E18/Roslagsvägen i Stockholm. En cykelväg som Trafikverket ansvarar för. Cykelvägen snöröjs sporadiskt medans körbanorna på E18 har en hög standard vad gäller vinterväghållning. Standarden på körbanorna upprätthålls genom att snön vräks över på cykelvägen – och där blir snön liggande. Så ser det ut varje år, och det behöver inte komma 40 centimeter med snö för att detta ska uppstå. Och varje år felanmäler massor av cyklister dessa förhållanden men vi ser aldrig någon förändring eller förbättring.


Cykelvägen 2015. Foto. Björn Stenberg


Cykelvägen 2016. Foto: Berit Olofsson


Cykelvägen 2015. Foto: Björn Stenberg


Cykelvägen 2016. Foto: Erik Bratthall

En förbättring som ju skulle vara mycket enkel att åstadkomma. Till exempel genom samordning. Varje gång man röjer körbanorna så kommer en maskin strax efteråt och röjer cykelvägen – men icke sa nicke. Ett annat sätt att förbättra är att montera upp skärmar mellan den högra körbanan och cykelvägen, som gör att snön från körbanorna inte kan värkas över på cykelvägen – men icke sa nicke. Det absolut enklaste och billigaste är att vräka över det på cykelvägen, och låta det ligga där.

Vad värre är så finns det en regional cykelplan, en plan som Trafikverket själva tagit fram. Denna cykelväg utmed E18/Roslagsvägen ingår i denna cykelplan. Hela planen har som mål att få fler att cykla och kunna cykla säkert. Det finns ett särskilt avsnitt om just vinterväghållning (s 27):

”Rutiner för drift och underhåll
De regionala cykelstråken bör skötas med bästa möjliga rutiner för drift och underhåll. Målet är att stråken ska hålla samma höga driftstandard som de största transportlederna för motortrafik. Motivet till detta är tydligt – drygt 40 procent av cyklisternas singelolyckor beror på bristande drift, och singelolyckorna utgör mer än 70 procent av alla cykelolyckor. Välskötta cykelvägar stimulerar dessutom till ett ökat cyklande.

Vintertid är halkbekämpning viktig för cyklisternas säkerhet, samtidigt som cyklisternas framkomlighet mest påverkas av kvaliteten på snöröjningen. Redan vid 3 cm snödjup börjar det bli svårt för cyklisterna att ta sig fram. Studier om vintercykling i Stockholmsområdet visar att restiden under vintermånaderna ökar med så mycket som 40–60 procent på grund av stora brister i vinterväghållningen.”

Jaha, någon som tycker att Trafikverket lever upp till detta på sin egen cykelväg? Vi kan ju även fråga oss varför de skulle göra det, när deras högsta politiska ledning ju säger att cykel är ett kommunalt ansvar.

Under tiden får cyklisterna kliva av och leda sina cyklar. I sanningen ett arbete för ökat och säkert cyklande i nollvisionens Sverige.


Foto: Erik Bratthall


Foto: Joakim Hugmark

När cyklister felanmäler denna sträcka till Trafikverket blir svaret: ta tåget!

 

Uppdaterad 2016-11-11

Nås av uppgifterna under eftermiddagen att Trafikverket nu arbetar med att ta bort snömassorna från cykelvägen. Och på trafiken.nu kan vi se det på kamerabilden. Undrens tid är inte förbi! Då får vi hoppas att det blir lite högre standard resten av vintern och att detta inte var en engångsföreteelse.

Uppdaterad 2016-11-12

Se så lätt det var och se så bra det blev. Det går uppenbarligen om man vill. Nu får vi väl hoppas att Trafikverket lärt sig något av detta och att liknande situationer kommer att lysa med sin frånvaro. Vi kan ju alltid hoppas…

Foto: Michael

Uppdaterad 2017-03-08

Så då ser vi nu hur visan upprepas gång på gång. Och det krävs ingen rekordnederbörd, bara lite vanligt snöfall, för att eländet ska vara tillbaka. Bra jobbat Trafikverket.


Foto: Pär Bygdesson


Vad skulle då krävas för att dessa usla förhållanden inte ständigt ska återkomma på cykelvägen? Inte särskilt mycket. Något som Trafikverket ständigt använder sig av runt om i hela landet – på vägarna:

Samordning

Se, det är inte svårare än så. Något som ständigt förekommer på Trafikverkets vägar. Men som lyser med sin frånvaro när det gäller deras cykelvägar. Att strax efter att snöröjningsfordonen röjt körbanorna kommer ett fordon som röjer cykelvägen – busenkelt.

Och om nu detta är för svårt för ansvariga på Trafikverket finns ytterligare en lösning:

Skärmar

Sådana skärmar finns runt om på landets vägnät. Här ett exempel från södra delarna av Stockholm där en cykelväg ligger utmed E4/E20. På den cykelvägen blir det inget snömos från körbanorna.

Det går om man vill, och bryr sig… 

 

Relaterade inlägg:

 

 


Häng med på Stockholms bästa cykelbana!


I går tog jag och Per Brandt på tidningen Vårt Kungsholmen en premiärtur på Stockholms nyaste och bästa cykelbana. En total omvandling från en smal och trång cykelbana till en bred och bekväm cykelbana – framtidens cykelbana!


Klicka här så kan du följa med på cykelturen!

Här kan du se lite bilder på hur det såg ut innan ombyggnad.

Relaterade inlägg:


Finns alltid en ursäkt att bygga usel cykelinfrastruktur


Se på bilden. Nybyggda hus och gata i södra Stockholm. Vem fick absolut minst yta av de olika trafikslagen på denna plats? 1,12 meter bred dubbelriktad cykelbana. 1,12 meter – i staden som säger sig satsa på cykel. Det går inte att mötas på den ytan, för att säkert kunna mötas på en dubbelriktad cykelbana behövs 2,5 meter. Det är som att göra en dubbelriktad gata 2,5 meter bred – sällan vi ser sådan lösning för biltrafiken. Se sen på körbanan, den är runt 8 meter bred (enkelriktad) inkl. parkering och hållplats. Så också andra sidans körbana. Se även mittallén för träden, 4,5 meter. Se ytan för träden, den innanför de parkerade bilarna, den är cirka 2 meter.

För er som inte är bekanta med utformning av gator så räcker det att körbanan är 3 meter. Och är där en busshållplats behövs 3 meter till. Alltså totalt 6 meter. Här har vi alltså 8 meter – på bägge sidor. Varför? Till vad? Bara dyrare att bygga och underhålla dessa extra metrar. Men så klart, det blir ju väldigt enkelt och bekvämt att använda bilen…

 Bild: Cyklandeombud Stockholm 

Här skyller nu staden på att det blev som det blev för att området planlades innan cykelplanen 2012 med dess nya riktlinjer. Jaha, och det fanns alltså inga riktlinjer innan cykelplan 2012 på hur funktionell och säker cykelinfrastruktur ska planeras och utformas? Så klart det gjorde, till exempel:

  • Cykelplan för ytterstaden 2005
  • Handboken Cykeln i staden 2004 och 2009
  • Vägar och gators utformning (VGU)
  • GCM-handboken

I samtliga dessa dokument finner vi stöd och riktlinjer för att inte bygga det som nu har byggts på denna plats.

Men hej, det är ju en djupt rotad tradition i staden att inte anse sig behöva följa dessa riktlinjer när det gäller cykel, utan istället planera och bygga vilka usla cykellösningar som helst – och samtidigt bygga överstandard för biltrafiken. Finns ju till och med en utvärdering på detta som visar att i stort sett allt annat är viktigare än att bygga säker och funktionell cykelinfrastruktur när staden växer och bygger nytt.

Sen verkar det ju inte hjälpa så mycket att cykelplan 2012 nu finns. För staden fortsätter ju ändå att skapa usla förutsättningar för cykeltrafiken. Där pendlingsstråk blir privata parkeringsplatser. Där huvudcykelstråk blir parkeringsfickor för biltrafiken. Där befintliga cykelvägar görs till x-områden och överförs till fastighetsägare vilket får till följd att det blir avsevärda försämringar för cykeltrafiken. Där det byggs så man varken kan komma av- eller på cykelbanan. Vilka är bortförklaringar då? Att vi behöver ytterligare en ny cykelplan?

Vad vi behöver är ett stadsbyggnadskontor och ett exploateringskontor som vaknar upp och lär sig att planera och bygga stad så cykeln får plats. Och en politisk styrning av Roger Mogert (S) och Jan Valeskog (S) – den lyser med sin frånvaro när det kommer till cykel inom deras område.

Det vore ju lite mer rakryggat av staden att säga som det är – vi prioriterar inte cykel i dessa fall, eller vi glömmer, vi förbiser, vi klantar oss. För även om ni inte säger dessa ord, så säger ni det med det som ni bygger – det är tusen gånger tydligare än alla ord.

Tips från Tomas Eriksson och Cykelombud Stockholm

Relaterade inlägg:


Hösten – då nollvisionen visar långfingret åt cyklister



11 procent av cyklisternas singelolyckor med personskador i oktober beror på lövhalka. Eftersom singelolyckor bland cyklister är många så är det alltså många som skadas under en kort period av året. Och lite görs åt detta – i nollvisionens Sverige.

Istället får vi från ansvariga höra:

– Det skulle kräva otroliga resurser för att vi skulle kunna hålla cykelbanorna varje dag, säger han.

Det går inte, det är för komplicerat, det krävs ”otroliga resurser” är beskedet. Istället läggs allt ansvar på de som cyklar – ni får anpassa er och ta det lite lugnt (även ni som går, ja för även gående råkar ut för lövhalka om nu någon trodde något annat).

Låt oss bena ut några saker här. Till exempel hur mycket skulle det kosta att höja standarden och ha en bättre bekämpning av lövhalka? Nu sticker jag ut hakan och säger: det behöver inte kosta något mer alls. Det handlar mer om hur man lägger upp arbetet och hur man väljer att prioriterar. Det vill säga: kompetens och vilja.

Lövfällningen och halkan pågår cirka en månad. För att ha ett någorlunda tillförlitligt väglag under den perioden behövs lövsopning 1 – 2 gånger i veckan. Det vill säga 5 – 10 gånger totalt under denna månad. Och det är inte hela cykelvägnätet som behöver lövsopas – långt ifrån. Jag gör bedömningen att det handlar om 10 – 15 procent av en kommuns/Trafikverkets cykelvägnät som lövhalka uppstår på. Det är även förutsägbart var lövhalkan uppstår – man behöver så att säga inte chansa eller gissa – den uppstår där träden finns utmed cykelvägen. Detta tillstånd bör ju en gatu-/parkingenjör ha koll på, ingår så att säga i arbetsuppgiften att kunna sitt vägnät. Då kan dessa driftansvariga enkelt upprätta lövsopningskartor över sträckorna i cykelvägnätet där det finns risk för återkommande lövhalka.

Så då vet vi nu att under en mycket begränsad period, på en liten del av cykelvägnätet, behövs det lite extra insatser för att åstadkomma säkrare förhållanden på cykelvägnäten runt om landet. 

Men svaret är: ”Det skulle kräva otroliga resurser…”

Nej säger jag, det skulle inte alls kräva några otroliga resurser. Det är ju närmast häpnadsväckande att en ansvarig uttrycker sig på det sättet. Istället vore det ju mer smakfullt om ansvariga satte sig in i frågan och tog fram en prislapp på vad utökad lövsopning skulle kosta. Och därefter frågar sig om det går att omfördela i driftbudgeten och prioritera annorlunda (vilket det självklart gör). Eller som Anna Niska på Väg- och transportforskningsinstitutet uttrycker det: ”Då blir det ingen ökad kostnad”. Men det görs inte – istället framställs lövsopning som otroligt komplicerat och dyrt – och cyklisterna hålls helt ansvariga och får lösa uppgiften.

Det är ett intressant förhållningssättet att lägga över allt ansvar på cyklisten: bara att anpassa farten och underordna sig fysikens lagar så går det bra. Om vi överför förhållningssättet till biltrafiken skulle vi inte ha så många 2 + 1 – vägar. För det vet vi ju alla att det går inte så bra att köra om i full fart när du får möte. säger vi inte: sluta köra om vid möte så försvinner olyckorna. Vi skulle inte heller ha sidoräcken eller säkrade sidoområden för det vet vi ju alla att kör du av vägen i full fart så går det inte så bra om du kör in i bergväggen eller trädet. Då säger vi inte: sluta köra av vägen så försvinner olyckorna. I biltrafiken har vi alltså kommit fram till att samhället har ett ansvar – en nollvision – att se till att bilinfrastrukturen är någorlunda säker. För människor är människor, och de gör misstag och fel. Arbetet med nollvisionen är ju också mycket framgångsrikt – för biltrafiken. Och det har lagts ner massor av miljarder på att åstadkomma detta. Eller kanske vi ska uttrycka det som att det lagts ner otroliga resurser på att göra det säkrare – att köra bil.

Så alla dessa lövfyllda cykelvägar är inget annat än politiker och tjänstemän och en nollvision som visar långfingret åt alla som cyklar (och går)

Göteborg. Foto: Chris W S Kristoffersen

Lund. Foto: Daniel Sturesson


Lund. Foto: Nils Calmsund

Stockholm. Foto: Johannes Borgström


Stockhom, samma gata, lite senare. Nu är det lövsmet. Foto: Johannes Borgström

Stockholm. Foto: Jon Jogensjö

Göteborg. Foto: Kajsa Nalin

Gävle. Foto: Tony Nordin

Uppsala. Foto: Torbjörn Albért


Västerås. Även här blir det lövsmet när löven får ligga länge på cykelvägen. Kurva och ett tvärfall som gör kurvan feldoserad… Foto: Niklas Kihlén

Täby. Foto: Björn Stenberg


Täby. Foto: Björn Stenberg


Malmö. Foto: Jennie Fasth 


Örebro. Foto: Monan 


I Göteborg finns denna fina och tjocka lövmatta på cykelbanan. En stad som saknar de ”otroliga resurserna” och därför ser det ut så här för de som går och cyklar…
Foto: Ola Kvarnbo 


Ännu en bild från Göteborg. En nästan lövfri cykelbana. Gångbanan ser däremot lite svårttillgänglig ut. Så var går man då? I Göteborg verkar fokus ligga på att köra bil…
Foto: Kalle Eriksson 


Uppdaterad 2016-11-03:
Hurra, pengar finns! Det saknas inte ”otroliga resurser”. Det är planeringen det hänger på. Löven faller ju som de vill och inte som planeraren vill. Ungefär som snön. Fast till skillnaden mot snön vet vi ju var löven faller. Så planera verksamheten lite bättre så ska ni se att resultatet blir bättre. Och färre cyklister och gående som halkar omkull. 


Relaterade inlägg:


Satsar 85 000 000€


För en svensk cykelplanerare en nästan ofattbar summa, 85 000 000€. Det är vad den Nederländska staden Groningen kommer att satsa de närmaste 5 åren på cykel. En stad som enligt mig redan är världens bästa cykelstad. En stad med 200 000 invånare. Men de är inte på långa vägar nöjda med dagens förhållanden för cykeltrafiken utan de fortsätter att utveckla och förbättra.

Jag undrar när vi får se denna mognad och mentalitet hos våra politiker och planerare. De svenska så kallade cykelsatsningar framstår ju minst sagt som patetiska i jämföresle med detta. Och då är ju cykelskulden i vårt land milsvid större än den är i Nederländerna, så våra satsningar skulle ju behöva vara avsevärt störrre än deras för att uppnå en basic och anständig cykelinfrastruktur.

Som jag sagt så många gånger förr: Show me the money!


Relaterade inlägg: