Randonnétips till i vår!


Om ni inte har nåt bättre för er i slutet av april så tycker jag att ni ska åka till Mallorca. På lördagen den 25:e går Mallorca 312 som är ett riktigt kul lopp. Men det roliga tar inte slut där. Två dagar senare, den 27:e april, så anordnar Randonneur Stockholm en 20-mils brevet som har potential att bli årets festligaste brevet. Vi startar i Alcudia och kör ett varv via Petra, San Salvador, Randa, Sineu, Lluc, Cap Formentor och tillbaka till Alcudia.  Mer information hittar ni på Randonneur Stockholms hemsida. Välkomna! 


Måndagstips! The Highlands 1300.


Idag hade vi nog vinterns fulaste dag i Stockholm. 4 grader, mörker och regn. Och som lök på laxen var det måndag också. Men deppa inte ihop för det. Nu kan ni se filmen om The Highlands 1300 som gick i somras. Jag tipsade om det här tidigare men kunde inte cykla det själv. Man får egentligen bara se filmen om man bor i Storbrittanien men med Google Chromes insticksprogram Hola kan ni se den ändå. När ni har installerat Hola så kan ni njuta av en timmes randonnécykling i vackraste Skottland. Jag har faktiskt inte sett filmen än utan jag kommer ha den som sällskap till Monarken ikväll. 

Ni kan självklart följa tråden på Happy mtb för att läsa mer om äventyret. Ni kan också kika på Peter Hampus och Jannetubas bloggar. Bilderna har jag knyckt från deras bloggar. 

/Johan


Julklappstips.


I brist på riktig cykling att skriva om så får jag väl passa på att tipsa om en bra julklapp till dig själv eller någon du tycker om. Boken ”Tour de France, historien om världens största cykellopp” släpptes i somras i anslutning till starten av Touren. Det är en riktigt ordentlig pjäs på 742 sidor skriven av Joakim Jakobsen. Här kan du följa Tourens utveckling sedan den första etappen 1903 till 2013. Det är verkligen ingen skönmålning av sporten utan man får följa med på cyklisternas hårda villkor med den fysiska utmaningen, krascher, droger och det härliga vansinne som Touren är.

Om du vill läsa mer så rekommenderar jag Tim Krabbés klassiker The rider och Tyler Hamiltons The secret race. Där har du cykelläsning för en hel helg. Enjoy!


Den medelålders mannen klädde ut sig till löpare. Det som hände sedan fick mig att häpna.


Vad var det där bra för? Sist jag sprang var 2004. Då var det Stockhom Marathon och sedan dess har jag bara använt joggingskorna när jag klipper gräsmattan. Springa liksom. Man får ju bara ont i benen och är tvungen att ha telefonen i sånt där lökigt fodral på armen. Jag är ju cyklist. Men nu var det så att jag hade råkat anmäla mig till Tunnelrun. Antagligen för att jobbet bjöd på det och jag såg det som en anledning att börja springa igen. Men det gjorde jag ju inte. 

Nåväl. Jag och kollegan Micke bestämde oss för att hålla ihop och göra det bästa av det hela. Det var ju trots allt 42000 andra som skulle göra samma sak, att springa genom Norra länkens tunnlar innan de öppnar för biltrafik. Sen kan man glömma att springa där nere. Eller jo, efter en zombieapokalyps så borde de passa fint för att husera en stor del av Stockholms befolkning i. Men då måste alla ingångar täckas för ordentligt. Annars skulle det bli ett jävla liv där nere. 

Det första jag såg var Martin Stenmark som stod på en scen i tighta byxor och reflexväst och sjöng om sjumila kliv och att han hade kastat loss och inte skulle komma hem ikväll. När han var klar med uppträdande tackade han för sig och sa att han var tvungen att bege sig till sin startfålla. Han skulle nämligen också springa. Så ska en slipsten dras.

Innan starten gick vi in i startfållan tillsammans med några tusen andra i vår grupp. I trängseln försökte vi hänga med i uppvärmningen utan att tramsa bort det. När starten gick så började folkmassan långsamt röra sig framåt. Efter någon kilometer kunde vi springa obehindrat. Man såg de gula reflexvästarna överallt och de såg ut som att rinna som en flod genom tunnlarna. Lite här och var sprang vi förbi upphöjda DJ-bås där de dunkade techno och sköt laser och konfettiregn. Tack vare alla specialeffekter och musik och allt som hände runtomkring så tickade kilometrarna på lättare än förväntat och till slut var det bara en enda kilometer kvar.

Den sista biten guldkantades av en kille som stönade som att han gjorde nåt helt annat än att springa. Jag tänkte en sekund att det kanske var en idrottsfysiolog som hade spanat in mitt fulländade löpsteg men släppte den tanken lika snabbt när jag såg min skugga på tunnelväggen. Stönet blev högre och högre och till slut sprang han förbi mig och jag kunde äntligen börja tänka på löpning igen.

Allt som allt var det en riktigt kul upplevelse. De hade verkligen lyckats få till en feststämning i tunnlarna. Plats 9000 någonting vittnar om jag nog bör fortsätta att vara en medelmåtta på cykel istället. Att springa kan andra pyssla med. 

 


Lite grann om det här med ursäkter och motivation.


Jag är en sån där måldriven människa. Inte så där att jag är en hetspelle som måste vinna till varje pris utan mer att jag behöver ett mål att spänsta mot. Till nästa år har jag satt upp fyra ganska stora mål. Egentligen är det ett stort mål och tre delmål. Hursom helst så kommer det krävas en rätt duktig mängd fokus och träning för att få ihop det. 

Jag har för tillfället fastnat i nån sorts bekvämlighets/slacker/radhuspappa-inställning. Jag byter långpassen på helgerna mot en timmes mellanmjölk på Monarken och väljer ibland bort kvällspass mot att dricka vin i soffan och glo på nåt hjärnslött på tv. För som sagt, det är ju bra mycket lättare att sitta i soffan och glo än att klämma ur 1000 kcal på Monarken. Men klarar man de här målen genom att träna som en vanlig radhuspappa? Fan heller. 

Det finns så otroligt många ursäkter för att hoppa över träningen. De flesta ursäkterna kan man lätt slå hål på. Med familj och barn så har man oftast något bokat på helgen så man inte hinner träna alls. Om det inte är något bokat så kan man ge sig fan på att det regnar. Men är det verkligen så illa? Nej, om man verkligen vill så kan man ställa klockan på fyra, fem eller sex och hinna med 10-15 mil innan familjen ens har hunnit tänka på vad de ska ha för pålägg på frukostmackan. Om man verkligen vill alltså. Den tiden jag lägger på cyklingen får jag helt enkelt ta från min egen tid. Alltså den tiden som jag tex slösar bort framför tv:en eller i sängen eller när jag skriver sånt här trams på bloggen. Jag får helt enkelt tänka om. Det får vara slut på alla lama ursäkter och den opassande bekvämligheten. Ryck upp dig för fan. 

När jag höll på med body building för snart 20 år sedan så läste jag en artikel om en amerikansk byggare som hette Steve Michalik. Han var lite speciell, förutom att han dopade sig hejdlöst och åt aphjärnor för att han trodde att han kunde få i sig tillväxthormon på det sättet så hade han en del egna teorier om coaching och motivation också. En gång tog han till sig en adept som skulle tävla i body buildiing. Han stämde träff med honom på en badstrand och de gick tillsammans ut i vattnet. Där tryckte han ner den unga body builderns huvud under vattnet tills han drunknade. Men precis när han tuppade av så drog han upp adepten och fick liv i honom. Sen förklarade han att för att kunna vinna så måste man vilja det lika mycket som man vill ha det sista andetaget. Annars kunden han lika gärna ge upp direkt. 

Nu kanske man inte behöver dra det så långt men om man verkligen vill något så får man vara beredd att offra lite. I mitt fall kan det betyda att stå emot vinsuget ibland och ställa klockan på några timmar tidigare än jag först hade tänkt att gå upp. För det är faktiskt så, det räcker inte att träna som Svenne Banan om man vill prestera som Zlatan eller Gunde Svan. 

Är det nu jag ska skriva att ”nu kör vi så det ryker”? Jo för fan nu kör vi så det ryker hörrni! 


Anmäld till Mallorca 312


Idag öppnade anmälan till Mallorca 312 och så fort jag själv öppnat mina vinsvullna ögon så slängde jag mig på datorn och slängde in mig själv i startlistan. Nu är det bara 174 dagar kvar. Min ben kommer få lida duktigt i vinter. Jösses vad kul det ska bli. Om ni håller ut nån dag till så kommer jag presentera ännu en anledning att åka till mallis i slutet av april. 


Gud hör bön. Randonnékalendern är här


Nu ni randonnérävar är det dags att ta fram almanackan och kryssa för alla brevethelger under 2015. Det ser ut att bli en fullspäckad säsong med en kalasavslutning i Frankrike. 

En kul nyhet är att La Lepre Stanca kommer köra två hela serier från Jönköping. Habil start minst sagt. Peter Tonér kommer köra tre 20-milare från Köping. Det kommer fortfarande köras starter från Västerås. Göteborg har delats upp till två olika startplatser. Mer info om det lär ni hitta på Hisingens hemsida. Det blir 17 starter från Göteborg och 13 starter från Mölndal. De é la för goa ändå. 

Vi i Randonneur Stockholm bjuder på tre serier. En från vardera startställe. Två av våra starter kommer vara på annan ort än vad som står i kalendern. Mer info om det kommer senare. Skojsigt kommer det bli i alla fall.

Nu blev jag så där härligt peppad för nästa år igen. Tänk att det är fyra år sen man satt och peppade så här för PBP förra gången. Den här vintern kommer det inte vara några problemr att motivera sig i mörkret och kylan. 

Nu kör vi så det ryker. Nästa års säsong börjar nu!

Foto: Christer Hedberg.

/Johan 


Nästa års planering börjar bli klar.


Jag är en sån där planeringsmänniska. Oftast har jag nästa års planering klar innan årets säsong ens har börjat. Och så har det varit i år också. Men under den sista månaden så bestämde jag mig för att lägga till två lopp till som kommer göra nästa år komplett. 

Det börjar med Mallorca 312 i slutet av april. Det gick bra förra året men jag var inte med i täten från början utan jag låg långt bak i startfältet och hade inga ambitioner på att cykla snabbt förrän vi kom till bergen. Men då var det för sent för att göra något vettigt.  

Strax efter det kör vi de avslutande 40 och 60-milsrundorna i brevetserien. Vi kommer förhoppningsvis arrangera en hel serie plus en 100-milare från Barkarby nästa år. 

Sen är det dags för Vätternrundan. Jag kör med Continental test team igen och målet är att komma in under sju timmar. Jag var med 2013 och kom in på 7:17. Den sommaren hade jag lite svårt att fokusera på träningen tack vare bröllop och cykelkrascher. Nästa sommar har jag inga planer på att gifta mig så bara där var ett hinder ur vägen.  

I början av juli går Jotunheimen rundt. 43 mil och 4500 höjdmeter i Norge. Kan det bli bättre? Jag körde den 2007 men har inte lyckats ta mig dit sen dess. Nu kände jag att det var dags igen. Med en bra form från Vätternrundan så borde jag kunna hänga med hyffsat här också. 

Till sist är det dags för årets höjdpunkt, Paris-Brest-Paris. Det blir tredje gången för mig och målet är att komma in under 50 timmar. Förra gången körde vi på 51:30. Med lite bättre planering så hade vi kunnat skala av en eller två timmar. Den gången slog vi det gamla svenska rekordet. Med lite tur slipar vi lite det nya rekordet den här gången också.

Det här är vad jag kommer tänka på under vinterns mörka timmar. Just därför så hoppar jag väl upp på Monarken redan nu. Mors!


Endura Alpentraum. Ett kort inlägg.


Jag kommer skriva en längre artikel i tidningen om loppet så ni får läsa resten där. Jag kommer säkert återkomma till det här loppet senare under hösten. Det var så pass läckert. 

Oj vilken helg det blev. Det började lite knackigt. Vi flög ner på fredag förmiddag och självklart lyckades Arlanda slarva bort våra cyklar. Det är nämligen JÄTTESVÅRT att rulla in två cykelväskor i ett flygplan. Det här gjorde att vi fick stressa runt och låna ihop kläder och cyklar och köpa nya skor för att ens kunna köra. Men även om vi nu hade allt för att kunna cykla så är det inte helt optimalt att cykla 25 mil genom alperna med lånade grejer. Men lockan 01 på natten ringde receptionen och sa att våra cyklar hade kommit. Även om vi inte fick sova något den natten så hade vi ändå våra egna grejer. 

Nog med gnäll. Loppet var fantastiskt. Det var väldigt bra arrangerat och i vätskedepåerna kunde de som hade bråttom kunde sno åt sig färdigblandade flaskor och en näve gel. Vi andra som tog det lite piano fyllde på som vanligt. Vyerna var helt magiska. Bergen och dalarna är så mäktiga att man helt tappar perspektiven. Det kändes som att man fick en överdos i intryck under dagen. Om ni vill cykla er vimmelkantiga i berg så kan jag verkligen rekommendera det här loppet. 25 mil och 6000 höjdmeter sitter rätt fint i benen. 

Här är några bilder från arrangören. Mina bilder kommer i tidningen senare. 


Packat och klart för alptrauma.


Sådär. Efter en veckas förkylning är det äntligen dags att flyga ner till Tyskland. På lunchen var jag iväg till till Frode för en sista behandling av hälsenorna. För den äkta racelooken fick jag svart kinesiotejp. Nu när uppladdningen har varit så fullständigt miserabel så behöver jag inte stressa utan kan lägga lite mer tid på att ta fina bilder och leta efter getter. Sen kan jag ju alltid ljuga på bloggen och skriva att jag var jättesnabb ändå. Nu återstår bara att hälla upp ett glas vin och lägga mig i soffan. Vi ses efter helgen!