Full fart i dam-och herrklungorna nästa säsong!


Tills nästa säsong kommer det att röras om i grytan kring svensk landsvägscykel då Stockholm Cykelklubb startar elitlag för herrar och damer. I pressrealesen från helgen skrivs det att  På mindre än ett år har Stockholm Cykelklubb (SCK) tagit steget från nybildad klubb till att samla några av Stockholmsområdets bästa dam- och herrcyklister i en fokuserad elitsatsning på landsvägssidan.”

Bakom satsningen står huvudsponsorerna teknikkonsulten Rejlers och Crescent/TEC och målsättning att vara med och konkurrera om medaljer i svenska mästerskapen på linje och tempo för både herrar och damer. Lagen samlar några av stockholmsområdets bästa tävlingscyklister i en kombination av unga lovande cyklister och mer erfarna tävlingscyklister.

”Efter att ha börjat cykla tillsammans säsongen 2014 har de dryga 40 medlemmarna i den ursprungliga gruppen, med hjälp av vår huvudsponsor teknikkonsulten Rejlers, fortsatt att ständigt utvecklas”, konstaterar Thomas Backteman, ordförande i Stockholm Cykelklubb. ”2015 tog vi steget och bildade klubb eftersom flera av medlemmarna i laget, Rejlers Cycling Team, ville börja tävla tillsammans. Nu tar vi nästa steg genom att samla några av stockholmsområdets bästa tävlingscyklister på både dam- och herrsidan. Det känns roligt att kunna vara med och skapa ett nytt konkurrenskraftigt cykel lag i Stockholm för att på så sätt bidra till att stärka cyklingen som sport i Sverige”, konstaterar Thomas Backteman.

Stockholm Cykelklubb är Stockholms enda fokuserade klubb för elitmotionärer och erbjuder en länk mellan tävling och motion. Klubben erbjuder ambitiösa motionärer och elitcyklister en ständig utveckling men har samtidigt som motto att laget är starkare än jaget.

Damelitlaget består av följande cyklister:
Sara Penton (Sara kommer primärt tävla utomlands under 2016)
Mikaela Persson (Mikaela kommer primärt tävla utomlands under 2016)
Emmy Thelberg
Cecilia Widegren
Camilla Backman
Camilla Lundberg
Ulrika Högberg
Anna Nyhlen
Ingrid Kjellström
Jenny Werner

Herrelitlaget består av följande cyklister:
Thomas Wahlgren (tidigare Valhall)
Edward Wendelin (tidigare Valhall)
Christopher Harnesk (tidigare Valhall)
Matti Scheffer (tidigare Valhall)
Peter Eggertsen (tidigare Fredrikshof)
Staffan Arvidsson (tidigare Uppsala)
David Bartolome (tidigare Uppsala)
Lucca Mazzurano (tidigare Velo)
Freddy Johansson (tidigare Kopparberg)
Tobias Stridsberg (tidigare Södertälje)
Nils Penton (tidigare Södertälje)
Patrik Morén (tidigare Södertälje)
Marcus Linder (tidigare Södertälje)

Här kan man läsa mer hos Rejlers, här har Jonas Bohr skrivit om saken och här har Henrik Öijer bloggat.

Den som var riktigt uppmärksam kanske noterade mitt namn på listan bland de som ska vara med i damlaget? Jag är otroligt glad över att stå med bland en samling riktigt starka cyklister. När jag fick höra att det var en cykelklubb som äntligen slog ett slag för svensk damcykling nappade jag på en gång. Under de senaste åren har det spridits ringar på vattnet – i eftersvallningarna av damsatsningar som CK08 Damelit och SubXX.

Mycket har hänt – många starka tjejer har träffats och tränat och tävlat med och mot varandra, framförallt i Stockholmsområdet. Men det finns ändå en otrolig utvecklingspotential – både för såväl enskilda cyklister som för laget inom sporten. Mitt mål med att vara med i laget är att ta rygg (och rulle!) på de andra fantastiskt duktiga tjejerna – lära mig av dem och träna mej bättre tillsammans med dem. Det spritter i benen redan nu för att sätta igång. Vad kul 2016 kommer att bli!


Det är i gryningen det händer


När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.


Avhängd, smutsig och glad


De senaste veckorna har jag ägnat mig åt sådant som jag tycker är läskigt och asjobbigt. Jag har cyklat MTB och CX. Smutsat ner mig. Trillat och fått skrubbsår. Haft maxpuls under längre tid än någonsin förr.

Det började under Hacksta XC, en cross country MTB tävling i Åkersberga. 14 km med ca 600 höjdmeter, upp och ner för en gammal soptipp. En kompis lurade dit mig genom att säga ”jo men junior herrar kör samma bana dagen innan så det klarar du med!!!”. Jag vet ju om att juniorer hänger av mej i de flesta lägen, men jag tänkte att ja, varför inte.

Blev uppskrämd redan under visnings-varvet av Hacksta XC. Det var branta backar både uppför och nerför, klipphällar, dropp. Att cykla ett varv kändes som ett lagom dagsverke. Under loppet skulle jag köra tre varv till!

Starten gick och jag blev snabbt ifrånåkt från större delen av startfältet och dessutom varvad av Calle Friberg (det var typ när jag såg honom som jag fattade att jag ägnade mej åt serious business). MEN jag körde betydligt hårdare och modigare än vad jag gjort om jag cyklat ensam.

Foto: Karolina Örnstedt

Ett par veckor senare körde jag Gärdescrossen i samband med Velothon Stockholm. Det var min första gång på en CX. (De gånger jag körde CX på grusväg för tre år sedan räknas inte längre – inte nu när jag fattar vad CX handlar om). Vi cyklade runt, runt på en kurvig bana på Gärdescrossen. Det var inte särskilt lerigt eller kuperat. Men jag lyckades ändå blåsa ut både skalle och ben totalt. Det krävs en sådan otrolig uppmärksamhet för mitt huvud att berätta för kroppen att svänga snabbt och smidigt och ibland hoppa av cykeln och ta mig över hinder och helst inte bromsa däremellan. När jag bromsar (vilket jag gör – för ofta) blir det ett igångdrag som benen lipar av. 

Foto: Karolina Örnstedt

Damerna skulle köra 40 minuter. Efter 10 minuter tyckte jag att det var nog. Tröttnade på att höra mig själv flåsa och att ha mjölksyra upp till öronen. Otroligt nöjd med min bedrift efteråt!

Jag blev dessutom inte varvad av Lisa Nordén förrän under sista varvet!

Men det är det mesta i skryt-väg jag kan nämna angående mina meriter inom MTB och CX. Jag kör varken snyggt eller snabbt men jag tar mig an utmaningen och jag älskar det. Jag älskar att man inte kollar hur snabbt det går eller hur långt man kört (hinner knappt slänga en blick på klockan) – siffror är inte relevanta i sammanhanget.

Jag älskar att jag måste fokusera så mycket att jag emellanåt glömmer hur jobbigt det är eller vad klockan är eller hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag älskar att smutsa ner mig och känna att jag lever – det är en så fin kontrast till kontorslivet som annars är min vardag.

Jag älskar att 40 minuters träning räcker för att gå hem och lägga sig på soffan och vara nöjd resten av dagen (dvs – det behövs inte 150 km och 5 h loggade på Strava för att träningen ska räknas). Jag älskar att jag inte får svårt att hitta hem om jag blir avhängd. Jag älskar att jag inte bryr mig om jag kommer sist eller blir avhängd – att hoppa över ett hinder med cykeln en gång ger mej en kick som jag kan leve länge på. Och så vidare.

Imorgon, söndag, körs Kompiscrossen på Norra Djurgården. På tisdagar och torsdagar är det träning i Sköndal. Kolla in CXSTHLM på Facebook för mer info om skön träning i Stockholm! Ett tips är även Robin Hedströms blogg här på Bicycling. Killen vet vad han snackar om både när han kör och skriver om CX!


Tre Berg – bättre än Vätternrundan


Förra helgen provade jag en helt ny ny grej – precis som Bitte Håf körde jag Tre Berg. Detta var nytt i bemärkelsen att loppet är ett helt nytt arrangemang. De har inte satt sig på små hästar – de vill matcha upp till Vätternrundan inom några år. Det var även nytt i form av upplevelse för mig då det var första gången jag ställde mig på startlinjen utan att ha en fartgrupp, typ SubXX, med mig.

Vi kallar oss Sub Hofvet Bonk. Tack alla inblandade! 

Däremot lyckades vi samla ihop ett glatt gäng från olika ursprung – SubXX, Fredrikshof, Team Bonk och Örserums IK. Vi cyklade iväg i den frostiga septembermorgonen utan att ha några som helst mål kring snittfart eller liknande – vi ville bara se oss omkring, prova att stanna och fika i depåer och ha kul tillsammans.

Med medvinden i ryggen gick det riktigt bra att cykla ut ur Skara på fina landsvägar. Rätt snabbt gick det dock upp för mig att det är en stor fördel att köra i fartgrupp med en ledande MC framför. Då slipper man de random cyklister som lever rövare och kör om klungor så att fyra cyklister ligger i bredd på smala små vägar ibland. Jag är en fegis ut i lilltårna och är lite för skicklig på att se potentiella olyckor på vägen framför mig. Men hur sjutton kör folk? Är det värt att gå om en klunga som kör kanske i 32 km/h för att man själv vill köra 33 km/h? Speciellt på små kurviga vägar. Är det värt att visa att man ”har starka ben” och köra om för att sen lägga sig precis framför en klunga som behöver bromsa in bakom?

Jag funderar mycket på vad hen som gör såhär skulle säga till typ sin respektive om de skulle krascha – ”jo alltså dom framför mig körde lite för långsamt och jag ville vara minuten före dom in i Skara så jag körde om även fast det var  bakom en kurva med skymd sikt. Jag hade kunnat bryta ryggen om vi mötte en bil men det kändes ändå värt det”.

Som sagt – jag är kanske lite för pessimistisk i mitt förutseende av olyckor. Ändå tycker jag att man kan tänka efter två gånger innan man hämtar andan och kör om folk åt höger och vänster. Eller när man försöker gå in i okända klungor utan att fråga om lov. Jag kan bli seg i skallen när jag är trött men det går ändå inte att försöka smyga sig in i min klunga obemärkt.

Precis som namnet på racet antyder finns tre berg längs banan. Detta är ett koncept som jag älskar. Att köra hårt uppför och sen chilla på platten (kolla #ridehardfikaharder på Instagram!). Första berget dök upp efter ca 35 km och låg i Falköping. Jag får högre puls bara av ett se ett backkrön framför mig och sprätte på uppför. Kul! Tävlingsledningen hade gjort ett bra jobb med att placera ut många funktionärer som bevakade vägarna och skapade ordning då cyklister körde upp och ner på samma väg.

Foto: Jenny Grip 

Nere på platten igen samlade vi ihop klungan och nu var det inte längre lika tätt med cyklister längs banan. Vägarna var böljande och intressanta att köra på. Vid depå 2 tog vi äntligen rast och jag skulle få dricka kaffe!! Hade jag tänkt. Men tji fick jag – i depån serverades endast kardemummabullar och sportdryck. Jag blev uppriktigt besviken. En lite kyligare dag som det var under racet hade kaffe gjort så mycket för humör och välbefinnande!

Andra ”berget” dök upp efter ca 90 km men jag satt och laddade för det tredje och sista berget – Kinnekulle. Där skulle det enligt utsago delas ut spurtpris inom alla klasser och samtliga deltagares tider skulle klockas. När vi såg Kinnekulle framför oss var det några kids som stod i vägrenen och hojtade att ”nu kommer berget” (riktigt kul med så mycket publik ute på banan!! Hatten av för er alla som ställde upp och hejade). Jag och min bror tände till och körde en utbrytning. Det fanns en Bianchi-hoj i potten!

Trampade på för kung av fosterland uppför och kände mig som ett proffs som körde en utbrytning upp för Alp d´Huez. Efter någon kilometer undrade jag dock varför det inte fanns några markeringar längs vägen som tydde på att det var ett klätterpris i närheten? Ropade till funktionärer och frågade vart backen var egentligen? Boomer – jag hade kört på för tidigt!

Foto: Jenny Grip 

Sur över att jag bränt krut ”i onödan” la jag mig och malde på fram Hällekis där ”Bianchi climb” verkligen började. Blev ännu tjurigare när jag hade ett band av herrar bakom mig som inte ville dra en meter (detta är ett tecken på att jag håller på att bonka). Kanske gav denna ilska mej energi uppför backen – jag körde stenhårt uppför och älskade det. Älskade ännu mer att bli serverad kaffe uppe på toppen!

Jag tror dock att jag drack för mycket kaffe och käkade för mycket bullar för på vägen ner och hem – ca 40 km – mådde jag apa (kan även ha tagit ut mig för mycket uppför.. ca 10 mil cyklade på väg i augusti kan ha spelat ut sin betydelse). TACK till Sub Hofvet Bonk som peppade mig och väntade in mig när jag ville lipa och cykla 23 km/h sista biten in i mål.

Jag vann tyvärr inget berga-pris. Det var en snubbe som körde på ca 8 minuter uppför + några andra som var snabbare än mej (hehe). MEN jag fick en fantastisk dag med mina vänner och det slår alla möjliga andra vinster!

Här skulle jag dock vilja framföra ett litet klagomål till Tre Berg och det är att det inte fanns något pris för damer under tävlingen. Elittjejer fick fightas mot elitherrar under Tre Berg och under GP-loppet dagen innan var tjejernas prispeng betydligt lägre än herrarnas. Hemskt synd och old-school på ett annat bra arrangemang! Hör ni ledningsgruppen i Tre Berg – hade ni fått bilder av tjejer på prispallen spridda över sociala medier hade det gett så mycket bra reklam för er!

I övrigt – bra lopp med rolig bana och upplägg med bergen. Samt lagom längd (183 km) och lagom i tiden (nu får cyklister en anledning till att inte ställa undan cyklarna efter Vätternrundan). Imorgon kör jag Velothon – återkommer om utbudet av fika på det loppet!


Att ligga på proffsrulle


I veckan fick jag möjlighet att cykla tillsammans med några kvinnliga proffs i laget Team Tibco. De har sin bas i USA men är just nu på besök i helgen i samband med helgens världscuptävling i Vårgårda – kolla här för mer information.

”Crescent Women World Cup Vårgårda är Skandinaviens enda världscuptävling på cykel för damer. Vårgårda Cykelklubb är också den enda arrangör hittills på damsidan som fått Internationella Cykelförbundets, UCI:s, tillstånd att arrangera två årliga deltävlingar.”

Med tanke på tävlingens höga klass är det en ära för en hobbycyklist som mig att sex av lagets damer anslöt en tidig morgon i norra Stockholm för att visa upp cykling på hög niv堖 både i teorin och praktiken. Laget, tillsammans med några av mina klubbkamrater ur SubXX och ett gäng manliga cyklister, körde 6 mil runt Åkersberga med omnejd. Uppvärmning tre mil följt av depåstopp med fika (man kan ju undra hur vanligt det är att stanna för kanelbulle med kaffe med påtår får någon som är proffs. Snacka om sightseeing i svensk cyklism- och fikakultur).

Därefter rullade vi vidare i något högre tempo och med siktet inställt på Hakungebacken, vilken är en av de längre ”klättringarna” i Stockholmstrakterna. Där finns givetvis ett Strava-segment. Tror ni att proffsen bryr sig om Strava-segment? Nej, inte jag heller. Däremot är det något som ger många motionärer blodad tand. Undertecknad var riktigt otaktisk och tog några längre dragningar precis innan backen tornade upp sig framför oss på vägen (något att skylla på då jag inte är i närheten av att knipa QOM på det där segmentet).

Mellan varven hann jag byta några ord med proffstjejerna. Det är lätt att bli avundsjuk på någon som är stationerad i Kalifornien större delen om året för att cykla och sedan får resa land och rike runt, tillsammans med sitt lag, för att cykla ännu mer. Däremot verkade det inte lika flådigt när en av tjejerna berättade att hon varit utan tandborste och cykelskor i tre dagar på grund av flygplansstrul. Och att hon inte hann se så mycket av till exempel Sverige under denna visit då hon mestadels skulle åka bil och köra race. Plus den eviga pressen över att leverera på cykeln, misstänker jag är rätt oskönt. Men å andra sidan verkade tjejerna i laget ha en fantastisk stämning sinsemellan och jag är oerhört imponerad av de som vågar leva sina drömmar som de och till exempel Sara Penton gör – mot mjölksyra, risken att krascha och med en lön som (i alla fall för kvinnliga cyklister) inte direkt betalar nya diskhjul varje månad.  

Just dyr och uppdaterad utrustning var förresten något som inte nämndes som medel till framgång eller snabbhet som cyklist. Tjejerna fick frågan vad man som en glad motionär skulle investera i för att få mest bang for the bucks – gällande träningstimmar. Att göra en bikefit, jobba med trampteknik och att sova ordentligt var vad de nämnde som viktiga faktorer (läs blogg här för djupare beskrivning). Tänkvärt när det kliar i köptarmen nästa gång!

 I skrivandets stund kör tjejerna lagtempo nere i Vårgårda, det ska gå att följa via SVT Play. På söndag är det sen linjelopp. Om cyklisten Lauren Stephens hamnar i topp 10 blir hon rankad som en av världens bästa 20 cyklister och har goda chanser att köra OS. Jag håller tummarna för dessa brudar och även våra svenska förmågor till helgen!


Genom leran till Hawaii!


Att anmäla sig till flera av Sveriges motionslopp kräver i dagsläget en större kapacitet än att genomföra själva loppet. Det vill säga – platserna säljer slut snabbare än vad fingrarna hinner klicka på ”köp” vid anmälan. Jag jublar över alla initiativ till motion, men det är synd att vissa tävlingar är omåttligt populära trots att de inte ens bjuds på banan vid målgång (!). Och andra väl arrangerade lopp får knappt någon uppmärksamhet – till exempel Xterra är ett lopp som ännu inte har hunnit bli en snackis hos uthållighetsidrottare över landet. Xterra är triathlon i terrängformat – cyklingen på asfalt byts ut mot mountainbike och löpningen sker i skogen.

Det här är ingen triathlonblogg men jag hoppas att det finns cyklister som läser det här och som blir sugna på en utmaning till kommande års Xterra. Xterra Sweden gick i år av stapeln i Hellasgården och distanserna påminner om en traditionell olympisk triathlon – 1500 meter simning, 30 km cykling och 10 km löpning. Loppet gick förra veckan och det var något av det tuffaste jag upplevt. Hade ni frågat mig ca 5 minuter in i loppets cykeldel hade jag svarat (pustat) att det var det tuffaste jag genomlidit. Jag är ingen extremt hårdhudad person men jag kan konsten att ånga på.

Synd att den approachen inte riktigt fungerar på mountainbike. Efter det första tekniska partiet ville jag instinktivt kliva av loppet. Det kändes som att jag och min cykel var ett kylskåp som plöjde långsamt fram i skogen. Vid den första nedförskörningen fick en funktionär be mig att kliva av cykeln och gå istället för att hasa ner för stenhällarna.

”MEN BIT IHOP INGRID. Cykla rakt in i och igenom de där hjärnspökena som lurar i dig att du kommer halka på en sten och bryta benen”. Försökte prata förstånd med mig själv och det fungerade relativt bra. Passerade flera personer som hade fått punktering och kände en stor tacksamhet över att min cykel/kylskåpsekipaget ännu vann mark under hjulen. Önskade att jag tränat mer mtb. Varje kilometer i skogen måste motsvara typ en mil på landsväg. Eller mer om man räknar på det fokus och problemlösningsförmåga som fodras när banan blir teknisk. Ni som kör mtb flinar säkert åt mej nu – men ja jag är nyfrälst.

Banan mätte två varv á 15 km och de sista 5 kilometrarna på varje varv hade sugit åt sig sommarens alla regndroppar = det var en leråker. Jag bet ihop och tog sats för att få kraft att ta mig igenom lerpölarna. Lyckades ett par gånger och var otroligt nöjd. Misslyckades några fler gånger och slirade omkull i leran. Blev smutsig som ett träsktroll men slog mig inte alls. Tror det är nyttigt att trilla omkull på cykel, och framförallt i lera, för att lära sig att varken att gå i backen eller bli smutsig skadar.

Tror egentligen att alla skulle må bra av att cykla mtb. Det kräver aktivitet från varje muskel- och hjärncell. Både bra för dem som bryr sig om att träna magmusklerna eller de som vill träna på att vara här och nu. Att bara höra sina egna hjärtslag, hitta bästa vägen fram genom skogen och vinna små bragder igen och igen när man lyckas trampa sig upp för en sten som på håll liknade ett berg.

Prispallen damer tävlandes i age-goup. Foto: Gunnar Eld

Jag är glad över att jag krigade mig igenom, flera andra deltagare tvingades bryta loppet på grund av cykelhaveri eller skador. Länge sedan jag var så trött och lycklig efter ett race. Jag hann aldrig tänka att det var långtråkigt (som jag tror att de flesta kan våga erkänna att tex Vätternrundan är emellanåt) och glädjen över att korsa mållinjen – utpumpad och lerig från topp till tå var otrolig. Tiden jag fick har massa förbättringspotential (!) och ledde fram till att jag vann min age-group 24-29 bland tjejerna. Det är första gången jag hamnar på pallen och det var riktigt oväntat och häftigt.

Jag kvalificerade mig dessutom till Xterra World Championship på Hawaii i november. Hur coolt låter inte det? Köra mtb upp och ner för vulkaner. Kan inte riktigt greppa det själv och det innebär framförallt att jag och min mtb måste bli goda vänner under hösten!

Men hur som helst – Xterra! Sprid ordet. Hoppas att mtb och smuts kan vinna mark och att loppet blir slutsålt nästa år så att jag får tjejer att raca mot!    


Det bästa av en vecka på Mallorca


Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i ”Team Bonk”, men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg – vilket fick en del av gruppen att flina och hylla ”sportgrus”, och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!

Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början…

… för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år – vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära – men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort – tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den ”ljuvliga världen av belgiska kedjor”.

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel – Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet…

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en ”liten tjej” som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen… men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.


Säsongstart och goda cykelnyheter!


Det har varit tyst på bloggen ett tag på grund av att min cykling legat på is de senaste månaderna. Jag trillade omkull i snömodden någon gång i januari och tappade mitt pannben i smällen. Så less på nedfrusna fingrar och bilar som skvätte snömodd när jag cyklade inne i stan. Har bland annat åkt skidor på kors och tvärs istället – jag överlevde Öppet Spår söndag! Det var det grisigaste jag varit med om eller för att citera den fransman som jag agerade hjälpryttare för i spåret ”det här är ett krig, inte något race”. En stor eloge till er som tog er igenom loppet – hoppas ni fick er Klassikermedalj eller i alla fall hann njuta av blåbärssoppan på vägen.

Hur som helst, nu börjar vägarna i Stockholm sopas och Facebookflödet fyllas med folk som gör racerpremiär. Som det ska vara! Det kliar i mina ben efter det att jag ska cykla på Mallis om ett par veckor. Andra höjdpunkter på mitt cykelschema är bland annat Tjejvättern tillsammans med brudar i Team Skoda och det nya loppet Tre Berg. Så snart jag är på rull får ni höra mer om detta!

Jag tänkte nämna några andra ”cykelnyheter” som jag snappat upp de senaste veckorna.

Vi cykelutflyktingar – är ett fantastiskt engangemang från mina hemtrakter i Småland. Ett gäng flyktingar ska cykla Halvvättern tillsammans på cyklar som goda medmänniskor skramlat ihop till dem. Vilken grej! Hatten av för bland andra en bekant (heja Erik!) som dragit ihop detta och gett många människor, som jag annars tror har det mycket tufft, en bra motivation i vardagen.

Sara Penton, som tidigare körde ur CK08, satsar på en elitkarriär i Holland. Följ hennes resa på hennes blogg här eller på Bicyling här. Otroligt tufft att våga lämna Sverige för att tävla mot de bästa i världen!

Marcus Persson, som tävlar i herrelit här hemma i Sverige har börjat blogga på Bicyling. Underhållande, välskrivet och intressant!

Loppet Cycle for Change går av stapeln i augusti mellan Åre och Stockholm och pengarna för startavgiften skänks till Världsnaturfonden. Snacka om att cykla för en bra grej!

I brist på andra cykelbilder bjuder jag på en bild på hur ni känner igen min cykelrygg i Stockholm vår, eller kanske på Mallis om några veckor? Vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag ska cykla runt med den kaxigaste cykeltröjan ever… kanske bäst att börja träna för att ”fylla upp” den tröja som jag ska köra i?


2014 – när jag cyklade i sex olika länder


Hej och gott nytt år! Jag har ett fantastiskt cykelår bakom mig! Även om det känns som om att jag inte riktigt cyklat så många mil som jag önskade mig har jag cyklat i sex länder! Schweiz, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna och inte minst Sverige. Med en titt i backspegeln börjar jag inse att inte tillryggalagda meter, inte ens höjdmeter är vettigt att räkna. Vad som räknas är alla endorfinkickar och allt skratt som jag varit med om på cykeln.

På Gran Canaria i februari cyklade jag med tjejerna i CK08 och det var tufft, men byggde en gedigen grund för både ben och skalle för resten av året.

I mars började jag cykla MTB hemma i Schweiz och föll pladask för leran, både mentalt och fysiskt. Det öppnade en ny värld och några veckor senare tävlade jag i multisport (!), vilket är det hårdaste och häftigaste jag någonsin gjort.

I mars var jag i Nederländerna och fick smaka på motvinden från ett proffs urvuxna CX. Har aldrig varit så glad över att kunna ligga på rulle eller att käka våfflor efter 10 mil i motvind. Eller över att jag valde att åka till Schwiez och på det sättet fick cykelvänner spridda över hela världen!

Senare i mars drog jag längre söderut till Frankrike och Alp d´Huez. Det är mäktigt att cykla på asfalt som man vet har anor – typ proffsens svett och blod sen 100 år av Tour de France nästan ligger som ett os över vägbanan.

I april gjorde jag som många andra och drog till Mallis för att dricka kaffe på torget i Petra..! Skämt och sido – jag återförenades med mina favoritherrar i Team Bonk och insåg till sist charmen med att vallfärda till Mallorca över påsk.

I juli kom jag hem till Sverige från Schweiz och det var faktiskt bättre än anat. Gillade att jag fattade vad alla sa när vi var ute och cyklade, att jag inte hade problem att dra ihop en egen tjejklunga för träning och att Sverige är vackert helt enkelt.

I augusti körde jag Ironman Kalmar och persade, till min stora förvåning, med 26 minuter. Det är fest i Kalmar i augusti! Man kan vara med även om man inte är så bra på att simma eller kan hantera en tempohoj – jag är ett levande exempel på detta.

I oktober for jag till Italien, åter igen med Team Bonk. Vi körde rejäla stigningar både i strålande sol och i snö, blev matade av lokalbefolkningen och körde ikapp bland bergen.

Under hösten har jag trotsat rusk och slask och haft kul på min MTB, mestadels i Hellasgården.

Avslutade året i Frankrike och cyklade flera mil på en cykel som vanligtvis används till att åka och handla mat och skjutsa hundar med. Hade faktiskt lika roligt då som när jag annars vanligtvis sitter på min älskade kolfiberpärla! Med detta vill jag säga att man får det så kul som man gör det till och det bubblar i mej av önskan att fylla även 2015 med att upptäcka nya platser, nya människor och nya sätt att svettas på cyklandes.

Jag har några nyårslöften – men inga som innehåller ”sluta”, ”aldrig” eller ”hädanefter”. Publicerar dem på bloggen snart! Jag önskar mig bara mer av allt jag redan har och som fyller mitt liv med glädje. Till exempel ni cyklister som gjort mej sällskap i bergen, i leran eller på Ironman banan i Kalmar till exempel. På tal om nyårslöften handlar mitt mest lästa inlägg om hur man Quickfixar formen till beachen – ni hittar det här!