Alternativ till Vätternrundan


Man borde kanske ha gått på mellandagsrean i mellandagarna. För min del kändes det dock mer lockande att ladda med en stor portion gröt, sätta på sig superunderställ, stoppa fickorna fulla med överblivet julgodis och sen sätta sig på en cykel i lördags.

Det finns nämligen otroligt fina vägar här i krokarna kring Gränna. Om man viker av från den traditionella Vätternrundan finns det riktiga guldkorn. Till exempel om man svänger vänster i rondellen efter (mysiga?) kullerstenen i Gränna så får man, efter en trevlig liten uppförslöpa, utsikt över sjöarna Bunn och Ören på sin högra sida. ”När jag flyttar till Småland ska jag bo i en gammal kyrka här och tagga #outsideisfree på alla instagrambilder”, sa brorsan. Så fint och gemytligt är det!

När man nått längst söderut på Ören kan man fortsätta till Lekeryd och Svarttorp och så småningom kommer man fram till Huskvarna. Vägarna dit är stora och fina och ypperliga för partempo. Eftersom jag dagen till ära satt på en för stor och tung cykel (bra bortförklaringar!) och mitt sällskap brorsan är en bergaget låg jag gladeligen på hans rulle uppför.

Tyvärr började det regna ett inte särskilt behagligt vinterregn strax innan vi nådde till Huskvarna. Vi hade dock tur i oturen – fina fiket Kroatorpet i Huskvarna hade öppet. Det finner man strax efter Gisebobacken – en av de skönaste nerförslöporna under Vätternrundan (efter Kaxholmsbacken). En röd hemtrevlig kaffestuga som serverar stora mackor som smakade ljuvligt efter cirka 2,5 timmars hojande.

När vi fått upp värme, energi och humör bestämde vi oss för att inte köra raka vägen hem till Gränna utan istället att skarva över Landsjön och Bunn. Precis nedanför Landsjön (väster om Kaxholmen) finns den bästa utsikten över Vättern – något man verkligen går miste om när man cyklar Vätternrundan! Sedan svängde vi mot Bunn i Ölmstadsrondellen och körde mellan sjöarna och Örserum (igen) på vägen hem.

Elva fina mil kasserade vi in i lördags. Landade kall och nöjd i soffan hemma efteråt och återställde energibalansen med ens tor kopp varm choklad. Världens bästa mellandagsnöje. Tyvärr gick det åt pipsvängen med Strava-utmaningen Festive500. Inte för att vi inte orkar dra in 500 kilometer på sju dagar! Nej, haken sitter i att jag glömde min Garminsladd hemma i Schweiz. Och har passet inte registrerats på Strava är det i princip inte genomfört. Eller?

Strunt samma – man blir glad av att cykla oavsett om passet registreras eller ej.


Nöden har ingen lag – #festive500


Jag är stort fan av att registrera mina cykelpass på Strava och även av deras olika utmaningar. Det senast aktuella heter Festive500 och går ut på att man ska cykla 500 kilometer mellan jul och nyår. En ypperlig aktivitet för alla som lider av chokladask-ångest sedan julens frossande. Jo, jag är en av dem och antar utmaningen! Detta till ära har jag bestämt mig för att uppgradera min kolfiberpärla till en veterancykel från 70-talet.

Stålracern på bilden ovan är tio storlekar för stor för mig och har även fördelen att man växlar nere på ramen. En hoj som kräver sin ryttare med andra ord! Jag saknar inte min älskade Cervelo som står på ett studentrum i Schweiz…

Nej, det var lögn. Hela mitt hjärta saknar min cykel Pärlan, men när man ska åka hem till Sverige för bara ett par veckor måste man prioritera platsen i resväskan. Cykelskor, SPD-pedaler, pulsklocka och ett par bibs var tyvärr allt cykelrelaterat som fick åka med hem den här gången. Det kommer man ändå ganska långt med när man kan låna ihop övrig, mer eller mindre storleksmässigt rätt, utrustning från föräldrar och syskon. Nöden har ingen lag när man verkligen vill cykla helt enkelt!

… och egentligen spelar det inte så stor roll om man inte är bike-fittad och har matchande kläder och vita strumpor och sadel som passar ens sittben när man får sånt ypperligt sällskap som brorsan och pappa på cykelturen. Vi cyklar med utgångspunkt från Gränna på de vägar som säkert många hyser en hat-kärlek-relation till – Vätternrundanvägar! Med tjusig utsikt över Vättern och med en härlig frisk vind över slätterna.


Jag är trött och lycklig just nu. Jag älskar livet i Schweiz med berg, snö och choklad i överflöd. Men just nu är det skönt att vara hemma i Sverige och prata svenska med nära och kära! Jag hoppas på att klara av att cykla de 500 km som krävs för festive500, men om det inte går på grund av väder eller vind eller cykelhavri blir jag inte särskilt ledsen. Jag kommer ha roligt även om jag bara cyklar 174 eller 490 km.


Besvikelse & drömmar till 2014


Jag har bott i Schweiz i fyra månader nu och en av mina största besvikelser finns dokumenterad nedan:

Vad ni ser är en spinningklass som äger rum i mitten av en gympasal. Samtidigt som folk spinnar håller andra på med att klättra, spela volleyboll och gymnatisera. Vad jag gillar med spinning är att mörkret i en nedsläckt spinningsal inspirerar mig till att pressa mig själv. Ingen kan se eller höra när jag grisar – svettas och flåsar och stångas med mjölksyramonstret. Något inspirerande mörkergår tyvärr inte att finna på spinningarenan i det här landet. Okej – det säger kanske mer om mig än om spinningen att jag behöver nedsläckt och dunka-dunka på hög volym för att nå maxpuls. Jag måste lära mig själv att svettas även i ljusa förhållanden.

Det främsta problemet med träningsformen ovan går dock inte att urskilja från bilden. Det sämsta är att den största likheten mellan cykling och spinningen ovan är typ att man sitter och trampar. Resten av passet vet jag inte vad jag ska kalla. Under passet klappade instruktören på styret i olika takter och omgångar, som om att det vore något instrumet. Vidare ställde han sig upp och ner från sadeln med en hög frekvens i flera omgångar – ungefär som om han red lätt (som man gör när man rider på en häst). Vid något tillfälle hoppade han även av cykeln för att blanda in styrkeövningar i vad jag trodde skulle vara konditionsträning.

Med anlending av ovanstående har jag därför fått avklarat mina intervaller ensam i gymmet – från samma plats som bilden ovan är tagen. Det är inte heller särskilt roligt – jag saknar spinningen och det kollektiva svettandet med mina vänner i Sverige! Vore det inte för att jag hade ett träningsschema från Isak Strömberg skulle jag antagligen gett upp efter 30 minuters tristess varje gång. Nu kommer jag igenom eftersom jag har en träningsplan och även faktiskt ett mål att visualisera i skallen när mjölksyran bränner som värst i benen.

I maj nästa år ska jag köra Raide Centrale Paris, vilket är en multisporttävling som är högt ansedd bland universitet i Frankrike. Det är den akademiska elitens tuffaste fysiska utmaning. Under fem dagar ska 250 kilometer och 8000 höjdmeter bestigas i hjärtat av Schweiz – Interlaken och glaciären Jungrau (bilden ovan är därifrån och togs när jag var där på hajk i september). Man ställer upp i lag om fyra och cyklar, springer trail, paddlar och klättrar. Eventuellt klättrar i grottor med (om jag fattat översättningen på den franska hemsidan korrekt).

”Men du har ju aldrig cyklat mtb eller klättrat Ingrid och varför skulle någon vilja vara i ditt lag?”. Varje lag måste ha en tjej som ställer upp och jag har blivit tillfrågad av några franska multisport-killar från Paris om jag vill köra med dem. Jag skulle tro att detta är på basen av att jag typ ser ut som att jag håller under flera dagars äventyr i bergen och dessutom har vilja och/eller dumdristighet nog att tro att jag ska lära mig cykla mtb under våren. Såklart jag inte kan säga nej till en sådan jobbig och häftig utmaning!

Imorgon åker jag hem till Sverige med halva Schweiz chokladtillgångar i kappsäcken. Längtar som attan efter good old Sverige och julfirande med familj och vänner. Men sen, när chokladen och glöggen och skumpan är slut, nästa år, ska jag tillbaka hit och komma ur min winter-shape! Mot bergen och en snabbare säsong 2014!

God jul och gott nytt år till er alla tills dess!


Sköna kontraster


Hej och god vinter på alla er där hemma som accepterat att säsongen på landsväg är avslutad för i år! Hoppas att ni har roligt under era CX- och MTB-pass eller distanspass inne i spinningsalen. Eftersom vintern tycks komma senare till Schweiz än Sverige har jag ännu inte tackat av säsongen 2013. Jag håller hårt i min landsvägshoj, eftersom det faktiskt är möjligt och för att jag saknar både vintercykel och anständiga spinningpass att gå på.

För ett par veckor sedan hade jag turen att få besök av min lagkamrat från CK08, Majken Lidén. Vi cyklade tillsammans med en holländare mot Lac de Joux, som ligger uppe i Jurabergen. Det innebär en stigning på nästan 1000 höjdmeter från startpunkten nere i Lausanne. Vädret nere i staden var risigt, vilket fick undertecknad att inte direkt längta efter en liten klättring på 1000 höjdmeter. Men tack vare pepp från sällskapet kämpade jag på uppför Jurabergen – en stigning som heter ”Le Col du Marchairuz”, och som för övrigt  varmt kan rekommenderas. Vägförhållanden är bra, lutningen jämn på ca 7,5% över 10 km och sikten fantastisk när man väl tagit sig upp på höjderna.

När vi befann oss på en höjd av cirka 1200 meter över havet lättade dimman och plötsligt befann vi oss i ett winter wonderland! Snön låg på fälten och solen sken över Mt Blanc som gick att skymta på andra sidan Genevesjön. Snacka om att det var värt kalla fingrar och en klättring för den utsikten!

Efter det att vi nått toppen, på cirka 1400 meter över havet, cyklade vi ner cirka 400 meter igen för att komma till sjön i mitten av Jurabergen. Här kommer vi till den negativa delen med att vara dumdristig och cykla landsväg i november – det är fruktansvärt kallt att susa nerför på en cykel i minusgrader. Mina fingrar frös till glasspinnar och om det inte vore för att Majken hade packat fickorna fulla med extra kläder hade jag – jo ärligt talat – tagit tåget hem. Detta medförde även att jag tyvärr inte kan ge något vidare uttalande över hurvida sjön i bergen var vacker eller ej. All min energi lades på att trampa för att få upp temperaturen och för att komma hem till en kopp varm choklad.

För att komma hem till Lausanne igen väntade ännu en mindre klättring för att komma tillbaka över Juras bergsrygg. Vägen hem därifrån ledde över den Schweiska och gemytliga landsbygden, till exempel byn L’Isle. Cirka 90 kilometer och fyra timmar senare hade jag återfått temperaturen igen och var otroligt nöjd med dagens utflykt. Det är sanslöst hur glad jag kan bli av kombinationen sol och cykel, och ja snö också.

Jag måste också nämna att jag dagen innan cykelturen, och de flesta helger på sistone också för den delen, åkte skidor. Även om det är möjligt att cykla nere i Lausanne vid Genevesjön finns mycket snö uppe på höjderna i bergen bara någon timme med tåg bort. Det är något jag älskar med att bo nära Alperna – möjligheten att både kunna cykla och åka skidor under en dag om man så vill. Snart når dock snön även kanske ner till Lausanne och det är något jag inte önskar med tanke på att mina cykelben behöver underhållas…

MEN det ska tilläggas att jag tror att skidåkning, främst i offpisten är ypperligt för benmusklerna. Jag som trodde och hoppades att mina ben var härdade vid det här laget hade fel. Ni kan gissa vem som brukar be om after-ski tidigast av alla efter en dag i backen – Ingrid ”som cyklar jämt” eller folk från Schweiz som hellre åker lift än cyklar upp för berg… 🙂


Nu kan du också göra skillnad!


Om du också vill göra skillnad – både för cancerforskningen och damcyklingen i Sverige, har du nu möjligheten att skänka pengar till Barncancerfonden genom CK08 Ride of Hope.

Som jag tidigare nämnt består CK08 Ride of Hope är elva starka landsvägscyklister som tillsammans med sina coacher Fredrik Ericsson, Isak Strömberg, Mirella Ehrin och Henrik Ehrin kombinerar elitsatsning med välgörenhet under 2014.

Coachernas hela årsarvode kommer att oavkortat gå till Barncancerfondens insamling. Genom att betala en del av den totala summan till Barncancerfonden är du alltså också ett ekonomiskt stöd för ett damelitlag på landsväg.

Under säsongen 2014 kommer CK08 Ride of Hope att tävla runt om i Sverige, och bland deras målsättningar finns en första plats i lagtävlingen i Swe-cup, tillsammans med andra pallplatser.
CK08 Ride of Hope vill också att svensk damelitcykling ska öka, och för detta jobbar de aktivt genom att inspirera andra och arrangera träningstävlingar där alla som vill får vara med.

Jag är själv med i laget så mycket jag kan i härifrån Schweiz. Sverige är inte något jag saknar särskilt mycket – men när jag ser hur det här samarbetet håller på att utvecklas till något stort önskar jag att jag var hemma och kunde bidra mer. Det här kan leda till en utveckling både för cykel-Sverige och cancerforskningen! Jag hoppas att ni är flera som också känner en vilja till att hjälpa till genom ett med en slant till insamlingen!


CK08 Ride of Hope


I senaste numret av Bicycling kan man läsa om att cykellaget som jag är med i, CK08 Damelit, numer heter CK08 Ride of Hope. Anledningen till detta är att i september i år dog vår sportdirektör Martin Ingelgård i cancer. Det var han som skapade CK08:s damelitlag och till hans minne vill vi nu göra vad vi kan för att bidra med pengar till cancerforskningen, och samtidigt driva vidare hans vision om ett starkt Stockholmsbaserat damelitlag på cykel.

Till minnet av Martin kommer två av Sveriges bästa cykeltränare – Fredrik Ericsson och Isak Strömberg – coacha oss oavlönat under ett års tid. Deras tänkta arvode från lagets elva medlemmar kommer istället att gå oavkortat till Barncancerfonden genom Ride of Hope. En fantastiskt fin gest från två av Sveriges största träningsprofiler har alltså gett oss en chans att skapa något mycket större.

Mer information om finns att läsa på CK08:s hemsida under fliken ”Elit-Damer”. Där kommer snart mer information om hur både företag och privatpersoner kan bidra till att stödja cancerforskning och cykellaget. Dessutom finns vi på Facebook och på Twitter.

Även om det är en tragisk bakgrund bakom det här tror och hoppas jag att det här kan föra mycket gott med sig – både för cancerforskningen och för cykelsporten. Som ni vet befinner jag mig själv inte hemma i Sverige för närvarande men jag ska göra vad jag kan för laget på avstånd. Jag påbörjade i veckan precis ett träningsschema signerat Isak Strömberg och hoppas på en snabbare och starkare cykelsäsong nästa år – både för egen del men allra mest för damcyklingen hemma i Sverige och cancerforskningen!


Snö och klättringar i Italien


Hej, jag har hört rykten om att det råder lövhalka och andra otrevligheter som ställer till det på vägarna för er cyklister där hemma i Sverige. Därför tänker jag inte lägga upp några nytagna bilder på det faktum att jag ännu cyklar i kortkort här i Schweiz – jag vill inte att ni ska bli för advunsjuka. Istället bjuder jag på en bild som faktiskt är tre veckor gammal och tagen på en höjd av ungefär 1000 möh.

Det var inte planerat att vi skulle cykla i ett winter-wonderland, utan det var en överraskning på vår väg till dagens topp. Klättringen var 16 kilometer lång, jag fick vända efter ungefär 15 km. Vackra vinterlandskap i all ära – men 23 mm däck på is och stelfrusna fingrar är ingen hit.

Förutom överraskningar på snö rullar det på bra här nere. Jag har skaffat mig ett ”team” bestående av ett par fransmän och holländare som jag kör någon klättring i veckan med. Vi kallar oss för ”Sky Team Rolex” eftersom vårt universitet, EPFL, är sponsrade av just Rolex. Om det skulle skita sig med våra ingenjörsstudier hoppas vi på att Rolex tror på oss som cykelförmågor istället.

Gällande klättringarna börjar jag äntligen uppleva något slags framsteg. Det vill säga – jag drabbas inte alltid av känslan att cykeln ska välta varje gång det går uppför och jag har på något galet vis börjat njuta av att pressa mig själv genom mjölksyran.

Därför tänkte jag tipsa om en bra backtur som jag cyklade när jag var i Italien för några veckor sedan. Turen på kartan nedan är från norra Italien, Lugano ligger precis nordost om området.

Föregående dag hade jag och mina tre cykelpolare haft en lång dag på cykel, vi kom hem klockan 23 på kvällen, och därför var vi alla beslutsamma om att vi inte ville cykla vilse i Italien ännu en dag. Vi valde ut en rutt med ”kvalitét” – tre ordentliga klättringar.

Dessa tre heter San Michele da Mesenzana, San Antonio – Monte Nudo och Ganna-Boarezzo. Den första av dem var lömsk – slingrade sig runt och upp för ett berg där toppen hela tiden anades bakom trädtopparna. Men icke – varje sväng följdes av en ökning av hur brant det var. Att cykla utan att veta hur lång sträcka som återstår är typ det värsta jag vet. Jag förlorar liksom hoppet – jag är oerhört beroende av att veta hur tufft jag vågar puscha mig själv eller om jag ska spara på energin.

Men visst kom toppen så småningom och då visade det sig att samtliga i gruppen stannat och hämtat andan under klättringen utom jag..! Fjäder i hatten/hjälmen (och en cola) till mej! Vi cyklade ner genom ett vackert naturreservat och fortsatte till nästa klättring.

Håkan – taggad som få på att jaga höjdmeter med sin nya hoj.

San Antonio – Monte Nudo, som tydligen funnits med som en etapp i Girot. Värt en gruppbild!

Andreas strechar ur all mjölksyra ur benen.

Brorsan Claes har precis upptäckt att han är en riktig bergsget.

Efter en lunch i Cittligo cyklade vi med riktning hemåt vid kanten av nationalparken Campo dei Fiori. Det är en riktigt fin väg – slingrande och böljande vägar genom en lummig skog. Precis lagom innan dagens sista klättring hem till hotellet : Ganna-Boarezzo. Om någon någong gång cyklar den klättringen kan jag varna för att det finns vissa partier där vägen är i dåligt skick. Watch it och håll hela tiden efter skyltarna mot Marzio.

Efter dagens bestigna 2700 höjdmeter var vi väl värda en ”after-bike” – en öl med utsikt av solnedgången över de Italienska Alperna.


Cykling blir glädje i Italien!


Jag har varit i Italien i helgen och cyklat och min spontana reaktion dagen efteråt är: YES! Nu vet jag vad mina ben är gjorda för! Cykla i berg!

Vi tar det hela från början. I helgen fick jag nämligen angenämt besök av en bror och två goda cykelpolare från Sverige. Vi åkte från Zurich till Marzio, vilket är en miniby som ligger nära Lugano, precis på gränsen mellan Schweiz och norra Italien – i alperna. För att nå till hotellet behövde man bestiga en backe på ca sex kilometer och med en lutning på 6%. Kan kallas ”lagom nedvarvning”, eller ”det där får ni sota för senare!”…

På fredagen cyklade vi en runda som gick ungefär såhär och målet med rundan var att besöka cykekyrkan Madonna del Ghisallo. Turen innehöll tre rejälare klättringar och när vi mötte den första, efter cirka tre mil, flinade jag inte som på bilden ovan. Jag flåsade så det ekade bland träden och knäppte förtvivlat på mina växlar för att hitta en lägre växel.

Efter ett snabbstopp i Arogono blev det inte bättre. På gränsen mellan Schweiz och Italien ligger klättringen Via Confine, som börjar med en 18%-skylt. Efter några kilometer var det dock som om att mina ben accepterade mjölksyran. Det blev normalläget. Och 20 km/h kändes nästan som en snabb hastighet emellanåt. Dessutom var jag mäkta kaxig eftersom min polare Andreas, med ett kompakt vevparti, trodde jag skulle hoppa av cykeln när det var som brantast. Det gjorde jag inte! Jag tog mig upp. Det var dock ingen skön syn, skulle knappast kallas cykling utan snarare krig på cykel.

… och när en klättring är bestigen försvinner alla jobbiga tankar ur skallen i samma takt som mjölksyran ur benen. Livet känns fantastiskt och i just i italienska alperna kryddar de fina utsikterna på glädjen ännu mer.

Men att cykla i berg slukar energi ur ett par ben som inte är vana vid klättring! Det känns galet när magen kurrar efter fyra mil. Då är det lyckligt att italienarna hyser pizzerior och caféer i även de minsta byarnas gathörn. Pasta och cola smakar aldrig lika bra som efter svettig cykling!

Vi fortsatte ner till Lake Como och tog båten över till Belaggio. Där började klättringen upp till cykelkyrkan. Sträckan kallas Ghisallo, och av markeringarna på vägen att tyda borde det gå ett cykellopp där. Ett lopp där målgången är precis vid kyrkan.

Cykelkyrkan var väl värd ett besök och en klättring på en mil! Väggarna är klädda med cyklar från tidigare vinnare av Girot och där brinner ett ljus för alla cyklister som omkommit. Där finns även ett cykelmuseum, vilket vi tyvärr inte hann besöka.

Vid tidpunkten då vi nådde kyrkan hade vi hunnit med ett antal kaffestopp, en punka (på tubhjul), en försening av en färja och några andra äventyrliga incidenter. Klockan började bli mycket och vi insåg att mörkret kunde bli en fiende. Vi hade nämligen varken lampor eller reflexer med oss i fickorna.

Turen gick vidare mot Como och där var vägarna fortsatt fina, men fredagstrafiken obehagligt tät. När man cyklar under stress med tolv mil och 2000 höjdmeter i benen är man inte sitt bästa jag. Vi fick splittra vår grupp i Como, för att två av oss skulle hinna hem till hotellet innan mörkrets ingång.

Mitt sällskap, Håkan, säger att jag bånkade framme i Como. Det låter ju mer spännande om fallet vore så, men jag kan att det inte var så! Efter en pizza i magen cyklade jag dock betydligt snabbare än tidigare. Vid det laget började det mörkna och när gatljusen tog slut hoppade vi av cyklarna och hade turen att få smaka på den italienska gästfriheten. Bildbevis nedan – precis vad en svettig och trött cyklist kan önska sig en fredag klockan nio! Pizzeria Chariot i Malnate – åk dit om ni får möjligheten!

Jag spenderade 14 timmar i bibs i fredags. Cyklade cirka 14 mil och besteg 2600 höjdmeter. Det gick inte riktigt som vi hade planerat – jag åkte nämligen bil den sista bilen hem till hotellet och mina vänner tvingades leda cyklarna upp för backen. En helt galen cykeldag. Men en av de tre bästa i mitt liv. Ibland blir det lite roligare och lite mer spännande när det inte blir som man tänkt sig :).


Cykelturist i hjärtat av Schweiz


Finns det något bättre än att ha en veckas semester i början av september i Schweiz? När vädret är precis sådär lagom varmt – 20-25 grader och turisterna börjat avlägsna sig från vägarna? Nej, jag skulle inte tro det! Dessutom har Schweiz ett utmärkt kartsystem online – Veloland.ch. Perfekt för förvirrade turister som jag själv. På Veloland finns alla landets cykelbara vägar kartlagda och man kan dessutom få information om bland annat höjdmeter, underlag och boende på vägen. Det finns även olika rutter med olika nummer längs vägen att följa.

För en vecka sedan tog jag, två vänner och våra cyklar tåget till Bern. Bern ligger längre norrut i Schweiz, precis vid foten av ”Jungfrau-området”. Det är vad man kan kalla Schweiz hjärta – ett område med sjöar, berg, dalar och en glaciär. Från Bern styrde vi kosan sydöster ut, mot Interlaken.

Att ta med cykeln på tåget är för övrigt superenkelt – det finns speciella cykelvagnar med cykelställ på varje tåg. Man ska dock vara noga med att ställa cyklarna i cykelvagnen och lösa biljett även för cykeln. Biljetten för cykeln kostar 18 CHF, ca 140 kr, för en dags resande. De är regelryttare i det här landet, om man inte sköter sig är det svårt att prata sig ur en böter. Jo, vi lärde oss detta den hårda och praktiska vägen… lession learned!

På vägen till Interlaken passerade vi Thun och Spiez, som är trevliga små städer belägna vid Thunsjön. Det är ett lättcyklat landskap över en lummig landsbygd – en idyll! Det visade sig att de regionala cykelvägarna (finns även nationella) stundtals gick på mindre grusvägar.

Nej, det är inte en fröjd att rulla på 23 mm däck över sådana underlag. Eftersom mina vänner cyklade på mindre snabba cyklar än min egen och vi kånkade på ryggsäckar kändes det ändå helt okej. Resan blev mer viktigare än målet, vyerna viktigare än farten. Tror det kallas cykelturism? Ett nytt synsätt för mig till cykling. Ett synsätt och en behagligt låg fart som går snabbt att anpassa sig till och tycka om!

När vi närmade oss Interlaken började bergen torna upp sig omkring oss och utsikten blev ännu finare. Jag ska bli en bergsget. Jag ska lära mig cykla snabbt upp för berg. Fast inte när jag har 10 kg på ryggen. Då räcker det med att beundra bergen nerifrån!

Interlaken betyder just ”mellan sjöar” och på andra sidan av den lilla staden ligger Briensjön. Interlaken är en lyxort för folk som gillar att vistas i berg men inte nödvändigtvis vill bli smutsiga på köpet. Alltså går gondolerna därifrån fullastade upp till toppen av Jungfrau (4158 möh). Jag och mitt sällskap bestämde oss, efter en natts övernattning, för att ta hojarna med upp i bergen istället. Mer om det snart! Tills dess finns min tillvaro även på Instagram, jag heter endorfinkick_ där.


Första klättringen i Schweiz


Min första riktiga cykeltur i Schweiz nådde till Mont Tendre – som är Jurabergens högsta topp inom landsgränsen. Den mäter 1679 meter över havet. Med en landsvägshoj är det dock bara möjligt att ta sig till 1615 höjdmeter.

Det var förra lördagen vi gav oss iväg – undertecknad tillsammans med en holländare och två andra svenskar. Holländaren hade gjort efterforskning kring rutten och jag hade bara nickat och sagt att ”jo men jag gillar ju att cykla i backar”. Visserligen hade jag tittat lite på bilderna på Cycling Challenge och konstaterat att det såg ut som en fin väg. Däremot hade jag inte granskat höjdkurvan särskilt noga…

Jag var glad i hågen när vi cyklade iväg. Det var varmt, ca 25 grader, och solen sken starkt. En ypperlig cykeldag. Vägen ledde uppför genom små gemytliga byar, hela tiden på en nivå som var lagom jobbig. När vi cyklat 30-40 kilometer och holländaren (den beläste) knaprat bars och sagt att ”det blir mycket mer kuperat än såhär” ett par gånger började jag dock ana onåd. Det skulle antagligen bli mer kuperat… jag drack en Cola för att ladda upp socker- och vätskenivån i kroppen innan vi bestämde oss för att köra fri fart upp till toppen.

Vad som väntade var alltså en stigning på 1000 höjdmeter under en sträcka av en mil. Med lite enkel huvudräkning blir det en snittlutning på 10%.

Plötsligt möttes vi alltså av en backe som inte tog slut. Den slingrade sig uppför ett berg som man inte såg toppen på (mest på grund av träd dock). Det kom faktiskt som en chock för mig. Benen och huvudet började slå bakut efter någon kilometer. Mjölksyran steg konstant i musklerna och skallen bjöd på en mental berg- och dalbana. Ena stunden tänkte jag ”wow vad häftigt!”, andra stunden ville jag vända hem och skylla på ”jag mår dåligt sen Ironman för två veckor sedan”. Holländaren, som satt på en bättre mtb försvann snabbt med lätta tramptag framför mig. Janne, till höger på bilden ovan, var i mina hasor. Och vem tycker om att bli omcyklad?

Givetvis gav jag inte upp. Jag slet, svettades och krigade mot mina hjärnspöken. Hastighetsmätaren visade knappt över 10 km/h och solen brände förskräckligt. Efter ca 7 kilometer tog den stora vägen slut och fortsatte in i en kohage på en smal liten väg. Det kan kallas pittoreskt eller så kan man tänka ”vad gör jag här?!”. Men vid det laget var målet nära…

Och vi kom upp på toppen! Där satt glada pensionärer på en veranda och drack kaffe och käkade ost. De hade antagligen åkt lift upp och undrade vad jag var för dumpucko som släpade med mig min cykel upp för en backe. Om jag hatade min hoj tio minuter tidigare kan jag tala om att jag älskade den nu. Det är otroligt häftigt att vinna över mjölksyra och hjärnspöken och att dessutom få schyst utsikt och en bra bild (ovan) på köpet! Dessutom smakar cola aldrig lika gott som efter en svettig bedrift! (bilden nedan)

Det visade sig att vår snabba huvudräkning nästan stämde. På Strava är Mont-Tendre segmentet 9 km och lutar 9,6% i snitt. Tyvärr svek min Garmin mig dagen till ära och jag fick inte segmentet registrerat. Däremot satte jag cirka tio andra ”Queen Of Mountains” under dagen. Alltid roligt att ”markera revir”. Tyvärr var jag den första bruden som cyklat på vissa sträckor, inte lika häftigt.  

Vägen hem gick bara utför – skönt för benen men kallt för fingrarna! Hela turen slutade på 80-km någonting. Lagom långt för en bergsrookie som jag. Men det gav mersmak – jag ska försöka samla så många cykelmil som möjligt innan snön gör entré här!