Hur du använder din tuta.


Hej och välkomna till min lilla trafiksola som – tro det eller ej – är helt gratis. Utan att mjölka dig på pengar kommer jag idag lära dig några av rattens funktioner samt mycket pedagogiskt, med bilder och allting, visa hur du gör en säker omkörning av cyklister. Låt oss börja med ratten – en av bilens viktigaste delar då den möjliggör för föraren att styra bilen. Det fanns en tid då ratten bara kunde svänga höger eller vänster, men nuförtiden ser förarsätet ut som en rymdraket och en del av rattens många funktioner glöms lätt bort eller används fel. Därför bärjar vi med lite repetition. 

1. Blinkers (samt hel- och halvljus): Används för att visa vart du är på väg med fordonet. Alla har nämligen inte förmågan att läsa dina tankar.

2. Ratt: Med denna styr du bilen.

3. Hastighetsmätare: Desto högre siffran är, desto svårare blir det att köra bilen och därmed farligare för de runtomkring dig. 

4. Spolarvätska: Bör ej användas som ett vapen mot cyklister.

5. Ljudsignal eller tuta: Används för att uppmärksamma andra trafikanter. 

Det finns många här i världen som kör mer bil än mig och som gör det bättre. Poliser och lärare på trafikskolor är långt mer pålästa än mig när det kommer till trafikens lagar och ett korrekt framförande av fordon utifrån dessa. Vad jag däremot har är en enorm erfarenhet av är olika bilisters mer eller mindre bra användning av ljudsignalen. Därför handlar detta inlägg om hur du på ett fördelaktigt och säkert sätt använder din tuta (eller inte) när du möter cyklister ute på vägarna. 

Mindre bra – ”tutan i röven och gasen i botten”

När du närmar dig en cyklist bör du – oavsett om du hyser agg mot personen i fråga eller inte – använda ljudsignalen i god tid. Dessutom bör du, beronde på väglag och vägens bredd, anpassa farten. Under sommaren är väglaget allt som oftast bra, vilket betyder att cyklisten kommer kunna hålla sin linje längst till höger i färdriktningen. På en spårig vinterväg är detta inte säkert. Problemet med att tuta i röven på cyklisten bottnar i att den naturliga reaktionen hos cyklisten är att vända sig om – vilket är förenat med livsfara om bilen redan har hunnit upp jämsides. Cyklister som cyklar i bredd kan dessutom, om de uppmärksammas i tid, gå in på ett led.

Som tidigare nämts bör du lämna vingelmån för cyklisten. Du bör dessutom inte öka farten vid omkörningen. Gasa kan du gott göra när du kört om cyklisten. Kom ihåg att den som har hindret (alltså det som behöver köras om) på sin sida har väjningsplikt. 

Bra – ”tuta för att uppmärksamma”

På sommarhalvåret hör cyklister ofta när bilar kommer. Ljudsignalen bör därför endast användas om du tror att cyklisten inte uppmärksammat dig och din omkörning kan innebära en fara för cyklisten. Under vinterhalvåret använder många cyklister tjocka mössor, dubbdäck och lägg därtill att väglaget väsnas – därför är cyklister ofta tacksamma om du under denna tid av året använder tutan istället för att gasa förbi i full fart. Ibland kan det rent av vara farligare när en bil smyger sig förbi om cyklisten inte hört den. Tuta på avstånd och sänk farten. Ge cyklisten möjlighet att gå in till vägens kant då det på vissa sorters underlag kan vara svårt att köra alldelles intill kanten.

Kör förbi den glada cyklisten utan att öka farten och känn hur harmonin strömmar från insidan och ut. Glada människor är snygga människor, brukar de säga. 

Trafikförordningen 1998:1276

32 § En förare får köra om endast om det kan ske utan fara.

64 § När det behövs för att förebygga eller avvärja fara, skall en förare ge ljud- eller ljussignaler eller på något annat lämpligt sätt väcka andra trafikanters uppmärsamhet.

Signaler får inte ges längre än nödvändigt. 

Med de vackra orden från Trafikförordningen avslutar jag dagens lilla trafikskola. Nästa vecka ska jag skriva om hur du använder kopplingen. Inte nödvändigtvis för att just du inte kan använda kopplingen, utan för att bilar med automat blir allt vanligare. Därför är det upp till mig att bevara historian om den manuella växellådan, så att även nästa generation kan läsa om den. Därefter är det upp till dem att avgöra om det verkligen var bättre förr – eller inte. 


En fråga om inre och yttre motivation.


Fredagen den 18:e december skriver Inger Enkvist i SvD att universiteten i Sverige håller på att omvandlas från intellektuella mötesplatser, där studenter får förkovra sig i kunskap, till studentfabriker där de istället stoppas fulla med kompetenser för ett visst yrke. Enkvist varnar för att gymnasifieringen av de svenska högskolorna kommer få negativa konsekvenser. Jag har tänkt en del på saken, och desto mer jag tänker, desto mer inser jag att Enkvist krönika sätter fingret på ett antal saker som jag stöter på i min vardag.

Låt oss till att börja med byta ut ”student” mot ”cyklist”, eller elitidrottare”, i Enkvist påstående. Detta först och främst eftersom jag vill relatera inlägget till cykel. Enkvist menar att studenten bör motiveras av sitt intresse och sin vilja att studera, snarare än resultat och målet att bara få ett jobb. Argumentet bygger i grund och botten på den klassiska idrottspsykologiska frågan om inre och yttre motivation. En cyklist som motiveras av inre motivation drivs av faktorer som att det är roligt, sitt eget välmående och sin egen prestation oberoende av andra. Cyklisten som drivs av yttre motivation eldas på av resultat (i jämförelse med andra) och yttre belöningar som till exempel pengar. De flesta vetenskapliga psykologiska studier pekar på att en kombination av de två sorternas motivation, men övervägande inre, skapar de mest framgångsrika atleterna. Framgångsrika elitidrottare som tappar sin inre motivation, men tjänar mycket pengar, tappar alltid i resultat. Vad Enkvist varnar för är ett utbildningsystem där studenter motiveras av yttre faktorer. Prestationen blir i ett sådant system garanterat vanskligare och kanske även lägre. En sådan utveckling skulle vara fatal för det svenska utbildningsväsendet.

För att förenkla kan två dikotomier i kunskapssyn skapas utifrån Enkvist artikel – de som ser kunskap som något berikande och de som ser kunskap som något nödvändigt ont. Det är inte en slump att dikotomierna stämmer överens med de två läger som bildats av reaktionerna på årets julkalender. Den som ser kunskap som något nödvändigt ont tycker att julkalendern borde vara spännande och sprida julstämning istället för att vara en kvarts historielektion. En del barn i Sverige går således till skolan för att de måste, andra för att de tycker det är roligt. Överlag kommer det gå mycket bättre för den grupp som ser kunskap som något berikande, precis som det går bättre för idrottaren som har både inre och yttre motivation. 

Detta föder en fråga som är värd att beakta – utgör synen på kunskap en grund för segregation i dagens samhälle? Är det intellektuellt kapital – och inte materiellt – som ligger till grund för dagens klasser? Det finns mycket som indikerar på att så mycket väl kan vara fallet då klass idag anses vara synonymt med sociala grupper. För det finns de som väljer att titta på dokumentär och de som tittar på Paradise Hotell. Samtidigt som en del flitigt konsumerar både fack- och skönlitteratur har andra inte öppnat en bok sedan de tvingades till det på gymnasiet. En del öppnar sin brevlåda på morgonen och finner tre papperstidningar medan andra scrollar på Aftonbladet och läser det som framstår vara intressant. Det går knappast förneka att detta är val som är av betydelse. Skolans främsta uppdrag borde därmed vara att främja ett livslångt lärande bland samtliga elever och studenter. Förmågan att väcka inre motivation är vad som utmärker duktiga pedagoger från dåliga.  

Enligt socialkonstruktivismen färgas samhällets institutioner av normer och idéer som kan bytas ut med tiden. Den idé som idag vinner allt mer acceptans inom utbildningsväsendet tillhör nyliberalismen. Låt gå att nyliberalismen är den mest framstående ideologin bland ekonomiska institutioner, men i skolans världs ter den sig mer som Alien. Besättningen förde bortom sin vetskap med sig Alien ombord. Till en början underskattas Alien men allt eftersom monstret växer sig starkare inser besättningen att deras liv står på spel. Dessutom visar det sig att en av besättningens medlemmar haft för avsikt att ta med Alien ombord och nu planerar att ta monstret till jorden. Frågan vi ställer oss blir därmed vem som är utbildningsväsendets Ripley?

Skolan måste återigen ta på sig rollen som kunskapsförmedlare för individens utveckling. Idag finns nämligen en trend att göra skolan till en kunskapsfabrik för samhällets utveckling där medborgarna inte utbildas för sitt eget bästa, utan för nationens. Det må vara hänt att detta synsätt på kort sikt gör Sverige mer konkurrenskraftig internationellt, men i det långa loppet kommer vi få betala. För att dra långsiktiga slutsatser som denna måste flera faktorer vägas in. Detta inlägg staterar självt ett ganska bra exempel då vi använt oss av både sociologiska, psykologiska och statsvetenskapliga teorier – låt gå mycket grundläggande. Saker och ting är nämligen mycket mer komplicerade än de synes vara. För att förstå dem krävs en helhet – och det är denna helhet som förbigås när högskolorna blir studentfabriker. 

”Utbildning är en investering.”

(x antal personer jag träffat genom mitt 21 år lång liv).

Enkvist, Inger, 2015. ”Gymnasifiering av universiteten pågår”. Svenska dagbladet. Ledare. 2015-12-18. [Elektronisk] http://www.svd.se/gymnasifiering-av-universiteten-pagar/om/ledare-kolumnister. Hämtad: 2015-12-21.

Relaterat: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/cyklisterna-som-inte-cyklar.htm


Nyheter från den svenska cykelklungan – december 2015


Mycket händer i den svenska cykelklungan i skrivande stund – nya lag och övergångar till höger och vänster. Det rapporteras om rekordwatt och väggningar från landets alla hörn. Här är en sammanfattning av det mesta som hänt i december i sann Aftobladet/lajakt.se/Hänt Extra/Nyheter24-manér. 

Nässjö GP-tatueringen på plats: ”Det var jag som skulle ha den”.

Philip Lindau vann Nässjö GP i början på juni några millimeter för Lucas Eriksson (Tre Berg). Utöver prispengarna fanns en valfri tatuering i prispotten och under hösten har den blivit verklighet. Philip valde en kompass i höjd med de nedre revbenen – ett neutralt val av motiv och placering, men vi kan inte förneka att den klär Philip. ”Det var jag som skulle ha den, det var en jävla tur att jag vann före den där junisen”, säger Philip. ”Kolla på honom bara, Lucas, en riktigt talangfull kille men får han ens göra en tatuering utan tillåtelse från sina föräldrar? Tänk er att han skulle dyka upp med tatuering på stranden. Vad skulle folk tro? Folk skulle tro att han köpt gnuggisar på BR eller något”, konstaterar Philip.

Wilsons attack: ”I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader”.

En solig dag i december postade Fredrik Ludvigsson en video på Instagram med texten: ”Nice and easy recovery in incredible weather!! Can’t believe it’s December in Sweden”. Videon och den unge Ludvigssonens naiva syn på vädret fick Joker Pro Cycling-proffset Edvin Wilson att reagera starkt: ”Ja men vad tyckte du om igår då? I ärlighetens namn hade jag nog föredragit lite köldgrader och ett klimat som var som det ska #räddavärlden”, skriver Wilson och sätter ner foten.

Offrade sina tänder – Steves galna glöggprovning.

Steve testade sex olika glöggsorter under en kväll. Steve konstaterade att tänderna offrats för vetenskapligheten, men flaskorna ser tomma ut så frågan är om inte även levern strök med. Vinnaren från höger till vänster.

Hampus Anderbergs mustaschrevolt.

Med texten ”mest för att reta dem där hemma”, publicerade Hampus ovanstående bild för några veckor sedan. Hampus som för övrigt skrivit kontrakt med det danska proffslaget Team ColoQuick för 2016. Det är något speciellt med unga cyklister från Halmstad och mustasch. Filip Bengtsson – som fortsätter köra för luxemburgiska Differdange år 2016 – har ännu inte köpt rakapparat. Edvin Tholin gjorde ett tappert försök under 2015 varpå han belönades med årets mustasch. Paradoxalt nog är det den yngste av de tre – Hampus – som lyckats odla en riktigt mustig murre. Frågan är vad de där hemma tycker om den?

Cyklar genom Kalifornien – tog ett KOM.

Elitcyklisterna Marcus Svensson och Linda Jacobsson har under vinterhalvåret cyklar kors och tvärs genom Kalifornien. Det här är inte första gången Marcus står för en spektakulär vintersäsong då han under vintern 2012-2013 cyklade hela den långa vägen från Sverige till Indien och Malaysia. Nu som då kantas resan av diverse händelser, medgångar som motgångar. Mest imponerande var att Marcus och Linda på en träningsrunda lyckades med konststycket att ta ett KOM. På bilden ser ni Marcus direkt efter KOM:et och där bakom ligger Linda helt utmattad eftersom hon satt på hjul med hela packningen.

Den vågade magbilden blev spammad – ”Testar idag igen”.

Bråka aldrig med Ove. Inte ens om du är en spamrobot.

Två nya lag och ett Continental-lag i Sverige 2016:

Team Ormsalva heter ett av de nya svenska lagen till 2016. Herrlaget består av vad som förra året var Motala AIF samt några bekanta namn från Falun och Jonas Ahlstrand. Damlaget består bland annat av unga – men redan framgångsrika – cyklister som Emma Ahlstrand och Frida Knutsson. Vad många inte vet är att Team Ormsalva har ett farmarlag i 13–14-klasserna vid namn Team Idominsalva på läpparna.

Det andra nya laget heter Stockholm CK och även här är det både dam- och herrlag som gäller. Herrlaget är en sammanslagning av Valhall, Södertälje och Uppsala samt Fredrik Johansson. Damlaget består bland annat av mina bloggkollegor Sara Penton och Ingrid Kjellström så de får vi hålla tummarna för lite extra i år. Att laget kallar sig för Stockholm CK är ännu ett bevis på att Södertälje och Uppsala tillhör Stockholm.

Avslutningsvis har vi Bliz Merida som trappar upp och blir Continental-lag 2016. Några nyförvärv för att stärka upp laget har gjorts – ett av dem är Hannes Forsby från Göteborg. Ett till namn ska presenteras i dagarna – jag tror det är GP-kungen Isac Lundgren. Mycket talar nämligen för att det är någon från Argon18 eftersom det mesta tyder på att laget upplöses. Min nya träningskompis Patric Ericsson kommer till exempel tävla för Centric Race Team i USA 2016. Hursomhelst, till samtliga nya rekryter i Bliz Merida har jag ett tips: Luta inte era cyklar mot bilen! Mats dödar er!

Julpyntning hos familjen Fåglum:

Har du inte alltid undrat hur den framgångsrika cykelfamiljen Fåglum julpyntar? Med bilder från Alexander Fåglums Instagram kan vi nu visa er. Alexander som för övrigt kommer tävla för det norska Continental-laget Team Ringerike 2016. Storebror Marcus tävlade för samma lag under 2014 men kommer 2016 att fortsätta i Tre Berg.

Åt sju vörtbrödmackor – blev mätt.

Henrik Öijer åt häromdagen sju stycken vörtbrödmackor. När han skulle hugga in på sin åttonde var han så mätt att han valde att lotta ut den på sin Facebook-sida. 


Är det dags att införa cykelkörkort?


Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Samtidigt som cykeln är ett transportmedel som ligger i tiden – och vårt samhälle där bilen som norm allt mer börjar ifrågasättas – växer frustrationen mot cyklister. Vanliga människor som du och jag beskrivs på internet som dödslängtande kamikaze-piloter och anarkister med hjärnan lämnad där hemma i formalin. Den älskvärda gruppen med personer som ofta uttrycker åsikter som att de gärna ser cyklister flyga som vantar över vindrutan, gillar också att föreslå körkort för cykel. Frågan jag kommer försöka besvara idag är därmed: är det hög tid att införa körkort för cykel? 

Sedan september bor jag i en av Sveriges självutnämnda cykelstäder, Lund. Vad jag har konstaterat är cyklisterna i Lund inte speciellt bra på att följa trafikregler. De flesta är mest bara ute och cyklar. När jag kommer på min racer reagerar de ungefär som om de aldrig sett en människa förut. Därför har jag lärt mig att ta det säkra före det osäkra och installera ringklocka på styret. Efter 20.00 bör trafikanter i Lund dessutom vara extra vaksamma då det kan komma en och annan fylleraket farande ur buskagen från en korsande cykelbana, med klirrande flaskor och Systembolaget-påse i cykelkorgen. Med detta sagt måste jag erkänna att jag kan förstå en del personers rädsla för vad som hastigt kan uppfattas som självmordsbenägna cyklister i trafiken. Vad jag fortfarande inte förstår, och aldrig kommer att acceptera, är att somliga tycks bära på en vilja att köra över cyklister frivilligt.

Ett argument som sällan används emot cykelkörkort, men som jag gärna skulle vilja framföra, är det administrativa. Vem ska utbilda, godkänna och kontrollera alla med cykelkörkort? Idag kan de flesta som är över tio år cykla och de flesta har en cykel, eller flera. Det må vara hänt att ett införande av cykelkörkort skulle skapa arbeten, men vi lever ta mig tusan inte i en kommunistisk stat.

När jag gick i grundskolan fick jag ta körkort för symaskin. Utbildningen bestod av ett antal säkerhetsmoment, montering av tråd, olika inställningar och lära sig sy på en rak linje. Sedan den dagen har jag använt en symaskin ungefär tio gånger, och alla gånger var i skolan. Det här är bara ett i raden av exempel på skolans verklighetsfrånskilda undervisning. På högstadiet läste jag sammanlagt en lektion om privatekonomi och sexualundervisningen var begränsad till några lektioner på biologin om blommor och bin. Det kan ses som ett gigantiskt misslyckande från skolans sida, men jag har åtminstone gjort multiplikationstabellen hundra gånger och jag har körkort för symaskin. Jag har slipat en smörkniv och gett bort den till jul med rimmet; ”ära var gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden”. 

Mitt förslag är att integrera trafikundervisningen allt mer i skolan – t.ex. som en temavecka i årskurs fem och nio. Eleverna behöver det då de redan i unga år blir en del av ett tungt trafikerat samhälle som gångtrafikanter, cyklister och medpassagerare. Detta hade inte bara bidragit till att utveckla någorlunda bättre trafikanter, det hade dessutom gynnat de flesta när de senare i livet bestämmer sig för att skaffa körkort. Givetvis hade det inte skapat några fullfjädrade och ständigt korrekt uppförande cyklister i trafiken, men den förmågan har inte heller körkort för bil haft. 

Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Är det därmed hög tid att införa ett cykelkörkort? Svaret är nej – en sådan imbecill åtgärd skulle enbart gynna bilismen. Detta eftersom cykeln, framför allt annat, är enkel och det är enkelheten som gör att cykeln kan konkurrera med bilen. Det är smidigheten – och inte eventuell berusning – som gör att studenter i Lund tar cykeln till universiteten trots att det är snö. För smidigheten och enkelhetens skull kan vi inte införa körkort för cykel – men det finns andra tillvägagångssätt för att utveckla någorlunda mer medvetna trafikanter. 

Ett införande av cykelkörkort skulle bli cykelns död.


Fredrik Ludvigsson – från HV71 till WorldTour


Motiverad av en positiv respons efter intervjun med Richard Larsén kommer den fristående uppföljaren redan nu. Den här gången handlar det om en cyklist som jag själv tävlat mot hela livet. En cyklist som efter två fantastiska säsonger 2012 (junior) och 2013 (u23) ryktades vara under Team Sky:s lupp. Trots detta valde vår cyklist samma lag som sin storebror, laget som i skrivande stund heter Giant-Alpecin. Cyklisten är ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

När jag idag tänker tillbaka på min tid i juniorlandslaget dyker två bilder upp i mitt huvud. Den första bilden är på toppen av ett bergspris i Regio Tour där det står en man utklädd till Borat med mankini och allt. Den andra bilden föreställer en klunga med cirka milen kvar till målet på en etapp i Niedersachsen Rundfahrt. Det är cirka sextio cyklister kvar i fältet och jag kämpar för att överleva bland de tio sista. När jag ligger där, längst bak i strängen av cyklister, blickar jag framåt bara för att se en bekant gestalt i blågula kläder med gängliga armar. Samtidigt som jag sjunger på min sista vers försöker Fredrik ställa av hela danska landslaget och klungan från hjul, i spets. Det bör, för min egen heders skull, tilläggas att jag bet mig kvar och kom i mål runt fyrtionde plats. 

Fysiskt var skillnaderna inte enorma mellan mig och Fredrik vid det här laget, vid ett bergspris satt både han och jag topp tio, topp tjugo. Det som främst skiljde mig och Fredrik var hans förmåga att tävla. Vid ett tillfälle kom han till mig längst bak i klungan och sa åt mig att ta hans hjul för att avancera. Sedan hoppade han upp på en cykelbana, satte in en spurt, hoppade tillbaka in i klungan och slängde en blick över axeln efter mig. Föga förvånande satt jag kvar på samma ställe som innan. Det var först när det gick uppför som jag kunde avancera tack vare min fysiska förmåga. Fredriks höga kapacitet att placera sig och avancera i klungan – kombinerat med fysiken – var, enligt mig, det som gjorde honom internationellt konkurrenskraftig. 

1. För drygt ett år sedan opererade du ett av dina ben eftersom hade problem med blodflödet och under våren fick du problem med knät. Är du hundra procent frisk nu?

Ja, det stämmer. Det tog lång tid och var väldigt tufft mentalt med så lång tid med så mycket problem och motgång, men nu så är allt bra och jag kommer vara fullt redo efter en bra vila till 2016 års säsong.

2. Både du och Tobias spelade hockey i HV71 innan cyklingen blev nummer ett. Har du haft nytta av hockeyn i din cykelkarriär?

Ja, vi har båda spelat mycket hockey. Vi spelar inte längre men vi kollar alltid hockey så fort vi kan och har möjlighet till det då hockeyn fortsatt är något av det bästa jag vet. Men om jag skulle haft nytta av det i cyklingen vet jag inte, det är nog i så fall att idrotterna gick att kombinera på ett bra sätt då jag hade cyklingen på sommarn och hockeyn på vintern – på så sätt hade jag bra och varierad träning året om, vilket gynnar än i lite yngre ålder då det är bra att göra annat än att bara cykla hela tiden, det är lätt att tröttna och tappa hungern lite då.

3. Vad tror du det var som gjorde att du och Tobias uppvisade en sådan konkurrenskraft internationellt redan som u23:or och tidigt kunde ta steget ut i proffscirkusen – något som är ovanligt idag bland svenska cyklister? 

Svår fråga, vi hade suget och var verkligen supermotiverade, vi har alltid tränat väldigt mycket och hårt. När vi kom ut utomlands och banorna blev hårdare, samtidigt som det blev bättre motstånd, fick vi ut all vår kraft och kunde visa vilken stor motor vi verkligen hade. Då kom resultaten mest bara av att ta i allt vad man hade för att hänga med eller bara ta i allt vad man hade så länge man orkade på tempoloppen. I Sverige kan man vara fruktansvärt stark och ha ett bra hjärta, men det kan lätt bli att man inte får ut det i tävlingarna eftersom banorna ofta inte är så krävande, eller passar just för den åkstilen man har, och då är det inte så lätt att få ut det bästa ur en till bästa möjliga resultat.

4. Du är en person som verkar tycka det är okomplicerat att träna – dina långpass i hockeyinlines under ”vilan” får statuera exempel för detta. Många som läser detta upplever det kanske som komplicerat att träna i ett liv med familj och arbete. Vad hur du att säga till dem?

Ja du, det gäller att hitta något man verkligen tycker om att göra/träna när man jobbar mycket och har familj att ta hand om. Eftersom tiden inte alltid räcker till så är det bra att bara träna något man tycker om att träna. Hitta just din grej, det behöver inte vara så planerat och seriöst, bara du tycker det är kul – då får du ut det bästa av det och du mår bäst.

5. Jag är sedan några dagar tillbaka ägare av en äkta Giant-Alpecin-speedsuit som min bror köpte av dig. Hur stor vikt lägger proffscyklister på aerodynamik? Skiljer det sig åt mellan olika cyklister t.ex. dig och Giant-Alpecins spurtare?

Ja, men det är klart att det är viktigt och det fokuseras väldigt mycket på det, Sen är det kanske inte lika viktigt för mig att vara aero som det är för spurtarna, som ska vinna i slutet av tävlingen. Det är olika från cyklist till cyklist, men på den nivån har du möjligheten att få din önskan uppfylld t.ex om du vill vara fullt aero med allt från aerohjälm till skoskydd och dräkt så kan du välja att ta på det.

6. Du har kört många fina tävlingar under 2015, bland annat en handfull World Tour-tävlingar. Vilken tävling var den roligaste och vilken var den jobbigaste?

Ja, på WorldTour-nivå är alla race stora och det finns inte många små race. Den finaste tävlingen jag körde i år tror jag nog ändå är Arctic Tour of Norway, då jag verkligen gillar att tävla i Norge samt att det är lite annorlunda och med en vy man får leta länge efter. Sen var den hårdaste absolut Grand Prix Cycliste de Montréal, full gas från start till mål på ett hårt och tekniskt varv.

7. Sedan du blev seniorcyklist, och framförallt proffs, har wattmätaren slagit igenom. Märker du stor skillnad i ditt sett att se på träning och träna jämfört med tidigare? Om ja, vilka är de största skillnaderna? 

Ja, det har verkligen blommat ut med wattmätare nu, det är inte många proffs som kör utan och jag kan själv säga att jag nästan inte kan träna utan att titta ner på wattmätaren och kolla hur mycket jag trycker. Det är oerhört bra att ha speciellt när du kör intervaller då det är bra att se så man t.ex inte går ut för hårt m.m.

8. Både du och jag är från Jönköping – pärlan vid Vätterns södra strand. Om någon, som inte är från Jönköping, besöker denna underbara stad: vad är värt att besöka och var ska man äta?

Jönköping är vackert och har växt till en riktig storstad nu med alla nybyggda lägenheter, broar m.m. i stan runt om Vättern och Munksjön. Är ni där så måste man checka in och testa Bada Bing, en godare burgare får man leta länge efter. 

Artikelförfattarens kommentar: Två röster på Bada Bing!  

9. På tal om Jönköping – både du och Tobias har köpt lägenheter i Jönköping och flyttar ”hem” från Girona. Varför? Hur påverkar det vinterträningen? 

Ja det stämmer, som cyklist är man ute och reser och tävlar väldigt mycket, man är iväg stora delar av året från sitt hem och efter en längre tid så saknar man att komma hem till familjen lite och ladda upp batterierna – att göra lite annat än att bara tänka och göra cykel dag in och ut för det blir lätt lite enformigt och chans att man tröttnar och tappar det där extra suget man behöver i racen då. Träna hemma i Sverige, jämfört med t.ex i Spanien där vi bodde nu, är egentligen bara att man blir lätt lite bortskämd med så bra väder varje dag, Jag har inga problem att sitta lite extra inne på testcykeln eller att köra några timmar ute i svensk vinter heller. Sedan har vi med laget så himla många träningsläger i Spanien, så timmarna på lvg-cykeln kommer vi få i alla fall. Då är det bara bra att få komma hem och mata intervaller på testcykeln mellan lägren om vädret skulle vara lite sämre.

10. Låt oss fantisera om att Giant-Alpecin håller en beer-pong turnering, under off-season, där lagen består av fyra cyklister. Vilka tre lagkamrater skulle du välja och varför? 

Då tar jag tre tyskar: Simon Geschke, Johannes Fröhlinger och nya förstaårs-proffset Max Walscheid. Varför får ni klura ut själva 🙂 

Artikelförfattarens kommentar: Ledtråden stavas o-k-t-o-b-e-r-f-e-s-t. 

Utöver en liten inblick i hur en proffscyklist tänker och lever lyckades jag även smyga in lite smygreklam för min hembyggd vilket betyder att jag är fullständigt tillfreds med intervjun. Det kan vara skönt och veta att Fredrik och Tobias (samt alla andra proffcyklister) är helt vanliga människor men med träning som sitt jobb. När de inte jobbar tycker de, precis som du och jag, att en hamburgare på Bada Bing med familj och vänner kan vara trevligt. Det finns dagar då proffsens motivation vacklar, då de frågar sig om de verkligen ska åka ut i regnet – precis som du och jag. 

Slutligen vill jag nämna att Fredrik inte vann många tävlingar innan det att han slog igenom 2012. Som ungdom var han duktig men inte bäst. Ännu en gång ser vi att det mesta talar emot gallring och elitsatsningar bland unga idrottare. Det är viktigt att veta som ungdomscyklist att även de som återfinns i resultatlistans mitt, eller nedre halva, mycket väl kan vara framtidens proffs. Som Fredrik själv nämner var det först när banprofilerna och hårdheten på tävlingarna var i hans favör som han kunde visa hur duktig han verkligen var. 

Den här intervjun har fått mig att kunna bearbeta mitt minne från Niedersachsen när Fredrik drar och jag är på repet i klungan. Tack vare det kan jag nu gå vidare i livet men bara delvis eftersom en fråga kvarstår: Vem var mannen i mankini vid bergspriset? Han kommer att hemsöka mig så länge som jag lever. Varje gång jag cyklar över ett krön tycker jag mig kunna se honom stå vid horisonten. Det är både på gott och ont att cykelsporten i Sverige inte har entusiastiska fans utmed vägkanten. 

Fredrik l.t.v. och jag l.t.h. Kinnekulle år 2010. 


Richard Larsén – silvermedaljör på SM, continentalcyklist och västkustbo


Den svenska cykelklungan är ungefär lika hemlig som Försvarsmakten och för den utomstående kan tävlingscyklister ibland framstå som scientologer. Den sportjournalistik gemene man och kvinna stöter på i vardagen skriver hellre om korpfotboll där gubbar med ölkagge lufsar runt och tränar två timmar i veckan. Samtidigt skriver en majoritet av svensk cykelmedia hellre om cykelresor till Trinidad och Tobago – eller prylar för två genomsnittliga månadsinkomster – än svenska cykeltävlingar. Svensk elitcykling faller således mellan stolarna och det tunga ansvaret att rapportera till utomstående faller på de cyklister som bloggar. Dessvärre är cykelbloggarna mer intresserade av att skriva om träningsvärk samt publicera en och annan halvintim svettselfie – vilket kan vara helt förståeligt då det är roligare att skriva om sig själv. På grund av allt detta har jag nu fattat beslutet att börja skriva lite om svensk tävlingscykling. Egentligen är anledningen bakom detta djupt egoistisk då jag märkt att mitt skrivande kört fast i ett politiskt, sociologiskt och filosofiskt träsk tack vare min utbildning.

Mitt skrivande om den svenska tävlingscyklingen kommer givetvis att ske på mitt eget vis och den som förväntar sig långa utläggningar om hur syran kommer i mina ben och sakta kryper upp mot öronen samt inre dialoger kommer bli besviken – det finns de som är bättre än mig på att skriva tävlingsrapporter. Precis som när det gäller öldrickande och jakten på det andra könet – samt mycket annat här i livet –  kommer kvalitet gå för kvantitet.

Nu står vi likt födelsedagsbarnet med en tårta framför oss och frågar oss var ska vi börja. En intervju med Richard Larsén är svaret. Varför? Det korta svaret är därför, det något lite längre svaret är att han är en het potatis i svensk cykel just nu. Efter en riktigt bra säsong, med silvermedaljen på linje-SM som grädden på moset, blev det i dagarna officiellt att Richard nästa år tävlar för Team Tre Berg – Bianchi.

1. Berätta kort om dig själv – vem är Richard Larsén, vice svensk mästare i linjelopp?

25-åring som nu bor i Göteborg men härstammar från Floda. Studerar idrottsvetenskap på GU och jobbar som en del vet på Aktivitus. Har under de senaste åren gjort allt från att jobba som fastighetsskötare till att studera en tid på Handels i Göteborg. Är i övrigt rätt lugn och sansad. Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till.  

Artikelförfattarens kommentar: ”Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till” – i kategorin ”hör till det” hamnar Håkan Hellström. 

2. Säsongen 2015 blev en riktig kanonsäsong för dig där du visade att du tillhör de absolut bästa i Sverige? Varför blev 2015 och inte 2014 eller 2013?

Ja, 2015 blev bra mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Detta beror mycket på att jag haft en struktur i övriga livet som gjort att jag kunnat köra den träning jag behövt och även gett mig möjlighet att köra de tävlingar vi kört i Argon 18.  Detta har inte riktigt funnits där de andra åren. Självklart så har kontakten med Mattias Lundqvist varit väldigt avgörande för min utveckling. De på Aktivitus har inte bara gett mig jobb utan även möjliggjort att jag kan träna smart och exakt, med hjälp av deras utrustning. Jag har dem att tacka för mycket! Allt detta i kombination med den stöttningen som fanns i Team Argon 18 Scandinavia gjorde de resultaten jag fick 2015 möjliga. Allt detta har jag tidigare saknat.

Artikelförfattarens kommentar: Två saker som Richard kommer ta med sig från 2015 är livsmottona #aldrigvila samt #merawatt. 

3. Du arbetar som testledare och fystränare på Aktivius – varför ska en vanlig dödlig cyklist testa sig och få hjälp med träningsupplägg?

Helt enkelt för att öka träffsäkerheten i sin träning. Det handlar inte om att träna mest utan att träna ”smartast”. Genom att veta sin egna nivå så kan man träna efter just sina egna behov och förutsättningar. Detta i kombination med att de flesta har andra åtaganden i sina liv än enbart träningen så finns det ofta ett behov att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt när man väl tränar. 

4. På tal om siffror – tror du att det kommer en dag då vi kan förutse cyklisters potential eller t.o.m. tävlingar utifrån siffror och testvärden?

Intressant fråga. Jag tror att en del skulle vilja göra det. Till viss del så kan man se hur stor potential en cyklist har när man undersöker hens fysiologiska kapaciteter. Dock är cykel en sport som är så oerhört mer komplex så testvärden och liknande kan bara ge en fingervisning men inte vara en total sanning. Så vi kommer nog aldrig hamna i det läget att testvärden övertar platsen som resultatlistor har idag. 

5. Tendensen är att det blir allt färre sanktionerade nationella cykeltävlingar i Sverige, men ännu finns det tävlingar kvar? Vilken är din favorittävling och varför? 

Min favorit måste ändå vara Kinnekulleloppet. Den tävlingen anses vara en av de hårdaste under året och alla svenska cyklister har respekt för kullen. 

6. Göteborg är känt för sina många cykelklubbar och fina Gran Fondo-tävlingar som det i Kungsbacka och GöteborgsGirot. Faktum kvarstår att det anordnas väldigt få – eller inga – nationella tävlingar kring Göteborg. Varför tror du det är så?

Det är antagligen en komplex fråga. Mycket har nog att göra med att det är problematiskt att stänga av vägar eller få tillstånd för tävlingar i vårt närområde. Sen har vi inte några gamla tävlingar som gått år efter år och där klubbarna har rutinen att arrangera lopp. Sen drivs de lopp du nämner utav ett rent vinstintresse. Pengar har naturligtvis en del i förklaringen. ”vanliga” tävlingar drar inte in lika mycket pengar som motionslopp. 

7. Vad säger du till alla cyklister i Sverige som inte är tävlingscyklister – varför ska de (eller deras barn) ta steget och börja tävla? 

Att steget till att tävla egentligen inte är så stort. Det (tävlar) gör redan de flesta redan då många jämför sig med varandra på både träning och motionslopp. Steget till att börja tävla är inte så stort. De flesta tycker att tävlingsmomentet är något som triggar och skapar en ny dimension av cyklingen. Testa och se vad du tycker, det kan vara det bästa du gjort! 

8. Vad tror du behövs för att Sverige ska producera fler cykelproffs och bli en framstående nation på landsvägen som Danmark och Norge?

Tävlingar. Det måste finnas tävlingar att tillgå på hemmaplan. Det ska vara lätt och billigt att tävla. Utan det så drivs inte cyklister till att bli bättre. Samt att förbundet skulle kunna jobba mer aktivt för att stötta de aktiva som är villiga att satsa. Detta tycker jag inte enbart skall gälla för de som tycks ha chansen att ta medaljer på stora mästerskap utan även de med en just nu lägre kapacitet. 

9. Det blev i dagarna officiellt att du tävlar för Team Tre Berg – Bianchi nästa år. Vilka är dina målsättningar med att ta steget upp till Continental-nivån? 

Att få tävla mer internationellt och därmed höja min nivå helt enkelt. Med den stöttningen som laget ger så kommer alla möjligheter finnas att göra det bästa av de möjligheter ett intensivt och internationellt tävlingsprogram ger. Om allt går som önskat så kan man sen se tillbaka på 2016 med några riktigt fina resultat och helst någon seger på något UCI-race

10. Behöver du göra stora förändringar i din träning? Om ja, hur planerar du din vinter (i stora drag)? 

Tror inte några stora förändringar behöver eller bör ske. Kommer dock lägga ner mer fokus på mängd under perioder samt att man får bli mer specifik och ”seriös” med sin träning i vissa avseenden. Det gäller helt enkelt om att höja sin lägsta nivå och bli starkare rent generellt. Så fram till februari så kommer fokus ligga på att bygga grund, detta gör jag med mycket träning på tröskel, distans samt en del Vo2Max-intervaller. 

11. Vilka (vem) vinner tempo- och linje-SM 2016? 

Tempot vinner Alexander Wetterhall, Linje vinner Gustav Höög (båda Tre Berg).

Artikelförfattarens kommentar: Det bör nämnas att Richard lovade på hedersord att svara helt opartiskt. 

Med dessa frågor besvarade kan vi konstatera att om ni någon gång besöker Göteborg – och ser en cyklist cykla omkring inne i Feskekörka med full cykelmundering och en torsk i bakfickan – då är det antagligen Richard som köpt lite mat till distanspasset. Vi tackar Richard Larsén för hans medverkan och önskar honom samt Team Tre Berg – Bianchi lycka till under 2016. Nästa gång jag återkommer med mer om svensk tävlingscykel består menyn av en intervju med ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

*Cykelwebben skriver också om svensk elitcykling. I dagarna publicerade de en ännu utförligare intervju med Richard Larsén för er som inte kan få nog eller ”don’t stop ’til you get enough”, som Michael Jacksson sjöng: http://www.cykelwebben.se/framtid-traning-larsen/. Jag slänger med en länk till Don’t stop ’til you get enough också, det är en riktigt bra låt alltså.


#YOLO


Örestadsloppet 2014 är antagligen en tävling som de flesta minns som total misär och kaos. Örestadsloppet 2014 var nämligen tävlingen då nästintill hela elitklungan blev diskvalificerad efter att kört på fel sida av den heldragna mittlinjen i kantvinden. Jag startade tävlingen trots att jag varit mer eller mindre förkyld i några veckor. Det var något som hade hämmat min prestationsförmåga under hela våren och på Örestadsloppet nådde mina problem sin kulmen. Redan efter fem kilometer var jag avhängd och bröt. På ett gärde utanför Barsebäck satt jag med huvudet mellan knäna och försökte värdera min cykel för en annons.

Detta hade kunnat vara det mindre episka slutet på min cykelkarriär och bravader på två hjul om det inte hade varit för den gode sockerbagaren från Jönköping. Eftersom det inte gick bra för någon av cyklisterna från Jönköping denna dittills miserabla vårdag i Skåne bestämde sig Bagarn för att lätta upp den minst sagt melankoliska stämningen genom att näcka. Helt sonika kastade han av sig cykelbyxorna och spatserade ut på fältet bara några hundra meter från start- och målområdet och ännu närmare den tungt trafikerade motorvägen. Bar om såväl stjärt som snabel, samt med armarna utsträckta, stod Bagarn där ute fältet samtidigt som vi vek oss dubbla av skratt och i en handvändning blev den värsta cykeltävlingen någonsin (enligt Guinness rekordbok) till en av de mest minnesvärda.

Drygt ett år senare behövde jag inte längre ställa klockan för att vakna i tid till tåget. Jag visste dessutom exakt på sekunden när jag behövde gå hemifrån och jag visste på vilket klockslag jag behövde passera just det där huset på vägen till tågstationen. Jag visste vad jag skulle jobba med när min utbildning var klar. Det kunde gå en helg och under två-tre dagar träffade jag bara min egen familj samt Bashenke – inget ont emot dem men i längden blev det lite tråkigt för en 20-åring. Jag kunde varenda cykelväg inom tio mils radie, jag hade kunnat cykla med ögonbindel och ändå lyckats undvika alla bedrägliga hålor i Småland samt Västra Götaland. 

Det var någon gång under någon av alla dessa nästan identiska dagar och veckor som jag bestämde mig för att återigen söka till högskolan. Några månader senare blev jag antagen till Stockholms universitet. Jag ber om ursäkt till alla nollåttor som läser detta – ta det inte personligt – men någonstans kände jag att Stockholm inte var rätt stad för mig som student – så jag tackade nej. Däremot behöll jag en reservplats i Lund. Innerst inne var jag vid det här laget inställd på att fortsätta studera i Jönköping och återgå till min ganska bekväma repetition till liv.

Eftersom vi sitter med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Jag fick reservplatsen och på två veckor lyckades jag ordna allting och flytta till Lund. Efter några dagar i Lund cyklade jag förbi fältet där Bagarn en gång sprang spritt språngande naken. Dimman låg tät och om han hade sprungit naken ute på fältet denna dag hade ingen sett honom. Ett dessvärre bör även inflikas här, då det var en syn att leva länge på. 

Med detta sagt kan vi konstatera att emellanåt behöver vi alla göra som Bagarn – ta av oss nakna och springa rakt ut i fältet med utsträckta armar. Bilisterna som åker förbi och åskådarna som bara står där, ser såväl underliv som dina skinkor – men du bryr dig inte eftersom du har fullt upp med att fly från vardagens tristess.  Den som stundals avviker från stigarna i livets park finner det enklare att gå på stigen väl tillbaka där. Samtidigt gäller det att akta sig, den som springer naken allt för ofta bland fälten löper hög risk att bli omhändertagen av lagens långa arm. Det gäller att välja sina tillfällen med förståndighet, men förståndigheten får inte övergå i försiktighet – den som aldrig tar chansen blir kvar, sittandes i diket. 

Vi lever i en tid där självförverkligande, frihet och individualism framhålls av många men paradoxalt nog är det samtidigt tidsåldern där en del måste syna hela sin kalender innan de kan göra något överhuvudtaget. När Arla byter design på mjölkförpackningen måste de skriva; ”ny förpackning, samma innehåll”, för att försäkra sig om att deras kunder fortsätter köpa mjölken som vanligt. 

Avslutningvis kan vi konstatera att jag sitter här i dag, endast några mil från det berömda fältet där Bagarn en gång blottade sina mest intima ägodelar. Jag kommer behöva ställa klockan imorgon. Jag vet inte vilken tid jag ska passera alla husen – eventuellt tar jag till och med en ny väg. Jag håller fortfarande på ett utforska alla nya cykelvägar och ibland känner jag mig faktiskt vilsen på träningspassen. Jag vet alltså inte exakt vad jag kommer göra imorgon, men om det känns förjävligt vet jag ett ställe dit jag kan cykla för att må bra inombords och tänka tillbaka på en händelse som förändrade mitt liv. Känns det trots allt fortfarande förjävligt tar jag av mig mina kläder och springer. Jag sträcker armarna ut i luften och en iskall östlig vind, direktimporterad från Putin, piskar min pung.


Jag tror egentligen Bitte orkar lite till (eller varför ska DU träna).


Varför ska du – ja, DU som sitter och stirrar på skärmen och läser detta – träna? Att vi måste träna är de flesta idag överens om men en del som ansluter sig till överenskommelsen om behovet att träna famlar efter en anledning i totalt mörker. Den genomsnittlige svensken vet idag alltså att vi bör träna men samtidigt inte varför. För att fylla detta tomrum stoppar media oss fulla med konstruerad motivation utan att för den delen göra någon värst mycket klokare. Till min stora glädje lyckades SVT med motsatsen i den nya serien Träna med Kalle. Innan vi reder ut vad mer exakt Kalle Zackari Wahlström lyckades med kräver sammanhanget att vi benar ut några av de mest populära anledningarna till att träna. 

”Jag tränar för att leva länge.”

Vi lever i en sjuk värld – människor som spelar bort miljoner på poker tvingas mer eller mindre att bli psykiskt omhändertagna, men de som tränar för att leva länge lämnas ifred trots att deras odds är avsevärt mycket högre än att spela hem storvinsten. Med detta sagt vill jag poängtera att det inte finns några som helst garantier för att leva länge bara för du tränar. Visst finns det forskning som indikerar på sambanden men enligt statistiken för beräknad medellivslängd får du också sju år mer att leva om du bor i Monaco – vilket jag konstaterat i ett tidigare blogginlägg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/10/livsfarligt.html. En del människor är idag så upptagna med tanken på att leva länge att de glömmer bort att leva.

”Jag tränar för att bli smal”.

Jag kan förstå en del personers vilja att bli samlare men glöm aldrig att det finns smala människor som lever tråkiga liv och vice versa. Förlora aldrig dig själv i jakten på en kroppsform. 

”Jag tränar för att se bra ut”.

Bör inte förväxlas med ovanstående. Dessutom har den som ser bra ut ingen som helst glädje av det om insidan är bräcklig som en gammal plaststol för 59:90 från Biltema som stått utomhus i ur och skur.

”Jag tränar för att samhällets normer tvingar mig”.

Visste ni att människans kropp är byggd för att sitta i en soffa?

Nu när jag avfärdat det ena populära argumentet efter det andra till att träna så är det så dags för mig själv att betjäna färg genom att blottlägga mina egna argument. Personerna i Träna med Kalle har ofta motiv som de ovan nämnda i början på programmen men efter programmets två månader vill jag hävda att det är något annat som får dem att vilja fortsätta träna. Under resans gång inser de nämligen att träningen, steg för steg, gör morgondagen lite bättre. Träningen leder inte till ett längre liv, ett smalare liv eller ett snyggare liv – men till ett liv av högre kvalité. Självkänslan och självförtroendet ökar vilket leder till att vardagen känns enklare. Träningen får dig att uppleva livet som bättre trots att du egentligen är samma person utan någon som helst vetskap om hur länge du ska leva.

De flesta ansluter sig idag till påståendet att människan är social och väldigt få skulle kunna föreställa sig ett liv som eremiter. Jag vill hävda att människan dessutom är byggd för ett aktivt liv. Precis på samma sätt som isolerade människor till syvende och sist blir galna slutar det därmed inte heller lyckligt för den som inte rör på sig. De som lever utan att träna lever inte kortare, blir inte nödvändigtvis inte tjockare och fulare, men de lever överlag mer innehållslöst. Dessutom gör de livet mycket svårare än det egentligen behöver vara. 

En gång var jag vikarierande idrottslärare för några niondeklassare. Eftersom jag visste att motivationen bland eleverna vara ojämn som gatstenen i Arenberg inledde jag lektionen med att berätta om Mauro Prosperi. Prosperi var långdistanslöparen som sprang vilse i Sahara under Marathon des Sables 1994 och såg ut att gå en säker död till mötes. I ett försök att bespara sig själv på lidande försökte Prosperi skära sig själv i handlederna, men detta misslyckades eftersom han var uttorkad och hans blod var allt för trögflytande. Prosperi lyckades överleva nio dagar och blev räddad för att 1998 och 2012 återigen ställa upp i Marathon des Sables. 

När jag hade berättat historien om Mauro Prosperi var det så tyst bland de trettio niondeklassarna att en knappnål hade hörts falla till golvet. Dessvärre var det en idrottslektion – och inte syslöjd – vilket innebar att inga nålar föll till golvet utan istället förklarade jag anledningen bakom att berätta historien. ”Det är därför vi har idrott i skolan. Människor är sega, envisa och uthålliga – vi klarar mer än vad vi tror. Men för att inse detta måste vi utmana oss själva och själva upptäcka nyttan av det”, avslutade jag och sedan startade jag lektionen. Det var ingen som bråkade med vare sig mig eller klasskamrater den lektionen. 

Dessvärre är idrottsundervisningen i skolan begränsad, resultatinriktad och för många synonym med en oförsonlig hierarkisk miljö i omklädningsrummen. Det är därför ungdomar måste välkomnas till föreningarna och idrotten med öppna armar på sin fritid, utan att ekonomin sätter stopp för det – vilket jag skrev om i mitt föregående inlägg. Föreningarna måste finnas för att ge ungdomar en chans till ett drägligt liv. Människor som går miste om viktiga värden här i livet tenderar att bli frustrerade, ge upp för lätt och falla för frestelsen med enkla genvägar. 

*Den som tränar och lever aktivt behöver inte nödvändigtvis tävla och träna på elitnivå. 


Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern.


Ett virus har fått fäste och börjat nära sig i föreningslivet och den svenska cykelsporten. Det är inte ett virus som gör cyklister sängliggande i veckor och leder till dålig form. Viruset har fått växa obemärkt i det tysta, kanske för att en del ignorerat det i tron om att det var något gott? Dessvärre verkar så inte fallet och viruset är dessutom en del i någonting mycket större.

Vilken är anledningen till att arrangera en cykeltävling? Att främja cykelsporten borde vara det självklara svaret – men idag syns tydliga tendenser på att så inte längre är fallet. Cykeltävlingar på nationell och regional nivå borde arrangeras enbart eftersom klubbar – indirekt deras cyklister – är beroende av att andra klubbar arrangerar tävlingar. Anmälningsavgiften blir därmed endast en symbolisk summa som återbetalas på andra tävlingar under årets gång genom att klubbarna står för sina cyklisters anmälningsavgifter. Profiten på en nationell cykeltävling finns således att hämta i en bra cafeteria.

Dessvärre tycks denna syn på cykeltävlingar vara på väg att ersättas i Sverige. Cykeltävlingen ses nämligen allt mer som ett sätt att tjäna pengar. Eftersom tävlingscyklisterna är en svag marknad – där klubbarna dessutom endast kan ta ut begränsade anmälningsavgifter – har de ersatts med motionärerna. Motionärerna är många, de har pengar och det finns inga restriktioner för anmälningsavgifterna. Samtidigt har SCF inte samma krav på ett motionsarrangemang som en sanktionerad tävling vilket betyder att organisationen för motionstävlingen kan marginaliseras. Detta leder till att cykelklubben tjänar mycket pengar på en motionstävling, pengar som de aldrig hade varit i närheten av på en nationell tävling. Dessutom slipper de svårigheterna med att hitta funktionärer i en tid då det tycks råda brist på engamang från den genomsnittlige medlemmen. 

So far so good som de säger i Amerika. Problemet är att flera klubbar tänker likadant och en livsfarlig kedjereaktion föds. Alla ser plötsligt sin möjlighet att dra sitt strå ur stacken – här finns pengar att tjäna utan att belasta medlemmarna! De sanktionerade nationella och regionala tävlingarna ersätts således på tu man hand med motionstävlingar. Klubbarna har samtidigt som policy att inte betala startavgifter för dessa motionslopp. Detta resulterar i att klubbarna får större intäkter och minskade utgifter. Pengarna läggs på hög och sparas till framtiden eftersom ungdomarna – som pengarna borde användas för – inte kan köra motionslopp. På detta vis förvandlas cykeltävlingen från att att varit det cyklister ägnar sig åt till att vara något där cyklister ska mjölkas på pengar av cykelklubbar.

I Lund finns så kallade nationer – studentkårer som anordnar luncher, fester, evenemang, utflykter och en hel del annat mellan himmel och jord. Nationerna bygger på frivilligt engagemang från studenter. Eftersom de flesta studenter har ont om tid och en genomsnittlig månadsinkomst på 9 948 riksdaler borde det – rent teoretiskt enligt rational choice modellen – vara svårt att hitta någon som jobbar fem-sju timmar gratis titt som tätt. Sanningen är att det är tvärtom. Det finns flera anledningar till varför, men i grund och botten handlar det om att studenterna har kapaciteten att se mervärdet av sitt engagemang. Först och främst finns ett socialt utbyte, du får träffa nya människor och utvecklas som människa i nya miljöer. Dessutom vet studenterna att de är beroende av varandras engagemang. Det är de frivilliga som gör det möjligt att äta lunch på en nation för 35 kr, brunch för 50 kr och köpa en öl till en tredjedel av priset du betalar på en riktig bar. Studenterna vet att om de inte engagerar sig kommer nationerna att sakta men säkert gå sin död till mötes. För att sammanställa det i en enda mening: nationerna bygger på tillit och ger studenterna frihet.

Vad menas egentligen med frihet? Svaret är långt ifrån självklart och den som hävdar något bestämt gör det antagligen eftersom den inte vet bättre. Den form av frihet jag i detta inlägg försöker argumentera för bygger på den republikanska friheten. Enligt denna teori kan människan endast vara fri genom att utföra sin plikt (Skinner 2009 (1990)). I detta sammanhang betyder det att cyklisten endast blir fri att åka på tävlingar om cyklisten själv lämnar sitt bidrag genom att själv vara involverad i arrangemanget av cykeltävlingar.

Den positiva friheten handlar om förmågan att vara självständig (Berlin 2009 (2006)). Det är den positiva friheten som jag behandlar i ett av min föregående inlägg. Människans frihet från staten och andra människor genom rättigheter brukar benämnas som negativ frihet (Berlin 2009 (2006)). I ett cykelklubbsperspektiv innebär detta att den fria cyklisten ska få tävla bäst hen själv vill utan direkta krav på engagemang. Detta låter givetvis idealistiskt men problemet är att en sådan struktur tenderar att gynna de starka – och då menar jag de ekonomiskt starka. Om de olikheter som uppstår till följd av detta sedan ses som rättvisa eller inte beror givetvis på ett politiskt ställningstagande och människosyn – men frågan är om vi verkligen behöver ställa oss den frågan när vi vet vilka som tillhör den svaga gruppen: ungdomar.

Att ungdomar från mindre bemedlade hem hamnar i kläm när utgifter inom idrotten skjuter i höjden är ingen hemlighet. Sorgligt nog är det samma grupp av ungdomar som många gånger behöver denna form av aktiviteter på fritiden. De är dessutom en grupp som besitter minst lika stor potential att bli framtidens svenska OS-medaljörer som ungdomar från familjer med större disponibelt kapital.

”Cyklister med sina dyra cyklar bör inte klaga över anmälningsavgifter”.

Detta argumentet är ungefär lika huvudlöst som en huvudlös gubbe med eld i munnen. Att köpa en cykel är en engångsavgift, att betala för cykeltävlingar är en löpande utgift. Det är ungefär som att säga att den som bor i ett köpt hus inte kan ha problem med ekonomin. Det är sällan engångssummor som knäcker privata ekonomier i vårt samhälle.

Ett ekonomiskt styrsystem vilar enligt Lundquist (2001) på följande grunder: egenintresse, konkurrens, anonymitet, efterfrågan, kund, företag. Känns dessa värden bekanta? Det kan omöjligtvis vara så att jag är den ende som drar paralleller till de nya ideal som växt fram kring föreningar. Föreningar där du betalar ditt medlemskap för kunna erhålla rättigheter och tjänster i den mån det passar dig. Föreningar där din enda skyldighet – vid sidan om medlemskapet – är rösta en gång om året på årsmötet. Föreningar där engagemanget endast förväntas komma från föreningens administratörer.

Det kan tyckas vara relativt oskyldigt att sätta upp dessa ideal kring negativ frihet och egenintresse i föreningslivet men frågan är om det är lika roligt den dagen då det är fler VD:s än ungdomar som utövar idrott på fritiden. Det finns dessutom ett till problem med den negativa friheten – den säger ingenting om vem som ska styra. Individens egenintresse och rättigheter kan bevaras lika väl av en diktator – lägg därtill att en minimal styrelse minimerar föreningens utgifter och effektiviserar beslutsprocessen. Det finns således en tendens att centralisera makten i föreningar och detta sker helt i medlemmarnas godtycke då de samtidigt köper sig fria från engagemang. Priset de betalar är dessvärre högre än vad prislappen anger. 

Eftersom samhället befinner sig i en ständig process finns ännu tid att hejda och stoppa utveckling som går åt fel håll. Konsekvenserna av det jag nämnt i detta inlägg leder dessvärre i det långa loppet till en elitism inom ungdomsidrotten, där enbart de med tillräckliga resurser i from av ekonomiskt kapital har möjlighet att utöva idrott. Detta är indirekt är hot mot folkhälsan – såväl fysiologiskt som psykologiskt då ett liv i rörelse förebygger mer än fetma. Vi bör därför vara ytterst vaksamma och ställa oss frågan vilka grupper som missgynnas av den utveckling som nu sker inom föreningslivet. Vilka är de som inte tar sig till cykeltävlingarna? Vilka är de som inte spelar innebandy eftersom utgifterna är för stora? Det är först när vi helt tappar intresset för dessa ungdomar – till fördel för vårt egenintresse och självförverkligande – som viruset slår till med full kraft. 

***

Sedan jag började tävla år 2007 har tävlingskalender reducerats gradvis, år för år, samtidigt som motionsloppen har blivit fler och fler. Till 2016 hoppas jag att trenden med nationella och regionala tävlingar vänder samtidigt som motionsloppen finns kvar – de behövs ockå, men enbart motionsloppen är inte svensk cykels framtid. 

Berlin, Isaiah, 2009 (2006). ”Två frihetsbegrepp” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 70-80.

Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Skinner, Quentin, 2009 (1990). ”Den politiska frihetens republikanska ideal” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 104-119.