Blogg

Det händer på Mallis (!?)


Jag ligger steget efter, både när det handlar om att fatta Mallis är Grejen när det kommer till vårcykling och att åka till Mallis. När jag var med i Hofvet för ett par år sedan fattade jag inte varför alla vallfärdade till Mallis över påsk när man kunde cykla på sopade vägar hemma i Sverige. När jag firade påsk i snötäckta berg i Chamonix förra veckan fattade jag inte heller varför alla satt och solade sig i bibs och drack Cola på torget i Petra.

Jag är på Mallis den här veckan, veckan efter stora Svenne-bommen. Och efter en dag på ön fattar jag grejen! Vilket cykelmeka! Vilka fina böljande vägar med snälla bilister, vilka sköna raksträckor, vilka vackra berg. Det bästa av typ allt. Och så känner man sig lite som en sektmedlem (av en god sort) när man cyklar med (eller cyklar om?!) klungorna av cyklister på väg till nästa fikastopp. Jag har flinat mig runt dagens ”hello-Mallorca pass” och får sätta koppel på mina lyckliga ben. Har inte riktigt råd att bränna krutet redan i början av veckan.

Jag är här med en samling snubbar och med mej i klungan kan vi kalla oss ”Team Sky Bånk”. Ja, det är jag som brukar bånka men det är inte på eget bevåg. Det är på grund av att killarna tillhör kategorin ”hets-tuppar”, speciellt i varandras sällskap. Alltså de måste typ hävda sig liksom tuppar upp för varandra backkrön för att hävda sig. Och så är de inte heller bra på planering. De glömmer lätt att 15 mil cykling i berg inte tar typ fem timmar som hemma i Sverige. Hets och dålig planering väggar jag lätt av. Men jag älskar ändå att cykla med dem. Idag hamnade vi till exempel på en gedigen grusväg på östra delen av Mallis, hur många av er har varit där? Jag måste bara se till att fylla fickorna med snacks i veckan så ska jag inte behöva bånka i något dike!


Blogg

Tävlingspremiär i Sverige


Jag har i helgen intagit samma position som jag tror att min mamma ibland har när jag typ inte svara på hennes sms härifrån Schweiz. Det vill säga sjukt hispig och med darriga fingrar som uppdaterar Facebook cirka fem gånger i minuten. Tävlingssäsongen har precis dragit igång hemma i Sverige med Jönköpings Varvlopp och Östgötaloppet i helgen. Det är spännande!

Vad som gör mig riktigt glad (och lugnar mina nerver) är att se att damklungan verkar ha vuxit mycket från förra säsongen. Jag hejar på alla er tjejer som vågar er till startlinjen! Ni är supercoola och starka allihop och för er som tappat klungan, kraschat (hände tyvärr under helgen) och är besvikna av andra anledningar – krya på er och kom ihåg att säsongen precis dragit igång! Jag är ingen vis gammal räv som kan säga detta, men jag minns själv hur ömklig jag kände mig efter Östgötaloppet förra året (min första tävling). Det blev bara bättre därifrån!

Givetvis jublar jag även framför datorn när jag fick se att min lagkamrat Sara Penton kom tvåa under gårdagens Östgötalopp. Sara tävlar bara sin andra säsong och går från klarhet till klarhet med sin styrka och framgång. Imponerande! Ännu finare är det att vissa personer bestämt sig för att skänka pengar till vår insamling hos Barncancerfonden varje gång en CK08 brud hamnar på pallen i år. Hela mitt hjärta blir varmt av en sådan givmildhet!

Det går att fråga sig hur det går med min egen cykling. Mina hjul är inne på fix och så länge njuter jag av skog och lera från min nya kompis Mountainbajken. Om två veckor är det dags för multisporttävling. Men innan dess kommer den uppmärksamme att kunna skymta ryggtavlan ovan på Mallorca. Hoppas vi ses där!

Också – vad glad jag blir över responsen från mitt senaste inlägg! Vad roligt att ni gillar och håller med om det jag skriver. Värmer hela vägen från Sverige till Schweiz!


Blogg

Dagarna är viktigare än kalorierna


Schweiz ligger efter Sverige i flera avseenden. Det var nyss som jag uppmärksammade taggen #tjejkropp och blottade kvinnokroppar och blogginlägg med topplistor med varför rumpan är bättre än magen osv. Med eftertanke kom jag dock på att, nej Schweiz ligger inte efter. Den där kroppsboomen kommer inte att komma hit. Det finns inte här – magrutor som exponeras på instagram, rosa shakers och putande läppar eller foton på joggingskor som rastats innan frukost. I Schweiz går man upp och joddlar på morgonen och käkar sin ost och choklad och det är bra så.

Nej, det var ett skämt. Den schweisiska dieten är bredare än så och de flesta kan inte joddla. Men de flesta ställer inte heller klockan svintidigt för att bränna av morgoncadio eller känner till 5:2 dieten heller. Missförstå mig rätt nu – jag tycker det är ascoolt att en del av den svenska befolkningen bygger sig stark och jag är för en hälsosam livsstil om någon.

Men jag märker att jag fått en ny inställning till min kropp och min styrka sedan jag kom hit. När man cyklar, springer och åker skidor i bergen spelar det liksom ingen roll hur många rutor man har på magen, hur snabbt man kan sprunga en mil eller vilken storlek man drar i jeans. Det som spelar roll är att man är att man känner sin kropp och att man är kompis med den. Varje muskel och varje positiv tanke man kan skänka sig själv är guld värd när man försöker kravla upp till en topp på 3000 meter över havet med en tung ryggsäck på ryggen.

Min kropp är fantastisk som har tagit mig upp för alla toppar jag viljat bestiga. Den har långsamt blivit starkare och segare och envisare. Och dessutom är den mycket klokare än min skalle. När jag drar det för långt, till exempel cyklar upp för Alpe dHuez tre gånger på raken och varvar ner med löpintervaller säger den ifrån. Då slutar det såhär:

En vecka på peniciliin / schweiskt rävgift. Kroppen drar i nödbromsen och ger mig en smäll på käften. Däremot när jag ger kroppen vad den vill ha, vilket egentligen inte är särskilt mycket mer än sömn, bra mat och träning i lagom mängd är belöningen desto större. Och det är häftigt. Jag känner ut i varje muskelfiber att jag är starkare och gladare nu än hemma i Sverige.

Om det är på grund av att jag blivit äldre och visare, för att hela Schweiz luktar av en kärlek till bergen snarare än proteinpulver eller för att jag inte exponeras för kropphetsen i lika stor mängd vet jag inte. Men jag kan bara inte låta bli att tänka att det inte kan finnas någon kropp som mår bra av att man tummar på sömn och vettig mat för att typ gå upp tidigt i ottan för att hinna träna. Om man sedan stirrar sig själv i spegeln och har i bakhuvudet hela dagen att man de där magrutorna är sena till sommaren – då tror jag inte att man bygger en kropp som är stark, glad och hållbar i längden.

Emelie Forsberg är en av Sveriges bästa löparstjärnor och hon har dessutom en otroligt sund inställning till sin kropp. I Maraton Petras podd snackar hon om att det är många som ödslar så mycket tid på att oroa sig över sina kroppar när det finns så många andra problem att lösa.

Tänk till exempel på de som är upptagna med att räkna hur många dagar de har kvar att leva. Vad är då kaloriräkning i jämförelse? Det är därför det är så fint att CK08 Ride of Hope cyklar till förmån av Barncancerfonden, något som verkligen gör skillnad!


Blogg

Heja träningstävling för tjejer!


April månad betyder sopade vägar, cykling i kortkort och fika i solen. Eller hur? Låter som fin musik i mina öron och faktum är att jag NÄSTAN längtar hem till Sverige när jag läste att mina goda lagkamrater i CK08 Ride of Hope ska hålla årets första träningstävling för tjejer den 21 april. HÄR finns Facebookeventet. Det är under påsken i Vallentuna och vad kan då vara roligare än att få cykla och träna på att tävla med andra brudar?!

”Men alltså jag är ju inte så snabb och alla andra kommer säkert cykla ifrån mig och jag har ju inte tävlat förut…” kanske ni sitter och tänker nu. NEJ, fel! Alla tjejer som vet hur man styr och bromsar på en racer kan vara med. Förra året dök såväl nybörjare som elitcyklister upp. Såväl damer som var dubbelt så gamla som mig som brudar som bara cyklat något år. Jag tror att alla hade lika roligt och dessutom var det ingen som blev avhängd eller lämnad ensam. Dessutom har man en MC som visar vägen och efteråt bjuds det på fika. Detta nöje kostar bara 50 kronor och pengarna går till vår insamling hos Barncancerfonden.

Hoppas ni är många tjejer som samlas och kör tillsammans! Jag kommer hålla tummarna för er alla härifrån Schweiz och sedan ses vi i sommar på någon träningstävling!


Blogg

Bättre alternativ till Alpe d`Huez


Jag är hemma från Alpe d´Huez igen och det är mina ben glada över. Vi körde nämligen upp för den där lilla trevliga backen tre gånger under helgen. Eftersom grabbarna i Touren körde den två gånger samma dag kan jag ju inte vara så mycket sämre, eller?

Jag ska ge er ett tips och förklara varför jag körde flera gånger. Jag hittade nämligen en alternativ väg upp till Alpe d´Huez. Samma stigning och ungefär samma längd. Inte lika anrik och känd som den vanliga klättringen givetvis, men med en tiondel så mycket trafik och med en bättre utsikt. Den här vägen börjar från Allemont, norr om Le Bourg-d´Oisans. Efter ca tio kilometer kommer man fram till Vilard-Reculas och därifrån följer vägen berget fram till Alpe d´Huez. Den sträckan är otroligt vacker, tänk en väg som den Musse kör med husvagn (på Kalles jul) med med ett säkerhetsstaket och med en fantastisk utsikt. 

Jag hittade den fina vägen på lördagen efter att ha laddat upp med crepes och starkt kaffe nere i Allemont. Perfekt klätterkrubb för övrigt! Anledningen till att jag körde den även i söndags var för att min franska kompanjon införskaffde en hastighetsmätare till sin cykel. Han kände sig mycket snabbare på grund av det och ville slå lördagens tid. Jag erbjöd mig givetvis att ställa upp som hjälpryttare. Efter typ tre minuters rullande insåg vi båda att benen inte var på rekord-humör. Därför blev sista rundan mer av en pleasure-ride – för en gångs skull stirrade jag inte bara på backen framför mig utan även över axeln på den fina utsiken.

Tre gånger uppför Alpe d´Huez på en helg alltså! Jag utser mig själv som en vinnare mot mina bens mjölksyra på grund av det. Faktum är att jag, liksom ett proffs, hade en följebil när jag körde klättringen första gången. Mannen som jag bodde hos trodde inte att en sådan ”blond oskyldig tjej” skulle klara av att komma upp för backen – han satte sig i bilen och skuggade mig utan att jag visste om det. Men vet ni vad? Jag hann upp till toppen snabbare än han trodde! Så han hann tyvärr aldrig ikapp mig för att langa mej sportdryck etc.

Alpe d´Huez gott folk! Åk dit om ni kan. I mars kan man åka skidor och cykla under samma dag, hur fantastiskt är inte det? Jag längtar tillbaka. Jag vill andas bergsluft och slå min egen tid upp för backarna!


Blogg

Rekordförsök på Alpe d`Huez


Jag har turen att få tillbringa helgen på den vackraste plats jag hittills besökt med min cykel, Alpe d´Huez. Från mitt sovrumsfönster har jag den här utsikten:

Jag bor hemma hos en fransman som är uppvuxen i en av de sista krökarna av den berömda Tour de France klättringarna till Alpe d´Huez. Det är 21 serpentinkrökar på den ca 14 kilometer och 1100 höjdmeter långa klättringen upp till byn. Christian, som min värd heter, har alltså sett nästan alla omgångar av Touren från sitt hem. Man kan tro att han festar till det som de många åskådare som kommer hit för att heja på cyklisterna i Touren, men faktum är att han avskyr juli månad eftersom det innebär en stor fara för hans hus. Folk försöker klättra upp på hans tak och tälta i hans trädgård. Lösningen han funnit på detta är att leja några tyskar som ser skrämmande ut och som ockuperar hans gargeuppfart.

Nu vet jag att ni undrar hur snabbt jag körde den berömda klättringen från Le Bourg d-Oisians upp till byn?!

Eftersom vi bor uppe i Alpe d´Huez fick vi börja cykelturen med att rulla ner för klättringen, jag och min franska guide och hjälpryttare Pierre. Något som alltså gav utrymme för att planlägga hur man skulle ta kurvorna på vägen upp för att köra så snabbt som möjligt. Det är ett coolt område att cykla i – hela dalen luktar cykel, trots att det är mars och skidsäsong. Efter en warm-up nere i dalen satte vi fart uppför. Givetvis var jag lite nervös när stigningen började, man vet aldrig vilket humör klättrarbenen behagar vara på.

Det fina med klättringen är att varje serpetinkurva är numrerad. 21 kurvor ska tas och det är ett jämnt mellanrum mellan dem. Bra för pannbenet – varje avklarad kurva är en bedrift i sig. Dessutom är den brantaste delen (maxlutning på 14%) precis i början, den den värsta delen är snabbt avklarad. Överhuvudtaget är klättringen faktiskt snäll – den är jämn och dessutom är utsikten över bergen så vacker att man inte riktigt hinner lyssna på sina ben när de gnäller.

Nu får jag det att låta som att jag klämde 1000 höjdmeter i ett andetag – så var det inte alls. Min puls lade sig stadigt precis på gränsen till rött och emellanåt var det riktigt jobbigt. Speciellt eftersom det var fredag eftermiddag och jag fick dela vägen med franska semesterfirare som ville upp till sina chalets och sätta på fondue-grytan och korka upp vinet till helgen. Jag tror att grabbarna i Touren har en bättre hejarklack än så.

Min franska hjälpryttare kom ner och mötte mig när jag hade ett par kilometer kvar. ”Ca va?! Tu aimes?” frågade han och jag flåsade fram att ”Jo det är en trevlig klättring eftersom man hinner hämta andan och ta det lugnt i krökarna”. Då stirrade han oförstående på mig och sa att krökarna är till för att lägga i en extra växel, hur kunde jag tro något annat? Pierre var 12 minuter snabbare än mig (och hann således hämta andan på toppen, bild ovan), det kanske förklaras av våra teorier om kurvtagning?

Ahmen hur snabb var du då Ingrid?! En timme och tolv minuter flås och mjölksyra! Behöver bara träna lite till så kan jag ligga på rulle på snubbarna i Touren nästa år, eller vad tror ni?


Blogg

Att cykla runt Lac Léman på fin svennerulle


Nu hörrni, nu rullar det! Under helgen har jag cyklat 30 mil i tre olika länder. Både mina ben och mitt sinne är privilgerade och på bra humör! I torsdags började äventyret då jag mötte min lagkamrat Ulrika Emegård med make Niklas. Vi styrde kosan österut, mot Genéve, för att cykla runt Genévesjön/Lac Léman.

Vädret var fint och jag njöt av att få ligga på fin ”svennerulle”. Ni ska veta att det inte är cyklister från alla nationaliteter som blir skolade i att visa tecken för rondeller, inte brassa iväg efter rödljus och att göra mjuka byten när man cyklar tillsammans med andra. Jag har vant mig vid den ”franska hetsrullen”, det vill säga – ser en fransk cyklist typ en backe som ser rolig ut så sprätter de. Jag försöker alltså säga att Niklas och Ulrika körde motsatt till detta idiotiska beteende och det är bra.

Efter fika vid den berömda fontänen i Géneve fortsatte vi på andra sidan av sjön, österut in i Frankrike. Nu blir det mycket smutskastade av Frankrike och dess invånare, men vägarna på andra sidan landsgränsen var faktiskt sämre OCH det blåste motvind (sorry alla fransmän, ni vet att jag gillar er massor egentligen!). Synd att behöva veja för hål och ojämnheter när vi för övrigt började få ett riktigt bra lagtempo på G!

Vi rullade genom Thonon och Evián och valde inte turistvägen nere vid kusten eftersom vi ville cykla lite snabbare. Har man tid och hellre beundrar utsikt än andra cyklisters hjul så kan jag dock rekommendera turen längs sjön. Riktigt fin och pitoresk!

Vi fick ändå vår dos av vackra Génevesjön som matchar perfekt med de snötäkta bergstopparna i fjärran. Efter Eviàn går vägen precis nere vid vattnet. Då finns verkligen ingen orsak till att klaga, även om mina ben började tappa krut efter sisådär tolv mil och Ulrika fick en dubbelpunka (franska vägar alltså…).

Vid fransk schweisiska gränsen hade de andra rundat sjön och tog bilen tillbaka hem till Chamonix. Då hade jag endast tre mil kvar och det är ”ju ingenting på en 18-mila runda”. Nåväl, när det mörknar snabbt och energin börjar tryta är man/jag inte särskilt kaxig längre. Det kliade i fingrarna efter att svänga in på närmaste Mc Donalds och ringa mamma som kunde komma och hämta mig efter det att jag halsat en liter Cola.

Tyvärr bor min mamma inte i samma land och jag skulle ALDRIG kunna ringa fransmännen jag bor med och be om hjälp. Då skulle jag bli kallad ”une faible fille suédoise” för alltid och det tål jag inte. Jag bet ihop och landade nöjd på soffan efter ungefär 6,5 timmar och 17,5 mil på FINCYKELN (bild ovan). Dagen efter for jag till Holland för att prova på cykelvägarna där, mer om det senare!


Blogg

Tackbrev


Tjena benen, tänkte bara säga att ni rockar. Ni har tagit mig upp för mer än 3000 höjdmeter den här helgen. Tillsammans har vi trampat en tung mtb genom lera, bestigit isiga bergstoppar på skidor, slagit nya %-rekord i klättring uppför (35%!), hoppat över taggtråd och pulsat genom snö. Det har varit svettigt och gjort förbannat ont emellanåt men visst har det varit värt det? Vi har njutit av utsikten på upp till 2600 meter över havets höjd, cyklat nerför långa nerförbackar, åkt skidor i djupt puder, fyllt på med frisk luft, jobbat en del på solbrännan och lärt oss mycket om hur man beter sig på en cykel i skogen. Riktigt bra. Nu tar vi en lugn början på veckan och fyller på med energi och sömn och annat sådant som gör er glada och pigga igen sen blire på´t igen nästa helg! Och då är ni lite starkare, jag lovar.

MVH Glad och tacksam nyfrälst mtb-cyklist och skidåkare


Blogg

Att bjuda på snabbhet


Jag sysslar med triathlonträning på wannabe-nivå och det tycker jag att fler cyklister borde göra. Det är nyttigt att prova på att ta motvinden på egen hand ibland, och inte bara förlita sig på att man har kompisar som bjuder på stadig rulle. Hur som helst var jag igår och simmade i en kommunal simhall här i Schweiz. Jag festade till det och satte på mig min simmössa från Ironman Kalmar. Så kul brukar jag nämligen inte ha det när jag tränar med triathlonklubben. Det blir bara pinsamt eftersom jag simmar på långsammaste banan, folk kan bröstsimma snabbare än jag crawlar och så vidare.

Rackarns så det gick i poolen! Och då snackar vi tyvärr inte om att jag simmade snabbt, utan de som simmade på samma bana som jag gjorde det. Folk simmade om mig så att det skvätte om det och jag fick veja för att inte bli träffad av en spark.

Jag misstänker att det berodde på min simmössa. Den inger ju en viss respekt och folk tror att alla som gjort en Ironman kan simma 4000 meter eller klämma en mara varje dag i veckan (falskt – jag lovar). Vem vill inte simma om en Ironman liksom? Jag kan tänka mig att det är bra story typ vid det schwesiska matbordet ”ja idag gick det så bra på simträningen, jag simmade snabbare än en tjej som gjort en Ironman!”. Det var givetvis frustrerande. Det ÄR frustrerande att jag aldrig blir snabbare i vattnet, jag är ett hopplöst fall som antagligen alltid kommer vara sist upp ur vattnet på triathlontävlingar. 

Men sen tänkte jag om – vad fint att jag kan bjuda på det där! Att folk kanske pressade sig lite extra på träningen för att simma om mig (inte så svårt dock) och att de förhoppningsvis kunde känna sig snabbare och starkare än vanligt. Jag vet själv hur länge man kan glädja sig över en sådan känsla efter ett bra träningspass.

Jag funderade lite på vad man kan göra mer för att bjuda sin omgivning på de där snabba känslorna. Cykla på Ekerö iförd tempohjälm i en hastighet av 20 km/h? Gå/jogga runt Kungsholmen i en Ironman Finisher tröja? Dyka upp på Hofvet-träning med en 100 000-kr cykel och bli avhängd av lugna gruppen? Små incitament som folk kan glädja sig över länge.

När jag kom ur ur simhallen såg jag något typiskt schweiziskt och inom samma ämne. En pendlarhybrid med kolfiberfälg (japp jag fick fram och knäppte på hjulen för att bekräfta att jag sett rätt). Det här är bra! Det är bra att folk vågar parkera ett sådant vrålåk på allmän plats och dessutom unnar sig att njuta av Finhjul under pendling.

Hoppas dock att jag cyklar om den här personen när jag kommer med min tunga MTB…


Blogg

Quick-fix till sommarformen?


Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp ”Nougat pillows” i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost…

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av ”hälsodjävulen” i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det ”bra för formen” när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och ”ren” kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ ”rent och glutenfritt”.